Bismillah.

En syster berättade en gång för mig hur det att begrunda Allahs Ord hade påverkat henne. Det var ett vackert och givande samtal, och en av saker som fastnade i mitt hjärta skall jag dela med er nu insha’Allah. Systern berättade att hon hade haft för avsikt att, utifrån källor hon hade tillgång till (tafsirböcker med hänvisning till seerah som hjälpte henne att förstå bättre de ayat hon läste), ingående studera de tre första kapitel i Koranen.

Och frukta den Dag då ni skall föras åter till Gud! Då skall var och en fullt ut erhålla den lön som han förtjänat, och ingen skall lida orätt.
(tolkningen av Koranen, II:281)

Hur skall det gå för dem när Vi en Dag samlar dem - att den Dagen kommer står utom allt tvivel - och var och en till fullo skall få den lön som han förtjänat och ingen skall lida orätt?
(tolkningen av Koranen, III:25)

Just nu vill jag återberätta bara en del av det vackra hon hade delat av sig med mig; och det gäller ayat, från andra och från tredje kapitlet i Koranen, vars översättning du kan läsa ovan. När systern hade kommit till versen i det tredje kapitelet, tänkte hon omedelbart på den vers som hon hade läst i det andra kapitlet. Och det mest underbara, den bit i denna berättelse som berörde mig så mycket, är systerns reaktion efter att ha läst samma budskap två gånger - om att återvändo och det stora mötet med Allah är sanningen bortom all tvivel, samt att alla skall få sin fulla belöning den Dagen, ingen skall lida orätt. Hon beskrev sin fruktan i få ord, men beskrivningen uppöevde jag desto livligare - det var som om hon hade förlorat alla ord.

Efter att ha funederat om dessa ayat, kände min och din syster från denna berättelse (jag är övertygad om att hon inte skulle samttycka om jag publicerade hennes namn, eller ens initialer) att hon bara kunde böna Allah med en duaa som Han hade skänkt oss i Koranen, faktiskt i samma kapitel, bara några få rader innan den andra ayah som hade skakat om henne, för budskapet hade upprepats och berört henne desto starkare denna gång…

… och det, mina troende systersjälar, är duaa med vilken de som har förstånd bönar och ber Allah: Herre! Låt inte våra hjärtan fara vilse sedan Du har väglett oss. Och förbarma Dig i Din nåd över oss. Du är Den som alltid ger!

Det var en obeskrivlig upplevelse, att på ett livslevande exempel själv inse hur mäktig den bönen är och hur mäktigt den kan påverka hjärtat. Är det inte nästan omöjligt att önska och sträva efter att själv också läsa Koranen på samma sätt… att det man läser fastnar i minnet och i hjrätat, att man studerar det man läst, så att man förstår det korrekt, och att hjärtat läks till närhet till Ljuset? Med en allt snabbare nalkande ramadan, skäm bort ditt hjärta och låt dig utforska Koranen så att du blir påverkad när du lyssnar på den, så att du begrundar budskapet och påminns om de verser du läst när du kommer till nästa vers som påminner om samma sak.

Ramadan är en ovärderlig möjlighet till alla - alla! människor, månaden av Allahs Barmhärtighet, Förlåtelse och Skydd från elden. Till alla, som överger synder och skyndar sig till Honom.

Säg: “Vare sig ni döljer det som rör sig i ert innersta eller visar det, vet Gud det. Han vet allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär. Och Gud har allt i Sin makt.”

Den Dag då människan skall ställas inför allt det goda som hon har gjort och allt det onda som hon har gjort kommer hon att önska att den Dagen hade varit oändligt avlägsen. Därför uppmanar Gud er att inte ta lätt på Hans varningar; Gud ömmar för Sina tjänare.

(tolkningen av Koranen, III:29-30)

Bismillah.

Tabarani, Hakim, Asbahani och Tirmidhi har nedtecknat följande hadith från Abdur-Rahman ibn Samur som sade: Qurtubi sade:”Detta är en underbar hadith. Rasulullah har i den räknat upp speciella handlingar som räddar den som gör dem, ur nöd.”

“En dag kom Rasulullah Muhammad till oss och sade: ‘Igår såg jag sannerligen något underligt i min dröm:

- jag såg en man från min ummah till vilken dödsängel kom för att ta hans själ, så hans godhet mot hans föräldrar ställde sig mellan honom och dödsängeln (som inte tog hans själ).

