Bismillah.

Den fjärde rättfärdige khalif Ali kämpade en gång i striden mot förnekarnas ledare. Under striden övermannade Ali honom och drog sitt vapen att döda fienden. Mannen som såg att han befinner sig inför sin dödsstund, spottade Ali i ansiktet, det var det sista han tänkte göra i detta liv - förnedra en muslim.

Beskåda!

I samma stund släppte Ali honom, och drog sig ifrån honom. Hans svärd var redan dragen för att döda fienden i striden, men han släppte honom så fort han spottade honom personligen i ansiktet.

Mannen blev häpen… vad var det som just hände…? Han sprang efter Ali och frågade: “Du hade möjlighet att döda mig i striden, du vann ju över mig. Varför gjorde du inte det?!”
Ali svarade: “Jag har inget emot dig personligen. Jag stred mot dig för Allahs skull, för att du är islams fiende. Hade jag dödat dig efter att du hade spottat mig i ansiktet, då hade det varit min personliga hämnd för förnedringen mot mig personligt. Det ville jag inte. Jag ville behålla min avsikt ren.”

Mannen blev omedelbart muslim och bevittnade att det inte finns någon annan gud värd dyrkan förutom Den Ende Sanne Gud - Allah; och att Muhammad är Hans sista Sändebud.

Bismillah.

Ikhlas (uppriktighet) kan inte koexistera i ett hjärta som har förkärlek för att vara prisat och berömt av människor, eller ett hjärta som längtar efter att uppnå det som andra har (avundsjuk girighet), förutom på samma sätt som eld och vatten, eller ödla och fisk kan koexistera.

Om din själ kräver från dig att du går och söker efter ikhlas, vänd dig först av allt till dina begär och utrota dem med med bestämdhet när du befinner dig i ett tillstånd av förtvivlan. Vänd dig sedan ifrån att vara prisad och berömd från människor, i ett tillstånd av askes som den som har älskat dunya men överger den för ‘aakhiras skull. Om ditt sökande (genom att ta kål på begär och lustar och genom att avstå från beröm från människor) blir framgångsrikt, kommer din resa i sökandet efter ikhlas bli lättare.

Om man säger: vad kan underlätta så att man tar kål på världsliga lustar och begär, och utvecklar askes mot beröm och pris från människor?

Då säger jag:

Metodiken som underlättar för människan att blir av med lustar är: människans slutgiltiga kunskap om att det inte finns något som väcker hennes girighet förutom att Allah Allena äger alla skatter (längtan efter att dyrka endast Allah ingår inte i dessa lustar). För ingen människa kan förse tjänaren med de skatterna, förutom Han Allena.

Metodiken som underlättar för människan att utveckla askes mot att bli prisad och berömd av människor är: människans kunskap om att det inte finns en enda individ som kan tilldela henne någon nytta och att inte heller någon individ kan orsaka skada till henne eller förnedra henne, förutom Allah Allena.

Så som beduin sade till Sändebudet : “Mitt pris har varit utsmyckat (förskönat), och sannerligen har mitt förtal blivit vanhedrat.” Sändebudet Muhammad anmärkte: “Det är Allah.”
(Tirmidhi 3266, Kitab Tafseer al-Quran, hadithen anses vara sahih)

I enlighet med det, avstå från människornas pris och beröm och från den som inte kan försöka sitt beröm när han berömmer dig. Och avstå från förtal, och från den som inte kan vanära sitt förtal.

Längta efter Den till Vilken vackraste lov och pris tillkommer, och Som ger yttersta förnedringen till dem som förtalar Honom. För ingen skall uppnå det, förutom med tålamod och visshet, och när du förlorar tålamodet och vissheten, är du som den som önskade att segla övar oceanen utan fartyget.

