Bismillah.

Surat Al-Mulk
(tolkningen och förklaringen av kapitel LXVII i Koranen)

I Guds, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn.

01. Välsignad Han Som har allt herravälde i Sin Hand och Vars makt övervinner allt!

30. Säg: “Vad tror ni? Om allt ert vatten skulle försvinna i jordens djup, vem skulle då kunna ge er vatten ur rena och klara källor?”

Förkortad föklaring av detta kapitel:

01. Ordet تَبَـٰرَكَ som detta kapitel börjar med, betyder att det goda hos Allahs är enorm i mängden och kvalitet, och Han Är jordens och himlarnas Herre i detta begränsade, och i nästkommande, eviga livet.

02. Döden innebär att bandet mellan själen och kroppen kapas, och att själen lämnar kroppen, medan livet innebär att själen är bunden vid kroppen. Här betyder livet Allahs handling av skapandet av människan och själen inom henne för att Han skall först ge oss plikter och sedan testa oss, och slutligen belöna eller straffa oss, enligt hur vi handlat under livet på jorden. Grundläggande syftet med testet är att uppvisa (den mänskliga) perfektionen, den fullkomliga godheten hos de goda, och den fullkomliga underkastelsen (till det goda) hos de som valt att lyda (Den Gode).

03. Hur många gånger som helst som du kastar blickar i önskan att upptöcka någon brist eller ofullkomlighet i Allahs skapande, kommer du alltid att förlora i den strävan:

04. Din blick kommer alltid att komma tillbaka till dig, liten och ödmjuk, utmattad i ett sökande som är förgäves. Allt du får upptäcka är i stället hur perfekt Allahs skapande är, hur Perfekt Han Som har skapat, ordnat och driver allting som finns, Är.

05. Här talar Allah om andra nyttan med stjärnorna: för att hålla de djävulska krafterna i schack”. Qatadah säger att Allah har skapat stjärnorna med tre syften: att de är prydnad till oss närmaste himmel, att de håller de djävulska krafterna i schack, och att de visar vägen till resande människor på jorden och på havet.
šejtanima smo na ahiretu pripremili, nakon spaljivanja na dunjaluku gorućim iskrama, vatru Džehennema.

06. Dvs, efter att de i dunya bränns med brinnande gnistor, skall shayatin brinna i helvetets eviga eld i akhira.

07. När de kastas i helvetet så som man kastar torra granar i elden, skall de höra ‘röst’ som liknar åsneskri.

08. “…nära att sprängas i stycken av ursinne” dvs. helvetet är nära att gå i bitar av rasande vrede mot förnekarna. Änglarna, helvetes vakter, skall fråga varje ny grupp av syndare som störtas ned i helvetet: Kom ingen till er för att varna er?

09. De skall svara: Jo, det kom en varnare till oss, men vi beskyllde honom för lögn och sade: ‘Gud har aldrig uppenbarat något budskap. Ni tar miste, du och de som följer dig’. Varnaren som de förnekade och förklarade för vilseledda lögnare är vår Herres - Allahs Sändebud, varnaren som varnade och informerade oss om denna dag, men vi förnekade hans budskap, vi förnekade ghayb (det osynliga), nästkommande liv och föreskrifter som förklarar det som Allah vill från oss.

10. Och om vi bara hade lyssnat så som de som har förstånd lyssnar, eller som de som vill kunna urskilja sanningen från falskhet lyssnar - skulle vi inte varit Eldens folk.

11. Synden av förnekelsen (icketro) gör att de har fötjänat straffet i Elden. Eldens invånare är långt borta fran Allahs Rahmah. Efter att de själva erkänt sin synd, blir straffet obligatoriskt för dem. Ingen ursäkt finns kvar för dem.

12. Men förlåtelse och en riklig belöning väntar dem som står i bävan inför sin Herre, fastän de inte kan se eller förnimma Honom.

13. Och Allah vet vad som finns i hjärtan.

14. Skaparen känner bäst det som Han har skapat. Han känner de djupaste hemligheter som hjärtat döljer, Han har kunskapen i den minsta lilla detalj om allt som finns i hjärtan.

15. Han har gjort jorden lätt och bekväm for människan att gå på den och bosätta sig på den, Han har inte gjort den hård eller grov. Han har skänkt oss jorden att gå på den, att leva på den, att bosätta oss på den och att försörja oss från den - det är Han Som har skänkt oss allt det. Allah Den Upphöjde är Välgoraren. Men vi måste vara medvetna om att vi skall vändas åter till Honom. Därför säger Den Upphöjde det i slutet av ayat, med meningen att vi skall, efter att ha blivit pånyttfödda och uppståndna, svara inför Honom - och inte inför någon annan än Honom.

16. Han Som Är i himmelen - Är Allah. Kan de vara säkra på att Han inte kommer låta jorden sluka dem, som Han gjorde med Karun, efter att Han gjort densamma jorden bekväm för dem att leva på den…? När jorden börjar skaka, skall det tillstandet vara tvärtom det tillstand de känner till - tvärtom tillstandet av lugn och frid…

17. Han Som Är i himmelen - Är Allah. Kan de vara säkra att Han inte kommer att släppa lös en storm över dem, som Han gjorde med Luts folk och med “aShaabul fiil” (Elefantens armé)? De skulle då förstå Hans hot (varning), men det skulle vara för sent.

18. Dvs. Han straffade dem med ett oerhört straff.

19. Den Barmhärtige, Dem Allsmäktige är Den som får fåglar att flyga. Han har skapat fåglarna så att de kan flyga - prisad vare Han Som har skapat fåglarna. Inget är dolt för Honom.

20. Detta betydet att ni (människor) inte har arméer eller medhjalpare som kan skydda er fran Allahs straff. Vem skall ta på sig uppgiften att hjäpa er om inte Allah bestämmer Sig att hjälpa er, av Sin Barmhärtighet? Men de är offer för självbedrägeri, som shaytan leder dem till. Det är så han lurar och bedrar dem.

