Bismillah.

Jag har ofta begrundat, och beundrat, följden av du’a i salaat… korta resan, renande påminnelsen och läkande samtalet med min Here.

När jag är sorgsen i min dunya vardag och går och gör tvagningen, sen börjar med salaat, händer det något underbart när jag uttalar Al Fatiha - suran som var min egna vägledning, suran med vilken Allah öppnade mitt hjärta på det mest underbara sättet. Inre bilden av den kärleksfulla fruktan som bara en troende känner till, och tacksamhet till Källan av allt det goda och vackra inom mig, omkring mig, även i det oanade som är bortom mitt människoförståndsräckhåll… verser fortsätter, och inre bilden av troende, välsignade med Allahs vägledningsgåva, med ljuset vid sin höger sida på Domedagen, i långa rader, väntandes på att träda in i Jannah… ljuva längtan i bönen att bli en av dem…

När jag reser mig från ruku-ställningen händer det ett nytt, samtidigt litet och enormt, under i mitt hjärta: min Herre hör min bön!

Finns det något mer hjärtat vill göra just då, än att uttrycka sin oändliga kärlek för Allah, och längtan för mötet med Honom? Och just då har Han tillåtit oss att falla ner i sujud - hur barmhärtig vår Herre är!

När jag sitter och uttalar avslutande du’a och salawat, gör allt en så fullkomlig mening, perfekt följd, som andligt broderi…

Först prislovar jag Allah, sedan hälsar jag och skickar salaam, rahma och baraka till Allahs Sändebud Muhammed () och till slut hälsar jag med salaam mig själv och Allahs alla goda tjänare.

Är inte den följden så underbart lugnande, bara man är medveten om den? Är inte det faktum att vi inkluderar Allahs alla goda tjänare i vår dagliga bön tillräckligt för att vi skall förstå vikten av bröderskap i islam? Det bandet som binder oss när vi står framför vår Herre och dyrkar bara Honom, är starkaste och vackraste band som kan finnas och vi är en stor familj.

… och jag bekräftar min tro: jag tror med hjärtat och uttalar med tungan att det inte finns någon annan gud värd dyrkan förutom Allah och att Muhammed är Hans rättfärdige tjänare och Hans Sändebud! Så hälsar jag med salawat Allahs Älskade profet Muhammed () och erkänner att det bara är Allah som all pris och tacksamhet tillhör.

Händer det inte någonting inom dig när du bekräftar din tro och lyfter pekfingret under bönen? Den lilla gesten är värre för djävulen den utstötte än knivhugg i hjärtat, om bara jag är medveten om dess betydelse och är övertygad om att den är sann!

Först nu kan jag rikta min du’a till min Herre, i detta dagliga tysta samtal mellan tjänaren och Herren: först ber jag, enligt islams viktiga dualism-principen, om allt det goda i denna värld och i nästa. Enligt vår tro om barzah, om att belöning och straff hinner ikapp oss redan i graven, ber jag sedan Allah att skydda oss från straffet i graven. Inte ens då ber jag för mig själv - nej, Allah har lärt oss att dagligen be för alla muslimers bästa i denna värld, och i nästa, i graven och på Domedagen! 

Har inte Allah gjort budskapet klart nu? Själviskhet kan aldrig gå hand i hand med en uppriktigt troende. Inte ens i vår privata bön, vår mest intima kommunikation med vår Herre får vi glömma bort våra syskons bästa! Detta är vad Allah lär oss i handlingen som står mellan tro och kufr.

I min avslutande du’a ber jag Allah att benåda mig själv, mina föräldrar och alla mu’minin på Domedagen.

Kan det finnas ett klarare uttryck för vikten av att älska hela ummah, än detta? Att Allah Den Upphöjde lär oss att nämna dem i vårt dagliga samtal med Honom, i det mest privata och det mest värdefulla en människa kan ha, sin bön! I den skall vi omfatta våra bröder och systrar, Allahs alla goda tjänare, och vi skall be Honom att förlåta dem också!

… och så hälsar jag änglarna på mina axlar.

Den följden av du’a i bönen skapar en följd av inre bilder, en naturlig utveckling av dagliga samtalet med min Herre som Han lärt ut till oss. Fullkomligt logisk och kronologisk följd som gör att min beundran inför islams fullkomlighet bara växer sig starkare: detta liv, döden, graven och evigheten. Den följden avspeglas i du’as ordning under bönen. Det goda i detta liv och i nästa liv, skydd från straffet i graven och på Domedagen. Så fullkomligt, så underbart fullkomligt.

Har du tänkt om visdomen i uppbyggnaden av vår dagliga salaat, och om budskapet som följden av du’a i den ger oss? Den ordningen är bara ett bland många under som salaat är. Det faktum att varje salaat så att säga börjar med Al-Fatiha är bortom min förmåga att beskriva dess under. Al Fatiha förstås med hjärtat och mänskliga ord kan aldrig ge den rättvisa.

Sannerligen, en fullkomlig byggnad islam är.

Bismillah.

Inlägget är en översättning från bosniska av delar i boken “Rasulullahs följeslagare“.

Hur Othman blev khalif

Den andre khalifen Omar, r.a, blev mördad (läs mer om detta i inlägget “Om Amir Ul Mu’minin, r.a.“) och låg tre dagar på dödsbädden. Tankar om muslimernas och khalifatets framtid ockuperade honom. Han ville inte bestämma själv vem som skulle efterträda honom. Efter en lång betänktetid, bestämde den döende Amir Ul-Mu’minin Omar, r.a, att överlämna beslutet till sex av framstående, pålitliga, gudfruktiga muslimer för vilka han visste att Rasulullah Muhammad () hade varit nöjd med dem. Dessa är:

Han beordrade sin egen som ‘Abdullah att närvara deras besluttagande, men utan rösträtt.

Omar ibn ul Khattab dog tre dagar efter att ha blivit attackerad under fajar-bönen. Må Allah ge rahmet till hans själ, amin.

Efter Omars jannaza-bönen, samlade Miqdad ibn ‘Amr de utvalda muslimerna i Muswir ibn Mahrams hus för att välja en av dem som khalif. Abdullah ibn Omar, r.a, var med dem som vittne och kontrolant, utan rösträtt, och Miqdad stod vakt framför dörren, så att de kunde jobba ostört och att beslutandeprocessen skulle ske utan avbrott utifrån.

Dessa sex kom överens om att minska antalet beslutsfattare till tre: Othman, ‘Aliyy och Abdurrahman. Abdurrahman tog sina två vänner för var sin höger hand, och frågade: “Vem av er skall acceptera den ander som khalif? Allah är med den bättre av er.” Både förblev de tysta, och Abdurrahman sade: “Jag tar på mig plikten att välja (den som har större befogenhet) bland er“. De höll med. Abudrrahaman talade då om bådes utmärkta egenskaper, förtjänster och gudfruktighet; och avslutade med orden: “Om jag (utifrån det jag hör från folket) väljer en av er till khalif, då tar jag er bekräftelse på och löfte om, att han skall vara rättvis mot muslimer och skydda dem.” ‘Aliyy och ‘Othman svarade jakande.

Alla gick hem. Abdurrahman kände tyngden av plikten som han hade fått, att välja en bland två utmärkta muslimer som skall fortsätta i samma spår som sina föregångare. Han bestämde sig att konsultera alla muslimer.

