Om vi vetat, hade vi inte tvekat
Om vi varnats, hade vi inte tvekat
Om vi visste vad som kommer, hade vi inte slutat
Om vi trott på det som kommer, hade vi inte börjat
Så varför tvekar vi?

Våra hjärtan blöder och våra rop kvävs,
så hjälp oss att sluta kvävas
Lär oss att kämpa, ty vi har glömt hur
Lär oss att kämpa, kämpa för dig

Du skickade hoppet till oss, och sådde fröet av vår tro i oss,
Så varför har vi inte vattnat det?

Om du fortfarande litar på oss, ha tålamod med oss,
ty utan dig är vi förlorade

ljuset på din väg har uppenbarats,
men vi famlar fortfarande i mörkret

Vår umma faller, vi faller…Oh Herre!
vi faller!

Herre, du är nuet och alltet, hoppet och slutet,
den enda värd att prisa!

Herre, varför har vi fösakat oss själva?
kommer du att acceptera oss?

Herre, varför har vi glömt din profet?
Herre, vi blöder, och våra rop kvävs,
Herre vi faller, faller…Oh Herre!
Vi faller!

Herre, hjälp oss, hjälp oss ty vi går förlorade,
Herre, våra tårar rinner och våra rop kvävs

Om vi vetat vad vi vet nu, hade vi aldrig slutat
Om vi vetat vårt slut, hade vi aldrig börjat

Kommer du acceptera oss?

O TROENDE!

Säg mig Vem som mest Kunskap bär?
Säg Han är Gud, Den Visaste av dem alla är!

Säg mig Vem som mest Barmhärtig är?
Säg Han är Gud, Förlåtande av “alla” synder är!

Säg mig Vem som mest Generös är?
Säg Han är Gud, Den Givmildaste av oss alla är!

Säg mig Vem som mest Makt har?
Säg Han är Gud, Konung över allt och alla är!

Assalamu alaykum wa rahmetullhi.

I fredags fick jag ett samtal från DO och blev tillfrågad att närvara mötet som har för mål att initiera dialog kring konflikten mellan smittskyddsreglernas krav på kortärmat och muslimsk kvinnors önskan att slippa bära kortärmat.

Själv kommer jag inte vara i Sthlm just 23:e november, när mötet är planerat, så jag ringde runt till systrar som motsvarar sökta profilen (jobbar inom vården osv)… En av dem svarade såhär:

Jag jobbar med bebisar och kan ibland kavla upp ärmarna när jag tar upp bebisarna… det fungerar bra för min del, vet ej varför jag skulle ta den muslimska sidan i dialogen? Det är ändå bevisat att det är farligt pga risken med smittan att ha långa ärmar…

När jag förklarade att en av systrarna var själv om att ha problem från sin chef angående långa ärmar, medan hennes kollegor från samma avdelning som bar långa ärmar endast pga de tyckte det var för kallt inte blev tillsagda/varnade om smittskyddsreglerna - då tyckte systern att det var bara ett enskilt fall och det borde systern som var själv utsatt ta upp. Fast hon har ingen möjlighet att närvara mötet… Jag påpekade även att det finns nyliga brittiska undersökningar och rapporter som visar en annan slutsats när det gäller smittofaran med långa ärmar, men det tog inte emot, systern verkade tycka att det var ett magert och ensamt bevis på ‘vår’ sida mot tunga argument och rapporter som talar emot långa ärmar inom vården…

Hur är vi, egentligen? Är det OK att tännka och handla så - det fungerar för mig, varför skulle jag bry mig om arbetsvillkoren för mina muslimska systrar?

Jag själv har svårt för det sättet överhuvudtaget, och blir speciellt ledsen när jag finner det inom vår stora familj - Ummah.

Vad tycker du?

