Bismillah.

En vis Sheykh sa:
Var inte som en fluga vars blickar faller endast på smuts!!
Låt inte dina blickar falla på andras defekt… Fastna inte där!

Skydda därför dina barn, man och fru från denna typ av blickar!
Skydda ditt hjärta!

Sådana blickar förorenar hjärtat och man känner sig äcklad!

Bismillah.

För länge sedan berättade en morfar en berättelse för sin dotterson:

“Min son! I varje människas själ förs en kamp. Den är som en kamp mellan två vargar. Ena vargen föreställer det onda: vrede, avundsjuka, svartsjuka, sorg, girighet, arrogans, självömkan, skuld, underlägsenhet, lögner, falsk stolthet, egoism, synd, ilska… Den andre vargen föreställer det goda. Den föreställer allt som ger dig inre frid, inre tillfredsställelse, kärlek, hopp, optimism, ödmjukhet, själviniskt, vänlighet, godhet, genuinitet, uppriktighet, ärlighet, sanningen, givmildhet, barmhärtighet, hänsyn, medkännande och tro…”

Barnet funderade djupt (så som bara barnen kan) för några sekunder, och frågade morfadern: “Vilken av vargarna vinner till slut?”

Med ett leende som barnet bara kunde ana i morfaderns ansikte svarade den gamle: “Vinner gör den varg, vilken människan själv hjälper.”

Bismillah.

Jag fick ta del av en kort berättelse i ett mail. Nu vill jag dela den berättelsen med dig. Den ger samma budskap som är välkänt i islam som en viktig del av ens religion/tro, men den angriper temat och ger lärdomen på ett världsligt sätt, mer än religiöst. Resultat är samma, budskapet är samma. De som tror på Allah och på Domedagen, förlänger den här berättelsen och känner värme och vikten av budskapet i berättelsen, när de tänker på mötet med sin Herre.

Det var en pojke som hade kort stubin. Hans far gav honom en läderpåse med spikar i, och sade: “Varje gång du känner hur vreden tar över dig, gå istället och spika en spik i staket”.

Första dagen spikade pojken 37 spikar. Men hur dagarna gick, så blev antalet spikar som han fick spika in i staketet allt mindre och mindre. Det var så pojken förstod att det var lättare och klokare att kontrollera sin vrede (sin nafs överhuvudtaget) än att gå och spika spikar in i staketet.

Till slut, en dag behövde han inte spika en enda spik. Han blev glad och sprang till sin far för att dela den glädjen med honom. Han var också stolt över sin bedrift. Far blev glad och nöjd också att höra den goda nyheten. Fars nästa råd till sin son var nu att, varje dag framöver som han lyckas övervinna sig själv, skall han gå till staketet och ta ut en spik ur den.

Dagarna gick och den lycklige pojken kunde till slut stolt berätta för sin far att han hade tagit ut alla spikar. Var och en av dem. Fadern tog då honom vid hans hand, och de gick fram till staketet. Fadern sade:

“Du har gjort rätt, min son. Men kolla alla dessa hål i staketet. Det kommer aldrig mer att vara som förr. När du säger sårande ord i din ilska, då lämnar de spår, de lämnar ärr precis så som spikarna har lämnat hål i staketet. Du kan hugga en medmänniska och du kan dra ut kniven från henne. Men hur många gånger som helst efteråt du ber om ursäker och säger att du ångrar din handling, förblir såren där de är. Sår som uppstår efter sårande ord är smärtsamma precis som fysiska sår. Vänner är dyrbara. De gör dig glad, de lyssnar på dig, de stödjer dig och uppmuntrar dig; de är alltid där för att beröra ditt hjärta. Därför, visa dina vänner att du uppskattar dem och bryr dig om dem, gör inga hål i deras hjärtan.”

Bismillah.

Hösten 2005 gick jag en kvällskurs där jag träffade en syster av arabisk härkomst. Hon och jag, två själar som känner värme för varandra för Allahs skull. Förtroende och respekt från mitt hjärta till hennes och tillbaka. Äldre tillräckligt att kunna vara min mor.