Så började Abdurrahman besöka människor och fråga efter deras åsikter. Hela tiden bad han Allah att rikta honom till den kandidat som muslimer skall vara nöjda med. Ibn Kethir, i sin bok “Al-Bidaya wen-nihaya” beskriver tillstånd i vilket Abdurrahman befann sig under den här tiden, och bördan som tyngde och oroade honom:

Abdurrahman ibn Awf tog an sig att konsultera människor och att jämföra deras åsikter, offentliga som hemliga. Han undersökte deras åsikter och uppfattningar; han frågade till och med barnen i maktab; han frågade även folk som kom till Madinah på besök. Detta varade i tre dygn. Han kunde inte hitta ens två människor som skulle misstycka att ‘Othman blir nästa khalif.”

Muathin kallade till gemensamma bönen i masjiden. Abdurrahman gick upp till minbar och sade:
“O bröder! Jag har undersökt era åsikter offentligt och hemligt, och kunde inte se att ni lutar mer åt den ena eller den andra av kandidaterna. ‘Aliyy, stå upp!“  

Han stod upp och gick fram till minbar. Abdurrahman tog hans hand:
“Kan du svära vid Allahs bok och Allahs Sändebuds sunnah att du skall regera som Abu-bakr och Omar?”

“Ya Rabbi! Nej, det kan jag inte, men jag kan svära att jag skall göra mitt yttersta att följa deras exempel.” svarade ‘Aliyy.

Abdurrahman sade: “Othman, kom hit!” Han tog Othmans hand och frågade:
“Kan du svära vid Allahs bok och Allahs Sändebuds sunnah att du skall regera som Abu-bakr och Omar?”

“Wallahi, jag kan göra det.” svarade Othman.

Med Othmans hand fortfarande i sin, bad Abdurrahman: “Ya Rabbi! Hör och bevittna! Ya Rabbi! Hör och bevittna! Ya Rabbi, jag har avlastat bördan från mina axlar till ‘Othmans!”

Muslimer samlades runt Othman, r.a, för att ge ed, ‘Aliyy r.a. var en av dem. Sedan satte de sig i moskén för att höra nye khalifas första tal.

När Abu Bakr r.a. talade till muslimer, brukade han stå ett trappsteg lägre än Rasulullah Muhammad () och Omar r.a. talade från ett trappsteg lägre än Abu Bakr. Othman gick upp till trappsteget som Rasulullah Muhammad () brukade stå på, och sade: “Detta skall dröja ett bra tag.“ I början var han nervös, han darrade och rösten blev svagare - men då tackade han Allah, uttalade sallawat till Allahs Sändebud Muhammad ()  - modet kom tillbaka till honom och han talade för första gången som khalif till sina bröder.

Döden

Othman var khalif i 12 år minus 12 dagar. Han blev mördad fredagen, 8:e zul-hijja år 35 h.å. medan han satt i sitt hem och läste Koranen. Harijiya hade omringdat hans hem, för att slutligen gå i attack. Utmärkta sahabas söner försvarade honom, men hans mördare, fyra män, lyckades komma fram till hans rum, där de fann den 82-årige khalifen när han läste Koranen - och de mördade honom hjärtlöst. Hans blod föll på Koranens öppna sidor och medan själen höll på att lämna hans kropp, upprepade han Koranversen med vilken Allah SWTA avslutade uppenbarelsen av Koranen, med Allahs sista Ord till mänskligheten till Domedagen:

Och frukta den Dag då ni skall föras åter till Gud! Då skall var och en fullt ut erhålla den lön som han förtjänat, och ingen skall lida orätt.
(Koranen, II:281)

Sista ord han r.a. uttalade var: “All lov och pris tillhör Allah!”

Othman, r.a, den tredje khalifen, var en av de tio följeslagare som blivit lovade Jannah redan under sitt liv.

Hans förtjänster som khalif

Hans khalifat varade i 12 år minus 12 dagar. Hade det inte varit för den stora tradegin av hans mord, hade det varit period när muslimer var som starkast och levde i välfärd. Under Othmans khalifat utvidgades gränserna till Egyptens Nubiy-området och i Norra Afrika, samt till Turkiets gränser. Under hans khalifat spred sig betalningssättet med mynt till statens alla områden. En stark flotta med mängden av båtar blev bildad. Välfärdsstaten var på sin topp och Bayt-ul-mal var välfylld. Khalifen brukade ge till medborgarna allt de behövde, utan att förbise någon (människa) eller något (behov). Rikedomar flödade rikligt till Madinah.

Han samlade alla befintliga Koranexemplar till en samlingsbok, och beordrade alla företrädare och utsända tjänstemän i statens alla avlägsna områden att följa dess riktiga uttal vid recitationen. Att vi idag har Koranen i dess absolut bevarade ursprungsform in till den minsta detaljen kan vi tacka detta projekt som khalifen Othman ibn ‘Affan, r.a, hade beordrat. Det är sannerligen en enorm ära att bli vald av Allah att uppfylla den ärorika uppgiften! Mer om hur Koranen samlades kan du läsa i inlägget Koranens autenticitet.

Othman, r.a, utvidgade Rasulullah Muhammads () moské i  Madinah, samt Masjid-ul-haram i Makkah. Han var först att betala ut lön till muslimer som kallade till bönen fem gånger om dag (muathin). Han var först att inrätta polismyndigheter med uppgift att skydda alla medborgare, hålla deras liv och egendom i trygghet. Han var först som delade upp marken, så att alla som brukade den jorden blev bättre bemedlade.

Människor sorgde hans död med poesi, prosa och verbala berättelser. Hasan ibn Sabit, r.a, som var Rasulullah Muhammads () poet, skrev också en dikt om denne store khalifen och en av Muhammeds () trogna följeslagare.

Bismillah.

Egenskaper 

‘Othman ibn ’Affan, r.a,  som skulle bli den tredje rättvise khalifa, föddes, uppfostrades och växte upp i ett välbergat hem. Han utmärkte sig med lugn, mildhet, vackert tal och med god moral och beteende i harmoni med den (akhlak). Som affärsman visade han också sina goda egenskaper: han var rättvis, ärlig och pålitlig. Othman var en av de få utbildade, läs- och skrivkunniga under sin tid.

Vapen kände han sig inte dragen till och han ville inte lära sig använda vapen och delta i krig. Han föraktade allt våld, strävade att alltid lösa problem och motsättningar på ett fredligt sätt och undvek gräl och slagsmål.

Han var mycket blyg. Resulullah Muhammed (), som kände honom och hans blygsamhet väl, sade en gång: “Den som är mest uppriktig i sin blyghet bland min ummah, är Othman.”

Aisha, r.a, berättar om en händelse när Muhammed () vilade i soffan, täckt med hennes kappa. Först kom Abu Bakr, r.a, knackade på dörren och bad att komma in - och Resulullah Muhammed tog emot honom. När de var färdiga med ärendet, gick Abu Bakr iväg. Efter ett tag knackade det igen på dörren, och det var Omar, r.a, som bad att Resulullah () skulle ta emot honom, vilket han gjorde. När de var klara med ärdendet, gick Omar iväg. Efter ett tag knackade det igen på dörren. Det var Othman, r.a, som bad att Resulullah () skulle ta emot honom. Denna gång, dock, satte sig Resulullah () i soffan, rättade till sina kläder och först då tog han emot Othman. När Aisha frågade varför han gjorde annorlunda när Othman kom med ett ärende, svarade Muhammed () : “Othman är en mycket blyg man. Jag var rädd, om jag tog emot honom avslappnad och vilandes i soffan, att han skulle skämmas att lägga fram ärendet han ville diskutera med mig.” Masha’Allah, ett mycket fint exempel av Resulullah Muhammeds () hänsynsfullhet, men även det bästa beviset på Othmans stora blygsamhet.

