Bismillah.

Sabr i det som är förbjudet: Berättelsen om Urwah Ibn Zubayr

‘Urwah ibn Al-Zubayr var son till Zubayr ibn al-Awwam och Asma bint Abi Bakr. Hans bror var Abdullah ibn al-Zubayr och hans moster var Ummu Mu’miniin Aisha bint Abi Bakr . Hans son var Hisham ibn Urwah.

Berättelsen om Urwah Ibn Zubayr har ibnul Qayyim nedtecknat i boken “Uddat as-Sabiriin wa Dhakirat ash-Shakiriin”:

‘Urwah ibn al-Zubayr kom med en av sina sju söner, Muhammad, på besök hos khaliifah al-Waliid ibn ‘Abdu’l-Malik. Muhammad var en mycket snygg man. För mötet med khaliifah hade han sina finaste kläder och flätat hår. När al-Waliid såg honom, sade han (i beundran och beröm): “Det är så här unga män från Quraysh ser ut!” utan att lägga till ”Masha’Allah!”

… och genom att säga det kastade han onda ögat på honom.

Innan ‘Urwah ibn al-Zubayr och unge Muhammad hade lämnat khaliifah, blev den unge mannen sjuk. Han föll när han gick till stallen för att förbereda hästarna innan hemresan, och en av hästarna trampade honom till döds.

Därefter blev ‘Urwah sjuk: han fick kallbrand i ena benet och al-Waliid skickade läkare till honom. De föreslog att han bör amputera halva benet för att undvika att gangränen sprider sig i kroppen och döda honom. När läkarna kom för att utföra operationen frågade de ’Urwah om han skulle vilja dricka rusdryck för att underlätta smärtor under amputationen. Han svarade: ”Alaah testar mig för att se hur långt min tålamod räcker. Hur skulle jag kunna gå emot Hans förbud?”

‘Urwah bad dem att hämta den baste koranrecitatören de hade, för att recitera Koranen. Han instruerade dem att börja operera när de såg att han hade blivit koncentrerad på recitationen.

De gjorde som han bad dem.

Läkarna använde sig av en såg för att amputera benet. När sågen nådde fram till benet genom köttet, svimmade ’Urwah. När han kvicknade till, rann svett nedför hans ansikte och han upprepade bara ”Det finns ingen annan gud värd dyrkan förutom Den Ende Sanne Gud (Allah), Gud Är Störst”.

När operationen var klar, plockade han upp sitt ben och sade: ”Jag svär vid Honom Som har låtit mig gå på dig - jag brukade aldrig använda dig för att gå till ställen där förbjudna saker sker eller där Allaah inte hade velat att se mig.”

Sedan instruerade han att det amputerade benet skulle tvättas, parfymeras, lindas in i ett bit tyg och begravas i muslimsk gravplats.

När ’Utwah kom tillbaka till Madinah, mötte hans familj och vänner honom i förorten för att beklaga sorgen och uttrycka sitt deltagande i hans förlust. Hans enda svar var: “… det har varit en ansträngande färd” (meningen av del ur Koranversen, XVIII:62)

Han sade inget mer.

Efter ett tag sade han: ”Jag skall inte komma in i Madinah, för människorna i den staden antingen känner skadeglädje över andras lidande, eller missunsamhet och avund över andras välsignelser.” Så han stannade i al-’Aqiiq.

‘Îsâ ibn Talhah kom en gang att besöka honom där och sade: “Må fäder till dina fiender förgås!” sedan frågade han ’Urwah: ”Visa mig den olycka för vilken jag har kommit att trösta dig.”

‘Urwah blottade sin stump, varpå ‘Îsâ sade: “Vid Allaah, vi har inte förberett dig att brottas. Allah har sparat det mesta av dig: ditt förstånd, din tunga, din syn, dina två händer, och ett av dina två ben.”

