Bismillah.

Såg imorse på vägen till jobbet, två systrar som uppenbarligen känner varandra men som inte hade setts på ett tag. Underbart att vittna hur glada de var att ses igen (av en “slump” när båda var på väg till jobbet)! Jag svär att jag såg sann och uppriktig glädje i deras ansikten, hörde den i deras röster, hur glada de blev att återses så plötsligt i en storstad. Ena systern fortsatte vidare zu fuss men den andra fortsatte resan i samma spårvagn som jag; och subhanAllah - hela vägen fram till hållplatsen där jag går av (bra 10 minuters färd), så slutade hon inte le med ögonen, och ibland med mungiporna. Det var så mötet med en älskad syster i islam påverkade henne. Laa ilaaha illa Allaah!

Det värmer så vackert att bli påmind om vad det betyder att känna värme för en människa, bara för Allahs skull.

Så låt mig gissa - ditt hjärta värmer, och dina ögon ler när du hunnit så här långt in i berättelsen. Och därför tar den slut nu, och lämnar dig med din varma känsla för Al-Wadoods skull.

Bismillah.

För ett tag sedan fick jag ett mail från en troende själ, som inspirerade mig till den här artikeln. Delvis är den översättning ur nämnda mailet, och delvis är det mina kommentarer.

- Rasulullah Muhammad sade att ”muslim är bror till muslim”.

- Inte varg; bror. Bror i islam:

De troende är bröder.
(översättning av Koranen, XLIX:10)

… och med Hans Välsignelse blev ni bröder.
(översättning av Koranen, III:103)

- Bröderskapsband, när det är för Allahs skull, är starkare än bandet mellan två bröder från samma föräldrar. Två bröder som är födda av samma föräldrar kan bli varandras bittra fiender, men bröderskap i islam är bestående och tar aldrig slut, varken i dunya eller i ‘akhira:

Den Dagen skall de som förut var nära vänner bli varandras fiender, alla utom dem som fruktade Allah.
(översättning av Koranen, XLIII:67)

- Ibn Kathir kommenterar denna vers på följande sätt:
“Varje kärlek som är för någon annans än för Allahs skull kommer att bli till fiendeskap. Förbli varandras vänner skall bara de som älskade varandra för Allahs skull. Endast en sådan kärlek är evig, bestående. När en av två vänner i underkastelen till Allah dör, nämner han sin levande vän hos Allah och ber: Å Allah! Så som han brukade beordra mig att underkasta mig Dig och Ditt Sändebud , och så som han brukade påminna mig om detta möte med Dig; håll Du, å Allah, min vän kvar på Den Raka Vägen och tillåt inte att han går vilse efter att jag har gått bort. Och bevara honom så som Du har bevarat mig, och var Nöjd med honom så som Du Är Nojd med mig! Och Allah gläder honom med det goda som hans vän ber för honom.

När det gäller två icketroende vänner, är deras handlingar tvärtemot ovannämnda. Detta är den förkortade version av riwayat från Abdu ar-Razzaq, från ‘Ali : Ibn-Asakir återberättar från Hurayrah : “Rasulullah sade: ‘Om två män som älskar varandra för Allahs skull var ena i öst och andra i väst, då skulle Allah låta dem vara nära varandra på Domedagen för att säga till dem Detta är den som du älskade för Min skull.”

- Alla kan och skall springa ifrån dig och lämna dig, min bror, min syster, Den Dagen - din mor och din far, din fru och din man, dina barn, dina vänner som i detta liv brukade svära att er vänskap betyder så mycket för dem. Den Dagen skall bara din bror i islam som du älskade endast för Allahs skull, fråga efter dig. Inte ens då, i de absolut svåraste ögonblicken, kommer han att glömma dig.

- Ja, endast kärleken för Allahs skull är evig, för den är ren, den är större - den är för Den Levandes, skapelsens Evige Uppräthållares skull - för Allahs skull.

Allt på jorden skall förgå; men din Herre förblir i evighet i Sitt majestät och Sin härlighet.
(översättning av Koranen, LV:26-27)

Bismillah.

