Bismillah.

Ibn al-Qayyim säger: “Det är den största seger med vilken Allaah ‘azza wa jall har ärat Sin religion och Sitt Sändebud och troende människor. Med denna seger har Han befriat Sin stad och Baytullah som Han hade gjort till vägledningen till alla världar, från förnekarnas och avgudadyrkarnas händer. I och med Makkahs befrielse gladdes de som är i himlarna, med den knöts igen de rämnade trådarna och människorna i oräkneliga skaror flockade sig till Allaahs religion: jorden skimrade och lyste med islams Ljus.”

Idag efter salaat al-’asr går många muslimer i itikaf (fysisk isolation från omvärlden, där hela närvaron ägnas åt dyrkan av världarnas Herre, Allah Den Upphöjde. Sändebudet Muhammad brukade gå i itikaf under ramadans sista 10 dagar). Det är en andlig resa, troende som fullföljer den återkommer till livet renade och stärkta.

Idag är den 20. ramadaan år 1431 efter hijrah.

Världarnas Herres sista Sändebud , profeternas sigill som Allaah har sänt till hela mänskligheten och till de osynliga väsen fram till Domedagen - inte bara till ett folk och fram till nästa Sändebud, som fallet var med var och ett av Allaahs tidigare Sändebud, frid vare med dem alla - han hade tvingats till att fly från sin stad och sitt hem på grund av sin tids islamofobers förföljelser. Attackerna och konspirationer hade växt med tiden allt mer… förtrycket hade övergått till utfrysning av alla muslimer, lögner och propaganda hade nått dittills oanade proportioner, förföljelser av de första muslimerna var bedrövligt, tortyr hade nått sin höjd - och Sändebudets liv var efter Abu Talibs död i påtaglig fara… muslimerna hade redan tidigare börjat, med Sändebudets tillåtelse och rekommendation, fly från sin tids islamofobers blinda hat, och de flydde till Madinah.

Så tiden kom att även Sändebudet skulle göra hijrah till Madinah, med sin närmaste följeslagare - som senare skulle bli muslimernas första rättfärdige khalifah - Abu Bakr …

Det är från den flykten som hela muslimska ummah, över hela jordklotet, börjar räkna kalenderår.

I 8 år levde muslimerna i Madinah, islam blomstrade och samtidigt växte islamofobins cancer i Makkahs islamofobers dunkla hjärtan: vad de hatade så lidelsefullt och blint - Sanningens Ljus, islam, muslimer - blomstrade framför näsan på dem, altt fler människor skyndade sig att omfamna islams mjuka famn - medan deras ondska och bitterhet bara växte sig större och större, för de kunde inte förhindra det som världarnas Herre hade bestämt.

Islamoföber då, likt islamofober idag, har inte förstått att människor drömmer, men Allaah bestämmer. Och Han har lovat triumf av Sanningen över alla lögner, triumf av Ljuset över alla mörker. De har inte fattat då, så som de inte inser idag att de för (m)e(i)n kamp(f) som är dömd att förloras.

Och till slut, den 20. ramadan år 8 efter hijrah - för 1423 lunära år sedan - tågade in muslimska armén tillbaka in i Makkah, tillbaka till sin stad, till sina hem; överlägsna i nummer och i styrka… 10 000 rättfärgida troende, Allaahs ödmjuka tjänare. De tågade in till staden där deras torterare, deras förföljare och mobbare hade levt sedan de hade fördtivit dem.

Men befrielsen av Makkah blev en seger utan blodbad: det blev ingen strid - muslimerna bara tågade in i staden och islamofoberna gjorde inte ens något motstånd. Kan man tänka sig en mer nedvärderande förlorare än den som bara tyst kapitulerar, utan att ens försöka stå för sin övertygelse…? Och deras övertygelse hade de visat klart och tydligt i så många år: de hatade islam med hela sina sjuka hjärtan, deras blinda hat var deras drivande kraft.

Men, när blint hat är drivande kraft inom varleser som går på två fötter, då varar inte den kraften längre än deras fysiska övermakt: öga mot öga med muslimer som var överlägsna i antal, gick bara luften ur deras arrogans, lidelsefulla hatet försvann i det tomma intet - kvar blev bara darrande, fega själar som fruktade stunden då de skulle få betala räkningen för allt det onda de hade gjort…

(Varför jag älskar islam… det är omöjligt att någonsin sammanfatt i ord. Det kan bara göras försök om och om igen, att beskriva dess överlägsna skönhet, dess perfektion, dess klara renhet och barmhärtighet.)

