Bismillah.

Anas bin Malik r.a. berättade:

Jag var 10 år när Rasulullah Muhammad kom till Madinah. Min mor och hennes systrar uppmuntrade mig till att alltid vara vid hans sida och hjälpa honom och jag gjorde det.

När Sändebudet dog var jag 20 år och jag visste bättre än någon annan muslim omständigheterna av uppenbarelsen av verserna om slöjan, hur och när påbudet om slöjan uppenbarades.

Första gången var det när Rasulullah Muhammad fullbordade sitt äktenskap med hustrun Zainab bint Jahsh. Vid gryningen var Rasulullah brudgum och han bjöd in människor till bröllopsfesten. De kom och åt, sedan gick de tillbaka till sina hem - alla, förutom några män som stannade med Rasulullah Muhammad en bra stund till.

Han stod upp och gick ut till slut, och jag gick ut tillsammans med honom, så att dessa män som stannade kvar kunde lämna festen. Rasulullah fortsatte att gå tills han kom fram till Aishas hus, och jag följde med honom. Han trodde att han hade gett de sena gästerna tillräckligt med tid och att de nu måste ha gått tillbaka till sina hem, så han vände sig om och gick tillbaka till Zainabs hus. Jag följde med honom . Men männen satt kvar! Så Rasulullah gick igen iväg och jag följde med honom . När han igen kom fram till tröskeln av Aishas hus, trodde han att männen nu måste ha gått till sina hem, så han gick tillbaka samma väg igen, och jag följde med honom.
Männen hade gått hem.

Då drog Rasulullah Muhammad en gardin mellan mig och honom och det var då verserna om slöjan uppenbarades.

Översättning av Sahih Bukhari, 7/62/95

Bismillah.

En syster som inte skrev sitt namn skickade en text om sin upplevelse av att vara beslöjad muslimah. Jag tackar vår syster för den fina dikten, och för att hon lyckats beskriva tankar och känslor som troende kvinnnor delar med varandra. Jag ber Allah att belöna vår syster med det bästa i båda liv. Amiin.

Stolt att bära slöja

Jag är stolt att bära slöja.
Jag är stolt när mina systrar i islam bär slöja.
Stolt att visa andra människor att slöja inte är förtryck mot en muslimah.

Jag är stolt att slöjan täcker min skönhet.
Jag är stolt att frukta Allah.
Jag är stolt att få komma in i paradiset, insha’Allah.

Jag är stolt att visa vilken fantastisk religion jag tillhör.
Jag är stolt att dö som en troende muslim.
Jag är stolt att ha tålamod mot allt.
Jag är stolt att Allah har sänt till oss profeter med Sina budskap.
Jag är stolt att följa profeten Muhammeds sunnah.

Varför blir du stolt över någon, när du kan bli stolt att dyrka Allah (swt)?

Bismillah.

Vår syster i islam som använder namnet ummah på Hikmainstitutet har skrivit en dikt om sin erfarenhet av att börja bära slöja. Hon hade dikten på sin blogg “för länge sedan”, som systern själv skriver. Vi är glada över att systern har gett oss tillåtelse att publicera dikten på vår muslimska blogg och kunna dela dessa fina rader med våra läsare.

BESLÖJAD
en dikt av syster ummah

Beslöjad gav jag mig ut i världen,
InshAllah hjälper det mig på färden.
Ovetande gav mig en konstig blick,
men andra mötte mej med en vänlig nick.

Jag är ju den jag var fast i bättre version,
det är min vision.

Nedtryckt och tvingad trodde folk att jag var,
fast självmant och med gjädje jag slöjan bar.

Stolt inför Allah jag fortfarande slöjan bär,
inshAllah får jag med mig någon som av mig lär.

Tänk att jag hade så mycket velande!
Om jag bara visste att slöjan var helande.

Nu är den av mig en del,
den har gjort mej så stark och hel.

Bismillah.

Slöjan
En svensk översättning av “The Veil” nasheed av Dawud Wharnsby Ali

De säger: “Oh, stackars tjej… du är så vacker, vet du det?
Det är synd att du gömmer din skönhet under slöjan.”
Hon ler bara och svarar lugnt:
“Denna skönhet jag har är blott en del av mig,
denna kropp jag har, ingen främmande man har rätt att se.
Dessa heltäckande kläder, denna slöja,
skyddar min blygsamhet.
Tro är viktigare än mode, tycker ni inte det?”

