Bismillah.

Igår kväll såg jag Existens på SVT2. På SVT:s hemsida kan man läsa följande: “Vad händer om man hittar andra korantexter än de redan kända? Del 5 av 8. Vad händer om man hittar andra korantexter än de redan kända? Hur kommer det att förändra hur muslimer ser på sin heliga skrift? Under natten den 24 april 1944 bombar britterna München. I ett hus förstörs ett unikt arkiv. 450 fotorullar med gamla manuskript av Koranen. Men språkforskaren Anton Spitaler som ansvarade för arkivet ljög. Arkivet förstördes aldrig. Det blev gömt och glömt tills alldeles nyligen.

Med anledning av detta, har jag bestämt mig för att mer eller mindre skriva av en del ur Maurice Bucailles bok “Bibeln, Koranen och vetenskap” och dela den med er som inte läst denna bok eller annan litteratur som behandlar ämnet om Korantextens autenticitet. Det är framför allt ickemuslimer (inklusive s.k. ex-muslimer) som behöver upplysas med dessa fakta. Naturligtvis, krävs det att man läser texten med ett öppet sinne, väger historiska fakta på ett objektivt sätt och använder sig av sitt förstånd, vilket innebär att fördomar och islamhat (om man nu släpar med sig dessa tunga bördor i sin bröstkorg) får åsidosättas när man påbörjar läsning, om man vill utvidga sina horisonter. En muslim kan endast känna sorg för dem som vidhåller hårt vid sin trångsinhet och sitt hat, så som bror Asad beskrev: “Det vill säga, de undersöker knappast historiska fakta med ett öppet sinne, utan de börjar i nästan varje enskilt fall från en i förväg antagen utgångspunkt som deras fördomar redan definierat. De väljer bevis efter slutsatsen till vilken de a priori har avsikt att komma. Där godtyckligt val av vittnen är omöjligt, tar de delar av vittnesmål från tillgängliga vittnen. De tar dessa delar ur sammanhanget eller ”tolkar” deras vittnesmål i anda av ovetenskaplig illvilja och ger absolut ingen betydelse till erkännandet av ‘andra sidans’, dvs. muslimernas, bevis.”

Den obestridda autenticitet ger korantexten en speciell plats bland Uppenbarelsens böcker; en plats som den varken delar med Gamla eller Nya Testamentet. Gamla Testamentet och Ingil hade utsatts för revisioner** innan de nådde oss i den form som vi känner idag. Detta är inte fallet med Koranen av enkla anledningen att den hade skrivits ner redan under Profeten Muhammads, (), liv. Vi skall nu se hur detta hade gått till.

** Revisioner som jag, om intresset finns, kan försöka ta upp i en av kommande artiklar, insha’Allah 

Skillnader som i detta avseende urskiljer Uppenbarelsens sista bok (Koranen) från de tidigare två (Gamla och Nya Testamentet) har väsentligt inget med frågan om datering att göra, så som vissa ihärdigt framhåller utan att ta hänsyn till omständigheter som hade styrt intygandet av judeo-kristna och koranens texter. Inte heller tar de hänsyn till omständigheter under vilka Koranen hade uppenbarats för Profeten Muhammad (). De påstår att sannolikheten att en text från 600-talet har nått fram till vår moderna tid oförändrad, är större än sannolikheten för andra texter som kan ha upp till 1500 år mer på nacken. Denna anmärkning stämmer i och för sig, men den ger inte tillräcklig (vetenskaplig) förklaring och den nämns mer för att rättfärdiga modifikationer i judeo-kristna texter som gjorts under tidens gång, än att påpeka att risken att Koranens text (eftersom den är nyare) korrigerats av människor är mindre än de första böckernas texter.

