Bismillah.

Har köpt en bok under min vistelse i Bosnien i somras. Håller på och läser den, och har for avsikt att insha’Allah översatta delar ur boken och dela den med er.

För er som talar arabiska (språket som boken ar skriven pa) kan jag rekommendera att försöka hitta boken, givetvis om ni är intresserade av komparativ religion. Boken heter “Kristendomen - sanningen om kristendomen genom historia, tron, böcker och läran (en studie, analys och argumentation)” och är skriven av Dr. Mustafa Shahin. Bokens arabiska titel är “An-nasraniyyatu taarihan wa aaqidatan wa kutuuban wa mazaahib”.

Den dokumenterar kristendomens historiska utveckling under 2000 år. Med utgång i uppenbarelseböcker och senaste forskningsresultat av religionshistoriker, både muslimer och kristna, visar författaren hur pass mycket dagens kristendom är förvrängd och olik den ursprungliga läran som Isa a.s., Maryams son, var sänd med (precis vilket hände Mosas a.s. Budskap och judendomen dessförinnan).

Författaren är annars professor i historia vid Kairos Universitet.

Det ursprungliga budskapet har alltid varit tawhid och har bevarats i sin ursprungliga form först, och endast, i och med Koranen - Allahs sista Sändebuds mu’jiza.

Det är Vi som har uppenbarat denna Koran steg för steg och Vi skall helt visst slå vakt om den!
(översättning av Koranen, XV:9)

Författaren analyserar noggrant Gamla och Nya Testamentet. Han jämför evangelierna sinsemellan, han jämför även evangelierna med ‘Sankt’ Paulus lära samt med beslut från flera Allmänkyrkliga Råd som hade fattats flera hundra år efter att Allah hade lyft upp Isa a.s. till Sig, men som utgör kärnan i det som idag kallas för kristendomen. Läsaren upptäcker den grova avgrunden mellan den sanna läran som Allah hade sänt Sitt Sändebud Isa a.s., Maryams son, med och den kristendom som har utvecklats (förvrängts) av ‘Sankt’ Paulus och mänskliga intressen. Boken visar att de tre stora monoteistiska religioner - judaism, kristendomen och islam, är från Allah (Den Ende GUD), världarnas Herre och Skapare, den ende som allting lovprisar, den ende levande, den ende som styr och bestämmer allting och som återvändo är till.

Islam, som kom sist med profeternas sigill - Rasulullah Muhammad , är den enda av dessa tre som har förblivit bevarad i sin original form, och genom den kallar Allah mänskligheten till att återvända till Det Sanna budskapet: tawhid.

Säg: “Efterföljare av äldre tiders uppenbarelser! Låt oss samlas kring en regel, gemensam för oss och för er - att vi inte skall dyrka någon utom Gud och inte sätta något vid Allahs sida och inte erkänna andra människor som våra herrar och beskyddare i Allahs ställe.” Och säg, om de vänder er ryggen: “Vittna då, att det är vi som har underkastat oss Hans vilja.”
(översättning av Koranen, III:64)

Bismillah.

Såg i förbigång bilder från ett lokalt TV-program (sändning av en kristen föreställning) om Isa, a.s. liv (sv: Jesus liv).

På scenen, några män i klädsel som i allt påminner om klädsel som Araber (muslimska män) bär även idag : avlånga skjortor som täcker inte bara skrevet utan hela benen; fullt skägg; huvuden täckta på samma sätt som man ser muslimska män från Arabvärlden täcka sina huvud…

Inte mycket sägs i just den scenen jag råkar se, men vissa män sträcker, ståendes, ut händerna precis så som en muslim gör i du’a… några sitter, på precis samma sätt som man sitter under bönen (salaat); en av männen vänder sig från de andra och faller med pannan ner till marken - subhan’Allah! Precis så som man faller ner i sujud till Allah under bönen - inte heller då skall man falla ner inför någon annan än sin Herre och Skapare, Den Ende som är värd att bli dyrkad. EN Gud.

Vad ser religiösa kristna när de ser den föreställningen?

För mig käns det som “jag vet någonting de inte vet“, som vår bror Muhammed Asad uttryckte det innan han skulle bli muslim - som om de är utanför murarna av insikt… och jag säger det inte med högmod - jag känner det med sorg. Jag önskar alla människor bara det bästa - om de bara visste vad de går miste om! Om de bara ville se bortom ytan.