21. De springer från sanningen, de lär sig ingenting och de tänker inte.

22. Den som går böjd med sänkt huvud är förnekaren som är ihärdig i sin olydnad till världarnas Herre i dunya, och som Allah skall låta uppstå på Domedagen med ansiktet mot jorden (marken). Den som går upprätt på en rak väg är den som tittar och ser vad som är framför honom, han går den raka vägen utan att ta in på några sidgator eller vändpunkter. Detta avser troende som i dunya går på Allahs väg med den fulla vägledningen och kunskapen. På Domedagen skall Allah låta honom återupplevas upprätt på den raka vägen som leder till Jannah.

23. Säg, Muhammad: “Det är Han Som har skapat er och begåvat er med hörsel, syn och förstånd - men var är er tacksamhet?”

24. Han har skapat oss och låtit oss spridas över jordens yta for att leva detta liv.

25. Men de frågar: “När skall detta löfte infrias, om det ni säger är sanning?”

26. Endast Allah håller i kunskapen om Domedagen och dess början. Sändebudet har fått i uppgiften bara att offentligt varna, informera och påminna om vilka oerhörda följder som icketro leder till, samt att förtydliga det som Allah har beordrat honom att framföra till människorna. Och tiden för början av Domedagen är inte en av sakerna som ALlah har beordrat Sändebudet att framföra till oss.

27. Dvs. när de från nära håll ser lidandet, skall deras ansikten svartna, de skall bli deprimerade och sjunka i förnedringen. Det som de brukade skynda på och be om i dunya, medan de skrattade åt det, skall nu de få se.

28. Från stunden som är bestämd för var och en av oss (dödsögonblicket) kan ingen skydda - oavsett om Allah skickar döden till Sändebudet och till troende, så som förnekarna önskade sig, eller om Han låter dem leva en tid till.

29. Säg: “Han är den Nåderike - vi tror på Honom och till Honom litar vi. Ni kommer snart att få veta vem av oss som uppenbart har gått vilse.”

30. Dvs: om Allah låter samma vatten som Han har skänkt er, gå ned i jorden sa att vattnet helt och hållet försvinner - kommer ingen annan kunna ge er flytande vatten, förutom Han Allena! Han ger vatten genom regn och floder, och låter oss utnyttja allt det goda som vatten är.

Bismillah.

Klassisk tafsir av verser citerade i “Jag vill skydda mitt hjärta”-inlägget från 2009-08-15. Här översätts, som avsikten ursprungligen var, Tafsir av Ibn Kathir i dess förkortade version:

Dessa hycklare talar föraktfullt om dem av de troende som i sina offergåvor ger mer än de är skyldiga att ge och hånar dem som inte har annat att ge än det magra resultatet av sitt eget arbete. Allah skall låta deras hån återfalla på dem själva - ett svårt lidande väntar dem.
(översättning av Koranen IX:79)

Det här är också en av hycklares egenskaper: ingen är förskonad från deras anmärkningar och deras hån under alla omständigheter, inte ens de som ger zakah är besparade deras hån. Om någon ger betydande egendom i zakah, då säger de: “Det här är en hycklare (han vill bara visa upp sig)!” och om någon ger lite säger de: “Allah behöver inte den här människans zakah.”

Imam Bukhari har nedtecknat att Abu-Mas’ud, sade: “När versen om zakat uppenbarades, var vi bärare last på våra ryggar (och på så sätt tjänade vi pengar och gav zakah), så en man kom och gav mycket i zakah. De sade: ‘Vilken hycklare!’, och sedan kom en man och gav en sa’ (mått av spannmål). De sade: ‘Sannerligen, Allah behöver inte den här sadaqat’. Och följande vers uppenbarades:
Dessa hycklare talar föraktfullt om dem av de troende som i sina offergåvor ger mer än de är skyldiga att ge och hånar dem som inte har annat att ge än det magra resultatet av sitt eget arbete. Allah skall låta deras hån återfalla på dem själva - ett svårt lidande väntar dem.
(översättning av Koranen IX:79)’”

Även Muslim har nedtecknar denna hadith från Shu’bah.

Imam Ahmad har nedtecknat att Abi as-Salila sade: “En man kom till vårt halawa i Baki’a och sade: ‘Min far eller min farbror berättade för mig att han hade sett Rasulullah Muhammad i Beki’a när han sade: Vem skall ge välgörenhet (zakat) och att jag därför blir hans vittne på Domedagen?’” Mannen berättar vidare: “Jag vecklade ut en eller två bitar tyg från min turban och ville skänka dem i zakah, men det som drabbar människan drabbade mig, och jag lämnade tillbaka tyg på min turban. Sedan kom en man med en kamel: aldrig hade jag sett en mörkare man i Baki’a och inte heller kortare till växt och inte heller fulare till utseendet. Aldrig hade jag sett i Baki’a en vackrare kamel än den som han hade med sig. Han sade: ‘Ya Rasulullah! Kan denna kamel vara zakah?’ Han svarade: ‘Ja.’ Mannen sade: ‘Ta då den.’ En man anmärkte på detta och sade: ‘Den här gav bort kamelen, wallahi var den bättre än han.’ Rasulullah hörde honom och sade: ‘Du har sagt en lögn, han är bättre än du och än kamelen.’ och upprepade detta tre gånger.

Sedan lade han till: ‘Ruinerade är ägare av 100 kameler’, tre gånger. De frågade: ‘Ya Rasulullah, förutom vilka ägare?’ Han sade: ‘Bara för den som säger till sin egendom (förmögenhet) si och så’, och han lade ihop sina händer från höger och vänster, sedan sade han : ‘Frälst är den som är i nöd (inte har mycket), och som utför mycket ibadat’, tre gånger.”

Ali bin Abi-Talha berättar från Ibn-’Abbas följande om den här versen: “Abdurrahman bin Awf kom med 40 uns guld till Rasulullah Muhammad och en Ansari med en sa’ av mat, och hycklarna sade: ‘Wallahi, det är inget annat än hyckleri som har motiverat Abdurrahman att skänka det som han skänkte’ och de sade: ‘Sannerligen är inte Allah och Hans Rasul i behov av den här sa’a’.”

I versionen som återberättas från Al-Awfi, står det att Ibn-’Abbas sade att Abdurrahman bin Awf kom med 100 uns av guld.

… och hånar dem som inte har annat att ge än det magra resultatet av sitt eget arbete. Allah skall låta deras hån återfalla på dem själva - ett svårt lidande väntar dem. ” i
Det här är ersättning för deras smutsiga handling och deras hån mot troende, eftersom belöningen är enligt handlingen, därför behandlar dem Allah som Den Som låter deras hån återfalla på dem själva och hjälper troende i denna värld, och för hycklare är ett svårt lidande förberett, eftersom belöningen är enligt handlingen.