‘Urwah sade då till honom: “Ingen (medmänniska) har tröstat mig så som du har nu gjort.”

Bloggarens kortaste kommentar:

Hur svårt har många muslimer idag att hålla sig till det vackra och tillåtna, att inte överstiga Allahs Gränser när det inte ens är svårt, när det bara är en fråga av att välja mellan två saker - tillåten och förbjuden - varav ingen för med sig smärta eller lidande i detta liv… vi, dagens muslimer, har lätt att ta lätt på dessa Gränser, ingen eller liten taqwa sätter sig emot… en sådan taqwa, en sådan tålamod som ‘Utwah ibn al-Zubayr visade; vem av oss kan ens drömma om den idag…?

Den här berättelsen är även ett underbart exempel och lärdom till människan som har svårt att sätta sig in i en annan människas lidande… en lärdom i hur man tröstar den som plågas. Det blir en annan artikel insha’Allah, i framtiden. Detta exempel, tillsammans med det mest berörande och vackraste exemplet av Khadijah när hon tröstade Allahs Sändebud ; orden hon använde för att trösta honom i hans stunder av fruktan; de kan ge mänskligheten tillräckligt mycket av den behövda konsten av att lära sig att trösta den som lider, om man inte kan lära sig att själv känna av dennes smärta. Dessa klara exempel hjälper den med ett hårt hjärta att lära sig konsten att underlätta för den lidande, att trösta denne och glädjas för den lättnaden man har orsakat en Allahs skapelse.

Och se! Glädjas ännu en gång, så som den fastande ser fram emot två glädjen: du kommer känna av hjärtat ditt som smälter i medkänslan med den som plågas, hjärtat som mjuknar blir din första gädje, här i dunya. Och Allah kommer att underlätta din börda på Domedagen för dig som underlättar bördor för Hans skapelse i detta liv.

Och även om det verkar som om den här berättelsen är ett utomordentligt exempel om endast en sorts tålamod i islam - tålamod i att avstå från det som är förbjudet (rusdryck i detta fall) - så är för även en mindre uppmärksam läsare detta ett exempel på tålamods alla kategorier.

Och ser du var han visade ett extraordinärt exempel på tålamod i prövningar?

Bismillah.

Våra lärda har delat as-sabr i tre kategorier: tålamod i att kontinuerligt utföra det som är påbjudet, tålamod i att kontinuerligt avstå från det som är förbjudet (att vara vaksam, att hålla sig inom Allahs Gränser för det vackra, tillåtna, goda) och tålamod i prövningar som man upplever som svåra (t.ex. sjukdom, bortgång av en närastående, fattigdom, arbetslöshet, att bli bestulen sin egendom eller sin rättighet, och liknande).

Ibn ‘Uthaymîn sade: Tålamods största grad är att kontinuerligt utföra goda handlingar. (Ahkam-ul-Qur’an)

I islam talar man alltså om flera ‘kategorier’ tålamod. En av dem, den förstnämnda, som Ibn Uthaymin berömmer som den bäst av alla, är att förbli tålmodig med att utföra goda handlingar livet ut.

Troende muslim strävar efter att utveckla tålamod i dess helhet:

- tålamod i att kontinuerligt utföra det som är påbjudet, dvs. att fortsätta skicka goda handlingar framför sig till Domedagen och mötet med Allah,

- tålamod i att hålla sig borta från det som är förbjudet; alltså, tålamod i att avstå från allt som är haram och hålla sig innanför det som är tillåtet och bra, samt

- tålamod i prövningar, av vilken sort de än må vara: tålamod att alltid behålla bästa åsikt om Herren och att i varje situation fortsätta tacka Honom med uppriktighet, vända sig endast till Honom med duaa om hjälp och lättnad.

Som troende skall man vara glad först när man uppnått aS-Sabr i dess helhet. Därmed har man bekräftat TAWHID ännu en gång. Må Allah hjälpa strävande att förstå och utveckla tålamod i dess helhet. Amin.

