Bismillah.

Detta inlägg skrev jag för ett bra tag sedan, men lade upp det för publicering till dagens datum. Det kan kännas som om inlägget kommer i rätt tid, så här lagom under tiden då man försöker förbereda sig inför ramadan, och många troende tänker på ramadan i sig som en del av förberedelserna inför hajj… Det är de ljusaste punkterna i troendes liv, två starka ljus som lyser varje år: ramadan och hajj. Dagar som troendes hjärta ser fram emot och planerar sitt liv kring dessa ljusa tider, precis så som man planerar sin vardag kring dagliga ibadah - salaah. Det är repet som alltid är där, för att få människan förankrad till Ljuset, till Herren Den Kärleksfulle, Som tar emot människans alla sorger, bekymmer och tårar, Som tröstar hjärtan och läker dem. Prisa därför Allah, med intellektet om hjärtat inte kan vara med, och var ihärdig i din ibadah. Den Barmhärtige kommer att besvara din ihärdighet och läka hjärtat ditt, och ge dig tillbaka din ikhlas; därför glöm inte att handlingarna påverkar hjärtat.

Har du någon gång längtat så mycket efter något (en resa, att återse ditt barn, en kort break från överväldigande arbetsuppgifter, ett hus…) och sett fram emot det så som du aldrig någonsin gjort förut?

… och om det “något” du längtat efter är ibadah, fullkomligt rent för Allahs skull… som till exempel om din längtan var att det aktuella året utföra hajj… ditt hjärta sjunger och gläds i väntan, varje andetag är dig kärt för det betyder att du i och med det är insha’Allah desto närmare din (första!) hajj… och när tiden nästan är inne att ge sig iväg, så lägger Allah plötsligt ett hinder för din största längtan - du blir t.ex. sängbunden - och du kan inte åka pga hälsoskäl…

Var och en av oss får en stor prövning när man oväntat och plötsligt förlorar det som man längtar efter som mest - människornas längtan och önskningar skiljer sig bara så oerhört mycket: några längtar och strävar efter pengar, några efter berömmelse, några efter den eviga friden och lyckan i akhira, några efter kvinnor eller musik, några efter makt… och om målet varit framför näsan på dig så länge, så verkligt, så möjligt… men plötsligt rycks det bort från dig… kan du tänka dig den känslan, eller har du rent av upplevt den själv?

Föreställ dig: allt du kunde drömma och dagdrömma om, en enda ensam punkt som alla strålar från ditt hjärta riktades mot blir allt närmare och verkligare, du når nästan den, du kan nästan känna doften av att få din största längtan uppfylld - å, vilken lycka! Men så händer det: Allah rycker bara utan förvarning din största längtan bort från dig just när den var så nära, så nära.

Föreställ dig… hur skulle du känna? Hur kände du, om du har haft en liknande prövning?
Sorgsen, med ett brustet hjärta? Vemodig, med tårar av sorg för att du missar att utföra hajj… föds inte tanken - varför…? Varför just nu, när min iman är som starkast… (å! men hör du inte, det är viskning av missnöje i ditt klagomål. Är du inte nöjd med det som Allah har bestämt för dig, är du inte tacksam för ett så hårt test?)…?

Eller är du tacksam för en prövning av ett annat slag än de världsliga prövningar genom skapelsen…?

Det är nu som ditt förstånd måste in, för att påminna dig om att som sängbudnden och kroppsligt utmattad, när resan är en hälsofara, bör du inte resa på hajj. För, du planerade väl inte att utföra hajj för att tillfredsställa dina önskningar, dina andliga lustar, utan du planerade hajj som en del av din underkastelse till Den Ende Värd dyrkan, för att hajj är ett påbud från Allah till alla troende som kan utföra den.

Om ditt förnuft kommer nu in i bilden och hjälper dig ur din enorma sorg - tacka Allah, tacka Allah och återigen: tacka Allah. En roman kan skrivas utifrån den tanken, men vi förstår varandra, eller hur?

