Bismillah.

(Denna artikel är en översättning av en del ur Ibn Taymiyyahs biografi, “Ibn Taymiyyahs storslagna dygder” skriven av hans personliga vän och följeslagare, Imam Al-Bazzar)

Många pålitliga människor har berättat för mig olika under som de har vittnat om honom, och jag skall nämna bara några av dem här. Jag börjar med två sådana berättelser som jag personligen har vittnat.

En gång hade jag en debatt med några ädla lärda i några frågor som vi hade diskuterat väldigt länge. Så vi bestämde oss att avsluta vår debatt och gå till Shaykh att ge oss sitt beslut. Men istället kom Shaykhen till oss, och innan vi hann ställa vår fråga till honom i ämnet som vi hade debatterat om, började han själv utförska och gräva i varje fråga som ämnet var om. Vi hann inte ens säga något dessförinnan. Han lade ut alla inställningar i ämnet som vi hade diskuterat, nämnde de lärdas åsikter i de frågorna, och till slut förtydligade vilket av åsikterna som hade starkaste bevis. Till slut kom han fram till slutämnet, som vi hade velat söka upp honom för, för att fråga om. Han själv berättade percis det som vi hade hoppats på att lära oss från honom.
Mina kollegor och jag var mållösa och i ett tillstånd av chock på grund av det som vi precis hade lärt oss från honom; och lika mycket för att Allah hade gjort honom insatt i det som vi redan hade tänkt om.

Och under de dagar som jag tillbringade med honom, om jag ville forska i ett visst ämnet, behövde jag knappt ens tänka på det, innan han började förklara det för mig och ge mig svar från många olika vinklar.

Den rättfärdige och kunnige Shaykh Ahmad bin al-Harimi berättade för mig att han en gång reste till Damaskus. Han sade: “Så det hände att när jag kom fram, hade jag varken provianter eller pengar kvar med mig; och jag kände ingen i staden. Så jag började gå genom gatorna som en person som har gått vilse. Plötsligt såg jag Shaykh där han gick snabbt emot mig. Han hälsade på mig, log till mig och lade en liten påse med pengar i i min hand, och sade till mig: ‘Spendera dem nu och sluta oroa dig om det som oroar dig, för Allah skall aldrig lämna dig.’ Och han gick iväg, som om han bara hade kommit dit för att säga det här till mig. Jag gjorde duaa för honom och var mycket glad. Jag frågade några människor vem den där mannen var, och de svarade: ‘Vet du inte det?! Det är Ibn Taymiyyah! Det har gått lång tid sedan vi såg honom gå åp denna gata.’ Bästa delen av mitt besök till Damaskus var detta tillfälle, när jag mötte honom, för Allah var Den Som hade förorsakat att våra vägar skulle korsas. Jag behövde ingen annan under resten av min vistelse i Damaskus, eftersom Allah hade sörjt för mig från oväntat håll [där jag inte ens väntade mig att få hjälp ifrån]. Senare beslutade jag att besöka honom igen och han ärade mig och frågade hur jag mådde, och jag prisade Allah i gensvar till honom.”

Shaykh Taqi ad-Din ‘Abdullah bin Ahmad bin Sa’id berättade för mig följande: “Jag reste till Egypten, där Shaykh al-Islam levde, och jag blev mycket sjuk samma natt som jag kom fram. Så jag tillbringade natten i en av landets regioner och var chockad över att plötsligt höra någon ropa på mig med mitt namn och mitt smeknamn. Jag besvarade honom i en vag röst, och satt upp att se en group av Shaykhens följeslagare där de närmades mig. Vissa av dem hade jag träffat innan, i Damaskus. Jag sade: ‘Hur visste ni att jag skulle till Egypt, när jag just precis hade kommit?’ De sade: ‘Shaykh al-islam informerade oss att du skulle komma och att var sjuk och han sade till oss att skynda oss till dig, för att flytta dig till ett mer bekvämt ställe. Vi såg ingen annan som hade kommit, ingen annan hade berättat om din ankomst’.”
- Så jag vet att det var ett av under som var givna Shaykh al-islam (må Allah vara Nöjd med honom).
Han sade också till mig : “Jag blev extremt sjuk i Damaskus, så mycket att jag inte ens kunde sitta. Plötsligt kände jag att Shaykh (Ibn Taymiyyah) satt bredvid mitt huvud och jag var ytterst svag av feber och sjukdomen. Han gjorde duaa för mig och sade: ‘Du har nu fått hjälp (lättnad).’ Så fort han lämnade mig, blev jag omedelbart bättre, alla smärtor och hela sjukdomen var borta.”

Han berättade även detta till mig: “Någon poesi hade kommit i mina händer, poesin var skriven av någon som hade avvikit från sanningens raka väg, och som i sina verser attackerade Shaykhen (Ibn Taymiyyah). Anledningen att han hade skrivit den poemen var att någon hade tillskrivit honom poesi och ord som tydde på att han var rafidi och någon tog dessa ord till 24 domare, som då bestämde att hans tillstånd skulle offentligtgöras. Mannen antog (men han hade fel) att det var Shaykhen (Ibn Taymiyyah) som hade skrivit dessa ord och sedan anklagat honom falskt med dem inför domarna. Därför skrev han den här poem (som jag nu höll i mina händer) där han attackerade Shaykh al-islam.
Jag behöll denna poem och ibland reciterade jag delar ur den. Jag såg att många delar i poemen inte stämde och var ständigt rädd och oroade mig för att jag faktiskt ändå läste den. Hade inte Allah förbarmat Sig över mig, hade den överväldigat (övertygat) mig.
Jag frågade mig själv varför denna poem hade en sådan påverkan på mig, och jag kunde inte hitta någon annan anledning, än att jag tyckte om några ord i den. SÅ jag lovade till Allah att jag skulle sluta kasta bort min tid på att läsa den, och jag kände då lättnad och avslappning. Men jag hade fortfarande poemen. Därför tog jag den, brann den och spillde vatten över askan, så att ingenting av den skulle vara kvar. Jag bad Allah om Förlåtelse och plötsligt kände jag en komplett lättnad från all ängslan som jag hade känt hela tiden då jag brukade läsa poemen. Allah ersatte min ångest med lättnaden. Sedan dess har jag varit i tillstånd av godo och avslappnad lugn och jag ser att detta var ett av under som Allah hade skänkt Shaykh al-silam Ibn Taymiyyah.”

Han berättade också att Shaykh Ibn ‘Imad ad-Din al-Muqri’ al-Mutriz hade sagt: “Jag besökte Shaykh Ibn Taymiyyah en gång när jag hade lite pengar på mig. Jag hälsade på honom, han svarade och välkomnade mig, för att sedan lämna mig utan att fråga om jag hade pengar. Efter några dagar hade jag spenderat alla pengar jag hade. När föreläsningen var färdig och vi hade bett salaah bakom honom, ville han inte lämna mig. Han erbjöd mig att sätta mig och när alla andra hade gått, lade han en liten påse med pengar i min hand och sade: ‘Nu har du inga pengar kvar. Försörj dig själv med detta.’ Jag var helt häpen. Jag visste att Allah hade gett honom insikt i min situation - både när jag hade lite pengar och när de var slut.”

En pålitlig människa berättade för mig: “När mongolernas invasion närmade sig Damaskus, blev människorna i staden mycket rädda. Vissa av dem kom till honom och bad honom att göra duaa för muslimer. Så han vände sig till Allah och sade: ‘Gläd er, för Allah skall ge er storseger inom tre dagar, och ni skall se dem där de ligger döda i högar. Vid Den Ende i Vars Hand min själ är, så fort som tre dagar har gått, såg vi döda mongolerna i högar i Damaskus centrum, precis som han hade sagt.”

Och den rättfärdige Shaykh ‘Uthman bin Ahmad bin ‘Isa an-Nassakh (må Allah vara Nöjd med honom) berättade till mig att Shaykhul-islam brukade varje vecka besöka sjuka i Damaskus sjukhus och det var en konstant vanai hans liv. En gång kom han till en ung man och gjorde duaa för honom, och den unge mannen blev snart frisk. Han kom till Shaykh ul-silam och ville hälsa honom. När Shaykhen såg honom, log han, kramade om honom gav honom lite pengar och sade: ‘Allah har botat dig. Därför, lova Honom att di snabbt skall resa tillbaka till ditt hemland. Är det rättfärdigt att lämna sin hustru och fyra döttrar utan försörjning medan du sitter här?’ Man kysste hans hand och sade: ‘Jag ångrar mig till Allah på din hand’ och han sade senare: ‘Jag var häpen - allt han visste om mig. Visst hade jag lämnat dem utan försörjning och ingen i Damaskus kände till min situation.’

Någon som jag litar på berättade att några domare var på väg till Egypten för att få anställning där. Och en av dem sade: ‘Så fort som jag kommer till Egypten skall jag beordra att den-och-den av ädla lärda mördas.’ Alla hade dock varit överens om att den lärde i frågan var en rättfärdig och from man. Men domarens hjärta innehöll så mycket hat och fientlighet mot honom att de ledde till att han önskade honom död. Alla som hade hört honom säga det han sade, blev oroliga: skulle han verkligen göra det som han hade sagt, låta mörda en rättfärdig man…? De oroade sig att mannen som var på väg att bli domare i Egypten skulle låta sig vägledas av shaytan och av sina egna lustar; så att han skulle spilla oskyldiga muslimers blod. De fruktade en stor ondska som resultat av en sådan ond handling.

Så de gick till Ibn Taymiyyah och berättade exakt vad som hade hänt. Han sade: ‘Allah skall inte låta honom utföra det som han önskar, och han skall inte ens nå Egypten med livet i behåll.’ Domaren hade väldigt lite kvar av sin resa till Egypten, när han plötsligt dog. Så han dog innan han nådde Egypten, precis så som Allah hade avslöjat genom Shaykh Ibn Taymiyyahs (må Allah vara Nöjd med honom) tunga.

Shaykh al-islams (må Allah vara Nöjd med honom) under är många, och det här är inte plats att nämna fler av dem. Men, från det mest uppenara och berömda av hans under är att ingen någonsin hade hatat eller attackerat honom utan att han själv hade drabbats av många olyckor, mest i sin diin. Detta faktum är så välkänt att det inte kräver att vi fördjupar oss mycket i det.
- - - - - - - - - - - - - - -
Bloggarens avslutande kommentar: För den intresserade, eller den som känner sig osäker om vad islams ståndpunkt i frågor om Allah ger några av Sina fromma tjänare under och förutseende, finns flera svar på islamqa-sidan. Ett av dem kan du läsa till exempel här.

Bismillah.

Denna text är en förkortad översättning av Ibn Taymiyyahs biografi på bosniska.

Ibn Taymiyyah, rahimahullah, är född i Harran, måndagen den 10:e rabbi-ul-awwal 661 h.

Hans uppväxt och liv

Efter att tatarer ockuperade Sham, flyttade Ibn Taymiyyah med sin far till Damaskus år 667 h, där han växte upp i en vacker omgivning, med sin far som var imaam och en mycket god, from man som ägnade sig åt att uppfostra sin son i den bästa islamiska andan.

Dhahabi talar om Shaykh-ul-islams uppfostran på följande sätt: “Han är uppfostrad under en fullständig trygghet och godsfruktan, fromhet och ibadah, i måttfullheten i maten och i klädseln. Han brukade besöka islamiska föreläsningar redan som barn, där han redan då kunde överbevisa lärda muslimer i diskutioner. Hans visa ord förbluffade Damaskus stora lärda. Första juridiska dom (fatwa) gjorde han redan som tonåring, när han var 19 år eller kanske ännu yngre. Sedan ägnade han sig åt att samla och nedteckna nyttig kunskap. Han jobbade hårt, men efter sin fars död, som var en stor imaam och en av hanbali madhabs stora lärda, tog Ibn Taymiyyah över sin fars uppgifter och ansvar - han började lära ut när han bara var 21 år. Därefter blev han berömd och hans bdrag till den islamiska vetenskapen blev större.”

Bazzar säger i “A’alamul Illiyah”: “Sedan sin tidiga barndom nyttjade han tiden i arbetet, mödan och strävan.”