Det var en speciell känsla, en lyx, att få fasta tillsammans, be tillsammans, fika tillsammans. Jag har aldrig haft någon annan muslimah på min arbetsplats att dela den här glädje med, och desto mer dyrbart kändes det att ha henne där.

En eftermiddag sitter vi och fikar, hon och jag. Värme från hennes hjärta, kommer jag ihåg, slocknade för alltid när jag naivt, själviskt försökte hitta förklaring och ursäkt för JP som hade publicerat karikatyrer av Rasulullah Muhammad : “De fattar kanske inte vad de gör? Till sådana personer är inget heligt och de kan inte begripa hur hemskt det är som de har gjort…” Ya Allah! Hur långt skall man gå i sitt själviska behov att förlåta Zalimin?

Vi muslimer lär oss från barndom att undertrycka vår vrede, våra negativa känslor, att alltid försöka hitta en ursäkt för andras illa beteende och att anse det bästa om deras avsikt. Vi lär oss att inte uttala ett ont ord om andra, inte misstänka andras avsikter, inte under några omständigheter. Det är mycket lättare att leva så.

Men det ligger en fara i det sättet att tänka, som du säkert förstår, och det är när man villkorslöst tillämpar den regeln. Det var något som jag inte hade insett, så gammal som jag var vid tiden när denna berättelse tar palts. Det var av den här (antagligen inlärda) vanan som min första reaktion var att undertrycka det illamående, den sorgen som hade trängt sig in i hjärtat och tagit sig ända in i magen, när jag försökte hitta på ursäkten för den avskyvärda handlingen som JP hade tillåtit sig att sänka till.

Aldrig mer fick mitt hjärta känna denna systers värme, så besviken var hon med mig… det gör ont att ha förlorat vår närhet, men idag kan jag bara tacka Allah för den här uppoffringen: smärtan i att förlora hennes värme var vägen för mig att inse att mitt sätt att förlåta var fegt, egoistiskt och ruttet - det kände inga begränsningar, och att börja studera barmhärtighetsprinciper vilka Allah älskar och som insha’Allah leder till Allahs Rahmah.

Och så avslutar jag med en enkel varning som jag är skyldig alla läsare som kanske kan förstå artikeln på ett sätt som leder dem till att rättfärdiga att söka kunskap för människors skull (eller för vilken annan anledning som helst som inte är för Allahs skull)…

Ett viktigt avslutande förtydligande för den som missuppfattar motiveringen i mitt sökande beskrivet i berättelsen ovan: jag började utforska detta ämne (barmhärtighet i islam) för att systerns kyla var ett tecken för mig att mitt agerande var fel. Det var en triggare för mig att ifrågasätta mitt sätt att vara överseende och försonande mot alla, utan några villkor eller gränser. Viktigt att påpeka för alla att om motiveringen hade varit att tjäna tillbaka systerns vänskap, då hade hela det arbetet gått till spilo på Domedagen, för det vitigaste - hjärtat, avsikten (motiveringen) hade varit för någon annans än för Den Barmhärtiges, Den Vises skull.

(Systern är fullkomligt omedveten om processen som hennes reaktion hade orsakat, för vi har inte sett varandra på nästan 5 år nu, och hon har inte tillgång till något av det som jag skriver.)

Bismillah.

* artikeln är en översättning ur boken “Barnuppfostran i islam” av Abudllah Nasih Ulvan.

Hur vackert var det som den rättfärfige khalif Omar ibn al-Khattab brukade praktisera. Han lade regler till att känna en människa och att upptäcka sanningen om en henne. En gång kom en man till khalif Omar för att vittna om en annan mans goda karaktär…

- Känner du den här mannen? frågade Omar .
- Ja.
- Är du hans granne som känner till var ingången och var utgången på hans hus är?
- Nej.
- Har du rest med honom och lärt känna hans natur?
- Nej.
- Har du haft affärer (handel) med honom och lärt känna hans taqwa (gudsfruktan)?
- Nej.