Men om allt du kan tänka på är att du missar hajj i år - du, som hade glatts åt den så länge & så starkt att du kände fruktan att den aldrig kommer att inträffa, för att du längtar SÅ starkt… om du ännu inte insett att islam, åminnelser och hela ibadah är FÖR ATT UNDERKASTA DIG ALLAH, om du inte insett att ibadah inte i första hand är för att tillfredställa DINA andliga behov (även om den gör det i alla fall, det är liksom den botande effekten den har), så fall med pannan på marken och gråt och be Herren att rena och vägleda dig. Han hör våra böner, och Han Är Den Barmhärtige Den Kärleksfulle Beskyddaren Som Förlåter och Vägleder dem som tillber Honom med uppriktighet.

Bismillah.

Denna artikel är en översättning från Ibn Kathirs bok “Berättelser från Koranen”.

Allah Den Allsmäktige säger i Den Heliga Koranen:

Se hur Djävulen beter sig: först säger han till människan: “Förneka sanningen!” och när hon förnekar sanningen, säger han: “Jag är inte ansvarig för dig; jag fruktar Gud, världarnas Herre!” Och slutet för båda är Elden, där de skall förbli till evig tid; sådan är syndarnas lön.
(Tolkningen av Koranen, LIX:16-17)

Ibn Jarir sade att ‘Abdullah Ibn Mas’ud interpreterade Koran ayat 16 och 17 från surat al-Hashr (kapitel 59 i Koranen, se ovan) på följande sätt. Ibn Mas’ud R.A. sade: En gång i tiden var det en kvinna som betade får och geter. Hon hade fyra bröder. Av någon anledning, brukade hon tillbringa natten i en munks cell. De begick synd och hon blev gravid med honom. Djövulen kom till munken och sade: ‘Mörda kvinnan och begrav sedan henne, för du är en respektabel och högaktad man (dvs. riskera inte ditt rykte för en så enkel kvinnas skull).’

Munken mördade henne och begravde henne. Sedan besökte Djävulen hennes bröder i drömmar medan de sovde, och sade till dem: ‘Munken har begått synd med er syster, och eftersom hon hade blivit gravid med honom, mördade han henne och begravde henne där-och-där.’

Nästa morgon, en av bröderna sade: ‘Vid Allah, inatt drömde jag något och jag vet inte om jag bör berätta det för er eller om jag bör behålla det hela för mig själv?’
De sade: ‘Berätta det för oss.’
Han gjorde det, och en av dem sade: ‘Vid Allah! Jag hade precis samma dröm inatt!’ Den tredje sade samma sak, och den fjärde också. Det kom överens om att drömmen måste ha en seriös betydelse, så de gick till kungen och bad honom om hjälp emot munken. Kungens trupper kom till munken och arresterade honom. På vägen, kom Djävulen tillbaka till honom och viskade i hans öra: ‘Det är jag som har försatt dig i denna situation och ingen annan än jag kan rädda dig ur den. Gå ned i sujud inför mig en enda gång, och i gengäld skall jag rädda dig från detta.’

När han hörde det, kastade sig munken i sujud inför Djävulen.

När de kom fram till kungen, sade Djävulen till honom: ‘Jag är fri från dig!’

Och munken mördades till slut.

Samma berättelse har Amir mu’minin ‘Ali Ibn Abu Talib R.A. berättat, med andra ord. Ibn Jarir sade: Khallad Ibn Aslam sade till mig - med kedjan av An-Nadr Ibn Shamil efter Shu’bah,
efter Abu Ishaq, efter ‘Abdullah Ibn Nahik som sade: jag hörde ‘Ali när han berättade:
Det var en munk som hade dyrkat endast Allah i 60 år. Satan den utstötte strävade efter att förleda honom, men kunde inte lyckas med det. Han gick till en kvinna och berörde henne med ondskan (drev henne från vettet). Kvinnan hade bröder som Satan den utstötte besökte och talade till dem att ta henne till den munken för att bli botad. De tog henne till munken och han behandlade henne. Senare stannade hon kvar lite i hans cell (hus). En dag, kände han sig dragen till henne och han begick synd med henne. Hon blev gravid och han mördade henne (för att dölja sin första synd från människor). Hennes bröders kom till munken (efter att ha fått veta om detta) och Satan den utstötte visade sig igen framför munken, och sade: ‘Jag är din vän, jag hittade ingen lösning eller sätt att vilseleda dig, men äntligen så har jag gjort det. Därför, lyd mig och jag skall rädda dig från denna situation. Gå ned i sujud framför mig, och du skall bli räddad.’