Was-salaam,

Hanumica

PS Insha’Allah - jag har för avsikt att åka till Sthlm iaf den fredagen och närvara mötet, och tillföra dialogen något konstruktivt med erfarenheter från systrar från Göteborg som jobbar som sjuksköterskor. DS

Assalamu ‘alaykum. (Frid vare med er - islamisk hälsning)

Här sitter jag på Bromma flygplats och försöker sätta ihop ett inlägg om seminariet som organiserades av Afrosvenskarnas Riksförbund. Temat: antiterror eller anti-islam i dagens Sverige. Syfte: att öka medvetenheten om “antiterrorlagstiftningen” och hur dessa lagar påverkar våra mest grundläggande mänskliga rättigheter.

Hur påverkar den europiska och svenska antiterrorlagstiftningen vår vardag?

Programmet i korthet bestod av:

•  
  • Amnesty International (filmvisning och diskussion),
  • Mattias Gardell (religionshistoriker och författare),  / paneldisskusionen
  • Suad Mohamed (imam),
  • Abdirisak Aden (vittnesmål),
  • Hassan Asad (vittnesmål),
  • Elisabeth Abiri (ordf. Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige),  / paneldisskusionen
  • Mehmet Kaplan (riksdagledamot),    / paneldisskusionen
  • Amir Sulaiman (poet och debattör, USA).  / paneldisskusionen

Jag gick därifrån med en känsla av overklighet, som om jag precis tillbringat en hel eftermiddag med att lyssna om en parallell verklighet… vår verklighet.

Jag har köpt två böcker i pausen:

1) Mehdi Ghezali: “Fånge på Guantanamo”      

2) P. Migou & A.Wigenmark “Övervakning -  snart i ett hem nära dig”  

Har för avsikt att insha’Allah skriva mer efter att (insha’Allah) ha läst böckerna.

Du kan också köpa dem online på:

http://www.bokrecension.se/9173430862

och

http://www.bokrecension.se/9170373434

Synd att seminariet inte kan visas (och ses av alla medborgare) på TV. Mycket gott har sagts. Många fakta. Många skrämmande exempel. Intelligenta och genomtänkta slutsatser - vad är det som hotar vår demokrati mest? Är inte det metodisk urskiljning och kartläggning av muslimer? Förföljning. Utpekandet.

Mattias Gardell hade, som vanligt, många exempel, fakta, och ett sunt tänkesätt. Skulle vilja komma åt hans föreläsningsanteckningar. En av (uppenbara) slutsatserna var: Det som hotar svenska demokrati är ju det att folk kan gripas, föras bort och torteras - baserat bara på misstankar att de skulle kunna utgöra hot ?? En av föreläsarna (Salih) sade under Temadagar i Göteborg: “Låt dem komma - låt dem lyssna, jag räds inte, jag har inte gjort något fel och har inga onda avsikter!” Ja det vet vi, bror, men saken är den att folk som inte är skyldiga heller, eller åtminstone kunde man inte hitta ett enda bevis till att de utgör eller förbereder nåt hot mot samhället, att de har tagits och skickats till terrorfängälserna runtom i världen- så det räcker inte att vara fläckfri och ha goda avsikter, alltså vara en god muslim.

Missförstå mig inte, jag vet att det bara är Allah Som bestämmer och lägger min tillit endast i Hans Händer, men dunya håller på att bli ett paranoid ställe… och vi muslimer de jagade, de utpekade. Stigmatiserade.

“Ja, ja - han måste ha gjort någonting fel när de väl griper honom”- tänker en medelsvensson, har det sagts. Varför? Inte för att han är ond, nej - men svenskarna i allmänhet har en bild av sitt rättssystem som de tycker är pålitligt, och den synen, tillsammans med stigmatisering av islam via media och skolböcker, tillåter att en vanlig medborgare tänker så - och därför kan acceptera övervakningslagar. Som - mycekt insiktsfullt påpekat av panelen - kommer att drabba honom själv och hans barn, mycket snart. När han senare inser att det inte räcker att man är oskyldig, utan missförstådd pga pågående paranoja… då blir det för sent.

Nästa onsdag skall det röstas om lagarna.

Boströmslagen är redan framröstad, om ni inte visste. Det visste inte jag, iaf, innan seminariet.

Kolla gärna Europols senaste rapport och dra slutsatser själva:
EU terrorism situation and trend report 2007.