- sedan såg jag en man från min ummah för vilken gravens straff hade blivit bestämt. Men hans tvagning kom och blev orsaken till att han skonades från straffet i graven.

- sedan såg jag en man från min ummah som omringades av shayatin. Men då kom hans dhikrullah (åminnelse av Allah Den Upphöjde) och räddare honom från shaytatin.

- sedan såg jag en man från min ummah som omringades av adhaabs (straffets) änglar. Men då kom hans salaat och blev anledning till att han skonades från dem.

- sedan såg jag en man från min ummah med tungan som hängde ut av törst och när än han närmade sig min hawd (vattenkälla i Jannah), hindrades han från att dricka från den. Men då kom hans fasta och blev till orsaken att hans törst blev släckt.

- sedan såg jag sändebuden (alayhissalaam) ställda i cirklar och en man från min ummah som, när han än försökte närma sig en av dessa cirklar, körde de honom iväg. Men då kom hans ghusl (det att bada efter janabah), tog honom för hand och ställde honom i en av dessa cirklar.

- lika så såg en man från min ummah i följande tillstånd: framför honom, bakom honom, från hans höger och vänster sida, var mörker. Han stod i mörkren, förvirrad. Men hans hajj och umrah kom och ledde honom ur dessa mörker till ljuset.

- sedan såg jag en man från min ummah som försökte tala med troende, men de svarade inte honom. Då kom hans bevarande av familje- och släktskapsband och sade till dem, Tala med honom, och de började tala med honom.

- sedan såg jag en man från min ummah som var förskräckt av glödande eld, och eldens gnistor var framför näsan på honom. Då kom hans sadaqa (välgörenhet) och blev som skärm mellan hans ansikte och elden, och den skyddade honom ovanifrån.

- sedan såg jag en man från min ummah till vilken jahannams änglar (zabaniyyah) närmade sig från alla håll. Men han brukade beordra det goda och rätta och förbjuda och varna från det onda och det orätta, vilket blev anledning till hans räddning och att han leddes till rahmats änglar.

- sedan såg jag en man från min ummah som sitter på sina knän och mellan honom och Allah Den Upphöjde var en skärm. Men då kom hans akhlak (gott uppförande), tog hans hand och ledde honom till Allah.

- sedan såg jag en man från min ummah till vilken boken med hans handlingar räcktes från hans vänster sida. Men då kom hans gudfruktan (han fruktade Allah) tog boken med hans handlingar och flyttade den till hans höger sida.

- också såg jag en man från min ummah vars onda handlingar vägde tyngre på mizan än hans goda handlingar. Då kom belöningen för goda handlingar och goda handligarna blev därmed tyngre än de onda.

- sedan såg jag en man från min ummah som stod vid jahannams kant. Men han brukade frukta endast Allah och det blev till anledning till att han räddades från jahannams kant.

- sedan såg jag en man från min ummah som hade kastats i elden. Så kom hans tårar som han hade gråtit i dunya, endast i fruktan av Allah, och de räddade honom från jahannams eld.

- också såg jag en man från min ummah där han står på Sirat-bron och svajade som granar och blad på ett palmträd, men då kom hans goda åsikt om Allah, stärkte honom, och han fortsatte gå över Sirat-bron.

- sedan såg jag en man från min ummah också på Sirat-bron, som kröp ett tag, och traskade ett tag, och då kom hans salawat över mig, tog honom för hand och stärkte honom, och han fortsatte gå över Sirat-bron.

- sedan såg jag en man från min ummah som hade kommit fram till jannahs dörrar, och de slogs framför honom. Då kom hans shahadah att det inte finns ingen annan gud värd dyrkan än Den Ende Sanne Gud, Allah, och öppnade Jannahs dörr för honom och han kom in i Jannah.

- sedan såg jag människor med skuren mun, så jag frågade: “Vilka är dessa, ya Gibril?”, och han a.s. svarade: “Det är de som brukade baktala människor”. Sedan såg jag människor som hängde vid sin tunga, så jag frågade: “Vilka är dessa, ya Gibril?”, och han a.s. svarade: “Det är de som brukade förtala troende män och kvinnor, och de var rena från dessa anklagelser.” (Vad som är intressant, är att för dessa handlingar ingen ‘lösensumma’ finns, för det är andra människors haqq).

Bismillah.