Ibn ‘Abdul Hadi säger i “Ukud dariyah”: “Han ägnade sig åt fiqh, han studerade arabiska språket hos Ibn ‘Abdul Qawiyy. Sedan ägnade han sig åt att studera Sibawayhs böcker, och lärde sig grammatiken. Sedan ägnade han sig fullständigt åt att studera tafsir och utmärkte sig i den veteskapen. Han bemästrade usulu-fiqh (juridikens grunder) m.m. Allt detta studerade han knappt äldre än 10 år. Damaskus invånare var förbluffade av hans klarhet, intelligens, minne och iakttagelseförmåga…”

Dhahabi säger också: “Han var mycket noga med sin salaat (bön) och fasta, han lade stor vikt till ibadah både offentligt och i ensamheten. Han begrep alltid väl, var ovanligt skarp och klyftig och hade ett hav av nyttig kunskap. Han lekte inte med sin tro, inte heller brukade han nyckfullt framhålla sig och sina åsikter jämfört med andra lärda.”

Hafidh b. Hagar Al Askalani skriver i “Shaykh-ul Islams Biografi”: “Han flyttade från Harram med sin far år 667 h. Han lärde hos de främsta lärda och själv studerade han Abu Dawuds Sunnen, som han själv skrev över. Vissa delar memorerade han och kollade återberättarkedjors autenticitet och hadithernas svaghet.”

Shaykh-ul Islam var en umärkt imaam, nästan fullkomlig alim. Hela sitt liv ägnade han åt vetenskapen, att studera och att lära ut den. Hans främsta intresse var att sprida tawhid och att hjälpa sunnah och dem som prakticerade den. Han kämpade mot innovationer i tron och mot innovatörer. Han hänvisade de som hade gått vilse - Allah gjorde hans kunskap till hjälp och nytta till många människor. Han diskuterade och lärde ut, han skrev inom olika vetenskapsområden, och var sin tids under.

Hafidh Miziyy säger följande: “Jag har inte sett en människa lik honom, inte heller gjorde han själv det. Och jag såg ingen annan som hade bättre kunskap om Allahs Bok, och ingen annan som följde den och Rasulullah Muhammads () sunnah.”

Ibn Daqiq Al-Id (rahimahullah) säger: “När jag mötte Ibn Taymiyyah, såg jag en man som hade all vetenskap samlad mellan sina ögon. Han brukade ta därifrån det som behövdes, och lämna det som han ansåg bör lämnas.”

Beröm till Shaykh-ul-Islam

Om man ville räkna upp alla som har berömt Shaykhul Islam och deras beröm för honom, skulle man behöva flera volymer. Hafidh Ibn Nasiruddin Dimashki Shafii har samlat åsikter från några lärda som kallat Ibn Taymiyyah för Shaykhul Islam och som berömt hans arbete, i sin bok “Ett utförligt svar till alla som anser att den som kallar Ibn Taymiyyah för Shaykhul Islam är kafir”.

Ibn Abdul Haadi säger: “Hafidh Fathuddin Abul Fath b. Sayyidinnas Ya’amuri Misri, beskriver Shaykhul Islam med dessa ord ‘Om han talar om tafsir, bär han dess flagga. Om han ger en fatwa, så inser han fiqhs syfte. Om han talar om en hadith, då är han själv en av dess återberättare. Om han föreläser om olika sekter och tron, är det som om han känner sektens lära och dess essens bättre än någon annan från den sektens anhängare. I varje disciplin utmärker han sig och briljerar över den disciplinens lärda. Ögonen har inte åskådat ingen annan som liknar honom, inte ens hans ögon har sett någon som liknar honom’…”

Hafidh Kamaluddin Zamilkani säger: “Om han talade om en vetenskap eller om en disciplin, tänkte de som hörde honom, att han inte visste någon annan disciplin än den han talade, och uppskattade att han var utan like i den disciplinen. Lärda från alla juridiska skolor, om de satte med honom, hade nytta från det de hörde från honom, och som de själva hade itne vetat. Det är inte känt att han någonsin lämnat en debatt oavslutad. Han talade aldrig om en vetenskap, vare sig religiös eller inte, utan att ha överträffat alla andra.”

Hafidh Abu Abdullah Dhahabi säger: “När han undersöker, är han skarp, och han är sådan att han inte behöver någon som jag att beskriva honom. Om jag svor mellan rukn och makamu Ibrahim, skulle jag svära att jag aldrig sett någon som liknar honom, och att han själv inte sett någon annan som liknar honom.”

Takiyuddin Sabki säger: “Wallahi, ingen annan än den okunnige och den som följer sin nafs, hatar Ibn Taymiyyah. Den oknnige vet inte vad han säger, och om den som följer nafs inser Sanningen, hindrar hans nafs honom från att erkänna den.”

Hafidh Ibn Hagar – rahimahullah – säger: “Det mest extraordinära är att den här mannen har utmärkt sig i att hindra innovationer från shiyya, hululiyya och itihadiyya. Han har skrivit många berömda böcker om detta. Fatwor om dem är oräkneliga. De gläder sig om han kallas för kafir, eller om der ser att en som inte kallar honom för kafir, själv beter sig som en (kafir). Var och en som har fått hikma har fått ett ansvar och plikt om hans förstånd är i behåll. Den plikten är att noga tänka om den här mannens ord och om hans berömda verk, eller att höra om dem från pålitliga lärda”.

Jamaluddin Abu Muzafar b. Muhammad Sarmari i sina dikterade verk säger: “Bland våra samtida finns ett under - Ibn Taymiyyah behövde läsa en bok en enda gång, och den inristade sig i hans minne, så att han kunde återberätta den i sina verk, och återanvända dess betydelser.”

Hans prövning och hans död

Shaykhul Islam var prövad, så som hans föregångare som stadigt gick Den Raka Vägen, hade varit prövade. Anledning till detta är att de höll fast vid Rasulullah Muhammads () sunnah, och att de aldrig sålde sin tro. Shaykhul Islam, rahimahullah, fruktade ingen annan än Allah S.W.T.A. och stod fast vid att försvara Sanningen. Därför blev han tillfångatagen och kastad i fängelse flera gånger.

Rahimahullahu ta’ala var fängslad i fängelset “Tornet” i Kairo, natten mellan sista ramadan och 1:a shawwal och frisläppt nästa rabbiul awal, 710 h. Sedan tillfångatogs han i fängelset “Hazanatu bunud” i Kairo i safar 711 h.

I Damaskus, i fängelset “Tornet” var han fångad två gånger: från rajab 720 h till muharram 721 h, och från shabaan 726 h till sin död, natten mellan 21:a och 22:a dhul-qa’da 728 h. Läs här hur denne upphöjde själ såg på allt ont som Allahs och hans fiender gjorde mot honom i denna värld:

“Vad kan mina fiender göra mot mig? I mitt bröst bär jag både min himmel och mitt paradis. Om jag reser är de med mig, de överger mig aldrig. Att bli fängslad är för mig en möjlighet att få vara ensam med min Herre. Att bli dödad är martyrskap och att bli landsförvisad är en andlig resa.”

Han dog i fängelset, och lämnade inga barn, eftersom han aldrig hade gift sig.

Må Allah belöna Shaykh-ul-Islam med Jannatul-firdaws. Amiin!

Bismillah.

 

Inlägget är en översättning av delar av texten av Dr. Haddad

Hans namn är Malik ibn Anas ibn Malik ibn `Amr, al-Imam, Abu `Abd Allah al-Humyari al-Asbahi al-Madani (93-179), han är en mycket kunnig lärd från Madina som Profeten, , har talat om. Den andre av fyra stora mujtahid imamer, vars skola är utsprid i Norra Afrika, al-Andalus, betydande delar av Egypten, och delar av al-Sham, Yemen, Sudan, Irak och Khurasan. Han är författare till al-Muwatta’ (”Godkända”), som består av sunda berättelser från Profeten, , från människor från Hijaz, samt av uttalanden från sahaba (följeslagare), tabi’in och dem som kom efter dem, må Allah vara nöjd med dem alla.

Al-Shafi`i ansåg den vara sundaste boken på jorden efter Koranen, boken som var närmast Koranen, den mest korrekta boken på jorden efter Koranen och mest nyttiga boken på jorden efter Koranen, enligt fyra oberoende berättelser. Malik har sagt: “Jag har visat min bok till 70 jurister i Madina, och var och en av dem har godkänt den (kulluhum wâta’ani `alayh), så jag har kallat den för ‘Godkända’.”

Imam al-Bukhari sade att den sundaste av alla kedjor av återberättare var “Malik, från Nafi`, från Ibn `Umar.” Hadithlärda kallar den för gyllene kedjan, och det finns 80 berättelser (hadither) som har denna kedja i Muwatta’.

Några från vilka Malik berättar i Muwatta’ är: Ayyub al-Sakhtyani, Ja`far ibn Muhammad (al-Sadiq), Zayd ibn Aslam, `Ata’ al-Khurasani, al-Zuhri, Ibn al-Munkadir, `Alqama, Nafi` m.m.

De som återberättade från Malik är: al-Zuhri, Ibn Jurayj, Abu Hanifa, al-Awza`i, Sufyan al-Thawri, Shu`ba, Ibn al-Mubarak, Muhammad ibn al-Hasan, `Abd al-Rahman ibn Mahdi, Waki`, Yahya al-Qattan, al-Shafi`i, Ibn Wahb, Abu Dawud al-Tayalisi, `Abd al-Razzaq, m.m.

Profeten, , sade: “Snart kommer en tid när människor skall slå kamelens slaksida i sitt letande efter kunskap, och skall inte hitta mer kunniga än de kunniga lärda från Madina.”

Al-Tirmidhi, al-Qadi `Iyad, Dhahabi berättar från Sufyan ibn `Uyayna, `Abd al-Razzaq, Ibn Mahdi, Ibn Ma`in, Dhu’ayb ibn `Imama, Ibn al-Madini och andra att de ansåg att den lärde från denna hadith är Malik ibn Anas. Det berättas från Ibn `Uyayna att han senare ansåg att det var `Abd Allah ibn `Abd al-`Aziz al-`Umari. Al-Dhahabi sade om honom: “Han hade kunskap och god fiqh, talade sanningen utan rädsla, beordrade det goda och höll sig på avstånd från samhället. Han brukade övertyga Malik mellan fyra ögon att avsäga sig världen och dra sig från samhället.”

Abu Mus`ab sade: “Malik bad inte i samfundet [i Profetens moské] under 25 år. Man frågade honom: ‘Vad är det som hindrar dig?’ Han svarade: ‘För att jag inte skulle se någoting förkastligt och bli förpliktigad att ändra det.’”

En annan berättelse från Abu Mus`ab lyder: “Efter att Malik lämnade [Profetens ] moské, brukade han be hemma med samfundet som bad efter honom och han bad fredagsbönen Jum`a ensam i sitt hus.”

Ibn Sa`d berättar från Muhammad ibn `Umar: “Malik brukade komma till Moskén och be böner och fredagsbönen Jum`a, lika så jannaza bönen. Han brukade besöka sjuka och sitta i Moskén. Sedan slutade han sitta där, och istället bad han bönen och lämnade moskén, och slutade komma till jannaza böner. Sedan slutade han med allting; han kom varken till bönen eller till fredagsbönen Jum`a i moskén. Han besökte inte sjuka, och inte heller friska. Människor tålde det eftersom han var väldigt mycket omtyckt och högt respekterad. Detta varade tills han dog. Om någon frågade honom om detta, svarade han: ‘Alla kan inte tala om sina ursäkter (anledningar).’”

Ibn `Abd al-Barr sade att Malik var först som kompilerade en bok som bestod av endast sunda hadither. Abu Bakr ibn al-`Arabi sade: “Muwatta’ är den första grunden och kärnan, medan al-Bukharis bok är den andra grunden i detta avseende. Alla andra är byggda på dessa två, så som Muslim and al-Tirmidhi.”

Shah Wali Allah sade något liknande och lade till att det är principiella auktoritet av alla fyra juridiska skolor som står i förhållande till den, så som kommentar står i förhållande till en huvudtext. Malik skapade den under 40 år, och började med 10 000 hadither tills han reducerade dem till deras nuvarande antal av mindre än 2 000.

Al-Suyuti sade: “Det finns ingen mursal hadith i Muwatta’ om den inte har ett eller flera bevis som stärker den (`âdid aw `awâdid).”