Han var en snygg man, trots att hans ansikte hade ärr från mässling.

Till skillnad från de flesta unga män i Mekkah under perioden innan Allahs sista Wahy, levde han rent och ordningsamt; han drack inte alkohol och bedrev inte otukt. Han själv sade: “Wallahi, jag har varken bedrivit otukt i islam eller i jahiliyya.” Han värnade om familjeband coh hjälpte sina släktingar när de behövde det.

Han var mycket tålmodig, barmhärtig och godmodig. Särskilt barmhärtig var han mot sina släktingar, betjänter och dem som var beroende av honom. En gång frågade man honom: “Varför beordrar du inte dina betjänter att tjäna dig dygnet runt?” och han svarade: “Nej. Natten är till för deras vila.“ 

Othman levde ett bekvämt lyxliv i all komfort, och var rik och givmild.

Hur ‘Othman blev muslim

Muhammads () vackra dotter Rukayya hade gift sig med Utba ibn Abu-Lahab, vilket Othman upplevde med stor hjärtesorg, för han hade velat gifta sig med henne. En dag, när han var hemma deprimerad, kom hans moster på besök och uppmuntrade honom: hon antydde att han skulle gifta sig med en “kysk kvinna, dotter av en man av ädel härkomst“, vilket han tydde som om hon talade om Rukayya. Han blev förvånad - Rukayya var redan gift… så han frågade sin moster att förklara vad hon menade, och hon svarade: “Othman, du är snygg och vältalig, och denne Sändebud har ett klart bevis - följ därför honom; avgudadyrkarnas statyer kan inte skada dig.”

Tankfull, gick Othman ut på gatan - och där träffade han Abu Bakr som sade till honom: “Othman, hur kommer det sig att du, som en mycket välutbildad man, inte kan skilja sanningen från lögn? Vad är det för döda ting (statyer) som vårt folk avgudar? Är inte de gjorda av sten, döva, blinda… och, skapade av människor, kan de varken hjälpa eller skada någon?“.

“Wallahi - de är precis som du beskriver dem!“, svarade Othman.

Abu Bakr fortsatte: “Muhammed ibn Abdullah är Allahs Sändebud. Allah har sänt honom till Sin skapelse (mänskligheten). Önskar du besöka (och tala med) honom?”

Othman ville sannerligen höra mer. De gick till Resulullah () och, när Othman hörde honom, blev han vägledd, berörd och inspirerad, uttalade shahadet och blev muslim.

Zun-Nurayn

Abu Bakr, r.a, kallade ungdomar från stammen Quraysh till islam: de som var mer förståndiga och progressiva, och som hade bättre moral. Han förklarade universella rättvisan i Allahs Wahy, som Han hade glatt Muhammed ibn Abdullah med. Abu Bakr förde Othman ibn M’azun, Abu-Ubayda ibn al-Jarrah, Abudrrahman ibn Awf, Abu-Salam ibn Abdul-Asad och Arkam ibn Abu-al-Arkam till Allahs Sändebud Muhammed (), där alla de uttalade shahadet och blev muslimer. Subhan’allah, vilken barakah för den förste khalifa, radiallahu anhum! Man får gåshud, bara man tänker på alla de utmärkta männsikor som Allah har valt att vägleda till islam genom Abu Bakrs da’wa…

Vid den tiden fanns det bara 38 muslimer på hela Jorden…

Men det räckte: det var de bästa bland Quraysh-stammen som hade blivit muslimer och Quraysh-stammens ledarna insåg vilken fara den nya religionen innebär för dem. Därför började dem öppet motsätta sig det ädla budskapet och aktivt förhindra dess spridning.

Islam kallade människor till att förkasta dyrkandet av döda statyer och propagerade jämlikhet och universell rättvisa bland människor. Sådana principer tog bort privilegier från Quraysh-ledarna och föstörde det orättvisa slaverisystemet i Mekkah, där rika hade levt på bekostnad av fattiga. Islams principer ändrade livsstil vars traditioner var förnedrande för människovärdet.

Abu-Lahabs två söner hade gift sig med Muhammeds () två döttrar. Quraysh ledarna ansåg att det bästa sättet att stoppa Muhammeds () da’wa var om han blev överväldigad av privata problem - och de ansåg att skillsmässa av hans två döttrar skulle vara tillräckligt med egna bekymmer för Allahs Sändebud () som skulle förhindra honom från att kalla människor till islam, vilket Allah hade gett honom i uppgift.

Inte kunde de ana att Muhammed () istället var mycket glad och lättad över det faktum att hans döttrar nu lämnat ett liv med avgudadyrkare! Efter ett tag, frågade Othman om Rukayyas hand och Muhammad () tog varmt emot hans fråga. Senare sade han () : “Det bästa äktenskap som människan har sett, är mellan Othman och hans hustru Rukayya.”

Othman och hans hustru var bland muslimer som gjorde hijra till Abesinien, och när de kom tillbaka till Makkah fick de en son, Abdullah. Othman och hans familj var först bland muslimer som senare gjorde hijra till Madinah, där de var Sabit ibn Sabits, r.a, gäster. Sabit var bror till Hassan ibn Sabit, Resulullah Muhammeds () poet. Muslimernas hijra till Madinah kompletterades av att Muhammed () och Abu Bakr, r.a, flyttade dit. I Madinah började ett samhälle, grundat på bröderskap, kärlek och barmhärtighet, att utvecklas. Under striden vid Badr, bad Othman att utebli, för att kunna ta hand om sin mycket sjuka hustru Rukayya; och Resulullah Muhammed () beviljade honom det. Men samma dag som muslimerna tog den storslagna segern över Quraysh-stammen, gick Rukayya över till akhira. Othman blev mycket sorgsen över sin förlust.

Redan nästa år bad han om Resulullah Muhammeds () andra dotters, Umm Kulthums, hand - och för andra gången blev han Profeten Muhammeds () svärson. De hade inga barn, och Umm Kulthum dog efter 6 år.

Profeten Muhammads () ord efter Umm Kulthums död talar bäst om vad för slags man och muslim Othman var: “Om jag hade ännu en dotter, skulle jag låta dig gifta dig med henne.”

Othman, r.a, fick smeknamn Zur-Nurayn (Ägaren av två ljus), för att han hade varit gift med två av Resulullah Muhammeds () döttrar, och båda hade varit ljus i hans liv.

Othman förlorade sin son Abdullah när barnet bara var 6 år… sorgen lämnade ännu ett spår i hans hjärta och ansikte… Barnets morfar, Muhammad (), bad jannaza bönen för sitt barnbarn.

Othman, r.a, hade från början den ärade uppgiften att skriva ner uppenbarelsen (wahy) som arkängeln Gibril framförde till Allahs Sändebud Muhammed (). Aisha, r.a, berättar: “Jag stod vid Allahs Sändebuds sida, och Othman var hans bålverk. Jag torkade svett från hans panna medan Koranverserna uppenbarades för honom, och Resulullah sade: ‘Skriv, Othman! Wallahi, Allah har inte gett någon av Sina tjänare att ha ett sådant förhållande med Hans Sändebud (som du har med mig medan du skriver ner Allahs Ord), utan att vara barmhärtig mot honom’ .”