Den bästa människan som någonsin gått på denna jord, Allahs sista Sändebud Muhammad hade nu möjlighet att hämnas med största grymhet för alla sina mördade, torterade, följeslagare, sina bröder i islam som avgudadyrkare från Makkah hade torterat till döds, förtalat, förlöjligat och fördrivit från deras hem… såren hade inte läkts - hur skulle de någonsin läkas…?

Nu stod han med 10 000 muslimer framför dem… Allahs Sändebud som Den Nåderike, Den Barmhärtige Allaah Själv hade kallat för Nåd till alla världar, han - Muhammad som de hade hatat så lidelsefullt, han som de hade förtalat så lidelsefullt, samma man som de - innan Allah hade uppenbarat Sin sista Uppenbarelse för honom - hade kallat för Den Pålitlige, Den Uppriktige, Den Trovärdige… Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vare över honom, amin.

De fruktade för sina liv - vad skulle han beordra muslimer (som hade lidit så oerhört mycket ont från dem under så lång tid) att göra med dem, nu när muslimerna hade makten, och möjligheten till att hämnas med en rättvis hämns: öga för öga…?

Den bästa människan som någonsin gått på denna jord, han som världarnas Herre har valt ut till Sitt sista sändebud till hela mänskligheten och fram till Domedagen, tågade in i Makkah ödmjukt inför sin Herre, världarnas Herre, han stod där och sade bara det som en annan profet, Yusuf a.s. hade sagt för länge sedan till sina bröder som hade svårt förorättat honom:

“I dag skall ingen förebråelse riktas mot er.
(tolkningen av Koranen, XII:92)

De var förlåtna.
Sändebudet Muhammad visade i praktiken, så som han alltid gjorde, islams urvackra natur: rättvis hämnd är tillåten - dock den som väljer den kan inte vänta sig någon belöning i kommande livet från Allah; samtidigt som man riskerar att ta till övervåld, och då tar man synden på sig till nästa liv - men att förlåta och glömma för Allaahs skull när man har möjlighet att hämnas, är hos Allaah bättre, och en sådan storsint handling belönar Allaah på ett sådant sätt som människan inte ens kan föreställa sig.

Bismillah.

SubhanAllah, det här var en av de mest rörande livsberättelser av våra revertitsyskon som jag någonsin hört: http://www.thedeenshow.com/videos.php?action=featured&id=1595

Men, innan du lyssnar på det otroligt rörande vittnesmål ovan, om prövningar som vår broder Dr. Laurence Brown hade gått igenom efter att ha blivit muslim, hör hans berättelse om hur han blev muslim till att börja med, hur Allah öppnade hans bröst och vägledde honom från ett liv i det militära Förenta Stater, till livet av lugn och ro i Madinah:
http://www.thedeenshow.com/show.php?action=listvideo&sid=&id=1102

Vad återstår att säga mer, förutom La ilaaha illa Allah…?

Bismillah.

Finns det något som en god innovation i Religionen? Svaret är ett tydligt och klart - nej.

Denna artikel är en översättning av shaykh Munajjids svar på fråga om s.k. goda innovationer i religionen, tagen från ISLAMQA.COM-sidan

FRÅGA:
Bid’ah Hasanah (”Goda innovationer”)
As Salaam Alaikum Wa Rahmat Allah wa Barakatu

Jag har en fråga om vad som är, och vad som inte är bidaa, för jag hör om och om igen hur människor utpekar vissa saker som bidaa. Men jag är förvirrad. Rätta mig om jag har fel, men finns det inte en hadith av Sändebudet Muhammad som säger att alla som inför en ny hjälpsam nyhet skall få belöning. Om detta stämmer, varför ser man snett på alla nya innovationer? Jazak Allah Khayr.

SVAR:
Prisad vare Allaah.

Först måste vi veta vad “bid’ah” betyder i islams lära.