- Människorna har gjort narr av andra sändebud före dig, men till sist blev dessa upptågsmakare inringade av just det som deras skämt riktade sig mot.
(översättning av Koranen VI:10)

Allah Den Upphöjde, i Sin Barmhärtighet, sänder Sändebud till varje grupp av skapelse, Sändebud som är från dem, för att de skulle kalla varandra till det goda och det rätta, och för att möjliggöra dem att tala med varandra och ställa frågor till honom.

Allah Den Upphöjde säger:

“… då Han lät ett sändebud komma till dem, [en man] ur deras egna led…”
(översättning av Koranen, III:164)

Allahs Ord:
“Människorna har gjort narr av andra sändebud före dig, men till sist blev dessa upptågsmakare inringade av just det som deras skämt riktade sig mot”,

är tröst till Rasulullah Muhammad för hans folks förnekande av Sanningen samt löfte till honom och till troende attsegern är deras i denna och i nästa värld.

- Väntar de som sätter gudar vid Allahs sida bara på att änglarna skall komma och hämta deras själar eller på din Herres straff i denna värld? Så betedde sig också deras föregångare; och när straffet drabbade dem var det inte Allah som gjorde dem orätt, nej, de hade gjort sig själva orätt; följderna av deras onda handlingar hann upp dem och de inringades till sist av det som de hade gjort till föremål för sitt hån och sina skämt.
(översättning av Koranen XVI:33-34)

Ibn Kathirs kommentar till dessa verser återger jag inte, utan skriver bara rubriken till kommentaren som sammanfattar det hela: förnekarnas avståndstagande från Tron betyder helt enkelt att de väntar på straffet.

Bismillah.

Ramadan är bland annat, Koranens månad, och varje troende är medveten om att vi bör umgås mer med den under fastemanaden, när belöningen för våra goda gärningar är mångdubblade, subhanAllah! Läs nedan om värdet av Koranens två ljusa kapitel, och grubbla själv over det faktum att i ramadan mångdubblas belöningen för våra goda gärningar. Kommer du, kommer jag, kommer vi som ummah, tillbringa mer tid med det som är läkemedel för vara hjärtan under den kommande välsignade månaden, ramadan 1430 h?

Abu Umama sade att han hörde Rasulullah Muhammad säga: “Recitera Koranen, för den skall komma på Uppståndelsedagen som medlare (förespråkare) för dem som brukade recitera Den. Recitera de två ljusa (surorna), Al-Baqara and surah Alu ‘Imran: de skall komma på Uppståndelsedagen som två moln eller två skuggor, eller två fågelflockar i rader, och bedja för dem som brukade recitera dem. Recitera surah Al-Baqara: att ta tillflykt till den är välsignelse och att överge den är anledning till sorg, och magiker kan inte bemöta den.” (Mu’awiya sade: det har förmedlats till mig att ‘batala’ här betyder ‘magiker’.)
(Muslim, 4 / 1757)

An-Nawwas b. Sam’an sade att han hörde Rasulullah Muhammad säga: “På Uppståndelsedagen skall Koranen och de som brukade handla enligt den föras fram med surah Al-Baqara och Alu ‘Imran framför sig.” Rasulullah Muhammad liknade dem med tre saker, som jag inte har glömt sedan dess. Han (Rasulullah Muhammad ) liknade dem med två moln, eller med två svarta baldakiner med ljus mellan dem, eller med två fågelflockar i rader som bedjar för den som brukade recitera dem.
(Muslim, 4 / 1759)

Bismillah.

Bland dem som skall få del av fay är de fattiga och utvandrarna som tvingats att lämna sina hem och sin egendom och överge ondskans rike för att söka Guds nåd och Hans välbehag och som ger sina bidrag i kampen för Guds och Hans Sändebuds sak. De är de som har en sann och uppriktig tro.

Till dem hör också de som var bofasta i staden och antog tron före utvandrarnas ankomst, och som med kärlek bemötte alla som sökte tillflykt hos dem och inte missunnade dem vad de fick ta emot, utan tvärtom gav dem företräde, trots att de själva måste göra uppoffringar. De som värjer sig för girighetens frestelser - dem skall det gå väl i händer.

De som kommer efter dem ber: “Herre, ge oss Din förlåtelse och förlåt våra bröder som gått före oss i tron, och låt inte ovilja mot någon troende bli kvar i våra hjärtan! Herre! Du ömmar, full av barmhärtighet, för Dina tjänare!”
(översättning av Koranen, LIX:8-10)

Bloggarens inledande ord: Inlägget består till största del av översättning av tafsir av dessa verser från Ibn Kathir, men några få meningar är mina egna, för att sätta det hela i sammanhang med det som denna blogg handlar om.

Allah den Upphöjde beskriver och förklarar tillstånd av de fattiga som bör få en del av fay. Det är:

“de fattiga och utvandrarna som tvingats att lämna sina hem och sin egendom och överge ondskans rike för att söka Guds nåd och Hans välbehag”

Det betyder att de hade lämnat sina hem och sade ifrån till sitt onda folk, och skyndade sig till Allah och Hans sista Sändebud , allt detta för att de ville Allahs nåd och välbehag. Det är de som bekräftar det som deras tunga uttalar med handlingar, de är de främsta bland muhaajiriin. Direkt efteråt berömmer världarnas Herre Ansaarin (Madinah-borna) och beskriver deras dygder: ära, ädelhet, avsaknad av avund mot sina bröder muhaajiriin från Makkah, osjälviskhet när de delar av det som Allah hade skänkt dem med sina emigrerade bröder även när de själva har brist.

Till dem hör också de som var bofasta i staden och antog tron före utvandrarnas ankomst, och som med kärlek bemötte alla som sökte tillflykt hos dem och inte missunnade dem vad de fick ta emot, utan tvärtom gav dem företräde, trots att de själva måste göra uppoffringar. De som värjer sig för girighetens frestelser - dem skall det gå väl i händer.