Allah har sagt:
Muhammad, visa tålamod! - Guds löfte är sanning! Och låt inte dem som saknar övertygelse rubba dig i ditt lugn och din beslutsamhet!
(tolkningen av Koranen, Ar-Rum:60)

och när de bar sina motgångar med tålamod och bevarade sin övertygelse att Våra budskap utgör sanningen, lät Vi ledare uppstå bland dem som ledde dem i enlighet med Våra bud.
(tolkningen av Koranen, As-Sajdah: 24)

Bloggarens sammanfattning: Ibn Qayyim råder dem som känner att de har förlorat sin uppriktighet, att hjärtat inte längre är med under ibadah, att:
1. bli av med sina lustar och begär som binder människan till det jordliga,
2. avstå från människors beröm och att bli prisad av dem
3. ha visshet (övertygelse) i Sanningen och
4. ha tålamod.

Dessutom är min egen tanke att man alltid bör tänka på värdet av gott, gudsfruktigt sällskap; samt vara medveten om att försvara vägarna till hjärtat från djävulen den utstöttes påverkan; för hjärtats mitten är var ikhlas lever. I hjärtats centrum.

Bismillah.

Detta inlägg är en översättning av en kort nasiha som du kan själv höra om du klickar här Alla uttryck som du möjligen finner stötande, är alltså rak översättning från shaykhens nasiha. Själv tycker inte jag att jämförelsen i hans nasiha är olämplig - tvärtom. Därav, titeln i detta inlägg.

Ibn Qayyim, rahimahullah, sade: “Två saker kan aldrig koexistera i människans hjärta: uppriktighet kan aldrig vistas i samma hjärta som har förkärlek för att berömmas av andra människor, som förkastar rådgivning från andra och är girigt för det som andra har.”

Om du verkligen är uppriktig - kapa då den girigheten för det som andra människor har, kapa den girigheten i roten. Om du frågar: ”Hur kan jag lätta min bröstkorg från girigheten?” då svarar jag dig: “Du måste vara medveten om att:
Ingenting finns som inte har sitt ursprung i Våra förråd och ur dem skänker Vi bara enligt ett i förhållande till behovet bestämt mått.
(tolkningen av Koranen, XV:21)

Därför, vänd ryggen till människornas beröm och var inte av dem som inte vill och inte vet hur man tar emot kritik eller rådgivning från andra. Var i den gruppen som längtar efter ’akhira och som inte lägger för stor vikt på dunya.

Om du frågar mig: “Hur kan jag hejda min nafs från att längta efter, och älska beröm från människor?”, då svarar jag dig: “Insikten om att det inte finns någon i denna dunya vars beröm kan vara dig till någon nytta överhuvudtaget, samt att kritiken inte kan skada dig alls - förutom om Allah, världarnas Herre, har föreskrivit det för dig!”

Det är som exempel av en man som i handen håller något smutsigt (som dynga), och människor säger till honom: “Ååå, du har en dadel i din hand!” Om han av någon anledning litade på det som andra säger, skulle han definitivt äta upp det som han håller i handen. Olycklig är den som fogar sig för andras ord!

Många människor säger: “Ååå, du är vår shaykh, du har så mycket, du, du, du…”

Det har alla hört.

Jag har märkt att människor säger det till alla shuyukh. Men vissa människor smickrar, eller ljuger. En man kommer fram till dig och säger: “Å shaykh Wahid, du är anledning för att Allah har väglett mig! Jag var på en av dina föreläsningar, och som jag lyssnade noga på allt du berättade.” Men sedan går samma mannen till en annan shaykh och säger: “Du är anledningen till att jag har blivit vägledd: tidigare hade jag varit på avvägar, syndat och gjort många dåliga handlingar. Men när du dök upp, såg jag hur du berättar om det ena och om det andra…” och “Just du, just du, shaykh… du var anledningen till att Allah har väglett mig. Du vet, shaykh, jag såg dig en gång i min dröm, och då sade du till mig vad jag skulle göra.”

Dessa meningar upprepas till alla – och olycklig är den som låter sig avledas av dem. Det räcker gott och väl att du är uppriktig och ärlig mot dig själv. Låt aldrig att människornas beröm ’förhöjer’ dig och fördärvar/förstör/skadar och skämmer dig. Precis så som du själv nyss sade: “Man känner sig själv bättre än vad andra gör.” Och Allah ’azza wa jall, känner dig sannerligen bättre än alla människor!

