Bismillah ir Rahmaan ir Rahiim.

IslamGuiden gav förra veckan ut sitt första nummer av E-Nyhetsbrevet, något som bröderna från Nyhetsbrevs Redaktion har för avsikt att fortsätta med, med oregelbundna mellanrum. Du kan läsa Nyhetsbrevet om du klickar här. Jag har fått den äran att bli erbjuden att skriva en text till första numret, och skrev en text som har funnits inom mig länge, sedan jag kan minnas… Den kan du läsa nedan, eller om du klickar här. Jag gör duaa till Allah Den Upphöjde att belöna våra syskon från IslamGuiden för att de skapar möjligheter för sina bröder och systrar att ge da’wah. Det är det bästa vi kan göra för varandra: dela med andra alla möjligheter att ge da’wah eller göra andra goda handlingar, samt göra duaa för dem. Och vår Herre välsignar och ger barakah i handlingar som görs med ren avsikt.

KOM TILLBAKA TILL ALLAH!

Jag kommer ihåg medan jag var ett bekymmerslöst och intet-ont-anande barn, och växte upp omfamnad av tryggheten och värmen som bara ens föräldrar kan ge, så fanns det en sak som jag visste att min pappa alltid blev mycket allvarlig av, och bekymrad, och ledsen…

… och det var när de vuxna började prata om Palestina eller när han såg rapporter om Palestina på TV eller läste om Palestinafrågan. Vi kunde tydligt se hur hans energi förändras, som om ett moln kom över honom och tyngde hans hjärta - och vi kände av hans smärta, så som barnen kan göra, trots att vi inte förstod någonting. Vi visste bara att vår pappa, vår beskyddare och hjälte blev i dessa stunder bekymrad, tankfull och för oss avlägsen. På ett naturligt sätt lärde vi oss tidigt att det mystiska ordet ‘Palestina’ var något som var mycket viktigt, och mycket smärtsamt för vår pappa - och det blev därmed en öm punkt i våra hjärtan också. Palestinas lidande och våra föräldrars inställning mot det var en betydande faktor i att den medfödda känslan av tillhörighet till samma ummahs kropp fick blomstra i oss barnen och bli till en oskiljaktig del av vår andliga DNA. Jag kan aldrig tacka Allah tillräckligt för att Han gett mig mina föräldrar: en troende, mild, kärleksfull, mycket tålmodig och förlåtande mor och en troende, trygg, rättvis far med ett starkt och samtidigt barmhärtigt hjärta, en man som alltid var först att hjälpa andra utan att förvänta sig att få något tillbaka från människor. Må Allah vara barmhärtig över hans själ. Må Allah förlåta mina föräldrar på Räkneskapens Dag och låta dem tillträde in i Jannahs högsta grad. Amiin.

Idag, mer än 30 år senare, sitter jag i ett varm och tryggt rum och överväldigas av minnen som bara dök upp när jag började skriva denna text. Bilderna av min avlägsna barndom i trygghet och glädje, en barndom belyst med kärleksfullt, bekymmerslöst, beskyddande solsken, dessa bilder blandas med sin mörka motpol - det som har varit barndom för så många generationer muslimer i Palestina: bilder av brända små kroppar, utspridda blodiga små kroppsdelar, förtvivlade tomma blickar i deras små ansikten, bilder som river hjärtat och skriker smärtan till himmelen.

En barndom ljus och en annan barndom blodig står tyst och tittar på varandra. Själen skriker: de borde vara varandras spegel! … smärtan förstärks och kontrasten mellan bilderna hugger skarpt i hjärtat. Samma barndom, varandras motpol…

Den senaste terrorattacken mot Palestinska folket i Gaza är bara den färskaste påminnelsen om ett beräknat folkmord, plundring och utdragen tortyr över muslimer som pågått så länge i Palestina.

