Bismillah.

Bloggarens kommentar: Sammanfattat kan man säga att människor delas i 4 kategorier när olyckan drabbar. De som känner missnöje, de som är tålmodiga, de som accepterar och de som är tacksamma. Man inser att prövningar är ett utmärkt sätt att få insikt om sitt andliga tillstånd. Hur reagerar man? Hur reagerar man inombords, vad känner man? Hur reagerar man utåt, vad gör man? Inom vilken kategori faller ens reaktion när olyckan drabbar…? Man själv är den som vet svaret bäst.

Prövningar är därför även i den här meningen en barmhärtighet från Herren: om man inser att man med varje ny prövning glider längre ner med sin reaktion, att ens iman bara slits istället för att bli starkare, då är Allahs rahmah med det testet att man får tillfälle att inse läget och arbeta hårdare med sig själv och med sitt förhållande med Herren. Iman slits sannerligen som en bit av tyg eller som ett plagg. Den slits, och om man inte kontinuerligt förnyar och förbättrar den, om man inte ständigt kollar den, så är faran att man fastnar i en bild av sin iman som när den var som högst, och glider längre bort från Källan av ljus, frid, mildhet och kärlek - tills man sjunker ända ned till människans lägsta nivå, där man överskrider Allahs Gränser och gör det som är förbjudet när Allah testar en. Jag söker skydd hos Allah från försummelsen i tron och från all falskhet, amin.

Må Allah förbarma Sig över oss och kontinuerligt göra våra prövningar till vägen att närma oss Honom. Amin.

Lägsta kategorin (missnöje)

a- man känner sig missnöjd i hjärtat; som om man är arg på Allah; så man rasar mot det som Allah har föresrkivit för en. Detta är haram (förbjudet) och kan leda till kufr.

b- man förbannar och är destruktiv. Detta är haram (förbjudet).

c- Fysiskt; river sönder sina kläder och slår sig själv i ansiktet. Detta är haram (förbjudet).

Andra kategori (tålamod)

Man känner och anser läget vara svårt, men man bär den bördan och står ut med den, trots att man hatar att det som inträffat har inträffat, men ens iman (tro) skyddar en med Allahs Tillåtelse från att känna missnöje. Alltså, att olyckan sker och att den inte inträffar, är inte samma för en sådan människa. Detta är wajib (obligatoriskt), eftersom Allah har beordrat oss att vara tålmodiga: Och håll stånd! Gud är med de uthålliga (as-sabirin, de tålmodiga). (tolkningen av Koranen, VIII:46)

Tredje kategori (acceptans)

Det är när en person accepterar olyckan så att man känner på samma sätt om den inträffar eller inte. Missödet känner man inte som något som är svårt eller orättvist. Detta är berömvärt, men det är inte wajib.

Fjärde kategori (tacksamhet)

Detta är den högsta nivån. Man vet att missödet som har drabbat en är en anledning till att ens synder blir förlåtna, och att det kan vara anledning till att ens belöning blir större. Så man tackar Allah för den prövningen. Sändebudet sade: “Det finns ingen olycka som drabbar en muslim - inte ens ett stick från ett törn, utom att Allah förlåter en del av hans synder genom hans lidande.”

Källan: Fatawa om ‘aqidah, p. 193-194

Subhanaka Allahuma wa bihamdika ash-hadu anlaa illaaha illa anta astaghfiruka wa atubu ilayk

Om jag sade något som är rätt, då är det från Allah (subhanahu wa taa’ala), och om jag sade något som är fel, då är det från mig och shaytan.

Bismillah.

Kommunikation i sig är sannerligen intressant… Dubbelriktad. Alltid dubbelriktad, även om det bara är en sida som uttrycker sina tankar under kommunikationen.

För, precis som med teknisk kommunikation, så finns i mänsklig kommunikation en sändare, sedan medium genom vilket tankarna överförs, samt en mottagare.

Var skiljer vi oss åt från kalla maskiner? Jo, människan har sin värme och sin kyla, sin själ och sitt ego, samt sin personlighet. Ens personlighet färgar allt som man tar emot – därför beror kvaliteten av mellanmänsklig kommunikation lika mycket av mottagaren som av sändaren. En av parametrarna som påverkar hur människan skall ta emot och tolka det hon får läsa eller höra, är hennes åsikt om kommunikationskällan.

Vår syster, Lejla heter hon i denna berättelse, gav mig ett talande exempel från sitt liv, ett exempel som beskriver just det som jag vill beskriva: den allra första gången som hon träffade syster Tricia, blev Lejla stolt för en ny systers framgång. Se där – i sin oskyldiga uppriktighet, berömde Lejla sin nya syster med glädje och värme, med en min och tonläge - trodde hon – som bekräftade uppriktigheten i hennes beröm.

Men syster Tricia hörde inte Lejlas uppriktighet, Lejlas glädje, Lejlas uppmuntran och beröm.

Syster Tricia ville inte förstå Lejlas komplimanger som sanna. Svaret var bittert, skadeglatt… Det var som om hon förstod komplimangen som ett angrepp eller hån och ger nu titt för tatt, subhanAllah… Lejla var milt sagt chockad… varifrån detta…?! frågade sig hon tyst, hon hade ännu inte vant sig vid systrar (eller människor överhuvudtaget) som vid första och varje mötet biter istället för att prata, människor som besvarar oskyldig vänlighet med gift. Men Lejla kunde inte säga något - hon skämdes att konfrontera Tricia. Hon reagerade inte och lät det vara.

Men Tricias svar och tonläge hade djupt sårat Lejlas hjärta, hennes oskyldighet. Det var som om Tricia trodde att Lejla hade velat förnedra henne… Lejla kunde inte riktigt klura ut vad det hela rör sig om… men det gjorde ont i hjärtat att en syster kunde tro att hon hade varit falsk – något hon hellre skulle dö än att besmutsa sig med. Jag litar på henne när hon säger det, jag har kännt henne tillräckligt länge.

- Kära läsaren, jag försöker återberätta på bästa sätt det som Lejla hade anförtrott till mig - och som ni förstår, så är hennes riktiga namn inte Lejla, och Tricia är inte riktigt Tricia… jag hoppas och ber att jag lyckas återge Lejlas tankar och känslor så som hon beskrev dem… och Allah vet bäst vad som är i våra hjärtan.