Vad gäller Gamla Testamentet, är det just mängden av skriftställare av en och samma berättelse och revisioner av texter som vissa böcker gått igenom under flera epoker före kristendomen, som är anledning till dess icke-exakthet och kontradiktioner. Vad gäller Ingil, för vilken ingen kan bekräfta att den alltid innehåller förlitliga rapporter om Isas (alayhisselams) ord, eller exakta berättelser om hans handlingar som är strikt historiskt bekräftade och sanna, så har vi i bokens (“Bibeln, Koranen och vetenskap”) första del sett att successiva redaktioner av dess texter är ansvariga för avsaknad av autenticitet i Ingils texter. Inte nog med det - Ingils skriftställare är inte ögonvittnen (till Isa, a.s, liv).

Vi måste lika så förklara skillnaden mellan Koranen, Skrivna Boken; och Hadithen, kollektion av berättelser om Profeten Muhammads () ord och handlingar. Vissa av hans följeslagare började redigera dem redan efter hans död: eftersom mänsklig villfarelse kunde smiga sig på under detta arbete, var det tvunget att samlande av hadither skulle fortsätta senare och utsättas för den strängaste vetenskapliga kritiken. Följden är att hadith dokument som daterar efter Profeten Muhammads () död, har faktiskt störst vetenskaplig tillförlitlighet. Men precis som Ingils texter, varierar hadith texter i sin autenticitet. Precis som ingen av Ingil böcker var skriven under Isas (’alayhisselam) liv - alla är de skrivna mycket senare än Isas, a.s, mission på jorden avslutades - så var ingen samlingsbok av hadither färdigskriven under Profeten Muhammads ().

Det är en helt annan historia med Koranen. Profeten Muhammad () och muslimer lärde sig bokstvligen och utantill Koranens text, precis så som den uppenbarades, och skriftkunniga skrev ner texten. Koranen innehåller redan från början dessa två element av autenticitet som ingen av Ingils böcker har. Det förblev så till Profetens () död. Recitationer, under en tidsperiod när alla inte var skrivkunniga men kunde memorera utantill, ger en betydande fördel i och med mängden av möjliga kontrollanter vid tiden då Korantexten definitivt skrevs ner.

Koranen uppenbarades till Profeten Muhammad () via arkängeln Gibril (Gabriel). Uppenbarandet varade i 23 år och börjar med första verser i surah XCVI, sedan avstannar under tre år, och fortsätter under följande 20 år, till Profetens () död år 632, eller cirka 10 år före och 10 år efter hijra (622).

Första uppenbarade verser var (Koranen, XCVI : 1-5)

Läs! I din Herres namn, Han Som skapat - skapat människan av en grodd som sätter sig fast! Läs! Din Herre är Den Främste Givaren, Som har lärt [människan] pennans [bruk], lärt människan vad hon inte visste!

Professor Hamidullah, i introduktion till sin översättning av Koranen, uppmärksammar att ett av teman i denna första uppenbarade verser var “beröm till qalem (redskapet att skriva med), som medel för människans insikt” och att de därmed ger förklaring till ”Profetens, (), omsorg och noggranhet i att bevara Koranen genom att skriva ner den“.

Texterna bekräftar formellt att redan uppenbarad Korantext var skriftligt fastställd långt innan Profeten Muhammad () lämnade Makkah och gick till Medinah. Vi skall se senare att själva Koranen bevittnar detta. Vi vet att Muhammad () och muslimer som levde under hans tid, brukade recitera Koranens dittills uppenbarde text. Det skulle, alltså, vara otänkbart att Koranen antyder på händelser som inte motsvarar verkligheten, när skriftställare lätt kunnat kontrollera texten hos Profeten och hans omgivning.

De suror (kapitel) som hade uppenbarats före hijra visar på att Koranen hade skrivits ner innan Profeten () lämnade Mekkah (år 622), se (LXXX : 11-16)

Nej, [låt] detta bli en påminnelse [för dig]! Och låt den som vill lägga den på minnet! [Bevarade] på ark som behandlas med vördnad, hålls de högt i ära, obesmittade av [jordisk smuts]; [himmelska] budbärare bär dem i sina händer,ädla och plikttrogan [tjänare].

