Bismillah.

I Guantanamos helvete
Inlägget är en förkortad version av texten i tidningen Oslobodjenje från maj 2007

Murat Kurnaz, turkisk medborgare född i Tyskland i staden Bremmen, som oskyldigt har tillbringat fem år på fängelselägret Guantanamo, har förra året publicerat boken om mänskligt lidande i Guantanamo lägret. Svensk översättning av boken kan köpas online

“Den 24-årige Bremmerbos vittnesmål stämmer in på de minsta detaljerna med det som vi redan vet från den omfattande diskussionen och rapporter från Guantanamo”, skriver journalister Oliver Schrom och Uli Rauss i förordet till boken.

Boken “Fem år av mitt liv - vittnesmål från Guantanamo” är en resultat av samarbete mellan ‘vittnet från helvetet’ Murat Kurnaz och hans uppmärksamme lyssnare som skrev själva boken, den erfarne journalisten Helmut Kuhn som jobbar för veckotidningen “Die Zeit” och för “Sueddeutsche Zeitung“. Boken talar om vardagstortyren och är en skarp anklagelse mot inte bara amerikanska soldater stationerade på Guantanamo, utan Bush-administrationen i dess helhet.

Spiegel Online skrev i sin bokrecension: “Det som Kurnaz rapporterar och vittnar om, är delvis så ofattbart osannolikt, att man vägrar tro att det kan vara sant“. Men allt är, tyvärr, alldeles sant och är ännu ett vittnesmål om hur det som en gång i tiden var känd som “världens främsta demokrati” har rasat i oförstånds avgrund. Boken är ännu ett vitnesmål om sadismen och om omänskligheten…

Har du läst boken? Vilka är dina tankar om detta, och andra skamliga fall av tortyr av oskyldiga muslimer - tortyr som de utsattes för endast pga sitt muslimska identitet? Läs även gärna artikeln nedan:

Första förhörsvideon från Guantanamo

Bismillah.

En anonym syster i islam postade sin dikt för några dagar sedan till hikmainstitutets blogg

Dikten är rörande och mycket inspirerande - diktaren själv förklarar att det var sina känslor som hon överförde på papper, när hon kände att hjärtat var hårt och saknade närhet till Allah, men ville vara nära sin Herre.

Med diktarens tillstånd publicerar vi denna titelslösa dikt på denna blogg, för att insha’Allah sprida nyttan med så inspirerande ord.

Alla känner vi ibland att hjärtat håller på att hårdna. Alla behöver vi denna påminnelse - och speciellt nu, i ljuva väntan på ramadanen, när annars hårda hjärtan mjuknar till och minns sin Herre… alla behöver vi en sådan påminnelse.

Den känslan diktaren beskriver är en renande känsla av förtvivlan pga ens brister inför Allah, men den är samtidigt en gåva från Allah: att kunna smärtsamt längta efter att vara närmare Allah, att kunna vara förtvivlad vid tanken om sitt hjärtas hårdhet. Det i sig är ett tecken på hjärtats sundhet, alhamdulillah.

Jag lyfter spegeln så mitt ansikte visar sig
Där på den reflekterande kalla ytan
Spegeln som själv hävdar att den aldrig ljuger
Hälsar mig själv godmorgon
Tittar djupt in i mina bruna ögon
Svullnaden har lagt sig
Tårarna har slutat flöda
Men den visar inte mina tårar
I hjärtat
Som gör det svårt för den att slå
Spegeln visar då ingen sorg
Den som för varje pris vill synas
Sorgen som aldrig verkar ta slut
Fastän mina ögon gråter för att den ska tystna
Den vill ut till ljuset
För att äntligen sluta brinna
Så som dagen vill segra över natten
Och som med hjälp av Herraväldets Härskare gör det
Vill sorgen i mitt hjärta slockna
Så den kan gråta igen.

———————————————————————————-
Diktaren själv skriver följande om vad som ligger till inspirationen till denna vackra dikt:

Salamun aleykum we rahmatullahi we barakatoho.