Det var inte själva hugget (svaret) som sved i Lejlas hjärta så skarpt - det var inte viktigt, Herren vet och hon själv vet vad som fanns i hennes hjärta, nej, nej, det var inte det… Det var total avsaknad på tillit i systerns sätt att ta emot den oskyldiga komplimangen som hon intetontanande erbjöd sin syster med ett öppet hjärta (till och med lite stolt över sin nya syster i islam)… det var systerns cynism, den önskan att förvandla den vackra gåvan från Lejlas till hennes hjärta till något fult… det var det som gjorde att Lejlas hjärta led så…

Det var Lejlas ord till mig, och hon lade till hur hon grät i det tysta några gånger på grund av att en syster som hon aldrig tidigare sett, hade valt att anta det värsta om hennes gåva (ord av vänlighet, med öppet och oskyldigt leende) och förvandla den till något ont… så svårt kändes det, berättade Lejla… men det här är inte slut på hennes berättelse.

Lejla fortsatte med sin berättelse. Sedan det första oväntade giftet, aktade sig Lejla att inte tala mycket med syster Tricia, för att inte ge henne anledning att gro misstankar; farliga misstankar.

Tricia passade på att hugga till fler gånger under det här första mötet. Men det lägsta hugget kändes att höra hur hon återberättade för Lejla vad en syster hade sagt… det var rent sagt en sårande, en riktigt elak kränkning. Där sitter jag och lyssnar på hennes lugna röst, och jag tänker för mig själv: Hur kunde en troende människa, en människa som har ett troende hjärta och samvete tänka sig ens att uttala ord av namimah…? “Hjärtat, kroppens befälhavare… hjärtat, tungans befälhavare…” svarar mitt inre.

“Blödande var det att höra namimah…”
“Jag förstår syster, de flesta av oss har erfarit det”.
“SubhanAllah, men detta är something else“, svarar hon…

Det var inte första och det var inte sista gången Lejla hörde namimah från en systers mun. Det som oroade Lejla var att Tricia inte hade lämnat något utrymme till henne att (som hon brukar göra i övriga liknande situationer) bara lämna en sådan diskussion innan hon hinner höra alla detaljer: för orden kom ur ingenstans, med högt (och subhanAllah, skadeglatt) skratt, och i några ord var det sagt: både namn på systern som hade pratat illa om Lejla, och innehållet i förtalet…

“Å, det svider så ännu idag…”
“Jag vet, min syster…”
Vad kan jag säga till henne…? Jag ser in i Lejlas ögon, hon är en av få systrar som är nära mig och vars ögon jag känner så väl. Jag ser en ny nyans i dem denna gång… och det gör mig ledsen, för den nyansen är en ny nyans av lidande som jag inte sett förut i hennes svarta ögon.

Jag känner systern hon berättar om, och har svårt att tro att den troende själen kan förmå sig till allt detta. Det konstiga är att det är bara de sötaste leenden som jag har sett i Tricia… vem skall jag lita på? Lejla, som jag känt i 5 år och gått tillsammans med igenom mycket – eller syster Tricia som jag bara träffat kort några gånger, som alltid är söt som honung?

Skall jag tro att Tricia har två ansikten…?

Jag tittar i svarta ögonen… lidande i ögonens djup känns så äkta…
Eller…?

Du vet, syster Lejla är en konstig skapelse, en rar skapelse – alltid, även när hon inte hade något att skylla på sig själv, var hon villig att agera som om hon är att skylla på, det brukade hon göra för försoningens skull, jag har vittnat det flera gånger.

Så hon skrev till sin nya syster Tricia och bad henne om ursäkt (?!) för att ha varit så tyst när de träffades, och att hon älskade henne för Allahs skull. Det var hennes sätt att räcka handen, att visa att hon är villig att se över Tricias giftiga påhopp från det blåa, glömma och börja på en ny kula.

Men systern svarade henne inte…

Lejla kunde bara inte fatta varför en ny syster är så elak, så huggande, så misstänksam… hon fortsatte att leta fel i sitt beteende…

Men efter att inte ha fått svar från systern, sökte hon inte längre någon kontakt med syster Tricia.

När de väl möttes, slöt sig Lejla in i sitt andliga skal och pratade bara det nödvändiga. Hon var sårad, och därför försiktig, men varken kall eller otrevlig, bara försiktig – för hon förstod inte anledningen till att ha blivit biten så grovt. Deras andra möte var något extra.

Min rara syster Lejla, jag ler medan jag skriver dessa rader. Det är därför som jag tycker om henne, denna oskyldighet som lyser då och då från hennes tankar och funderingar.

Lejla var nu djupt sårad och kände sig kränkt, men sökte efter ursäkt för sin systers uppförande, för hon kunde inte förstå det.

Det var inte första gången hon vittnade att även troende människor kan besvara klar, glad, oskyldig vänlighet med ironi, förnedring och misstänksamhet. Hur synd tyckte Lejla om människor som inte kan lita på att andra troende önskar dem bäst inifrån djupet av sitt väsen…

Till vem skulle hon klaga…? Hon var fortfarande olycklig för sin systers skull också, för hon visste att systern skadar sig själv genom att orättvist anta det värsta om hennes vänlighet. Men hon klagade inte till någon, hon berättade inte för en enda själ, och hon fortsatte att uppträda vänligt. Men hennes hjärta var sårat och kränkt.

- Nu vill jag säga något, som är min egen upptäckt: det finns människor som, efter att ha blivit kränkta, attackerade, orättvist anklagade eller påhoppade, går själva direkt i kontraattack, i mothugg. Det är deras instinktiva första svar på en sådan situation. Sedan finns människor som är som vår Lejla - de, när de bemöts av det fula i mänsklig natur, har starkt behov att dra sig tillbaka och licka sina sår i ensamheten och i det tysta, de gråter mycket i det tysta och känner sorg över sin zalim. De lider både för orättvisan som deras zalim begår mot sig själv, och för orättvisam som de själva lider. Dessa människor anförtror aldrig sina sorger till andra människor under den första attacken… aldrig, aldrig när det svider berättar de om sina sorger för andra. De väntar i det tysta, gör duaa och hoppas på att deras tystnad skall visa för angriparen att de menar väl och inte vill något ont - de väntar tålmodigt på att deras zalim skall själv inse att de menar bäst och att det inte finns något att bråka om. De gör de, för att de är oförbättreliga optimister när det kommer till människor i allmänhet - de tror att alla människor har det bästa inom sig som bara väntar på att återupptäckas av andras godhet och tålamod. Människor som Lejla gör det, för att det är deras inre behov att känna så.