Rapporten redovisar för 498 terroristattacker under 2006. Baskiska separatister, ETA, står för den enda terroristattack som tog människoliv. Det var i Madrid. Av de 498 attackerna stod muslimer för1 (EN!) attack.

Bland de som arresterades som misstänkta för inblandning i terroristbrott har dock muslimerna FÖRSTA! plats. Nästan HÄLFTEN av de arresterade är muslimer!

Rimligt? Eller paranojadrivet?
Fakta från Europols senaste rapport talar för sig själva.

Wassalaam. (Frid vare med er - islamisk hälsning)

Hanumica

Med bestörtning har jag läst nyheten om massakern i Finland där en ung man skjöt ihjäl rektorn på skolan och andra elever. Det är fruktansvärt tråkigt att sådant händer. Men tyvärr är det inte första gången.

Jag har ofta tänkt på vad det är som driver dessa unga män att begå dessa totalt meningslösa och ondskefulla brott för att till slut ta sina egna liv.

Jag har alltid kännt att de saknar en mening med livet. Om de hade trott på Gud och vetat att de är skapta av Gud hade de inte kunnat begått dessa fruktansvärda brott. Självbilden är mycket viktig, tror man att allting är slump och att människan bara är en utveckling från aporna då känns människors liv oviktiga och inte värdefulla.

Läs själva vad han skrev i sitt sista brev:

Livet är bara en meningslös slump… en lång evolution och resultatet av många olika faktorer och orsaker. Men livet är också vad en individ vill göra med det. Och jag är mitt eget livs diktator och gud. Jag har valt min väg. Jag har förberett mig att kämpa och dö för mina tankar. Jag, som det naturliga valet, eliminerar alla som jag ser som opassande, en skam för mänskligheten och missarna i det naturliga bortfallet.

Han är inte gud är sitt eget liv, Allah ska döma honom för hans handling på Uppståndelsens dag. Han har valt en annan väg än Guds väg och därför har han kommit vilse.

Må Allah beskydda oss och våra barn från allt ont, amin.

Bismillah.

Abdullah ibn Mas’ud blev alltså förste som offentligt reciterade de klara Koran verserna, och han gjorde det på det heligaste stället i Makkah- Bayt ullah il haraam. Efter denna händelse reciterade han ofta emotienellt Koranen i sin gudsfruktiga röst för Rasulullah Muhammad ().

En gång ville Rasulullah Muhammad () höra Abdullah ibn Mas’ud, så han () kallade honom och sade: “Recitera Koranen för mig, ya Abdullah!”

Abdullah skämdes : “Hur skall jag recitera den för dig, när den uppenbaras till dig?” Rasulullah Muhammad () svarade: “Jag tycker om att (lyssna) när någon annan reciterar Koranen”.

Abdullah ibn Mas’ud började recitera surah An-Nisa, till versen:

‘Hur skall det gå för dem den Dag; då Vi låter ett vittne från varje samfund stiga fram, och även dig Muhammad vittna mot dem?’
(tolkningen av Koranen, IV:41)

Då började tårar rinna nedför Rasulullah Muhammads () kinder och han avbröt ibn Mas’uds recitation: “Det räcker så.”

Sändebudet Muhammad () var barmhärtighets profet, nåd till alla världar… hans tårar var hans hjärta som ömmade för människor som själva förbereder sitt straff.

Subhan’Allah… första tanken som slår mig är - gudsfruktan som framkallade tårar i vår älskade Profets () ögon: när han blev tårögd och överväldigad av att höra on Domedagen, hur skall då vi känna, som inte vet vad vi förtjänat med våra gärningar och vårt hjärta…? Som inte vet om han () skall vittna för eller emot oss den dagen?

I början av islam var muslimerna få i antal. De brukade samlas hos Al-Arkam ibn Abi Arkam i Makkah, där de lärde sig om islam och diskuterade hur den skulle kunna spridas. Quraysh-folket hade dittlills aldrig hört att någon offentligt läser Allahs verser. Sahaba, som var de första att svara till Rasulullah Muhammads () kallelse till diin ul islam, önskade att en av dem skulle offentligt läsa en del av Allahs upphöjda Ord så att Quraysh-folket tydligt kan höra dem.