Då sade Omar : Antagligen har du sett honom i moské där han sitter och står, lyfter huvudet och sedan sänker det!

- Ja, det stämmer, svarade vittnet.

- Du kan gå, du känner inte den här mannen, svarade Omar och vände sig sedan till den förste mannen som hade hämtat honom som sitt vittne, och sade: Gå och hämta någon som känner dig att vittna om din karaktär.

Omar lät inte sig luras av en människas yttre attribut, när de visade på dennes fromhet och moral, utan han ville komma till insikten om de korrekta kritiska sanningar som vittnade om hans tro och om hans moral!

Här ser man betydelsen av hadithen som Muslim återberättar från Abu Hurayrah där Rasulullah säger: Sannerligen kommer inte Allah (på domedagen) titta i era ansikten och i era kroppar, utan i era hjärtan och i era handlingar.

Bloggarens kommentar: Låt dig inte luras av människans yttre - det i sig räcker inte. Men låt dig å andra sidan inte heller luras att gå åt andra extrema håll och nöja dig endast med det goda inre som en människa visar genom sina handlingar. Varken det ena eller det andra bör räcka för dig om du vill dig själv bäst. Det är helheten som du som muslim, alltså som människa, bör eftersträva och leta efter i dina vänner. Bara ett gott inre som inte återspeglas i människans ibadah eller yttre utseende, i hennes sätt att gå, att tala, att hålla huvudet, att titta på dig - räcker inte. Lika så, bara ett till synes fromt yttre räcker inte om det inte bekräftas av människans goda handlingar, först i hennes tålamod och uthållighet i ibadah endast till Allah och sedan i hennes goda behandling av hela Allahs skapelse.

Bismillah.

Abu Hurayrah berättar att Muhammad sade: “Troende kommer inte tillåta att bli biten två gånger från samma håla”.
(Bukhari, Muslim, Abu Dawud, Ibn Majah, Ahmad b. Hanbel m.m.)

Dena hadith är en av fåordiga hadither, men dess betydelse är ytterst rik. Hadithen är berättad som en konstatation, men dess innebörd har imperativ karaktär.

Slarv i alla former, vare sig det avser akhira eller dunya, är förbjuden för en troende. Därför får inte en troende tillåta att bli lurad två gånger i liknande situation. Han eller hon måste använda sig av gåvan av intellektet (som Allah har skänkt Sin skapelse människa) på ett ansvarsfullt sätt, och dra lärdom om han eller hon blir lurad en gång för att ha antagit det bästa om en människa, för att ha utgått från att människan är ärlig och har bara goda avsikter.

Det får hända en gång - första gången när en troende utgår från att tro det bästa om människor och blir lurad pga han saknar erfarenhet med en viss person eller i en viss situation.
Vi föds med behov att tro det bästa om våra medmänniskor. Men troende får inte låta sig luras två gånger i samma situation, av samma människa. Troende måste använda sig av gåvan som intellektet på ett ansvarsfullt sätt.

Ett tecken på att han har dragit lärdom från en sådan situation är att han inte upprepar samma misstag nästa gång han befinner sig i liknande situation (t.ex. samma aktörer och liknande situation).

Islamisk lärd Ibn Hajar säger att de flesta lärda förstår denna hadith på detta sätt, dvs. att troende inte får återvända dit där han en gång blivit förolyckad (lurad) och att han därför måste låta bli alla situationer som överhuvudtaget kan leda i den riktningen. En troende får inte vara lättlurad.

Det finns lärda som tolkar hadithens budskap att en troende, om han ändå blivit straffad i dunya, inte får tillåta att han blir straffad i akhira. De säger att hadithen avser en fullkomligt troende tjänare som i förväg förutser vad som skulle hända (utifrån sin erfarenhet och rådande omständigheter) och aktar sig för tvivelaktiga och riskfulla situationer, medan en vanlig troende drabbas av detta (att upprepa samma misstag) relativt ofta.

Bismillah.

