Bismillah.

Muhammad ibn Abuu ’Abdullaah al-Khuzaa’ii sade att en man från Syrien berättade* följande till honom:

”En kristen man var min ledsagare på en resa, så jag frågade honom var någonstans han var på väg. Han svarade att han ville besöka en munk på det-och-det stället för att lära från honom. Jag frågade om jag kunde följa med och han svarde: ’Om du vill så, ja’. Vi kom till en grotta i ett fjäll och han ropade: ’Du som lär ut det goda! Jag har kommit för att lära mig något nyttigt från dig; undervisa mig! Må Allaah gynna dig med din kunskap!’ Någon svarade från grottans djup: ’Å du som frågar efter vägar till det nyttiga! Vakna när de okunniga försummar sin egen själ!’ Den kristne mannan satte sig, började gråta och sade: ’Jag är övertygad om att han är sjuk, jag fruktar att hans tid är nära och jag tror att regnet faller genom honom’. Jag sade: ’Och om vi gick upp till honom…?’ Han svarade: ’Om du vill så’.

Vi klättrade upp till grottan tills vi kom till ruiner av en klyfta, där vi hittade en gammal man, vars ögonbryn överskuggade hans ögon och med nerböjd rygg. Han sade: ’Om jag lystet klingade till denna värld och om Du förlängde mitt lidande i livet efter detta, å Du Ståtlige, då skulle Du ha förbisett (sett ned på) mig och övergivit mig!’ Vi hälsade honom och han lyfte huvudet – vi såg att marken var våt av hans tårar. Han frågade oss: ’Varför har ni kommit till mig? Är inte jorden bred, är inte dess människor en tröst för er?’

När jag insåg att det här var en riktigt intelligent person, sade jag: ’Vid Allaah! Jag kan bara hoppas att en så klar man (som du) inte skulle kastas in i Elden!’ Han grät och sade: ’Vad är det du ser i mig, som får dig att förlora hopp om Allaahs Barmhärtighet?’ Jag svarade: ’Allaahs Barmhärtighet skall bara fördelas bland dem som följer islaam’. Han grät igen och sade: ’Jag känner ingen annan religion förutom islaam’. Den kristne mannen skrek: ’Å du som lär ut det goda! Har du övergett kristendomen, Messias religion?!’ Han svarade: ’Må din mor berövas dig! Jag är på Messias religion! Vad annars var hans religion om det inte var islaam? När Allaah, Den Helige, Den Upphöjde, skapade skapelsen, valde Han islaam som deras religion – den som vänder bort från den skall inte ha belöningen i det eviga livet efter detta’.

Rasande, vände sig den kristne mannen ifrån honom för att gå, och jag sade: ’Vänta, så att jag kan hinna med!’ Munken sade: ’Låt honom gå. De för vilka elände och gemenhet är föreskriven, skall aldrig bli lyckliga’. Jag sade: ’Må Allah förbarma Sig över dig! Du har lämnat människor och kommit till detta underliga ställe?’ Han svarade: ’Och du bör göra något liknande. När än du ser en väg framför dig som du tror skall föra dig närmare Allaah, ta den, för du kommer aldrig hitta en annan väg som är bättre (än vägen som leder dig närmare Allaah)’.

’Och maten?’ frågade jag. ’Behov för den är litet’ svarade han. ’Förklara, vad är ”litet”?’ undrade jag vidare och han svarade: ’Vi klarar oss på det som gror från jorden och som växer på träden’. Jag frågade vidare: ’Skulle jag inte ta med dig härifrån, till en stad med rik vegetation?’ Han grät och sade: ’Rikedom finnes när man lyder Allaah Den Mäktige och Den Upphöjde. Jag är en gammal man och skall dö snart, jag behöver inga människor’.

’Ge mig råd!’ bad jag och han svarade med frågan: ’Kommer du att göra det (som jag råder dig)?’
’InshaAllaah’, svarade jag.

Han sade: ’Hamstra inte saker för din själ; se inte ned på en människa på grund av det du har fått av detta liv; värna om och bevara noga Gränser som Allaah, Den Mäktige och Den Upphöjde, har föreskrivit när dina lägsta lustar och begär intensifieras; andas in den inspirerande doften av att utföra handlingar som Han älskar även om de känns svåra och ansträngande; och till slut säger jag dig ett allomfattande ord: avse aldrig någon annan än Honom med dina handlingar Frid vare med dig’. Han böjde sig fram igen, gråtandes, och jag gick därifrån.”