Munken gjorde det. Då sade Satan den utstötte:
“Jag är inte ansvarig för dig; jag fruktar Gud, världarnas Herre!”
(Tolkningen av Koranen, LIX:16)

Och detta är tolkningen av Allahs Ord:
Se hur Djävulen beter sig: först säger han till människan: “Förneka sanningen!” och när hon förnekar sanningen, säger han: “Jag är inte ansvarig för dig; jag fruktar Gud, världarnas Herre!” Och slutet för båda är Elden, där de skall förbli till evig tid; sådan är syndarnas lön.
(Tolkningen av Koranen, LIX:16-17)

Bismillah.

Allah Den Upphöjde har förbannat Iblis - och varför? Svaret är i Koranen:

Och se, då sade din Herre till änglarna: “Jag skall skapa människan av ljudande krukmakarlera, av formbar gyttja,
och när Jag har format henne och andats in i henne något av Min ande, fall då ned på era ansikten inför henne!”
Därpå föll änglarna ned inför människan, alla
utom Iblis, som vägrade att ansluta sig till dem som föll ned inför henne.
Gud sade: “Iblis! Varför faller du inte ned på ditt ansikte som de andra?”
Iblis svarade: “Jag är inte den som skall falla ned inför en människa, som Du har skapat av ljudande krukmakarlera, av formbar gyttja.”

(tolkningen av Koranen, XV:34-35)

Vad hör man här i den utstöttes ord? Den ursprungliga olydigheten… högmod, hatet och avund som Iblis ord var ett yttryck för - de var anledning för hans förfall i detta och i nästkommande liv. Han vägrade att villkorslöst underkasta sig Den Ende Guden, Allah, Den Barmhärtige och Vise Skaparen och Herren över allting. Villkorslös underkastelse och fullständig lydnad är skapelsen skyldig sin Herre. Denna lydnad och underkastelse har sin belöning, så som vägran, trotsighet, arrogans, självtillräcklighet, högmod och insbilsket har sitt straff.

Vad är det som fick Iblis den utstötte att vägra underkasta sig Allah Den Upphöjde, vad är det som fick honom att framkalla sitt eget fördärv?

Det var hans höga åsikt om sig själv, hans tro om att han är en och unik (nauthubillah, hur låter det…), att han är bäst och mest värd. I hans trånga inbillska verklighet var det faktum att han vara skapad av eld och Adam a.s. av ljudande krukmakarlera tillräckligt att rättfärdiga hans trots till världarnas Herre.

“Jag är bättre - jag ser ut på det här sättet!”, säger den utstötte till Skaparen och Herren över allting! Hör du den vägran att lyssna på kritik, att underkasta sig, att vara ödmjuk? Sannerligen är den utstötte satan skapad av elden - och sannerligen bad Sändebudet Muhammad Herren om att tvätta och rena hans ädla hjärta med vatten, med is och med kyla!

“Jag är bättre - jag ser ut på det här sättet!”, säger den utstötte till Skaparen och Herren över allting! Det är alla dimensioner som Iblis ser - det yttre, utseendet… “Skenet bedrar” tänker man till sig själv medan tankarna vandrar och jämför med människor som följer i djävulens spår ännu idag - vissa grovt (som världens alla rasister), och vissa elegant, obemärkt (som självbelåtna människor som utåt kan till och med se ut som troende själar, men vägrar titta inåt, vägrar underkasta sig Den Rättvise)…

I Iblis ögon, har Den Rättvise, Den Milde Allah behandlat honom orättfärdigt; för han ansåg sig själv för god för att falla ned i sujud inför någon annan - vem är bättre än han själv, i hans trånga, fula, heta värld? Det vore självförnedring, att erkänna sitt fel, att acceptera kritiken istället för att blint vända den tillbaka och kasta den i ansiktet på den som hjälper honom inser sina brister…