Om man är glad i synd, skall man veta att glädjen går snabbt över, men synden stannar kvar. Man har skickat den framför sig till Domedagen till mötet med Allah och skall själv möta den. Ens synd mot Allahs lagar skall då vara så oerhört smärtsam att möta. Så oerhört svidande.

Dawud har nedtecknat en hadith som jag översätter löst och bara dess första del**.

Aisha, Ummul Mu’minin berättade:

Jag sade till Profeten : “Det räcker för dig att Safiyyah ** är så och så (med meningen att hon var väldigt kort till växt och att den bristen i sig var så stor att den räcker som bevis på Safiyyahs r.a. mindre värde i jämförelse med andra)”.
Han svarade: “Du har sagt sådana ord som skulle förorena havet om de hälldes i det.”

** Hadithens andra del är ett annat exempel med liknande lärdom, om hur avskyvärt det är att göra narr av människor (Allahs skapelse!)

** Safiyyah r.a. var Aishas r.a. främsta ‘rival’ för Rasulullah Muhammeds kärlek bland hans levande hustrur.

SubhanAllah… och hon var Allahs skapelse - kort eller lång, det är världarnas Herre som har lånat henne den kroppen, och hon var Hans lydiga tjänarinna … Vad är det man säger när man förlöjligar en annan människa, när man önskar förnedra henne eller föreställa henne i värsta ljus? Förstår man inte att man försöker förlöjliga Allahs skapelse? Laa hawla wa laa kuwwata illa billah… Med vilken fläck smutsar man ner sitt HJÄRTA - det HJÄRTA som Allah skall först titta på: till och med innan Han frågar oss om vår salat! Det HJÄRTA enligt vilket ens handlingar uppskattas. Hjärtat.

SubhanAllah… hur kommer det sig att man medvetet väljer att tysta ner det vackra inom sig? Jag har levt i så många år med den gåtan innan jag förstod att inte alla omedelbart känner i sitt hjärta en spegelbild av smärtan som ens onda ord skulle framkalla i en annan människa, i Allahs skapelse… att inte alla människor har bevarat den inre bromsen från att säga det minsta lilla onda om Allahs skapelse.

Men gåtan kvarstår ändå: hur kommer det sig att människan medvetet väljer att förnedra Allahs skapelse, att utöva högmod, att förgifta sitt hjärta, att springa ifrån sin medfödda fitrah och medkärlek för hela Allahs skapelse - även om hon själv inte omedelbart känner av smärtan hennes ord tillfogar andra: hur är det möjligt…? Tänker inte människan på att hon kommer, wallahi, hon kommer att känna av den smärtan vid Det Stora Mötet med världarnas Herre? Jag skulle vilja beskydda alla som misshandlar sin själ på det sättet, beskydda dem från det onda i deras handlingar. Men jag kan inte. Det enda jag kan göra är att säga duaa till Allah Den Nåderike att förlåta alla som bär ren tawhid i sitt hjärta den Dag då varken rikedom eller söners mångfald skall vara till gagn och då bara den kan känna sig trygg som stiger fram inför Allah med rent hjärta.

Ärade bror, älskade syster! Bind hjärtat för det eviga, bind dina hopp till det bestående goda, var inte en låg jordisk själ. Lev varje andetag i detta liv med insikten att i slutändan är det niyyah - HJÄRTAT, att det är handlingarnas inre skönhet det som avgör hur handlingen är i Allahs syn - och inte bara dess yttre manifestation, yttre sken. Båda krävs för att Allah skall acceptera handlingen. Om man lyckas lura människor i denna värld med det synliga, lurar man sannerligen inte världarnas Herre den Dagen då bara den kan känna sig trygg som stiger fram inför Allah med rent hjärta.

Använd tungan för dhikr, för att prisa och tacka Allah, inse hur ödmjukheten och kärleken för Allah utan ödmjukheten och kärleken för hela Hans skapelse är falsk, otillräcklig, be Allah att göra dig till en av Hans goda tjänare och känn hur Allah öppnar ditt hjärta… och tacka Honom med tårfylld sujud.

Bismillah.

Tecken på den ädla strävan är att man inte nöjer sig med annat, utan med de bästa och största handlingarna.