* Berättelsen är en översättning från boken “Främlingarns resa” av ibn Rajab al-Hanbalii.
* En sammanfattad version av denna berättelse finns även i ibn al-Jawzii, Sifatu’l-Safwa, vol. 3, s. 364.

Bismillah.

Detta korta men nyttiga inlägg om vänskap är sänt från en anonym muslim som skriver under med d786.

Al-Ma’mun sade: “Det finns tre sorters vänner: första som är som mat, man kan inte vara utan dem; andra som är som botemedel: när man behöver dem, umgås man med dem; och tredje som är som sjukdom - var aldrig med dem.”

Man kan föredra att vara en av dessa sorters vän, och artikelskrivaren både föredrar andra kategorin som sina vänner, och att vara en sådan vän till andra.

Om man inte hittar en vän, sådan att man har nytta från tiden man tillbringar tillsammans med honom, eller att han har nytta av tiden som han tillbringar tillsammans med en - bör man vara ensam. Abu Dharr, må Allah vara Nöjd med honom, sade: “Ensamheten är bättre än dåligt sällskap”.

För man är som sina vänner; och tid är allt man har - så man bör vara försiktig med vilka sorts människor som man fyller sin tid med.

Bismillah.

“En del människor har som sjukdom att de kritiserar andra hela tiden. De glömmer andras godheter och nämner endast deras fel. De liknar flugor som undviker goda och rena platser, och som landar på det dåliga och på sår. Orsaken är det dåliga inom de själva…” (Shaykhul-islam Ibn Taymiyah, må Allaah vara Barmhärtig med hans själ)

Var inte som en fluga!

Bismillah.

En av tidiga lärda sade till sin lärling: “Vad skulle du göra om shaytan (djävulen) försökte att fresta dig och förleda dig till att synda?”

Lärlingen svarade: “Jag skulle kämpa mot honom.”

“Och om han skulle återkomma till dig?”

“Jag skulle kämpa mot honom“, upprepade lärlingen.

“Och om han skulle återkomma igen till dig?”

“Jag skulle kämpa mot honom“, upprepade lärlingen en gång till.

Den lärde sade då: “Det kan pågå i evigheter. Om du går förbi boskapshjord av får och deras vakthund börjar skälla mot dig och förhindra dig från att gå förbi? Vad skulle du göra?”

Lärlingen svarade: “Jag skulle försöka att slå ner hunden och gå förbi.”

“Det kan ta tid. Om du istället gick till hundens ägare och bad honom om hjälp, skulle han med lätthet kunna få hunden att låta bli att anfalla dig och förhindra dig från att passera.”

Ibn Qayyim berättar denna underbara berättelse - visdomen i den är lärdomen om att absolut bästa och mäktigaste sättet att bemöta shaytan ir-rajim (djävulen den utstötte), är att söka skydd hos Allah!

Bismillah.

För ett tag sedan gjorde jag översättning av första strofen i Musa Cazim Catics dikt “Tawbawi-nasoh” och citerade den i ett inlägg. En syster kommenterade inlägget med ett önskemål att få läsa hela dikten. Så nu har jag beslutat mig att publicera översättningen av hela dikten, för den berör, den berör och, om inget annat, kan göra oss medvetna om våra egna brister, som inte behöver vara samma som diktarens… Men så länge hjärtat känner ånger och är tungt efter att ha syndat, och så länge det längtar att komma Allah närmare, att bli rent - så länge finns det hopp. Kanske just denna dikt blir för en av oss ett steg i rätt riktning, mot ett mjukare och renare hjärta. Att känna medlidande och närhet till diktarens ånger och ångest gör oss till medmänniskor, till barmhärtiga människor som berörs av andras blotta vilja att bli Allahs goda tjänare. Vår sorg vid en människas misslyckande gör oss till Allahs barmhärtiga tjänare.

Detta sorgliga inlägg bär i sig många lärdomar och varningar och är anledning till att jag ville publicera det som ett eget inlägg, snarare än en kommentar.
Varningarna och lärdomarna riktar författaren av inlägget främst av alla till sig själv - och sedan till dem som höra vill.