Ibn `Abd al-Barr skapade en bok i vilken han räknade upp alla berättelser från Muwatta’ som antingen är mursal, eller munqati`, eller mu`dal, och han gav kompletta sunda kedjor av återberättare för dessa, förutom för fyra av dem:

- “Sannerligen glömmer jag inte, men jag tvingas att glömma så att jag skall påbörja Sunna.” Detta är andra berättelsen i boken av Sahw.

- “Allah visade livslängder av männsikor som levde före honom, eller vad än Allah ville, till Profeten, , och verkade upprörd att livslängden av hans Samfund var för kort för att uppnå antalet goda handlingar som de som levde tidigare ocg längre, hade uppnått. Allah gav då honom den mest dyrbara natten (layla al-qadr), som är bättre än tusen månader.” Detta är femtonde hadith i boken om I`tikaf.

- Mu`adh ibn Jabal sade: “Den sista instruktionen jag fick från RasulAllah, , när jag satte min fot i stigbygelvar: ‘Försköna ditt beteende inför männsikor, å Mu`adh ibn Jabal!’” Detta är första hadith i boken om Husn al-Khuluq.

- “Om moln visar sig vid havet, gå då i norr riktningen, detta är ett tecken på att regnet kommer.” Detta är femtonde hadith i boken om Istisqa’.

Bland hadith mästarna är al-`Iraqi och hans student Ibn Hajar överens med Ibn `Abd al-Barr om att de fyra haditherna ovan har ingen kedja, men andra är av en annan åsikt: Shaykh Muhammad al-Shinqiti nämner i sin Dalil al-Salik ila Muwatta’ al-Imam Malik (s. 14) att Shaykh Salih al-Fulani al-`Umari al-Madani sade: “Ibn al-Salah gav en komplett kedja för dessa fyra hadither, i ett oberoende brev som jag har, och brevet skrivet med hans egen hand.” Shaykh Ahmad Shakir sade: “Men al-Shinqiti nämnde inte vilka dessa kedjor är, och därför kan lärda inte säga något om saken.”

Al-Zurqani räknade att det fanns 69 lärda som berättade Muwatta’ direkt från Malik, geografiskt spridda som nedan:

- Sjutton i Madina, bland dem Abu Mus`ab Ahmad ibn Abi Bakr al-Zuhri;

- Två i Mekka, bland dem al-Shafi`i;

- Tio i Egypten, bland dem `Abd Allah ibn Wahb, `Abd Allah ibn Yusuf al-Tinnisi al-Dimashqi, vems hadither valde al-Bukhari, och Dhu al-Nun al-Misri;

- Tjugosju i Irak, bland dem `Abd al-Rahman ibn Mahdi, vems hadither valde Ahmad ibn Hanbal, Yahya ibn Yahya al-Tamimi al-Hanzali al-Naysaburi, vars hadither valde Muslim och Abu Hanifas student Muhammad ibn al-Hasan al-Shaybani, vems version blev publicerad men skiljer sig mycket från andra, och innehåller också annat än det som berättas från Malik, så att den blev känd som Muwatta’ Muhammad;

- Tretton i al-Andalus, bland dem juristen Yahya ibn Yahya al-Laythi “Den Vise från al-Andalus”. Själva Malik gav honom det namnet. Den Vise från al-Andalus version är idag den mest spridda och det är den man menar när man säger “Maliks Muwatta’.” Honom har vi mest att tacka för spridning av Maliki skolan i al-Andalus.

- Två från al-Qayrawan;

- Två från Tunis;

- Sju från al-Sham.

Imam al-Shafi’i har sagt om Imam Malik: “Malik är ledarstjärnan när man talar om lärda.” `Abd Allah ibn Wahb sade: “Den som memorerar en hadith utan en Imam i fiqh är vilseledd, och hade inte Allah räddat oss med Malik och al-Layth (ibn Sa`d), skulle jag vara vilseledd också.”

Abu Mus`ab berättar följande historia:
“Jag gick för att besöka Malik ibn Anas. Han sade till mig: ‘Kolla under min bönematta och se vad som är där.’ Jag kollade och fann något skrivet på en bit papper. Han sade: ‘Läs det.’ Där var innehållet av hans brors dröm och som bekymrade honom. Malik reciterade den [från minnet]: ‘Jag såg Profeten i min dröm. Han var i sin moské och muslimer var samlade kring honom och han sade: ‘Jag har gömt för er under min (minbar) något bra – eller: kunskap – och jag har beordrad Malik att distribuera det till människor’.’ Och Malik började gråta, så jag stod upp och gick därifrån.”

The khalifa Abu Ja`far al-Mansur hade förbjudit Malik att berätta hadithen: “Framtvingad skillsmässa är inte gilltig.” (laysa `ala mustakrahin / li mukrahin talâq). Då kom en spion till Malik och frågade honom om saken, varpå Malik berättade hadithen framför alla. Han blev gripen, slagen och piskad tills hans axel dislokerades och han svimmade. När han kvicknade till, sade han: “Han [al-Mansur] är fri från att ha piskat mig.” När man frågade honom varför han hade förlåtit sin torterare, svarade Malik: “Jag skulle frukta att möta Profeten efter att ha blivit anledning för bestraffning av en av hans släktingar.” Ibrahim ibn Hammad sade att han såg hur man bar Malik och hur han gick, bärandes sin ena arm i andra handen. Sedan rakade de hans ansikte och satte honom på en kamel, paraderade omkring med den och visade honom till människor för att förnedra honom. Khalifa beordrade honom att ta tillbaka sitt uttalande (hadithen) om framtvingade skillsmässans ogilltighet inför alla, varpå han sade: “Alla som känner mig och alla som inte känner mig; mitt namn är Malik ibn Anas, och jag säger: Framtvingad skillsmässa är inte gilltig!” När nyheten nådde Ja`far ibn Sulayman (dog 175), Madinas borgmästare och al-Mansurs kusin, sade han: “Låt honom stiga från kamelen, låt honom gå.”

Imam Malik hyste så hög vördnad för Profetens, , hadither, att han aldrig berättade en hadith, eller gav fatwa om han inte var i tillstånd av renhet (hade tvagningen). Isma`il ibn Abi Uways sade: “Jag frågade min farbror Malik om någonting. Han bad mig att sitta ner, gjorde tvagningen, satte sig på soffan och sade: la hawla wa la quwwata illa billah. Han gav aldrig en fatwa innan han sade detta.” Al-Haytham sade: “Jag har hört hur man ställde 48 frågor till Malik, och på 32 av dem svarade han: ‘Jag vet inte.’”
Abu Mus`a berättar att Malik har sagt: “Jag brukade inte ge fatwa innan att 70 lärda vittnade om min komptens att ge den.”

Maliks akhlak, tillsammans med hans gudsfruktan och känslor som alla som såg honom kunde se, var utan tvekan delvis förtjänst av hans stora shaykher, som Ja`far al-Sadiq, Ibn Hurmuz och Ibn Shihab al-Zuhri. Han brukade besöka sin shaykh Ibn Hurmuz (dog 148) varje dag från morgonen till natten under cirka åtta år och berättar om dessa besök följande: “Jag brukade komma till Ibn Hurmuz, och då brukade han beordra sin betjänt att stänga dörren och dra ner gardinen, och då började han tala om början av denna Umma, och tårar skulle rinna nedför hans skägg.”

Maliki shaykh Ibn Qunfudh al-Qusantini (dog 810) skrev:
Fromma föregångare och Imamer brukade bli överväldigade av pietet, ödmjukhet, stillhet och värdighet, när än Profeten, , nämndes. Ja`far ibn Muhammad ibn `Ali ibn al-Husayn ibn `Ali ibn Abi Talib brukade blekna till när än man nämnde Profetens, , namn. Imam Malik berättade aldrig en hadith om han inte hade tvagningen. `Abd al-Rahman ibn al-Qasim ibn Muhammad ibn Abu Bakr al-Siddiq brukade rodna och började stamma när än man nämnde Profetens, , namn. Om man nämnde en hadith i deras sällskap, brukade de sänka sina röster. Malik sade: “Profetens fridlyshet (hurma) är i hans död och hans fridlyshet var hans liv.”

Qutayba sade: “När vi gick för att se Malik, brukade han möta oss utsmyckrad, i kuhl på sina ögon, parfymerad, i sina bästa kläder. Han satt i cirkel med oss, kallade in betjänter med fläktar av palmlöv och gav var och en av oss en ‘fläkt’.” Muhammad ibn `Umar: “Maliks cirkel var cirkel av värdighet och artighet. Han var en man av kunglig fattning och ädelhet. Det fanns inget utrymme för självexponering, tomt, värdelöst eller högljutt tal i hans studiecirklar. Hans studenter brukade läsa för alla och ingen tittade i sin egen bok eller ställde frågor, av respekt och vördnad för Malik.”

När khalifa al-Mahdi skickade sina söner Harun och Musa att läsa hos Malik, läste han inte för dem utan brukade säga till dem: “Madinas folk läste för sina lärda precis så som barn läser för sina lärare, och han rättar dem om de gör fel.” När Harun al-Rashid, med sina två söner, krävde att Malik skulle läsa för dem, svarade han: “Jag har slutat läsa för andra för länge sedan.” När Harun krävde att andra skulle lämna dem ensamma, så att han skulle fritt läsa för Malik, vägrade Malik och sade: “Om vanliga människor förbjuds att närvara pga en viss människa, kommer den människan inte att ha någon nytta.” Det är känt att Maliks sätt att framföra hadither, som Ibn al-Musayyib, `Urwa, al-Qasim, Salim, Nafi`, al-Zuhri, m.m, var `ard (”student läser”) och inte samâ` (”studenter lyssnar, dvs. shaykhen berättar”), trots att studenter säger, enligt konventionen, i båda fall: “Den-och-den har berättat till oss.”

Khalifa Harun al-Rashid sade till Malik efter att Malik hade svarat på en fråga som khalifa hade ställt: “Du är, jag svär vid Allah! den visaste och kunnigaste av alla människor.” Malik svarade: “Nej, wallahi! Å Ledaren av troende.” Han sade: “Ja! Men du döljer det. Wallahi! Om jag får leva, skall jag låta dina uttalanden bli nedskrivna till en bok, och jag skall utsprida den boken till världens ända.” Men Malik vägrade.

När en av khalifer manifesterade sin avsikt att ersätta Profetens, , mimbar av trä med mimbar i silver och ädelstenar, sade Malik: “Jag anser det inte vara av godo att hindra människor att ha tillgång till Profetens, , reliker.” (lâ ara an yuhrama al-nâsu athara rasulillah.)

Andra uttalanden från Malik:

- Från Ibn Wahb: “Allah delar ut och placerar kunskapen där Han vill. kunskapen består inte i att berätta mycket.”

- Från Ibn Wahb: “Kunskap minskar, den växer inte. Kunskapen har minskat ständigt efter Allahs Sändebud (a.s.) och Allahs Böcker.”

- Från Ja`far ibn `Abd Allah: “Vi var med Malik när en man kom och frågade honom: ‘O Abu `Abd Allah! “Den Nåderike Som tronar över skapelsen i Sin allmakts hörlighet” (20:5): hur tronar Han?’ Ingeting har påverkat Malik så mycket, som denne mans fråga. Han tittade mot marken och började sticka i den med kvisten som han höll i handen, tills han blev alldeles genomblöt av svett. Sedan lyfte han sitt huvud och sade: ‘”Hur” delen i frågan är inte of it is omöjlig för oss att begripa; “tronar” biten av den är inte okänd; tro i den är obligatorisk; att fråga om den är en innovation; och jag tror att du är en man som gillar innovation.’ Han gav order, och de ledde mannen ut därifrån.”

- Från Ibn Wahb: “Vi var med Malik när en man frågade honom: ‘O Abu `Abd Allah! “Den Nåderike Som tronar över skapelsen “ (20:5): hur tronar Han?’ Malik sänkte sitt huvud och började att rikligt svettas. Så lyfte han upp huvudet och sade: ‘“Den Nåderike tronar över skapelsen “ precis så som Han har beskrivit Sig Själv. Vi kan inte fråga “hur.” “Hur” avser inte Honom. Och du är en ond man, en man som gillar innovation. Led ut honom!’ De ledde ut mannen.”