Vår bror Yusuf Islam har uttryckt känslan många muslimer känner i sin dikt “Jag tittar, jag ser“.

“I look, I look, I look - I see. I see a world of beauty.”

“I listen, listen, listen - I hear. I hear the words of God so clear.”

“And everything I do, I dedicate to You - ’cause You made me, I am for You.“

Bismillah.

(För bättre förståelse, innan du läser detta inlägg, läs gärna inlägget Hur Leopold Weiss blev Muhammed Asad… )

Besviken i judendomen, sina förfäders religion, funderade unge Leopold en tid om att bli kristen. I sina överväganden kom han fram till att kristna ideén om Gud var mångfaldigt bättre än den som stod i Gamla Testamentet, eftersom kristendomen inte begränsade Guds omsorg till ett enda folk, utan påstod att Gud var fader till alla människor. Men Leopold tyckte att det fanns en beståndsdel i kristendom som gjorde att den inte var universell : skillnaden som denna religion gjorde mellan själen och kroppen; mellan världen av tro och världen av praktiska verkan.

Han kände vid denna tidpunkt fortfarande ingeting om islam.

År 1926 uttalade Leopold Weiss (1900-1992) islamiska trosbekännelsen och ändrade namn till Muhammed Asad. I sitt letande efter Sanningen lärde denne bredutbildade man känna judaism, kristendom, filosofi, psykoanalys… men de dög inte för hans skarpa intellekt.

Svaret fann han i islam.

Han skrev, som muslim, många mycket insiktsfulla böcker. I en av dem påpekar han att kristendomen - eftersom den tidigt avstod ifrån alla försök att afirmera detta liv och världsliga ansträngningar - slutade därmed att inge moralisk kraft till Västerländsk Civilization. Kristendomens anhängare fick vänja sig till ideén att religion inte bör blanda sig i praktiska saker i livet. De var nöjda med att behandla sin religion som en tröstande konvention, som väckte i människor endast en svag moralkänsla, speciellt vad gäller kyskhet. Den urgamla Kyrkans inställning ”Till Gud är det som tillhör Gud, och till kejsaren är det som tillhör kejsaren” stöttade denna syn, för den lämnade ett helt fält av det sociala och ekonomiska helt oberört. Detta hade för resultat att kristna affärsmän och politiker utvecklades i riktningen som var helt motsatt riktningen som Isa a.s. kom med.

Asad anser att, eftersom västerländsk religion missade att förse sina anhängare med konkreta anvisningar i världsliga angelägenheter, misslyckades den i det som var Isas a.s. riktiga mission, och varje religions huvuduppgift: att visa / förklara människan inte bara hut hon skall känna, utan hur hon skall leva och handla rättvist. Med en instinktiv känsla att hennes religion svikit henne, tappade människan i Västvärlden sin tro i kristendomen. När hon tappat den tron, förlorade hon, under följande sekel, även övertygelsen att Universum är ett uttryck från Ett [Högsta] Förstånd Som planerat allting, och sedan skapat en organisk enhet. Eftersom människan i Väst förlorat den övertygelsen, levde hon nu i en andlig vakuum.

”I Västs gradvisa lossning från kristendomen såg jag revolt mot Paulus förakt mot livet, som så tidigt – och så fullständigt – besmutsade Isas, a.s, lära. Hur kunde Västerländskt samhälle anse sig, och påstå sig vara kristen? Och hur kan det, utan en konkret tro, hoppas kunna övervinna sin moralkaos?”

Asad anser att anledning för antireligiös orientering i Västvärlden ligger, framför allt,

1) i kristna tesen om kopplingen mellan kroppen och själen, samt
2) i den antropomorfna föreställningen av Gud.

Följden av en sådan lära blev en historisk antagonism mellan Kyrkan och europeiska intelligensen. (Helt motsatt den påverkan som islam hade på samhälle! Islam var anledningen till att muslimerna blev stora och gick med gigantiska steg framåt i utveckling av vetenskap, medan kristendomen kännetecknades av fasliga Inkvisitionen, vetenskapliga åsikter kvävdes, böcker och vetenskapsmän brändes, icke kristna mördades och jagades ur sina hem och sitt land…) Slutet var tragiskt: frigjord från Kyrkans dogmatiska tvingar, överskred människan i Väst alla gränser och begravde sin ande i en beslutsam antagonism mot alla andliga krav mot människan. Ur den undermedvetna rädsla att återigen bli överkörd av krafter som påstår sig ha andlig auktoritet, blev Europa mästare i allting som är antireligiöst i sin natur och i praxis. Det är därför som Europa gick tillbaka till sina rötter som hon ärvt från Romerska Riket.