Nedan är mitt försök att översätta dikten från bosniska; det är bara en ljummen skugga av diktens skönhet i dess originalform.

Tawbawi-nasoh
av Musa Cazim Catic (1878 - 1915)

Ya Rabbi! Här är jag, faller ner i sujud inför Dig, inför Din oändliga godhet niger jag
Och du’a till Dig komponerar jag i mina strofer, bedjandes:
“O, ge mig sinne för det som är av godo!”
Ya Rabbi! Här är jag, faller ner i sujud inför Dig…

Du vet att jag var oskyldig som morgondagg en vårdag,
men människor som giftet på tungan bär
matade mig med drucken tillbringare,
trots att jag var oskyldig som morgondagg…

Och då gick jag vilse från den Rätta vägen
och började famla genom mörkrets ödemark
Ack! Laster kedjade förnuftet mitt i bojor,
fick mig att slaviskt tjäna ondskans dystra planer…
och jag gick vilse från Din Rätta väg.

Tron och hoppet försvan från hjärtat
och kärlek min förmörkade synder…
råbarkad varelse av högmod blev jag till, idealen vars vinkaraffen var…
Ack! Hjärtat tömdes på all tro och hopp!

Så jag kårade Bacchus och dyrkade honom,
Veneras hälar kysste min mun;
Bit för bit - som odjur - högg min tand mitt arma väsen,
för jag dyrkade Bacchus som gudomligt väsen.

Misstro och förakt - ledsagare mina,
vännerna flydde från syn av min skugga,
alla kyska kvinnor väjde för mig - ack!
Jag led så… ja, människors förakt följde efter mig.

Nu flyr jag under Din vinge och söker skydd i Koranens ord,
jag söker tröst i Dina eviga ord, Ya Rabbi!
Förlåt mig mina synder!
Bota min sjuka själ - jag söker skydd bara hos Dig!

Ya Rabbi! Upplys mig och ge mig styrka, ge mig karaktär
och stark vilja att brotta ner demoner som anfaller…
Jag ber om Din Nåd att lysa i mitt mörker, ya Rabbi!
Upplys mig, upplys mig, bönar jag nu!

Underblås styrkan i min gamla tro, tillåt mig sann kärlek och renhet, allt det gamla goda;
Stärk mig att krascha glaset mot den kalla stenen
och strunta i Veneras förföriska dans!
Ack! Underblås styrkan i min gamla tro!

Ya Rabbi! Här är jag, faller ner i sujud inför Dig, inför Din oändliga godhet niger jag
Och du’a till Dig komponerar jag i mina strofer, bedjandes:
“O, ge mig sinne för det som är av godo!”
Ya Rabbi! Här är jag, faller ner i sujud inför Dig…

- Visst kan man inte hindra tårarna från att rinna, när man läser dikten? Ångesten och ånger i denna vilseledda själ, som man ändå känner har mycket nedsovd godhet i sig, måste beröra ens hjärta: för om vi inte förbarmar oss mot andra, hur kan vi förvänta oss att Allah skall förbarma Sig över oss? Hur såg detta korta liv ut? Varför gick en sådan förfinad själ vilse? Vad kan vi lära oss, om Allah så vill, från hans exempel? Låt oss höra hans livsberättelse, tänka igenom och låta oss varnas av stora lärdomar vi kan ta, insha’Allah:

Musa Cazim Catic föddes 12:e mars 1878 i Bosnien i en s.k. medelklass familj. Hans far Hassan brydde sig mycket om att sonen skulle få en bra utbildning. Cazim gick i maktab (religiös grundskola) och i grundskola. Medan han var i grundskolan, dog hans far och hans mor gifte om sig för frisören Alija Dervic från lilla bosniska staden Tesanj. I Tesanj gick Cazim i madrasa (religiös gymnasium) där han influerades starkt av sin lärare Mesud ef. Smailbegovic. Cazim var extremt begåvad student och redan i madrasa lärde han sig att tala flytande arabiska, turkiska och persiska. År 1898, när han fyllde 20 år och skulle rekryteras till Österrike-Ungerns obligatoriska militärtjänst, flydde han till Turkiet. I Istambul träffade han Osman Djikic (1879 - 1912), bosnisk poet och journalist.