Du kan gärna publicera den helst utan mitt namn.
We salam.

Bismillah.

Det är bara Allah den Upphöjde Som har kunskap om skapelsen och dess rörelse, det är bara Han Som har kunskap om visdomen som den cirkulära förflyttningen av islamiska kalendern genom alla årstider innebär. Vi är just nu i mitten av månaden rajab, den glädjande röst som med sig bär medvetande om den nalkande ramadanen. Vi är just nu också i en period då fastan blir allt längre, och ramadanens nätter blir allt kortare.

Tiden för nattbönen, och allt det goda den bär med sig, förkortas; vi vet inte om den kommande ramadanen blir vår sista, eller om vi redan haft vår sista ramadan… vi vet inte ens, om vi hälsar kommande ramadanen i detta liv, om vi kommer att kunna fasta den, eller om Allah lyfter bort välsignelsen av hälsan som gör det möjligt för oss att fasta.

Blotta tanken gör att hjärtat känner vad det innebär att flyta mellan hopp och rädsla. Syskon mina, låt oss känna efter och be om den välsignelsen, att få gå genom resten av livet med den känslan. För ett troende hjärta är största sorg, att vilja fasta den obligatoriska månaden, men att inte kunna det. Att älska och vilja uttrycka sin kärlek, men att bli förhindrat. Låt oss tänka på vår senaste fastan, och låt oss tacka Allah för att Han tillåtit oss dyrka Honom. Låt oss be Honom att acceptera hela vår ibadah och hjälpa oss att dyrka och tjäna Honom så att Han blir nöjd med oss.

När vi muslimer tänker på år 619, Sunat un huzn eller År av sorg som själva Rasulullah Muhammad, , och hans följeslagare radiallahu anhum, har kallat det, tänker vi med ett tungt hjärta på all den sorg som Profetens, sallallahu alayhi wa sallam, hjärta fick bära (Khadijas radiallahu anha och Abu Talibs död, samt besök till Taif i en tid av svåra prövningar och förföljelser av muslimer).

Men vi tänker även på Allahs oändliga kärlek och barmhärtighet när vi kommer ihåg den lättnaden, hjälpen och stödet som Allah har sänt till Sin sista Profet Muhammad, , med miraj.

Med tanken på miraj, påminns vi om versen Fe inne me’al usri jusren, en av verser som Allah upprepar i Koranen, verser som är en oersättlig påminnelse, stöd, tröst och hjälp när det käns som svårast: med de största prövningarna kommer även lättnaden, vår Herre är kärleksfull och barmhärtig.

Den tanken gror vidare - din senaste bön var kanske din sista: var den din lilla miraj? Eller tar du för givet att det finns tid kvar, det finns tid kvar att koppla in hjärtat och medvetandet i ibadat…

Hur vi skall tillbringa nalkande ramadanen, det vet bara Allah. Hur accepterad, och varför, vår ibadah kommer att bli om vi får leva denna ramadan med hälsan i behåll och fastar den, det vet bara Allah. Troende hjärta gläds vid tanken som våra gamla brukade säga redan i jumadal-uhra : “Snart är det rajab insha’Allah - bara shabaan till, så har ramadan kommit“, troende hjärta gläds åt tanken att insha’Allah kunna ångra och be om förlåtelse för sina synder och skälver vid tanken att missa den yttersta belöningen, Allahs förlåtelse och Hans Ansikte. Troende hjärtat delar sin glädje med likasinnade syskon. Det tackar Allah för den möjlighet som människan har fått, att rädda sig själv och uttrycka sin kärlek för Allah i sin vardagsbön, i sin ständiga självpåminnelse om den flyende tiden; i uppriktigheten, shahadah, bönen och zakah, samt (för vissa) i hajj.

Bismillah.

All lov och pris tillkommer Allah. Må Hans frid och välsignelser vara över profeten Muhammad och alla i hans familj. Amin!