Denna slöja,
detta märke av fromhet,
är en handling av tro,
ett symbol för hela världen att se.

Ett enkelt tyg som skyddar hennes värdighet.
Lyft därför slöjan från era hjärtan för att kunna se
Ett hjärta som är rent.

De säger till henne: “Hej, tjejen, detta är Väst
och här är du fri, vet du det?
Du behöver inte vara förtryckt
Du behöver inte skämmas för din kvinnlighet.”

Hon skakar bara på huvudet och säger försäkrat:
“Affischer och tidningar uppradade överallt,
löjligt målade ansikten och påklistrade leenden?
Deras genomskinliga kläder och djupt urringade klänningar
är verkligen inte för mig.
Kalla du det för frihet - jag kallar det för vansinne.”

Denna slöja,
detta märke av fromhet,
är en handling av tro,
ett symbol för hela världen att se.

Ett enkelt tyg som skyddar hennes värdighet.
Lyft därför slöjan från era hjärtan för att kunna se
Ett hjärta som är rent.

Jag har valt att återpublicera en artikel som jag skrev för en del år sedan. Fortfarande är den lika aktuell.

För några veckor sedan bläddrade jag som vanligt igenom en dagstidning som låg på arbetsbordet. Bland de många olika artiklarna var det speciellt en artikel som stack ut ur mängden, ur media bruset, en artikel om en ung muslimsk tjej i tonåren. Vad artikeln egentligen handlade om har jag för länge sedan glömt. Men vad jag kommer ihåg är att den unga tjejen uttalade sig om varför hon inte bar den muslimska slöjan.

Efter att hon hade lagt fram olika argument och ursäkter till varför hon inte bar den muslimska slöjan, citerade hon sin mamma som rättfärdigade sitt val av att inte bära slöjan med följande ord: “Jag bär min slöja i mitt hjärta.”

Samtidigt som det var tragiskt att en ung muslimsk syster försökte bortförklara en tydlig föreskrift från Allah (se Koranen 24:31) till de troende kvinnorna kunde jag inte sluta begrunda frasen “Jag bär slöjan i mitt hjärta”.

Att bära slöjan i hjärtat lät vackert, det kunde jag inte förneka. Ett andligt förhållningssätt till den muslimska slöjan är både nyttigt och något som ofta glöms bort i den allmänna debatten. Men är det rätt och riktigt att välja att inte bära den muslimska slöjan utifrån ett sådant förhållningssätt? Efter att ha funderat ett tag på uttalandet och begrundat det började jag med Allahs nåd komma till insikt och förståelse. All lov och pris tillkommer endast Allah! Dessa insikter och tankar vill jag nu dela med mig till dig, kära läsare.

Att bära slöjan i hjärtat är en god och dygdig tanke om man utifrån det förstår vikten av att man måste kontrollera och behärska sina känslor och passioner. Om man utifrån det förstår att man måste tänka på hur man uppträder bland främmande män och vad man skickar för signaler. Att man lägger band på sina begär och drifter. Att man kämpar med sitt nafs, dvs. med sina egna drifter och begär, och så att säga täcker hjärtat med en slöja är en vacker liknelse. Men är detta synsätt av den muslimska slöjan fulländad, komplett och rätt?

Människan har både en fysisk och en andlig sida. Allah har skapat oss så. Islam är den enda religionen och livsåskådningen som på ett balanserat och måttfullt sätt bejakar människans både fysiska och andliga behov. Följaktligen kan vi i Koranens och Profeten Muhammeds budskap till mänskligheten finna religiösa påbud om både sådant som rör människans inre tro och tankesätt samtidigt som vi också kan finna sådant som rör människans yttre aspekter, exempelvis alkohol förbudet.

Då människan har två sidor och då islam bejakar dessa två sidor av människan kan vi följaktligen inte förneka slöjans fysiska roll genom att åberopa att vi bejakar dess andliga roll. De lärda har konstaterat att den levande tron som finns i den troendes hjärta måste på ett naturligt sätt återspegla sig i individens yttre handlingar och attribut. På samma sätt som vår tro på att Allah har skapat oss måste återspegla sig i att vi avstår från att skada våra kroppar genom att förtära alkohol.

Således måste en sann och genuin slöja som täcker hjärtat från begär och lustar också manifestera sig i en fysisk slöja som sveper in den troende kvinnan. Ett friskt frö som får näring måste förr eller senare blomstra annars är det inte ett friskt frö.