Innan Cazim deserterade till Turkiet, gav han sin styvfader fullmakt att kunna sälja en del hans egendom (arv från hans far) och skicka honom 50 kuna varje månad för försörjning. I början kom pengarna regelbundet, men med tiden uteblev försendelser. Cazim fick, pga svåra materiella omständigheter, lämna skolgång i Turkiet och återkomma till Bosnien. När han kom tillbaka till lilla staden Tesanj, fann han att hans styvfar och hans mor hade sålt och spenderat hela hans arv. Familjeband befläckades av denna svåra synd, och unge Cazim kände sig övergiven, ensam, besviken, lurad. Det enda starka familjeband han hade kvar, var med sin ungefär 10 år yngre syster Hasnija.

Det var i ett sådant själsligt tillstånd som unge Cazim omedelbart kallades till att göra plikten av militärtjänstgöring, som då pågick i tre år. Han tjänstgjorde i Tuzla, Bosnien och i Budapest, Ungern. Vid den tiden börjar han samarbeta med och skriva för tidningen “Bosnisk fe“, med utpräglat nationalistiska och antiösterrikiska dikter. Men aversion mot armén och Österrikiska ockupationen av Bosnien tappade snart sin styrka i unge Cazim, som då hade börjat leva ett bohemiskt liv. Han blev även befodrad till sergeant… shaytans den utstöttes viskningars ogräs växte sig allt tätare runt det unga hjärtat och mörkade det allt mer, förhindrade det att komma ihåg ljuset… Efter att han slutfört militärtjänsten, hjälpte mufti Samilbegovic honom att återgå till Istambul. Muftin hoppades på att miljöbyte och islamisk omgivning skulle ha en positiv, välgörande inverkan på den begåvade, men vilseledde unge mannen… Men trots att Cazim fortsatte att läsa islam, förblev hans hjärta nedsovt och hans nafs jublade… En tid lyssnade han föreläsningar i en madrasa i Istambul, men missnöjd med föreläsningarna, lämnade han den och bytte till Gymnasiets sista årskurs. Knappa materiella medel tvingade honom tillbaka till lilla staden Tesanj i Bosnien. Adem-aga Mesic hjälpte honom (materiellt) att åka till Sarajevo, göra antagningsprov och skriva sig in i Högskolan för sharia-domare, som var en förberedelse av studenter för högre studier i islam och för ev. yrke som qadi.

Men hans mycket ostädade livsstil, ständigt drickande och nattliga utflykter från internatet ledde till motsättningar med skolans stränga regler. Till slut tolererade man inte längre hans beteende och slängde ut honom från internatet, och sedan även från skolan. För att avsluta skolan och få diplom var han tvungen att få speciellt tillstånd från regeringen i Sarajevo, där han även skriftligt lovade att han aldrig skulle ansöka om att tjänstgöra som qadi. Han avslutade studier som privat student - skolan hade förkastat honom - och tog examen i slutet av 1908. Nästa år, med materiellt stöd från Adem-aga Mesic, åkte han till Zagreb och studerade juridik under två år: snarare kan man säga att han var inskriven på Juridisk linje vid Universitetet, eftersom han försökte aldrig att klara av ett enda tenta!

Redan över 30 år, var han fortfarande på vilovägar: totalt nonschalant mot sina studier, alltid berusad, ständiga besök till krogar, föga materiella medel (Adem-aga hade nästan sluta stödja honom materiellt pga hans drickande och nonschalans mot studier), oändliga debatter om litteratur och poesi med store kroatiske diktaren och bohem, Antun Gustav Matos och andra samtida kroatiska författare… allt detta, dvs. det faktum att han fördrev sitt liv på så oförståndigt, meningslöst och billigt sätt, gjorde att sympatier som han haft tack vare sin en gång förfinade intelligens, försvann hos hans sponsorer. Cazim var dock helt ointeresserad - för att med sin tro, hade han förlorat hoppet. Jag söker skydd hos Allah från hopplösheten!