“De som var bofasta i staden och antog tron före utvandrarnas ankomst” är Madinah-borna, Ansaarin, som hade bebott Madinah före emigranterna, och som hade antagit tron före många av utvandrarna från Makkah. ‘Umar ibn Khattab r.a. sade: “Jag efterlämnar till den nästa khalifa de första muhaajiriin (utvandrarna från Makkah), han bör lära ut deras rättigheter till dem och skydda deras värdighet. Jag efterlämnar testamente att ni behandlar väl ansaarin, dem som ‘var bofasta i Madinah och antog tron före utvandrarnas ankomst’ att ni accepterar deras välgärningar och förlåter deras fel.”
(Sahih Al-Bukhari)

Ansaarin älskar utvandrarna (muhajiriin) för Allahs skull - deras själar är ädla och hederliga, de älskar muhajiriin och hjälper dem med sin egendom. Imam Ahmad rahimahullah har nedtecknat att Anas r.a. sade:
Muhajiriin brukade säga: “Ya Rasulullah, vi har aldrig sett ett folk som det här folk till vars stad vi har emigrerat (Ansaarin): de ger mycket när de själva har det knappert, och när de har lite mer, skänker de utan räkning. De har delat med oss av vad de har, så att vi inte behövde bry oss om vad vi skall äta och var vi skall bo. Och de har varit med oss i stunder av glädje, så vi fruktar att de skall få all belöning.” Rasulullah svarade: “Nej, det kommer inte att ske. Tacka dem och gör duaa till Allah för dem!” (så skall ni få er belöning för er tacksamhet och syskonkärlek)

Allah beskriver Ansaarin som folk med rena hjärtan, som inte känner ens ett spår av avund mot muhajiriin på grund av deras ärade ställning och att de nämns först - och det är en gåva från Allah. De själva har det knappert men de ger hellre till de fattiga emigranterna än behåller det lilla de har för sig själva. När alla är i nöd, ger de först till andra. Detta är den sannan osjälviskhet och lättnad i bröstkorgen som Allah skänker till Sina goda tjänare.
Al-Bukhari citerar ord från Abu-Harayrah r.a: En man kom till Rasulullah och klagade: “Ya Rasulullah, jag är i nöd och behöver hjälp.” och Sändebudet hänvisade mannen till sina hustrur (att få mat och förnödenheter), men Rasulullahs hustrur hade inget, subhanAllah… Då sade Rasulullah Muhammad : “Finns det någon här som skall ikväll ta emot den här mannen som sin gäst, må Allah förbarma Sig över honom (så som han förbarmar sig över den här Allahs skapelse i nöden)?” En ansari stod upp och svarade jakande. Så gick han till sitt hem med sin gäst och sade till sin hustru: “Det här är Rasulullahs gäst, behandla honom väl!” Hustrun svarade: “Jag svär vid Allah, jag har bara maten så att det räcker för barnen.” och ansarin sade till henne: “När det blir dags att äta, få dem att sova och släck ljuset. Ikväll skall vi fasta.” Hon gjorde så.
Nästa morgon gick mannen (gästen) till Rasulullah , som sade: “Allah Den Upphöjde ler åt den mannen och kvinnan!”…

… och det var då Allah Den Upphöjde uppenbarade orden: “… inte missunnade dem vad de fick ta emot, utan tvärtom gav dem företräde, trots att de själva måste göra uppoffringar.”

Al-Bukhari, Muslim, At-Tirmidhi, An-Nasa’i från Fadl ibn Gazwan - alla de har nedtecknat denna historia. I hadithen som Muslim har nedtecknat får vi veta vem den här ansarin var: det var en av de ädla följeslagarna, Abu-Talha, r.a.

Versen avslutas med orden “De som värjer sig för girighetens frestelser - dem skall det gå väl i händer.” Världarnas Herre förtydligar ännu en gång att de vars bröstkorg är öppen, de som med lätthet och glädje delar med andra av det de fått från Allah, är de som får slutliga segern. Det här är en av muhsinins egenskaper, nämligen osjälviskhet för Allahs skull, öppen bröstkorg och gärningar endast för Allahs skull - uppriktighet i deras handlingar.

Ahmad skriver att Jabir ibn Abdullah återberättade Rasulullah Muhammads ord: “Dra er för att begå våld, för våld skall vara Domedagens mörker, och akta er för girighet, för girigheten har förstört de som levt före er: den fick dem att spilla blod och tillåter det som Allah hade förbjudit.” (Sahih Muslim)

De som kommer efter dem ber: “Herre, ge oss Din förlåtelse och förlåt våra bröder som gått före oss i tron, och låt inte ovilja mot någon troende bli kvar i våra hjärtan! Herre! Du ömmar, full av barmhärtighet, för Dina tjänare!”
Det här är den tredje gruppen vars fattiga har rätt till fay: muhajiriin, ansaarin och de rättsinniga människor som följde i deras spår, så som Allah säger:

Föregångsmännen, de första av dem som utvandrade och de första hjälparna, och de rättsinniga människor som följde i deras spår - Gud är nöjd med dem och de är nöjda där de njuter Hans gåvor…
(översättning av Koranen, IX:100)

“De rättsinniga människor som följde i deras spår” är de som följer dem i att utföra goda handlingar, utmärkta dygder prydde dem, de gör duaa både offentligt och i avskildhet för sina bröder. Därför sade Allah det Han sade i den här versen.

Sändebudet tror på vad hans Herre har uppenbarat för honom och de troende med honom. De tror alla på Gud och Hans änglar och Hans uppenbarelser och Hans sändebud - utan att göra åtskillnad mellan Hans sändebud - och de säger: “Vi hör och vi lyder. Herre, ge oss Din förlåtelse; Du är målet för vår färd!”

Gud lägger inte på någon en tyngre börda än han kan bära. Det goda han har gjort skall räknas honom till förtjänst och det onda han har gjort skall läggas honom till last. “Herre! Ställ oss inte till svars för glömska eller oavsiktliga fel. Herre! Lägg inte på oss en sådan börda som den Du lade på våra föregångare. Herre! Lägg inte på oss bördor som vi inte har kraft att bära. Utplåna våra synder och ge oss Din förlåtelse och förbarma Dig över oss. Du är vår Beskyddare! Låt oss segra över förnekarna av sanningen!