Az-Zubayr ibn Al-Awwam rapporterar om en fantastisk händelse, som även vi idag kan dra lärdom av. Detta är en inspirerande påminnelse om att muslimer måste vittna om Det Goda och säga sanningen oavsett yttre hot från de som är okunniga.

Det som käns viktigast i denna påminnelse, det som direkt träffar i hjärtats centrum och sköljer det med det bästa , det vackraste en insan kan uppleva, är tillit till Allah s.w.t.a. Låt oss höra:

“Förste som offentligt läste Koranen (efter Rasulullah Muhammad ), var Abdullah ibn Mas’ud. En dag, när sahaba som vanligt samlades sade de: ‘Wallahi, Quraysh-folket har ännu inte hört att Koranen läses offentligt. Vem av oss skulle kunna göra det?’

Abdullah ibn Mas’ud ville göra det, men sahaba var oroliga för honom -  de ville att uppgiften skulle göras av én av dem som var från en stam som skulle kunna skydda honom om Quraysh blev rasande och gick i attack. Abdullah ibn Mas’ud bad dem låta honom göra det ändå och förklarade hur han kände: ‘Allah skall skydda mig!’ - och han fick göra denna uppgift.

Följande dag gick Abdullah ibn Mas’ud till stället i Makkah där Quraysh brukade samlas och började rectiera:

‘I Guds, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn! Den Nåderike har lärt er Koranen…’ (Koranen, surah LV:1-2)

Han fortsatte att recitera medan Quraysh samlades kring honom och försökte förstå vad det var han talade: ‘Vad är detta som ibn Ummi Abd säger?’

‘Han citerar en del av det som kommit till Muhammad’, svarade en av dem, och de anföll honom. De slog honom över hela kroppen, men han fortsatte att recitera så länge han önskade. När han kände sig färdig (med recitationen) gick han tillbaka till sina vänner, Rasulullah Muhamamds () följeslagare. ‘Detta är precis vad vi fruktade skulle drabba dig!’, sade de. Abdullah ibn Mas’ud svarade:’Allahs fiender har aldrig betytt mindre till mig. Om ni vill, går jag dit gärna tillbaka imorgon och reciterar Koranen för dem.’ Men sahaba ville inte det - Allahs fiender hade redan hört de ord de hatade som mest.”

Informationen är hämtat ur boken “Profetens följeslagare”.

O Gud, en vacker muslimsk troende prinsessa
Jag innerligt önskar att ta som min fru
Eller rättare sagt att hon tar mig som sin man
För vad vore bättre, än att hon knackar på min faders dörr och frågar om min hand

Vars barm och vackra långa hår av slöja är täckt
Inte täckt för min skull, för det är jag verkligen inte värd
Stor är Gud i sin härlighet, Han som alltings Skapare är!

Vars ögon jag ser in i, och drömmer mig bort
Drömmar om vattnande bäckar, trädgårdar och Paradisets folk
Dit vi Inshallah en vacker dag tillsammans kommer att föras,
Genom Gud, Den Nåderike Den Barmhärtige, Ingen gudom finns utom Han
Ärade och Prisade vare Hans namn!

Vars hesa röst och tal som fågelkvitter i mina öron låter
Då hon mig till sig kallar, och säger: “det är dags för morgonbön”.
Och dess belöning hon hoppfullt väntar och otåligt ser fram emot
Då hon en plats i Firdous Ala’la planerar som slut

Vars leende är vackert som få, lyser som månen om natten
Vilket får mig att förstå, att jag äntligen funnit den dyrbaraste skatten
Som ständigt kommer uppvaktas och vårdas väl
Likt en diamant som man håller evigt kär

Vars kamratskap ska bli den bästa jag någonsin haft
Då Hon blir min sanna vän och mitt fasta stöd