“Säg till Mina tjänare att Jag sannerligen är Den som ständigt förlåter, Den som ständigt visar barmhärtighet - men Mitt straff när det drabbar, innebär det svåraste lidande.” (Koranen, XV:49-50)

Man behöver inte kunna se med hjärtat för att se den omänskliga obalansens kalla fakta i det heliga landet. Det blodiga folkmordet kan ses med blotta ögat och är bara därför mer iögonfallande än det andliga mord som vi själva genomför över oss.

“Gud förändrar inte människornas villkor, förrän de ändrar sitt sinnelag” (Koranen, XIII : 11)

Tankarna rullar tillbaka till nutid, till mina syskons i Palestina, Irak, Tjetjnia, Guantanamo… långvariga lidande, till min ummahs pågående förnedring utifrån och vår frivilliga självförnedring… och jag blir otroligt ledsen…

Vad har förändrats sedan jag var barn…? Hur har vi, hur har jag förändrats för att Allahs skulle sända lättnaden över denna ummah?

Tårarna glider långsamt nedför ansiktet i försök att lätta på hjärtat sorg, tårarna lämnar spår på detta papper, ett ångestskrik till min ummah: Förbarma dig över dina lidande syskon världen över och hjälp dem genom att göra tawba till Allah, så att Allah förändrar ummahs villkor! Kom tillbaka till vår Skapare och Herre, Den Ende Som är värd dyrkan, till Den Nåderike, Den Barmhärtige Allah subhanahu wa ta’ala! Hans famn är mjuk, Hans tröst är stärkande, Hans löfte är sant.

Kom tillbaka till Allah!

Bismilah.

Då är det dags igen : XII Internationella Vetenskapsfestivalen 2008 i Göteborg, hela vecka 16. Man kan läsa om olika program runt om i staden, i gratis tidningen som hämtas på bibliotek. Bläddrar igenom tidningen, och en titel fångar min uppmärksamhet.

Texten nedan är från http://www.goteborg.com/templates/Page.aspx?id=1982&qid=11713&def=6   

Björn Ranelid : Öppet brev till George W. Bush 

I boken uttrycker Björn Ranelid all den vrede och sorg han känner över tillståndet i världen. Han vänder sig till världens mäktigaste man och manar till besinning. Parallellt skildras autentiska öden från dagens Sverige. Boken är en stridsskrift - ett rasande upprop för krigens och ondskans alla offer. Björn Ranelid skriver till den amerikanske presidenten: “”Du har svärdet, men jag har ordet. Glöm inte det.”"

Medverkande: Björn Ranelid, ,
Tema: Värt att veta
Aktivitetstyp: Debatt/Samtal

Lokal: Stadsmuseet, öppen scen, foajén
Adress: Norra Hamng. 12

Datum: 2008-04-15.
Tid: 17:30 - 18:00

(more…)

Med bestörtning har jag läst nyheten om massakern i Finland där en ung man skjöt ihjäl rektorn på skolan och andra elever. Det är fruktansvärt tråkigt att sådant händer. Men tyvärr är det inte första gången.

Jag har ofta tänkt på vad det är som driver dessa unga män att begå dessa totalt meningslösa och ondskefulla brott för att till slut ta sina egna liv.

Jag har alltid kännt att de saknar en mening med livet. Om de hade trott på Gud och vetat att de är skapta av Gud hade de inte kunnat begått dessa fruktansvärda brott. Självbilden är mycket viktig, tror man att allting är slump och att människan bara är en utveckling från aporna då känns människors liv oviktiga och inte värdefulla.

Läs själva vad han skrev i sitt sista brev:

Livet är bara en meningslös slump… en lång evolution och resultatet av många olika faktorer och orsaker. Men livet är också vad en individ vill göra med det. Och jag är mitt eget livs diktator och gud. Jag har valt min väg. Jag har förberett mig att kämpa och dö för mina tankar. Jag, som det naturliga valet, eliminerar alla som jag ser som opassande, en skam för mänskligheten och missarna i det naturliga bortfallet.

Han är inte gud är sitt eget liv, Allah ska döma honom för hans handling på Uppståndelsens dag. Han har valt en annan väg än Guds väg och därför har han kommit vilse.

Må Allah beskydda oss och våra barn från allt ont, amin.