Vad sker om man rubbar balansen mellan de yttre och de inre aspekterna av ens tro? Vad händer om man inte har en balanserad syn på slöjans fysiska och andliga sida? Om en kvinna väljer att täcka sitt hår med en slöja men nonchalerar att täcka hjärtat med en slöja då fyller inte den fysiska slöjan sin roll och funktion. Obalans uppstår. Exempel på detta finns det gott om och även många icke-muslimer ser detta och ställer sig undrande. “Jag såg en täckt muslimsk kvinna göra si och så.” Denna kvinna saknar trons sanna ljus i hjärtat. Hennes yttre attribut stämmer inte överens med vad som finns i hjärtat.

Om en kvinna å andra sidan som endast har slöjan i hjärtat men som inte följer vad Gud har föreskrivit för de troende kvinnorna i Koranen saknar både trons sanna ljus i hjärtat och den fysiska slöjan. Vi måste ifrågasätta personen som hävdar tron i hjärtat men där tron inte blomstrar i yttre attribut och handlingar.

Endast den kvinna som både täcker sig och som bejakar sitt hjärta genom att täcka det med en slöja bär trons sanna och starka ljus i hjärtat. Detta är en sant troende kvinna. Hennes levnadssätt återställer balansen mellan människans fysiska och andliga natur. Detta levnadssätt är Allah nöjd med och som Han skall belöna rikligt.

Bismillah.

På väg att besöka min mor efter en föreläsning, kommer jag in i en överfull buss. Många systrar (som jag personligen inte känner) står i närhet, några till och med precis bredvid mig. Jag skall stämpla mitt busskort, men ser inte av alla människor att föraren håller på med apparaten (typ trycker på den bakom min synvinkel). När jag lägger kortet på apparaten, snäser han åt mig i en otålig ton “Ta bort det där!” Jag hinner inte registerera extra fientliga och extra negativa intonationen (har precis kommit från en vacker islamisk föreläsning och tänker positivt), innan jag reagerar spontant med leende ögon: “Oj, förlåt mig, såg inte att du höll på med apparaten där bak”.

Men har inte ens uttalat ursäkten till slut, när jag fångar hans blick - helt äcklad, subhan’Allah, men samtidigt hatisk, vet ej hur man kan beskriva hela hans hotfulla, äcklade, hatiska utstrålning. Han fortsätter med en nedvärderande kommentar i stilen att “hon inte fattar” och där växlar jag i allvarligt läge; säger att han inte får använda den tonen med mig - om han vill får han använda den med dem som har uppfostrat honom använda den, men inte med mig.

Personen har lågt IQ och är allt annat än elokvent, så han fortsätter bara som ett surt barn “Ja, visst får jag det!” (typ vara oförskämd utan anledning, för jag och min slöja är inte värda någon bättre behandling)

Han har några pärlor till, för att inte kväva er med detaljer, men jag vägrar ge mig - hans påhopp är inte personligt, det är ett angrepp på Islam och på allt som heter anständighet och jag skall inte dra mig som en liten förtryckt sak.

Jag blir upprörd och frågar i en iskall, och antagligen något högmodig, ton: “Är det för att jag har slöja?! Vill du bli utan jobb, KVINNOFÖRTRYCKAREN? Jag anmäller dig till DO imorgon, INSHA’ALLAH!”

Han fufflar något argt och med ironiskt & irriterad uttryck i försök att förnedra mig, men jag blir lugn och upprepar samma mening: “Jag anmäler dig till DO imorgon, INSHA’ALLAH“.

Sedan kollar jag bussens nummer som står vid hans sits (och även bussens registrering-nr när jag går ut).

Ingen tittar åt mitt håll. Alla låtsas som ingeting. Jag vänder bort huvudet och vill inte ha mer verbala utbyten med människan bakom ratten. Har sagt mitt. Tittar på medpassagerarna - mina systrar och bröder, stirrandes i tomma intet, helt oberörda, vissa med blickar limmade vid sina tår… och bland dem, ett vänligt ansikte : en blond svensk tjej som försöker fånga min blick - när hon gjort det, säger hon med ett vänligt och uppmuntrande leende på läpparna: “Bra gjort! Han var faktiskt mycket oförskämd.”

Någon, kommentar?

Nja, jag tror inte den behövs…