- Jag har gråtit min dua första dagarna (egentligen, nätterna) i Sarajevo, när jag först insåg det andliga och självkänsla-läget hos överväldigande majoriteten av landets muslimer. Bara Allah kan ta emot det som är i våra hjärtan, och trösta, och läka.

- Samma dag som jag kom till Sarajevo, mördade muslimer (?!) med sina bara händer en ung man som var känd som Allahs ödmjuke tjänare, men som dessa figurer i sina förgiftade sinnen hade stämplat som “wahabi” (?? vad är “wahabi”??!).

- Han var på väg hem. Hade precis bett dhuhr bönen i masdjid och bara gått några steg ur moskén när muslimerna (?!) - som samtidigt som han höll på att falla ner i sujud till världarnas Herre, satt i närliggande krog, drack alkohol och lyssnade på musik - attackerade honom och slog honom till döds. Bosnisk TV har knappt nämnt det djävulska mordet i förbigången, och i deras magra rapport kallades mördarna för “unga män” medan den mördade unge shahid, rahimahullah, kallades för “wahabi”. Finns det ord…?

- Vi tillhör Allah och till Honom är vår återvändo.

- Allah har ärat den här unge mannen genom att låta honom dö med wudu, med spår av sujud i pannan och i hjärtat, med dhikr på läpparna.

“Och betrakta inte dem som fallit i kampen för Allahs sak som döda. Nej, de lever och Allah sörjer för dem.”
(översättning av Koranen, III : 169)

Efter att Al-Hajjaj b. Yusuf As-Sakaafi hade mördat Abdullah b. Zubayr och korsfäste honom i Madinah, beordrade han att den mördades mor Asma b. Abu Bakr måste infinna sig hos honom. Asma vägrade lyda Al-Hajjajs order, varför han sade: ”Antingen kommer hon hit frivilligt eller skickar jag någon att dra henne hit vid hennes horn (dvs. flätor)”. Efter att hon vägrade för andra gång, gick han själv till henne och frågade: ”Vad anser du om det som jag har gjort med Allahs fiende (han menade mordet av den ädle följeslagaren Abdullah b. Zubayr )?” Hon svarade: “Jag anser att du har förstört hans dunya, och han har förstört din akhira.” (utdrag ur en längre hadith från Sahih Muslim, 31/6176)

Rasulullah Muhammad sade att Allah hade sagt: “Jag har förklarat krig till den som är fiende till en av Mina rättfärdiga tjänare.” (Sahih Al-Bukhari)

Allah Den Upphöjde, världarnas Skapare säger i Koranen det som översätts till svenska som:

För den som avsiktligen dödar en troende är straffet helvetet, och där skall han förbli till evig tid; han skall drabbas av Allahs vrede och Allah skall fördöma honom och utlämna honom åt det svåraste lidande.
(översättning av Koranen, IV : 93)

وَمَن يَقۡتُلۡ مُؤۡمِنً۬ا مُّتَعَمِّدً۬ا فَجَزَآؤُهُ ۥ جَهَنَّمُ خَـٰلِدً۬ا فِيہَا وَغَضِبَ ٱللَّهُ عَلَيۡهِ وَلَعَنَهُ ۥ وَأَعَدَّ لَهُ ۥ عَذَابًا عَظِيمً۬ا

Abu Said Al-Hudri och Abu Hurayrah berättar att Rasulullah Muhammad sade: “Om himlarnas och jordens invånare deltog i mordet på en troende, skulle Allah låta dem alla brinna i jahannams eld.” (Tirmidhi, 4/548/1398, hasan sanad)

Muawiyyah berättar att Rasulullah Muhammad sade: “Man kan vänta sig att Allah skall förlåta alla synder, förutom den som dör som kafir och den som med avsikit dödar en troende.” (Ahmad, 4/99, med sahih sanad.)

Anas b. Malik berättar att Rasulullah Muhammad sade: “Allah vägrar ta emot tawbah från den som avsiktligen dödar Hans troende tjänare.” (Ad-Diya i Al-muhtarah, 6/163/2164, med hasan sanad.)

Bismillah.

Bror N.B. skrev en artikel som jag fick äran att redigera och publicera på vår muslimska blogg.