- Men jag har insett att det finns också två typer av människor: de som reagerar på godhet, överseende och vänlighet med ännu större godhet och vänlighet, och de som besvarar överseende med arrogans… Det är ett ämne i sig, och jag vidareutvecklar inte det här och nu. Men bär det i tanken: inte bara finns olika människotyper med tanke på hur vi reagerar när vi blir förorättade; utan vi skiljs åt även med tanke på hur vi reagerar på andras överseende med våra fel: om det får oss att skämmas och motiverar oss att bli bättre i framtiden, eller om vi bara ser en lättlurad dumskalle som vi kan fortsätta att misshandla.

Lejlas berättelse fortsatte, och den här gången måste jag erkänna att även jag kände mig illa berörd av fortsättningen. SubhanAllah… hur långt… kan en människas misstankar gå…
“Vi är sannerligen varandras spegelbild”, är min tanke efter att ha hört Lejlas tårögda fortsättningen av berättelsen om hennes erfarenhet med syster Tricia. Hon var tårögd, ja… men inga tårar rann nedför hennes kinder… och det är vad som sved i mitt hjärta som mest, också… att hon inte längre grät, min vackra syster Lejla. Jag vet inte hur jag kan beskriva varför det kändes så hårt… men om du förstår vad jag skriver om, då förstår du – annars är det inte meningen att ens försöka förklara det.

Så, andra gången de träffades - berättade Lejla - ville Lejla göra ett försök till och visa att hon inte tar illa upp, att hon har glömt allt det onda i Tricias bemötande av henne, och hon sade därför några vänliga ord till Tricia – dock var det inget påhittat, utan något som hon verkligen tyckte och kände. Vilken annan syster som helst hade blivit mycket glad och varm om hjärtat om hon hade fått höra det.

Men med Tricia misslyckade detta försök till försoning katastrofalt.

Inte bara att Tricia vägrade förstå orden i deras klarhet som en utsträckt hand och beröm; denna gång var svaret nervöst och irriterat, med intonation som säger att hon knappt tål att höra Lejlas röst och knappt kan bärga sig från att höja rösten på riktigt…

SubhanAllah – Lejla var mållös. Vad var det Tricias svar antyder…?! Söker skydd hos Allah, nästan förlamad av fasan.
“Å vad det gör ont i hjärtat, å vad det gör ont!”
“Jag vet syster, jag känner av din smärta medan du sitter där…”
Vad är det Tricia hör i hennes försök att vara försonande, vänlig, hänsynsfull …?!

Var gick det snett i kommunikationen? Inte var det Lejlas ord - de var klara och tydliga, inte hennes intonation heller - den var allvarlig och medkännande. Inte henns uppriktighet - eller…?

Eller…?!

“Det måste varit där det gick snett”, tänker Lejla högt till mig.
Patricia måste ha tolkat hennes avsikt som ond, för hon var ihärdig i att anta det värsta om henne, förstod äntligen Lejla med ett blödande hjärta, förkrossad, förnedrad av sin systers låga tankar om hennes avsikter…
“Det gör så ont, ya Allah, det svider så!”
“Jag vet syster, jag känner av din smärta medan du sitter där…” upprepar jag, rådlös…

Detta slag kände Lejla var den slutliga kränkningen efter vilken inga fler broar fanns mellan hennes förorättade hjärta och syster Tricias misstänksamma högmod.

Med det här andra mötet, slutade Lejlas hjärta hoppas på att Tricia någonsin kommer att kunna visa minsta viljan att begripa Lejlas godhet och uppriktighet, samt total avsaknad av illvilja i Lejlas ord. Det var då som Lejla definitivt kände hur en syster i islam, som hon hade velat älska för Allahs skull, äntligen brutit hennes hjärta med sin ogrundade misstänksamhet och grovhet, hur systern äntligen och definitivt har förnedrat henne genom sin ihärdigt låga åsikt om henne, och hur hon äntligen har knuffat Lejla ifrån sig.

- Detta berättelse omfattar bara några få incidenter, de ur Lejlas historia som fastnade i mitt hjärta som starkast. Men hennes berättelse hade fler liknande incidenter: hon hade inte lätt gett upp hoppet, efter bara två-tre korta giftiga hugg. Det var mer, men just dessa har fått blod i mina vener att frysa till, känns det som.

… och det som gjorde som mest ont i Lejlas hjärta när hon berättade det hela för mig, var inte längre smärtan för sin systers skull, var inte heller smärtan som Tricias giftiga ord orsakade i hennes hjärta, var inte ens Tricias oförklarliga hat, förakt eller låga åsikt om henne & misstankar mot henne - nej, det som sved som mest medan hon berättade detta för mig, det som framkallade tårar till hennes ögon men som hindrade dem från att rinna nedför hennes kinder som så många gånger förut, var avsaknad av den hemska smärta pga orättvis behandling i hennes, Lejlas hjärta…

Det tyckte hon var hemskt: att hennes hjärta inte längre kände den hemska smärtan som ett förorättat hjärta känner när hennes syster kränker henne om och om igen… det är vad som tyngde Lejla när hon berättade denna historia för mig, en sen vinterdag som vi avslutade med gemensam salaat.

- Hjärtat är konstigt.
- Konstigt.
- Hur mycket än det svider av giftiga påhopp och orättvisor, är det värsta ändå som kan hända med det, att giftet och sår från orättvisor och kränkningar går in så djupt in i hjärtat att det inte längre kan känna samma djupa smärta, utan vänjer sig vid den och reagerar inte längre lika häftigt, med lika stor smärta på nya gifter och förnedringar.
- Det som hjärtat förlorar när det händer, är fömågan - Allahs gåva att vända sig till Honom i duaa badad i hjärtats rättfärdiga tårar.

- Jag ber Allah att läka Lejlas och Tricias hjärta, och alla våra hjärtan som håller på att bli avtrubbade av dunyas prövningar när vi söker förståelse från människor, även om tröst söker vi endast från Herren. Amin.

Bismillah.

Denna artikel avslutar den lilla artikelserie i vilken jag har försökt resonera hur olika slags av prövningar genom människor påverkat min tro, det enda, det mest dyrbara jag (och var och en av oss) har.

Det absolut svåraste fallet - när troende muslimer själva har offentligt förorättat vår tro, av vilken anledning som helst, har jag medvetet kämpat emot den medkänsla som var på väg att växa sig inom hjärtat i några av fallen… tvingat mig själv att påminna mig själv om en av förfinade principer i den eviga lagen: allmänna nyttan är överlägsen och väger tyngre än den individuella skadan (orättvisan).