Material till inlägget är hamtat ur boken “Resulullahs följeslagare“.

Bismillah.

ISESCO (Islamic Educational Scientific and Cultural Organization) gav för några år sedan ut boken “Architects of the Scientific Though in Islamic Civilization - Hallmarks from the Biographies of Muslim Scholars in Various Ages“, skriven av Halima Al Ghrari.

I bokens förord skriver dr. Abdulaziz Othman Altwaijri, generaldirektör av ISESCO, bland annat, följande:

“Professor Halima Al-Ghirari har framgångsrikt kastat ljus på 40 framstående och utomordentligt lysande muslimska lärda som hade levt och blommat under olika tidsperioder; som verkade inom olika ämnesområden och som bidrog till mängden av olika vetenskap. Alla de hade dock en sak gemensam: alla var de inspirerade och ledda av islams kallelse till att söka kunskap och till att behärska vetenskap. De var alla produkt av Islamisk Civilisation i vilken de föddes i, och under vilken de uppfostrades, växte upp och skolades. Alla sökte de inspiration i Islamisk Civilisation i vilken de föddes i, och under vilken de uppfostrades, växte upp och skolades. I detta avseende kan de anses som grundare av dagens moderna civilisation.“

Jag har funnit läsningen intressant och informativ, och har motiverats till att försöka sprida vetskap om den viktiga, avgörande rollen som islamiska vetenskapsmän hade spelat i utvecklingen av moderna Europa (det hade inte varit någon europeisk renässans, som anses moder till moderna vetenskapsutvecklingen i Väst, utan Islamisk Civilisation). Jag finner den här lätta formen mycket lämplig till bloggartiklar och börjar med att översätta artikeln om Ibn Sina, eller Avicenna, som han är känd i Väst.

Introduktion 

Ibn Sina (370 - 428 h / 980 - 1037 AD), eller Avicenna som han är känd i Väst, var med största sannolikhet den mest framstående bland muslimska vetenskapsmän, och en av världens mest kända vetenskapsmän genom historien. Han var filosof, läkare, matematiker och astronom (Sarton, “Introduction to the History of Science”, s.709).

Hans fulla namn är Abu Ali al-Hussain ibn Abdallah ibn Sina. Han var känd som den tredje läraren, efter Aristotelles och al-Farabi. Ibn Sina är född i Uzbekistan, nära Bukhara, år 370 h (980 AD) och dog i Hamadan år 428 h (1037 AD). Sin första utbildning fick han i Bukhara, där han studerade Koranen, språk, grammatik, litteratur, filosofi, logik, geometri, astronomi, medicin och naturvetenskap. Han själv blev en auktoritet inom medicin, astronomi, matematik och filosofi innan han blev 20 (The Simplified Arabic Encyclopedia, s.19). Tack vare hans goda rykte inom medicin, sökte dåtidens härskare upp honom för att behandla dem. Han botade prinsen av Bukhara, Nuh ibn Mansur; princen av Hamadan, Shams ad-Dawlah; och princen av Asphahan, Alaa ad-Dawlah. De gav honom därför tillgång till sina bibliotek, vilket gjorde att han kunde bredda ut och vassa sina kunskaper ännu mer (Tawkan: Arabian Scientific Heritage in Mathematics and Astronomy, s. 323).

Ibn Sina var inte “bara” intresserad av vetenskap - han var även politiker och deltog i statens administrativa angelägenheter. Princen av Hamadan som han hade botat hade utnämnt honom till vizir, men princens son fängslade honom. Ibn Sina lyckades fly från fängelset efter flera månader och fly till Asphahan, där han tillbringade sista delen av sitt liv, under skydd av princen av Asphahan som han också förut hade botat. Han dog i Hamadan (The Simplified Arabic Encyclopedia, s.19).

Ibn Sinas förtjänster inom medicin

Ibn Sina behärskade i synnerhet medicinen. Han bidrog med flera viktiga upptäckter: t.ex. var han först som beskrev masken som han kallade “rund mask” som är idag känd som “ankelstoma”. Han studerade också neurologiska disfunktioner och kunde upptäcka fakta inom patologi och psykologi genom psykoanalys. Han trodde på växelverkan mellan psykologin och den fysiska hälsan. Han beskrev även hjärnans apoplexi som resultat av överskott i blodflöde.

Ibn Sina gjorde genuina bidrag till medicin. Sina slutsatser drog han från observationer. Han grundade sina slutsatser på experiment och på så sätt upptäckte nya fakta, t.ex. att tuberkulos var en smittsam sjukdom, samt spridning av sjukdomar genom vätskor och smuts. Han beskrev utförligt även sjukdomar som överförs via hud eller könsumgänge. Ibn Sina beskrev också hur man farmakologiskt föreberder vissa läkemedel.

Ibn Sina var också först som beskrev hjärnhinnans irritation och därmed kunde han urskilja den från andra kroniska irritationer. Han utarbetade den första klara diagnostiken av skleros i nacken och av meningitis. Han beskrev också ansiktsparalys och dess orsaker; och han gjorde åtskillnad mellan paralys orsakad av hjärnans disfunktion, och paralys orsakad av lokal disfunktion (Hunkah, Arab’s Sun Shines on the West, s. 272).

Vetenskapliga bidrag inom andra vetenskap

Ibn Sina hade stora och viktiga bidrag även inom fysik, genom sina studier av flera naturfenomen, så som rörelse, krafter, vakuum, oändlighet, ljus och värme. Det var han som kom till slutsatsen om att ljuset hastighet är begränsad: om vår förmåga att uppfatta ljus beror på utstrålning av partiklar från en ljuskälla, då måste ljusets hastighet vara begränsad.

Ibn Sina bidrog även till geologi med sin avhandling om hur berg och bergkedjor formades en gång i tiden. I sin handling diskuterar han effekt av jordbävningar, vatten, temperatur, sediment, fossilisering och avvittring (Arnold, The Heritage of Islam, s. 476).

Ibn Sina var också en enastående matematiker och astronom. Han studerade oändlighet utifrån religiöst, fysiskt och matematiskt perspektiv. Hans upptäckter hjälpte Isaac Newton och den berömde tyske matematikern Gottfried Leibnitz att på 1600-talet utveckla oändlig räkning med integraler och differentialer (Hunkah, Arab’s Sun Shines on the West, s. 162).

Hans viktigaste verk

Ibn Sina skrev mer än 200 verk, som inkluderar både böcker och avhandlingar. Vi tar upp här bara några av hans messt kända verk:

• Al-Qanun, i Väst känd som “Canon”, ett av Ibn Sinas viktigaste och mest originella verk. Han kan tacka sitt goda rykte inom medicin den här boken, som blev mycket berömd i Europa och i Väst. Al-Qanun blev översatt till latin av Gerard av Cremonia under 1100-talet. Under 1400-talets sista 30 år blev den utgiven 16 gånger - 15 utgåvor var på latin och en på hebreiska. Al-Qanun blev omredigerad mer än 20 gånger under 1500-talet. Den förblev textboken för medicinsk undervisning i Europeiska skolor ända fram till 1800-talet. 1996 omredigerades Al-Qanun av Institute of the Arab and Islamic Science, ansluten till University of Frankfurt, inom struktur av samling av Islamisk medicin, utförd av Fuad Sizkine.
• Kitab al Shifa’ (Bok om läkande) var filosofisk encyklopedia som täckte stora områden inom logik, naturvetenskap och filosofi.
• Kitab al-Najat’ (Bok om räddning) är en mindre komplicerad sammanfattning av Kitab al-Shifa’.  
• Kitab al-Isharat wa Tanbihate’ innehåller studier i naturvetenskap, teologi och etik.

