Bismillah.

Imran bin Husain berättade:

En man sade: “Å Allahs Sändebud! Kan man urskilja paradisets folk från helvetes folk?” Sändebudet svarade: “Ja.” Mannen sade: “Varför försöker/anstränger sig människor att göra goda handlingar?” Profeten svarade: “Alla skall utföra handlingar för vilka de har blivit skapade, eller de skall utföra de handlingar som de skall finna lätta att utföra.” (dvs. varje människa skall finna det lätt att göra sådana handlingar som skall leda henne till hennes förutbestämda plats för vilken hon har blivit skapad).

(Sahih Al-Bukhari, “Guds Vilja/Al-qadar” 8/77/595)

Bismillah.

Bloggarens inledande ord: Inledningsvis kan man säga att texten nedan är inspirerad, och till sin natur är den en sammansättning av delar ur Ibnul Qayyims bok “Ash-Shifaa”, Nuaym Yasins bok “Iman” samt en föreläsning om al-qadar.

- Korrekt tro på ödet (qada och qadr) är en av imans pelare. Hur förstår man det rätt? Man sätter förståelse av qadr, så som de de goda föregångarna, salafu salih, förstod den, i sammanhang med tawhid. Ja, allting faller alltid tillbaka till tawhid…

Abdullah b. ‘Amr b. al-’As rapporterade: “Jag hörde Rasulullah Muhammad när han sade: ‘Allah föreskrev skapelsernas öde 50 000 år innan Han skapade himlarna och jorden. Hans Tron fanns då på vatten’.”
(Sahih Muslim, “Bok om ödet” / “Kitab-ul-Qadr”, 33/6416)

- Att tro på öde är en del av en muslims tro. För att förstå den, behöver man ha förståelse för hur vi är skapade och även vad som styr oss… Korrekt tro på ödet innebär att man har begripit konceptet av tawhid, Guds Enhet. Man tror att Allah inte har avlat eller blivit avlad, att ingenting kan jämföras eller liknas Honom; att Allah är Den Levande, Skapelsens Evige Vidmakthållaren; att allt annat är Hans förgängliga, beroende skapelse; att Han är den Ende Gud värd tillbedjan och dyrkan; att Han är med Sina Egenskaper över all skapelse. Den tron innebär även att man förstår, eller snarare sagt, accepterar att tiden också, precis som rymden, är en del av Allahs skapelse, medan Han Är Oberoende Skaparen och Herren över Tronen.

- Konceptet av qadr och qada manifesteras som:

- Bevis finns i Koranen.

- Shaykhul islam, Ibn Taymiyyah, anser att Allahs Vilja kan analyseras som två kategorier:
1. qadr al-qawni: Den kosmiska Viljan, den är bortom människan, vi kan inte påverka den (den motsvaras av tawhidur-rubbubiyyah /Rabb/)
2. qadr ash-shar’i är en del av mänsklig värld, där vi har en fri vilja med vilken vi väljer och utför våra handlingar, och är därmed ansvariga för dem (den motsvaras av tawhidur-uluhiyyah /ilah/ eller som den också kallas, tawhidur-ubudiyyah /ibadah/). Allah förmedlar Sin Vilja till människor, att Han Vill att vi gör vissa saker, eller att vi avstår från andra saker, samt ger oss fri vilja, förstånd och vägledningen, för att kunna välja att tro eller inte tro, att underkasta oss Källan av all godhet, och för att kunna hållas ansvariga för våra val (handlingar) på Domedagen. I denna skapade värld har Allah skapat det som vi kallar “naturlagar”, och här råder lagar av orsak och verkan: vi handlar och får resultat av vårt handlande. Vi utför ibadah så som Allah har beordrat oss, för att vi själva väljer att göra det - men ingenting händer utan Hans Vilja, Tillåtelse eller Kunskap! Våra naturlagar begränsar inte Honom, bara Hans Vilja sker, men de handlingar i vilka vi har fått fria val och fri vilja, är vårt eget ansvar och vi skall svara för dem. Det är viktigt att inte begränsa Allah, Allmäktige, Allvetande, Den Levande Skaparen och Herren, till oss kända verklighet:

Han Är Gud - EN! Gud, den Evige, den av skapelsen Oberoende, av vilken alla beror. Han har inte avlat och inte blivit avlad, och ingen finns som kan liknas vid Honom.