Muslimer som mobbar sina bröder, exkluderat dem från gemenskapen - jag svär vid Honom Som har min själ i Sin Hand, det spelar ingen roll om jag personligen är i den exkluderade gruppen eller inte, allt inom mig skriker: det är fel, det är fel, det är fel… det är mobbning, per definition! De borde ha visat hänsyn och vidsynhet, och låtit bli det som sårar några av muslimers innersta känslor, känslorna som har med deras förhållande till Allah att göra.

Praktiserande muslimer som varit i islam ett bra tag, som offentligt och inför kfr spottar på den eviga lagen. Å, kniven i hjärtat!

Man känner sig bara så trött och besviken. Medveten om att tålamod i sådana fall betyder att inte visa tålamod - precis tvärtom, om man vill förbli underkastad Källan av all godhet. Man känner hur denna slags sorg suger ut ens kraft, ens entusiasm, ens vilja att kämpa för det goda och det rätta med sin hjärtformade penna… ens tro blir lidande, subhanAllah… och det är allt man har.

Man hittar exempel bland följeslagarna , hur de handlade i liknande situationer med Rasulullahs godkännande, och det ger tillbaka ens kraft. Men i en troende människa lever sorgen för denna ummahs skull kvar.

Bloggarens kommentar: Bara till Allah kan den svaga människan vända sitt hjärta och be Honom om att läka det med Sitt Ljus.

Det har gått många somrar i detta liv. Men jag kan känna mig även idag så sorgsen, så hjälplös, så rådlös när jag får veta om alla förgiftade mellanmänskliga relationer muslimer emellan, daiier emellan, subhanAllah. Det är som om hjärtat skall spricka av sorg. Det är bara så. Påminns om att jahannams invånare till största del skall vara kvinnor och rika… och tanken vävs vidare…

Låt oss summera denna artikelserie: Vi prövas genom människor.

Vår tålamod bör vara för Allahs skull, och i vårt dagliga liv bör vi rent intellektuellt kunna urskilja olika situationer, beroende på:

1) vem/vilka det är som kränker (okunniga människor, islamhatare som väljer att blunda för sanningen när de hör fakta, nyblivna muslimer som ännu inte lärt sig om principerna i den eviga lagen, eller muslimer som har praktiserat ett bra tag och kan islam väl), samt
2) vem/vad kräner de (dig personligen för att du är muslim, dig personligen utan att de tänker på det att du är muslim, eller din Herre, din tro, din ummah eller en av Sändebuden, frid vare med dem alla).

Grunda sedan din känslomässiga och praktiska bearbetning av dessa situationer utifrån bästa exempel, se till att utforska dem och förstå dem väl, så att du inte vantolkar och tillämpar dem fel.

Må Allah stärka dig och mig, må Allah vägleda dig och mig för att alltid kunna tillämpa det lilla vi fått veta på det sättet som Allah älskar. Amin.

Må Allah förbarma Sig över oss alla i båda liv, amiin.
Må Allah göra oss av de som gör det goda och det rätta, amiin.

Alla dessa funderingar är mina egna, och om det finns något gott i dem är det bara tack vare Allah. Allt ont i mina ord är från det onda i min själ eller från djävulen den utstöttes påverkan på min själ. Må Allah skydda alla från det onda i mina ord och hjälpa det goda komma fram, amin.

Frid med er. Alla.

Bismillah.

I spåret av ett tidigare inlägg som handlar om den bästa skapelsens, Sändebudet Muhammads tålamod, önskade jag dela några helt egna tankar med er. Den här miniartikelserie är ett resultat av den önskan.

Nedan kan du läsa den andra artikeln i miniartikelserien som behandlar muslimernas tålamod under olika slags prövningar genom människor.

I första artikeln skrev jag om alla muslimers gemensamma prövningar, genom islamofober och deras kontinuerliga smutskastningar, lögner, attacker av lägsta grad på Sanningen, på Allah, på islam och på vår ummah. Här ingår även det att själv bli trakasserad av icketroende för att man är praktiserande muslim. Islamhatare är förnekare fyllda med blint hat, människor som har “funnit meningen med livet” genom vansinnet och hatet.

Slutsatsen i den första artikeln var att en sådan prövning inte är lätt, men att den bara stärker muslimernas tro, och att vi tänker på våra rättfärdiga föregångare, och lika så på våra andra oskyldiga bröder som torteras, mördas och förtalas bara för att de är muslimer. Allt detta, hela den svåra prövningen, stärker muslimernas tro.

Men, prövningar genom människor kommer från alla håll, vi kommer att prövas genom icketroende, men även genom troende muslimer. Vi prövas med varandra.

Sådana prövningar - orättvisor riktade endast mot dig personligen - som kommer från människor som faller ned i sujud till Allah Den Upphöjde upplever en troende själ som mycket svårare, de svider på en helt annan plan.

Därför att troendes förväntningar på andra troende männsikor är höga. Därför att vi är varandras spegel, därför svider det så mycket mer att se en muslim initiera en ond handling än att se en förnekare göra det.

Den lidna orättvisan gör ont i hjärtat, men sorgen i hjärtat är större än smärtan, den breder ut sig och täcker över den personliga smärtan. Den känsla av att vilja täcka över en muslims skamliga handling, och att skydda Allahs tjänare från det onda i dennes handling är för troende en spontan reaktion. Tacka Allah bara om du är en av dem, allt som är av godo är bara tack vare Hans Nåd. Grejen är att prövningar genom ens syskon saknar ofta en stärkande påverkan på ens tro. Den medkänsla för skapelser som underkastat sig Allah, medkänslan pga det onda de skickar framför sig själva är en svår börda för den förorättade troende själv.

Varför är det så? Därför att kärlek för Allahs skull är en del av ens shahadah.

Även när man förlåter och ber Allah förlåta ens bror, stannar medvetandet kvar om att ens bror har brutit det heliga bandet, bandet av la ilaha illaAllah, och man känner sig besmutsad själv, för vi är ju varandras spegel… det medvetandet gör att kärleken för ens bror försvagas… för troende älskar andra människor enligt graden av underkastelse till Källan av all godhet.

För några dagar sedan hörde jag en ung och klok daii säga: ha inga förväntningar på skapelsen, förvänta dig inget från skapelsen… för då kommer du att bli besviken.