Den definieras som: varje påhittad sak i religionen vars syfte är att dyrka Allaah eller närma sig Honom. Detta betyder allt som sharee’ah inte specifikt nämner och för vad inte finns bevis (daleel) i Koranen eller sunnah, och som inte var känt under Sändebudets och hans följeslagares liv. Samtidigt är det klart att den här definitionen av religioös innovation eller påhitt, som är fördömda, inte inkluderar världsliga innovationer [som till exempel tvättmaskiner och liknande. - översättarens från arabiska till engelska notis].

Om din förvirring beror på en uppenbar motsägelse mellan hadeethen som återberttats av Abu Hurayrah och hadeethen som återberttats av Jareer ibn ‘Abdullaah, låt oss då utreda dessa två hadither och förstå vad de betyder:

Jareer ibn ‘Abdullaah al-Bajali sade: “Rasulullah sade: ‘Den som börjar en god sak och andra följer honom i det, skall ha sin belöning och belöning lika stor som alla som har följt honom får, utan att deras belöning minskas på något sätt. Den som påbörjar en dålig (ond) sak och andra följer honom i det, skall få sitt straff och ett straff lika stort som alla som har följt honom får, utan att deras straff minskas på något sätt’.”
(Al-Tirmidhi, no. 2675. Han sade: Det här är en saheeh hasan hadeeth.)

Det finns en berättelse bakom den här hadithen, som förklarar vad orden “Den som börjar en god sak” betyder. Imaam Muslim rapporterade denna berättelse från Jareer ibn ‘Abdullaah, som också berättade själva hadeethen. Han sade: “Vissa beduiner kom till Sändebudet Muhammad i yllplagg. Han såg att de var i dålig form och att de var i stor nöd, så han uppmanade människorna att hjälpa dem (som välgörenhet). Människorna svarade inte så snabbt på hans uppmaning, och man kunde se i hans ansikte att han var upprörd (pga det). Då kom en Ansaari med ett paket silver; efter honom kom en annan, och en annan, och en annan och ännu en, och hans ansikte belystes med glädje. Sändebudet sade: ‘Den som börjar en ny sak i islam, och andra följer honom i den - en belöning lika stor som alla de som hade följt hans exempel skrivas för honom, utan att deras belöning minskas på något sätt. Den som börjar en ny dålig i islam, och andra följer honom i den - en börda av synder lika stor som bördor av alla dem som hade följt hans exempel skrivas för honom, utan att deras börda minskas på något sätt’.”
(Sahih Muslim, no. 1017)

Vidare förklaring kan hittas i en hadith från Al-Nisaa’i, den är också från Jareer ibn ‘Abdullah , som sade: “Vi var med Sändebudet tidigt en dag, när några människor som nästan var nakna (de var inte lämplit klädda) och barfota, med sina svärdar vid sidan om, kom till honom . De flesta, om inte alla, var från stammen Mudar. Sändebudets ansikte ändrades när han såg hur fattiga de var (dvs. han blev upprörd). Han gick in i sitt hus, och sedan kom han ut igen och beordrade Bilaal att utropa athan. Han ledde människorna i salaah och sedan talade han till dem: ‘Människor! Frukta er Herre som har skapat er av en enda varelse och av denna har skapat dess make och låtit dessa två [föröka sig] och sprida sig [över jorden] i väldiga skaror av män och kvinnor. Frukta Gud, i vars namn ni innerligt och enträget ber varandra [om hjälp], och [visa aktning för] de nära släktskapsbanden. Gud vakar över er’.”
(tolkningen av Koranen, IV:1)

“Troende! Frukta Gud, och tänk på vad ni sänder framför er, var och en, till morgondagen! Ja, frukta Gud! Han är väl underrättad om vad ni gör…”
(tolkningen av Koranen, LIX:18)

Man bör ge välgörenhet (sadaqah) från sina dinarer, sina dirham, sina kläder, sin vete eller sina dadlar - även om det bara är en halvdadel.’