- Från Yahya ibn Yahya al-Tamimi and Malik’s shaykh Rabi`a ibn Abi `Abd al-Rahman: “Vi var med Malik när en man frågade honom: ‘O Abu `Abd Allah! “Den Nåderike Som tronar över skapelsen “ (20:5): hur tronar Han?’ Malik sänkte sitt huvud och förblev så tills han blev helt genomblöt av svett. Då sade han: ‘”tronar” är inte okänt; “hur” är borto vår uppfattningsförmåga; tro i den är obligatorisk; att fråga om den är en innovation; och jag tror att du är inget annat än innovator.’ Och han beordrade att slänga ut mannen.”

- Från Ma`n: “Diskussioner (al-jidâl) om tro bäddar för självexponering, förmörkar hjärtats ljus och gör det hårdare och lämnar mållös vandring.

- Från Ma`n och andra: “Det finns fyra typer av berättare som man inte tar ifrån: en öppen mobbare som öppet hånar andra, även om han är en utmärkt berättare; en innovator som bjuder människor till sina innovationer; någon som ljuger om människor, även om jag inte ankagar honom för falskhet (lögner) i hadith; och rättfärdig, ärbar Allahs tjänare om han inte memorerar det han berättar.” Maliks sista klausul avser två villkor sine qua non om en pålitlig berättare, som måste ha inte bara moralisk ärlighet, (`adâla) utan även precision och noggranhet när han för vidare (dabt). Klausulen belyser paradoxen som finns bland hadithlärda “Ingen ljuger mer än den rättfärdige”. Anledningen till detta är att de rättfärdiga inte ifrågasätter en muslim som tillskriver en hadith till Profeten, , och accepterar den därför utan misstankar, medan al-Shafi`i sade: “Om Malik hade den minsta lilla tvivel om en hadith, han hela hadithen.”

- Från Ibn al-Qasim: “Malik brukade säga: ‘Tron ökar.’ Han brukade tvärstanna och han brukade låta bli att säga att den minskar.”

- Från Ibn Abi al-Zubayr: “Jag såg `Ata’ ibn Abi Rabah när han kom in i [Profetens] Moské, tog tag i knappen vid mimbar och sedan vända sig mot Qibla [för att be].”

I Muwatta’: “Att raka mustach är en innovation.” Det berättas på andra ställen att Malik var lång, heavyset, imposing of stature, mycket blek, med vitt hår och skägg men flintskallig, med enormt skägg och blå ögon; han “kände avsky mot att raka mustachen och dömde det” och han bar alltid vackra kläder, speciellt vita.

Ibn Abi Zayd berättar: “Turban bar man från Islams begynnelse och slutade inte med det till vår tid. Jag har aldrig sett någon bland utmärkta människor utan turban, t.ex. Yahya ibn Sa`id, Rabi`a och Ibn Hurmuz. I Rabi`as studiecirkel satt mer än trettio män med turban, och jag var en av dem; Rabi`a tog inte av den ända tills Plejaderna visades och han brukade säga: ‘Jag svär att jag tycker att den ökar intelligensen.’ Man såg Jibril i form av (följeslagaren) Dihya (ibn Khalifa) al-Kalbi i turban, med ena änden hängandes mellan hans skulderblad.” Ashhab sade: “När Malik bar turban, brukade han föra en bit under hakan och låta lösa änden hänga bakom hans rygg, och han använde moschus och andra slags parfym.”

Må Allah belöna honom med Jannat-ul-firdaws. Amin.

Bismillah.

Inlägget är en översättning av delar av texten av Dr. Hadad

Muhammad ibn Idris ibn al-`Abbas, al-Imam al-Shafi`i, Abu `Abd Allah al-Shafi`i al-Hijazi al-Quraishi al-Hashimi al-Muttalibi (dog 204), ättling av Profeten, , den enastående bland de stora mujtahid imamer och utmärkt rättslärd, samvetsöm och from muslim, fastställde grunderna för fiqh i sin bok “Risala”. Han säger att han hade reviderat och läst om den fyra hundra gånger, och till slut sade han: “Endast Allahs Bok är fullkomlig och felfri.”

Han är Profetens, , kusin i nedstigande ordning från Hashims bror al-Muttalib, `Abd al-Muttalib’s far. Någon prisade Banu Hashim inför Profeten, , när han sammanflätade sina fingrar och sade: “Vi och de är samma sak.”

An-Nawawi räknar upp tre karakteristiska goda egenskaper av imam al-Shafi`i:
- han har samma härkomst som Profeten, , till deras gemensamme förfader `Abd Manaf;
- han är född i Heliga Landet Palestina och uppfostrad i Mekka;
- han har utbildats hos de mest briljant lärda, samtidigt som han var högt intelligent och hade speciella förfinade kunskaper i arabiska.

Ibn Hajar lägger till ytterliggare två av imam al-Shafi`is utmärkta egenskaper: Profetens, , hadith: “O Allah! Vägled Quraysh, för vetenskap från en lärd som kommer från dem skall omfatta jorden. O Allah! Du har låtit den förste av dem smaka bitterhet, så låt de som kommer senare smaka belöning!”

En annan hadith från Profeten, , lyder så här: “Sannerligen, Allah skall skicka var 100 år till detta samhälle, någon som skall förnya deras religion.” De lärda, bla.a Abu Qilaba (dog 276) and Imam Ahmad, håller med om att den första hadithen betyder al-Shafi`i, och den andra betyder `Umar ibn `Abd al-`Aziz och sedan al-Shafi`i.

Han är född i Ghazza eller i `Asqalan år 150 h, samma år som imamen Abu Hanifa dog. Han flyttade till Mekka när han var två år, efter hans fars död - så han växte upp i Mekka. Han blev en duktig bågskytt redan som ung. Han började läsa språk och poesi ända tills han ägnade sig åt fiqh. Han började med att läsa hadith. Imam al-Shafi`i memorerade Koranen när han var sju år, och sedan imam Maliks Muwatta’ när han var tio. Vid den tiden lät hans lärare vikariera för honom när läraren själv inte var där. När al-Shafi`i var tretton år, åkte han för att träffa Malik. Imam Malik var impressionerad av hans minnesförmåga och intelligens.

Malik ibn Anas och Muhammad ibn al-Hasan al-Shaybani var två av hans mest framstående lärare, men han opponerade dem i fiqh. Al-Shafi`i sade: “Från Muhammad ibn al-Hasan har jag skrivit en kamellast.”

Al-Hakim berätar från `Abd Allah ibn `Abd al-Hakam: “Al-Shafi` talade ofta enligt Maliks position, och han sade: ‘Vi skiljer oss inte från honom i annat, än i sättet hur hans vänner var.’ En ung man talade dock länge illa om honom bakom hans rygg, varpå al-Shafi`i bestämde sig att skriva ner skillnader i sina uppfattningar jämfört med Maliks. Annars brukade han under hela sitt liv säga, om någon frågade honom något: ‘Detta är vad Läraren sade.’ -hâdha qawl al-ustadh- och han menade, Malik.”

Precis som Abu Hanifa och al-Bukhari, brukade han recitera hela Koranene varje dag under sina böner, och två gånger per dag under ramadanen.

Al-Muzani säger: “Jag har aldrig sett en man som var snyggare i ansiktet än al-Shafi`i. Om han tog grep om sitt skägg skulle det inte överstiga hans näve.” Ibn Rahuyah beskriver honom i Mekka att han bar klart vita kläder och hade intensivt svart skägg. Al-Za`farani säger att när al-Shafi`i var i Baghdad år 195 h, färgade han sitt skägg med henna.

Abu `Ubayd al-Qasim ibn Sallam säger: “Om intelligens av en hel nation samlades på ett ställe, skulle han omfatta den.” Al-Muzani säger: “Jag har tittat i al-Shafi`is Risala i femtio år, och kan inte komma ihåg en enda gång att jag läst i den, utan att ha lärt mig något nytt och nyttigt.”

I introduktion till sin al-Jawahir wa al-Durar berättar Al-Sakhawi att någon kritiserade Ahmad ibn Hanbal för att han närvarade vid al-Shafi`is fiqh lektioner, men uteblev från Sufyan ibn `Uyaynas hadith lektioner. Ahmad svarade: “Håll tyst! Om man missar en hadith med en kortare kedja, kan man hitta den någon annanstans med en längre kedja [av återberättare] och man kommer inte att ha någon skada. Men om man missar denne mans [al-Shafi`i] resonemang, är jag rädd att man aldrig kommer att hitta den någon annanstans.”

Ahmads studenter, Abu Talib och Humayd ibn Zanjuyah berättar att Ahmad har sagt: “Jag har aldrig sett någon som står fast vid hadith mer än al-Shafi`i. Ingen har föregått honom i att skriva ner en hadith i en bok.” Meningen av detta är att al-Shafi`i hade förståelse av hadith som Ahmad hade sökt, vilket bekräftas i Ahmads uttalande: “Hur sällan återfinns fiqh bland hadith lärda!” Detta är en referens till hadithen: “Det kan vara så att man har Förståelse av (fiqh) utan att vara en person som har en faqîhs förståelse.”

Sufyan själv skulle foga sig till al-Shafi`i i tafsîr- och fatwa-frågor. Yunus ibn Abi Ya`la säger: “När än al-Shafi`i gick in på tafsîr, var det som om han hade bevittnat uppenbarelse.” Ahmad ibn Hanbal säger också: “Det finns inte en enda av hadith-lärda som rörde bläckhorn eller penna, utan att ha al-Shafi`i att tacka för det.”

Al-Shafi`i var känd för sin stora kunskap i arabiska språket, poesin och filologi. Bayhaqi berättar:

[Från Ibn Hisham:] Jag var al-Shafi`is sittande följeslagare under en lång period. Aldrig har jag hört honom använda ord om det inte var ett sådant ord som - om man övervägde noggrant - skulle man inte kunna hitta i hela arabiska språket ett bättre ord i gällande sammanhanget… Al-Shafi`is diskurs, i förhållande till språk, är bevis i sig.

[Från al-Hasan ibn Muhammad al-Za`farani:] En grupp av beduiner brukade ofta komma till al-Shafi`is möten oss och sitta i ett hörn. En dag frågade jag deras ledare: “Ni är inte intresserade av att lära er; varför återkommer ni alltid och sitter med oss?” De sade: “Vi kommer hit för att höra al-Shafi`is språk.”

Al-Shafi`i följde Salaf-vägen i att undvika alla tolkningar av verser och berättelser som hänför sig till Guds attributer. Han praktiserade hänskjutning av betydelsen” (tafwîd al-mi`na) till en högre källa, som bekräftas i hans uttalande: “Jag lämnar betydelsen av verser om Allahs Attributer till Allah, och jag lämnar betydelse av hadither om attributer till Allahs Profet.” Samtidigt finns det ändå sällsynta exempel på hans tolkningar. Så, al-Bayhaqi berättar att al-Muzani hade rapporterat från al-Shafi`i följande kommentar till versen:

“Öst och väst tillhör Gud och vart ni än vänder er finner ni Guds anlete” (2:115)

“Det betyder – och Allah vet bäst – dit är riktningen (wajh) mot vilken Allah har riktat dig.”

Al-Hakkari (dog 486) berättar i sin bok Aqida al-Shafi`i att imamen har sagt: “Vi bekräftar dessa attributer, och vi förnekar liknelsen mellan dem och skapelsen (al-tashbîh), precis så som Han förnekade den från Sig Själv när Han sade: ‘Ingeting är som Han’ (42:11).”

Al-Shafi`is avsmak för dialektisk teologi (kalâm) baseras på hans extrema försiktighet mot fel som innebär svåra konsekvenser eftersom de leder en till falsk tro. Ett av hans uttalanden om detta är: “Det är bättre för en lärd att ge en fatwa efter vilken man säger att han har fel, än att teologisera och att man sedan säger att han var kättare (zindîq). Jag hatar ingeting annat mer än teologi och teologer.”