Detta inlägg skrev jag för ett bra tag sedan, men lade upp det för publicering till dagens datum. Det kan kännas som om inlägget kommer i rätt tid, så här lagom under tiden då man försöker förbereda sig inför ramadan, och många troende tänker på ramadan i sig som en del av förberedelserna inför hajj… Det är de ljusaste punkterna i troendes liv, två starka ljus som lyser varje år: ramadan och hajj. Dagar som troendes hjärta ser fram emot och planerar sitt liv kring dessa ljusa tider, precis så som man planerar sin vardag kring dagliga ibadah - salaah. Det är repet som alltid är där, för att få människan förankrad till Ljuset, till Herren Den Kärleksfulle, Som tar emot människans alla sorger, bekymmer och tårar, Som tröstar hjärtan och läker dem. Prisa därför Allah, med intellektet om hjärtat inte kan vara med, och var ihärdig i din ibadah. Den Barmhärtige kommer att besvara din ihärdighet och läka hjärtat ditt, och ge dig tillbaka din ikhlas; därför glöm inte att handlingarna påverkar hjärtat.

Har du någon gång längtat så mycket efter något (en resa, att återse ditt barn, en kort break från överväldigande arbetsuppgifter, ett hus…) och sett fram emot det så som du aldrig någonsin gjort förut?

… och om det “något” du längtat efter är ibadah, fullkomligt rent för Allahs skull… som till exempel om din längtan var att det aktuella året utföra hajj… ditt hjärta sjunger och gläds i väntan, varje andetag är dig kärt för det betyder att du i och med det är insha’Allah desto närmare din (första!) hajj… och när tiden nästan är inne att ge sig iväg, så lägger Allah plötsligt ett hinder för din största längtan - du blir t.ex. sängbunden - och du kan inte åka pga hälsoskäl…

Var och en av oss får en stor prövning när man oväntat och plötsligt förlorar det som man längtar efter som mest - människornas längtan och önskningar skiljer sig bara så oerhört mycket: några längtar och strävar efter pengar, några efter berömmelse, några efter den eviga friden och lyckan i akhira, några efter kvinnor eller musik, några efter makt… och om målet varit framför näsan på dig så länge, så verkligt, så möjligt… men plötsligt rycks det bort från dig… kan du tänka dig den känslan, eller har du rent av upplevt den själv?

Föreställ dig: allt du kunde drömma och dagdrömma om, en enda ensam punkt som alla strålar från ditt hjärta riktades mot blir allt närmare och verkligare, du når nästan den, du kan nästan känna doften av att få din största längtan uppfylld - å, vilken lycka! Men så händer det: Allah rycker bara utan förvarning din största längtan bort från dig just när den var så nära, så nära.

Föreställ dig… hur skulle du känna? Hur kände du, om du har haft en liknande prövning?
Sorgsen, med ett brustet hjärta? Vemodig, med tårar av sorg för att du missar att utföra hajj… föds inte tanken - varför…? Varför just nu, när min iman är som starkast… (å! men hör du inte, det är viskning av missnöje i ditt klagomål. Är du inte nöjd med det som Allah har bestämt för dig, är du inte tacksam för ett så hårt test?)…?

Eller är du tacksam för en prövning av ett annat slag än de världsliga prövningar genom skapelsen…?

Det är nu som ditt förstånd måste in, för att påminna dig om att som sängbudnden och kroppsligt utmattad, när resan är en hälsofara, bör du inte resa på hajj. För, du planerade väl inte att utföra hajj för att tillfredsställa dina önskningar, dina andliga lustar, utan du planerade hajj som en del av din underkastelse till Den Ende Värd dyrkan, för att hajj är ett påbud från Allah till alla troende som kan utföra den.

Om ditt förnuft kommer nu in i bilden och hjälper dig ur din enorma sorg - tacka Allah, tacka Allah och återigen: tacka Allah. En roman kan skrivas utifrån den tanken, men vi förstår varandra, eller hur?

Men om allt du kan tänka på är att du missar hajj i år - du, som hade glatts åt den så länge & så starkt att du kände fruktan att den aldrig kommer att inträffa, för att du längtar SÅ starkt… om du ännu inte insett att islam, åminnelser och hela ibadah är FÖR ATT UNDERKASTA DIG ALLAH, om du inte insett att ibadah inte i första hand är för att tillfredställa DINA andliga behov (även om den gör det i alla fall, det är liksom den botande effekten den har), så fall med pannan på marken och gråt och be Herren att rena och vägleda dig. Han hör våra böner, och Han Är Den Barmhärtige Den Kärleksfulle Beskyddaren Som Förlåter och Vägleder dem som tillber Honom med uppriktighet.