Ha mim. Uppenbarelsen av denna Skrift är Guds verk, den Allsmäktige, den Allvetande Han som förlåter synd och tar emot ånger, som straffar hårt men låter Sin välsignelse flöda över de troende. Ingen gudom finns utom Han; Han är målet för allas färd.
(betydelsen av surat Al-Ghafir, 1-3)

I en av våra tidigare artiklar kan du läsa hadithen som blir aktuell i samband med bror B.N.s artikel.

Brödarskap i islam har vi lätt att erkänna med tungan. Att hjälpa sin bror är en plikt, även när han hamnar i synd och när andra lämnar honom - men subhanAllah, det är just då han behöver min hjälp som mest! Skall jag också lämna honom i den situationen, att ruttna bort, ensam, vilsen, svag…? För att “jag är bättre än han” och därför skall jag lämna honom och vända min rygg till honom…? Skall jag då inte hjälpa honom för Allahs skull…?

Och det som jag ser som hans synd är kanske bara shaytan irrajiims fitnah, medan min brors tillstånd är bättre än mitt…?

Att lämna sin bror i svårigheter pga sitt högmod eller pga höga tankar om sig själv, är en sorts shirq, må Allah skydda oss från den. För även om din bror har hamnat på avvägar, är din plikt att hjälpa honom på ett vänligt sätt.

Tänk dock vad du gör om det är bara dina egna tillkortakommanden som du ser i din bror, utan att försöka hitta ursäkt för det du ser som hans synd - för att inte ens tala om du belastar din mizan genom att förtala din bror…

Grundläggande rättighet troende har hos varandra, och plikt vi har mot varandra, är att hjälpa varandra i behov.

Idag dock finns det muslimer som ser (och är snabba att tala om) andras tillkortakommanden, misstag och synder. Och medan de gör det, inser de inte att det de själva gör är ännu värre, ännu tyngre, ännu större synd än broderns synd de talar om.

Abu Zarr sade: “När du ser att din brors tillstånd har försämrats, rådgör honom genom det du tycker om hos honom.“

Allah Den Upphöjde kräver att muslim letar efter, och hittar, goda egenskaper i sin bror! Han besitter, med all säkerhet, sådana egenskaper! Dessa goda av hans egenskaper bör du sedan använda för att motivera din bror att lämna synd, och att rädda honom för Allahs skull.

Många av oss glömmer lätt att när vi pekar med pekfingret mot en annan muslim, pekar tre andra av våra egna fingrar tillbaka till oss själva.

Abu Darda sade: “När din brors tillstånd försämras, lämna då inte honom, för om han just då har hamnat på avvägar, skall han komma tillbaka till det att handla rätt lite senare. Du bör jobba på att rädda honom.“

Exempel av hur Omer sträckte sin hand och rådde sin bror som hade hamnat på avvägar, är helt underbart i detta avseende. Det är ett sannt exempel på hur gudsfruktiga troende handlar, troende som inte tappar hopp i Allahs hjälp.

Muslimer idag fruktar ofta andra muslimer… många spiller sina gåvor av intellektet för att leta reda på andras tillkortkommanden, misstag och fel - och sedan avslöja dem inför andra. Precis som om de själva är helt fria från alla misstag… de glömmer att gudsfruktan kräver att de täcker sin brors fel, och hjälper honom tillbaka till det som är av godo.

Rasulullah Muhammad sade: “Sök skydd hos Allah från en dålig granne; den som, när han ser något gott hos er, täcker över det och döljer det från andra, och när han ser något dåligt hos er, sprider han rykten om det bland människor“.

BismiL-lahiR-rahmaniR-rahim.

Inlägget heter “Varandras sanna vänner och fasta stöd” eller “Hela ummah rymmer i troendes hjärta”.

Men de troende, männen såväl som kvinnorna, är varandras sanna vänner och fasta stöd; de anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt och förrättar bönen och betalar allmoseskatten och de lyder Gud och Hans Sändebud.

Dem skall Gud visa barmhärtighet. Gud Är Aallsmäktig, Vis.Gud har lovat de troende, männen såväl som kvinnorna, ett paradis, vattnat av bäckar, där de skall förbli till evig tid, och sköna boningar i dessa Edens lustgårdar; men större än allt detta är Guds välbehag - detta är den stora, den lysande segern. 