(översättning av Koranen II:285-286)

I Ibn Kathirs kommentar av dessa verser läser vi bland annat:

Hadither om värdet av dessa två verser

Al-Bukhari och Muslim har nedtecknat hadith från Ibn-Mas’ud r.a. som säger: “Det räcker om man reciterar två sista verser från surah Al-Baqarah på kvällen (innan man lägger sig).”

Imam Ahmad har nedtecknat från Abu-Zar r.a att Rasulullah Muhammad sade: “Jag har fått slutet av surah Al-Baqarah från skatten under Arsh”.

Ibn-Mardawayh berättar från Ma’kila ibn Yasar, som säger att Rasulullah Muhammad sade till honom: “Jag har fått Al-Fatihah och slutet av surah Al-Baqarah under Arsh, och utöver detta, även suror från Koranens sista del”.

“Sändebudet tror på vad hans Herre har uppenbarat för honom…”
När denna vers uppenbarades, sade Rasulullah Muhammad : “Ja, sannerligen är det klart att han tror!” Al-Hakim berättar denna hadith och säger att kedjan är sahih men att varken Al-Bukhari eller Muslim har nedtecknat den i sin Sahih hadithsamling.

“… och de troende med honom” detta anknyter till ordet ‘Sändebudet’ och orden som kommer därefter beskriver dem alla:

“De tror alla på Gud och Hans änglar och Hans uppenbarelser och Hans sändebud - utan att göra åtskillnad mellan Hans sändebud…”
Alltså, troende (muslimer) tror att Gud är EN, Den Ende Allah, Herren och Skaparen, att det inte finns någon annan gud värd dyrkan förutom Honom och att det inte finns annan herre förutom Allah. Troende (muslimer) erkänner och tror på alla sändebud, profeter och Böcker som Allah hade uppenbarat till Sina tjänare, profeter och sändebud och troende (muslimer) gör ingen skillnad mellan Allahs profeter och sändebud genom att tro på vissa och förneka vissa av Allahs profeter och sändebud. Tvärtom, för en troende (muslim) är Allahs alla profeter och sändebud uppriktiga, goda, rätt vägledda, rättfärdiga och alla de kallade människor till det goda och det rätta.

Rasulullah Muhammad är Allahs sista Sändebud till mänskligheten fram till Domedagen och en rättvägledd grupp från hans ummah skall vara klart och tydligt på Sanningen, på Den Raka Vägen fram till Domedagen.

“…och de säger: ‘Vi hör och vi lyder. Herre, ge oss Din förlåtelse’…”
De har hört Allahs Ord, de har förstått och accepterat, samt lever sitt liv enligt dem.

‘Herre, ge oss Din förlåtelse…!’ Detta är en bön om förlåtelse, barmhärtighet och skydd.

Ibn Abi-Hatim berättar att Ibn-’Abbas r.a. har sagt att Allah svarar på den bönen “Jag Har redan förlåtit er!”

“Du är målet för vår färd”!
Med dessa ord menas att målet för vår färd är Domedagen och den slutstationen skall ingen undkomma.
Ibn Jarir berättar från Jabir: ‘När följande vers uppenbarades:
Sändebudet tror på vad hans Herre har uppenbarat för honom och de troende med honom. De tror alla på Gud och Hans änglar och Hans uppenbarelser och Hans sändebud - utan att göra åtskillnad mellan Hans sändebud - och de säger: “Vi hör och vi lyder. Herre, ge oss Din förlåtelse; Du är målet för vår färd!”
… då sade Gibril: “Allah sannerligen berömmer dig och din ummah; därför be Honom, och Han skall besvara bönen!”

Han bad med orden: “Gud lägger inte på någon en tyngre börda än han kan bära. Det goda han har gjort skall räknas honom till förtjänst och det onda han har gjort skall läggas honom till last. Herre! Ställ oss inte till svars för glömska eller oavsiktliga fel. Herre! Lägg inte på oss en sådan börda som den Du lade på våra föregångare. Herre! Lägg inte på oss bördor som vi inte har kraft att bära. Utplåna våra synder och ge oss Din förlåtelse och förbarma Dig över oss. Du är vår Beskyddare! Låt oss segra över förnekarna av sanningen!”

“Gud lägger inte på någon en tyngre börda än han kan bära”.
Han förpliktar inte någon med något som man inte kan utföra, Han Är God och skyddar oss. Denna vers derogerar det som följeslagarna r.a. klagade på i versen:

“(…) Vare sig ni visar vad som rör sig i ert innersta eller döljer det, kommer Gud att ställa er till svars för det (…)”
(översättning av Koranen, II:284)

Allah Den Upphöjde skall föra räkneskap och utfråga människan, men skall inte bestraffa henne förutom för det som hon hade valfrihet i. Att ha avsmak för shaytans viskningar (uppmaningar) och känna hur vidriga de är, är en del av tron!

“Det goda han har gjort skall räknas honom till förtjänst” av det goda som han själv gjort “och det onda han har gjort skall läggas honom till last.” det onda som han hade fritt valt att göra.

Sedan lär oss Allah att be Honom, och säger:
“Herre! Ställ oss inte till svars för glömska eller oavsiktliga fel”
Detta betyder om vi missar att utföra fard (strikt religiös plikt) av glömskhet, eller om vi begår en haram handling av samma anledning (glömska), eller om vi gör det i saknad av nyttig kunskap - dvs om vi begår en haram handling omedvetna om att den är haram.

Ibn-Maja har nedtecknat att Ibn-’Abbas r.a. sade att Rasulullah Muhammad sade: “Allah Den Upphöjde förlåter min ummah det som de begår omedvetet (i okunskap) och på grund av glömska, samt det som de gör under tvång!”
Ibn-Hayyan, Al-Awza’i samt At-Tabarani har nedtecknat denn hadith.

Ibn Abi-Hatim har nedtecknat från Ummi-Darda’ att Rasulullah Muhammad sade: “Allah blundar för tre saker i min ummah: omedvetna fel, fel begångna i glömska och det som de gör under tvång!”

Abu-Bakr r.a. säger att han nämnde det till Hassan, som svarade: ‘Ja. Det står även i Koranen:

“Herre! Ställ oss inte till svars för glömska eller oavsiktliga fel. Herre! Lägg inte på oss en sådan börda som den Du lade på våra föregångare!”
Detta betyder: förpliktiga oss inte med det som är svårt att utföra, även om det är inom våra begränsade möjligheter, så som våra föregångare hade fått bära svårigheter, bördor och prövningar; för nu har Du sänt Ditt sista Sändebud Muhammad som barmhärtighet och nåd.