Men då tänker jag: allt troende förväntar sig från annan troende är för Allahs skull, för att vi tillsammans faller ned i sujud till världarnas Herre, det är ingenting av dunya… det är därför som det gör så mycket ont i hjrätat när en muslim tar ifrån ens rättighet och sårar en - för att han därmed försvagar en del i ens shahadah och kränker det vackraste man har: islam, ummahs gemensamma skönhet.

Förväntar sig troende människor för mycket från muslimer? Inte, om man förväntar sig att vi inte är avundsjuka på varandra, att vi inte misstänker varandras motiv, att vi alltid letar efter 70 ursäkter innan vi dömer vår bror i islam, att vi tiger om varandras fel och tar upp dem i avskildhet (obs! om inte det är i allmänhetens intresse att ta upp dem offentligt), att din bror aldrig skall använda sig av din anförtrodda hemlighet för att såra dig på värsta sätt, där det svider som mest..? Allt detta är inte för mycket att förvänta sig från en annan muslim. Det är inte för mycket att förvänta sig att vi skall ha samma genuina medkänsla mot varandra - och att den underbara varma känslan inte är något personligt, utan att den bara är för Allahs skull…?

SubhanAllah, ibland känner man sig som ett litet barn, trots rynkorna i pannan… rådlös. Hittar inte stöd i det lilla som man hunnit läsa om följeslagarnas liv, förutom kanske ‘ifk-händelsen.

Men att jämföra sina bröders uttalanden med handlingar från hycklarna i Madinah känns ändå inte rätt, subhanAllah… det känns inte rätt, för man vet inte ens om ens tro är fri från hyckleri - hur skall då man själv veta vad som andra muslimers hjärtan gömmer…?

Man tänker på hadith-ul-’ifk… det hjälper ofta att tänka på den enorma orättvisan, och hur Allah gav lättnaden inom kort, efter floden av tårar. Man talar tyst med sin Herre och tänker på hur ingen skall förbli förorättad på Diins dag, hur alla räkningar skapelser emellan skall jämnas ut - men vem vet vilka orättvisor man själv har utsätt andra muslimer för…?

Må Allah förbarma Sig över oss alla. Amin.

Slutsatsen i denna artikel är: att bli förorättad av en muslim är en svårare prövning än att vara förorättad av en förnekare, för att den handlingen i värsta fall kan negativt påverka kärleken för Allahs skull som man kände innan orättvisan. Lika så, fullkomligt mänskligt är det att sår från någon man älskar gör värre ont än sår från någon man inte har lika nära band till. Exempel från Sändebudets tid kan troende människa ha svårt att relatera till pga sin begränsade kunskap eller insikt.

Avslutande artikeln i denna serie behandlar det svårtaste fallet, som är en kombination av de första två, och den kan du insha’Allah läsa snart på bloggen.

Bismillah.

I spåret av förra inlägget - som handlar om den bästa skapelsens, Sändebudet Muhammads tålamod, önskar jag dela några helt egna tankar med er. Tankar om prövningar genom människor, troende som icketroende, genom orättvisor som vi personligen lider och genom riktiga orättvisor, kränkningar mot vår tro, vår Herre och Hans Sändebud, frid vare med dem alla.

Prövningar.
Ja.

Islamofobin härjar vilt omkring dig.
Orättvisor… Lögner och förtal om islam som sprids med vinden, blir till luften människor andas in…

Reser mentalt till tiden i början av uppenbarelsen, när muslimerna var få, utsatta, torterade, fördrivna ur sina hem, hånade, förtalade, förlöjligade av sin tids mest äckliga lögnare.

Den här prövningen är muslimernas gemensamma prövning.

Islamofobin.
Prövningen som, i alla sina former, utgörs av Zulm (orättvisa, onda handlingar) som islamofober gör mot vår tro och mot oss. Det är de vars hatiska handlingar drivs av blindheten cementerad i deras frysta vener och av högmodet. Sådana prövningar är inte lätta, givetvis - det svider i hjärtat att bevittna hur lögner hyllas och hur Sanningen hänsynslöst smutskastas.

Men sådana prövningar har bara stärkt min tro, hur långt jag kan minnas. Prövningar där islamofober av alla slag, offentliga och dolda, attackerar min tro och mig personligen med lögner, förtal och äckliga påhitt om islam, Rasulullah Muhammad eller muslimer har alltid bara stärkt min tro. I denna kategori ingår alltså även det att själv bli attackerad för islams skull, att personligen bli påhoppad, verbalt eller fysiskt, pga man är praktiserande muslim.

Ja, sådana prövningar har bara stärkt min tro. Att tänka tillbaka på tiden när den bästa, mest tålmodiga skapelsen någonsin, Sändebudet Muhammad levde, att tänka på hans och följeslagarnas prövningar som förnekarna från Makkah brukade utsätta dem för, har alltid hjälpt och stärkt hjärtat.

Fortsättning foljer snart insha’Allah. I kommande artikeln har jag beskrivit mina tankar och delat mina känslor angående orättvisor som en muslim utsätts perosnligen till av andra muslimer.

Bismillah.

Abdullah Ibn Umar rapporterade: “En gång delade Profeten Muhammad något bland sina följeslagare . En man sade: “Den här fördelningen är inte gjord för att söka Allahs Ajur.” Jag gick till Profeten och berättade det. Han blev så upprörd att jag kunde se tecken av ilska i hans ansikte. Han sade: “Må Allah förbama Sig över min bror Moses, för han var förorättad mer och på värre sätt än detta; men han stod ut med allt med tålamod.”

(Sahih Al-Bukhari, bok 4, “Profeter”, volym 55, hadith 617)

Bloggarens kommentar: Underbara exempel på tålamod i praktiken finner muslimer i Allahs profeter, frid vare med dem alla. I denna korta, innehållsrika hadith, finner vi perfekt exempel för hur en muslim reagerar när han utsätts för förtal - han tänker på sina bröder i tron, sina föregångare som har haft det svårare än han själv, och istället för att växa den inre känslan av berättigad ilska mot sin Zalim, vänder han sin medkänsla mot sina bröder som har det svårare och tålmodigt genomgår svårare prövningar än han själv. Nyckeln är att vända uppmärksamheten ifrån “sin förorättade rättighet” till att momentant bli till medkänsla och syskonkärlek för sina goda, utsatta bröder i islam, som visar tålamod i prövningarna som är svårare eller längre pågående än hans egna.

Har du tänkt på att det finns två principer i islam när det gäller tålamod med sådana prövningar som folk anser som något dåligt som drabbar en (till exempel plötslig arbetslöshet, förlust av barn eller att man insjuknar i en obotlig sjukdom)?