En man från Ansaar hämtade ett paket som han knappt orkade bära med sina händer, sedan kom en annan man och ännu en, tills det fanns två högar, av mat och kläder, och jag såg hur Sändebudets ansikte lyste med glädjen. Rasulullah sade: ‘Den som börjar en god sak och andra följer honom i det, skall ha sin belöning och belöning lika stor som alla som har följt honom får, utan att deras belöning minskas på något sätt. Den som påbörjar en dålig (ond) sak och andra följer honom i det, skall få sitt straff och ett straff lika stort som alla som har följt honom får, utan att deras straff minskas på något sätt’.
(Al-Nisaa’i i Al-Mujtaba: Kitaab al-Zakaat, Bab al-Tahreed ‘ala al-Sadaqah)

Från berättelsens sammanhang är det klart att orden “Den som börjar en god sak (sunnah hasanah) i islam” betyder: Den som återupprättar en del av Sändebudets sunnah, eller lär ut den till andra, eller beordrar andra att följa den, eller själv följer den så att andra ser honom eller hör om det och följer hans exempel. Hadeethen som återberättas av Abu Hurayrah pekar på samma sak. Han sade: “En man kom till Sändebudet och han uppmuntrade människorna att ge honom välgörenhet. En man sade: ‘Jag har det-coh-det’, och det fanns ingen människa kvar i samlingen som inte gav något i välgörenhet till honom, om det nu var lite eller mycket. Sändebudet sade: ‘Den som börjar en god sak och andra följer honom i det, skall ha sin belöning och belöning lika stor som alla som har följt honom får, utan att deras belöning minskas på något sätt. Den som påbörjar en dålig (ond) sak och andra följer honom i det, skall bära börda av sin egen synd och en börda av synder, lika stor som alla som har följt honom får bära, utan att deras börda minskas på något sätt’.
(Reported by Ibn Maaajah in al-Sunan, no. 204)

Det borde vara klart från ovan, bortom all tvekan, att Sändebudet inte brukade tillåta innovationer i frågor som gäller deen (religionen), och att han inte heller öppnade dörren till det som vissa människor kallar för “bid’ah hasanah”, av följande anledningar:

Sändebudet påstod, om och om igen, att: “Varje nyligen uppdiktad sak är bid’ah (innovation), varje bid’ah är villfarelse, och varje villfarelse skall vara i Elden.” (Al-Nisaa’i i Al-Sunan, Salaat al-’Eedayn, Baab kayfa al-Khutbah). Rapporter med samma meningen berättas genom Jaabir (Ahmad), genom al-’Irbaad ibn Saariyah (Abu Dawud) och genom Ibn Mas’ood (Ibn Maajah).

Sändebudet brukade säga i början av varje khutbah (fredagspredikan): “… Bästa tal är Allaahs Bok och bästa vägledningen är Muhammads vägledning. Den värsta saken är de som är nyinförda, uppdiktade, och varje innovation är villfarelse…”
(Sahih Muslim, no. 867)

Om varje bid’ah är villfarelse, hur kan då vissa människor säga att i islam finns en sådan sak som “bid’ah hasanah”? Vid Allaah, det finns en uppenbar motsägelse mellan det påståendet och varningen från Sändebudet .
Sändebudet påstod att handlingen från den som inför något nytt i deen (religion) skall avvisas, och Allaah skall inte acceptera den, som det står i hadeethen som återberättas av ‘Aa’ishah som sade: “Rasulullah Muhammad sade: ‘Den som inför något i denna (deen) som inte är en del av den, skall få den avvisad.’” (Sahih Al-Bukhaari, Fath al-Baari, no. 2697). Hur kan då någon säga att bid’ah är acceptabel och att det är tillåtet att följa den?

När en person inför något nytt i deen och lägger till det i denna deen (och det inte är en del av deen), implicerar man många dåliga saker, den ena värre än andra, till exempel: att religionen inte är fulländad, att Allaah inte kompletterat den och fullbordat det religiösa regelverket, att det finns utrymme för förbättring. Detta motsäger sig klart och tydligt Koranen:

Denna dag har Jag fullbordat det religiösa regelverket för er och skänkt er Min välsignelse i fullaste mått. Jag har beslutat att Islam skall vara er religion.
(tolkningen av Koranen, V:3)

… och att religionen från Sändebudets tid (som han lämnade till oss) lämnades till oss som ofullkomlig, till den tid när en innovatör råkade dyka upp och kompletterade den sina egna ideer.

… och att Sändebudet är “skyldig” till en av dessa två saker: antingen var han okunnig om dessa “goda innovationer” eller så kände han till dem, men valde att dölja dem, därmed svek sin ummah genom att inte framföra det.