Dhahabi kommenterar: “Detta indikerar att Abu `Abd Allahs position vad gäller fel i trons principer (al-usûl) är att det inte är samma som fel i de lärdas ansträngningar i andra grenar.” Anledningen är att i tron och doktrinen varken ijtihâd eller avvikelser är tillåtna. I samband med detta säger al-Shafi`i: “Man kan inte fråga ‘Varför?’ eller ‘Hur? om principer’” Men al-Shafi`i har inte helt stängt dörren till användning av kalâm i försvar av Sunna, som det visas nedan.

Yunus ibn Abi Ya`la berättar att al-Shafi`i definierade “principer” som: “Koran, Sunna, analogi (al-qiyâs), och konsensus (al-ijmâ`)“; och han definierade konsensus som: “Tillgivenhet av muslimska Samfundet (jamâ`a) till slutsatser av ett visst utslag angående det som är tillåtet och det som är förbjudet efter Profetens, , död.”

Al-Shafi`i stängde inte dörren till rätt användning av kalâm vilket är klart från det som Ibn Abi Hatim berättar från al-Rabi` om imamens ord: “Om jag ville, skulle jag skriva en bok emot var och en av dem som avvikit, men dialektisk teologi är inte min sak och jag vill överhuvudtaget inte delta i den.” Hans råd till hans student al-Muzani är liknande: “Tag bevis om Skaparen från skapelsen, och belasta dig inte med kunskapen om det som ditt intellekt inte uppnått.” Ibn Abi Hatim själv talade liknande när han hörde om Ibn Khuzaymas misslyckade försök till kalâm: “Det är bättre att låta bli att lägga sig i saker som vi inte lärt oss.” Notera att al-Shafi`i också talade om sin önskan om att inte en enda bokstav från alla hans verk skulle tillskrivas honom, oavsett ämnet.

Al-Shafi`i fogade sig i grunder av fiqh till Imamen Abu Hanifa med sitt berömda uttalande: “Alla människor är Abu Hanifas barn i fiqh.” Ibn Hajar al-Haytami nämner i trettiofemte kapitlet av sin bok om Imam Abu Hanifa, al-Khayrat al-Hisan: “När Imam al-Shafi`i var i Baghdad, brukade han besöka Imam Abu Hanifas grav och hälsa honom…”

Två juridiska skolor, eller madhahib tillskrivs faktiskt al-Shafi`i, med hans verk och juridiska åsikter, (fatâwa). Dessa två skolor är kända i juridisk terminologi som “gamla” (al-qadîm) och “nya” (al-jadîd), vilket motsvarar hans vistelse i Irak och Egypten (eller ändrade omständigheter som han mötte på dessa två ställen).

De mest framstående bärare av nya skolan bland al-Shafi`is studenter är al-Buwayti, al-Muzani, al-Rabi` al-Muradi och al-Bulqini, i Kitab al-Umm (”Moderboken”).

De mest framstående bärare av gamla skolan bland al-Shafi`is studenter är Ahmad ibn Hanbal, al-Karabisi, al-Za`farani och Abu Thawr, i Kitab al-Hujja (”Bok av bevis”). Det som idag är känt som Shafi`i inställning avser nya, förutom i cirka tjugotvå frågor i vilka Shafi`i lärda och muftin har behållit imamens gamla åsikt.

Al-Subki berättar att Shafi`i lärda anser al-Rabis berättelser från al-Shafi`i mer sunda vad gäller kedjan av återberättare, medan de anser al-Muzanis berättelser från imamen mer sunda när det gäller fiqh, även om båda de var etablerade hadithmästare. Al-Shafi`i sade till al-Rabi`: “Hur jag älskar dig!” och en annan gång: “O Rabi`! Om jag kunde mata dig med Kunskapen, skulle jag göra det.” Al-Qaffal al-Shashi berättar i sin Fatawa att al-Rabi` ibland hade svårigheter med att förstå, och att al-Shafi`i en gång upprepade en förklaring 40 gånger i en samling, och ändå kunde han inte förstå. Skamsen, stod han upp och lämnade samlingen. Senare kallade al-Shafi`i honom och fortsatte att förklara saken när ingen var där att vittna al-Rabi`s skam, och till slut lyckades al-Rabi` förstå. Detta bevisar precision i Ibn Rahuyahs uttalande: “Bästa delen av mig anser jag vara när jag fullständigt förstår al-Shafi`is tal.”

Al-Shafi`i tog versen “… eller haft beröring med kvinnor…” (4:43) bokstavligen, och ansåg att kontakt mellan könen, även om den skedde utan avsikt, förstör tvagningen. Detta är också åsikt av Ibn Mas`ud, Ibn `Umar, al-Sha`bi, al-Nakha`i, al-Zuhri och al-Awza`i, vilket bekräftas av Ibn `Umar: “Den som kysser eller berör sin hustru, hans händer måste förnya wudû’.” Detta är autentiskt uttalande och återberättas på många ställen, inklusive Maliks Muwatta’. Al-Shafi`i sade: “Något liknande har nått oss från Ibn Mas`ud.” Alla de läste versen ovan bokstavligen, utan att tolka “beröra” som “samlag” så som Hanafiskolans lärda gör, eller “vidröra med njutning” som Malikiskolans lärda gör.

Al-Shafi`is andra viktiga åsikter: Al-Muzani sade: “Jag har aldrig sett någon lärd göra något obligatoriskt til förmån av Profeten, , som al-Shafi`i gjorde i sina böcker. Detta beror på hans ständiga hågkomst av Profeten, . Han sade i Gamla Skolan: ‘Åkallande avslutas med att åkalla välsignelser till Profeten, , och dess slut är genom att åkalla den välsignelse.’” Al-Karabisi sade: “Jag har hört al-Shafi`i säga att han ogillar att människor säger ‘Sändebud’ (al-Rasûl), utan att de borde säga ‘Allahs Sändebud’ (Rasûl Allah) tack vare vördnaden (ta`zîm) av honom.”

Andra uttalanden från al-Shafi`i:

“Att studera hadith är bättre än att be extra böner, och jakten efter kunskapen är bättre än att be extra böner.” Ibn `Abd al-Barr, i Kitab al-`Ilm, räknar upp många av Profetens, , hadither om överlägsna värdet av kunskapen. Men vad al-Shafi`i menade med detta uttalande, är väsende och syfte med kunskapen, inte kunskap för sin egen skull, vilket leder till djävulsk stolthet och självbelåtenhet. Kunskap för kunskapens skull är brett tillgänglig, medan sann kunskap är kunskapen som leder till taqwa. Detta bekräftas av al-Shafi`is uttalande: “Kunskap är det som ger nytta. Kunskap är inte det som man lagt på minnet.” Detta är rättelse för dem som nöjer sig med att definiera kunskap som “kunskap om bevis” (ma`rifa al-dalîl). “Han skänker visdom åt den Han vill, och den som har fått visdom har fått den dyrbaraste gåva.” (2:269)

“Ni [hadith lärda] är apotekare, men vi [jurister] är läkare.” `Ali al-Qari förklarar detta i sin bok Mu`taqad Abi Hanifa al-Imam (s. 42): “De tidiga lärda sade: en hadith lärd, utan kunskap om fiqh liknar den som säljer medicin, men är inte själv läkare: han har mediciner, men vet inte vad han skall göra med dem; och en fiqh lärd utan kunskap om hadith liknar en läkare utan mediciner: han vet vad medicinen är, men har inte den.”

“Man frågade Malik om kalâm och [vetenskapen om] tawhîd (Guds Enhet) och han sade: ‘Det är otänkbart att Profeten, , skulle lärt ut hygien till sitt samfund, men inte tawhîd! Och tawhid är exakt det som Profet, , har sagt: ‘Jag har fått order om att bekämpa människor tills de säger ‘Det finns ingen annan gud förutom Allah’.’ Så, allt det som gör blod och egendom oberörbar (helig), är Guds Enhets verklighet (haqîqa al-tawhîd)’.” Al-Halimi sade: “I denna hadith finns explicit bevis att den deklareringen (lâ ilâha illallâh) räcker för att utrota alla olika sorter av misstro i Allah Den Allsmäktige.”

“Mättnad tynger kroppen, belastar hjärtat, tar bort vishet, behöver sömn, och försvagar en från att dyrka Allah.”

Al-Buwayti frågade: “Skall jag be efter Rafidi?” Al-Shafi`i svarade: “Be inte efter Rafidi, inte heller efter Qadari, och inte heller efter Murji’.” Al-Buwayti frågade: “Definiera dem för oss.” Han svarade: “´Den som säger ‘Tro består bara av tal (tungan), är Murji’, den som säger ‘Abu Bakr och `Umar är inte Imamer, är Rafidi, och den som tillskriver öde till sig själv är Qadari.”

Abu Hatim berättar från Harmala att al-Shafi`i har sagt: “Det finns fem khalifer (al-khulafâ’): Abu Bakr, `Umar, `Uthman, `Ali, and `Umar ibn `Abd al-`Aziz.” I sin Diwan kallade han dem “ledare av sitt folk med vems ledning blir man vägledd” och sade om Profetens, , familj:

Familjen av Allahs Sändebud är mina medlare till honom! (wasîlatî)
Genom dem hoppas jag att min bok med räkneskapen skall jag få in i min högra hand.

och:

O Familjen av Allahs Sändebud! Att älska er en plikt
som Allah förordade och uppenbarade i Koranen.
Det räcker som bevis av er väldiga ära, att
den som inte åkallar välsignelser över er, gör sin bön ogilltig.

Ibn Hajar sade att den förste som skrev al-Shafi`is biografi var Dawud al-Zahiri (dog 275). Al-Nawawi nämner i Tahdhib al-Asma’ wa al-Lughat (1:44) att al-Shafi`is bästa biografi var al-Bayhaqis eftersom den hade sunda kedjor av återberättare. Ibn Hajar summerade den och lade till al-Shafi`is Musnad i sin Tawali al-Ta’sis fi Ma`ali Ibn Idris.

I inledningen till Shafi`is kompendium om fiqh, al-Majmu` nämner al-Nawawi att al-Shafi`i brukade använda käpp och att folk frågade honom: “Varför har du den när du varken är gammal eller sjuk?” Han svarade: “För att komma ihåg att jag bara är resenär i denna värld.”

Må Allah belöna Imamen Shafi’i med Jannat-ul-Firdaws. Amin.

Bismillah.

E-boken med Imam Abu Hanifas biografi i bearbetning av Studio-Din teamet är tillgänglig på Studio-Din på bosniska. Jag översätter delar av den till svenska och delar dessa intressanta uppgifter med turbanläsare.

 

Hans fulla namn är Nu’man b. Sabit b. Zuta b. mah at-Taymi al-Kufi.

Abu Hanifa kan man lugnt kalla för en av islams genier - hans överlägsna intelligens, subtil fromhet och stora tålamod gör honom till en av de största lärda som islam haft. Hans förkärlek för kunskap, speciellt för konsten av att lösa svåra juridiska gåtor, gjorde att han blev känd som Al-Imamu-l-a’zam (den störste imamen). Al-Kattani kallade honom för Imamu-l-eimme (imamernas imam), hafiz az-Zahabi kallade honom för Fakihu-l-milleti (trons jurist) och shaykh ul Qasimi kallade honom för Fakihu-l-ummeti (ummahs jurist).

Abu Hanifa är äldst av de 4 stora faqih. Alla de studerade hos honom. Imam Shafi’i säger: “Människor behöver Abu Hanifas fiqh.” Hans bidrag till hadithvetenskapen var också mycket viktigt.

De flesta håller med i att han är född år 80 h i Kufa, i dagens Irak. Han var av persiskt ursprung. Historiker anger att hans farfar hade accepterat islam. Abu Hanifas far hette Sabit och kom antingen från Nasa (som imam an-Nasai), Tirmidh (som imam Tirmidhi) eller från Anbar.

Han levde i en omtumlande tid med politiska motsättningar, under khalifa Abdul-Malik, när ställföreträdare i Irak var Hajjaj b. Yusuf, ökänd för represalier. Men när Omar b. Abdulaziz kom till makten förbättrades situationen och den begåvade och unge Abu Hanifa kunde få en allsidig utbildning. Kufa, där han föddes, blev under hans tid ett av största och mest berömda islamiska kunskapscentra. I Kufa hade det bott 1500 sahaba, r.a; 24 av sahaba som deltagit i striden vid Badr besökte Kufa, och vissa av dem stannade och bosatte sig där. Under den fjärde khalifa ‘Aliyy, r.a, blev Kufa Islamiska Rikets huvudstad. När Kufa grundades år 17 h blev den snart samlingspunkt för många sahaba r.a. Andra khalifa Omar radiallahu anhu, skickade Abdullah b. Masud, r.a, till Kufa. Abdullah b. Masud var en av de bäst lärda av sahaba och själv framför han 848 hadither från Resulullah Muhammad, (). Han dog i Kufa år 32 h och lämnade stark kunskap till lärda som bodde i Kufa.