Bismillah.

Språklig betydelse av as-sabr är att förhindra: att hindra sin nafs* från att känna missnöje och oro, att hindra sin tunga från att klaga på sitt öde (därmed har man inte förstått imans grunder och ens tro är inte sund) och att hindra hela kroppen från att begå synder (ögonen från att titta på det som befläckar hjärtat, öronen från att lyssna på det som får hjärtat att insjukna, händerna från att beröra det som hjärtat kommer att ruttna lite av, fötterna från att leda människan dit en fläck väntar att sätta sig på hjärtat, tungan från att baktala eller ljuga, hjärtat från att känna skadeglädje eller vilja ont till en annan skapelse…).

Tålamod visar man i islam vid första slaget, vid första chocken när man först blir ‘drabbad’ (läs: prövad) av en olycka eller sorg; men det är inte allt: man visar tålamod i islam även vid upprepade prövningar av samma slag, från många håll. Det är kontinuiteten som är nyckeln.

Men sabr - tålamod i islam - betyder inte att tungan inte får klaga överhuvudtaget - utan en troende som vill uppnå den vackra egenskapen av att vara tålmodig bör veta följande:

- I svårigheter och prövningar, när människor som saknar tro, tålamod och kunskap gråter, skriker, jämrar sig och söker lättnaden och räddningen genom att klaga till människor, genom att berätta och klaga hos människor omkring sig om prövningen de genomgår - då vänder sig troende muslim som har sabr till Allah i sin duaa, i sin sujud, i sin ruku’… han klagar aldrig över den orättvisa som hade ‘drabbat’ honom, för det är inte så han känner, det finns inte ens på kartan att klaga på Allah Den Barmhärtige.

- En del av sabr i islam är att man besvarar ondska med godhet, i de fall när man är objekt för stöld av sin rättighet. Det är berömvärt att svälja sin ilska om man känner den, att bortse från sin stulna rättighet och istället vilja hjälpa sin Zalim till det bättre genom att på ett vackert, ödmjukt sätt förklara hur ont hans Zulm (orättvisa) gör människor i detta liv, vilket motsvarar smärtan som han själv kommer att återse på Domedagen. Det är också en del av tålamod, när det är utfört av barmhärtighet för sin Zalim och för att hjälpa honom, inte för att sänka honom och upphöja sig själv som ett offer i människors ögon.

I alla Sina profeter (frid vare med dem) har Allah gett oss ett underbart exempel av tålamod (sabr): tänk på deras prövningar och grad av tålamod som de måste ha utvecklat! Tänk på Allahs profeter Yaqub och Yusuf och Job alayhisaalam, tänk på Allahs Sändebud Muusaa och Isaa alayhissalam, och minns Sändebudet Muhammads prövningar - och tålamod de utövade i svåra stunder…

Troende vänder sig till Allah i alla stunder, i stunder av glädje och i stunder av sorg, i gott och i ont - han talar tyst med sin Herre och söker hjälp och stöd endast från Honom, han vänder sig med hopp och ödmjukhet till Allah, Som hör allt, vet allt, ser allt och styr över allt… och Han Är Ar-Rahman, Ar-Rahim.

Varje profet, frid vare med dem alla, fram till Rasulullah Muhammad , var sänd till ett folk som hade gått djupt in i en viss synd. Därför var var och en av Allahs profeter, alayhissalaam, ett underbart exempel av en viss god egenskap. Alla profeter hade goda egenskaper, men utmärkte sig som den bäste i just ett visst gott karaktärsdrag; fram till Sändebudet Muhammad, sändebudens sigill, i vilken alla de bästa av de ädlaste egenskaperna var samlade och finslipade till dess absoluta mänskliga perfektion. Profeten som är exempel av mänsklig perfektion i sabr är profeten Ayoub, frid vare med honom.

