Bismillah.

Abu Huraira berättade:

Rasulullah Muhammad sade: “Männsikorna skall samlas på tre sätt: första sättet är för dem som skall önska eller hoppas på att träda in i Jannah och frukta straffet.

Andra gruppen människor som skall samlas skall rida på kameler - två, tre eller tio av dem på en kamel.

Resten av människor skall bli påskyndade till att samlas vid Elden som skall vara med dem under eftermiddagen och stanna med dem under där de övernattar, och skall vara med dem på morgonen var den än finner dem, och skall vara med dem under dagen var de än skulle befinna sig.”

(Sahih Al-Bukhari, bok 8 “Att få hjärtat att mjukna” (“Ar-Riqaq”), volym 76, hadith 529)

Bloggarens kommentar: Troende är alltid mellan hopp och fruktan i detta liv, och som sådan skall han återupplevas på Domedagen. Längtandes efter mötet med Allah, och fruktandes Hans rättvisa straff, skämmandes till roten av skelettet för sina brister och fel inför Honom Som ser allt, hör allt, vet allt; inför mötet med Honom Som förlåter mycket men straffar hårt…

Våra lärda har kallat hopp om Allahs Förlåtelse och Barmhärtighet, och fruktan från Hans rättvisa straff, är troendes vingar, som hos en fågel - och fågelns huvud är kärlek för Den Kärleksfulle Herren.

Islam, den rena sanna barmhärtighets religion - balansen i detta liv, urvackra näringen till själen och hjärtat.

Herre, ge oss gott i detta liv och i det nästkommande livet, och gör oss till Dina sanna tjänare. Amin.

Bismillah.

Ibn al-Qayyim rahimahullah skrev och förklarade skillnaden mellan sann khushu’ och falsk khushu’ i sin bok Al-ruh:

“Sann khushu’ är när hjärtat känner sig medvetet och ödmjukt inför Allahs Storhet, när det är fyllt med bävan, fruktan och blyghet så att hjärtat är fullständigt ödmjukt inför Allah och det är som om det är krossat av fruktan, blyghet och kärlek, samt insikten och erkännandet av Allahs gåvor och sina egna synder. Det finns ingen tvekan att kroppen följer hjärtat i dess khushu’.

Det är sann khushu’.”

Vad gäller det att överdriva och falsk khushu’ - det är attityd av den som försöker att göra en stor föreställning av sin khushu’, men djupt inne är han fortfarande full av begär. Så, på utsidan verkar han ha khushu’, men dalens orm* och skogens lejon* lever kvar i honom och väntar på sitt byte.

Kommentar:
* dalens orm motsvarar straffet i efterkommande livet, skogens lejon föreställer döden i en berättelse om mannen som inte var villig att tänka på det oundkomliga, döden och efterkommande livet, och lät sig hänföras av denna världs sötma, så han glömde att förbereda sig inför det efterkommande livet och döden. Det som Ibn Qayyim vill säga, är att den som gör en stor föreställning av sin khushu’ är en hycklare, ett tomt skal, och hans yttre handlingar och utseende visar upp den skönhet som inte finns i hans inre. Det är en människa som är helt slukad av dunyas sötma och som inte ens tänker på döden och efterkommande livet, men han visar khushu’ utåt, för att få respekt från människor i dunya.

Må Allah ära oss alla och stärka oss alla genom att låta oss ha sann khushu’. Amiin.

Bismillah.

I sin Kommentar till Sahih Bukhari har Ibn Hajar, rahimahullah, summerat 10 vägar till till paradiset, som tillsammans leder till den riktiga framgången, framgången i det eviga livet. Själv hade jag möjlighet för ett tag sedan att lyssna på en föreläsning av Yahya Ibrahim, där han går genom 10 steg på Vägen till Jannah. De är:

1. Tawhid (Allahs Enhet) insikten
2. Kärlek för Rasulullah Muhammad motiverande inspirationen
3: Islams pelare: kalimai shahadat (trosbekännelsen), salaat (dagliga böner), sawm (ramadanfastan), zakaat (välgörenhet) och hajj (den stora pilgrimsresan) levnadssättet
4: Åminnelse av Allah (dhikrullah) och duaa till Honom tröst
5: Koranen: att läsa och memorera den leva efter den
6: Välgörenhet (sadaqa) i alla former
7: Uppriktig ånger och återvändo till Allah (at-tawba) för med sig ödmjukhet
8: Att etablera och bevara släktskapsband speciellt när dina släktingar inte gör det
9: Att vara uppriktig, ärlig mot: sig själv, Allah och andra (as-sidq) lättnaden
10: Att förlåta och glömma för Allahs skull (al-afw) så att ingen falskhet, avund eller hat är kvar i bröstkorgen

Bloggarens kommentar: Var och en av oss kan och bör fundera om dessa steg och var någonstans på vägen till Jannah man befinner sig. Om Allah tar min själ idag, hur många av dessa nödvändiga steg är det som saknas till min eviga framgång? Det är dags att ställa den frågan här och nu för var och en av oss.

Må Allah vägleda oss, låta oss att göra det goda och det rätta och låta oss dö i imans högsta tillstånd, amiin.

Bismillah.

I en människas inre värld kan mycket ske inom en kort stund. En tanke, ett ord - i hennes inre värld, kan bli till en rymd. Om människans inre värld färgas av ett luftigt förhållande med hennes Herre, har tanken sin tyngd.

Själen. I denna dunya osynlig. Det här är en värd där kropparna syns, påminns människan alltför ofta om.

Men själen, då…?
Den som lider, den som längtar, den som gråter, den som gläds… osynlig är den i dunya - ändå gör den sig hörd.

Leende.

Likasinnade själar dras till varandra: uppriktiga, insiktsfulla och ödmjuka till uppriktiga, insiktsfulla och ödmjuka. Oärliga till oärliga. Inbilska till inbilska. Förnekares själ till förnekares själ. De dras till varandra redan i denna materialistiska värld…

SubhanAllah…

Detta är vårt genprov inför premiären på Stora Scenen…

Akhira, där själarna skall synas och likasinnade skall de dras till varandra, vara nära varandra och vistas nära varandra.

Smutsiga, syndiga, olydiga, hycklarsjälar skall då vara långt ifrån luftiga, ärliga, uppriktiga, fitrah-nära själar - för all evighet.

Borde inte bara den tanken räcka, min syskon i islam?

Klaga därför inte till människor. Den svaga människan förstår dig utifrån sin själs, sin kunskaps, sin insikts, sin trosstyrkas begränsning; de kan varken höra, förstå utan förvrängningar eller råda dig.

Mina älskade systrar i islam och jag hade tillfälle att under de senaste dagarna påminna varandra med ömsinhet om den här världen, och om nästkommande världen… en pytte-del från de tankesutbytena som även tyst spökade till i några andra systerträffar, kändes som dyrbart värda att dela med resten av världen. Så kändes det i den här bröstkorgen iaf.

Uppriktighet med djup insikt.

Vi syns, insha’Allah i akhira.

Bismillah.

I sin bok “Från graven till Paradiset eller till Elden” (”Min al-qabri ill al-Jannah ewil-Jahannam“) beskriver författaren, Abdullah b. Ahmed Ali Allafel Ghamidi egenskaper som pryder Jannahs invånare:

1 De som är gudfruktiga (muttakun). Det är sådana som fruktar Allah och skyddar sig mot Jahannams eld, med sina goda handlingar. De utför det som är påbjudet, lyder Allah, lever i hopp om att bli belönade med Jannah för sina goda gärningar; och undviker det som är förbjudet, fruktandes från Allahs rättvisa straff.

2 De som delar av sin egendom både när de har mycket och när de själva har det knappert. De delar av det som allah har skänkt dem enligt det som Allah har föreskrivit: zakah, sadaka och ger till dem som har rätt till det; offentligt och i hemlighet. Deras liv (och dunya) och deras kärlek för det materiella hindrar dem inte att dela av sin egendom med andra. De är varken snåla eller giriga, sin egendom tjänar de på tillåtet (halaal) sätt och delar av den, utan att bli skrämda av viskningar-tankar om att de själva kommer att bli fattiga.