Yusuf Ali, i sin kommentar av Koranen från 1934, säger att när denna surah uppenbarades, så fanns det 42 eller 45 andra suror (av totalt 114) i Mekkahs muslimers händer. 

Se (Koranen, LXXXV : 21-22)

Nej, detta är en ärorik Koran, [med budkap] inristade på en [oförstörbar] tavla.

Se (Koranen, LVI : 77-80)

(Jag kallar de stegvis uppenbarade avsnitten av Koranen att vittna - detta är en försäkran av största vikt, om de bara kunde inse det! - )  om att detta är en framställning som måste hållas högt i ära, [bevarad] i en mot allt ont skyddad Skrift, som inga andra än de rena skall röra, en uppenbarelse från världarnas Herre! 

Se (Koranen, XXV : 5)

De säger också: “[Det är bara] sagor från förfädernas tid som han har låtit skriva ned och som han får upplästa för sig morgon och afton!”

Här talas det om anklagelser från Profetens () motståndare, som påstod att han var en bedragare. De spred lögner om att det finns människor som kommer till Muhammad  och berättar för honom berättelser från urtider, och att han själv skriver ner dessa berättelser eller beordrar andra muslimer att skriva ner dem (ordens betydelse kan diskuteras, men vi bör tänka på att Muhammad () var analfabet). Hur som helst, så tyder versen på skriftlig notering av Koranens text som till och med Muhammads () fiender avslöjar (genom att formulera sina anklagelser mot honom).

Själva Koranen upplyser oss på så sätt om att den blev nedskriven under Muhammads () liv. Det är känt att han hade många skriftställare runt omkring sig, av vilka Zeid ibn Sabit var mest berömd. 

I Förord till sin översättning av Koranen (1979), beskriver professor Hamidullah villkoren under vilka nedskrivning av Korantexter skedde under Profeten Muhammads () liv (ända fram till hans död) :

“Källorna håller med varandra om att varje gång när en fragment av Koranen uppenbarades, så kallade Sändebudet Muhammad en av sina skrivkunniga följeslagare och dikterade den för honom, samt preciserade exakt var i den redan existerande texten det nya fragmentet skulle stå… Det preciseras att, efter att Muhammad () dikterat en ny del av Korantexten, bruakde han be skriftställaren att läsa högt för honom det han skrivit ner, så att han () skulle kunna korrigera skavanker och misstag i skrivna texten, om de fanns. En berömd berättelse talar om för oss hur Profeten Muhammad () brukade varje år under månaden ramadan recitera för arkängeln Gibril hela dittils uppenbarade Korantexten - och att under ramadanen som föregick hans död, så bad Gibril honom att recitera hela Koranen två gånger… Vi vet att muslimer under Profeten Muhammads () tid brukade vaka under ramadanen för att be extra böner under vilka de skulle säga hela Koranen. Flera källor bekräftar att under den sista recitationen (av hela Koranen) var även skriftställaren Zeid närvarande. Andra källor talar om många andra muslimer (som närvarade den sista genomgången av hela Korantexten).” 

För denna första nedskrivning användes flera olika redskap: pergament, läder, trätavlor, kamelers skulderblad, mjuka stenar (för gravering) m.m.

Men samtidigt rekommenderade Profeten Muhammad, (), till muslimer att lära sig Koranen utantill, vilket de också gjorde: i helhet, eller delvis. Så blev de hafiz som kunde hela Koranen utantill och spred den på så sätt. Den dubbla metoden för att bevara Korantextens autenticitet - skriftligt och genom att memorera den utantill - visade sig vara mycket dyrbar.