Profeten Job (alayhissalaam) är ett utomordentligt vackert exempel på tålamod - och läs hur och varför Allah lovordade honom i Koranen:
“Vi såg hans uthållighet och tålamod, en sann Guds tjänare! Han vände alltid tillbaka till Oss med ångerfullt sinne.”
(tolkningen av Koranen, XXXVIII:44)

Här är en viktig insikt - hur berömmer världarnas Herre Sin profet som Han hade sänt att vara bästa exempel på tålamod, fram till profeten Muhammad ? Jo, Allah berömmer Ayoubs a.s. uthållighet och tålamod och sätter dem i samband med hans uppriktighet - för att fortsätta i samma ayat med att säga att Ayoub a.s. alltid vände åter till sin Herre i sann ånger… det är så mycket denna vers säger… så mycket den rymmer…

Ingen av profeterna, frid vare med dem, klagade på Allah eller klandrade Honom för de prövningar som de hade fått utstå, utan de litade på Sin Herre och visste att det finns en mening med alla prövningar - och de förblev tålmodiga. De ville bara behaga Allah Den Upphöjde, Den Vackre, Ljuset.

De brukade vända blicken inåt och söka fel inom sig själva, innan de anklagade andra; och aldrig klagade på sitt öde, aldrig var de missnöjde med sin Herre - nej. De behöll den bästa åsikten om Den Barmhärtige och Den Kärleksfulle Allah och fortsatte tålmodigt att utföra ibadah till Ljuset med allt de gjorde: deras tålamod omfattade deras dyrkan (ritualer, bönen, duaa, salaat, åminnelse…), deras beslutsamhet i att hålla sig på säkert avstånd från det som Allah avskyr och förbjuder, och deras sätt att vara mot Allahs skapelse, alltså deras akhlak - beslutsamhet att inte besvara ondska med större elller lika stor ondska, utan att svara med det som är vackert. De var Allahs utvalda profeter och Sändebud, frid vare med dem alla, och vanliga syndare med svagare tro och sämre akhlak kunde inte besmutsa deras hjärtan till att begå det som Allah avskyr i en stund av hets. Nej. De var av Den Gode Herren utvalda människor, Hans profeter till människor… Därför förblev de Allahs goda tjänare som inte låter giftet i andras onda handlingar förgifta deras förhällande med Allah, försvaga deras iman. Det är så man visar tålamod och underkastelse i islam: genom att förbli uthållig i ibadah, i dyrkan av Allah Den Nåderike i sina böner och i sitt beteende.

Det kan vara svårt test, livet… Det är upp var och en av oss, min kära syster, att ge vårt yttersta att inte låta prövningarnas ondska tränga sig in i vårt härta och få oss att handla otåligt, att handla elakt, att handla hatiskt, att förorsaka en annan Allahs skapelse smärta som Allah avskyr, eller att vara Zalim, att ta skapelsens rättighet som Allah hade gett honom…

Om eller när en troende faller in i den fällan, är det bara till dennes nackdel: mötet med Allah är säkert, och att återse något ont som man då har förorsakat en annan skapelse i detta liv, för att få utlopp för den lidna orättvisan och för att tålamod har tagit slut, det kommer att svida så mycket… så mycket…

För Den Dagen kommer vi inte längre bry oss om “min rättighet” - nej… Den Dagen kommer vi bara bry oss om “Allahs skapelsens” rättighet som vi tagit ifrån dem medan vi levde, och det kommer att svida så, om du bara visste… det sägs att det finns människor som kan känna av andras känslor redan i detta liv, och jag tror att de har bara en pytteliten aning av smärtor som andra människor går igenom, jämfört med hur var och en av oss kommer att kunna känna den smärta som vi har förorsakat andra när vi står och väntar på Domen… Vi skall då ångra med blödande hjärtan varje uns av orättvisa som vi orsakat en annan skapelse, eller den värsta av alla orättvisor, om vi agerat som Zalim mot världarnas Herre eller en av Hans profeter, frid vare med dem… Då kommer den som klagade på sitt öde att ångra så smärtsamt att han klagade på Herrens Beslut och om sitt öde.