- Allah, Den Vise, Vill inte att vi skall utföra onda handlingar, utan Han Vill att vi gör det goda och det rätta. Skapelsen människan skall dock alltid göra misstag, ha brister och fel, och synda; det skall alltid finnas människor som skall själva välja att gå emot Hans Vilja, och de skall göra det för att de själva har valt att trotsa Honom… Honom, Som har gett människan möjligheten att välja sina handlingar i första hand…

- Människor har tidigare gått vilse på grund av att de haft en obalanserad syn på qadr. De har gett företräde till, eller har de betonat, ena delen av Mashiyyah över den andra, och därmed skapat obalansen: de har antingen förnekat Allahs inflytande på allting som sker, de har förstått det som om människans fria val i vissa handlingar i detta liv exkluderar Allahs Vilja. Därmed har de förnekat att allting som sker, sker endast med Allahs Vilja. En andra extremgruppering har sagt att människan inte har något val i det hon gör, för att allting som sker är Allahs handling, nauthubillah. Den här grupperingen anser att människan är tvungen att utföra allting hon gör. Med andra ord, har de missat poängen med hadithen i vilken Sändebudet Muhammad förklarar hur människor måste handla, sträva efter, arbeta, jobba (Allah har låtit oss leva detta liv i en värld där Han har bestämt att lagen av orsak och verkan skall gälla!), och att var och en skall få det underlättat, eller finna det lätt att utföra de handlingar som skall leda honom till hans slutliga förutbestämda plats i Jannah eller i jahannam. De missade att Sändebudet sade att var och en av oss skall finna det lätt att göra sådana handlingar som leder till vår slutdestionation - och inte att var och en av oss skall vara tvungen att göra sådana handlingar som leder till vår slutdestionation. Man kan se på deras felaktiga, obalanserade uppfattning att de ser på qadr som Allahs Vilja som förnekar människans fria val, människans fria handlingar och människans ansvar för det man gör (med andra ord har de bortsett från tawhidul-uluhiyyah), och betonat tawhidur-rubbubiyyah.

- Naturlagar som Allah har skapat och vilka vi känner till och är vana vid, gäller i vår skapade värld, i vår skapade existens; inte i Den Levandes. De begränsar oss (skapelsen), men inte Honom Som har skapat dem och oss, inte Skaparen. Tiden, och därmed kronologin, finns i vår skapade värld, den begränsar inte Den Allvetande Skapren och Herren Vars Vilja sker.

- Att pennan har skrivit klart allting in i den minsta detaljen, är en del av tawhidur-rubbubiyyah; och den förnekar inte det att vi måste handla för att uppnå vårt förutbestämda öde (vi = skapelsen! Skapelsen, som existerar i den begränsade skapade världen, i denna dunya, där lagen att orsak ger verkan gäller). Medan Allah Ärabsolut Oberoende, skapelsens evige Upprätthållaren. Vi måste verka, arbeta, sträva - och var och en skall finna det lätt att utföra handlingar som skall vara orsak att han skall hamna på sin förutbestämda plats, i Jannah eller i jahannam. Men vi måste arbeta i denna värld, värld till vilken vi är satta för ingen annan anledning än att dyrka Allah - och detta är min kära syster, tawhids andra kategori, tawhid-al-’ulluhiyyah. Vi får inte klaga på “vårt öde”, i meningen att avsäga oss vårt personliga ansvar, som några människor som antingen inte tror eller saknar baskunskap säger: “Om inte Allah velat att jag skulle synda, hade jag inte syndat”. Så skyller de på Den Givmilde, Som har gett dem allting… försök räkna Hans gåvor!

- Nej, Han har gett oss fri vilja i denna värld, att kunna välja våra handlingar som vi skall svara för, och förmågan att utföra dem.