Ibn Sina har skrivit många andra verk inom medicin, filosofi, musik, språk, teologi, psykologi, logik, naturvetenskap, matematik och astronomi. Read the rest of this entry »

Bismillah.

Överväldigad inför tanken om Allahs nåd och inför tanken om hur mäktig uppriktig ånger är, skriver jag dessa rader.  

Musa Cazim Catic, en bosnisk poet från 1800-talet, som hade börjat livet som en gudfruktig muslim, men vandrade senare till bohemins villfarelse, till krogar, vin och långt borta från sin döende fitrah, skrev en dikt när han blev på väg tillbaka till Allah. Dikten som jag läst eller reciterat kanske tusentals gånger… vem vet… jag har kunnat den dikten sedan tonåren. Varje gång har min röst svikit mig, och varje gång sprack den i början av recitationen… och tårarna tog över.

Tawba(*)

Ya Rabbi! Här är jag, faller ner i sujud inför Dig,

inför Din oändliga godhet niger jag

och du’a till Dig komponerar jag i mina strofer, bedjandes:

“O, ge mig sinne för det som är av godo!”

Ya Rabbi! Här är jag, faller ner i sujud inför Dig…

Vad är det inom oss som gör att vi reagerar så starkt på en människas längtan till att gå tillbaka till Källan av all godhet?

Det är en överväldigande sorg och medkännande som sköljer över mig med diktens varje ord… de är så verkliga, jag vet att de är verkliga. Och jag önskar att jag kunde skydda, trösta och lova att allt skall insha’Allah vara bra, att jag kunde omfamna med mina ord alla människor som söker sig till Källan av all godhet, alla vilsna och sårade själar vars medfödda godhet ropar från själens ruiner, och söker sin väg hem.

Det är samma sak med alla medkännande, goda människor - vi reagerar på människans rop på hjälp och önskan att rentvå sig från på vägen samlade smutsen, vi ömmar för sökande själar som fortfarande famlar i mörkret och gråter efter Allahs vägledning. Det är därför som berättelsen om Lav N. Tolstoys väg till islam berör så starkt. Det är därför som vi känner värme när vi hör en människas berättelse om hennes väg till islam. Det är den ultimata kärlekssagan för var och en av oss. 

Det är den punkten i mitten av hjärtat som känner med människor och reagerar på deras godhet, det är hjärtats mittpunkt - den som vänder sig till Allah i ensamheten, den som önskar allt det bästa för alla människor och all Allahs skapelse.

Det är så med människor - vår själ känner igen och reagerar på en viss frekvens. Goda själars resonansfrekvens är i en del av spektrat, som förblir suddig eller även osynlig för själar som har skadat sig så mycket, att själens hjärta har dött. Dessa själar kan inte längre förstå ädla känslor, att en annan människa kan ömma för dem, dessa själar är misstänksamma och stängda i sin krampaktiga försiktighet, alltid kisandes för sitt eget bästa, med mottot “What’s in it for me?“.

Den frågan framkallar fysisk ont i magen och illamående, så bortstötande och skamlig den är, att jag skäms varje gång jag hör den… och lättheten en människa kan uttala den med… ja, det går, när hjärtat är avtrubbat och leder hela kroppen genom livet med det själviska, skamlösa mottot: “What’s in it for me?“

Jag, och mina syskon från den här delen av andliga spektrat, vet dock att hoppet inte är förlorat för dem som idag inte förstår. Uppriktig tawba och tår som kommer från ett uppriktigt ångrande hjärta kan bli deras räddning:

(Gud älskar dem som gör det goda och det rätta)

de som, om de begår en skamlös handling eller på annat sätt tillfogar sig själva orätt minns Gud och ber Honom om förlåtelse för sina synder - vem kan förlåta synderna utom Gud? - och som inte fortsätter att begå sådana handlingar mot bättre vetande

Den lön som väntar dem skall vara deras Herres förlåtelse och lustgårdar, vattnade av backar, där de skall förbli till evig tid - en härlig belöning för dem som arbetat och strävat!

(Koran, III : 135-136)

Subhan’Allah - vet du att Iblis den utstötte började gråta när han hörde dessa verser?! (**) För att han bröts ned av sorgen vid tanken att Allahs förlåtelse, Hans ajur och Jannah med all säkerhet kommer förbli bortom hans räckhåll, och för att han inte kommer kunna föra med sig i elden så många människor som han önskar - tack vare Allahs löfte i dessa verser.

För oss människor är det aldrig(***) sent att söka oss till den goda delen av andliga spektrat. Så länge man lever, finns det tid att rentvå hjärtat och finna lugn och lyckan i resan tillbaka till Källan av allt det goda, till Allah Som vi alla är på väg tillbaka till.

—————————————————————————————————————

(*) Här anges bara diktens första strof

(**) Denna uppgift är hämtad ur boken “Ni skall minnas det jag har sagt till er ” av Abdul-Muhsin ibn Abdurrahman

(***) aldrig, i betydelsen, så länge man lever och Domedagen inte börjar. När dödsänglar kommer för att ta ens själ, eller om man lever när Solen går upp från väst, om man inte ångrat sig och förberett sin framtid med goda handlingar, då är det för sent.

Read the rest of this entry »

Bismillah.

Efter artikelserien om Domedagens fysik, känner jag att jag bör dela med er ett citat ur M. Asads bok “Islam vid skiljevägen”. Du kan läsa mer om Muhammed Asad i ett tidigare inlägg på bloggen, “Hur Leopold Weiss blev Muhammed Asad och vilka lärdomar kan vi ta, insha’Allah”, som hittas under länken: http://www.turban.se/?p=70

“Det vi kallar religiös inställning är, så klart, efterdyning av människans intellektuella och biologiska konstitution. Människan kan inte själv förklara livets, födelsens och dödens hemlighet, oändlighetens och evighetens hemlighet. Hennes resonemang tar slut vid oöverkomliga väggar. Hon kan därför göra endast en av två saker.

Den ena är att avstå från alla försök att förstå livet som en sammantagen enhet. I det fallet förlitar sig hon på bevis från yttre erfarenhet och begränsar sina slutsatser till den sfären. På så sätt kommer hon kunna förstå livets olika isolerade fragment, med förståelsen som växer mer eller mindre snabbt, i takt med ökning av människans ‘kunskap’ om Naturen, men den kunskapen skall alltid förbli bara fragmentarisk - förståelse av själva helheten skall alltid stanna utanför människoförståndets metodologiska ekvationer. Det är naturvetenskapens väg.

Andra möjligheten – som kan existera parallellt med den vetenskapliga – är religionens väg. Den leder människan, med hjälp av inre, främst intuitiva erfarenhet, till att acceptera enhetlig förklaring av livet, under antagandet att Den Högsta Kreativa Makten finns och att Den Makten styr hela universum enligt en meningsfull plan bortom människans uppfattningsförmåga och hennes förstånd. Som jag sade – detta koncept utesluter inte att människan undersöker fakta och livets fragment som erbjuder sig till yttre beskådning.