Assalamu ‘alaykum wa rahmatullahi, ärade syskon i islam!

Vi från Hikmainstituet, som driver turban-bloggen, tycker att variation skulle bidra till att höja kvaliten på bloggen och därför har vi bestämt oss att bjuda in bröder och systrar som vi tycker har god förståelse av islam och är bra på att uttrycka sig skriftligt till att skicka in sina inlägg till bloggen.

Om du känner att du vill vara en av skribenter på turban, kontakta oss på kontakt@turban.se och börja påverka med dina ord redan idag.

Wassalam,
Hanumica, ständig skribent på turbanbloggen

Bismillah.

Denna text har jag tagit från UR:s hemsida och tycker att det alltid är värt och aktuellt att låta oss alla påminnas om detta:

http://www.ur.se/Serie/Muslim-i-Europa/Moskeer-i-Sverige

Moskéer i Sverige

I Sverige har vi religionsfrihet och den är inskriven i vår grundlag. Det innebär att varje människa har rätt att utöva sin tro eller religion ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt genom undervisning, gudstjänst eller genom att utöva sina sedvänjor.

Dessa rättigheter finns även i artikel 18 FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som också innebär att människor har rätt till tankefrihet och samvetsfrihet.

De muslimer som bor i Sverige har därför rätt att kunna utföra sin religion på samma villkor som den som har annan religiös inriktning.

I Sverige finns det en mängd moskéer, många är inhysta i källarlokaler, men det finns också moskéer som är byggda för ändamålet – antingen helt nybyggda eller i ombyggda lokaler.

Här följer en lista med några av Sveriges moskéer från norr till söder: Umeå, Gävle, Uppsala, Stockholm, Västerås, Trollhättan, Malmö - och nu har även Göteborg äntligen fått börja bygga den så väl behövda moskéen.

Bismillah.

Idag är det 13 år sedan massmordet av 8000 muslimska barn och män i Srebrenica, Bosnien, men smärtan i alla goda hjärtan, skräcken över vad islamofobi och hat kan leda till, är densamma.

Under kriget i Bosnien (officiellt 1992-1995, men i själva verket 1991-1996) fördrev serbisk armé de muslimer som de inte slaktat eller dödat med granater, bort från deras hus, för att serberna själva skulle flytta in i dem. Muslimer flydde till de områden som inte var ockuperade av aggresorn, eller utomlands, om de inte kunde ta sig till landets fria områden.

För att skydda muslimer som lyckats fly tjetnikernas knivar, hade FN  format så kallad “skyddad zon” i Srebrenica, och FN soldater från Holland var där för att se till att zonen var skyddad och trygg. Muslimska flyktingar hade blivit försrivna av serbisk armé och en del flydde till Srebenica, till den trygga och av FN beskyddade zonen.

Serbisk armé, polis och andra militanta formationer beslogtag Srebrenica den 11. juli 1995. Samma dag, fördes åtta tusen muslimka barn, män och gamlingar till att mördas av dem som fördrivit dem ur deras hem, och gjort dem till flyktingar i sitt eget land.

Händelsen, när muslimer förs bort, är filmad, och jag har sett filmen. Blodet fryser i mina vener vid blotta tanken… vad har de känt under dessa stunder, när de visste att de skulle mördas…? Det blöder i hela mitt väsende att bara tänka på hur mina medmänniskor, harmlösa obeväpnade muslimer, flyktingar, förs bort i långa rader, med händerna knutna, i en lång rad, i en skrämmande tystnad… de följer bara utan protest, som får som går till slakt… omkring dem, tungt beväpnade serbiska tjetniker, med en utstrålning som jag inte har ord för…

Holländska FN soldater såg på när åtta tusen civila muslimer fördes bort till att mördas, för att de var muslimer. De var pojkar, de var vuxna män, de var gamlingar… harmlösa, fredliga, hårt arbetande människor tills igår, med en enda “synd” de skulle betala med sitt liv för: de bar muslimska namn.

