Bismillah.

Hyckleri är varje uppriktig troende rädd för.
Var och en kan bäst diagnosticera sin själs tillstånd, för varje människa känner bäst sin själ, sitt hjärta och sina avsikter.

Troende som har växt upp i uppriktig tro på Allah och dyrkade endast Honom, satt sin lit endast till Honom och hoppades bara från Honom, är vana att dagligen självrannsaka sig själva. Men många av dessa människor har växt upp med olika syn på islam.

Första gruppen fick från barndomen höra hur det yttre inte är viktigt i islam. Därför, när de väl inser tawhid (Den Ende Gudens, Allahs, Enighet), då slår insikten om att troendes yttre avspeglar dennes inre, mycket hårt. Dessa muslimer blir då väldigt noga om sin tros yttre attributer. De är redan vana att rannsaka sig själva - och de känner att deras yttre dittills har varit en hycklares yttre, de tar hårt på den nya insikten och är mycket stränga i sin självkritik. Det gör ont i själen att deras yttre inte avspeglade deras inre, de ser nästan ned på sig själva som hycklare, för att deras tro brukade ta slut vid den personliga andliga relationen med Allah, vid att anstränga sig att alltid göra sitt bästa i allt man gör, samt i bäst uppförande mot människor. De upplever det hårt, att de under lång tid struntade i Allahs påbud gällande trons yttre attributer (även om de inte kände till dessa påbud/förbud, så käns det hårt när de inser tawhid och därmed sina tidigare brister i tillämpningen av sin tro i dess helhet). Sådana människor har svårt att förlåta sig själva, trots att de är medvetna att de saknade rätt kunskap och att deras yttre från förr därför inte hade kunnat vara hyckleri.

Om en sådan troende vistas för det mesta bland icketroende och bland islamofober, då får det yttre desto större betydelse i hans kamp mot hyckleri. Alla sår från ungomen, när man fick höra att det yttre inte har något med religionen att göra, öppnas när man börjar höra hur muslimer börjar hacka på troende som insisterar på att hålla sig vid korrekta yttre attributer.

Det är en mycket känslig punkt att angripa, och låter desto mer som nonsen om samma dessa fingerpekande kritiker dessutom oavbrutet själva baktalar, förtalar och vissa även återberättar dessa lögner: man ser bara hycklare som varnar andra mot hyckleri. Att bära mycket lång hijab, löst sittande kläder och jilbab även till universitet, där man är ensam muslim, blir mycket viktigt - så som det blir mycket vitkgit att inte avslöja det framför andra muslimer. En sådan muslim var överraskad på väg till jobbet i sin jilbab och svarta långa sjalen - och kände sig blyg, som upptäckt i något dåligt, när en av systrarna som hon sällan träffar såg henne med förvånande ögonen: “Är det så du ser ut när du går och arbetar på banken…?! Jag som trodde att du bar byxor och korta slöjor… är det säkert att du skall till jobbet?”

Det är så det skall kännas, faktiskt. Man skall känna sig som upptäckt, för det är något man gör för Allahs skull - inte för sin mans skull, eller för andra människors skull. Lika så med musik - man vill inte lyssna på den för att man är rädd för sitt hjärta. Man gör inte så att man utan något behov överhuvudtaget springer dit oanständig musik spelas på högsta nivå när ens man/hustru/föräldrar inte är med, samtidigt som man talar med oskydligt leende om hur musik är förbjuden när ens man/hustru/föräldrar är med… för vars skull avstår man från musiken då, subhanAllah…?

Å andra sidan finns troende som har växt upp i en predominant muslimsk omgivning, de lever i en sådan miljö inom vilken vikten alltid har legat på trons yttre attributer - man var noga med längden på skägget eller hijaben, medan man missade att lära ut en kultur av tålamod, uppriktighet och tystnad, dvs. man var inte lika noga med att akta sin tunga från att leda människan till elden. Man var nonchalant mot den dagliga dhikr och åminnelsen av Allah. I en sådan miljö har “insha’Allah” blivit till en fras utan betydelse.

För muslimen från den första kategorin är varje uttalande av “insha’Allah” en levande påminnelse om Allahs Allmakt, om eget beroende.

Muslimer från första kategorin har ett inre vars vanliga tillstånd är uppriktigheten. De känner väl sitt inre och tar kontinuerligt hand om det. På grund av livserfarenheten är det mycket viktigt för dem att arbeta med sitt yttre också - för att det var där tron läckte från början, och för att de räds som mest att deras yttre skall leda dem till nifaq (hyckleri). På ett sätt kan man säga att för dem har deras yttre blivit ett av medel att rädda sitt inre, sitt förhållande med Allah.

Dessa vattendjup kan vara okända för en troende från andra kategorin, vars tro reducerades till det yttre från själva början, som växte upp med salaah som blott var kroppens gymnastik, vars sujud aldrig hade skänkt honom upplevelse av en liten miraj. För en sådan muslim - när han väl inser tawhid - ‘r det nästan nonsens att insistera på förbudet att skaka hand med en icke-mahram av motsatt kön, eller att instistera på att själv tillämpa det som man predikar till andra. En sådan muslim räds för sin tro inifrån, för i och med insikten om tawhid, har han upptäckt sina tidigare brister i sitt förhållande med Allah: och de är gömda, osynliga, inre, andliga. Precis så som muslimen från första kategorin nu koncentrerar sig på trons yttre attributer, lägger muslimen från andra kategorin desto större vikt på det inre.