En del av ens egendom, det bästa som Allah skänker oss, är vår nyttiga kunskap; därför har Allah förpliktat oss i Sin Bok att dela vår nyttiga kunskap med andra och att sprida sanningens ord - att ge da’wa.

3 De som kämpar mot, och besegrar sin ilska. Det är de muslimer som bekämpar och besegrar sin ilska när de befinner sig i den situationen. De är inte orättvisa mot någon av Allahs skapelse, deras ilska ger varken upphov till avund i deras hjärtan, eller leder till orättvis behandling av andra.

4 De som förlåter mycket. Det är de som förlåter människor när de har möjlighet att straffa dem. Det ät därför som Allah Den upphöjde säger att Han älskar alla som gör goda gärningar. Därmed vägleder Herren oss till att förlåta, vilket bör vara resultat av ens godhet. Handlingen av att förlåta bör därför ha för följd att den ökar mängden av det goda, inte tvärtom. Förlåtande akt som skulle öka mängden av det onda är inte tillåtet. I Koranen säger vår Herre:

Svaret på ett ont som någon har lidit är ett motsvarande ont tillfogat gärningsmannen*; men den som förlåter och söker försoning med sin fiende skall få sin lön av Gud; Han är inte vän till dem som begår övergrepp**.

Men den som bär den lidna orätten med tålamod och förlåter har bestått ett prov som kräver fasthet i föresatsen!

(Koran, XL : 42 - 43) 

* Koranen ger alltså människan rätt att försvara sig, dvs. att bemöta en liden oförrätt med samma mynt (jfr. II : 190). Den omedelbart följande texten , bekräftad av vers 43, kompletterar emellertid denna regel med föreskriften att det är mer förtjänstfullt att förlåta och försona sig med sin fiende, än att möta ont med ont. Detta är givetvis inte detsamma som att falla till föga och finna sig i den lidna oförrätten, utan förutsätter tvärtom att parterna är någorlunda jämbördiga. Profeten Muhammed () gav med sitt eget exempel eftertryck åt denna föreskrift när han efter tåget i Mekka, år 8 h.å. inför de församlade invånarna, som fruktade att han och muslimerna ville hämnas de oförrätter som de hade tillfogats under det första skedet av hans verksamhet (jfr. t.ex. VIII : 30), förklarade: “Ni är fria - gå i fred!”

** Dvs. - här - de som ger vika för frestelsen att tillgripa oförsvarliga hämndaktioner mot sina forna förtryckare.

5 De som känner ånger (över sina synder och orätta handlingar mot sig själva) - tewwabun. Det är alla de som beskrivs i Koranen:  

(…) - Gud älskar dem som gör det goda och det rätta -

dem som, om de begår en skamlös handling eller på annat sätt tillfogar sig själva orätt, minns Gud och ber  Honom om förlåtelse för sina synder - vem kan förlåta synderna utom Gud?  - och som inte fortsätter att begå sådana handlingar mot bättre vetande.

(Koran, III : 134 - 135)

Synder är följd av orätta eller onda handlingar. Stora synder är t.ex. att inte lyda föräldrar, äta ränta (riba’), äta en yetims (föräldralös barns) egendom, göra zina (otukt) o dyl.

Vad gäller att “tillfoga sig själv orätt“, det är ett bredare begrepp som omfattar både små och stora synder. De av oss som, när de begår något som tillfogar dem själva orätt, mins Honom Som förbjudit det och Hans storhet, och som ber Honom om förlåtelse och om nåd för begångna orättvisan mot sig själv, rättar sig efter Allahs ord att det bara är Han Som förlåter. Härmed vill man säga att du’a inte får riktas mot någon annan än till Allah den Upphöjde, för ingen annan förutom Han kan förlåta ens synder.

6 De som inte framhärdar i sitt syndande. Det betyder - när de begår en synd, skyndar de att ångra sig, be Allah om förlåtelse, rätta sig och aktar sig att inte framhärda i att begå den synden. De är medvetna om sitt handlande och om skadan som envist fortsatta synder tillför. De skyndar mot tawba (ånger) och anstränger sig att undvika synder, vare sig små eller stora.

