Bismillah.

översättning från bosniska: en troende själ.

Pä Domens dag skall Gud säga: “Denna dag skall de sanningsenliga skörda frukterna av sin kärlek till sanningen. På dem väntar lustgårdar, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid.” Gud är nöjd med dem och de är nöjda där de njuter Hans gåvor. Detta är den stora, den lysande segern. (tolkningen av Koranen, V:19)

Om ni förnekar Gud, skall ni veta att Gud inte behöver er tro. Han ser inte otro och otacksamhet hos Sina tjänare med tillfredsställelse - det är ett ont - men visar ni tacksamhet är Han tillfredsställd för er skull. Och på ingen bärare av bördor skall läggas en annans börda. En gång skall ni återvända till er Herre och Han skall låta er förstå vad era handlingar var värda. Gud vet vad som rör sig i människans innersta. tolkningen av Koranen, XXXIX:7)

Tawakkuls frukter är att man är nöjd (tillfreds) med Allah. Den som överlämnar sina ärenden till Allah och blir tillfreds med Hans Vilja och med det som Han har bestämt för honom, har fått sann insikt om tawwakul (tillit till Allah).
(Ibn Rajab, Jamiul-ulumi wel hikam)

Därför har våra berömda lärda, som Hasan al-Basri och Fudayl ibn Iyad sagt: “Tawakkul är att man är nöjd med allt som händer (drabbaren)!”
Och Ibn Abi-Dunya sade: ”Jag har fått det berättat för mig att en av de visa har sagt: ‘Tawakkul har tre grenar: första är att man inte klagar på sitt öde (det som drabbar en), andra är att man är tillfreds med det som händer (det som Allah har föreskrivit för dig) och tredeje är att du har det kärt att inte klaga till någon människa för det som har drabbat dig!
(Jamiul-ulumi wel hikam)

SubhanAllah. Man vet själv bäst hur man bemötte alla prövningar med tysthet, med att inte öppna munnen, när ens iman var stark och hög - men så fort iman började rasa på väg neråt, öppnades munnen och klagade till skapelsen. Vad är det som sker först…? Börjar iman försvagas av andra påfrestingar och synder, vilket gör att man har det lättare att berätta (klaga) om sina prövningar till skapelsen, eller är det munnen som öppnas först och börjar klaga på ens prövningar och orättvisor man möter, vilket gör att ens iman börjar rasa. Det är olika från människa till människa, men det är i alla fall en nedåtgående spiral.

Man kan bara längta efter de tider då ens förhållande till Allah var så starkt, så heligt och rent, att man aldrig ens kände att man behövde dela sitt lidande med andra människor: det räckte med att Allah ser i ens hjärta, och Han läker alla sår, och Han tröstar så som ingen skapelse kan trösta. Att man ens känner minsta lilla behov av att berätta för en annan människa om prövningar man går igenom och att bli förstådd, är ett tecken på att man avlägsnar sig från sitt ljusa förhållande med Herren… hjärtat närmar sig dunya och behöver skapelsens förståelse och tröst, och även om det fortfatande vänder sig till Allah, har förhållandet från hjärtat till Herren fått dunya-fläckar. Hjärtat vänder sig inte längre bara till Den Ende, Den Barmhärtige, Den Kärleksfulle Allah… hjärtat är med sin ena sida vänt till människor och till dunya, och behöver, söker och vill ha även människornas förstëlse. Det svider att människor tror på förtal .

Så ens iman var inte alls så stark till att börja med…

Duaa!

Iman är aldrig statisk, den är alltid i rörelse: antingen på väg upp, eller på väg ner. Prövningar av alla slag gör att de sanna, uppriktiga troende urskiljs från hycklare. Man berättar hela historien, så många år, så mycket tålamod - tröstar sig själv med falskt hopp - och till slut . Människan skall göra goda handlingar hela sitt liv, till hon börjar göra onda handlingar och sluta i elden, må Allah skydda oss från eldens plågor, amin! Och människan skall hela livet göra jahannams folks handlingar, men skall till slut börja utföra goda handlingar, och hon skall sluta i Jannah, må Allah förlåta oss våra synder och ge oss Jannahs högsta grad, amin!

Så frukta Allah och sträva, sträva, sluta aldrig sträva efter att förbättra dina handlingar och ditt inre. Låt inte dina fiender, vare sig din nafs, andra människors onda handlingar eller shaytan den utstötte, fördärva ditt förhållande till Allah. Aldrig! Tappa aldrig hoppet, hjärtat! Förtvivla aldrig över den höga iman du hade, och det vackra förhållande till Allah som du fördrävade genom att vända dig till skapelsen och sökte tröst och förståelse hos den istället hos Herren. Förvivla inte, för iman är i ständig rörelse, och du vet inte om du skall vara en av de lyckliga eller en av de fördärvade innan dödens ängel har tagit din själ, innan gravens änglar har frågat ut dig och innan du får din plats i akhira uppvisad för dig. Det finns alltid tid att börja KÄMPA mot Allahs fiender, emot shaytans tjänare, emot din nafs - tillbaka till den högsta iman, tillbaka till ihsan. Du vet hur underbart oberoende svalt, ömsint, ljust där det är: så kämpa, kämpa och låt dig aldrig mer vilseledas, hjärtat!