(översättning av Koranen, IX:71-72)

Alla våra strävanden i dunya bör vara i samma riktning: att eftersträva och jobba på att bli den bästa ofullkomliga skapelse människa som var och en av oss kan vara.

Våra strävanden i dunya bör vara i riktningen att lära oss om vår rena och vackra tro och därmed, lära oss hur vi kan uppnå Allahs Välbehag.

Våra strävanden i dunya bör vara i riktningen att öka antalet och kvalitet av våra goda handlingar, för att troende önskar möta Den Upphöjde Herren med mängden av goda (till yttre form) och rena (gjorda endast för Hans skull) handlingar.

Våra strävanden i dunya bör vara i riktningen som leder till Allahs Barmhärtighet, så att vi kan hoppas på att få den. Våra strävanden i dunya bör vara sådana att de till slut leder oss till det slutliga målet - att på Domedagen vara av dem som inte skall känna fruktan.

Bland bästa sätt att uppnå det är att behandla varandra med ömsesidig syskonkärlek, barmhärtighet och ömhet i dunya.

I början av versen 71 i surah At-Tawbah (se ovan) säger Allah Den Upphöjde det som översätts att de troende, männen såväl som kvinnorna, är varandras sanna vänner och fasta stöd vilket betyder att troende älskar varandra för Allahs skull (denna kärlek innebär barmhärtighet, ömhet, hänsyn och välvilja), så som Rasulullah Muhammad sade: “Exempel av troende människor i deras ömsesidiga kärlek och barmhärtighet är som exempel av en kropp: när ett organ i kroppen insjuknar och lider, ansluter sig resten av kroppen till dess lidande med feber och sömnlöshet.”

Det är synd att vi muslimer ibland inte vill varna vår syster eller bror (med avsikt att hjälpa honom eller henne inför hennes eller hans möte med Den Upphöjde Domaren på Domedagen, vilket betyder att vi gör det på det vackraste sättet, som är värt vår tro. Sättet vi kommunicerar med muslimer ger en bra bild av vårt hjärtas tillstånd och vårt förhållande med Allah). Bör vi inte, om vi älskar en människa endast för Allahs skull, varna honom/henne om han/hon begår handling som han/hon kommer att ångra så starkt på Domedagen? Beskriver inte Domedagens Ende Domare Sina troende tjänares sanna vänskap och stöd, hur de skyddar varandra för Hans skull? Världarnas Herre beskriver i samma vers att troende, som är varandras sanna vänner och stöd, anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt och förrättar bönen och betalar allmoseskatten och de lyder Gud och Hans Sändebud. Dem skall Gud visa barmhärtighet. Gud Är Aallsmäktig, Vis.

Allt det som Allah wazaajjal räknar upp i den här versen faller under kategorin “vänskap och stöd till sin syskon i islam”. Rasulullah Muhammad sade:“Vänligt ord är allmoseskatt*.”

* allmosseskatt till tungan

Må Allah Den Kärleksfulle, Den Barmhärtige, Den Nåderike skänka oss ömsesidig kärlek endast för HANS skull.
Må Allah Den Kärleksfulle, Den Barmhärtige, Den Nåderike låta oss vara av dem som Han låter Sitt Välbehag.
Må Allah Den Kärleksfulle, Den Barmhärtige, Den Nåderike avlägsna alla onda egenskaper från oss och skydda oss från dem.
Amin!

Bismillah.

Denna helg hade jag äran att vara med på Systerträff i Uppsala som organiserades av MUFU. Masha’Allah, de flesta systrarna som var där är unga och går fortfarande i skolan, men jag träffade även vuxna systrar som jobbar, både sådana som är uppfostrade i en islamisk familj, och revertiter.

En av dem var en syster vars mor är från Serbien, troende ortodox kristen, idag är systern gift med en palestinier och de har en helt underbar, ursöt liten dotter, masha’allah. Men systern tål skarpa ord från sina landsmän, andra bosnier i Uppsala, som själva inte praktiserar islam, men har något att säga om den här systern, hennes serbiska ortodoxkristna mor och hennes fria val av islam, samt om hennes giftemål med “en Arab”. Astaghfirullah. Må Allah vägleda oss alla och rena våra hjärtan från djävulens egenskaper, amiin.