Diktaren Ivan Turski ville lära känna Cazim och sökte därför honom en gång i “Kavkaz” (”Kavkaz” är Zagrebs Stadsteaters krog där bohemer umgicks, drack och förde oändliga polemiker och diskussioner, för diskussionernas skull). Ivan, som insåg Cazims materiella fattigdom, tog honom till en affär och köpte komplett kläder och skor till honom. Bara några dagar senare pantade Cazim allt det han hade fått, och spenderade pengar med sin gäng av bohemer och diktare: de drack sig fula… åter i sina gamla trasiga kläder som inte var någon bra skydd mot kylan, brydde sig kanske han inte heller… under några år vandrade han från ena staden till andra, försökte jobba som banktjänsteman, studera juridik, skriva för tidningar som journalist - men alkohol och shaytans viskningar förde honom alltid bort efter varje försök till ett normalt liv… Hans liv var svårt, tomt, otryggt och hopplöst. Vilka svåra stunder Cazim genomgick (och hur shaytan den utstötte jublade under de förlorade åren) ser vi från berättelsen från Cazim yngre vän och diktare Nazif Resulovic, som 1912 jobbade som lärare i en liten bosnisk by:

“I mitten av april 1912, inför maghreb-tiden, såg barnen en slusk, smutsig och ovårdad barfota man, som låg under ett träd utanför lilla staden Odzak. Polisen som kom dit upptäckte att den förfallne figuren var Musa Cazim Catic, arbetslös och utan försörjningskälla, följd av armod och nöd… han hade gett sig iväg till sin kusin Mehmed för att söka skydd hos honom…

(mitt hjärta värker så för honom - varför sökte han inte skydd hos Allah när djävulen började anfalla och viska till honom? Han var inte ond och dikten från detta inlägg bevisar det, men han var svag och omogen när shaytan anföll honom från flera håll. Hans liv är en smärtsam lärdom för oss alla, och hans dikt om vilja att återkomma till Allah är renande tårar i våra egna hjärtan.)

… för att söka skydd för sin trötta kropp och lindring för sin plågade själ. När han var nära sin hemstad Odzak, lade han sig under trädet för att vänta in mörkrets täcke: han skämdes för att gå igenom staden som en slusk och vanära minnet av sin fader och sig själv.”

(Subhan’Allah, oavsett hur denne man misshandlat sin fitrah och sitt hjärta, så är förmågan att skämmas för sina synder kvar i den utmagrade själen… och jag kan inte annat, som muslim, än att lida och känna med honom; jag kan inte annat än att gråta för att en förfinad ung själ låtit djävulen segra och förföra honom, och nästan förstöra honom… Men Allah har skapat oss goda, och frön av ursprungliga godheten är den som leder många svåra syndare tillbaka till Källan för allt det goda, till Skaparen och Herren av allting, till Allah subhanahu wa ta’ala. Om vi skäms för våra synder, finns det hopp för oss, insha’Allah. Men ånger måste vara uppriktig och följas upp med goda handlingar för Allahs skull - stödet och styrkan att då fortsätta på den Rätta vägen och besegra djävulens attacker kommer från ljuset med vilket Allah belyser uppriktigt ångerfulla hjärtan.)

Hans gamla sponsor Ademaga Mesic, när han hörde i vilket tillstånd hans f.d. skyddsling befann sig, förbarmade sig över honom, för han hoppades fortfarande att Cazim skulle hitta tillbaka till Allah: så han skickade honom pengar och kallade honom till Tesanj. Cazim lämnade Odzak i maj 1912 och skulle aldrig mer återvända dit. Till januari 1913 jobbade han i Tesanj (Adam-aga hade hittat honom ett job). I januari flyttade han till staden Mostar för att ta över som redaktör i tidningen “Pärlan”. Hans arbetsgivare krävde oerhört mycket av hans tid och Cazim jobbade mycket hårt och långa timmar. Nu var han materiellt betryggad. Under 1,5 år - innan mobiliseringen för Första Världskriget - översatte han 12 böcker vid sidan om sitt hårda arbete för tidningen. Han skickades som soldat till Ungern, där - långt borta från sin arbetsgivares stränga hand - Cazim återföll till alkohols avgrund. När han, hårt berusad, en sen vinternatt 1915 var på väg från krogen till kassarnen, ramlade han ner i snön och låg kvar där i vinterkylan. Han utvecklade tuberkulös som vid den tiden var obotlig. Trots att Adam-aga Mesic skickade honom en privatläkare och betalade för allt som patienten skulle behöva, dog Cazim snart i tuberkulös, som upprepad syndare som hade låtit shaytan ir-rajiim segra över honom. Djävulen den utstötte, vars kännetecken är skadeglädje över muslimernas förfall, måste ha jublat mycket högt efter den segern, med tanke på vilken potential denne man hade för att utvecklas till en av Allahs goda tjänare.