Hur mycket tjänade Holländska FN soldater per timme för att göra ett bra jobb, för att se till att Srebrenica var en skyddad zon? Fick de betalt för att ha tittat på, fikat kankse, när den trygga zonen som de hade ansvar att skydda, gjordes till plats för massaker av åtta tusen muslimska barn, män och gamlingar?

Hur mycket kostar muslimernas liv?

Sedan dess har många kroppar gravts upp och en del har kunnat identifieras, men inte alla. Som ni märker, så orkar inte jag skriva om detta ämne, det är alldeles, alldeles för smärtsamt. Kom bara ihåg - Allah har inte tillåtit detta för gäves, det finns en anledning till massmordet av muslimer i Bosnien, i Irak, i Tjetjnia, i Palestina… det finns en anledning till att vi fick lämna våra dittills trygga lliv, det finns en anledning till att vi är förpassade från våra hem, från vara länder, från allt som kändes tryggt, bekant, kärt, familjärt…

“Det fanns inte ett [enda] folk [bland dem som Vi straffade i gångna tider], som [ångrade sina synder och] blev troende och vars tro gagnade dem, utom Jonas folk. När de omvände sig skonade Vi dem från det förnedrande straff i denna värld [som väntade dem] och Vi lät dem glädjas [åt livet] ännu en tid.”

Frågan är, kommer vi att göra en gemensam tawba (ångra våra upprepade synder), kommer detta att räcka för ummah? Tänk på profeten Yunus folk www.turban.se/?p=123 De gjorde en gemensam grupptawba.

Må Allah subhanahu wa ta’ala ge rahmat till dessa shahids själar. Amiin.

Bismillah.

Yahya, ‘alayhissalaam, var aldrig slav till denna världs rikedomar, eller bländad av dunya. Medan andra barn roade sig, var han allvarlig. Andra barn brukade tortera hjälplösa djur, men Yahya var barmhärtig mot dem, mot hela Allahs skapelse. Han gav sin mat till djuren, och lämnade inget för sig själv - han åt bara frukt eller grönsaker. Yahya älskade att läsa sedan barndomen. När han växte upp, kallade Allah honom:

“Johannes! Håll med kraft fast vid Vår Skrift!” Och Vi skänkte honom visdom redan i hans tidiga ungdom.

(Koranen, XIX : 12)

Allah ledde honom att noggrant läsa Domarboken och så blev han den visaste och mest lärde man i sin tid. Allah Den Upphöjde gav honom förmåga att rättvist döma bland människor, att tolka religionens hemligheter, att vägleda människor till den rätta vägen och att varna dem för att gå vilse.

Yahya var mycket barmhärtig, hänsynsfull och omtänksam mot sina föräldrar, mot alla människor, växter och djur - ja, Allahs hela skapelse. Han kallade människorna till att ångra sina synder.

Det finns många berättelser om yahya, a.s. Ibn Asakar berättar att hans föräldrar letade en dag efter honom och hittade honom vid floden. När de såg honom, blev de så berörda av att se hans stora tillgivenhet till Allah Den Upphöjde, att de själva började gråta. Ibn Wahab säger att, enligt Imam Malik, var gräs Yahyas, Zakariyyahs sons, mat och att han brukade gråta i fruktan för Allah. En kedja av berättare vittnar om Idris al Khawlawi har sagt: “Skall jag berätta för dig om honom som hade  bästa maten? Det är Yahya ibn Zakariyyah, som åt med vilda djur - rädd att beblanda sig med människor.”

Ibn Mubarak säger att Wahb Ibn Al-Ward har berättat att Zakariyyah en gång inte hade sett sin son på tre dygn. Han hittade honom gråtande i en grav som han hade grävt och bott i.

“Min son, jag har letat efter dig, och du har varit här i den här graven och gråtit!”

“O min far! Hade du inte sagt mig att mellan Jannah och Jahannam bara finns ett spann som människan inte kan gå över förutom med sina tårar?”