- För hela livet är ju en kontinuerlig prövning, varje andetag är en prövning: prövningen “råkar” bara ibland vara i det som anses vara lycka i detta liv - typ rikedom, hög ställning, styrka, skönhet, stor familj, popularitet, och ibland är de något som anses som något olyckligt, som sjukdom, fattigdom, näraståendes död, dina nära &kära som sviker dig, krig, arbeteslöshet, det att länge vara förtalad från flera håll utan att kunna försvara sig och bevisa sin oskuld… exempel är många. Men väsentligt är allting i detta liv en prövning, ett test där vi visar vilka vi är i just den stunden och var någonstans vårt förhållande med Allah är i den stunden.

Just nu tänker jag på tålamod under sådana prövningar som allmänt anses som något dåligt som drabbar människan.

Det kan vara så att det är en plötslig, ovaäntad orättvisa, som i denna hadith - när en människa tillåter sig att väsentligt ifrågasätta Rasulullah Muhammads profetskap, genom att ifrågasätta (kränka) hans motiv, hans avsikt; och sedan att döma hans niyyah. Det gäller att inte brista ut i rättfärdigt självförsvar.

Alltså - tålamod visar muslim vid första slaget, när han först blir drabbad av olyckan, dålig nyhet eller förtal. Han skriker inte och öppnar inte heller munnen för att försvara sig. Allah är bästa Försvararen och Domaren över alla orättvisor. Men bara troende muslim kan vänta och visa tålamod, för han tror att han skall möta Allah.

Sedan kan prövningen fortsätta. Om man visar tålamod vid första slaget, men samma prövning bara vidgas. Andra barnet dör, tredje barnet också, sedan fjärde och femte och ens maka/make följer med dem; eller efter att ha blivit av med jobbet, blir man av med allt sparande, sedan förlorar man även sitt hus och allt man ägde i en brand; eller kan prövningen bestå i att förtal inte slutar utan bara sprider sig som elden från mun till mun, och vart man än går så möts man av samma skadeglada insinuationer eller rakt uttalade hemskheter… man har klarat av första delen i testet, att visa tålamod och inte reagera oislamiskt när “olyckan” först inträffar - men det tar inte slut där, och testet fortstätter och fortsätter och det verkar aldrig ta slut.

Men det är inte så. Allt i detta liv tar slut. Allt, sötma och bitterhet, värme och kyla, styrka och svaghet. Din tro består och den har du med dig in i evigheten, med dina goda handlingar.

Alltså - tålamod visar muslim vid långa upprepde prövningar. Det är en annan slags prövning, den är farligare för ens iman och svårare att bära ju längre den pågår. Sådana prövningar är ett gott tillfälle för djävulen att angripa troende och vilseleda honom. Men kom ihåg att Allah prövar Sina tjänare enligt graden av deras iman, för att Han önskar dem väl, för att Han vill att de skall klara av den prövningen och vägledas av ljuset på deras höger sida och framför sig på Domedagen.

Tänk, du troende själen, på Ayoub (frid vare med honom) och hans prövningar, den ena efter den andra. Slutet gott - allting gott, är allt som man kan säga dig om du är på den platsen.

Exempel att se upp till och sträva efter att är Alllahs profeter, frid vare med dem.

Bismillah.

As-Salamu Aleikum wa Rahmatulahi wa Barakatuh!

När jag surfar runt och läser på alla olika muslimska bloggar så känns det som att jag inte har någonting att skriva om just nu eftersom allihopa täcker i stort sätt allting när det gäller Ramadan! Alhamdulilah! Men jag vill ju skriva också insh’Allah!

Shaytan lämnar oss när ramadan kommer

Då tänkte jag på denna hadithen från Bukhari(1899) och Muslim(1079),

Återberättat från Abu Hurayrah är att Allahs Sändebud sade: “När Ramadan kommer, öppnas Paradisets portar, Helvetets portar är stängda, och alla djävular är fastkedjade.”

Vissa kommer med tankarna att men om Sheytan är fastkedjad, hur kommer det sig då att det sker synder efter synder bland alla människor? Någonting som verkligen är självklart men som man antagligen inte tänker på så ofta, är att Sheytan är ju inte den som syndar åt en eller som är orsaken till alla dåliga tankar osv. Sheytan viskar till en och försöker övertyga en, men till slut är det en själv som gör dessa handlingar av egen vilja. Och det luriga är att man inte riktigt kan veta om det är Sheytan som viskar till en eller om det är ens inre nafs!

Bevis, Den Heliga Koranen!

Och när Allahs dom har fallit skall Djävulen säga: “Allah gav er ett löfte och löftet var sant. Jag har också gett er löften, men jag har svikit dem. Jag hade ingen myndighet över er, men jag kunde kalla på er och när jag kallade på er besvarade ni min kallelse. Klandra då inte mig; klandra er själva. Jag kan inte hjälpa er och ni kan inte hjälpa mig. Jag tar avstånd från det ni förr gjorde, då ni gav mig en plats vid Allahs sida.” Ja, de som begår sådan svår orätt har ett plågsamt straff att vänta. (översättning av Koranen, XIV:22)

Under Ramadan, får vi äntligen veta vad som är Sheytans viskningar och vad som är våra inre begär. Från dåliga tankar till dåliga handlingar. Vi kan inte skylla på att “Förlåt det var Sheytan som kom i mina tankar”, NEJ… Det är vi själva som har hemska begär. Det är ju så, vi måste kämpa mot dessa begär verkligen! Det är vår största kamp (jihad)! Sheytan är vår största fiende efter vårt eget nafs, om vi inte klarar av att kontrollera oss själva så hur ska vi kunna kontrollera när Sheytan kallar på oss? Ya Allah! Må Du ta bort alla våra onda tankar!! Må Du ta bort allt ont ifrån oss!

Under Ramadan, får vi den största chansen att rannsaka oss själva, att bli bättre och fokusera mer på religionen. Alhamdulilah! Med Sheytan borta från kartan så är det endast våra nafs kvar att bekämpa.. Det är så bra, Alhamdulilah…

Ni vet när ni har bett, så gör ni tasbeh, gör dua och sen vill ni kanske göra sunna böner? Så hör ni att TVn är på, inte bara att den är på, ni hör exakt vad som sägs i TVn, automatiskt hamnar blicken på lådan! Och där sitter ni och säger Alhamdulilah, SubhanAllah, Allahu Akbar samtidigt som ni har blicken på TVn. Vet inte om det har hänt er någon gång, subhanAllah det är så jobbigt! Iallafall, man blir lat, Sheytan har övertalat en att det räcker med bönen, det räcker med det du gjort, du kan ta det lugnt nu och titta på TV. Gör ingenting extra säger Sheytan. MEN! Under Ramadan, vad är det då? Det är ens eget nafs som vill titta på tv, som är för lat osv. Man måste kämpa!