Därför, om vi faller i den fällan - de flesta syndare gör det någon gång i livet - är vägen tillbaka till tålamod, till att vara nöjd med sin Herres Beslut och till medvetandet om att Han inte är orättvis (utan skall belöna tålamod och rättfärdighet på vackraste sättet), ja vägen tillbaka är i sann, uppriktig ånger till Honom Som tar emot ånger, Honom Som skapat ditt hjärta och Är Den Enda Som kan vägleda det och läka det. Har du fallit i den fällan att klaga till människor om Den Barmhärtiges Beslut om ditt öde…? Be då Allah att mjukna hjärtat ditt, att belysa det, att förlåta dig, att titta på Dig med Sin Rahmah… och öppna ditt hjärta.

*nafs - jaget, men översätts ibland med ’själen’
Ytterliggare en kort artikel om tålamod i islam publiceras imorgon insha’Allah. Där kommer du kunna läsa om hur våra lärda har delat upp sabr - något som lyser redan fram om du läser detta inlägg…

Bismillah.

Amanda Gonzalez, vår 19-åriga syster som reverterade till islam i december 2007, hörde av sig och ville gärna bidra med sina tankar om islam till vår muslimska blogg. Nedan är systerns första artikel som publiceras på turban-bloggen. Vi tackar sytern för engagemanget och välkomnar henne varmt till skaran av våra skribenter. Jag personligen, med andra läsare, ser fram emot att läsa systerns artiklar även i framtiden.

Må Allah acceptera syster Amandas insatser och strävan till det goda och belöna henne med det goda. Må Allah förlåta oss alla våra felsteg och synder och stadga oss på den raka vägen av barmhärtighets religion islam. Amiin.

Salam Aleikum wa rahmatulahi wa barakatu bröder och systrar!

Vad ska vi egentligen göra när eller om vi blir kära? Tänk så blir man förälskad i fel person? En som inte ens är muslim? Eller tänk så blir man förälskad i en muslim, men som inte vill gifta sig i så här tidig ålder?

Man har hamnat i en jobbig situation som så populärt kallas olycklig kärlek…

För det första, så finns det ett självklart sätt att förhindra att detta ska ske och det är att man inte har kontakt med det andra könet helt enkelt! Eller är det inte så enkelt. I skolan, överallt man går är det blandat, det är svårt att koncentrera sig och att inte prata med dem man träffar. Men man kan åtminstonde försöka hålla det kort. Oftast så sker ändå att man kan bli intresserad utav någon. Det kan ske genom första blicken eller vid första orden. Man känner att man blir lite nervös och nu har vi en ungdom som är intresserad - vilket som muslim kan bli att det räknas som kär, då vi inte dejtar och massa som resten av ungdomarna. I alla fall!

Nu, om du är i en sån här knipa, kanske känner du dig förvirrad, att det är svårt att inte tala till den du gillar eller att du kanske gråter ibland? I såna fall finns det olika tips så att du inte hamnar i zina:

• 1. Fasta mycket så kommer du knappt orka tänka på synder! Eftersom fastan lugnar ner en och gör att man dyrkar Allah mer.
• 2. Om det är en muslim du gillar så fråga din pappa om han kan ordna någonting, eller din mamma. Stå på dig! Du är ung men det betyder inte att man inte ska ha rätt att gifta sig. Sunna är att man ska gifta sig om man funnit en som är bra muslim och som man gillar. För om två muslimer gillar varandra och inte gifter sig så skapar det bara mer fitna i världen. Vem vet, kanske den du gillar också var intresserad av att gifta sig?
• 3. Om det verkligen inte är meningen att det ska bli ni två, så studera mycket islam. Islam får ens tankar bort från allt onyttigt. Att läsa Koranen hjälper, att se på föreläsningar osv.. Bli inte ledsen bara! För vet ni en sak.. Vi är ungdomar! Vi finner det vi vill ha när det kommer inshaAllah.. Man får så mycket belöning om man har tålamod och kämpar emot att synda.
• 4. Prata med en praktiserande syster/bror i islam om din situation, så kommer du se att du får många bra råd också inshaAllah!