Mjuka själar njuter däremot av att dölja sina världsliga fördelar, de skäms när andra nämner dem och känner att de inte kan lyssna på människors beröm och beundrar, den skrämmer dem och gör att de känner sig obekvämt… det är en del av troendes blyghet, och en del av deras styrka, för de behöver aldrig jämföra sig med andra för att övertyga sig själv och andra om sitt värde. De känner själva sin uppriktighet och allt det onda och allt det goda de har förtjänat. Vad de än gör, är litet i deras ögon, de strävar alltid efter att göra bättre, långt borta från människors beröm och hyllningar. Du, precis som jag, har säkert någon gång träffat en sådan troende själ, vars blyghet känns uppriktig. De har bevarat den medfödda förmågan att alltid först titta inåt och söka fel inom sig själva innan de tittar åt andra, i allting letar de efter sitt eget ansvar, och vad de kan förbättra hos sig själva först. Deras hjärta är mjukt och varmt, men kallt när det gäller vrede - Iblis är precis tvärtom: hans hjärta är hårt och högmodigt, men hett, och ger efter ilskan blixtsnabbt. Sannerligen är det skillnad på Allahs skapelse jinn och männikska…

Allah svar på den utstöttes skamlösa trots, som saknar all insikt och allt som heter blyghet, känner vi genom Koranen:

Gud sade: “Bort härifrån! Utstött skall du vara och Min förbannelse skall följa dig till Domens dag!”
Iblis sade: “Herre! Bevilja mig anstånd till den Dag då människorna skall uppväckas från de döda!”
Gud svarade: “Du är en av dem som skall beviljas anstånd
till den Dag vars ankomsttid är känd av Mig ensam.”
(tolkningen av Koranen, XV:34-35)

Iblis har fått anstånd till jawmu kiyamah. Ända fram till den dagen får han använda sig av sina fällor för att vilseleda människor som han så lidelsefullt hatar. Från den dagen, när han vägrade göra sujud till vår förfader Adam a.s., började han hata varje människa, vart och ett av Adams a.s. ättlingar… och hans röda hat gjorde honom till människans värsta fiende.

Och han fortsatte: “Denne som Du har satt högre än mig - om Du vill ge mig uppskov till Uppståndelsens dag, svär jag att jag skall förmå hans avkomma att blint lyda mig, alla utom ett fåtal! Vad anser Du om detta?”
Gud svarade: “Bort härifrån! Vi ger dig detta uppskov, men ni skall få helvetet som belöning, du och de som följer dig - en riklig belöning!
Du kan egga så många av dem som du förmår med din lockande röst och båda upp dina hjälptrupper och ge dig i lag med dem och driva dem att samla rikedomar på orätta vägar och förmå dem att i syndiga förbindelser avla barn, och ge dem löften - även om Djävulens löften inte är mer än bländverk. -
Men du skall inte ha någon makt över Mina sanna tjänare; ingen som sätter sin lit till din Herre behöver ett annat skydd.”
(tolkningen av Koranen, XVII:62-65)

Den utstötte har fått alltså anstånd och möjlighet att uttrycka allt sitt hat och nära all sin arrogans mot människor. Han vill hämnas den han hatar och ser ned på - människan, för han anser att människan är anledningen till hans fördärv. Inte hans arrogans, inbilskhet, högmod - utan Adam a.s., för att han blott finns till… Precis som varje Zalim som följer honom, byter satan den utstötte ut sanningen för lögn och lögn för sanning: anledningen till hans fördärv var inte Adam a.s. utan hans egen olydnad till Allah, världarnas Herre. Precis på samma sätt är alla människor som tar Allahs fiende till sin vän, sin ledare och sin ‘beskyddare’ - förbannade. De har själva valt förbannelsens väg; de skall följa honom i rader av olydiga och förbannade:

Men de som envist förnekar sanningen och dör som förnekare, över dem faller Guds och änglarnas och alla människors fördömelse
Under denna fördömelse skall de förbli; deras straff skall inte lindras och de skall inte beviljas uppskov.
Er Gud är den Ende; det finns ingen annan gud än Han, den Nåderike, den Barmhärtige.
(tolkningen av Koranen, II:161-163)

Finns det starkare och bättre bevis för människor som tänker, men faller i olydnad till världarnas Herre, än påminnelse med Allahs Ord:

Gud svarade: “Bort härifrån! Vi ger dig detta uppskov, men ni skall få helvetet som belöning, du och de som följer dig - en riklig belöning!
(tolkningen av Koranen, XVII:163) 

Bismillah.