En annan syster var en svenska som bara nyligen hade reverterat till islam och kände att hon inte fick tillräckligt stöd som ny muslimah. Hennes berättelse om hur hon läste om Allahs alla profeter för några dagar sedan, så att hon fick ont i ögonen berörde mig djupt, gick rakt in i hjärtat… systern var mycket glad över att ha fått tips om pålitliga islamiska sidor med audio föreläsningar på svenska. Alhamdulillah, jag är så glad för den här systerns skull, men glädjer mig även för tanken att Allah belönar den som visar vägen till det som är bra till sin medmänniska.

En annan revertitsyster var en ung tjej som fortfarande går i gymnasium, och som valt att revertera till islam efter att hennes finska mor gjort det, alltså efter att själv ha sett vad det att leva som muslimah innebär.

Jag fick också äntligen träffa några andra systrar som jag känt genom namn och med vilka jag hade talat någon gång förut. Det var viktigt att få ha träffat dem i verkligeheten. Jag älskar alla mina systrar för Allahs skull, enligt trofasthet jag ser i dem.

Som vanligt vid liknande träffar, fanns det mycket mat, mycket goda kakor och halaal dricker. Min favoritdrivcka är vatten och favoritmaten är kakor : )

Jag är ledsen att vi inte har några foton att dela med er. De skulle visat en del av gemenskapen som vi delade under lördagen.

Syster Hiba var först ute och föreläste om jahannam, men den föreläsningen spelades inte in pga teknikaliteter.
Sedan var det dags att fika och umgås en stund, för att sedan fortsätta med min föreläsning, “Tawbah”. Vi fick avbryta en gång, men fortsatte efter bara någon minut. Därför finns den föreläsningen på 2 separata audio filer. Jag funderar på att lägga ut föreläsnings anteckningar i några artiklar på bloggen.

Då var det dags att fika igen, och därefter höll syster Cherin Awad en föreläsning om Jannah. Den tredje föreläsningen spelades in felfritt masha’allah, och den kommer insha’Allah att finnas tillgänglig online på hikma.se.

Kvällen avslutades med att vi satte oss ner och talade, systrarna ställde frågor till syster Cherin som besvarade dem. Det var en mysig stund som varade länge. Några systrar stannade kvar i den uthyrda lokalen och övernattade, men det blev inte mycket av sömn - vi lekte quiz “Hur mycket kan du om din tro?” och det var verkligen roligt, trötta hjärnan till trots. : )

Och när söndagsmorgonssol tittade fram och steg upp på himmelen, var det dags att ge sig iväg tillbaka till sitt hem, efter det första morgonkaffet och en lugn frukost… på tåget, istället för att sova, kollade jag på de inspelade föreläsningarna.

Min duaa var att vi skulle lämna vår systerträff med ett renare hjärta som är närmare vår Herre och Hans Förlåtelse - för det är vad sann tawbah gör, för oss närmare Allahs Förlåtelse och vårt hem, Jannah.

Må denna systerträff vara den första i en rad av liknande systerträffar runt om vårt avlånga land, där vi får lära oss om vår älskade tro, umgås som systrar som älskar varandra för Allahs skull och blir bättre människor efteråt.

Må Allah välsigna oss alla, stärka oss, rena våra hjärtan, förbättra vår kunskap och vår tro, skydda oss från all falskhet, all ondska och allt ont i våra och i andras handlingar. Amiin.

Bismillah.

I slutet av april organiserade IIF i Göteborg ett konvertitläger för revertiter (nya muslimer) i Borås. De fick tillfälle att umgås, lära sig mer om sin religion och lyssna på nyttiga föreläsningar. En av gästerna var prof. Mattias Gardell, vars föreläsning samt frågestunden efter den korta introduktionen har spelats in av bror Abu Halim. Inspelningen är nu publicerad på Hikmainstitutets hemsida och du kan och bör höra den. Klicka här och lyssna!