Det kanske inte direkt hjälpte eftersom alla har olika “fall” så att säga.. Men i alla fall!

Må Allah skydda oss från all fitna på den här jorden och må Allah vägleda oss och ge oss starkare tro. Ameen.

/Er syster AMANDA

Bismillah.

Imam Ahmad, rahimahullah, har nedtecknat en underbar hadith från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, som jag har löst översatt nedan.

En dag, när Abu Bakr, radiallahu ‘anhu, satt med Rasulullah Muhammad , började en man skälla ut Abu Bakr. Men han besvarade inte mannens verbala attack. Rasulullah satt bara där, och hans ansikte belystes av ett leende.

Efter ett tag, kuunde Abu Bakr inte längre tåla mannens påhopp och lögner, så han sade ifrån ett ord i sitt försvar. I samma stund slutade Profeten att le, stod upp och gick därifrån.

Abu Bakr, radiallahu ‘anhu, märkte det och skyndade sig efter Profeten :
”Ya Rasulullah, han skällde ut mig och ljög om mig, och jag var tyst – då log du och satt kvar. Men så fort jag började försvara mig, slutade du le och lämnade oss. Varför?”

Rasulullah Muhammad svarade:
”Medan du teg, hade du änglar som försvarade dig. Men när du öppnade munnen för att svara honom, såg jag shaytan irrajiim närma sig, och jag och han kan inte vistas i samma rum.”

Rasulullah Muhammad sade sedan till Abu Bakr, radiallahu ‘anhu:
”Ya Abu Bakr, tre saker är rena sanningen: om en man tålmodigt står ut med orättvisan för Allahs skull, då skall Allah hjälpa och upphöja honom. Om en man öppnar givmildhets dörr i önskan att göra det som är av godo, då skall Allah göra hans givmildhet till rikedom, och om en man öppnar tiggeris dörr i önskan att bli rik, då skall Allah minska hans egendom.”

Bloggarens kommentar: Glasklart. Allt hänger samman så perfekt. Jag kan itne ens skriva… akhira - dunyas spegelbild… strävar man efter akhira, välsignar Allah honom i dunya och i akhira. Sannerligen är den övre handen som ger för Allahs skull så mycket bättre än den nedre… om människor verkligen förstod, verkligen förstod med hjärtat, så glasklart: akhira är dunyas spegelbild…

om vi alla förstod det, skulle vi tävla med varandra i barmhärtighet, i förlåtelse, i sann ödmjukhet, vi skulle tävla här och nu för det som Allah lovar, vi skulle tävla med entusiasm och glädje, med ett lätt och upprymt hjärta att ge allt subhanAllah allt: vår stolthet, vårt högmod, våra dinarer… att skänka ömhet och leenden till Allahs skapelse här och nu, och vi skulle skynda oss till mötet med vår Herre.

Bismillah.