Bismillah.

Mu’adh ibn Jabal berättade:

Rasulullah Muhammad sade: “Om någon undertrycker sin vrede när han har möjlighet att släppa/agera ut den, då skall Allah Den Upphöjde kalla honom på Uppståndelsens Dag över huvuden av all skapelse och säga till honom att välja vilken ljus och storögd jungfru han vill.”
(Dawud, “Kitab Al-Adab” 41/4759)

Sad bin Abi Waqqas berättade:

Umar bin Al-Khattab bad om tillåtelse från Rasulullah Muhammad att se honom medan några Qurayshi kvinnor satt med honom och pratade med honom (bad om mer utgifter) medan de höjde sina röster över Rasulullahs röst.

När ‘Umar bad om tillåtelse att komma in, satte kvinnorna snabbt på sina slöjor. Sändebudet gav tillåtelse till ‘Umar att komma in och när han gjorde det, fann han Sändebudet där han log.
‘Umar sade: “Å Allahs Sändebud! Må Allah alltid behålla dig leendes”.
Sändebudet sade: “Dessa kvinnor väckte min nyfikenhet: så fort de hörde din röst, satte de på sina slöjor”.
‘Umar sade: “Å Allahs Sändebud! Du har mer rätt än jag (de bör skämmas mer inför dig än inför mig)”. Sedan sade ‘Umar till kvinnorna: “Å, era egna fiender! Skäms ni mig mer än Allahs Sändebud?” De svarade: “Ja, för du är strängare än Allahs Sändebud”.
Då sade Sändebudet : “Å, Ibn Al-Khattab! Vid Honom Som har mitt liv i Sina Händer! Shaytan ser dig aldrig på gatan, utan att han tar en omväg (han springer iväg från dig)”.
(Bukhari, “Sändebudets följeslagare” 5/57/32)

Bloggarens kommentar: Så sträng var han som skulle bli ummahs andra rättfärdige khalifah - i vilken mening, då? I meningen att han var orubblig att bekämpa den utstötte shaytans lurendrejerier, att han var fast på Sanningen och att han i sin orubbliga istiqaamah var shaytans stora skräck. Djävulen räds dem som lägger all sin tillit till Allah, som är uppriktiga troende - för han har ingen som helst makt över dem; ingen som helst!

“Herre! Eftersom Du har kommit mig att begå ett felsteg, lovar jag att för människorna utmåla det onda på jorden i de mest förföriska färger och att leda dem alla till synd, alla utom dem som är Dina verkliga, hängivna tjänare!”
(tolkningen av Koranen, XV:39-40)

Men han var även en ödmjuk och mycket anspråkslös troende man, en oerhört rättvis man med stor kunskap och med ett stort hjärta, hjärtat som i och med hans islam förvandlades från ett hårt, grovt och inbilskt hjärta till ett ödmjukt, vackert, underkastat till Det Goda, modigt, barmhärtigt och välbalanserat troende hjärta.

Å andra sidan inser vi från den första hadithen ovan, värdet och storheten i att svälja sin egen vrede när man har möjlighet att agera ut den. Ytterst viktigt att förtydliga här är, att hadithen handlar om vreden som kommer över människan när hon känner sig ilsken för sin egen skull, för att hennes egna rättighet har tagits bort - inte när det gäller att försvara det goda och det rätta i de stora dimensionerna: för förlåta kan man i islam endast sina egna förorättare för det onda som de har förorsakat honom. Man kan inte förlåta det onda som någon förorsakar till en tredje person eller till Sanningen: det är så i det “vanliga livet” också, eller hur? Om din syster stjäl ifrån dig något, har du möjlighet att förlåta henne - men du kan inte förlåta henne om hon stjäl från en okänd person: bara den personen, den förorättade, har makten och möjligheten att visa sin storhet och förlåta det onda man lidit. Lika så i islam: glöm aldrig att hadithen som citerades först, avser situationer där du själv, min syster, drabbas; där du själv känner hur det svider i hjärtat; och när det är något personligt emot dig, dina älskade eller din egendom. Du har inte rättighet att förlåta en människa som offentligt kränker Det Bestående Goda och som sprider sädefördärv på jorden.