Tecken på gudsfruktan (taqwa) är att man förbättrar (rättar) sina relationer med sina medmänniskor (och att man behandlar dem på bästa sättet).

Tecken på god moral och gott beteende (akhlak) är att man visar god akhlak när man är hemma.

Tecken på ödmjukhet är att man inte visar självbelåtenhet och högmod när man vinner.

Tecken på uppriktighet (ikhlas) är att man bryr sig om Allah Den Upphöjde skall vara Nöjd med ens handlingar (innan man bryr sig om människor skall vara nöjda med en)

Tecken på tålamod (sabr) är att man inte klagar mycket till människor om sina svårigheter.

Tecken på tacksamhet (shukr) är att man skäms att inte återgällda det goda som andra har gjort mot en.

Tecken på Allahs Godhet mot människan är att Han underlättar hennes plågor, låter henne vara nöjd med lite lika mycket som hon är nöjd med mycket, att Han närmar och gör tillgängligt till henne det som hon behöver men som är långt borta och är otillgängligt, samt att Han beskyddar henne från prövningar som hon inte kan uthärda.

Citat: Musatafa As-Sibai, “Livet har lärt mig”

Bloggarens kommentar: Så är det med citat, man skriver dem som de är… min första tanke är att Allahs godhet mot människan är att Han tillåter oss dyrka Honom. Bara den insikten omfattar all annan tacksamhet. SubhanAllah! Allahs vägledning - finns det något som kan jämföras med den…? Vägledningen inför evigheten… finns det större barmhärtighet, kärlek, godhet…? Aldrig - alternativet, utan Allahs vägledning, är evigheten i elden!  

Ya Rabbi! Ge mig det goda i detta liv och det eviga livets goda och förskona mig från eldens plåga!

Ya Rabbi! Gör mig stark så att jag förrättar bönen utan att förtröttas! Ya Rabbi, hör min bön och ge mig, ya Rabbi, mig och mina föräldrar och alla troende Din förlåtelse den Dag då räkenskap skall avläggas!

Amiin!

Bismillah.

En av tidiga lärda sade till sin lärling: “Vad skulle du göra om shaytan (djävulen) försökte att fresta dig och förleda dig till att synda?”

Lärlingen svarade: “Jag skulle kämpa mot honom.”

“Och om han skulle återkomma till dig?”

“Jag skulle kämpa mot honom“, upprepade lärlingen.

“Och om han skulle återkomma igen till dig?”

“Jag skulle kämpa mot honom“, upprepade lärlingen en gång till.

Den lärde sade då: “Det kan pågå i evigheter. Om du går förbi boskapshjord av får och deras vakthund börjar skälla mot dig och förhindra dig från att gå förbi? Vad skulle du göra?”

Lärlingen svarade: “Jag skulle försöka att slå ner hunden och gå förbi.”

“Det kan ta tid. Om du istället gick till hundens ägare och bad honom om hjälp, skulle han med lätthet kunna få hunden att låta bli att anfalla dig och förhindra dig från att passera.”

Ibn Qayyim berättar denna underbara berättelse - visdomen i den är lärdomen om att absolut bästa och mäktigaste sättet att bemöta shaytan ir-rajim (djävulen den utstötte), är att söka skydd hos Allah!

Bismillah.

Islams lärda har sagt att Allah, Den Upphöjde, skapade änglarna och gav dem förstånd utan lidelsen. Djuren skapade Han med drifter, men utan förstånd. Han skapade även människan, som fick både förnuft och drifter/lidelser.

Människan vars förnuft överträffar hennes drifter är på änglarnas nivå. Människan vars drifter överträffar hennes förnuft, är på djurens nivå.

Bloggarens kommentar: ramadan är en fantastisk möjlighet för människan att närma sig änglarnas andliga nivå och besegra sin nafs, och därmed avlägsna sig från djurens råa nivå. Islam i sig, när människan ökar sin nyttiga kunskap och prakticerar den, är det bästa sättet för människan att utveckla insan inom sig, och förkasta haywan inom sig.