Långt därborta, bortom horisonten hägrar jag dig
Som en lätt vind sveper du förbi och fångar mig
Som den solstråle du är, skänker du mig ljus och energi
Som en vacker solnedgång och väldoftande blomma, skänker du mig lugn och harmoni
Som ett stort fast och stolt berg, skänker du mig mod och styrka
Tillsammans med dig känner jag inget annat än välbehag och lycka

Ett liv med henne som en dans på rosor jag önskar
Färgstarkt, väldoftande och rik på grönska
En och annan tagg som sticks, men vad gör det?
Om det för oss närmare varandra, snabbare än en blixt

När du finns i min famn eller vi går hand i hand
Ska du Inshallah inget annat än trygghet känna
Men bättre Beskyddare än Du, O Allah, finns ingenstans!

Jag ger henne mitt hjärta
Endast om hon vårdar det väl
Blotta tanken att det kan gå mitt itu
Ger mig svettningar, tårar och andningsbesvär

Även om ljusglimtarna i dagens samhälle, tyvärr är få
Får hennes intellekt mig att hoppas och tro
Att det Inshallah finns, en fin framtid för oss två

I den heliga skriften, Koranen Du säger:
“Troende! Sök med tålamod [Guds] hjälp i bönen!
Gud är sannerligen med de tålmodiga, de som håller ut.”
Du om någon vet att jag min ensamhet med tålamod försöker bära
Och endast Du ,O Gud, vet när den tar slut

Men allt det jag skrivit ovan är obetydligt och spelar ingen större roll
Om hon inte är Rättfärdig, Gudsfruktig och vänder sig mot Mecka i bön, FEM ggr om!

Bismillah.

Uppriktighet i islam - detta är sannerligen ett alltid levande och aktuellt tema.

Föreläsaren började starkt med frågan, har någon här föreställt sig Domedagen? Sannerligen, har vi gjort det? Den som har gjort det, kan inte (längre) binda sitt hjärta för det jordliga, hans panna faller till sudjud och ögonen kan inte sluta gråta av fruktan – vad har jag gjort mig förtjänt till?  

Vi blev påminda om Sirat-bron, den tunna bron över helvetets eld som de som hade sann grudsfruktan i livet kommer gå över blixtsnabbt, vissa kommer knappt klara av att komma till andra sidan, och vissa kommer falla ner.  Subhan’Allah! ”Så bröder och systrar – jobba inte gratis!”, blev ett av budskap från föreläsaren. Genom uppriktig och ren niyyah (avsikt) kommer våra akt av ibadah få rätt belöning av Allah, när det verkligen räknas, på Domedagen. Vi blev påminda om regler hur vi skall tillbe Allah – det är varför Han skapat oss! – att med uppriktigt hjärta följa Qor’anen och Profetens (s.a.w.s.) Sunnah. Livet är ett test – beskedet om vi klarat av testet får vi först på Domedagen – så jobba inte gratis! 

Hur uppnår man ikhlas? Vi måste fråga oss i allt vi gör – gör jag det endast för Allah s.w.t.a? Eller är det för att få beröm och respekt från människor? Vi måste testa oss själva i livet, för att klara det slutliga testet hos Allah s.w.t.a. Föreläsarens goda råd till oss alla är att se till att ha en god gärning som ingen människa känner till: se till att den är gjord bara för Allahs ajur. Broder gav oss exemplet med tre män instängda i grottan, vars små, till synes obetydliga goda gärningar som ingen människa kände till var det som fick dem ur grottan.  Tänk dig att Domedagen är imorgon – och gör något endast för Allahs skull idag.  

En uppriktig “Laa ilaha illAllah” kommer väga mycket tungt på misan-vågen, när det är dags att få sin rättfärdiga dom.

När ens synder mot andra människor skalat bort ens goda handlingar och lyser på deras misan.

När misans sida med ens synder är stor som ett berg… och på den goda sidan är det bara ett litet kort med orden “Laa ilaha illAllah” sagda med ett uppriktigt hjärta.