Bloggarens kommentar: Allah Den Upphöjde säger i Koranen:

Det skall gå de troende väl i händer

de som ber med ödmjukt sinne

som drar sig undan när de hör lättsinnigt tal

som gör en insats för hjälpen till de behövande

som håller sin begär i styr

och inte ger fritt utlopp åt sin lust med någon annan än sina hustrur eller dem som de rättmässigt besitter - inget klander kan då riktas mot dem

men de som går längre än syndare

och som troget fullgör sina förtroendeuppdrag och uppfyller sina löften

och som slår vakt om bönen.

De är arvtagarna

som skall ta paradiset i arv och där skall förbli till evig tid.

(Koran, XXIII : 1 - 11)

Dessa Koranverser omfattar sannerligen egenskaper av troende som skall träda in i Jannah och varje muslim som strävar efter att vara en av Jannahs invånare, bör studera dessa versers budskap för att tillämpa dem under sitt liv på denna planet.

Bismillah.

Överväldigad inför tanken om Allahs nåd och inför tanken om hur mäktig uppriktig ånger är, skriver jag dessa rader.  

Musa Cazim Catic, en bosnisk poet från 1800-talet, som hade börjat livet som en gudfruktig muslim, men vandrade senare till bohemins villfarelse, till krogar, vin och långt borta från sin döende fitrah, skrev en dikt när han blev på väg tillbaka till Allah. Dikten som jag läst eller reciterat kanske tusentals gånger… vem vet… jag har kunnat den dikten sedan tonåren. Varje gång har min röst svikit mig, och varje gång sprack den i början av recitationen… och tårarna tog över.

Tawba(*)

Ya Rabbi! Här är jag, faller ner i sujud inför Dig,

inför Din oändliga godhet niger jag

och du’a till Dig komponerar jag i mina strofer, bedjandes:

“O, ge mig sinne för det som är av godo!”

Ya Rabbi! Här är jag, faller ner i sujud inför Dig…

Vad är det inom oss som gör att vi reagerar så starkt på en människas längtan till att gå tillbaka till Källan av all godhet?

Det är en överväldigande sorg och medkännande som sköljer över mig med diktens varje ord… de är så verkliga, jag vet att de är verkliga. Och jag önskar att jag kunde skydda, trösta och lova att allt skall insha’Allah vara bra, att jag kunde omfamna med mina ord alla människor som söker sig till Källan av all godhet, alla vilsna och sårade själar vars medfödda godhet ropar från själens ruiner, och söker sin väg hem.

Det är samma sak med alla medkännande, goda människor - vi reagerar på människans rop på hjälp och önskan att rentvå sig från på vägen samlade smutsen, vi ömmar för sökande själar som fortfarande famlar i mörkret och gråter efter Allahs vägledning. Det är därför som berättelsen om Lav N. Tolstoys väg till islam berör så starkt. Det är därför som vi känner värme när vi hör en människas berättelse om hennes väg till islam. Det är den ultimata kärlekssagan för var och en av oss. 

Det är den punkten i mitten av hjärtat som känner med människor och reagerar på deras godhet, det är hjärtats mittpunkt - den som vänder sig till Allah i ensamheten, den som önskar allt det bästa för alla människor och all Allahs skapelse.

Det är så med människor - vår själ känner igen och reagerar på en viss frekvens. Goda själars resonansfrekvens är i en del av spektrat, som förblir suddig eller även osynlig för själar som har skadat sig så mycket, att själens hjärta har dött. Dessa själar kan inte längre förstå ädla känslor, att en annan människa kan ömma för dem, dessa själar är misstänksamma och stängda i sin krampaktiga försiktighet, alltid kisandes för sitt eget bästa, med mottot “What’s in it for me?“.

Den frågan framkallar fysisk ont i magen och illamående, så bortstötande och skamlig den är, att jag skäms varje gång jag hör den… och lättheten en människa kan uttala den med… ja, det går, när hjärtat är avtrubbat och leder hela kroppen genom livet med det själviska, skamlösa mottot: “What’s in it for me?“

Jag, och mina syskon från den här delen av andliga spektrat, vet dock att hoppet inte är förlorat för dem som idag inte förstår. Uppriktig tawba och tår som kommer från ett uppriktigt ångrande hjärta kan bli deras räddning:

(Gud älskar dem som gör det goda och det rätta)

de som, om de begår en skamlös handling eller på annat sätt tillfogar sig själva orätt minns Gud och ber Honom om förlåtelse för sina synder - vem kan förlåta synderna utom Gud? - och som inte fortsätter att begå sådana handlingar mot bättre vetande

Den lön som väntar dem skall vara deras Herres förlåtelse och lustgårdar, vattnade av backar, där de skall förbli till evig tid - en härlig belöning för dem som arbetat och strävat!