- Att bara ta tawhids ena eller bara dess andra kategori och se qada och qadr genom dess prisma, är fel och strider mot den tidigaste generationens förståelse. När man vill förstå begreppet av qada och qadr, har man alltid i hjärtat tawhids tredje kategori, tawhid-ul-esmai-was-sifaat. Den grundas på tre principer, och en av dem är att man överger alla försök att få insikt om den fulla meningen av Allahs fullkomliga Attribut. Detta kräver att man tror på Allahs alla 99 kända Vackra Namn och Attribut som är från Koranen och autentisk sunnah, utan att fråga om deras andemening och utan att försöka förstå deras riktiga innebörd vad gäller Allah Den Upphöjde. För vi, skapelsen som existerar i en skapad dunya, kan aldrig förstå oss på Skaparens Attribut, hur Han Är, hur Han ‘gör’… våra skapade lagar är det enda vi känner till, vårt begränsade förstånd är till för att begripa de skapade lagarna som gäller i denna värld. Och vi förstår att vi bär fullt ansvar för våra handlingar, och “vi hör och vi lyder”.

Tänk även på exempel med fågeln som ger sig ut att hitta sin provision för dagen (Koranen): fågeln flyger ut och söker efter, jobbar, anstränger sig, arbetar i denna dunya för att få den rizq - en del i dess öde - för dagen. Därför måste vi, skapelsen, arbeta i vår skapade värld, värld av orsak och verkan, för att uppnå vårt slutliga förutbestämda mål. Den Vise har inte skapat oss för något annat, än för att dyrka Honom - och attt dyrka Honom betyder att utföra allt som Han älskar. Det är meningen med vårt liv i dessa skapade dunya dimensioner - och ibadah omfattar och inkluderar inre och yttre handlingar. Bara det ena utan det andra räcker inte, för då förnekar man tawhid…

- Att förstå hur vi är skapade är enkelt, vi föds med den vetskapen. Vi är inprogrammerade att veta, att känna, att bära inom oss den doften: att vi är totalt beroende av Den Levande, skapelsens evige Vidmakthållare… men att vår fria vilja, våra handlingar (att vi väljer att tro eller inte tro, samt att vi handlar och beter oss värdigt och hänsynsfullt mot hela Allahs skapelse) finns bara i vår korta, begränsade dunya… i vårt jordiska liv… i dessa trånga dimensioner. Våra handlingar och vår tro i detta liv, i dessa begränsade (men ändå, å! så underbara) dimensioner, är orsak som kommer att leda oss dit vi hör till. Endast Allahs Vilja sker, Han vet, Han ser alla våra handlingar, skapelsens alla handlingar, innan de ens skett - Hans Kunskap är bortom vår skapade förståelseförmåga, för “Han vet allt vad människor kan veta och allt som är dolt för dem och av Hans kunskap kan de inte omfatta mer än Han tillåter.” Våra handlingar är förutbestämda i Hans dimension, men det är vi själva som i vår begränsade dimension, med vår fria vilja, utför handlingar som kommer att leda oss till vårt slutliga förutbestämda mål.

- Och glöm inte: människan vet inte ens vad tiden är…

- Varje slags obalans i synen på verkligheten som Koranen och sunnan förklarar den, alltså om den är, leder till avvikelse från den raka vägen, den enda vägen till Jannah. Det mest värdefulla vi har är vår tro, den enda gåva vi fått som sträcker sig och varar längre än detta korta, förgängiga liv. Försök och ansträng dig därför att vara på den aqida som Sändebudet lärde ut, och som den första generationen, följelsagare och tabiin var på. Din aqida är det mest värdefulla du har, och om den blir sund, blir med Allahs Vilja sedan dina handlingar goda till sitt inre (avsikt) och sitt yttre (utförda enligt sunnah).

Bismillah.

Bloggarens inledande ord: för några dagar sedan tog jag emot ett mail (på bosniska), som jag översätter och postar här på svenska. Jag hoppas att ni skall ha överseende med mina brister i översättningen. Frid.

Under dagens khutba berättade imamen en lärorik berättelse som en daii från arabvärlden hade hört från en läkare. Låt mig dela denna ovanliga berättelsen med er.

Doktorns berättelse kan ni läsa nedan insha’Allah.

När hag opererade en 2.5-årig pojke slutade pojkens lilla hjärta att slå under själva operationen. Läkaren började omedelbart massera pojkens bröstkorg och de hämtade även apparater som används i sådana fall. Efter 45 minuters kamp, började pojken andas igen, han fick pulsen och läkarna såg att hjärtat hade börjat slå igen.