Muslim har nedtecknat hadithen i sin Sahih från Abu-Hurayrah r.a. att Muhammad sade: “Allah har besvarat (accepterat) denna bön”. Ibn-’Abbas r.a. berättar att Rasulullah sade: “Allah har sagt: Jag har redan gjort det!“

Rasulullah sade: “Jag är sänd med den rätta och lätta tron!” Detta återberättas i flera hadither, med fler kedjor.

“Herre! Lägg inte på oss bördor som vi inte har kraft att bära!”
Det här betyder, pröva oss inte med det som vi inte kan utföra eller bära.

“Utplåna våra synder och ge oss Din förlåtelse och förbarma Dig över oss!”
Det här betyder, utplåna våra synder mot Dig, våra tillkortakommanden och synder mot Dig som Du känner; samt utplåna synder som vi begått mot Dina tjänare och mot Din skapelse, och avslöja inte våra onda handlingar för dem. Förbarma Dig över oss med det som väntar oss i framtiden och låt inte att vi faller i synd!
Därför säger man: “Syndaren behöver tre saker: att Allah förlåter hans synder mot Allah, att Allah täcker över hans synder inför Allahs tjänare (att Allah inte skämmer ut honom offentligt inför människor) och att Allah bevarar honom från att återfalla i en liknande synd.”

Vi har redan sagt (se hadithen ovan) att Allah har accepterat den här bönen, och att Han har sagt: “Jag har redan gjort det.”

“Du är vår Beskyddare!
Det här betyder, Du är vår enda Hjälp och vår enda Försörjare; vi förlitar oss endast på Dig, endast Dig ber vi om hjälp och endast till Dig lägger vi all vår lit! Det finns ingen kraft och ingen makt förutom Din Kraft och Din Makt!

“Låt oss segra över förnekarna av sanningen!”
“Förnekarna av sanningen” är de som förnekar Din tro, de som förnekar Din Enhet (tawhid) och Ditt sista Sändebuds Risalah. Det är de som avgudar, tillber och dyrkar andra förutom Dig.
Allah Den Upphöjde har accepterat den här bönen, och i hadithen som Muslim har nedtecknat från Ibn-’Abbas r.a står det att Allah har sagt: “Jag har redan gjort det!”

Ibn-Jarir berättar från Muaz ibn Jabal att han brukade avsluta recitation av surat-ul-Baqarah med bönen: “Amin! Hör denna bön, å Allah!”

Bismillah.

Vi har skapat människan av finaste lera; därefter lämnar Vi henne som en droppe säd i skötets fasta förvar. Därefter skapar Vi av droppen en grodd som sätter sig fast och av grodden en klump och i klumpen skapar Vi ben och dessa ben klär Vi med kött; därefter låter Vi henne stiga fram som en ny skapelse. Välsignad vare Gud, den bäste Formgivaren! En gång måste ni dö, och därefter skall ni väckas till nytt liv på Uppståndelsens dag.
(Koranen, XXIII:12-16)

Utdrag ur Ibn Kathirs tafsir av dessa verser:

Abu Musaberättar att Rasulullah Muhammad () sade: “Allah skapade Adam a.s. från en näve jord samlad från hela jordklotet, och Adams söner visade sig i jordens färger: vissa var röda, vissa svarta, vissa mittemellan, och de dåliga och de goda också.” (Ahmad) Abu Dawud och Tirmidhi har nedtecknad en liknadne hadith i vars kedja ingår Awf al-A’arabi, och Tirmidhi räknar den som hasan-sahih.

Allahs s.w.t.a. ord därefter låter Vi henne stiga fram som en ny skapelse betyder: Vi (Allah Den Upphöjde) andas själen in i henne, och hon börjar röra på sig och blir en ny skapelse som ser, ser, rör på sig och märker vad som händer.

Ahmad återberättar från ‘Abdullah b. Mas’ud, r.a, berättade: “Rasulullah Muhammad () sade - och han () As-Sadikul-Masduk talar bara sanningen Skapande av någon av er är i hans mors sköte under 40 dagar som en droppe säd, sedan lika lång tid som en grodd som sätter sig fast, och sedan lika lång tid som en klump, och sedan sänds en ängel till den skapelsen och själen blåses in i den (…)”

Allah s.w.t.a. säger sedan: Välsignad vare Gud, den bäste Formgivaren!, för versen har precis berättat om Hans upphöjdhet och makt i skapandet, genom transformationen av en droppe säd från ena fasen till nästa, från ena formen till nästa, tills den droppen säd blir till en proportionerlig människa, skapad i vackraste formen.

Allah Den Upphöjde säger sedan: En gång måste ni dö, Alltså, efter att ni blivit skapade för första gången ur ingenting (Adam), skall ni smaka döden.

och därefter skall ni väckas till nytt liv på Uppståndelsens dag. Alltså, den Dag (Räkneskapsdagen) då själen återkommer till kroppen, när räkningen som skapelser har förtjänat skall lösas och när alla skall få betalt enligt sina handlingar.

Bloggarens kommentar: hur människan ber att vara en av de lyckliga på Den Dagen, en av dem som Allah Den Upphöjde skall förlåta tack vare Sin Barmhärtighet. Eller, som Zain Bhikha uttryckte det så vackert: “Oh, how we pray that on That Day we’ll be of those to whome Allah will Say: ‘Peace be with you, I am pleased with you’.”

Tänk bara!

Bismillah.

Vad betyder Koranen för mig? Tröst, vägledning, lindring, botemedel, nåd, kärlek… och mycket, mycket mer än mänskliga ord kan uttrycka. Den lugnar ner hjärtats sorg och oro, den inger hopp om rättvisan och barmhärtigheten, den stärker hjärtat att kunna stå ut med påfrestningar i livet, den förstärker viljan att vara en god människa och bara vilja väl till Allahs hela skapelse.

Gud har sagt och förklarat vad Koranen är till mänskligheten, och vad den är till troende människor.