Notera: lyssna gärna på både Gardells föreläsning och på frågestunden! Det är två separata mp3-filer.

Bröder och systrar, goda medmänniskor, ni som har möjlighet till det, är välkomna till uppstartsmöte för Ship to Gaza i Göteborg, Folkets Hus i Göteborg (Järntorget) den 17:e maj kl. 13:00-15:00. Läs mer om hela projektet på projektets hemsida.

Må Allah belöna Mattias Gardell för det här initiativet och för allt det utmärkta arbete han har lagt ner och fortsätter att lägga ner för att forska, dokumentera och upplysa allmänheten om rådande islamofobin och brotten mot mänskligheten som begås i det blinda hatets namn globalt och i Sverige. Amin.

Må Allah belöna alla människor av god vilja som varit med om att starta och driva vidare detta projekt, och som önskar hjälpa sina terroriserade medmänniskor, våra syskon i islam, Palestinier i Gaza. Amin.

Bismillah.

Säg: “Vare sig ni döljer det som rör sig i ert innersta eller visar det, vet ALLAH det. Han vet allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär. Och ALLAH har allt i Sin makt.”

(Översättning av Koranen, III : 29)

“Jag är så glad för att äntligen ha träffat dig, syster Waswiyyah! Har hört så mycket gott om dig om och om igen” - dessa ord värmer Waswiyyahs hjärta, hon har också velat träffa den här systern, hon tror att det är bara gott hon kan höra från henne. Och det är det, alhamdulillah, tills…

“Jag träffade den systern till vilken du hade berättat om mig, hon kom på besök här om dagen.”

“Ja, vad trevligt. Syster M. är en god syster.”, ler den intetontanande Waswiyyah, glad över att hon varit kedjan som hade anknutit två systrar som inte känt varandra förut.

“Ja, du vet, vi nämnde naturligtvis dig och hur duktig du är.” Ett kort, högljutt skratt… “Syster M. sade att det är lätt för dig att ha så många ideella uppdrag, att systrar med ett liv och riktigt ansvar inte har tid med det som du.”

Waswiyyahs hjärta kniper sig, hon sänker blicken och väntar några sekunder innan hon svarar “Ja, det stämmer. Systern har rätt.”

Det gör ont att få höra hur syster M. känner behov att besmutsa hennes niyyah, och det gör skarpt ont att systern hon precis träffade hade starkare behov av att återberätta illaluktande förtal och förgifta förhållande mellan Waswiyyah och systern M, än behov att beskydda både sin tunga som varit i Makkah och behov att beskydda sina systrar i islam… för Allahs skull.

Vill beskydda sin syster från allt ont.

Det är vad Waswiyyah känner.

Hon blir alltid lika sårad av liknande uttalanden (det här var inte så illa, hon är van vid mycket värre återkommande giftiga verbala pilar), men vad de inte förstår - hon blir inte sårad så mycket för sin egen skull, det är dem hon skulle vilja beskydda från det onda i deras handlignar. Naturlig reaktion är att ta några steg tillbaka och inte säga mycket mer.

Waswiyyah sätter sig och tänker… är hennes niyyah verkligen så befläckad…? ÄR den…? Rannsakar “varför” i sina offentliga till synes goda handligar. “Hjärtats andel, är den uppriktig, är den verkligen bara för Allahs skull, eller är det så att jag bara har för mycket fritid och har hittat en hobby att döda tiden med, och samtidigt samla en skara beundrare…? Är det för min inbilskehts skull jag gjorde det…? Vad är det alla dessa människor, alla dessa muslimer ser som inte jag lyckas se…?”

Astaghfirullah.

Det är så många förnedringar som kommit under de korta år som hon försökt göra gott för att stilla sitt hjärtas anrop. I sin intetontanande barnslighet är det inte första gången som hon blir överrumplad med allt som människor kan tänka sig att säga med avsikt att orsaka ont, när de inte vill tro det bästa om andra. Hon tänker hur hon själv gjort sig skyldig till att misstänka en människas avsikt när hon hörde orden som Allah varnar om från människas mun - varningsklockor ringde högljutt, hon misstänkte den människan och kunde inte stilla misstänksamhet.