Efter operationen hade avslutats gick kirurgen, som är en del av hans jobb, till pojkens mor som väntade på resultatet, och berättade hur operationen hade gått. Han var orolig över moderns reaktion när hon får höra att sonens lilla hjärta hade slutat slå medan han låg på operationsbordet. Men när läkaren berättade det, sade hon bara “Alhamdulillah”. Hennes svar förvånade kirurgen.

Efter en eller två dagar fick pojken inre blödningar och samma kirurg fick operera honom igen. Efter den operationen sade pojkens mor bara: ”Jag tackar Allah för varje tillstånd!” Pojken stannade på sjukhuset för hans tillstånd var allvarligt. Snart uppstod nya komplikationer – han fick ett stort och varigt sår på huvudet. Hjärnan var i fara.

Specijalistläkare opererade pojken men efter den här operationen fick lillen kallbrand och mycket hög feber.

Samma läkare som hade utfört de 2 första operationerna gick till pojkens mamma och berättade att den här gången fruktar han på störst allvar att pojken inte kommer att överleva, på grund av många komplikationer. Läkaren såg en stor sorg i moderns ansikte, men allt hon sade var: ”Allah azza wa jall kan rädda min sons liv, om det är bättre för honom.”

SubhanAllah, läkaren blev förbluffad inför sådan lugn i en sådan svår prövning.

Just då kom en annan kvinna med sitt barn in i sjukhuset; hon var panikslagen för barnet hade feber. Barnet var ju sjuk, dock var febern lägre än pojken som hade opererats och fått kallbrand.

Denna andra kvinna var mycket högljudd och började skälla ut sjukhuspersonalen, att skynda sig att hjälpa hennes sjuka barn – hon var ju rädd att barnet skulle dö i feber.

Läkaren kunde inte tåla att se på kontrasten och sade till den högljudda kvinnan att ha tålamod, att frukta Allah och att se upp till modern till en liten pojke som är opererad, har gangrän och feber mycket högre än hennes barn; men som sitter stilla i stolen och skapar inte kalabalik. Kvinnan vände sig om, tittade på pojkens mor som satt lugnt på sin stol, och tittade tillbaka på läkaren: ”Vad? Ser Ni inte att den där kvinnan inte är normal?! Hennes son ligger för döden, och hon sitter så där lugnt?!”

I den stunden tänkte läkaren på hadithen där Sändebudet Muhammad SAWS säger att tiden skall komma när troende skall vara ensamma, konstiga, främmande… och att andra skall se på dem som på något främmande.

Precis ett sådant exempel såg han nu framför sig.

Med Allahs Vilja blev den lille pojken helt frisk efter ett tag och han fick gå hem till sin familj.

Hans far kom för att hämta hem honom. En yngre pojke var med honom också. Kirurgen sade till pappan: “Masha’Allah, Allah har gett er barakah i barnen ” – och han menade att de hade fler barn. Pojkens far berättade då att hans hustru och han hade levt i 17 år utan barn, men att Allah Den Upphöjde till slut hade skänkt dem först den lille 2.5-årige pojken som skulle gå hem nu, och sedan även den andre, yngre sonen.

När läkaren hörde dessa ord, kunde han inte stoppa tårar.

Han började gråta.

Pojkarnas far tittade förundrat på honom, han förstod inte varför läkaren började gråta, vad var det han sade… Då berättade läkaren hur mannens hustru, pojkarnas mor, hade med sitt lugn och tillit till Allah genom sonens sjukdom lämnat stort intryck på honom – när läkaren nu fick höra att kvinnan hade väntat i 17 år på att få bli mor (och blev det för första gången med den opererade pojken!), blev hans förundran ännu större och det var därför som han brast i tårar.

Pojkarnas far svarade: ”Min hustru, sedan vi gifte oss, har aldrig utelämnat nattbönen, utöver de obligatoriska bönerna (förutom de dagarna som hon inte får be). Varje dag när jag går till jobbet, säger hon duaa, och även när jag kommer hem. Hon är så god mot mig och barnen, och så ödmjuk inför Allah Den upphöjde att jag, av respekt för henne, inte tittar henne i ögonen när jag talar med henne, utan jag sänker blicken.”