Zakariyyah svarade: “Gråt då, min son.” Och de grät tillsammans.

Yahya har sagt: “Jannahs invånare är sömnlösa av sötman från Allahs gåvor - det är därför som troende måste vara sömnlösa tack vare kärlek för Allah i sina hjärtan. Hur långt är det mellan de två njutningarna, hur långt är det?” Man säger att Yahya hade gråtit så mycket att tårarna lämnade spår i hans ansikte.

Yahya, a.s, brukade hitta tröst i naturen och brydde sig inte om maten. Han åt blad, örter och ibland gräshoppor. Han sov var som helst i bergen eller i hål i marken. Ibland, när han trädde in i en grotta, kunde han hitta ett lejon eller en björn i den, men eftersom han var så djupt tagen av att prisa Allah, brydde sig han inte om dem. Vilda djur kände med lätthet igen Yahya som Allahs profet som brydde sig om hela naturen (Allahs hela skapelse), därför lämnade de grottan med nedsänkta huvud.

Ibland matade Yahya dessa vilda djur med sin egen mat, så barmhärtig var han, och själv åt han sig mätt med andlig mat - med sina böner, pris och lov till Allah. Nätterna tillbringade han i tårar och prisade Allah för alla gåvor som Allah hade välsignat honom med. När Yahya kallade människor att dyrka Allah, brukade de börja gråta av kärlek och ödmjukhet, så starka var hans uppriktiga ord som fångade människors hjärtan.

Yahya, a.s, hamnade i konflikt med dåtidens myndigheter. En tyrannisk kung, Herod Antipas som regerade i Palestinien, var förälskad i Saloma, sin brorsdotter och planerade att gifta sig med henne. Salomas mor och vissa lärda från Zion uppmuntrade äktenskapet antingen av rädslan inför kungen, eller för att vinna hans gunst. När Yahya, a.s, hörde om kungens plan, förkunnade han att ett sådant äktenskap är incestuöst. Han skulle aldrig godkänna det, eftersom det var emot Torahs Lag.

Yahyas förkunnande spred sig som elden. Saloma var arg eftersom hennes ambition var att regera över landet, med sin farbror som make. Hon konsturerade en plan för att uppnå sitt mål. Förföriskt klädd, dansade och sjöng hon inför sin farbror och väckte hans låga lustar. Han kramade henne, förtrollad, och erbjöd att uppfylla hennes alla önskan, hon behövde bara fråga honom. Saloma svarade med en gång: “Jag vill ha Yahyas huvud, eftersom han har skändat min och din heder genom hela landet. Jag skall vara mycket glad om du uppfyller den här önskan och skall skänka mig till dig.” Helt förtrollad av hennes förföriska dans och avslöjade skönhet, gav han efter hennes monstruösa krav. Yahya avrättades och hans huvud gavs till Saloma, som triumfalt visade sin skadeglädje.

Men den gryma mordet på Allahs profet Yahya blev inte ostraffat: inte bara den grymma Saloma, utan alla Israels barn blev allvarligt bestraffade när en främmande armé invaderade deras kungarike.

Texten är en översättning av berättelsen om Profeten Yahyas, frid vare med honom, liv ur Ibn Kathirs bok “Berättelser om Profeterna“. 

Berättelsen om Yahyas, a.s, liv hjälper oss, insha’Allah, att inse värdet av uppriktiga tårar inför Allahs ouppnåeliga storhet, tårar av uppriktig ånger när vi är medvetna om vår ovärdighet inför den kärleksfulla Källan av allt det vackra och goda, Skaparen och Herren av allting vi vet och allt det som är bortom vår försåelseförmåga, Källan av all barmhärtighet och Den Ende Som förlåta kan… när vi tänker på mötet med Honom. Detta är en påminellse till oss alla att titta i våra hjärtan - vad längtar det efter? Sujud, Allahs förlåtelse, mötet med Honom och Hans Ansikte? Eller ansikten av olika Salomas - alla förföriska ting som vilseleder oss från vår Herre?