… att belöningen för “en god innovation” undgick Sändebudet , hans följeslagare och de rättfärdiga salaf (första generationer muslimer) - tills en innovatör dök upp och gjorde sig förtjänt av den belöningen, trots det faktum att han borde säga till sig själv: “Om det verkligen var av godo, hade de varit först att göra det.”

Genom att öppna dörren till bid’ah öppnar man vägen för förändring av deen (religion) och vägen för personliga infall och åsikter, eftersom varje innovatör implicerar att det som han inför är något av godo - så vars åsikt skall vi följa, och vilken av dem bör vi ta för vår ledare, vår förebild och ledstjärna?

Att följa bid’ah leder till att sunnah och sättet som salaf prakticerade, utplånas. Det verkliga livet vittnar om att när än man följer en bid’ah, dör sunnah; och vice versa.

Vi ber till Allaah att skydda oss från villfarelsen av personliga infall och från alla prövningar, öppna som hemliga. Och Allaah vet bäst.

Islam Q&A
Shaykh Muhammed Salih Al-Munajjid

Bismillah.

Bloggarens inledande ord: Nyligen blev jag påminnd om brevet som Al-Hajj Malik Al-Shabazz (Malcolm X) skrev i april 1964 till sin familj i USA. Brevet, från pilgrimsresan till Makkah… det är mycket som gör att jag längtar efter att dela en del av det brevet med dig, kära läsaren. Hans ord griper rakt, enkelt, sanningsenligt, och tränger in i hjärtat… igenkännande som själar som känner igen varandra känner är en underbar, obeskrivlig upplevelse.

Aldrig har jag förvissat mig om uppriktig gästfrihet och ett så starkt andligt bröderskap, som människor av alla möjliga färger, nyanser, rastillhörighet prakticerar i denna heliga stad, Ibrahims a.s. och Muhammads hemland, och hemlandet till alla andra profeter a.s. som nämns i Koranen.

Jag känner mig ärad för att ha fått möjlighet att besöka den heliga staden Makkah. Jag har gått 7 cirklar runt Kaba med en guide som heter Muhammad. Jag har druckit vatten från Zam-Zam källan. Jag har sprungit 7 gånger mellan bergen Safa och Marwa. Jag har bett i Mina och i Arafat-berget.

Det fanns tiotusentals pilgrimsresenärer från världens alla horn. Deras hudfärg var olika, allt från blonda vita människor med blå ögon, till svarta afrikaner. Och alla vi deltog i samma ritualer, alla visade vi andlig jämställdhetoch bröderskap, för vilket jag tror - enligt min erfarenhet - att jag aldrig kommer att se bland de vita och svarta i Amerika.

Amerika måste förstå islam, för det är den enda religion som har löst rasfrågan.

Under mina resor i den muslimska världen har jag träffat människor, talat med dem, till och med delat bröd med dem - det var samma människor som i Amerika skulle ses som vita, men islam har raderat tanken om de perfekta vita människor och om deras perfekta egenskaper ur deras tankar.

Aldrig innan har jag upplevt uppriktighet, aldrig innan har jag upplevt uppriktigt bröderskap som prakticeras här, oavsett hudfärg.

Ni kommer antagligen bli förvånade med dessa ord som jag skriver till er. Men, det som jag har upplevt och bevittnat med mina ögon på den här pilgrimsresan, har haft avgörande inflytande till att jag har nu ändrat många av mina åsikter som jag tidigare hade, samt att jag nu har lämnat många av mina tidigare slutsatser. Det har inte alls varit så svårt. Trots min starka övertygelse, har jag alltid varit en människa som bemöter fakta och accepterar livets verklighet som en ny erfarenhet och ny kunskap.

Under mina senaste 11 dagar i denna muslimska värld har jag ätit från samma bord, druckit från samma glas och sovit på samma matta som mina andra muslimska medresenärer vars ögon var blåare än blå, vars hår var blondare än blond och vars hudfärg var vitare än vit. I ord och i handlingar hos de vita muslimerna har jag kännt samma uppriktighet som hos de mörkhyade muslimer från Niger, Sudana och Ghana.

Sannerligen har vi alla varit lika, för tron på en Gud har tagit bort det där “vita” från deras tankar, från deras beteende och från deras åsikter. Därför kunde jag komma till slutsatsen att om den vita Amerika accepterade tron i Den Ende Guden, skulle den då acceptera varje individs verklighet och den skulle då låta bli att dela upp, segregera människor, och skada dem på grund av deras hudfärg.