Läkaren sade hur han tror att Allah tar emot duaa från sådana människor.

Bismillah.

Imam Al-Bukharis kommentar på hadither som han hade samlat i sitt största verk (som vi idag känner till enkelt som “Sahih Al-Bukhari”) anses vara i kapiteltiteln under vilken han hade skrivit ned hadithen. Hadithen nedan är från kapitlet som bär titeln “tawhid” - guds (Allahs) Enhet; eller islams väsen och meningen med vårt liv när vi en gång kommer till insikt om tawhid. Den insikten är nära, den är inprogrammerad i var och en av oss… det är bara att ta till sig.

‘Abdullah bin Qais rapporterade:

Sändebudet Muhammad sade: “Det skall vara 2 paradis av silver, och allt i den och skall vara av silver; och så två paradis av guld, och allt i den skall vara av guld och inget skall hindra dem (paradisets folk) från att se deras Herre, förutom Majestätiska Slöjan över Hans Ansikte i Edens gårdars eviga lycksalighet.”
(Sahih Al-Bukhari, Guds Enhet (tawhid), 9/93/536)

Detta är vad de som strävar, strävar efter - muslimer strävar efter det högsta bästa.

Den Dagen skall någras ansikten lysas upp av glädje - de får skåda sin Herre.
(Tolkningen av Koranen, LXXV :22-23)

De som gör det goda och det rätta skall få det högsta goda - och mer därtill. Inga skuggor, inga känslor av skam skall förmörka deras ansikten på Uppståndelsens dag - deras arvedel är paradiset och där skall de förbli till evig tid.
(Tolkningen av Koranen, X :26)

Orden “och mer därtill” betyder att titta i Allahs (’azza wa jall) Ansikte.

Suhayb återberättade att Rasulullah Muhammad reciterade versen: De som gör det goda och det rätta skall få det högsta goda - och mer därtill. och sedan sade: “När Jannahs folk kommer in i Jannah, och eldens folk in i jahannam, skall man höra hur det kallas: ‘Å Jannahs folk! Ni har hos Allah ännu ett löfte som Han vill uppfylla!’ De skall fråga: ‘Vilket löfte? Hade Han inte redan skänkt oss gåvan av att låta våra goda handlingar väga mer än våra onda handlingar? Hade Han inte redan gett oss gåvan att låta våra ansikten vara ljusa (lysa med ljus)? Hade Han inte redan låtit oss träda in i Jannah och förbjudit oss till elden?’

Han sade: ‘Och då skall skärmen lyftas upp och de skall se Allahs (’azza wa jall) Ansikte, och ingenting av det som de redan hade fått kommer att vara dem mer kärt än att titta i Hans Ansikte’.”

Ingen annan av Jannahs belöningar kommer att ens kunna jämföra sig med den högsta belöningen, att titta på Den Vackres Ansikte!

Bismillah.

Var inte ledsen för att du kommer att sätta dig emot människor nät du vänder dig till Allah och Hans Sändebud , även om du blir ensam på den vägen. Med dig är Den Allsmäktige Allah; Han ser dig, du är under Hans skydd och Han är din Hjälpare.

Han prövar bara din uppriktighet, din övertygelse och ditt tålamod.

Efter Allahs Hjälp skall ditt största stöd vara att bli fri från rädsla och girighet för dunya. När du blir fri från dessa två, då kommer du att ha det enkelt att underkasta dig Allah och Hans Sändebud .

Men så länge du fruktar någon annan än Allah och så länge du längtar efter och strävar efter dunya, lura inte dig själv om att du kommer att lyckas med att ta till dig Allahs och Sändebudets väg.

Om du frågar dig hur du någonsin kommer kunna att övervinna din girighet och strävan efter dunya, är svaret följande:

“Du kommer att göra det genom en stark tro i Allah Den Upphöjde, genom att tro i Hans Enhet (tawhid), genom att ha tillit till Honom och vända sig endast till Honom, genom starka övertygelsen om att bara Allah Den Upphöjde ger allt som är gott; och att varje börda kan bara Han Den Allsmäktige lyfta upp från dina axlar, samt genom en orubblig tro på att Allah Den Upphöjde styr över allting och bestämmer över allting, att bara Han och ingen annan förutom Han har det i Sin makt.”