Båda de räds nifaq för sig själv - och var och en av de instisterar på det som de själva vet är hans egen brist i hans förhällande med Allah. Var och en av dem är uppriktig insha’Allah, i sin strävan att närma sig Allah och rena sig; men deras utgångslägen och erfarenheter är olika, rent av motsatta.

Muslimen från första gruppen upplever det som en stor sak, big issue, att hålla fast vid förbudet att inte skaka hand med ickemahram - om han såg lättvindigt på det, skulle hans självrannsakan vara smärtsam. Han skulle se hycklarens ansikte i sin andliga spegel.

Och Allah ser allt, vet allt och Han Är Den Bäste Domaren; därför må de tålmodiga vänta med tålamod…

Bismillah.

Rasulullah Muhammad sade att två egenskaper inte kan hittas samtidigt hos en troende: snålhet och illa beteende. (hadithen har nedtecknats av imam Tirmidhi)

Känslor, tankar och beteende utgör människan.

Att med Allahs Vilja, Tillåtelse och Hjälp bli herren över sina negativa känslor (vrede för sin egen skull, känslan av avundsjuka på andra människor pga det som Allah hade skänkt dem och önskan att de förlorar det, känslor av att vilja visa upp sig och skryta, göra sig bättre än andra…) det är en stor seger och stor gåva från vår Skapare och Herre, Den Ende värd att tillbe.

Våra tankar kan styra känslorna, varför den rätta förståelsen och nyttig kunskap är så viktiga i islam, och varför det är obligatoriskt för varje mentalt frisk muslim, man som kvinna, att hela livet söka efter nyttig kunskap (för att kunna tillämpa den genom handlingar).

Och beteende - den yttre manifestationen av människans känslighet, godhet, de goda känslorna (blygsamhet, medkänsla, givmildhet, ödmjukhet) och lika så av den samlade kunskapen som styr över de negativa känslorna.

Ibland är människor väldigt förfinade, försiktiga, milda och ödmjuka med sin familj - men ute med andra människor som inte har blodband med dem, är det en annan saga.
Det finns även den andra sorten - människor som utanför sitt hem visar ett vackert, förfinat, mjukt, hänsynsfullt ansikte, men när de kommer hem, dunstar alla dessa vackra egenskaper bort och ersätts av hårdhet, inbilskhet, barskhet…

Det ena och det andra kan vara ett tecken på hyckleri, och hycklarna förbereder sin plats i botten av jahannam.

Din ödmjukhet, din mildhet är oförändrad oavsett var du befinner dig, eller…? Vi talar inte om att någon gång “vara inte sig själv” för att man är mycket trött eller har lätt feber och agerar annorlunda mot vad man brukar göra. Vi talar om att ständigt visa ett ansikte för sina nära och kära, och ett annat utanför sitt hem. Det visar antingen på hyckleri eller på själviskhet hos en troende, och varje dålig egenskap som människan håller vid utan att försöka förändra den för Allahs skull, besmutsar människans tro.

Så låt oss nu påminnas om Sändebudets ord - snålhet och illa beteende kommer man inte hitta samtidigt hos en troende… subhanAllah, hur kan man förstå dessa ord?

Snålheten, att bara se till sina egna världsliga intressen och att inte bry sig om sina medmänniskors behov, integritet och känslor… Man skulle kunna se det i ljuset av beteendemönster också: att man behåller all sin mildhet, hänsyn, kärlek, ömhet, medkänsla bara för sig själv och dem som man älskar (och i sin snålhet älskar man endast sin närmaste familj); medan man ger inte något av sitt goda uppförande till andra utomstående.

Och hur kan man förstå illa beteende i samma ljus? Jo, det är precis samma sak, bara tvärtom… en människa som är hygglig mot utomstående, mot främlingar, mot sina vänner från jobbet, skolan eller masjoden, men som inom fyra väggar behandlar sin närmaste familj illa. Det verkar vara ett tecken på hyckleri enligt definitionen, speciellt gäller detta gifta män, för det är inom hemmets instängda väggar som människans goda beteende inte är för uppvisning inför människor utan är insha’Allah för Allahs skull, medan samma människa visar det bästa uppförandet bland sina vänner, arbetskamrater och främmande.

Oblanas, i vilket fall som helst, eller hur? Och islams sista Sändebud är sänd för att spika till perfektionen det goda beteendet, goda moralen och etiken.

Bismillah.

Omar ibn al-Khattab sade: “Självrannsaka er själva (ställ er till svars inför er själva) innan ni blir rannsakade (innan ni ställs till svars), och väg era handlingar innan de blir vägda för er! För räkneskapen imorgon skall sannerligen vara lätt om ni gör det (själva) idag! Och se till att pryda era handlingar till den stora Dagen:

Den Dagen kommer ni att undergå rannsakan och dom och ingenting, som ni höll hemligt, skall förbli dolt.
(översättning av Koranen, LXIX:18)

(Ibn Abi Dunya “Muhasabatun nafs”)

Bloggarens kommentar: Vilken värld, vilken dunya det skulle vara, om vi rannsakade oss själva, våra handlignar, våra ord - dagligen.
Denna dunya skulle vara så mycket mer lik Jannah, och så mycket mindre skulle den påminna om ett ställe fullt med intriger, fasad och mörka avsikter, en miljö där den utstötte trivs bra.
Tänk om våra föräldrar, om alla föräldrar, lärde sina barn medmänsklighet, medkänsla, integritet, självrespekt och underkastelse till Det Bestående Goda, i teori och i praktik…
En gång, för många år sedan nu, sade en tjej (som inte ens praktiserar islam) en av de klokaste meningar jag någonsin hört: “Men min kära! Detta är dunya, inte Jannah. Du kräver för mycket från den.”