“Om jag hade fel då och gjorde en ond handling snarare än en god, är det så här den människan måste ha känt.”, och det händer mycket inombords.

Tankarna rullar vidare tillbaka i tiden. ”Det är så förvirrande”, tänker hon, ”är inte jag samma Waswiyyah som alltid varit omtyckt och respekterad för samma egenskaper där nere i mitt varma ursprungsland…? Är inte människor samma överallt, är inte vi alla goda och vill andra bara det som är av godo…? Känner inte alla av smärtan de orsakar andra med giftet i sina ord, precis i samma stund, svider inte en ond avsikt att såra och förnedra en Allahs skapelse, svider den inte i hjärtat redan innan den föds, och man kan inte tänka sig att uttala orden…? Är det inte så ALLA människor känner…?”

Hon är tacksam och lycklig i sin sorg, för hon vet var hon kan söka tröst. Om hon är uppriktig, skall Han hon älskar mest trösta henne.

Bismillah.

En syster skickade idag ett vackert citat som spontant hittade sin väg till vår muslimska blogg.

Salahuddin brukade inte skratta överhuvudtaget under en längre tidsperiod.
“Varför skrattar du aldrig?” frågade man honom, och han svarade:
“Hur kan jag skratta, när Masjid-ul-Aqsa är ockuperad? Jag skäms inför Allah att le, medan mina bröder lider.”

Bloggarens kommentar: Väldig lärdom. Men jag skall inte skriva den explicit, utan låter var och en av våra läsare begrunda denne store muslims uttalande.

Vilka vidsträckta vidder fanns i den bröstkorgen…!

Jag skall bara skriva några få ord, några fakta, från Salahuddins liv.
Han är född 1137 och han dog 1193. Salahudiin var general i kurdska muslimers armé, och grundare av Ayyubid-dynastyn i Egypten och Syrien. Muslimer och icke-muslimer kommer ihåg och respekterar honom för hans utomordentliga mod, höga moral och barmhärtiga natur under Korstågen.

Denne store muslims namn och hans ljusa exempel fortsätter att lysa med oförändrad styrka, fortsätter att både inspirera muslimer, få oss att känna oss vemodiga och att skämmas för vår egen spegelbild, även 900 år efter hans död. Det var han som befriade Jerusalem efter 80 år av ockupation. Efter att muslimerna, ledda av Salahuddin, hade befriat staden, blev den en öppen stad för alla: muslimer, judar och kristna.

Vilka underbara vidsträckta vidder måste ha funnits i den bröstkorgen…

Bismillah.

Assalamu ‘alaykum wa rahmatullah, mina goda syskon i diin al rahma.

Bukhari och Muslim har nedtecknat en hadith där Profeten Muhammad räknar upp 5 saker som varje muslim är skyldig till en annan muslim. Dessa är: hälsa honom (och hälsa tillbaka) med salaam, besöka honom när han är sjuk, be jannaza bönen för honom, svara med Yarhamukallah när han nyser och säger Alhamdulillah, samt att ge honom uppriktig råd med utgång i ens kunskap i islam, när han vänder sig till dig och söker din råd.

En konkret hadith om rättigheter som Allah har gett oss mot varandra. Jag är möjligen gammalmodig eller alldeles för oflexibel, men jag tar den här hadithen, med dess alla fem delar, på största allvar och jag tror att jag ger mina syskon i islam deras rättigheter som Allah har bestämt att de har hos mig. Varje gång en muslim missar att ge mig en av dessa rättigheter känner jag mig mycket sårad, upplever samma känsla som om man spottat mig i ansiktet, känner en trubbig ont, klump i magen. Genom att inte hälsa dig med salaam, har en muslim sagt att du inte är muslim i hans ögon, att du är hycklare eller jaahil - och det gjorde han utan att behöva säga någonting. Samma slutsats gäller om en muslim vägrar ge dig de andra rättigheterna som Allah har gett muslimer hos varandra.