(…) Säg: “Denna Skrift ger alla som vill tro vägledning och bot mot tvivel och okunnighet (…) (Koranen, XLI:44)

Denna Skrift - här råder inget tvivel - är en vägledning för dem som fruktar Gud och ständigt har Honom för ögonen (Koranen, II.2)

Med Koranen uppenbarar Vi det som är läkedom och nåd för de troende (…) (Koranen, XVII:82)

Vad betyder Koranen för dig? Kommentera gärna!

Bismillah.

Inför varje ramadan brukar jag läsa en tunn bok, som bl.a. innehåller en underbar del, en påminnelse om vår inställning till Koranen. Koranen började uppenbaras i ramadan, och den var Profetens () akhlak. Ramadan bör vara påminnelse för oss att leva upp till vår islam, att arbeta ständigt på att Koranen skall vara vår vägledning, vår akhlak i varje aspekt av våra liv. Om vi bara läser den, utan att ta från dess oändliga rikedomar, utan att lära oss att se på världen och uppskatta den efter Koranens visdom, har vi något viktigt att jobba med: vår inställning mot Guds Ord.

Själv hade jag nyligen tillfälle att kolla hur mycket det jag läser i Koranen, Den Goda Boken, betyder för mig personligen; att kolla om Guds Ord verkligen är måttstock med vilket jag mäter det som händer omkring mig. Hur testet gick för mig, vet bara Allah Den Upphöjde, och det är inte något som bör beskrivas här heller. Nedan följer utdrag ur Ibn Kathirs Tafsir om versen 2:118, och avslutas med bloggarens tankar.

***************************************************************
Och de som saknar kunskap säger: “Varför talar inte Gud till oss eller ger oss ett tecken?” Så sade deras föregångare; deras ord och deras hjärtan liknar varandra. Men Vi har gjort budskapen klara och tydliga för dem som [vill] övertygas.

(Koranen, 2:118)

Al Qurutbi säger: Frågan “Varför talar inte Gud till oss eller ger oss ett tecken?” betyder, att Han talar med oss om ditt sändebudskap, o Muhammad. Så talade de Araber som var avgudadyrkare (sin tids blodtörstiga islamofober).

“Så sade deras föregångare” Lärda anger att detta avser judar och kristna.

Åsikten ovan, att Araber som var avgudadyrkare (islams bittraste aktiva fiender!) talade på detta sätt, bekräftar Allah (en gång till!) med Sina Ord, i Koranen:

och de säger: “Vi kommer inte att tro dig förrän du låter en källa springa fram ur marken åt oss eller [visar dig äga] en trädgård med dadelpalmer och druvor och låter porlande bäckar rinna upp i dess mitt,
eller förmår himlen att störta ned över oss i stycken - som du har sagt skall ske - eller gör så att Gud och änglarna stiger ned inför [våra ögon], eller [visar oss att du] äger ett hus prytt med guldornament, eller stiger upp till himlen - men vi kommer inte att tro på din uppstigning till himlen om du inte för med dig därifrån till oss en skrift som vi kan läsa!” Säg: “Stor är min Herre i Sin härlighet! Är jag inte en vanlig dödlig människa, ett sändebud?”

(Koranen, 17: 90 - 93)

Och sedan,

Och de som inte hoppas att de skall få möta Oss säger: “Om ändå änglar hade sänts till oss!” eller: “Om vi ändå hade fått se vår Herre!” Vilken hög uppfattning har de inte om sig själva! Vilken oförskämd uppstudsighet!”

(Koranen, 25:21)

samt andra verser som påpekar att Araber som var avgudadyrkare vägrade att tro; att deras hjärtan var hårda, att de ifrågasatte saker för vilka de inte har något behov att känna till, precis som folk som hade levt innan dem hade ständigt ställt frågor om saker som inte angår dem.

Efterföljarna av äldre tiders uppenbarelser begär att du [Muhammad] skall utverka att en [ny] Skrift uppenbaras för dem. Ännu oerhördare är vad de begärde av Moses, när de sade: “Låt oss få se Gud med våra egna ögon”, och en blixt slog dem som straff för deras orättfärdighet.

(Koranen, 4 : 153)

“deras ord och deras hjärtan liknar varandra” dvs. Makkahs avgudadyrkarnas hjärtan liknar deras föregångares hjärtan som inte trodde, och de liknar varandra i det att de inte tror, att de är uppstudsiga och att deras hjärtan är hårda.

“Men Vi har gjort budskapen klara och tydliga för dem som [vill] övertygas.”, dvs. Vi har förklarat bevis om Sändebud som sanna till varje människa som accepterar och tror på dem.
***************************************************************

Allah Den Upphöjde lägger dessa ord (Koranen 2:118 och 25:21 m.m) i islams största och mest bittra fienders, arabiska avgudadyrkares, mun. För oss som idag läser Koranen och vill rätta oss efter dess visdom, finns en varning i dessa verser. När vi idag hör människor som uttalar sådana ord, då ringer varningsklockan i centrum av vårt väsen, och varnar oss att inta en försiktig inställning mot människan som uttalar dessa ord som Allah har lagt i mun på Profeten Muhammads () tids islamofober.

En av saker som muslimer bör ägna sig åt under ramadan och fastan bör vara att kritiskt undersöka vårt förhållande till Koranen. Plockar vi lärdomar och visdomar från Guds Ord? Är Koranens visdom vårt måttstock? Tillämpar vi dess lärdomar i vardagen? Eller tror vi oss veta bättre än Han Som uppenbarat Koranen?

Koranen hålls levande genom att vi:
* först läser den och tänker om dess budskap, och
* sedan prakticerar dess visdom, dess lärdomar, dess budskap i våra liv.

Det är SÅ vi håller Koranen och dess Budskap levande. Ramadan, Koranens månad, är ett utmärkt tillfälle för oss att göra en koll på vårt förhållande till Koranen: är det teoretiskt, eller är det levande? Håller jag Koranens Budskap levande genom mitt beteende, genom mina värderingar, genom mitt sätt att uppskatta livet, universum, naturen, mig själv och andra människor? Vi kan inte välja delar ur Koranen, och strunta i resten, för att vi tror oss veta bättre - astaghfirullah.

Men Vi har gjort budskapen klara och tydliga för dem som [vill] övertygas.