Det finns alltså fina, men så logiska, och helt naturliga gränser för alla principer i islam. Den här var en av dem. Inlägg som behandlar barmhärtighet i islam - alltså, barmhärtighet i dess rena och mest förfinade form - har för avsikt att belysa denna problematik, som vi ibland blundar inför, och beter oss som flugor som flyger hur som helst, utan någon orientering, utan någon vägledning: antingen är vi vresiga och argsinta, i situationer när förlåtelse och barmhärtighet starkt rekommenderas av troende; eller är vi motbjudande förlåtande i situationer när det är avskyvärt att inte bedöma det onda - dvs. när renhet, Sanningen, islam, Herren eller en av Hans Sändebud eller profeter a.s. kränks och förlöjligas. Det är då som det är tillåtet att uttrycka sin avsky mot det onda och sin uppriktiga vrede mot en förkastligt beteende och mot onda handlingar; det är så en ren själ reagerar och det är så du vet hur pass långt borta som du har glidit från din fitrah, din medfödda godhet och renhet.

Hur reagerar du när du själv kränks, hur förlåtande är du? Hur länge uthärdar du upprepade kränkningar från människor som besvarar dina försök att vara vänlig, med ondska och avund? Hur länge varar din tålamod? Och samtidigt - hur reagerar du när dina arbetskamrater hånar islam? Var ärlig, min kära, inför dig själv - för Han Som ser allt, vet allt; Han vet var ditt hjärta är i förhållande till Honom, Ljuset.

Det är med stort hopp som sådana artiklar publiceras. Hoppet om att våra bröder och systrar skall få rätt förståelse för islams förfinade perfektion, och inse skillnaden mellan värdet av att släcka sin ilska som är för sin egen skull; versus värdet av att vara orubblig och sträng för Allahs skull som en av bästa människor som någonsin levt, Omar ibn Khattab . Det, min medmänniska, är att vara ödmjuk: att alltid ge företräde till Allah framför dig själv och framför dina meningslösa lustar som ständigt förändras; samt att ge företräde till Allahs skapelse, framför dig själv och din nafs begär.

Bismillah iRrahmani Rrahim.

Syster JihadOfTheSouls inledande ord: Jag blev inspirerad av bilden och av en kollega till mig som hade lämnat salaah på grund av en stor synd som hon hade gjort i ramadan, varför hon inte längre vågar göra salaah. Min avsikt är att påminna mig själv, henne och alla som läser detta, om Allahs Ord (tolkningen till svenska):

XXXIX:53 Säg, Muhammed, till Mina tjänare; Om ni har gjort orätt mot er själva genom att överträda Mina bud, misströsta då inte om Allahs nåd. Allah förlåter alla synder; Han är Den som ständigt förlåter, Den som ständigt visar barmhärtighet!
قُلْ يَا عِبَادِيَ الَّذِينَ أَسْرَفُوا عَلَى أَنفُسِهِمْ لَا تَقْنَطُوا مِن رَّحْمَةِ اللَّهِ إِنَّ اللَّهَ يَغْفِرُ الذُّنُوبَ جَمِيعًا إِنَّهُ هُوَ الْغَفُورُ الرَّحِيم

I texten har jag använt första person för skapa en känsla med bilden och, ännu viktigare, försöka få läsaren att tänka direkt på sig själv.

Många gånger i livet händer det mig att jag tar en väg/genväg som jag tror är den rätta vägen!

Sådana vägar är fyllda av små som stora synder och klara, tydliga som dolda lömska erbjudanden i det förgängliga livet.. de är fyllda av okunskap, de förvillar mig med dåligt valt sällskap som uppmuntrar mig i mitt högmod när jag visar arrogans till råd och förmaningar… ändå bestämmer jag att ta den vägen (jag kan ju tackla konsekvenserna helt själv!)

Det dröjer inte länge innan jag fattar att vägen jag har valt leder till tomma intet och evigt förlust… men jag har gått för långt!

Har jag då någon tid eller ork kvar att börja om… skulle jag kunna göra det - ta mig tillbaka där jag började…

får jag det…? För jag har ju ångrat mig många gånger förut, och ändå fortsatt att följa i Sheytans fotspår… och Gud, Du lät mig ändå göra det!
Varför…?

Min nafs och lust hjälpte mig inte alls - tvärtom! Jag följde dem och tillämpade min tro bara efter vad jag tyckte stämde då! Jag plockade och valde från tron det jag själv bestämde var rätt. Å, mitt högmod! Å, min ignorans…!
Var jag verkligen ens troende, undrar jag…

Jag ville fortsätta trots allt… den värsta syndaren! Mitt straff kommer ingen att få och i min grav kommer ingen annan att ligga… ett hål i helvetet lär det bli… förhöret!… Munker och Nukair…!