Det finns en inherent antagonism mellan den yttre (vetenskapliga) och den inre (religiösa) perceptionen. Den senare är i själva verket den enda spekulativa möjlighet till att förstå livet som enhetlighet av varelsen och drivkraften, eller med andra ord, som en välbalanserad, harmonisk enhet. Uttrycket ”harmonisk”, fast ofta missbrukat, är exceptionellt viktigt, eftersom det implicerar motsvarande förhållande i människan själv. Den religiösa människan vet att allt som händer henne och inom henne aldrig kan vara resultat av ett blint spel mellan krafter som varken har medvetande eller syfte; hon tror att hon är bara resultat av Guds medvetna vilja och, därmed, utgör en organisk enhet med universella planen. På så sätt kan människan lösa den bittra antagonismen mellan sitt mänskliga ”jag” och den objektiva värld av fakta och företeelser som kallas ”Naturen”. Människan, med sin själs alla invecklade mekanismer, med alla sina önskningar och sin rädsla, sina känslor och sin spekulativa ovisshet, ställs inför Naturen, där godhet och grymhet, trygghet och faror blandas på ett förunderligt och oförklarligt sätt, helt olikt strukturen och metoden i hennes förstånd. Ren intellektuell filosofi eller experimentell vetenskap har aldrig kunnat lösa den konflikten. Det är just här religionen har sin plats.

I ljuset av religionens erfarenheter och iakttagelser kommer mänskliga självmedvetna ”jag” och stumma, till synes oansvariga Naturen i en andlig harmoni eftersom bägge, människans individuella medvetande och Naturen som omringar henne och är inom henne, är bara koordinater, fast olika; bägge är manifestation av En och samma Kreativa Vilja. Religion ger människan en oerhörd nytta i insikten att hon är - och aldrig upphör vara det – en välplanerad enhet i Skapelsens eviga rörelse, en bestämd del i universella ödets oändliga organism. Psykologisk konsekvens av detta koncept är en djup känsla av andlig trygghet – den balans mellan hopp och rädsla som skiljer den positivt religiösa människan, oavsett vilken hans religion är, från den ickereligiösa.

Detta grundantagande är gemensamt för alla världsreligioner, oavsett deras olika doktriner. Gemensamt har de även den etiska kallelsen till människan att överlämna sig till Guds uppenbara Vilja. Men det är bara Islam, och endast Islam, som fortsätter vidare från denna teoretiska förklaring och råd. Den lär oss inte bara att hela livet i sin innersta natur är enhetligt – eftersom det härstammar från Guds Enighet – utan den också visar praktiska vägen som varje individ kan förverkliga inom gränser för sitt individuella jordliga liv; homogenitet av Idén och Verkan i både sitt väsen och sitt medvetande.

För att uppnå det högsta syfte med livet måste människan i Islam inte avstå från världen, inga stränga krav finns för att hemliga dörren till andlig rensning skall öppnas, det krävs inga påtryckningar på förnuftet att acceptera oförståeliga dogmer för att uppnå frälsning. Sådana krav är helt främmande i Islam eftersom den varken är en mystisk doktrin eller filosofi. Islam är helt enkelt levnadssätt i harmoni med naturlagar, som Gud påbjudit till Sin Skapelse; dess högsta landvinning är den fullständiga koordinationen mellan andliga och materiella aspekter i människans existens. I Islams troslära är dessa två aspekter inte bara ”försonade” med varandra, i meningen att det inte finns kvar någon inherent konflikt mellan människans kroppsliga och hennes etiska väsen, utan det insisteras på det faktum att livets naturliga grund baseras på deras koexistens och oskiljaktighet i verkligheten.

Den är, tror jag, anledning till den specifika formen av bönen i Islam, där andlig koncentration och vissa kroppsliga rörelser är koordinerade. Islams fientliga kritiker väljer ofta detta sätt att be i Islam som bevis för att Islam är en religion av formalism och yttre manifestationer – när i själva verket människor från andra religioner, som är vana att klart separera ”det andliga” från ”det kroppsliga” på nästan samma sätt som mjölkbud separerar grädde från mjölk, har svårt att förstå att i Islams näringsrika mjölk koexisterar och yttrar sig samtidigt båda dessa beståndsdelar, fast innehållsmässigt olika. Med andra ord: bönen i Islam består av mental koncentration och kroppens rörelser, eftersom själva livet består av det själsliga och det materiella och eftersom vi förväntas närma oss Gud med alla våra förmågor i sin helhet, som Han skänkt oss.

Vidare illustration av denna inställning ser vi i ritualen av tawwaf, ceremoniell kretslopp kring Kaba i Mekka. Den som träder in i Mekka har för en sträng plikt att sju gånger gå omkring Kaba, och plikten att hålla sig till den bestämmelsen är en av de tre viktigaste punkter i pilgrimsfärden, så vi kan med all rätta fråga oss: vad är syftet med denna handling? Är det nödvändigt att uttrycka sin fromhet på ett så formellt sätt?

Svaret är helt uppenbart. Om vi kretsar omkring ett föremål, utröner vi därmed föremålet som mittpunkten av vår handling. Kaba, mot vilken varje muslim vänder sitt ansikte under bönen, symboliserar Guds Enighet. Pilgrims kroppsliga rörelser vid tawwaf symboliserar aktiviteter i människolivet. Tawwaf, därmed, inkluderar inte bara våra fromma tankar, utan även vårt praktiska liv, våra handlingar och strävanden måste ha ideén om Gud och Hans Enighet som sin mittpunkt – precis som det står i Qur’anen:

Jag har skapat de osynliga väsendena och människorna endast för att de skall [känna Mig och] dyrka Mig.

(Qur’an, LI : 56)

Begreppet ”dyrka” i Islam skiljer sig därför från begreppets innebörd i alla andra religioner. Här är det inte begränsat till rentav fromma handlingar, t.ex. bönen eller fastan, utan breder ut sig över människans hela praktiska liv. Om meningen med livet som helhet bör vara att dyrka Gud, då måste vi nödvändigt anse detta liv, i alla dess aspekter sammantaget, vara ett komplext moraliskt ansvar. Alla våra aktiviteter, till och med dem till synes mest triviala, måste vi därför utföra som en handling av dyrkan, dvs. utföra dem medvetet som något som utgör en del i Guds universella Plan. Sådant läge är för en genomsnittligt begåvad människa en avlägsen ideal: men är inte religionens syfte att förverkliga ideal?

Islams ståndpunkt i denna fråga är klar. Den lär oss först, att kontinuerlig dyrkan av Gud i livets alla allehanda aktiviteter är just livets mening och sedan, att det förblir omöjligt att uppnå detta mål så länge vi delar våra liv i två delar, en andlig och annan materiell: de måste vara sammanflätade i en harmonisk helhet i vårt medvetande och i våra handlingar. Vårt begrepp av Guds Enhet måste avspeglas i våra strävanden efter att koordinera och ena olika aspekter i våra liv.”

Bismillah.

O du, skriv beträttelsen av återkomst med många tårar och med längtans qalem.

Med ödmjuka steg bege dig i väg till anspråkslöshets dörrar och be att din du’a skall accepteras - för kanske just den du’a skall bli accepterad.

Gråt för mängden av dina synder eller för dina karga tacksamhetsord.