Musa Cazim Catic dog den 6:e april 1915, strax efter att ha fyllt 37 år.

Det är många lärdomar vi alla kan ta insha’Allah från den här dystra berättelsen.

- Den ena är att det som är av ondo ger upphov till det som är av ondo, om man inte är medveten om sjävulens metoder och anstränger sig att söka skydd hos Allah: styvfaderns och moderns svek, en svår och tung synd i sig (att äta en yatims egendom, att stjäla, att strunta i förtroende) träffade hårt unge Cazim och öppnade dörren för djävulen att anfalla hans sårade hjärta och viska till honom: ilskan, hopplöshet, tillflykt till alkohol för att söka trygghet i den. Vi måste anstränga oss att utöva tålamod och gro kärlek, vi måste anstränga oss att i de svåraste stunderna, när ilskan och sorgen överväldigar oss, att just då medvetet vända våra hjärtan till Allah, till Ljuset, därifrån all tröst kommer…

- En annan viktig lärdom, en mycket svårt lektion och prövning, är den om vikten av gott sällskap. Det kan inte sägas tillräckligt: inflytande som omgivningen har speciellt på svaga själar som tappat tilltro till Allah, är oerhört viktigt. Djävulen den utstötte anfaller dessa själar med sådan iver och tar sina tjänare till hjälp. Prövningen av dåligt sällskap, av djävulens förföriska och falska viskningar när man är ensam med sin iman är ett svårt test som bara starka muslimer klarar av. Vi måste lära oss att vara starka, att alltid vända oss endast till Allah för hjälp, stöd, tröst, förlåtelse och belöning.

- Sista viktiga lärdom jag tänker skriva ner här och nu är vikten av att följa upp sin tungas och hjärtas tawba med handlingar!

Lärdomar slutar inte här, jag skulle kunna skriva mycket mer, men avhåller mig från att göra det, eftersom jag vill lämna utrymme för bloggläsare att höra av sig och dela med alla andra sina tankar om detta tragiska öde och lärdomar vi kan och måste ta från det.

En anonym syster skrev en mycket bra kommentar på mitt inlägg under Hikmainstitutets blogg. Den berörde mig så mycket att jag tyckte den var värda att publiceras.

Jag tycker inte den behöver några kommentarer från mig, systern talar för sig själv:

***

Salam. Jag kan relatera speciellt till den delen av kommentaren:

“Det mest rörande var en bror från Uppsala som talade om sin fru som har blivit diagnostiserad med en elakartad cancer precis efter att hon fött deras första barn. Detta var en mycket rörande berättelse som rörde vid allas hjärtan. Brodern som mashallah var fylld av iman berättade för oss att detta är ett test från Allah, att Han prövar sina sanna tjänare för att upphöja dem i status. Det är alltid lika slående och se bröder och systrar i prövningsens stund visa på en sådan stark tro. Jag önskade jag hade en bråkdel av den tro som dem har. Må Allah underlätta brodern och systerns prövningar och ge dem firdous. Amin!”

Jag känner att jag måste berätta min story och hoppas att systern du skriver om läser den och finner styrka i den inshallah.

Själv fick jag diagnosen om elakartad cancer för fem år sedan.

Precis när min iman var på topp.

Jag är en syster. Innan diagnosen bad jag och trodde att jag var god muslim men jag bar inte huvudduk för att jag visste inte att den är fard för en muslimah. Jag trodde att det var traditionsgrej, inte religiös fard, trots att jag är uppvuxen i en from familj. I mitt hemland hade imamernas döttrar och hustrur ingen huvudduk och det var något vi fick lära oss, att huvudduk är en tradition, kulturgrej och har inget med religionen islam att göra.