Nyligen hade jag en sorgsen scen med en ung syster, jag kallar henne Umm Hanna i denna berättelse, syster som jag upplever som oskyldig och välmenande muslimah med en lätt själ utan elakhet. Hon och jag har inte tillbringat mycket tid tillsammans, men vi kände närhet och sympati mot varandra från vårt första möte. Umm Hanna lättade sin börda genom att berätta för mig hur en av systrarna passar på och förolämpar henne: hon talar om goda gärningar som liknar de gärningar som Umm Hanna hade gjort, och tolkar sedan dem som hyckleri eller som dåliga handlingar. Umm Hanna namngav givetvis inte systern. Allt hon berättade var att det är en muslimah som ber och har gjort pilgrimsresan, men har inte gjort sig fri från högmod och avund. Subhan’Allah… det skar sig i hjärtat att lyssna på hur en troende kvinna bär inom sig, och ger efter, den ondskan som gör att hon önskar att förorsaka en annan troende smärta, kränka eller förnedra en annan muslimah… imaan och akhalk, slog det mig plötsligt, går inte alltid tillsammans… och jag tänkte - ja, det är sannerligen så. Den här unga systern är inte ensam, många muslimer har någon liknande erfarenhet. Och jag förundras, häpen, hur kan det vara…? Hur kommer det sig att en troende människa håller fast vid det incitament som gör att hon blir källa av ondska, ger andra mulimer smärta, smädar och förnedrar dem…? Det är ett mysterium för mitt intellekt, och skall förbli det så länge jag lever.

Mitt råd till Umm Hanna var att för Allahs skull återigen försöka förlåta systern som förorsakar henne smärta utan anledning, och även om hennes systerkärlek för den här systern har fått en törn, skulle Umm Hanna hjälpa sig själv bäst om hon inte började hata en muslimah. Det sved i hjärtat att titta på hennes våta kinder och känna av hennes smärta. Konkret rådde jag henne att hålla sig borta från systern som inte kan låta bli att hugga till, och när de ändå stöter på varann, att tiga på alla förolämpande insinueringar och be Allah om skydd mot det onda som den förrädiske frestaren viskar i människornas hjärtan.

Jag började grubbla om människor som ber till Allah, men missbrukar sin tunga för att väcka smärtan i oskyldiga muslimer. Den handlingen liknar skarpaste knivhugg och jag har mycket svårt att se något som helst gott i att vilja skämma ut en oskyldig muslimah och förorsaka lidande i hennes själ… Om du svarar med att tiga mot sådana kontinuerliga och grundlösa förolämpningar, kommer du att gråta en flod av rättfärdiga tårar - men just tack vare den floden av rättfärdiga tårar som du fällde pga orättvisa behandlingen, och tack vare din tålamod som du visade mot din syster i islam, kommer du insha’Allah att befrias från några av dina synder som kommer belasta henne som medvetet fortsatte att kränka dig.

Gudsfruktan, tänkte jag, speglar sig i människans förhållande till Gud, och i hennes förhållande till Guds skapelse.

Jag kom ihåg en sak som bror Salih från Hikmainstituet nyligen sade under föreläsningen om kärlek - en stark tro (imaan) innebär inte automatiskt en god karaktär (akhlak).

Och så tänkte jag, när tankarna började vandra, på en gammal muslimah, hennes namn var Jamila, som växte upp som föräldralös och fattig, som var anspråkslös och ensam, och jobbade som städerska hos andra för att få bröd på bordet. Och hon var troende. Men människor brukade under hela hennes liv göra henne till åtlöje, håna henne bakom hennes rygg och rakt i ansiktet, men då på ett mer ‘förfinat’ sätt. Om det var Jamilas enkelhet, anspråkslöshet, fattigdom, hårda arbete, ödmjukhet och sakanad av högmod som gjorde att folk tyckte om att håna henne, eller om de trodde att hon inte fattade eller inte tog illa upp (samma människor som var mycket hårda mot andras små och oavsiktliga snedsteg mot dem), är det svårt att säga.

Hon var väl medveten om vad människor säger, men svarade aldrig tillbaka på deras hån - hon brukade bara sänka huvudet och bära förnedringen med smärtan, men utan ilskan. Inte heller var hon först att säga något ont om andra. En morfar, gammal och gudsfruktig muslim vars namn var Mehmed, en av de lugna och tålmodiga muslimer som är sin omgivnings ljusstrålar, berättade för mig (när jag var barn) hur han kände Jamilas smärta den dagen. De var i moskén och Jamila höll på att städa efter att bönen var avslutad, när en av systrarna sade något hånfult till henne i förbigången. Jamila svarade som vanligt inte.