(Ibn Qayyim al-Jawziyyah)

Bismillah.

Att vara baktalad (eller skall jag skriva - omtalad) för islams skull bör inte påverka en stark muslims iman negativt, i alla fall inte om kritiken inte är berättigad enligt Den eviga Lagen. Det är klart att människan känner sig sårad och lider för orättvisans skull, men om man just då kunde ta ett steg tillbaka och tacka Allah för den gåvan, med vilken människor tar en del av ens begångna synder, och sedan förbli tyst inför skapelsen, vore det att hantera prövningen som en stark muslim.

Men för att hantera en liknande prövning som muhsin, som en av dem som Allah älskar (wAllahu yuhibbul muhsiniin), skall man finna tillfredstellelse och frid i att tacka Allah för den prövningen - och sedan följa upp den tacksägelsen med duaa till Herren där man innreligt uppriktigt ber Allah att förlåta ens förtryckare och vägleda dem till Ljuset.

Men det är inte lätt att befinna sig i det högsta andliga tillståndet, ihsan. Det är inte lätt att vara muhsin, en av dem som Allah älskar. Det kräver uppriktig underkastelse och tillgivenhet till Källan av all godhet, kärlek, förlåtelse, mildhet, medkännande och barmhärtighet. Det är lätt att skriva om saken; mindre lätt att utföra den med uppriktighet.

När en av islams berömda lärda, Hassan Al-Basri, gick genom prövningen av att vara baktalad, valde han att inte förbli helt tyst*. Men han föll inte heller i fällan att börja försvara sig. Allah vet allt, hör allt, ser allt, och Han är bästa Vittnet. Hassan Al-Basri valde att besvara sina förtryckare med en gåva: han skickade en fruktkorg till dem. Med frukter skickade han även ett meddelande, där han tackade sina förtryckare för det onda de sprider om honom: det de gjorde i själva verket var att lätta på hans börda av synder och ta över dem från honom, samt skänka av sina goda handlingar till honom. Han ville uttrycka sin tacksamhet till dem, och hittade inget annat sätt att göra det på, än att skicka en fruktkorg till dem.

Denna gest visar, dock, att - när Allah sände den här prövningen på hans väg - inte ens den här store lärde muslim befann sig i det högsta andliga tillståndet. Hur vet vi det? Enkelt, genom hans behov att (visserligen på ett intelligent sätt) ge titt för tatt, och bevisa för sina förtryckare vem det är som har fel, mao att engagera sig i en disput där han öppnar munnen för att försvara sig själv (sig personligen) från skvaller och lögner.

* I en berömd hadith ler Rasulullah Muhammad tyst när en man skäller ut Abu Bakr , som inte besvarar denna verbala attack på sin person. Men när Abu Bakr bara öppnar munnen för att försvara sig, försvinner leendet från Rasulullahs ansikte, och han ställer sig upp och går därifrån - för att han såg att så länge Abu Bakr förblev tyst och inte besvarade mannens påhopp på sin person, försvarade änglarna honom, men när Abu Bakr ville försvara sig och besvara mannens attack, såg Rasulullah hur en shaytan började närma sig - och han gick därifrån.

- - - - -
Tillägg skriven den 10. januari 2010:
En syster gjorde en kopiera-klistra med den avslutande delen i artikeln ovan, sedan skickade den till en stor mailgrupp utan att ange att den är från den här arikeln; varpå hon fick frågan från en av mottagarna att ange källan till hadithen. Systern svarade inte, så jag skickade ett privat mail till både henne och till personen som frågade och berättade att hadithen är nedtecknad av Ahmad, berättad av Abu Hurayrah. Det kändes som om jag skulle spela besserwisser om jag besvarade frågan till hela gruppen i stället för systern, och det är mitt fel att jag inte angett källan till hadithen i denna artikel. Jag kan bara säga att det var ett miss från min sida, samt att källan till hadithen har jag faktiskt angett i en tidigare artikel, när jag använde och citerade hadithen för första gången på bloggen; läs HÄR under rubriken Några utvalda hadither.