Vid tiden när jag fick diagnosen, hade jag gjort så pass mycket läsning om islam själv och fått den korrekta förståelsen om “huvudduk-kvinna i islam” relationen. Den frågan blev för mig den brinnande frågan, att börja bära huvudduk på heltid var något jag funderade mycket och länge om. Hjärtat hade talat sitt önskemål, men jag var rädd hur folk skulle bemöta mig på jobbet (jag är ensam muslim där, böner och fastan var inte höjdpunkter i kollegornas ögon, och jag var rädd hur de skulle ta emot mig om jag en dag dök upp i huvudduken). Men hjärtat visste vad det ville, och jag började precis bära huvudduk på halvtid (överallt utom till jobbet… hm, vilken hyckleri och svaghet…) och vänja mig att ha den på, och bestämde mig för att ta på mig den på fulltid bara för Allahs skull och det skulle ske under nalkande ramadanen - men det var då jag fick diagnosen!

Och hela världen omtumlades.

Det var elakartad bröstcancer och min första reaktion, när jag fick diagnosen, var “jaha! Låt oss NU se hur stark din iman är, lilla du!”

Jag överdriver inte, det var precis så min spontana reaktion var.

Jag bestämde mig för att vänta med att börja bära huvudduk pga biverkningar under kommande operationer och terapier. Tro mig, det var en plågsam process, när jag redan hade bestämt mig att göra det för Allahs skull - och nu, det hindret!

Fick veta vad sann och djup hjärtesorg är under de åren, även tyngre än sorgen efter två av mina närmastes död.

Operationen, extra lång strålbehandling och cellgiftsbehandling slät kroppen mer än jag kan beskriva.

Men det svåraste var andra prövningar som kom tillsammans med sjukdomen. Situationen blev sådan att jag fick agera stöd för mina närmaste, som själva var i oerhört svår situation, precis när det var som mörkast med min sjukdom.

Var på gränsen att gå vidare 2 ggr under det första året.

Samtidigt, ännu en prövning som jag upplevde som mycket svår, bästa vänninan som jag älskade för Allahs skull vände ryggen och ringde inte - det blev konstigt, tror jag, för henne, hon visste inte vad hon skulle säga till mig. Med det gjorde inte ont för den delen. Det hade räckt om hon visat att hon bryr sig och att min smärta svider i hennes hjärta också.

Ensamheten med människor ökade närheten till Allah, trösten Han ger kan ingen annan ge mig, alhamudlillah. Allahu Akbar.

Vad jag vill säga med denna långa historia (som är mycket förkortad): svåra prövningar kommer som en del av test som Allah ger oss, för att vi skall visa hurdana vi är. Sjukdomen för en muslim är Allahs nåd, för om vi visar tålamod suddas några av våra synder. Prövningar kommer inte ensamma heller -det blir svårare, innan det blir bättre, inshallah. Men tänk alltid på nästa värld och belöningen som Allah ger för all sorg, tyngd i bröstkorgen och ensamhet. För man är ensam i sin sjukdom. Det är bara Allah som ger tröst.

Något som jag upplevde som oerhört svårt, något som tyngde mig, var önskan att börja bära huvudduk som kom från mitten av hjärtat, men jag kunde inte (pga biverkningar; dvs. jag var rädd att fysiska biverkningar skulle vara så svåra att jag inte skulle kunna behålla huvudduken på; och de skulle kännas ännu tyngre, så jag bestämde mig att vänta). Tänk dig - du har levt utan vetskapen, och när du fått den och bestämt dig för att göra något för Allahs skull, så får du en prövning som gör det mycket svårt, alltså mycket svårt, att utföra det som hjärtat gråter efter och önskar som mest. Men du KAN INTE. Det är samma sak med allting: vill man ha godis, och har den framför ögonen, men kan inte nå den, gör det extra mycket ont, för det är det man mest av allt önskar och vill… men kan inte få.

Alhamdulillahi, det är över och jag räknas som botad idag, även om jag är en helt annan människa idag. Styrkan och orken är långt under 50% jämfört med för 5 år sedan; jag har gått upp många kilon pga terapin (som jag fortfarande går på), men idag har jag min huvudduk på heltid alhamdulillah och är bara så oerhört tacksam till Allah för den prövningen, den reningen som Han gett mig.

Jag gör du’a för systern och hennes familj. Jag har fällt tårar för er, uppriktigt svider det i hjärtat för er skull, för jag har varit där, men samtidigt vill jag säga att det är bara Alalh som ger sjukdom och botemedel, bara Han som ger tröst och stöd, bara Han som vi går åter till. Utnyttja detta tillfälle för att förbättra era utsikter på Domedagen, jag skickar er positiv energi i stora varma kramar till systern.

Masalam.
Anonym syster