Den gamle muslimen reagerade inte heller, men han gick och talade med imaamen, och han rådde honom att ägna nästa khutba till att tala om hadithen om en muslim som kommer till Allah med tron, bönen och goda handlingar, men även med bördan av skymfer mot oskyldiga människor som inte störde honom. Efter att räkningen mellan honom och dem som han brukade håna och förnedra blivit jämn, förlorade han sina böner och andra goda handlingar han hade förberett, och han kastades till elden…

När Jamila dog, frågade sig människor i häpnad: vad var det som denna kvinna hade gjort som var så bra, att hon förtjänade att dö på ett så lätt sätt (åtminstone utifrån det de kunde se)…?

Den gamle morfarn Mehmed, en kunnig och respekterad muslim, avslutade sin berättelse med orden: “Andra människor har sina tungor att tacka för, om de får bära hennes synder.”

Bismillah.

Nyligen postade jag ett inlägg om profeten Ayoubs, a.s. liv. Hans liv är ett utomordentligt exempel på tålamod och tacksamhet till Allah. Därför vill jag fortsätta i samma väva och återge en del av Ibn Qayyims tankar om just tålamod och tacksamhet från hans bok “Anvisningsboken för de tålmodiga och tacksamma“.

Benämningar för tålamod och det som är relaterat till den

Tålamod är själens berömvärda, spontana tillstånd vid prövningar. Den har många grader och benämningar, beroende av situationen.

Om det är tålamod från de förbjudna könsdrifter, kallas den för kyskhet. Dess motsats är skamlöshet, otukt och amoral. Om det är tålamod från att lusten att äta och från omättligheten, kallas den för anspråkslöshet och det att vara nöjd. Dess motsats är ett lågt tillstånd och ovärdighet. Om det är tålamod från att sprida ord som inte får spridas, kallas den för att behålla hemlighet (att en människa kan förlita sig på den egenskapen att hans hemligheter inte skall bli avslöjade). Dess motsats är anklagande, spridning, skamlöshet, utskällning eller förtal. Om det är tålamod från det som vi inte behöver, kallas den för måttlighet. Det motsatta kallas för girighet. Fridfullhet är när människan är nöjd med materiella medel som hon har, och motsatt tillstånd kallas också för girighet.

När en människa är tålmodig när hon känner ilskans vågor nalka sig, kallas det för mildhet, och dess motsats är att vara ogenomtänkt. När man bekämpar den, kallas det för att vara beständig och samlad, till skillnad från irrande och nedstämhet. När en människa bekämpar sin drift att fly, kallas det för mod. Motsatt beteende kallas för feghet och slapphet. När en människa bekämpar och besegrar sin drift att hämnas (hämndlystenhet) kallas det för att förlåta (andra människors som syndat mot oss) synder. Om människan följer den driften, kallas det för hämnd och straff. När en människa bekämpar och besegrar sin drift att inte dela av sina tillgångar kallas för givmildhet. Dess motsats är snålhet. När en människa bekämpar driften att äta och avstår från mat och dryck under en bestämd tid, kallas det för fastan.

När en människa besegrar sin drift att belasta andra med något och när hon besegrar sin drift att inte underlätta andras börda, kallas det för medmänsklighet.

Varje handling eller tålamod har, alltså, sin egna benämning. Namnet som omfattar alla dessa sorters tålamod är sabr. Detta inebär att trons alla egenskaper är relaterade till tålamod. Den kallas för rättvisa när det är frågan om att döma mellan två parter med samma rätt. Dess motsats är orättvisa. Tålamod kallas även för generösitet när det är frågan om att utföra en plikt eller en rekommenderad handling, med god vilja och med nöje. Detta avser trons övriga grader.