Kämpa kämpa, jobba jobba som min lillebror brukar säga.. Alhamdulilah..

So whatever you do under Ramadan, don’t blame Sheytan! Blame your own self!

Wa salamu aleikum wa rahmatulahi wa barakatuh,
//Er syster Amanda

Sommartider hejhej! Sommarsynder!

Salam Aleikum wa Rahmatulahi wa Barakatu Kära Bröder och Systrar!

Sommar! Äntligen sommar! Varma soldagar, sena grillfester, svalkande dopp i havet/sjön och sedan kan man äntligen börja ta på sig lite tunnare och lite, nej mycket mindre kläder….. Err.. What? Juste! Glömde jag nämna att nu beskriver jag en sommar för icke-troende?
Ni går väl inte ut för att sola med alla andra på stranden hoppas jag.. Ni har väl inte sena grillfester! Eller ska ni bada omkring med killar & tjejer i bikini och shorts? Eller börja visa auran helt plötsligt?

Självklart inte! Är de flestas svar! Men det är en stor grupp ungdomar som tittar lite tveksamt och skamset på varandra.. En stor grupp med killar. Tyvärr. I ungdomen är det många killar som tyvärr inte håller sig till klädreglerna eller bryr sig om att det utan tvekan är haram att gå till stranden! Det är så mycket mer koll på tjejerna vilket är riktigt knas.. Om en tjej plötsligt skulle gå till stranden i bikini, skulle hela staden snacka om det. Men att en kille tar på sig shorts som inte går från naveln till knäna gör ingenting. Inte ens för muslimerna. “Äh, de växer ifrån det!” ..

Mannen har enkla klädregler, ha inte byxor som går nedanför ankeln. Visa inte er aura som är mellan naveln och knäna. Varför tycker jag mig se killar bryta mot dessa regler jämt? När folk ser på muslimer, inte konstigt att de tycker att det är “en religion skapat av en man”. Astagfhroula.. Det är bara tjejerna som bryr sig! De har sjal, klänning/kjol och går inte runt och leker som killarna. Killarna ser ut som alla andra, no difference! Många skäms för att se ut som muslimer!

Vad bryr ni er mest om, att bli omtyckta i dethär livet, eller att bli omtyckta av Allah SWT? Är ni rädda för elden bröder? Tror ni att när ni har fått era varningar, att ungdomen inte kommer spela någon roll OM ni blir vuxna? Tror du att du säkert kommer att leva till imorgon? Nästa år? Vissa har dött NÄR DE NYST! Förstår ni ? När tiden är ute, är tiden ute! Ingen chans att göra tauwba, ingen chans att bli bättre muslim. Skärp er! Det finns en stark hadith där Profeten Muhammed (SAW) säger att den som har sina byxor nedanför ankeln, kommer att stå i helvetet med eld eller lava upp till anklarna. Kan inte vilken källa det är men den är stark hadith! Så tänker ni vika upp era byxor?

Och tror ni att bara för att ni är killar spelar inte er aura lika mycket roll som tjejernas? Tjejerna har hela kroppen! Från fötterna till huvudet. Många stora lärda säger att det till och med är ansiktet. Så killar, ni har inte lika mycket aura som tjejer. Men det betyder inte att ni inte ska täcka er aura! För det ni gör, är att leka med elden.

Nu är det så att tjejerna inte kan komma undan heller! Visst är majoriteten riktigt bra på att täcka sin aura, både på vintern och på sommaren. Men många går runt i byxor och vanliga kläder, enda de har är en liten sjal på toppen… Det är inte hijab! Hijaben ska gå över hela kroppen. Auran får inte synas, den syns om du har lite tajta kläder, om du har byxor tex.. Och en sak många inte vet är att tjejens aura också är fötterna så tänk på det i sommaren.. Menmen jag vet inte så många tjejer som bryter mot dresscoden. Om vi talar om praktiserande muslimer då. Det är mer blickar på tjejerna, inte många som vet om killarnas regler.

Som en rätt känd hadith säger, som tål att upprepas hundra gånger..
När Profeten Muhammed (SAW) sade: “Islam kom som någonting främmande, och Islam kommer att återvända som någonting främmande. Så ge glada budskap till främlingarna”.

Är du en främling? För Islam är främmande, det är det! Tror ni kvinnor skulle få massa hemska kommentarer om deras klädsel om de såg att det gick runt män med muslimska kläder också? Skulle de våga förolämpa din syster eller mamma om du gick jämte, eller om de också fick se att män också klär sig “konstigt”!??

Sommaren är en av de största prövningarna för oss alla muslimer. För många, blir det mycket belöningar också! Tjejerna ser nakna ut, svårt att missa ens ett kvarter utan en naken tjej. Så vad skulle vi göra? Vi skulle titta ner i marken, inte titta även om vi skulle tycka personen är vacker. Stranden är chockerande.. Hur ska du gå till stranden, när du vet, VET, att du kommer att se nakna kroppar? Det förstör ens psyke. Hundratals synder bara. Det är supervarmt typ två veckor, tre veckor i Sverige.. Det är så varmt! Kommer ihåg förra sommaren, jag gick ut med niqab den sommaren. Alla stirrade på mig som om jag vore galen! haha, men jag kände mig stolt alhamdulilah! Killar, ni kommer inte ens få en tredjedel av alla kommentarer och äcklade blickar som oss tjejer.

Gör alla roliga grejer, bada i stranden, “lev livet” och ni kommer längre och längre ifrån Paradiset..
Eller bli en främling, sök Allahs (SWT) nåd, och ni kommer närmare och närmare Paradiset..

Om ni tvekar på er tro? Se det som ett kasinospel. DU spelar om pengarna, kanske vinner du kanske förlorar du. Är det inte bättre att behålla pengarna? Ta det säkra före det så osäkra? SnällaSnällaSnälla behåll ditt liv nu, idag innan det kanske är försent… Du förlorar ingenting på att vara muslim! Då man strävar efter att vara så snäll, tålamodig och troende som möjligt. När du dör och du har varit en bra praktiserande muslim, och du kommer se Gud.. Så blir det InshaAllah Paradiset. Du har åtminstonde förberett dig! Om du tvärtom ska göra som du vill, leka med livet så kommer domedagen bli din livs värsta ögonblick.