Om en muslim som mycket väl känner till den här hadithen och dess vikt, och som annars tar sin tro på allvar, missade att ge dig din från Allah givna rättighet i någon av dessa saker, hur skulle du då känna dig? Må Allah förlåta alla muslimer som någonsin tagit sig rätten att tro sig veta min niyyah.

SubhanAllah, det är en prövning som har följt mig sedan jag började ge da’wa på svenska: insinuationer om att hjärtat mitt är sjukt, att niyyah min är illaluktande och att jag vill bara visa upp mig… men dessa förolämpninar brukade komma från människor som inte känner mig. Den här senaste kränkningen kom dock från ett helt oväntat håll, och satte mig i ett dilemma…

Just nu håller jag på med och förbereder en föreläsning om förlåtelsen i islam, Att förlåta och glömma för Allahs skull, men subhanAllah - jag har svårt att själv glömma en kränkning från dig (du vet vem du är), jag har svårt att släppa besvikelsen och bli fri från djupt sårande känslor som blandas med känslan av rättfärdighet som varje orättvist anklagad känner. Alhamdulillah, det har aldrig funnits ens ett spår av hat, vrede eller ilska i mitt hjärta mot dig. Allt jag känner är en överväldigande sorg som är svår att bära, och sorgen är bara större för att jag ömmar för dig, för hur du har skadat dig själv. Jag önskar dig uppriktigt bara det bästa. Din handling är bara din, men den har satt mig i ett dilemma…

Hur skall jag kunna stå upp och offentligt föreläsa för andra människor om förlåtelsens dygd i islam, om att förlåta och glömma för Allahs skull, när jag själv känner mig kränkt, sårad och brottas med att glömma…? Jag har förlåtit dig, men har inte lyckats glömma, utan bär kvar i hjärtat orättvisan, smärtan från förolämpningen, blandad med smärtan av medkänslan för dig, för en muslim som skadat sig själv…?

Vad du än säger eller gör, önskar jag dig med full uppriktighet bara det bästa, för Allahs skull. Du är en del av ummahs kropp, så som jag är det och dina förolämpningar och insinuationer svider något oerhört. Men jag önskar dig inte det bästa för att du är god mot mig, utan tack vare bandet som binder oss - laa ilaaha ill Allah. Det kan du aldrig ta ifrån mig, och aldrig kan du få mig, oavsett vad du säger eller antyder, hur mycket du försöker förolämpa mig och svärta mina avsikter (må Allah förlåta dig), kan du aldrig få mig att önska dig något annat än det bästa, så länge du faller i sujud endast till Allah Den Upphöjde.

Jag älskar alla muslimer för laa ilaaha ill Allah. Därför kan jag aldrig känna ens en skugga av hat för en muslim, även om du behandlar mig illa. Allt vi gör hamnar i ingen annans, utan i vårt eget häfte. Det enda jag gör är att hålla mig längre borta från dig, för att rädda dig från att skada dig själv genom ännu en förolämpning, och för att bespara mig själv påminnelsen om tillståndet av vår ummah. På så sätt kommer jag insha’Allah också att glömma.

Genom att förlåta, skänker jag en del av min stolthet till dig, det är en gåva från mig till dig, och den är mycket lätt att ge. Den har du redan fått.

Genom att glömma, läker jag sår i mitt hjärta, det är en gåva från mig till mig själv, och den är så svår att ge. Men Allah belönar för den, när den görs för Hans skull, och jag ber dig att göra duaa till Allah att hjälpa mig lyckas med den biten också.

Skapelsen är inte given insyn i det dolda (ghayb), och ingen människa förutom mig själv vet vad som mitt hjärta döljer. Exempelvis: bara vår Herre vet om detta inlägg är en hycklares sluga uttryck för hennes hjärtas sjukdom, eller ett uppriktigt uttryck för ett rättfärdigt men sårat hjärtas rop om hjälp till att glömma.
Vetskapen om jag är hycklare eller inte har bara Allah SWTA.

Om dina insinuationer är sanna, ber jag Allah att förlåta mig, rena min niyyah och hjälpa mig att bli en av Hans uppriktiga tjänare. Amiin.

Om dina insinuationer är falska, ber jag Allah att förlåta dig och stärka mig så att jag kan glömma den lidna orättvisan. Amiin.