Jag ber Allah för den gåvan som innebär att hjärtat mitt skall frysa av skräck när öronen hör orden som Han varnar oss ifrån i Koranen. Jag ber Allah för den gåvan som innebär att hjärtat mitt skall belysas med kärlek och värme när öronen hör ord som Han rekommenderar oss i Koranen. Och jag ber Allah att vägleda mig till Den Raka vägen och låta mig dö som muslim. Amin.

Bismillah.

Idag skickade Islamiska Kulturföreningen i Märsta (IKFM) ut ett massmail vars innehåll vi på turbanbloggen av uppenbarliga skäl önskar sprida vidare. Nedan är nyhetsbrevet i dess helhet.

Assalamu alaikum warahmatullah!

Gör Du’a för oss, och må Allah(swt) acceptera det av oss.

Bismillah.

Troende! Frukta Gud och sök det som kan före er närmare Honom.

(Koranen, V : 35)

Efter att Resulullah Muhammed (salallahu ‘alayhi wa sellem) flyttat till Madinah (hijra) fortsatte Quraysh stammen med sin fientlighet och krigsföring mot honom (’alayhissellam). Striden vid Badr var första organiserade strid ur vilken muslimer gick ut som starslagna vinnare. Många framstående män från Qurays stammen stupade i den här striden.

Judarna i Madinah blev besvikna på muslimernas storartade seger över Makkahs avgudadyrkare och började därför i sin avundsjuka förringa denna strids betydelse. Men de nöjde sig inte med det, utan de kontaktade Quraysh-stammen och uppmuntrade dem att fortsätta kriga mot Allahs Profet (’alayhissellam) och mot muslimer. De lovade sitt stöd till Quraysh.

För att övertyga stammen Quraysh i att de menar allvar med sitt stöd till dem, började Madinahs judar mucka gräl med muslimer. Den största av dessa gräl hände i Judiska torget i Madinah. Redan då, skall vi få se nu, valde de fega stackarna att ge sig på och mobba värnlösa kvinnor - inte män, som fysiskt kunde besvara deras angrepp.

En kvinna, muslimah och Arab, kom till en judisk guldsmed i Madinah för att köpa guld. När judiska unga män såg henne, samlades de kring henne och började gapa oanständigheter. De försökte rycka ner hennes slöja från hennes huvud och kränka henne på så sätt. Men kvinnan kämpade emot och de lyckades inte dra ner hennes slöja, men hon märkte inte när guldsmeden tog en ände av hennes kläning och band fast den till en stol. När muslimah skyndade sig att lämna guldsmedsbutiken, revs hennes klänning och en del av hennes bara lår visades.

Subhan’Allah, kan du tänka dig vad för slags låga och svaga ynkryggar som kan förmå sig till en sådan handling - både då och nu? Vad är det inom människan som gör att hon kan njuta av att förnedra en annan oskyldig människa, att sprida sin vidriga gift och besmutsa tillvaron och ordning på jorden? Sannerligen, ingeting annat, an djävulen, den utstötte! Snacka om hatbrott… då, som nu.

Just i det, för denna muslimah otroligt svåra ögonblicket, gick en muslim förbi guldsmedens affär. När han såg vad som hände, gjorde det ont i hans hjärta, och han anföll antastaren och dödade honom. Men andra judar omringade snabbt honom och dödade honom.

När nyheten spreds över Madinah, gick Resulullah Muhammed (salallahu ‘alayhi wa sellem) till Judiska torget där Banu Kaynuks judar var bosatta, och sade till dem: “Ya, judagruppen! Akta er så att Allah inte låter Sitt straff falla över er, så som Han låtit Sitt straff falla över Quraysh stammen. Ta emot islam - ni vet att jag är Guds Sändebud, ni hittar det i era böcker och i Allahs löfte som Han gett er.”

Men deras svar var fräckt och arrogant: “Ya Muhammed - tror du att vi är ditt folk? Låt dig inte luras av slumpen när du träffat på en grupp som inte kan kämpa, och du utnyttjade det tillfället, det är ingeting. Vi svär vid Guds Namn, om vi kommer in i striden med dig, skall du få se vad riktiga krigare är!”

Resulullah Muhammed (salallahu ‘alayhi wa sellem) höll dem i blockaden under 2 veckor efter att de på så högmodigt sätt avfärdat islam, när de gav upp och gick med på att Muhammed (’alayhissellam) skulle bli deras domare. Abdullah ibn Ubay ibn Salul, som under jahiliyyat hade varit judarnas bundsförvant (i jahiliyyat hade judarna varit budsförvanter med Aws och Hazraj), bad Resulullah Muhammed (salallahu ‘alayhi wa sellem) att behandla hans skyddslingar väl. Muhammed (’alayhissellam) svarade bara: “De är dina” (i meningen, du får avgöra hur du skall behandla dem). Abdullah ibn Ubay ibn Salul förlät dem.

Ubada ibn Samit, r.a, gillade dock inte det han såg. Han ansåg att bundsförvantskontraktet med judar som daterade från jahiliyyat borde annulleras, så han gick till Resulullah Muhammed (salallahu ‘alayhi wa sellem) och sade: “Ya Resulullah, mina vänner är Allah och Hans Sändebud och troende (muminin) och jag avsäger mig kontrkatet med de där otrogna och jag avsäger mig deras vänskap“.

I samband med inställningen som Ubada ibn Samit, r.a, och Abdullah ibn Ubay ibn Salul, r.a, hade antagit i denna fråga, uppenbarades Koranverserna som blånekar Abdullah ibn Ubays handling och rekommenderar Ubada ibn Samits:

Troende! Välj inte judar och kristna till era bundsförvanter - de stöder och skyddar varandra - och den av er som söker deras stöd och skydd blir en av dem. Gud vägleder inte de
orättfärdiga. Du ser att de vilkas hjärtan är sjuka av tvivel har bråttom att söka vinna deras [gunst]. De säger: ‘Vi fruktar att vår lycka skall vända sig.’ Men det kan hända att
Gud skänker [de troende] segern eller ger Sin vilja till känna [på annat sätt], och då måste dessa människor [med sjuka sinnen] ångra sina [hemliga] tankar. Och de troende säger:
‘Är dessa [verkligen] samma människor som svor sina heligaste eder vid Gud att de stod på vår sida? Alla deras strävanden har gått om intet och [nu] står de som förlorare!’
(Koranen, V : 51-52-53)