På grund av liknande beklagliga episoder har vi två gyllene regler som vi tillämpar, som jag själv tillämpar. Med dem ger jag råd till mig själv först, och sedan till andra: ”Vem är du, och vad vill du egentligen (från mig)”

”Vem är du?” Dvs, vad är ditt förhållande till Allah Den Upphöjde.

Människan talar sanning ända tills han blir skriven som sannfärdig (uppriktig) människa. Alltså är man skriven hos Allah antingen som sannfärdig, eller som en lögnare!

Om du är skriven hos Allah som sannfärdig, medan alla människor kallar dig för lögnare, skadar inte deras förtal dig det minsta!

Men om du är hos Allah skriven som lögnaren, medan alla människor berömmer dig som en awliyyah eller välgörare, har du absolut ingen nytta av deras beröm!

Vi ber Allah ’azza wa jall att skänka oss uppriktigheten!
Amiin.

Bismillah.

Lyssnade igår på ett vackert vittnesmål, som du också kan ta del av om du klickar här.

Med denna korta artikel vill jag, för Allahs skull, dela den här underbara berättelsen med dig, medmänniskan… berättelsen som med all säkerhet kommer att beröra det vackraste inom varje hjärta som har kvar åtminstone en smula av sin ursprungliga renhet, varje hjärta som inte ruttnat bort totalt genom kroppens synder utan ånger till Den Barmhärtige Allah.

Bismillah.

Det var en gång en pojke.

En dag höll pojken på att förbereda sig för att gå till masjid och be, som vanligt. Han utförde tvagningen och fullkomligade den så som Sändebudet Muhammad brukade göra. Med snabba steg skyndade han sig till moskén för att inte komma för sent: masjiden låg rätt så långt bort från hans hem. När han äntligen kom fram till moskén, såg han genom dessalvöppna dörr att muslimerna redan hade bett fard salaat bakom imanen och att han har kommit för sent…

Sorgsen, satte han sig på en bänk som fanns näst intill masjids dörr. Folk började strömma in från masjiden. En äldre man lade märke till pojken när han suckade djupt sittandes på bänken. Den äldre mannen satte sig bredvid pojken och frågade: “Varför är du så ledsen, lille pojk? Varför suckar du så djupt?” Barnet svarade: “Jag känner sorg i hjärtat för att jag har kommit för sent för att be salaat i församlingen.”

“Å lille pojk…” Vemod strömmade genom gamle mannens bröstkord: “Ge mig din djupa suck för Allahs skull, så ger jag dig salaat i församlingen som du har missat!”

Bismillah.

Detta är en översättning från “Citat från de rättfärdiga föregångarna”

Det berättas att ‘Umar b. Al-Khattâb sade:

Vi var en gång i en tid, när vi trodde att ingen lärde sig Koranen för någon annan anledning än att söka Allah Den Upphöjdes Behag, men nu är jag rädd att det finns människor som lär sig Koranen för att imponera på människor och för att få något från människor. Sök därför allah med din recitation och med dina handlingar. För sannerligen, vi kände er när Allahs Sändebud var bland oss, när Uppenbarelsen höll på att stiga ner och Allah avslöjade er. Men idag har Allahs Sändebud gått vidare, och uppenbarelsen är färdig; och och jag känner er bara så som jag säger: den som (med sina handlingar) visar det som är av godo, honom älskar vi och anser gott om honom; och den som (med sina handlingar) visar det som är av ondo, honom avskyr vi och misstänker honom. Dina hemligheter och era privata angelägenheter är mellan dig och Herren, Den Allsmäktige Konungen.

(Al-Âjurrî, Akhlâq Hamalat Al-Qur`ân artikel 26)

Bismillah.

Ya’quub ibn Shayba och Ibn Abii al-Dunyaa har nedtecknat från Salim, Abu Hudheyfas befriade slav, att Rasulullah sade: ”En grupp människor skall komma med goda handlingar stora som berget Tiham men Allah skall förintetgöra dem (förvandla dem i aska) och de skall kastas in i elden med ansiktet först.” Salim sade: ”Jag fruktar att jag är en av dem!” Rasulullah sade: “Dessa människor skall fasta och utföra salaah och en del av natten skall de tillbringa i ibadah, men i hemligheten - när tillfället dyker upp att göra något som är haram - då skall de göra det. Och Allah skall förintetgöra deras goda handlingar.” Insan* (* människan) kan, genom skrytsamhet och arrogans (högmod) förintetgöra alla sina goda handlingar, utan att ens vara medveten om det!
(Citatet är taget ur boken ”Resan tillbaka till Allah” av Ibn Rajab Al-Hanbali)

Bloggarens kommentar: Mao, när tillfället att långt borta från människors ögon överskrida Allahs Gränser presenterar sig, då tar de tillfället i akt.
Vid Allah - skönheten kommer inifrån.