Det fanns inte en enda muhaddis i Kufa utan att Abu Hanifa nedtecknade hadither från honom. Abul-Mahasin ash-Shafi’i berättar om inte mindre än 93 Abu Hanifas lärare i hadith bara i Kufa.

Qatada, en av Abu Hanifas lärare, var en av de två mest kända lärlingar hos den berömde följeslagaren Anas b. Malik, radiallahu ‘anhu. Läraren hos vilken Abu Hanifa samlade störst kunskap i Kufa, och som hade störst inflytande på honom är Hammad b. Abi Sulayman och Abu Hanifa talade många gånger varmt om honom och gjorde du’a för honom.

Efter att ha samlat kunskap under föreläsningar i Kufa, reste Abu Hanifa till Mekka och Madina, där han gick på föreläsningar hos flera lärare i hadith och fiqh.

Medan Abu Hanifa vistades i Madina, träffade han Imam Malik och de brukade diskutera olika islamiska frågor. Många auktoriteter i hadithvetenskapen höll föreläsningar i dessa 2 städer, den största och mest ryktbara av sådana skolor var Ata’ b. Abi Rabahs, som hade personligen träffat runt 200 sahaba, radiallahu ‘anhum. Följeslagare själva erkände hans kunskap som mycket hög. Abdullah b. Omar, r.a, brukade säga: “Varför kommer människor till mig, när det finns Ata’ b.Abi Rabah?” Liknande har sagt även Abdullah b. ‘Abbas, r.a. Hafiz az-Zahabi påstår att Ata’ var den lärare från vems kunskap Abu Hanifa hade störst nytta. I Mekka lyssnade Abu Hanifa även på Iqrima, som var lärling hos Abdullah b. ‘Abbas.

I Madina lärde sig Abu Hanifa från två framstående tabi’in: Sulayman som var betjänten hos Maymuna radiallahu anha, Resulullah Muhammads () ärade hustru och Salim som var son till Abdullah och sonson till Omar b. al-Khattab, radiallahu anhu. Abu Hanifa återberättar många hadither från dessa tabi’in.

Abu Hanifa blev hajji 55 gånger. Han utnyttjade dessa resor till hajj även för att träffa sina lärare och samla nya kunskaper. Antalet hans lärare, enligt vissa, är 4000! Längst stannade han med Hammad b. Abi Sulayman, Kufas stora jurist, vars föreläsningar han lyssnade på i 18 år. Några år stannade Abu Hanifa i Hijaz och diskuterade islam med de största auktoriteter från muslimernas andra generation (tabi’in).

Under en tid lyssnade Abu Hanifa på föreläsningar från Muhammad Bakir, som var sonson till Hussayn, r.a. och hans bror imam Zayd. Han tillbringade två år med att lyssna på hans föreläsningar i Hijaz och senare sade han: “Jag har inte sett större faqih, med större kunskap och mer elokvent, eller med bättre argument, än imamen Zayd b. ‘Aliyy b. Husayn b. ‘Aliyy b. Abi Talib.” 

Abu Hanifa började inte själv föreläsa av respekt för sin lärare Hammad b. Abi Sulayman så länge han levde. Först år 120, efter lärarens död, och när Abu Hanifa fyllde 40, började han hålla föreläsningar.I Kufas Stora moské hölls flera cirkelföreläsningar från olika islamiska discipliner: tafsir, hadith, fiqh, arabiska språket m.m. Men Abu Hanifas föreläsningar var långt bäst besökta tack vare den speciella atmosfären, eftersom imamen brukade konsultera sina åhörare (lärlingar) och låta dem komma med sina frågor, förslag och debatter. Varje hans föreläsning var en vetenskaplig debatt i sig. Imam Abu Hanifa hade aldrig kommit till en slutsats innan han konsulterade alla närvarande som, trots sin ungdom, var alla mycket intelligenta, begåvade och välutbildade. Under hans föreläsningar brukade det också debattera 40 andra experter från olika islamiska discipliner. Efter att alla som velat tala kommit till tal, brukade imamen be en av sina lärlingar - oftast var det Abu Yusuf - att skriva ner lösningen som de tillsammans kommit fram till. Hans föreläsningar i Kufas Stora moské var därför en slags islamisk akademi eller institut för islamiska undersökningar, där Abu Hanifa initierade debatter och riktade diskussioner till frågor som skulle debatteras.

Abu Hanifas långsynthet avspeglas i metoden han använde under sina föreläsningar - nämligen att inkludera sina elever i problemlösningsprocessen, samt att använda olika experter vid lösningen av problemet; metoden som pedagoger och vetenskapsmän idag använder.

Imam at-Tahtawi skriver en berättelse från Asad b. Furat, en stor lärd och mujahid: “Abu Hanifa hade 40 lärlingar, som själva var lärda, som nedtecknade hans böcker.

Hans lärlingar kom från Islamiska Rikets alla delar, förutom Spanien.

Abu Hanifa hade stor materiell rikedom som han använde för att stipendera sina elever. Hans föreläsningar, berikade med produktiva diskussioner och olika experter, var ett slags islamiskt universitet; och han själv med sin egendom som han använde att stipendera sina elever, kan jämföras med Skolverket. 

Abu Hanifas osjälviska inställning mot sina studenter ärvde han på sätt och vis från sin lärare Hammad b. Abi Sulayman, och Hammad från sin lärare Ibrahim an-Nahai som var en av de mest berömda tabi’in. Abu Yusuf berättar: “Abu Hanifa försörjde mig och min familj under hela 20 år och när jag sade till honom att jag inte sett någon mer givmild än honom, svarade han: ‘Du säger det bara för att du inte sett min lärare Hammad’.”

Han visade stor aktning och kärlek till sina studenter, och de respekterade och älskade honom.

En känd lärd, Abdullah b. Mubarak säger: “Hade inte Allah hjälpt mig med Abu Hanifa och Sufyan as-Sawri, hade jag blivit som alla andra människor.” Shaddad b. Haqim är en av många som säger: “Jag har aldrig sett någon med större kunskap än Abu Hanifa.”

Abu Hanifa levde 70 år i fromhet och gudfruktan, han samlade nyttig kunskap som han spred vidare, han bad, fastade, var givmild och barmhärtig och besatt andra ädla egenskaper. 

När Imam Shafi’i frågade Imam Malik: “Har du träffat Abu Hanifa?”, svarade Imam Malik: “Jag talade med en man vars argument var så otroligt starka att - om han hade velat övertyga någon att en vanlig sten är guld, så hade han sannerligen lyckats med det.”

Rabi’ b. Yunus berättar: “Abu Hanifa besökte en dag khalifa Al-Mansur.  Isa b. Musa satt redan där och när han såg Abu Hanifa, vände sig han till khalifa med orden: ’Detta är idag den störste lärde i hela världen!’ Khalifa frågade då honom var han hade samlat sin stora kunskap. ’Från Omars, r.a, studenter - och de från honom. Från ‘Aliyys, r.a, studenter - och de från honom. Från Abdullah b. ’Abbas, r.a, studenter - och de från honom. Och fanns det under hans tid någon människa med större kunskap än Abdullah b. ’Abbas, r.a?’ svarade Abu Hanifa”

Abu Hanifa kom en gång till en vetenskaplig diskussion och Sufyan as-Sawri, när han såg imamen, stod upp, hälsade honom, gav honom sin plats och satte sig själv bakom imamen. När andra muslimer kritiserade honom för det, svarade han: “Varför kritiserar ni mig? Abu Hanifa är en muslim av stor vetenskaplig värdighet. Om jag inte skulle stå upp av respekt för hans kunskap, skulle jag göra det av respekt för hans ålder. Om jag inte skulle stå upp av respekt för att han är äldre än mig, skulle jag stå upp av respekt för hans fiqh. Om jag inte skulle stå upp av respekt för hans fiqh, skulle jag stå upp av respekt för hans fromhet!”

Abu Hanifa brukade tala ytterst lite, hade långa perioder av tystnad och han brukade meditera länge, så att Naha’i säger: “Abu Hanifa brukade tiga mycket och alltid begrunda och tänka, och han talade väldigt lite med människor.”

Tillsammans med sina studenter behandlade han och löste 1,270.000 juridiska frågor!

Abdullah b. Mubarak säger: “(…) den som är starkast i juridiken är Abu Hanifa. I fiqh har jag aldrig träffat någon som kan ens jämföras med honom.”

Ibn Kathir berättar utmärkta ord som islams stora namn, Sufyan as-Sawri och Abdullah b. al-Mubarak har sagt om Abu Hanifa: de påstår att han var sin tids största jurist i hela världen.  Hafs b. Giyas säger: “Abu Hanifas fiqh är förfinad som finaste poesi.” Islamisk jurist, Mis’ar b. Qidam erkänner: “Jag avundade bara två människor i Kufa - Abu Hanifa för hans fiqh och Hassan b. Salih för hans zuhd.”

Muhammad b. Bishr berättar: “Jag var hos Sufyan as-Sawri som frågade mig: ’Varifrån kommer du?’ Jag svarade: ’Jag kommer från Abu Hanifa’. Och han svarade: ’Du kommer från den största faqih på jorden’.”

Shaykh-ul-islam, Ibn Taymiyyah skriver att de fyra stora imamerna var imamer i hadith, tafsir och fiqh. Abu Hanifa skrev inte ned själv hadither till hadith-samlingar, som t.ex. Imam Malik och Imam Ahmad, utan han lät sina studenter skriva ner dem. De skrev på så sätt flera musnad, de mest kända är Kitabu-l-asar av Abu Yusuf samt Kitabu-l-asari-lmarfu’a och Kitabu-l-asari-lmarfu’ati wa-l-mawkufa av Muhammad b. Hassan ash-Shaybani.

Även Al-Bukhari, Abu Nu’aym, Al-Harithi m.fl. nedtecknade hadither från honom.

Abu Hanifa säger själv: “Jag använder analogi endast i yttersta situationer, när jag inte kan hitta bevis i Koranen, hadithen eller i sahabas praxis”. Alla autentiska hadither som kom från Resulullah Muhammad () tog han som bevis, lika så alla autentiska hadither från sahaba; medan han brukade vara försiktigare med hadither som kom från generationer som kom efter dem. Han hade väldigt stränga kriteria: adalat/rättvishet och dabt/precision, för att ta emot och vidareföra hadither. Han ansåg också att en hadith som återberättas av en som både är muhaddis och faqih är starkare än en hadith som återberättas av en som bara är muhaddis, eftersom faqih känner juridiska föreskrifter väl. Därför jämförde han muhaddis med apotekare och faqih med läkare. 

Abu Hanifa skrev i Al-Fiqh al-akbar: “Koranen är Allahs Ord, nedskriven på Koransidor, bevarad i minnet, läst med tungan, uppenbarad för Resulullah Muhammad (). Vårt uttal ev Koranen är skapad, men Koranen själv är inte skapad, utan den är från alltid.”

Egenskaper

Alla lärda talar med största respekt om Abu Hanifas fromhet. Under dagtid bad han, fastade, samlade och spred nyttig kunskap… och under nätterna bad han nafila bönen (salaat-ul-layl), dyrkade Allah genom du’a iklädda hans ödmjukhet och tårar, Koranläsningen och djupt tänkande om Koranverser, om mängden av ännu olösta juridiska problem och frågor… Hans ansikte lyste med imans ljus. Yahya b. Sa’id al-Kattan berättar: “Vi satt med Abu Hanifa och lyssnade på honom. När än min blick landade på honom, såg jag, wallahi, hur han fruktar Allah!” Subhan’Allah!