Under sin första resa till Mellanöstern (sommaren 1922, när Leopold var 22 år gammal och kunde fortfarande ingeting om islam, men kände att hans förfäders religion inte kunde vara sann eftersom den bl.a. lärde ut att Gud brydde sig endast om ett enda folk, alltså inte universell, att Gud blev trött och ofullständig i sina egenskaper… detta var anledning till att Leopold funderade på att bli kristen, men den läran var inte heller universella, fullständiga svaret som kunde nöja hans skarpa intellekt), träffade Asad en kristen missionär, jesuitisk fader Felix, som undervisade historia på Universitetet i Alexandria. På däck, under resan, förde de långa samtal om teman som rörde människans öde, meningen med livet, koppling mellan kropp och själ… Redan då deklarerade unge Asad att han inte höll med grunder i kristendomens lära.

Under deras samtal, påstod fader Felix att människokroppens behov bara är rester från det djuriska i mänskliga naturen, samt att verkliga människan – eller det gudomliga inom människan – är hennes själ. Själen strävar efter ljuset, vilket är ande; men på grund av arvsynden* är hennes väg fylld med hinder som kommer från den materiella, icke gudomliga kroppen och dess behov. Asad understryker att kristendomen strävar efter människans befrielse från den oväsentliga, karnala (materiella) aspekten i livet, och efter människans återkomst till det andliga. Hans insiktsfulla svar på detta är:

”Det må vara så, fader Felix. Men jag känner att det är fel att särskilja ’det väsentliga’ och ’det oväsentliga’ i skapelsen som heter människan, och att separera kroppen från själen… jag kan inte hålla med Er förnekande av alla berättigade fysiska behov, Er förnekande av kroppen och människans öden på Jorden. Jag önskar något annat: jag drömmer om livsformen där hela människan, ande, själ och kropp, skulle sträva efter  en djupare självbekräftelse, där kroppen och sinnen inte skulle vara varandras fiender, och där människan skulle kunna uppnå enighet inom sig själv och med hjälp av sitt öde, så att – när hennes sista stund kommer – skulle människan kunna säga: ’Jag har uppfyllt mitt öde’.”

Sådana tankar sysselsatte länge den unge Leopold. Sanna svaret och ro fann han i islam…

————————————————————-

*arvsynden är, enligt kristna läran, synd som Adem (a.s.) och Hawa har begått och varför de blev förpassade från Paradiset. Isa, a.s. har frälst människor genom att bli korsfast. Subhan’Allah, mycket ologisk lära som antyder att Gud är orättvis: människor blir frälsta och förlåtna genom att Isa (a.s.) - som skall vara Guds son (?) - offras. Jag saknar människors individuella ansvar och kan inte acceptera uppfattning av Universums Skapare och Herre av allting som den synen erbjuder.

I islam är logiken klar och rättvis: arvsynden finns inte (kvinnan är varken ond eller oren, det är djälvulen den utstötte som gjort sig skyldig med sina viskningar till Adam, a.s.). Alla skall vi ansvara för det allra minsta vi gjort och avsett, och ingen skall bära en annan människas synder.

Frälst blir man genom att använda sitt sunda förnuft och gåvor som man fått från sin Herre: ögonen, öronen, sinnen, förnuftet; genom att observera naturen och hela Guds skapelse, förhållanden och fullständiga skönhet och precision i den skapelsen… och när man inser sanningen, erkänner man att det inte finns någon gud förutom En Gud, Allah, och att Muhammed (a.s.) är en gudstrogen man och Allahs sista Profet; och genom att följa det levnadsprogram som Gud har avsett för Sin skapelse - människan, under hennes liv på Guds skapelse - planeten Jorden.

Om jag skrivit något rätt, är det tack vare Allah. Om jag skrivit något fel, är det på grund av mina fel, och Allahu Alem.