Och helt ensam på Domedagen kommer jag att föras till Dig… Å Gud, hur kommer jag någonsin att kunna visa ansiktet för dig…?!
Hur…?
… när jag nu lämnade bönen också för att jag inte törs göra den längre… ingen kommer att rädda mig från Dig den dagen; och att önska att dö eller försvinna, hjälper inte heller… vad göra!

Att förlora iman, självaktning och bära på tunga berg av synder är för mycket för mig!

Vad jag valde för avvägar kvittar nu, för att resultatet är väl samma!

När jag till slut konfronteras med faktumet att jag trotsade Allah och Hans Profet förtvivlar jag ännu mer och känner - nu finns det inget återvändo!
Den förtryckta själen skriker inom mig: “Vad har du gjort!” som om den först nu har vaknat till liv… “Varför gjorde du så mot oss… tål du helvetets eviga lidelse? Dess låsta dörrar glömde du så enkelt! Och skrik som ingen kommer att vilja höra…”

Jag förstår vilket enkelt bite jag blev i Sheytans händer… sjunker i mörker… och förargar Allah ännu mer genom att Hans tjänare överger hoppet om Skaparens Förlåtelse… djävulens röst måste vara det jag hör, han säger stolt och hånfullt:

Trodde du med din arrogans och högmod att du var större än mina frestelse! underskattade du min förmåga och försummade Allah Den Upphöjdes varningar! Det var för enkelt att få dig på mina spår när du minst anade det! Din uppblåsthet och övermod räckte gott och väl för att jag skull förgöra dig… vilken usel människa… Önska döden bara - vad behöver du ditt liv för? Jag är din enda kompis - räds inte: jag kommer ändå inte att lämna dig! Jag brukar inte göra det… haha… Aldrig!

Kolla vad du har gjort hittills, din usling! Och nu har du ingenting kvar. Du har förbrukat alla möjligheter att återvända till Gud! Han är så arg på dig nu och vill inte ens lyssna på din röst! Han har andra tjänare som Han lyssnar på och till vilka Han ger Sin förlåtelse.. för de har visserligen inte begått så stora synder som du!

De är lyckligare än dig varför skyddade Han dem och övergett dig! Men det skulle ändå gått på det viset… Hörru!

Gud vet redan att du är en av helvetets folk! Han skapade dig och det är Han Som bestämde att du skenar iväg - så enkelt är det! Varför ens kämpa, livet är inte värt det, det är en lögn - inse bara det!

Men den biten som är kvar av min iman säger till mig:

Det är klart att det är Han, Allah, Som vägleder och det Är Han Som vet vilka av oss som kommer att vilja gå raka vägen och vilka av oss som kommer att följa sin egen nafs eller sheytan den utstötte…

Min prövning nu är att tro på Allahs Ord i följande vers… för, lyckas jag besegra sheytans viskningar och våga tro på förlåtelsen igen, kanske förlåter Allah Den Förlåtande de synder som jag i min förtvivlan har sett som ohjälpliga… det finns ingen annan väg nu att ta, det finns ingen annan väg att ta nu!

Och Gud talade faktiskt till sådana som mig när Han sa till Profeten :

XXXIX:53 Säg, Muhammed, till Mina tjänare; Om ni har gjort orätt mot er själva genom att överträda Mina bud, misströsta då inte om Allahs nåd. Allah förlåter alla synder; Han är Den som ständigt förlåter, Den som ständigt visar barmhärtighet!
قُلْ يَا عِبَادِيَ الَّذِينَ أَسْرَفُوا عَلَى أَنفُسِهِمْ لَا تَقْنَطُوا مِن رَّحْمَةِ اللَّهِ إِنَّ اللَّهَ يَغْفِرُ الذُّنُوبَ جَمِيعًا إِنَّهُ هُوَ الْغَفُورُ الرَّحِيم

Han förklarade hur jag borde göra:

XXXIX:54. Vänd åter till Allah och underkasta er Hans vilja innan straffet drabbar er och ni inte (längre) kan få hjälp./font>
وَأَنِيبُوا إِلَى رَبِّكُمْ وَأَسْلِمُوا لَهُ مِن قَبْلِ أَن يَأْتِيَكُمُ الْعَذَابُ ثُمَّ لَا تُنصَرُونَ