Abu Hurayrah sade: “Jag hörde Rasulullah säga: ‘Avstå från (undvik) det som jag har förbjudit er och gör så mycket ni kan av det som jag har beordrat er. Det var bara pga deras omåttliga ifrågasättande och att de var oense med sina profeter, som förstörde dem som levde före er’.”
(Sahih Al-Bukhari och Sahih Muslim, Nawawi har inkluderat den i “40 hadither”)

Bloggarens kommentar: Vilken nyttig hadith, tänker jag till mig själv, och istället att kommentera hadithen själv, lämnar jag dig, läsaren, med en underbar föreläsning som bara är en klick borta: tryck här nu!

Bismillah.

Sufyan As-Thawri sade: “Den som lyssnar på en innovatör, Allah skall inte ge honom nytta av det han har hört, och den som skakar hand med en innovatör river långsamt men säkert islams band.”

Al-Fudayl ibn Iyad sade: “Den som utvecklar tycke om en innovatör, Allah skall förstöra hans gärningar och ta bort islams ljus från hans hjärta.”

Ibn Qayyim sade: “Den vars hjärta täcks av kärlek till Allah, av dhikrullah, av tawakkul endast till Allah och av det att hjärtat vänder sig endast till Honom - då är det allt han behöver, och det räcker om han inte gör något av detta till någon annan än Allah. Men om han lämnar det, blir han slav till sina luster och begär. Den som vänder bort från tawhid blir mushriq, vare sig om han vill det eller inte, och den som vänder sig bort från sunnah, blir en vilseledd innovatör, vare sig om han vill det eller inte.”

Om kärleken till Allah sade Ibn Qayyim: “På den här stora saken (kärleken till Allah) baseras trons pelare; det är därför som Qibla är bestämd, den kärleken är en själslig egenskap hos skapelsen, något kring vilket allting kretsar. Det finns inget sätt att träda in i det förutom genom ‘ilm-kunskap, för kärleken mot något en del av känslor mot det… Sändebuden har inte blivit sända och Böckerna har inte blivit uppenbarade, förutom med kunskap. Allah, Den Ende, kan människan varken dyrka eller lovprisa, förutom med kunskap. Halaal och haraam (det tillåtna och det förbjudna, dvs. Allahs Gränser) kan människan inte veta och inte få insikt om, förutom med ‘ilm (kunskap), det dyrbara värdet av islam över andra religioner kan människan inte begripa förutom med kunskap.”

En tanka som slår mig är att med precis allting vi gör och säger, och jag talar först till mig själv, så antingen lovprisar vi Allah, eller vänder ryggen till Honom. Så, hur skall man veta om ens handlingar är i linje med Allahs Behag, om inte med kunskapen…?

Ibn Qayyim sade också: “Men, saken är sådan som Omar ibn Khattab sade: ‘Islams band skall så småningom bli allt svagare och skall brytas ned när en generation som inte känner till jahiliyyah växer upp i islam’. Det är därför som de inte känner till jahiliyyah och shirq och saker som Koranen har dömt, så de skall kalla till just dessa avskyvärda saker och anse dem som vackra och rätta: de skall helt enkelt inte veta att de som hade levt i jahiliyyah hade trott på det, eller nära det, eller på något ännu värre… och så skall islam långsamt men säkert dunsta ur deras hjärtan. Till slut skall dåliga gärningar framställas som goda, och goda gärningar som onda. Innovationer skall framställas som sunnah, och sunnah som innovation. Människan med imaan och ren tawhid skall stämplas som kafir, och den som följer Rasulullah Muhammads sunnah och aktar sig från begär och innovationer skall anses vara innovatör.”