Lite efter Profetens () död år 632, bad hans efterträdare - muslimernas första khalif Abu Baqr, r.a,  från Muhammads skriftställare Zeid ibn Sabit att förbereda en kopia av hela Korantexten, vilket Zeid gjorde. På Omars, r.a, (som skulle bli andra khalif) initiativ, konsulterade Zeid hela dokumentationen som han kunnat hitta i Medinah: vittnesmål från flera Korandoktorer (hafiz, som kunde hela Korantexten utantill), Koranens olika kopior som skrivits ner på olika underlag (se ovan vilka) och tillhörde olika individer - allt detta för att undvika minsta möjliga fel vid nedskrivningen. Så kom man fram till en mycket värd kopia av Koranen.

Källorna lär oss att den andre khalif Omar, r.a, hade bevarat boken som bestod av den här kopian och innan ha skulle dö, lämnade han den över till sin dotter Hafsa, Sändebudet Muhammads änka.

Islams tredje khalif Othman, r.a, som regerade mellan 644 och 655 beordrade till en komission, som bestod av högsta experter, att göra en omfattande kritisk jämförande med källan, som bär hans namn. Komissionen kontrollerade autenticitet av dokumentet som skrevs under Abu Bakrs, r.a, khilafat, och som hittills hade befunnit sig i Hafsas ägo. Komissionen konsulterade muslimer som kunde hela Korantexten utantill. Kritik av textens autenticitet utfördes på det strängaste sättet.

Det nödvändiga villkoret för att behålla den minsta lilla vers som kunde utsättas för diskussion var att alla vittnesmålen överensstämde med varandra: vi vet egentligen att vissa Koranverser korrigerar andra verser vad gäller vissa föreskrifter, vilket är fullständigt klart när vi kommer ihåg att Muhammads () profetskap varade i 23 år. Så kom man fram till texten där följden av suror motsvarar den som Profeten Muhammad, (), följde när han reciterade hela Koranen under ramadanen.

Vi skulle kunna fråga oss vilka bevekelsegrunder var det som motiverade de tre första khaliferna, och speciellt Othman, r.a, att samla, och utföra en kristisk jämförelse av texten. De är enkla: islam spreds så snabbt under de första decennierna efter Profeten Muhammads () död, och expansionen skedde bland folk som i många fall inte talade arabiska. Det blev nödvändigt att vidta försiktighetsåtgärder för att säkerställa spridning av Korantexten i dess ursprungliga renhet: Othmans, r.a, kritiska jämförande hade just det syftet.

Othman, r.a, skickade exemplar av texten från den kritiska jämförandet till olika centra i Islamiska Riket, så att - enligt professor Hamidullah - idag har vi exemplar från Othmans tid i Tashkent och Istanbul. Med undantag för några eventuella, ytterst få, fel vid utskrifter, är de äldsta exemplar i hela islamvärlden identiska. Samma gäller för exemplar som befinner sig i Europa (i Nationella biblioteket i Paris finns det fragment som är, enligt experter, från 700 talet och 800 talet). Mängder av kända gamla texter stämmer överens med varandra med de minsta obetydliga variationter som inte förändrar textens allmänna betydelse, även om sammanhanget ibland tillåter fler läsmöjligheter i samband med det faktum att gamla alfabetet var enklare än dagens. *

* När diakritiska symboler inte var med, kunde det t.ex. leda till att en verb läses i aktiv eller i passiv form, i manligt eller kvinnligt genus, men det hade oftast inga följder, eftersom betydelsen definierades av sammanhanget i de flesta fallen.

Suror, som är 114, blev klasserade efter längden - från de längsta till de kortaste - fast med några undantag. Uppenbarelsens kronologi framgår alltså inte från texten. Den är dock känd för den överväldigande delen av Korantexten. Många berättelser talas det om på flera ställen i texten, vilket ibland innebär upprepning: väldigt ofta lägger ett fragment detaljer till en berättelse som är ofullständigt kartlagd på ett annat ställe i texten. Och allt som har med modern vetenskap att göra - vilket gäller även för många andra teman som Koranen tar upp - är utplacerat i Korantexten utan en synlig yttre klassifikation.