Till sist vill jag bara påpeka att jag syftat på er killar som bryter mot reglerna, inte de som gör så gott de kan! För de bröder som följer reglerna är också många bra exempel! MashaAllah!

Allah, vår Skapare, vår Herre, den Mest Barmhärtige, den Mest Nåderike vet bäst och man gör bäst i att följa Honom.

Salam Aleikum wa Rahmatulahi wa Barakatu! Från Amanda, er syster i Islam som bara vill att ni ska följa den rätta vägen. Må Allah vägleda oss alla, Ameen!

Bismillah.

Igår träffade jag några systrar, och en av dem, själv revertit och skandinavisk till ursprung, med en ursöt liten bäbis i famnen, grät av smärtan när hon berättade om sin mors fördomar mot henne, hennes val av religion och att bära hijab, om sin mors blinda vägran att ens börja lyssna på ett enda gott ord om islam eller hennes man (som är en god man och far, men som systerns mor inte tål för att han är muslim). En mor som ständigt går i attack utan något underlag för vad hon säger, men blir rasande om hon hör ett enda sannt (dvs. gott) ord om islam, och vägrar lyssna.

Det skar sig i hjärtat för systerns skull. Det skar sig i mitt hjärta och i alla andra systrars hjärtan, det är jag övertygad om. Jag vet, och den här systern själv sade det, att hon lider för sin mors skull - inte för sin egen skull, jag vet att hon går genom plågor för att hennes mor inte vill inse Sanningen. Hon vill det bästa för sin mor, därför vill hon att Allah skall vägleda hennes mor, och inte för att mor skall ta det lugnare med henne och sluta attackera henne.

Jag, och jag antar att alla andra som var där känner på samma sätt, vet exakt vad systern talar om, och mitt hjärta blöder för henne. Det enda som jag som en glömsk skapelse som försöker leva som muslim kan trösta den här systern med, är att säga med mjukhet: vänd hela ditt väsen till Honom Som hör allt, vet allt, ser allt. Det är bara Han Som kan underlätta, bara Han vägleder.

Det är svår prövning att ständigt försöka om och om igen att beröra det bästa inom en människa, utan att lyckas, och samtidigt vilja människan allt det bästa. Det sliter på ens inre krafter och efter en tid kan man tappa tålamod och kraft. Men glöm inte, även Allahs profet, Yunus a.s. förlorade tålamod med sitt folk som han önskade det bästa för - och det hade en mening: för att vi som kommer efter honom skulle veta vägen till Allahs förlåtelse, tröst och hjälp.

Så mycket i islam faller tillbaka till insikt och ödmjukhet.

Må Allah förlåta oss våra överträdelser i våra handlingar: hjärtats, tungans och kroppens. Må Allah vägleda oss och inte låta det onda i andras handlingar förgifta vårt hjärta och leda oss längre bort från Honom. Må Allah omringa oss med uppriktiga troende och låta oss dö som muslimer, i trons högsta tillstånd. Amiin.

Sedan gick jag och mina närmaste till muslimsk begravningsplats utanför Göteborg… när man besöker gravplatser, begrundar döden, föreställer sig själv i sin 2m ggr 1m grav, så förlorar all falsk glitter sin betydelse och själen frigörs, och den flyger lättare och närmare Den Tålmodige Som inte skyndar med straffet.

Bismillah.

Ibn Taymiyyah rahimahullah sade:

Ingen lärd, eller muhsin bland vanliga människor (icke lärda), som håller sig till sunnah och hadith har någonsin lämnat sina ord och övertygelser - tvärtom! De var människor med störst tålamod och beständighet i sin tro, trots svåra prövningar de fick genomgå, trots att de var torterade. Det är tillståndet av alla Allahs profeter och sändebud, frid vare med dem.

Ashab-al-uhdud - ‘de som grävde en grav för de troende’ - torterade och förföljde muslimer (dessa muslimer var kristna som hade uttalat shahadah efter att ha förstått att det bara finns en Gud och att Muhammad var Hans sista Profet, som Isa a.s. hade aviserat). Ashab-al-uhdud försökte tvinga dem att lämna tawhid - men de var fasta i sin övertygelse, beständiga i sin tro, förblev tålmodiga och gav inte efter påtryckningar och tortyr. När dessa grymma och onda våldsmän insåg att muslimerna aldrig kommer att lämna sin tro, kastade de muslimerna i brinnande gropen som de hade grävt och fyllt med elden - och muslimerna brann upp i gropar som dessa sjuka, onda, hatiska själar hade förberett för dem i sitt blinda hat. De valde att hellre dö av elden i detta liv, än att brinna i elden i det eviga livet. Laa ilaaha illAllah! Sådana var muslimer från de första generationerna, sådana var Rasulullah Muhammads följeslagare och tabiin, må Allah vara nöjd med dem, samt imamer.

Imam Malik rahimahullah brukade säga: “Säg inte för någon att han är lycklig om han inte smakat någon av prövningar och svårigheter i tron.”

* * * * *

I Guds, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn.

Vid natthimlen, smyckad med stjärnbilder!
Vid den utlovade Dagen!
Vid Vittnet och Vittnesbördet!
Guds förbannelse över dem som grävde en grav för de troende,
en grav av eld med rikligt bränsle,
och som satte sig intill den
för att själva bevittna den illgärning som de här begick mot de troende!
De ville hämnas på dem enbart därför att de trodde på Gud, den Allsmäktige, Som allt lov och pris tillkommer,
Han som äger herraväldet över himlarna och jorden. Men Gud är vittne till allt.
De som utsätter troende män och kvinnor för svåra prövningar och som inte därefter känner ånger, skall utlämnas åt helvetets straff, ja, de skall utlämnas åt eldens plåga!
Men de som tror och lever ett rättskaffens liv skall stiga in i lustgårdar, vattnade av bäckar - detta är den stora segern!
Din Herres hämnd är fruktansvärd!
Det är Han Som inleder skapelsen och Som skall förnya den.
Han är Den Som ständigt förlåter, Den Kärleksfulle,
Herren till maktens och ärans tron.

(Tolkningen av surah LXXXV, Stjärnbilderna)

* * * * *

Bloggarens kommentar: Nej, säg inte att en människa är lycklig förrän hon smakat trons prövningar och svårigheter.