Varje timme i detta heliga land hjälper mig att få allt mer religiös syn på händelserna bland de svarta och vita i Amerika. Den amerikanska svarta människan kan inte anklagas för rasistisk fientlighet, eftersom allt han gör är att reagera på fyra hundra år lång, medveten vit rasism (som de vita i Amerika har utövat mot honom). Rasismen leder Amerika till självdestruktion. Jag anser att, enligt min erfarenhet med vita amerikaner, att de yngre generationerna som läser på högre skolor och på universitet, kommer att läsa meddelanden på väggarna och att många av dem skall vända sig till den rätta vägen, till religionen islam, och det är den enda vägen som kan rädda Amerika från rasismens katastrof.

Aldrig har människor respekterat mig så här. Aldrig förr har jag kännt mig så här ödmjukt och värdigt inombords. Vem skulle ha anat att en sådan välsignelse kan hända en svart amerikan?!
För några nätter sedan överlät en FN-diplomat, annars ambassadör och Kungens personliga vän, en man som i Amerika hade blivit given titeln “en vit man”, sitt hotellrum och sin säng till mig. Aldrig hade jag kunnat ens drömma om att man skulle visa mig en sådan ära, ära som man hade visat en konung - men aldrig en svart man.

All tacksamhet tillhör bara Allah, världarnas Herre.

Bismillah.

Detta inlägg blir kort och gott - tryck bara här och lyssna.
Tårar kommer att rinna nedför dina kinder, kärleken kommer att beröra ditt hjärta.

Skynda dig, min syster - Källan till all barmhärtighet, Allah ‘azza wa jall, Ljuset, Friden kallar dig att uppfylla meningen med ditt liv. Skynda dig till friden i detta liv och i evigheten som sannerligen kommer. Känn längtan i hjärtat inför mötet med Den Kärleksfulle som förlåter mycket, men straffar hårt.

Bismillah.

Jabir b. Abdullah sade: (…) Sändebudet brukade säga i början av varje khutbah (fredagspredikan): “… Bästa tal är Allaahs Bok och bästa vägledningen är Muhammads vägledning. Den värsta saken är den som är uppdiktad, och varje innovation är villfarelse…” (…)
(Sahih Muslim, “Kitab Al-Salat”, ur 4/1885)

Hur förstår man då hadithen som Al-Bukhari har nedtecknat i sin Sahih, där Umar al-Khattab sade: “Vilken utmärkt innovation!”…?

Han refererade till qiyam al layl i församlingen som en “utmärkt innovation”, för att det inte var en innovation alls - och han visste det. Det var en bortglömd sunnah… han berömde det att en bortglömd sunnah återinfördes - inte att en ny sak infördes i religionen, som tidigare inte var känd, som Sändebudet inte praktiserade. Bevis finns i hadith.

I början bad Sändebudet Muhammad i moskén.

‘Urwa berättade att ‘Aisha sade: “Allahs Sändebud gick ut mitt i natten och bad i moskén och några män bad efter honom. På morgonen berättade de om detta till andra, och en stor grupp människor samlades och bad efter honom nästa natt. Morgonen därpå, berättade de till andra om det. Den tredje natten var mosken fylld med människor. Allahs Sändebud kom ut och människorna bad efter honom . Fjärde natten var moskén överfylld med människor och alla fick inte plats i den, men Sändebudet gick ut först till salat al fajr (morgonbönen). När fajrbönen var klar, reciterade han tashah-hud och sade sedan till människorna: “Amma ba’du. Jag var inte omedveten om er närvaro, men jag var rädd att nattbönen (qiyam al layl) skulle göras obligatorisk för be och att ni kanske inte skulle orka att utföra den plikten.” Så Allahs Sändebud dog och situationen förblev sådan (människor bad var för sig, inte i församlingen).”
(Sahih Al-Bukhari, “Att be nattbönen under ramadaan (taraweeh)” Bok 3, Vol32, Hadith 229)

Senare “införde” ‘Umar att be qiyam al layl i församlingen

Abu Huraira berättade:

Allahs Sändebud sade: “Den som ber nattbön under hela ramadan i uppriktig tro och i hopp om att få belöning från Allah, skall få alla sina tidigare synder förlåtna.” Ibn Shihab (en i berättarkedjan) sade: “Allahs Sändebud dog och människorna fortsatte (dvs. be nawafil var för sig, och inte i församlingen), och det förblev så under Abu Bakrs khalifat och under första tiden av ‘Umar’s khalifat.” ‘Abdur Rahman bin ‘Abdul Qari sade: “Jag gick ut till moské tillsammans med ‘Umar bin Al-Khattab en ramadannatt och fann människor som bad i olika grupper. En man bad ensam, eller en man bad med en liten grupp bakom honom. Så ‘Umar sade ‘Jag tycker att det vore bättre om alla dessa människor samlades under en recitatör (dvs. om de bad i församlingen, efter en imam)’. Han bestämde sig att samla dem bakom Ubai bin Ka’b. Nästa natt gick jag igen ut till moskén med honom och människorna bad bakom en recitatör. ‘Umar anmärkte när han såg det: ‘Vilken utmärkt bid’a (dvs. innovation i religion) detta är; men salaah som de inte utför, utan söver under dess tidär bättre än den som de ber.’ Han menade salaah i sista delen av natten. Under den tid brukade människorna be tidigt på natten.”
(Sahih Al-Bukhari, “Att be nattbönen under ramadaan (taraweeh)” Bok 3, Vol32, Hadith 227)

Bismillah.

Våra dyrbara systrar som tillsammans har startat en islamisk blogg, MUSLIMAAT, med utgång i Koranen, Profetens sunnah samt följeslagarnas och de rättfärdiga föregångarnas förståelse av islam, har generöst erbjudit en av sina första artiklar till vår blogg. Fortsätt läsa, då det är en mycket vacker och lärorik artikel som väntar på dig. Några gånger kommer dina ögon av vattnas av tårar om hjärtat inte domnat helt.

Må Allah belöna våra systrar från den svenska MUSLIMAAT-bloggen för det fina arbete som de gör.

Min dyrbara syster i islam,

Alla lov och pris tillhör Allaah, och jag ber Allaah att Han låter denna sötma av ihågkommande bevaras på våra tungor genom livets gång, och jag vittnar om att ingen vad eller vem de än må vara dyrkas i sanning förutom Han utan några som helst partners vid Hans sida. Jag vittnar inför skapelsen och Skaparen att Muhammad är Hans sista sändebud sänd hit till denna värld som en barmhärtighet.

Syster, nu när du accepterat islam som sanningen och den Rätta Vägen att följa, ska du veta att Allaah har förlåtit alla dina tidigare synder, Allah säger:

Muhammad! Säg till sanningens förnekare: “Om ni gör slut på ert motstånd mot tron skall det förflutna förlåtas er…” [al-Anfaal 8:38]

En utav Profetens kompanjoner, Amr ibn al-Aas hade tillbringat många år med att kriga mot islam och muslimerna, han var månggudadyrkare och en stor syndare. Han berättar:

“När Alaah fyllde mitt hjärta med kärlek till islam, gick jag till Profeten för att avlägga trohetseden. Han räckte ut sin hand mot mig, men jag sa: ‘Jag vill inte avlägga trohetseden till dig, åh Allaahs Sändebud, förrän du förlåter mig mina tidigare synder.’ Profeten svarade mig: ‘O Amr, vet du inte att islam raderar de synder man gjort innan man blev muslim?’.” [Imam Ahmed]

Nu när du valt islam som ditt sätt att leva ska du veta att Allaahs rätt över dig är att: ”Dyrka Allaah och sätt inget vid Hans sida”

Profeten har även sagt: ”Å Muadh, vet du vad Allaahs rättighet över tjänarna är och vad tjänarnas rättighet hos Allaah är? Då sa Muadh: ”Allaah och Hans sändebud vet bäst” och då sa Profeten : ”Allaahs rättighet över tjänarna är att dom ska dyrka Honom och inte sätta andra vid Hans sida, och tjänarnas rättighet hos Allaah är att Han inte straffar den som inte sätter något vid hans sida”

Så Profeten klargjorde i denna återberättelse den rättigheten som Allaah har över tjänarna, som är att dyrka Honom och inte sätta andra vid Hans sida. Och sedan så klargjorde Profeten även frukten utav denna dyrkan och resultatet utav denna dyrkan och sa då i återberättelsen: ”Tjänarnas rättigheter hos Allaah är att Han inte ska straffa den som inte sätter någon vid Hans sida.” Så frukten av denna dyrkan till Allaah är att den skyddar ifrån Hans straff. Så detta är länken mellan Allaah och tjänarna.