Sufyan b. Unayna säger: “Under vår tid fanns det ingen annan i Mekka som hade fler böner än Abu Hanifa.” Yahya b. Ayyub az-Zahid säger: “Abu Hanifa brukade inte alls sova nattetid. Tack vare sin långa, ödmjuka qiam under bönen kallades han för watad (pelare).” Asad b. Omar säger: “Abu Hanifa bad salat-ul-fajr med tvagningen från salaat-ul-isha under hela 40 år.” Han grät så mycket under nätterna, när han satt och begrundade livet, skapelse, Domedagen… att hans grannar tyckte synd om honom. Hafiz Ibn Kathir berättar att Abu Hanifa hade reciterat hela Koranen 70.000 gånger bara på det stället där han senare skulle dö!!

Abu-l-Juwayriyya konstaterar: “Jag brukade umgås med Hammad b. Abi Sulayman, Muharib b. Dasar, Alkam b. Marsad, Awn b. Abdullah och Abu Hanifa. Jag har inte märkt att någon av dem tillbringar nätterna på ett bättre sätt i ibadat, än Abu Hanifa. Vi umgicks i många månader och jag har aldrig märkt att han slocknade eller sov nattetid!” Abu Hanifa var mycket ödmjuk i sin bön och dessutom brukade han klä sig i vackra kläder, kamma skägget och använda parfym innan salaat - allt detta gjorde han av respekt och kärlek för sin Herre och för att han ville hedra bönen vilken manifesterade hans direkta kontakt med världrarnas Herre.

Ahmad b. Yunus berättar att han hört Zaid när han berättade följande: “Jag bad salaat-ul-isha’ tillsammans med Abu Hanifa i hans moské. Jag ville fråga honom om några juridiska frågor, så jag stannade kvar i moskén efter bönens slut. När folk skingrat sig, började han be nafila bönen och när han kom till versen “Men Gud har varit god mot oss som skonat oss från den glödheta vindens plåga” (Koran, LII : 27) skulle jag vänta jag tills han blir färdig med bönen. Men han upprepade denna vers tills muathin kallade till salaat-ul-fajr.”

Yazid b. Kumayt påstår att Abu Hanifa ständigt mindes Allah. Gudfruktan var hans kännetecken som följande historia väl belyser. ”En gång när muathin Ali b. Hussayn ledde isha’-bönen i moskén, reciterade han surat-ul-Zilzal under en rakah. När bönen var färdig, skingrades muslimer till sina hem, men Abu Hanifa stannade kvar och djupt i sina tankar… hans andning var djup… jag smög väldigt tyst från moskén för att inte störa honom och han stannade kvar. I moskén lämnade jag lampan med väldigt lite gas i. När jag kom tillbaka till salaat-ul-fajr, var det mörkt i moskén och Abu Hanifa stod i mörkret och vände sig till Allah den Nåderike: “O Du Som belönar för så lite som ett stoftkorns vikt av gott och bestraffar för så lite som ett stoftkorns vikt av ont, rädda Nu’man, Din tjänare, från elden och allt som närmar honom elden; och för in honom i Din Nåds vidd!””

Ar-Rabi’ b. Asim berättar: “Yazid b. Omar Hubayra bad mig att komma till honom med Abu Hanifa, så att han kunde anställa honom som Bayt-ul-mals (statskassans) övervakare. Men Abu Hanifa tackade nej till den ställningen och blev därför straffad med piskan.” Imam Ghazali, när han anger detta exempel, kommenterar: “Se hur han ansträngde sig för att hålla sig ifrån funktioner, även om priset var fysisk bestraffning! Han valde hellre straff i dunya än straffet i akhira.”

En gång när någon nämnde Abu Hanifa i Abdullah b. al-Mubaraks närvaro, kommenterade han: “Ni talar om en man, som blivit erbjuden dunya med alla dess skönheter, men han tackade nej till den.”

Abu Hanifa vägrade till och med att ta emot hadiyya. Khalifa skickade honom en gång 10.000 dirham men han tackade nej till gåvan. Han fruktade å ena sidan att gåvan skulle besmutsa honom och påverka hans juridiska beslut och lösningar, och å andra sidan ansåg han att khalifas pengar var intjänade på haraam sätt.

En gång löste han ett fall mellan khalifa Al-Mansur och hans hustru på ett mycket begåvat och elegant sätt. Hon skickade rikligt med gåvor som tack till Abu Hanifa, men han lämnade tillbaka allting till henne med ord: “Hälsa khalifas hustru med salaam och säg att jag har löst deras tvistemål i Allahs Namn och för att rädda min tro. Jag har inte gjort det för att närma mig någon människa.”

En av hans ädla egenskaper var att han lät bli allt förtal och skvaller. En gång sade en muslim till honom: “Jag har hört att människor talar väldigt illa om Er bakom Er rygg, men aldrig att Ni sagt något ont om en människa bakom hennes rygg?” Abu Hanifa svarade bara: “Det är Allahs barmhärtighet, som Han skänker till dem av Sina tjänare som Han älskar.”

Abdullah b. al-Mubarak sade en gång till Sufyan as-Sawri: “Ya Abu Abdullah, som Abu Hanifa är långt borta från skvaller och förtal! Jag har aldrig någonsin hört honom skvallra eller förtala, inte ens hans fiender.” Sufyan svarade: “Han är för intelligent för att vilja förstöra sina goda handlingar med att förtala andra.”

Abu Hanifa har många gånger visat att han strävade efter akhira, inte dunya. Därför tackade han alltid nej till dunya funktioner och höga ställningar som ‘ger makt’ - eller som Abu Hanife rätt förstod, innebar tungt ansvar på Domedagen. Han vägrade bli Kufas qadi. Senare ville han inte heller acceptera att bli högsta domaren i Bagdad, som khalifa Al-Mansur hade erbjudit honom. Därför piskades han och slängdes i fängelse, där han dog. Under tiden i fängelset fick han besök från sin förra student Abu Yusuf, som frågade honom varför han hade vägrat bli domare. Abu Hanifa svarade: ”Ponera att du är en utomordentligt god simmare. Någon för dig till kusten och beordrar dig att simma över hela oceanen. Skulle du acceptera?” ”Nej” svarade Abu Yusuf. ”Samma sak är med mig. Du, med, kommer bli prövad.” Senare, när Abu Yusuf som högsta domare hos khalifa Harun ar-Rashid befann sig i en svår situation, brukade han sucka: ”Min shaykhs du’a…”

Abu Hanifa tackade nej till den, i folks ögon höga, funktionen, för att domstolen stod nära makthavarna, och domare skall återuppstå med makthavarna. Nej, han ville stanna bland ulama och bli återuppstånden med Allahs budbärare! Abu Hanifa föredrog sannerligen akhira framför dunya.

Han begravdes i Bagdad.
Må Allah belöna honom med Jannat-ul-Firdaws. Amin!

Bismillah.

E-boken med Imam Ahmads biografi i bearbetning av Studio-Din teamet är tillgänglig på Studio-Din på bosniska. Jag översätter delar av den till svenska och delar dessa intressanta uppgifter med turbanläsare.

Imam Ahmads fulla namn är Abu Abdullah Ahmad b. Muhammad b . Hanbel b. Hilal b.Asad b. Idris b. Abdullah b. Hajjan b. Abdullah b. Enes b. Awf b. Kasit b. Mazin b. Shayban b. Zuhel b. Sa’laba b. Ukaba b. Sa’b b. Ali b. Bakr b. Vaif az-Zuhali ash-Shaybani al-Marwazi al-Bagdadi. 

Hans Musnad, med över 40 000 hadither, är ett av de största och viktigaste verk i hadithvetenskapen.

Hans tro hade styrka, hans argument hade kraft och hans intellekt var förfinat - allt detta gjorde honom till en ogenomtränglig vägg för alla slags bida’, nya saker som tillskrev islam och besmutsade den sanna tron. På den tiden var islam utsatt för många sådana. Prövningar som han fick var stora, precis som hans tro, och kulminerade med att han sattes i fängelse.

Innan Ahmad föddes, flyttade hans fader från Marwa till Horassan i Bagdad. Så fort de kom till Bagdad, fick hans mor förlossningsvärk och Ahmad föddes år 164 h. Hans härkomst knyter med Muhammads () vid Nizar b. Ma’d b. Adnan och når ända till Isma’il, a.s.

Bland vanligt folk är han känd som Ahmad b. Hanbal, trots att Hanbal var hans farfars - inte hans fars namn. Detta beror på att hans far Muhammad var en vanlig soldat, medan hans farfar var mycket mer berömd - han var nämligen borgmästare i Sharhas i Horassan under Amawi-styret.

När han var liten, dog hans fader. Vissa säger att Ahmad då var bara 3 år, och hans fader bara 30 år. Hans mor tog över att försörja och uppfostra honom.

Redan som barn lärde sig Ahmad arabiska språket och hela Koranen utantill. Abu Yusuf, en berömd hanafi-jurist och Abu-Hanifas lärling, var Ahmads första lärare, från vilken Ahmad började få insikt. Själv Ahmad erkänner detta när han säger: “Förste från vilken jag nedtecknade en hadith var Abu Yusuf.” Det är också känt att en av hans tidiga lärare var Hushaym b. Bashir : hos honom lärde sig Ahmad hadithvetenskapen under hela fyra år, från år 179 h till år 183 h. Som Ibn Kathir säger, var Ahmad då bara 16 år gammal!

Hans första resa utanför hans hemstad Bagadad i sökande för hadither var år 183 h, när han åkte till Kufa. Tre år senare åkte han till Basra. Därefter reste han till Mekka år 187 h, där han lyssnade på Sufyan b. Uyayn. Samma år utför han hajj för första gången. År 197 h reste han till Yaman och i Sana lyssnade han på den berömde Abdurrazak. Han reste tillsammans med Yahya b. Ma’in, en stor muhaddith. På grund av att han inte kunde unna sig 50 dirham för resan, kunde han inte åka till Rayy för att lyssna på dåtidens store lärde Jarir b. Abdul-Hamid.

Barndomen tillbringade han anspråkslöst, eftersom hans far, förutom ett litet hus, inte lämnade honom några andra materiella medel. Han var tvungen från barndomen att tjäna uppehälle och det gjorde han genom att sy, väva och sälja tillverkade plagg, genom att vara skribent och även att vara bärare. Men oavsett vad han gjorde, var lille Ahmad mycket noga med att förtjäna varje penning på tillåtet (halaal) sätt!

Från det att han blev 15 år (vissa källor säger, 16) började han resa och besöka olika hadithlärda och lära sig av dem. Han besökte på så sätt många islamiska vetenskapscentra och träffade (lyssnade på) många lärda. Under en lång tid ägnade han sig åt att resa och samla kunskap och därför gifte han sig sent, efter 40-årsåldern.

Ibn-ul-Jawzi påstår att Ahmad b. Hanbal har två gånger rest runtom dunya innan han samlade sin Musnad. Hanbals stora önskan att öka sin nyttiga kunskap och ”länsa” sina lärare på all kunskap återges kanske bäst i hans praxis efter isha-salaat: han brukade följa med sin store lärare Waki b. al-Jarrah till hans dörr, och under tiden frågade han om nya hadither och citerade dem han visste (så att läraren kunde rätta honom om han hade citerat något fel); och när de kom fram, brukade han stanna kvar framför lärarens dörr och törstigt lyssna på allt läraren kunde lära ut.

Man kan säga att Imam Ahmad var lärling under nästan hela sitt liv, så att säga. Han undersökte hadith även efter att ha blivit imam, och efter att ha blivit en av de största auktoriteter i hadithvetenskapen. Man kunde se honom även under hans ålderdom hur han går med bläckhorn och nedtecknar hadither och annan nyttig kunskap. När folk, förvånade, undrade varför han fortfarande håller på med sådant, svarade han: “Med bläckhorn in till graven!” I denna underbara korta mening uttryckte han sin övertygelse och önskan att människan kan och bör samla nyttig kunskap så länge hon lever.