Den lyckan en människa känner när hon befinner sig i tillståndet av ständig, smärtsam och kärleksfull längtan efter att tillbringa livet i sujud, i konstant längtan efter mötet med sin Herre, den lyckan kan inte alla Salomas, inga lustar i denna värld ens närma sig.

Bismillah.

Här kommer en berättelse om en ung man, min avlägsne kusin, som bor i ett katolskt land, Kroatien, berättelsen som jag vill dela med er. Han är idag 32 år och har varit muslim i 15 år, alhamdulillah. Hela hans familj: hans mor, systrar och även hans hustru är katoliker, bara hans far var född som muslim.

Hans far dock tror inte på någonting - han lämnade hemmet och åkte till Zagreb som 17-åring, för att studera (han var en begåvad tonåring och avslutade gymnasiet tidigare än andra). Inflytande från katolska omgivningen, saknaden av muslimska inflytanden, saknaden av föräldrars inflytande och muslimska vänner, atmosfären i den sekulariserade Jugoslavien under 1960-talet… ja, allt detta gjorde att den här annars genomgoda människan glömde sin religion och proklamerade sig vara ateist. Han gifte sig med en katolsk tjej, fick jobb i Zagreb och stannade där. Hans första barn var min avlägsne kusin, som berättelsen handlar om.

Vilka förutsättningar den här unge killen hade: född och uppväxt i ett katolskt land, med få muslimer omkring sig, med en far som har muslimskt namn, men är icke-troende och har förlorat sitt muslimska identitet… med underbara, fromma muslimer som farföräldrar, men som bodde långt, långt borta och träffade honom ytterst sällan…

När jag och min familj vistas i Zagreb, brukar det vara sommartid, och då kan vi be zuhr-salaat i stans stora moské, sedan käka lunch eller ta en kopp te i moskéns restaurang, och ofta tillbringa tiden mellan två salaat i moskéns bokhandel, rotandes i dess hyllor efter gömda skatter, goda böcker med underbar islamisk visdom.

Man kan inte veta mycket om en människa utifrån hennes stora gester och handlingar. Det är de små, spontana gester och reaktioner som avslöjar ens sanna godhet, ens sanna natur. Jag var bara stolt och glad för just denne kusins islam, men hade ingen speciellt utformad åsikt om honom annars - han var som varje annan vanlig revertit, flitig muslim, troende som håller sig inom ramar för det som är tillåtet. Men en liten händelse skänkte mig mycket glädje och jag vill återberätta den till er.

En sommardag för kanske 6 år sedan, när vi var på besök i Zagreb, träffades nästan hela släkten i centrum av stan för att de skulle hjälpa oss att köpa några suvenirer innan vi åkte vidare. Vi skulle sedan hämta min mamma och åka till deras lantställe för att grilla och umgås.

På vägen till en liten suveniraffär, passerade vi en café och trafikljus hade precis slagit om till rött, så vi fick vänta innan vi kunde gå över gatan.

Plötsligt förändrades min kusins min, som om en mörk moln kommit över honom, hela hans utstrålning vassades till, som om han hade sett en orm eller någon han bara avskyr med hela sitt väsende, och han skyndade sig bort därifrån, äcklad, i en helt annan riktning än den vi var på väg till. 

Resten av oss stod där, förvirrade, och undrade vad som hänt med honom, vart var han på väg??

Men då förstod jag… från cafébaren i närheten hördes det låten “Sympathy for the devil”… Han kunde inte stå ut med att stå där och höra den! Medan jag och alla andra muslimer hörde inte ens den låten… min kusins flykt gjorde mig medveten om den låten, och reaktionen var naturligtvis densamma - jag vill bara bort, bort därifrån!

Subhan’Allah, det var då jag förstod honom på riktigt, och sedan dess ser jag på honom med nya ögon. Det är sannerligen styrkan i en människas islam som står i proportion till hur mycket vi älskar henne, om vi älskar och avskyr endast för Allahs skull.