Det är denna monoteistiska Gudstro som gör islam unikt. Den kallas Tawheed. Tawheed delas in i tre delar;

Tawheed al-Robobeyyah, Enhet i Herreskapet, ordet Herre inkluderar att Allaah är Skaparen, Skapelsens Konung, och att det är han som fortsätter att upprätta ordningen. Utan Allaah skulle allt kollapsa. De flesta människor tror på Allaah som Skaparen utav himlarna och jorden, natten och dagen, månen och solen.

Tawheed al-Olohiyyah, Enhet i dyrkan, vilket betyder att den troende orubbligt tror på Allaah som den Ende Guden och att det inte finns några gudar vid Hans sida och att all form utav dyrkan endast riktas mot Honom. Dyrkan till Allaah kommer inte att vara komplett förrän man älskar Honom från hela sitt hjärta med total underkastelse. Allaah ska vara den man älskar mest av allt.

All form utav själslig och kroppslig dyrkan ska riktas till Allaah, dvs. kärlek, fruktan, hopp, åkallan, tillit till, lydnad, underkastelse och alla former av dyrkan ska riktas till Allah med uppriktighet.

‘Obodiyyah’ - ‘dyrkan’ omfattar muslimens hela liv. När han ger sig ut för att söka levebröd, dyrkar han Allah, när han sover, gör han det för att samla styrka för att kunna dyrka Allah. Mu’aadh ibn Jabal sa: “Jag söker belöning i min sömn på samma sätt som jag söker belöning i min nattbön.” [Sahih Al-Bukhaari]

Som muslim är du inte tillfredsställd förrän din njutning att äta, dricka och att vara med din man räknas som goda gärningar, i enlighet med Profetens ord: “I era intima relationer finns sadaqah (välgörenhet, goda gärningar).” De frågade “Å Allaahs Sändebud, menar du att om någon av oss tillfredsställer sina sexuella behov, blir han belönad?” Han sa: “Vad skulle ni säga, om ni gjorde det på ett otillåtet sätt, skulle ni inte få bära bördan av synd?” De sa: “Ja.” Han sa: “Likt det är det om han gör det på ett tillåtet sätt då får han belöning.” [Muslim]

Den första generationen muslimer begränsade inte ordet ‘dyrkan’ endast till ritualer och de tider då de ska utföras, och därmed låter resten av tiden vara ‘utan dyrkan’. Hela livet är dyrkan och tiderna då de olika ritualerna genomförs är tider då man fokuserar och förnyar den spirituella energin. Det är dessa som Allaah nämner när Han säger;

De som minns Gud när de står, när de sitter och när de lägger sig till vila… [Aal ‘Imraan:191]

Den tredje delen är Tawheed al-Asmaa’ wa as-Sifaat, Tron på Allaahs namn och Attribut. Dessa namn och attribut är de som Allah nämnt om Sig Själv i Koranen eller i de autentiska traditionerna (sunnah) från Profeten Muhammed , utan att förvränga dem och deras betydelse, utan att förneka dem eller modifiera dem genom att spekulera i dem eller jämföra dem vid skapelsen.

Dvs, när Allaah säger att ”I Hans hand ligger herraväldet.” så ska vi inte likna Allaahs hand vid våra händer.

Profeten sa även: ”Om du får en bild av Allah i ditt huvud så ska du veta att Han inte är sådan.”

Du ska veta min syster i islam att Paradiset är gott och endast de goda får träda in i det. Allaah är God och accepterar endast det goda. Allaahs tillvägagångssätt med Hans tjänare är att testa dem på olika sätt. På detta vis urskiljer man den troende från den icke-troende, den sanningsenlige från lögnaren. Allaah sager:

Tror människorna att de efter att ha förklarat ‘Vi tror’ skall lämnas i fred utan att få utstå prövningar? Men Vi satte deras föregångare på prov och Guds vägar kommer att förbli desamma; Gud vet vilka de sanna och uppriktiga är och Han vet vilka som ljuger.” [tolkningen av betydelsen, Al-‘Ankaboot:2-3]