Bismillah

Jabir bin ‘Abdullah berättade:

Vi deltog i Ghazwa av Najd tillsammans med Allahs Sändebud och när tiden för eftermiddagsvila närmade sig medan han var i dalen med många träd, steg han ner från sitt riddjur och vilade under ett av trädens skugga. Han hängde sin svärd (på trädets grenar). Folk spred sig mellan träden (för att hitta skugga att vila under). Medan vi var i det tilldsåndet, kalalde Rasulullah på oss. Vi kom till honom och fann en beduin som satt framför honom . Profeten sade: “Han (beduinen) kom till mig medan jag sov och i smyg tog mitt svärd. Jag vaknade medan han stod ovanför mitt huvud med svärdet (utan fodral) i händerna. Han sade: ‘Vem skall nu rädda dig från mig?’ Jag svarade: ‘Allah.’ Så han lämnade tillbaka svärdet till fodralen och satte sig ner - här sitter han nu.” Men Rasulullah straffade inte denne man.
(Sahih Al-Bukhari, “Al-Maghaazi”, 5/59/460)

- Mannen (beduinen) från denna återberättelse var en hycklare. Må Allah skydda Sina uppriktiga tjänare från prövningar med hycklarnas svärd. Amin.

Bismillah.

Denna nasheed avslutar vår korta temaserie om tawakkul (de senaste tre artiklarna på bloggen). Tryck på nasheeds titel för att höra den.

http://www.resimkalesi.com/Dosyalar/20071213/yolcu.jpg

JAG BEHÖVER BARA ALLAH nasheed av Zain Bhikha

När han slängdes i ett hål i marken,
när han låstes i ett fängelsehåla,
förrådd av sina egna bröder,
oskyldig anklagad för något han inte begått,
suckade stilige Yusuf: “Jag behöver bara Allah”.

Köpt som slav, slet han dag och natt
och stod emot alla frestelser:
“Jag behöver bara Allah”.

Innan kungen drömde en dröm
hade många hårda år passerat,
i tålamod och ånger (sabr wa tawba):
“Jag behöver bara Allah”.

Tills den lyckliga dag,
då han återsåg sin käre far
i förnöjsamheten:
“Jag behöver bara Allah”.
Stilige Yusuf grät:
“Jag behöver bara Allah”.

Varje natt förlöses med en ny dag,
Allah lättar alla plågor och sorger,
allt i dunya har sitt slut:
“Jag behöver bara Allah”.

Allt i dunya har sitt slut:
“Jag behöver bara Allah”.

Hur skulle vi kunna annat än sätta vår lit till Gud, när det är Han som har visat oss vägen? Helt visst skall vi tåligt uthärda det onda ni har i sinnet mot oss; ja, alla som söker ett mäktigt stöd skall sätta sin lit till Gud!” (Koranen, XIV:12)

Bismillah.

De som kände sin tro växa, när de varnades att styrkor hade dragits samman mot dem och att de borde vara på sin vakt, och svarade: “Vi behöver ingen annan hjälpare än Gud. Var finns en mäktigare beskyddare?” (Koranen, III:173)

Al-Bukhari har nedtecknat från Abu-’Abbas att det var Ibrahims, a.s, du’aa när han slängdes in i elden. Samma ord sade Profeten Muhammad () efter att han varnades att styrkor hade dragits samman mot muslimer och att de borde vara på sin vakt.

Ondskans hot ökade deras tro, och de sade: “Vi behöver ingen annan hjälpare än Gud. Var finns en mäktigare beskyddare?”

Efter att fullständigt ha satt sin tillit till sin Herre och överlämnat sig åt Hans barmhärighet och vägledning, behövde de ingen annan hjälpare.

Kan vi ha ett mer underbart exempel, än exempel av Rasulullah Muhammad () och hans följeslagare, r.a, vars tro bara förstärktes av nyheter om att förnekarna var på väg att anfalla dem…? Kan vi ha bättre exempel än Allahs Profet Ibrahims, a.s, exempel när han slängdes in i elden…? Subhan’Allah… och var är vi idag? Vem fruktar vi idag? Hur långt räcker vår tro om vi fruktar islamofobernas hot mer än att stå inför världarnas Herre…? Å, hur vi skall önska att vi endast fruktade Honom Som återvändå är till, när vi står inför Honom…

Varje gång som du förblir tyst inför en lögn om islam eller Profeten Muhammad () i rädslan för följder som islamofober kunde skada dig med, kom bara ihåg att du skall stå inför Allah Den Upphöjde och se alla dina handlingar… och hur skall vi skämmas inför Honom! Hur skall vi skämmas inför Honom Som är Källan av all Kärlek, Barmhärtighet, Nåd och Godhet!

Tawakkul, full tillit endast till Allah subhanahu wa ta’ala, är räddning för de troende, men den är inte lätt att uppnå. Idag, när islamofobi är obehindrat på framfart, känner ett hjärta som sätter all sin tillit till sin Herre och Skapare, bara hur islamhatarnas hotelser stärker hennes tro. Ett sådant hjärta fruktar bara mötet med Allah på Domedagen, och om djävulen den utstötte försöker få henne att frukta någon annan än hennes Skapare, tänker hon omedelbart på tawhid och finner ro och styrka i tanken på Guds Enhet: hennes hjärta återfår lugnet genom den tanken, för det vänder sig till Allah med kärlek, med ånger och med fruktan som bara tillhör Honom Som skapat henne, Honom Som hon återvänder till.

Hur skulle vi kunna annat än sätta vår lit till Gud, när det är Han som har visat oss vägen? Helt visst skall vi tåligt uthärda det onda ni har i sinnet mot oss; ja, alla som söker ett mäktigt stöd skall sätta sin lit till Gud!” (Koranen, XIV:12)