Imam Ahmad, trots att han blev auktoritet i hadithvetenskap, ville inte börja hålla självständiga föreläsningar innan han blev 40 år! Vissa anser att han inte ville börja föreläsa av respekt för sina lärare som fortfarande levde, och andra att han inte ville göra det av respekt för Resulullah Muhammad () som fick första uppenbarelsen och första besök av arkängeln Gibril när han var just 40 år - och först då började kalla andra till islam! När Imam Ahmad blev 40 år började han hålla offentliga föreläsningar i Bagdads huvudmoské och han höll separata föreläsningar i sitt hem. Hassan b. Isma’il berättar att hans far hade sagt: “Cirka 5000 personer närvarade vid Ahmads föreläsningar i moskén. Av dessa 5000, var det 500 som nedtecknade hadither, och resten lärde sig uppförande, akhlak, lyssnade på hans goda råd och hade annan nytta av föreläsningen.”

Inte bara den yngre generationen lärde sig från Ahmad - många av hans förra lärare, som han överträffat i kunskapen, lärde sig från honom om hadithvetenskapen. Låt oss här nämna några av hans lärlingar: Muslim, Bukhari, Abu Dawud, Muhammad b. Rafi’, Dawud b. Amr, hans söner Abdullah och Salih och hundratals andra.

Ahmad har skrivit åtskilliga böcker, men hans största och mest betydelsefulla verk är utan tvekan Musnad, som han började samla redan år 180 h och höll på med nästan livet ut. Musnad är annars ett av de mest betydelsefulla och mest nyttiga hadithböcker överhuvudtaget. Musnad innehåller mellan 30.000 och 40.000 hadither: 40 tusen med upprepade hadither, 30 tusen utan upprepade hadither.

Dessa 30 eller 40 tusen hadither valde Ahmad ut bland 750 tusen hadither, så som han säger: “Detta verk har jag samlat och valt ut bland 750.000 hadither. Om muslimer har olika åsikter om Resulullah Muhammeds () hadither, må de kolla i Musnad, och om de inte hittar den, kan inte hadithen användas som argument.” Till sin son Abdullah rekommenderade han: “Håll dig till min Musnad! Den skall vara vägledning till människor.”

Detta stora verk klasificeras efter sahabas musnad. Imam Ahmad sorterade sahabas musnad efter prioriteringsorder: han nämner musnad från de fyra första khalifa (khulafa-i rashidiin), sedan musnad från andra sex sahaba som under sitt liv hade blivit lovade jannah, sedan fortsatte han med musnad från sahaba enligt principer: vilka var det som först gjorde hijra, var de levde osv. Imam Ahmad gjorde så att, när han citerade en av sahabas musnad, då radade han upp alla hadither från denne sahaba oavsett vad hadithen avser (tema). Shaykh Ahmad b. Abdurrahman al-Benna al-Sa’ati försökte underlätta sökningen i den här boken och sorterade alla hadither efter ämnet de berör. Såhär sorterad Musnad kallade han för Al-Fathur-rabbani fii tartibi Musnad al Imam Ahmad. Shaykh Muhammed Nasiruddin al-Albani gjorde en lista med totalt 915 sahaba som nämns i Musnad och bredvid varje namn nedtecknade han tom och sidnummer med den sahabas musnad. Den listan finns i början av Musnad. Totala antalet lärare som imam Ahmad framför hadither från är 283, och utöver det bör vi inte glöma hans son Abdullahs 173 lärare som nämns i denna Musnad.

Vissa lärda tycker att alla hadither från musnad är autentiska; andra (bl.a. Ibn-ul-Jawzi och Ibn-ul-Kathir) anser att de flesta haditherna är autentiska, men att det även finns apokrifa hadither; och tredje gruppen (bl.a. Ibn-Taymiyyah) har en gyllene, medelåsikt och anser att Musnad innehåller både autentiska och vaga hadither - men de vaga haditherna är nära till hasen (goda) hadither. de hadither som är svaga behandlar inte trons principer och islam grunder, utan plikten att utföra gott och förbjuda ont - och detta är tillåtet enligt hadithlärda. Här måste vi säga att Imam Ahmad hade för avsikt att, efter Musnad blivit färdigskriven, gå igenom den, analysera den och kasta bort alla hadither som han hade funnit svaga - men döden hindrade honom från att avsluta den uppgiften.

Ibn Taymiyyah påstår att imam Ahmads Musnad är starkare än Abu Dawuds berömda samling Sunnan.

Under islams långa historia skrevs det många verk utifrån Imam Ahmads Musnad: kommentarer, förkortade versioner, samt verk som bearbetar problematiken av hadithåterberättare som nämns i den.

Egenskaper

Imam Ahmad hade mörkare hy, var lång och klädde sig oftast i vita kläder. Hår och skägg färgade han med henna. Han åt väldigt lite. Hans minne var ovanligt bra. Imam Ahmad var mycket allvarlig och brukade inte tillåta skämt och upptåg i sin närhet. Alla som såg honom närma sig, brukade börja tala i en alvarligare röst, med en allvarligare min. Han brukade ge ut fatwa endast och bara om man explicit kom och bad honom om det. Endast i ytterst nöd så att säga brukade han använda sin åsikt och man kunde ofta höra honom svara på en fråga som ställts till honom med: “Jag vet inte“.

Anspråkslöshet var hans kännetecken. Han var speciellt ödmjuk mot svaga, fattiga och utsatta. Fattiga, utsatta och svaga kände sig inte så hedrade i någon annans sällskap, som de gjorde när de var med Imam Ahmad.

Hans anspråkslöshet beskriver bäst Yahya b. Ma’in: “Jag har aldrig träffat någon som Imam Ahmad. Under 50 år som jag känt honom har han aldrig någonsin försökt framhålla någon av sina många utmärkta kvaliteter, eller skrutit med en enda av sina lysande egenskaper - och han besatt dem, sannerligen, i mängder.”

Han var mycket noga med vad han åt. Ibn Kathir berättar att en gång så hade Imam Ahmad ingeting av mat i sitt hem, och åt ingeting under den perioden. Familjen lyckades få lite mjöl från hans son Salih och förbereda lite mat, och när de serverade honom maten, frågade han var maten kommer ifrån. De svarade att Salih, hans son, har gett dem mjölen. Imam Ahmad stod upp och vägrade äta. Han ville inte äta maten som kom från Salih, därför att Salih brukade ta belöning och pengar (försörja sig och själv skaffa mjöl med de pengarna) från khalifa al-Mutawakkila.

En gång förberedde khalifa en stor fest där även Imam Ahmad var bjuden. Ahmad kom till festen, men åt inte en enda tugga av smakrika maten, för han fruktade att maten var skaffad med pengar som khalifa hade samlat på haraam sätt.

Imam Ahmads fruktan från att inte beblanda sig med något som är haraam beskriver Ibn Kathir: khalifa al-Ma’mun delade en gång ut stor mängd av guldpenningar till muhaddisin. Alla tog de emot den gåvan, förutom Ahmad, som tackade nej. Ahmad var själv fattig, mätt i materiella rikedomar. Han var tålamodig i sin fattigdom under hela 70 år, och hela hans intresse gällde akhira. Abu Dawus as-Sijistani säger: “När vi samlades hos Ahmad, var det rent akhira umgänge - jag har aldrig hört Ahmad nämna någonting om dunya under dessa samtal.”

 Imam Ahmad var, trots att han själv inte var materiellt rik, mycket givmild. Harun al-Mustamili berättar att han en gång träffade Imam Ahmad och klagade att han inte har någonting kvar att leva på. Imamen gav honom 5 dirham, med orden: “Tag dem, det är allt jag har.”

Han tillbringade mycket tid i ibadah, så att hans son Abdullah berättar: “Min far brukade be upp till 300 rakat nafila salaat per dygn!“. Subhan’Allah!! Tre hundra rakat, utöver de obligatoriska, och med allt jobb han  hade att utföra!

Efter att ha blivit torterad i fängelset, där han magrade och allmänt försvagades, orkade han med “endast” 150 nafila-rakat per dygn. Han var då en gammal man! Varje vecka kompletterade han läsningen av hela Koranen! Efter salaat-ul-isha’ brukade han sova en kort stund, och sedan vakna och be till salaat-ul-fajr! Utöver detta, brukade han fasta mycket, som Ibrahim b. Hani berättar.

Bland alla andra underbara egenskaper, prydde Allah honom även med sann mod. Ortodoxa ‘ahlu-sunnahs ulamas inställning var att Koran är från alltid och att den inte är skapad, och Imam Ahmad försvarade beslutsamt den åsikten. Dåtidens khalifa Ma’mun hade en annan åsikt och han beordrade att Imam Ahmad skulle tillfångatas. Medan man förde Ahmad till fängelset, dog khalifa, men hans efterföljare, khalifa Mu’tasim, behöll Imam Ahmad i fängelset i 28 månader mellan år 218 h och 220 h. Han befriades av nästa khalifa, Wasik Billah, men senare förbjöd man honom att lära ut och hålla föreläsningar - ett förbud som varade i 14 år…

På grund av allt detta jämför många Imam Ahmads prövning med Abu Bakrs, radiallahu ‘anhu, prövning som han hade med trons avfällingar - men med den skillnaden att Abu Bakr hade sina likasinnade och medhjälpare som stöttade honom, medan Imam Ahmad var ensam, och hans prövning var alltså på så sätt större.

Hafiz Az-Zahabis berättelse beskriver bäst hur Imam Ahmad var omtyckt och respekterad bland sina samtida muslimer, tack vare hans ädla egenskaper och rena tron: “En av Ahmads samtida berättar att hos dem i Horassan anser de att Ahmad nästan inte är av människor, utan de tror snarare att han är en av änglar! En annan av Ahmads samtida berättar att hos dem anser de att Ahmads blick motsvarar ett års ibadah.”

Imam Ahmad var geni och man kan läsa bara det bästa, beröm och respekt, om honom i islamisk litteratur. Alla erkänner hans lysande kunskaper, utomordentligt minne och över allt annat- sälsynt ädel karaktär.

Ibrahim al-Harbi, fascinerad av Imamens enorma kunskaper, säger: “Det är som om Allah har sammanfört kunskapen från de första och från de senare generationer i Ahmad b. Hanbal!”

Imam Nasai framhåller att Imam Ahmad var pålitlig inom hadithvetenskapen och en av de stora imamerna.

Abu Dawud, som skrev Sunnan, sade: “Jag har träffat över 200 lärda, men jag har inte sett någon som liknar Ahmad b. Hanbal!” Abdullah b. Huraybi säger: “Han var störst under sin tid.” Abdurrazak as-Sanani säger: “Jag har inte träffat en större jurist eller människa med större fromhet än Ahmad b. Hanbal.”

Imam Shafi’i erkänner: “När jag lämnade Bagdad, lämnade jag ingen större jurist, större lärd, bättre zahid eller mer gudfruktig man än Ahmad b. Hanbal.” Även om han var Ahmads lärare, erkände han att Ahmad hade företräde och större kunskap inom hadithvetenskap. Imam Shafi’i sade så till Imam Ahmad en gång: “Abu Abdullah, du är större expert i autentiska hadither än jag - därför, när du hittar en autentisk hadith, underräta mig, så att jag kan använda mig av den också.”

Imam Ahmad kämpade beslutsamt mot bida’ : under hans tid gjordes det försök att tillskriva nya påhittade saker till islam. Qutayba påpekar: “Hade det inte varit för Imam Ahmad, skulle många bida’ lyckats besmutsa islam.”

Död och jannaza

Imam Ahmad dog i Bagdad 77 år gammal, år 241 h. Hans jannaza bön bad mellan otroliga 800.000-1,360.000 muslimer!! Människor öppnade dörrar till sina hus och kallade folk som inte hade någonstans att göra tvagning, att komma in och utföra tvagningen inne i deras hem, så att de kan be jannaza för Imam Ahmad! Efter jannaza och den otroliga samlingen av folkmassan, berättar Ibn abi Hatima att med anledning av den otroliga bröderliga och kärleksfulla samlingen under vilken islams storhet kunde andas i luften, blev 10.000 kristna och judar inspirerade och vägledda till islam! (En annan källa berättar om siffran av 20.000 revertiter) Takbir!! Vilken barakah - även post mortem!

Abu Hassan b. az-Zaguni berättar: ”230 år efter hans begravning, grävde människor grav för Abu Jafar b. abi Musa’a i närhet av Imam Ahmads qabur, och de såg att vita tyget var oförstört, liksom Imamens döda kropp.”

Må Allah ge rahmet till Ahmad b. Hanbal och belöna honom med Jannat-ul-Firdaws. Amiin!