رَبَّنَا لَا تُزِغۡ قُلُوبَنَا بَعۡدَ إِذۡ هَدَيۡتَنَا وَهَبۡ لَنَا مِن لَّدُنكَ رَحۡمَةً‌ۚ إِنَّكَ أَنتَ ٱلۡوَهَّابُ
رَبَّنَآ إِنَّكَ جَامِعُ ٱلنَّاسِ لِيَوۡمٍ۬ لَّا رَيۡبَ فِيهِ‌ۚ إِنَّ ٱللَّهَ لَا يُخۡلِفُ ٱلۡمِيعَادَ

“Herre! Låt inte våra hjärtan fara vilse sedan Du har väglett oss. Och förbarma Dig i Din nåd över oss. - Du är Den som alltid ger!
Herre! Du skall samla alla människor inför Dig en Dag vars ankomst står utom varje tvivel; Gud sviker helt visst inte Sitt löfte.”
(tolkningen av Koranen, III:8-9)

Bismillah.

Behovet att rättfärdiga sina orättfärdiga handlingar och jämföra sig med andra är i islam ett sorgset själsligt tillstånd…

Blev precis påminnd om en av visdomarna med skapelsens historia.
Påmind om hur satan den utstötte trotsade Herren, och hur vår gemensamme förfader Adam a.s. gjorde samma sak, trotsade Allah.

Samma sak gjorde de - vägrade lyda Allah Den Upphöjde och begick synd mot bättre vetande. Men Allahs profet Adam a.s. och den utstötte Iblis är inte samma. Det som skiljer dem åt är hur den ene och den andre reagerade på kritik (Allahs vrede efter att de hade förorättat sig själva).

Adam a.s. insåg sitt fel, insåg med sitt förstånd att han gjort fel, den kunskapen nådde hans hjärta, där ånger och sorg föddes, han erkände felet sitt med hjärtat och med tungan, och bad Herren om förlåtelse. Allah Är Den Barmhärtigaste av de barmhärtiga, Han skänker Sin Nåd till den Han Vill.

Iblis den utstötte vägrade blankt inse att han hade gjort en orättvis handling, anklagade Allah som den skyldige för sin onda handling, och berättigade sitt handlande med: “Jag är bättre än Adam!”

Hur skönt måste det vara att leva i självbeundran, i inbilskhets höga höjder… men det varar inte för evigt - den som flyger högt, får desto större acceleration vid fritt fall…

Bismillah.

Skaparen, Som vet allting i himlarna och jorden, beskriver Sina trogna tjänare i Koranen - när de hör Allahs Ord reciteras för dem, faller de ned i sajdah och gråter. Deras ögon gråter, för att bandet mellan hjärtat och kroppen finns, och hjärtat mjuknar och darrar och fruktar när det hör Koranverserna, troende hjärtat överväldigas, och fysiska tårar översvämmar ögonen och ansiktet.

Att falla ned i sujud med tårar i hjärtat och i ansiktet är bland det vackraste som finns, det mänskligaste, det mjukaste, det mest kärleksfulla som finns.

Och bara sanna troende vet att detta inte är någon ’spel för gallerier’ - denna vetskap är inte bara för att det är det mest privata, det mest intima som de utför i enskildheten, långt borta från andra tjänare. De vet att det är deras innersta behov och underkastelse, att uttrycka kärleken, längtan, fruktan som överväldigar dem.

De som är i din Herres närhet finner det inte vara under sin värdighet att tjäna Honom. De lovprisar Honom och faller ned på sina ansikten i tillbedjan.
(översättning av Koranen, VII:206)