(Koran, III : 135-136)

Subhan’Allah - vet du att Iblis den utstötte började gråta när han hörde dessa verser?! (**) För att han bröts ned av sorgen vid tanken att Allahs förlåtelse, Hans ajur och Jannah med all säkerhet kommer förbli bortom hans räckhåll, och för att han inte kommer kunna föra med sig i elden så många människor som han önskar - tack vare Allahs löfte i dessa verser.

För oss människor är det aldrig(***) sent att söka oss till den goda delen av andliga spektrat. Så länge man lever, finns det tid att rentvå hjärtat och finna lugn och lyckan i resan tillbaka till Källan av allt det goda, till Allah Som vi alla är på väg tillbaka till.

—————————————————————————————————————

(*) Här anges bara diktens första strof

(**) Denna uppgift är hämtad ur boken “Ni skall minnas det jag har sagt till er ” av Abdul-Muhsin ibn Abdurrahman

(***) aldrig, i betydelsen, så länge man lever och Domedagen inte börjar. När dödsänglar kommer för att ta ens själ, eller om man lever när Solen går upp från väst, om man inte ångrat sig och förberett sin framtid med goda handlingar, då är det för sent.

(more…)

Bismillah.

O du, skriv beträttelsen av återkomst med många tårar och med längtans qalem.

Med ödmjuka steg bege dig i väg till anspråkslöshets dörrar och be att din du’a skall accepteras - för kanske just den du’a skall bli accepterad.

Gråt för mängden av dina synder eller för dina karga tacksamhetsord.

Ibn ul Qayyim al Jawzi: “Kitab ul tebesire” (1/362)

Uppriktig ånger, uppriktig skam inför sin Herre, uppriktiga tårar och sorg i hjärtat, gör att även en troendes synd kan bli bra för honom - för synden har lett tjänaren till alla dessa ädla självrannsakande känslor, i vilka hans lycka och räddning gömmer sig. På så sätt kan även troendes synd vara anledning till att han träder in i Jannah och blir förlåten.

Kan du nu låta bli ditt högmod smälta till intet, Allahs uppriktiga tjänare…? 

Bismillah ir-Rahman ir-Rahiim.

En syster i islam skrev med sina funderingar och sökte hjälp med att förstärka sin imaan och få bättre koncentration under bönen, m.m. Detta inlägg är resultat av viljan att försöka enligt min bästa förmåga besvara systerns frågor med hjälp av boken “IGATHETUL-LEHEFAAN MIN MESAIIDI-SH-SHEITAN” av Ibn ul Qayyim al-Gawziyya. Jag har även postat en kommentar (som hittas här: http://www.turban.se/?p=66#comment-211 ) till hennes fråga igår. Nu har jag för avsikt att plocka fram, insha’Allah, de delar ur den inte så tunna boken som bäst besvarar systerns frågor. Min varma rekommendation är att försöka hitta och läsa hela boken, och allmänt: söka sig till ökad nyttig kunskap, för nyttig kunskap är ett mäktigt vapen mot djävulens attacker.

Först är det viktigt att konstatera att ens hjärta kan finnas i olika tillstånd : det kan vara sunt, sjukt, eller dött.

Ett hjärta är sjukt om det inte kan utföra det för vad det är skapat: att få insikt om Allah, älska Honom, längta efter mötet med Honom, ägna sig åt Honom och ge Honom företräde över allt annat.

All ont kommer antingen från

• själen (nafs) eller från
• djävulen, den utstötte.

Qur’an talar i större utsträckning om den senare, om hans viskningar, trick och kampen mot honom, än om faran som heter nefs.