När ingen människa som älskade en i denna värld - ens föräldrar, bröder, systrar, barn, makar - ingen kommer vilja hjälpa en med att frivilligt låna en av sina goda gärningar för att få en till Jannah?

Och vågen står i balans, det fattas EN ENDA god gärning. Och man hittar ingen som sitt bevis och pass till Paradiset.

En uppriktig ”Laa ilaha illAllah” räddar en.
Subhan’Allah!

Det var ett mycket starkt ögonblick. Föreläsaren avslutade med en vacker påminnelse : våra kroppsdelar lever laa ilaha illAllah och läget är hopplöst bara för den som är här för att leka och vägrar fundera om Sanningen.

Andra föreläsningen under temadagen “Levande tro” behandlade också Ibadah - ibadah på allvar.

Föreläsaren påminde oss i början om att mitt liv och min död, allting, hela tillvaron tillhör Allah. En mycket viktig påminnelse innan man fortsätter.

Så får vi höra den smärtsamt sanna hadithen om hur vi en dag kommer vara många, men vi kommer vara så svaga att vi blir attackerade från alla håll, eftersom ingen kommer frukta oss (ingen kommer ta oss på allvar, för att vi slutat ta oss själva och vår tro på allvar). I Qor’anen läser vi om vilka tre egenskaper smyckrar de bästa människorna på jorden: 

“Ni utgör det bästa samfund som fått uppstå [bland och för] människor: ni anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt och ni tror på Gud.” (Alu-Imran:110)

Vi klagar - vad händer om det blir slöjaförbud i offentliga platser, skolor, arbetsplatser…? Men hälften av ansvaret för läget kan vi ta på oss själva, som inte gör det som Allah s.w.t.a. beordrat oss. 

Det händer att vi inte gör, eller gör utan att planera, eller planerar men utför inte. Muslimer måste planera, och viktigast av allt - muslimer måste jobba. Vi vet vad som står i Qor’anen - Allah gillar inte dem som talar det de själva inte gör.

Föreläsaren tog upp ett inspirerande exempel om en 65-årig man som höll på att ta sitt doktorandexamen på Chalmers. Vid frågan “Vad skall du med examen när du är 65??” svarade han :”Det är till för att hålla hjärnan igång.” Har vi glömt att första ord som Allah uppenbarade var “Las!”?

Allah säger till oss att vårt jordliga liv är ett mödosamt strävande och hårt jobb tills det vi möter vår Herre : 

[Då skall du] människa, som under ditt mödosamma liv på jorden alltid hade din Herre för ögonen, [då skall du] möta Honom! (Inshiqaq:6)

Muslimer måste, alltså, jobba hårt och sträva hårt.

Kulminationen kom i slutet av föreläsningen, när vi påmindes om nobla styrkan av underkastelsen och lydnaden som uppriktiga muslimer visar i allting de gör: när versen om ändring av Qibla-riktningen uppenbarades mitt i ‘asr-bönen!! och Profeten Muhammed, s.a.w.s., bad de två första rekat med ansiktet mot Baytul Maqdis i Kudus och vände sig nästan 150 grader och bad de två sista rekat med ansiktet mot Kaba - alla han ledde i den bönen följde i tystnad, ordning och redan hans exempel  och bönen avslutades med ansiktet mot Makkah! Ingen ifrågasatte eller tänkte på att visa olydnad.**

Hur starka och stora blev de första generationerna, hur uppskattade? Vad var det som gjorde dem stora? Det var islam, rätta, uppriktiga tron, lydnad och kärlek för Det Goda, som väckte och uppfostrade det bästa i dem själva.

Var är ummah idag? Hur allvarlig tar vi vår dyrkan, hur lydiga och kärleksfulla är vi i vår ibadah - att följa Qor’anen och Resulullah Muhammed, s.a.w.s., Sunnah?

Föreläsaren avslutade med mycket vackra tankar - låt oss vårda de två viktiga relationerna i livet: realtionen med Allah s.w.t.a. genom att uppriktigt utföra salaat och få våra små miraaj varje gång vi ber; och med människor, genom att betala zakat.

Read the rest of this entry »