Ibn ul Qayyim al Jawzi: “Kitab ul tebesire” (1/362)

Uppriktig ånger, uppriktig skam inför sin Herre, uppriktiga tårar och sorg i hjärtat, gör att även en troendes synd kan bli bra för honom - för synden har lett tjänaren till alla dessa ädla självrannsakande känslor, i vilka hans lycka och räddning gömmer sig. På så sätt kan även troendes synd vara anledning till att han träder in i Jannah och blir förlåten.

Kan du nu låta bli ditt högmod smälta till intet, Allahs uppriktiga tjänare…? 

Bismillah.

Bismillah.

Tofayl bin ‘Amr, r.a, var en mycket respekterad man i stammen Daws. När han en dag kom till Makkah, möttes han av de högst uppsatta och rika avgudadyrkarna i stammen Quraysh. De varnade honom för Muhammed () och för hans () ord som de föreställde som onda, samt hans () budskap som de målade upp som avskyvärt. De gick så långt att de förbjöd Tofayl att överhuvudtaget lyssna på Muhammeds () ord.

Nu kan man fråga sig - varför? Om orden han var sänd med var så onda, samtidigt som ha själv var utsatt och inte hade någon inflytande - förutom sitt obefläckade rykte som den Pålitlige, som aldrig ljuger - var det väl ingen fara om folk hörde budskapet han var sänd med? Ingen omfamnar ondskan av sin egen vilja - människans instinkt säger henne att fly från ondskan - inte söka sig till den. Sanningen är, att Muhammed () var Guds Sändebud och att hans uppgift var på uppdrag av Gud (Allah). Det var den ädla, renande skönheten i Guds sanna budskap som nådde fram till människohjärtan - trots alla aktiva fientligheter från av hat, högmod och girighet förblindade Quraysh ledana, trots deras smutskastningar, lögner och förföljelser av muslimer.

Tofayl själv berättar: “De (stammen Quraysh ledarna) höll på att övertyga mig tills jag själv bestämde mig att inte lyssna på Muhammed, () och att inte växla ett enda ord med honom. Jag skyddade mig till och med genom att stoppa bomulltussar i mina öron när jag gick förbi masjeeden. Jag var så rädd att jag skulle höra något av hans tal, och försökte med alla medel att undvika honom - för jag ville sannerligen inte höra hans budskap.

Men jag gick till masjeed och där såg jag honom () när han bad salaat vid Kaba. Jag kom nära honom, och med Allahs vilja blev det så att jag i alla fall hörde några av hans ord under bönen. Det jag hörde var oerhört ädelt och vackert, och jag sade till mig själv: ‘Vad är det som Quraysh-ledarnas viskningar har gjort med mig? Är jag inte tillräckligt klok så att jag själv kan urskilja det som är av godo från det som är av ondo? Varför skulle jag då inte få höra denne mans ord? Om hans budskap är ett gott budskap, skall jag acceptera det; och om hans budskap är ett ont budskap, skall jag lämna honom.’

Jag stannade kvar på samma plats ända tills Muhammed () reste sig för att gå hem. Jag följde efter honom, och när han trädde in i sitt hus, kom jag in strax därefter, och sade: ‘O Muhammed, ditt folk har sagt det och det (och jag återberättade deras varningar och förbud). Wallahi, de skrämde mig oavbrutet från dig, tills jag bestämde mig att stoppa bomull i mina öron för att slippa höra dina ord. Men Allah ville tvärtom! Han ledde mig, och jag hörde några av dina ord, som jag upplevde starkt som goda. Därför ber jag dig förklara islams principer för mig.‘ Allahs Sändebud, () förklarade saken för mig, reciterade delar från Koranen för mig och kallade mig till slut till den sanna tron - islam. Jag svär vid Guds Namn: jag hade aldrig tidigare hört vackrare eller mer ädla ord än dessa, och aldrig tidigare hade jag hört om en mer rättvis sak än denna tro, islam.

Det fanns bara en väg att gå därifrån: jag omfamnade islam som min tro, och uttalade Sanningens ord (Kelimei shehadet).”

Sanningens ord är: det finns ingen annan gud (värd att tillbe och dyrka) förutom Gud (Allah), och Muhammed är Guds goda tjänare och Hans Sändebud.

—————————————————————————————————————-

Subhan’Allah… viskningar är sannerligen shaytans, den utstöttes, verktyg som han använder sig av för att dölja Sanningen. Men Allah vägleder dem som Han vill, så som Han vill. Fri vilja - förmågan att tänka själva - är gåvan, som Gud har gett oss, samtidigt som Han skapat oss alla goda, i rena naturen (fitrah) och i rena tron (islam), för att testa hur vi skall använda dessa gåvor: för att öka mängden av lycka på vår planet, eller för att sprida elände och hat.

Tänker du samma sak som jag när vi läser historien om Tofayls väg till islam? Känner du dig också kärleksfullt tacksam och upprymd inför Allahs största barmhärtighet, när Han vägleder oss till islams ljus? Det är sannerligen inte djävulen och inte heller människor som bestämmer, allt makt tillhör bara Allah. Känner du hur allt inom dig stöter bort djävulens onda viskningar, hur hjärtat känner sig äcklat inför ondskan?

Vi kan bara falla ner i sujud och tacka Allah från mitten av våra hjärtan för att Han väglett oss, för att Han låtit oss komma till insikt om Sanningen.

Källan för Tofayls berättelse: Boken “Iman” av dr. Muhammed Nu’aym Yaseen

Bismillah.

För att lättare kunna följa detta inlägg, rekommenderas läsarna att läsa hela artikelserien om Domedagens fysik från början:

Första artikeln
Andra artikeln
Tredje artikeln
Fjärde artikeln

När skall Domedagen komma?

Man frågar dig om Yttersta stunden. Säg: “Ingen utom Gud har kunskap om denna stund.” Och hur skall du kunna veta om inte den Yttersta stunden är nära!

(Koran, XXXIII : 63)

Och de låtsas önska att du skall skynda på straffet som redan skulle ha drabbat dem om inte Gud hade utsatt en frist. Men det kommer med säkerhet att drabba dem och det skall ske plötsligt, när de minst anar det.

(Koran, XXIX : 53)

Vid första ögonkastet, kan det se ut som om - om vi visste med vilken hastighet universums utvidgning håller på att saktas ner - då skulle vi kunna beräkna tidpunkt för början av Domedagen. Men, om tiden står i samband med utvidgning av rummet, då kan vi inte yttra oss om hur utvidgningen av universum saktas ner. Det skulle vara samma som om man försökte mäta bilens hastighet med en klocka som är fäst vid bilens hjul, så att tidens hastighet skulle bero på bilens hastighet. Om bilen färdades med en lägre hastighet, skulle tiden också flyta saktare. Utvidgningens hastighet skulle alltid verka densamma. Precis som utvidgningen av universum håller på att saktas ner, håller vår tid och rörelse också på att saktas ner - därför skall utvidgningens hastighet alltid se samma ut (och kan inte mätas).

Till och med den mest utvecklade civilisationen i universum skulle alltid konstatera att universum håller på att utvidgas med jämn hastighet sedan början. Paradoxalt, kan det till och med verka som om utvidgningen i universums avlägsna delar är ännu snabbare, när mätningar utförs med vår nedsaktade tid. Tidens natur är sådan, att man inte kan begripa att den saktas ner. Allt detta betyder naturligtvis att vi inte kan förutse när Domedagen skall börja, och att den kan komma när som helst. Bara Gud, Som är oberoende av tiden, känner till när Domedagen skall börja.