Hjärtats sjukdom manifesterar sig så att sjukdomen stör en att se Sanningen, att hjärtat inte inser Sanningen eller ser Sanningen som dess motpol; eller så att sjukdomen kväver hjärtans infödda önskan för Sanningen, eller framställer Sanningen som ful och lögn som vacker. Sjukdomar som träffar hjärtat tolkas därför som:

- tvivel och dilemma, vilket är sjukdomen som heter tvivel

- längtan att göra otukt, vilket är sjukdomen som heter passion.

Jag vill här glädja, stärka och påminna oss alla att när man undviker något i Guds Namn (för Allahs skull), ger Allah en ersättning i något som är bättre (än det man försakat).

Hjärtats sjukdomar kan delas också efter smärtan de förorsakar i människan:

- människan känner inte fysisk smärta pga sjukdomar som: okunskap, tvivel, laster eller vanan att följa det som är oklart. Dessa sjukdomar botas endast med medicin som finns i tro (din ul islam) , medicin som är känd av Sändebud och deras anhängare.

- människan känner smärtan pga sjukdomar som t.ex : oro, sorg eller ilskan. Dessa sjukdomar botas mha naturliga medel (som är sanna och rättvisa), och dessa sjukdomar orsakar inte lidande efter döden.

När människan förlitar sig på lögner och accepterar dem, blir detta orsak till att hon förvränger Sanningen. 

Hjärtat som insjuknat pga själen övertygar det till det som är av ondo kan läkas genom att:

• man dagligen rannsakar sin själ, och
• man kämpar emot själen som vill vilseleda hjärtat. 

Man rannsakar sig själv och sin själ på två sätt: INNAN en handling och EFTER den.

Innan man gör någonting, bör man stanna upp och tänka efter om det finns berättigade anledningar till att inte göra det man har för avsikt.

Efter handlingen bör man rannsaka sig själv och sin själ genom att utforska om man visat lydnad till Allah, om man gjort en handling som det är större nytta i om man undviker den än om man utför den, och om man till slut ville med sin handling uppnå fördelar i dunya eller Allahs ajur.

Al Hasan säger att en troende är starkare än sin själ, och han rannsakar sin själ för Allahs skull.

Det är viktigt att påminnas att för varje lilla ord och för varje lilla rörelse finns det två häften: i den ena står det varför man gjort det man gjort, i den andra står det hur man gjort det.

Hjärtat som insjuknat pga djävulens (den utstöttes) påverkan botas med att man medvetet, koncentrerat och uppriktigt söker skydd hos Allah den Upphöjde från djävulen den utstötte. En sådan “Euzu billahi minesh-sheitan ir-ragiim“ är läkemedel mot allt som djävulen vilseleder människan med! Detta läkemedel tränger in i hjärtat och hjälper det.

Qur’an är hjärtats beståndsdel och speglas i vägledningen, kunskapen och godheten - precis som vatten är växternas beståndsdel. Djävuen är elden som förstör växten. När än djävulen den utstötte anar en växt av godhet, försöker han förstöra den.

Därför har Allah befallt oss att söka skydd hos Honom - för att djävulen inte skulle lyckas i sina försök att försötra det som Qur’an ger hjärtat.

Jag vill påminna om att Allah i Qur’anen befaller Sin sista Rasul, Muhammed, sallallahu ‘alayhi wa salam, att söka skydd hos Honom från djävulens frestelser och hans närmanden med följande du’a:

“Och säg : ‘Herre! Jag ber Dig beskydda mig mot demonernas [alla] frestelser!’ och : ‘Jag ber Dig beskydda mig, Herre, mot alla närmanden från deras sida!’ . ”

(Qur’an, XXIII : 97 - 98)

Denna du’a ger oss vår Herre i Qur’anen!

Djävulen den utstötte är girig för allt det som människan förtjänar när hon gör goda handlingar, han väntar och attackerar muslimer i varje god handling med avsikt att sabba den.

Djävulens makt förintas framför allt genom att:

• söka skydd hos Allah,
• undvika okunniga och
• besvara det onda med godhet.

Ilskan och tvivel är djävulens mäktiga verktyg och det är från dem muslimer måste söka skydd hos Allah den Upphöjde innan de tar över. Djävulen har ingen makt över troende (se Qur’anen!), utan bara över dem som inte tror i Akhira.

(more…)