Bismillah.

Häromdagen, på väg efter jobbet, var jag och handlade som vanligt i en ekologisk mataffär i centrum. Underbart väder, solen skiner och klarblå himmel utan moln… Det var den tiden på dagen när det är mycket folk i stan - på väg hem från jobbet eller skolan, och massor av folk ute, som bara njuter av solen, fikar och tar det lugnt. 

I folkmassan syns en enda slöja - min, alhamdulillah.

Nåväl - jag, min slöja och mina matpåsar var på väg hem från mataffären när jag såg en ung sommarklädd tjej med en söt liten bebis som kom i riktningen mot mig. Ett av många ansikten runt omkring mig som jag brukar bara gå förbi, men jag tittade på bebisen, för den var en riktigt pytteliten sötnos som man bara måste kasta ett öga på.

Då skedde det: den unga modern fångade min blick, och med ett milt leende i ögonen hälsade hon mig: “Assalamu ‘alaykum“. Subhan’Allah, så glad jag blev, och så överraskad! Min hälsning “Wa alaykumu salam” lät lite förvånat, men glatt. Jag hade velat omfamna denna muslimah, som ännu inte börjat bära yttre tecken på sin tro.

Jag blir så glad, jag känner bokstavligen hur värme sprider sig i hjärtat av sådana små, men för mig betydelsefulla, händelser. Muslimskt systerskap, finns det något vackrare än det?

Den här unga kvinnan påminde mig om mig själv, när jag ännu inte bar slöja, men började förstå att den är Guds påbud till troende kvinnor, inte någon slags arabisk folkklädsel… och jag påminns om den underbara kärleksfulla känslan när jag brukade se systrar i slöjan på stan… så vackra de var, så vackra. Jag längtade att bli en av dem, men det var ännu inte min tid. Jag längtade att uttrycka min samhörighet med dem genom vår vackra hälsning. Men jag vågade inte hälsa dem, (om jag inte kände dem personligen, och jag gjorde det oftast inte), rädd att de skulle bli förvånade och inte skulle hälsa tillbaka.

Den här unga kvinnan visade mig att jag inte borde ha varit rädd, att jag borde hälsat mina beslöjade systrar så som jag gjorde tyst i mitt hjärta. De hade också blivit glada, precis som jag är idag. Jag bär den här unga systers leende hälsning med mig ännu idag - och kolla här: ett leende i mitt ansikte medan jag skriver dessa rader.

Hälsar er alla med islamisk hälsning - ”Assalamu ‘alaykum“ (”Frid vare med er“), syskon mina!

Bismillah. Ett iif-gruppmail som jag vill dela med turbanläsare är nedan. Jag har redan skrivit det, att ett samhälle som ger rättigheter bara till vissa av sina medborgare, men förnekar samma rättigheter till andra pga deras religion, ras, eller nationalitet - är inte demokratiskt, utan rasistiskt. Tänk på svartas historia i USA - hur de förtrycktes även efter slaveriet hade upphört, hur KKK var spridda, hur svarta fick gå och kämpa och dö för sitt land, men inte få sitta framme i en buss! Det var igår. “Mänskliga rättigheter” - ja, men bara för vissa, och på bekostnad av andra. Med hudfärgen som måttet. Idag är måttet - tillhörighet och prakticerande av religionen islam. Läs detta mail, detta vittnesmål och tänk själva - låter det som om muslimer är ute efter att islamisera samhället, eller som den grundläggande mänskliga rättighet att fritt och fredligt utöva sin religion och låta andra göra samma sak? Paranoja är sannerligen en hemsk sjukdom för den sjuke, men dess resultat drabbar oss oskyldiga. Här är mailet jag ville dela med er:

Assalamu alaykum wa rahmetullahi,
 
Jag vill berätta om ett faktiskt exempel där delar av sharia lagen tillämpades i en ickemuslimsk stat i 1900-talets Europa.
 