Väntan i gravarna på att Domedagen skall börja

Den Dag Han skall samla dem åter [kommer det att förefalla dem] som om deras liv på Jorden inte hade varat mer än en timme av en dag, och de kommer att känna igen varandra. Förlorarna är de som ansåg att mötet med Gud var en lögn och som avvisade Guds vägledning.

(Koran, X : 45)

I Koranen jämförs själen med medvetandet, och döden med tillståndet av sömn. När döden en gång kommer, skall vi inte längre bli medvetna om hur tiden flyter, och nästa sak vi kommer se, skall vara Domedagen.

När den Yttersta stunden är inne, skall de obotfärdiga förnekarna gå ed på att deras liv på Jorden inte varade mer än en timme; på detta sätt lät de sig alltid vilseledas.

Men de som har fått kunskap och tro skall säga: “Ni har dröjt till Uppståndelsens dag med att bejaka Guds uppenbarelse. Detta är Uppståndelsens dag, men om den ville ni ingenting veta.” 

(Koran, XXX : 55, 56)

På Domedagen kommer akhiras och den Sanna trons (islams) verklighet stå absolut klar för alla. De som förnekade Sanningen, följde ondskan, gjorde illdåd och dåliga handlingar, skall då önska att de aldrig föts; men de kommer oundvikligen stå för svars för sina handlingar.

Guds är herraväldert över himlarna och jorden, och den Dag då den Yttersta stunden närmar sig skall de som ville dra sanningen i Våra budskap i tvivelsmal, vara förlorade. 

(Koran, XLV : 27)

Sammanfattning

Med 1900-talets enorma utveckling och framgång har människan lämnat över lösningen av alla våra problem till teknologin och vetenskapen. I en människa, förblindad av teknologins förmåga att producera snabba resultat, har tro på Allah försvagats. Våra aktiviteter förminskades till strävanden efter jordliga framgångar, trots att vi skulle bli mycket bättre människor om vår tor i Allah var starkare och om vi fruktade ansvaret för våra handlingar på Domedagen. Vi kan se följd av saknaden av dessa värden i moraliskt förfall i mänskliga samhällen världen över.

Allah sände vägledning till människor enligt historiska omständigheter som de levde i. Under Pharaos styre var magi en populär underhållning. Därför var Musa (Guds frid vare med honom) sänd med Allahs under, och vann över hovets magiker. Under Isa (Guds frid vare med honom) tid på jorden, var människor djupt intrasslade i magi, och Isas liv var fullt med olika mirakler. När Profeten Muhammed (Guds frid och välsignelser vare med honom) levde, hade arabiskt språk och poesi nått sin höjdpunkt - därför blev Koranen med sitt klara budskap uppenbarad i den vackraste språkstilen, utan sin like (som ingen annan människa tidigare eller senare kunnat härma).

Koranen är Allahs under och vägledning för all framtid, och det är därför lämpligt att tro att den är källa för de mest spännande vetenskapliga upptäckter. Vetenskapen, med Koranenes hjälp, kan upptäcka det som religionen alltid hade stått för: att uppståndelse från graven kommer utan tvekan att ske.

Det finns många teorier om universums framtid. Trots vår stora vetenskapliga kunskap, kan vetenskapsmän inte bestämma vilken av dessa teorier som är korrekt. Tron att universum har ett syfte och tron på kunskap som är skriven i Koranen, kan vara bästa vägledningen i vår sökning efter sanningen. Jag hoppas att muslimer kommer ha ledande roll i sådana vetenskapliga upptäckter.

Många av Koranverserna beskriver Domedagen. Vi lever i ett universum som håller på att expandera sedan sin tillkomst, för billioner år sedan. Både universums tillkomst genom ‘Big Bang’ och dess utvidgning är beskrivna i Koranen. Vetenskapsmän vet inte om utvidgningen kommer fortätta i all oändlighet, eller om universum kommer endag börja att dra ihop sig. Koranverserna antyder att universum inte kommer att utvidgas i all evighet, och att Domedagen skall börjanär universum börjar dra ihop sig. Det verkar som om tiden och gravitationen skall bli omvända när sammandragningen av universum börjar. Tidsomkastning (inversion) skall leda till människors uppståndelse från graven. I den baklängesutvecklande tids verklighet kommer vi stå inför alla våra handlingar, goda som onda, som vi hade begått under vår liv på jorden. Omkastning av gravitation skall förorsaka en enorm, slutlig jordbävning, som det står i Koranen. Detta skall även ha för följd att Jorden genomgår inversion, och blir till en gigantisk, tom sfär, med himmel i sitt centrum. Denna omkastade gravitation, riktad mot Jordens inre himmel i dess centrum, skall ha sugande effekt gentemot rymden. Rummet i inre himmel skall bokstavligt talat bli sönderriven, och därmed skall öppningar eller portar i himmelen mot högre dimensioner, bortom detta universum, skapas. Genom dessa öppningar skall vi förflyttas från det kollapsande universum.

Alla skall förflyttas från det kollapsande universumet för att undvika effekten av tidsinversionen som annars skulle leda till att vi återvände till ingeting, innan vi blev till i mors mage. I den högra dimensionen kommer alla människor, från alla tider och platser i historien, bli samlade för att möta sitt öde, räkningen av sina handlingar, och slutliga Jannah eller jahannam.

Det är värt att nämna att Yaum-ul-kiyama är en universell händelse och skall hända i varje himlakropp i universum. Inga krig, atombomber, kollision med kometer elelr meteorer kommer leda till yaum-ul-kiyama.

Det är klart skrivet i Koranen att tiden för början av Domedagen aldrig kommer att bli avsllöjad för människor, och att den kan ske när som helst. Vi bör vara medvetna om att Domedagen är mycket nära var och en av oss, eftersom när vi dött, kommer vi inte ha känsla för tidsförlopp.

När du, människa, ligger på ditt yttersta, skall dödskampen hjälpa dig att se sanningen i hela dess klarhet, och allt det som du ville skjuta ifrån dig.

Och när det blåses i basunen, äe den Dag inne som Vi har varnat er för. 

(Koran, L : 19-20) 

När vi går genom vår vardag, bör vi vara medvetna att varje steg vi gör skrivs ned i tiden. Om vi själva inte ser till att skydda oss mot det onda vi kan begå (dåligt uppförande) då riskerar vi att, förutom det bittra straffet, bli även offentligt förnedrade på Domedagen, när vårt livs film börjar spelas upp. Tidsinversion skall avslöja alla våra hemligheter.

Jag hoppas att denna artikel (serie av artiklar på bloggen - anm. Hanumica) kommer att vara källa för varning och uppmuntran till de troende. De kommer att inse att Yaum-ul-kiyama, Domedagen är ett vetenskapligt och mattematiskt faktum, vilket alla vi måste uppleva; samt att våra handlingar i denna värld är det som bestämmer vårt öde och vår framtid i det eviga livet. Givetvis och utan tvekan, tillhör all kunskap om Domedagen endast Allah, Skaparen och Upprätthållaren av allting.

Författare: Dr. Mohammad Humayoun Khan. Illinois USA

Boken som behandlar samma ämne, “Resurrection of Mankind Through the Reversal of Time“, kan köpas på www.amazon.com och på www.islamcity.com