Staten? Jugoslavien (för första gången grundad under namnet ”Kungarike av Serber, Kroater och Slovener” och omfattade dagens stater: Bosnien, Slovenien, Kroatien, Makedonien, Montenegro och Serbien - precis som s.k. senare ”Titos socialistiska & demokratiska” Jugoslavien såg ut geografiskt). Jugoslavien grundades för första gången i historien som en union av sydeuropeiska Slaver efter första världskriget, år 1918, med Serbisk kung som statens kung.

Muslimer - i Bosnien var muslimer majoritetsbefolkning. I delar av Makedonien, Serbien och Montenegro levde det många muslimer, i vissa kommuner var de även där majoritetsbefolkning. I Kroatien och Slovenien levde det ett mindre antal muslimer och där var de en klar minoritet.

Min egen morfar som då levde i Bosnien var utbildad (i utlandet) till, och jobbade som, qadi (sharia-domare) i monarkin Jugoslavien, ledd av kristen ortodox (serbisk) kung, där befolkningen bestod av ortodoxa kristna, katoliker, muslimer och judar. Det betyder inte att ALLA fick följa islamisk lag, utan bara att muslimer hade den möjligheten att vända sig till islamisk domstol i frågor som t.ex. giftemål, äktenskapsråd och skillsmässa; samt ärvsrätt och olika affärskontrakt. Bestraffningen för t.ex. stöld enligt sharia tillämpades inte, för staten inte var islamisk - men den var sannerligen mer demokratisk, mer fri och mer jämställd på Balkan för 90 år sedan än vad den är i den fria, demokratiska blablab-jämställda Väst idag.
 
Det var naturligt att man fritt fick utöva sin religion och låta andra utöva sin. Subhan’Allah, vi talar om en monarki på Balkan för 90 år sedan. Muslimer hade en rättighet, vid vars bara benmämning dagens islamofober i den “fria, demokratiska” Väst får hudutslag av.
 
I Bosnien har muslimer, judar och kristna levt under flera sekel som grannar i vänskapliga förhållanden och hjälpt varandra i nöd. Man växte upp med respekt för den andres olikhet och dennes rättighet till det! Detta är ett exempel av SANN demokrati, kära Sverigedemokraterna. Ett exempel som utvecklade sina öppenhets attributer under ISLAMISKT STYRE (Ottomanerna)!
 
Muslimerna kunde under monarkin Jugoslaviens tid (1918-1945) ta t.ex. ledigt under ramadanen och för Eid-firande. Så var det ända fram till slutet av Andra Världskriget, då socialistiska Jugoslavien formades, och min morfar fick börja jobba (efter ett tag, inte med en gång!) som domare i vanlig domstol. Folk förföljdes, avlyssnades och bara försvann om de gick till mosken. Min mormor, och alla andra beslöjade muslimska kvinnor, fick ta av sig slöjan och aldrig mer nämna dess roll och betydelse i islam… Det var läget i den socialistiska och demokratiska Titos-Jugoslavien. Vi levde och utövade vår religion så gott vi kunde, och läget blev mer avslappnat mot slutet av 60-talet, men resultatet av det sekulariserade samhället var en generation av muslimer som till stor del växt upp i en stark övertygelse att det inte finns någon Gud (estagfirullah). Hjärntvätt av högsta graden.
 
Nåväl, tillbaka till ämnet: sharia i ett icke-muslimskt samhälle, för muslimer och för den delen av lagen som inte berör bestraffningen: exempel finns, lyckat och lysande i 1900-talets Kungarike Jugoslavien. Detta är ett exempel på att det går att ge en grupp deras rättigheter i ett icke-muslimskt samhälle som påstår sig vara demokratiskt - om man befriar sitt tänkande från rasismen och islamofobin och ser oss muslimer för vilka vi är: flitiga, skattebetalande, vänliga och fredliga medborgare och goda grannar.