Bismillah.

Allahs sista Sändebud Muhammad, sallallahu ‘alayhi wa salam, sade: “… ingen av er kommer att vara troende innan ni önskar för era bröder (hos Muslim: eller era grannar) det som ni önskar för er själva…”
(Sahih al-Bukhari, Sahih Muslim)

Ahmad dokumenterade att Sändebudet, sallallahu ‘alayhi wa salam, sade: “Man kan inte uppnå sann tro innan man önskar det goda som man önskar för sig själv, till andra människor.”

‘Abdullah bin Amr bin al-As rapporterade att Sändebudet, sallallahu ‘alayhi wa salam, sade: “Den som önskar att rädda sig från elden och träda in i Paradiset, bör möta döden troendes på Allah och Domedagen, medan han önskar för andra det som han önskar för sig själv”.
(Sahih Muslim)

Världarnas Herre har sagt (översättning av betydelsen):
“Vi har sannerligen skapat människan i den bästa skepnaden, men därefter låtit henne sjunka lägre än de lägsta - utom dem som tror och lever ett rättskaffens liv…”

Bismillah.

Ibnul-Qayyima, må Allah förbarma Sig över honom, sade: “Dessa är 10 hinder mellan Allah och människors hjärtan. De är ett hinder på tjänarens väg till Den Upphöjde Allah. Fyra faktorer underblåser och livnär dem: själen, shaytan (djävulen jag söker skydd hos Alla från den utstötte fienden), dunya (denna värld) och begär.”

Han skriver att dessa hinder är:

* okunnighet om Allah Den Upphöjde,

* innovationer i religionen,

* hjärtats stora synder (stora synder som begås med hjärtat, som inbilskhet, egenkärlek, arrogans och liknande),

* kroppens stora synder (stora synder som begås med kroppen, som alkohol, otukt eller stöld),

* små synder,

* shirk,

* överdriven konsumption av det som annars är tillåtet (överdrivet ätande, drickande, sömn, kläder),

* försumlighet gentemot Allah Den Upphöjde (som botas om tre känslor väcks i hjärtat: känslan av Allahs Barmhärtighet och ständiga gåvor, som fyller hjrätat med kärleken till Allah; känslan av egna synder och tillkortakommanden - då börjar man söka Allahs Behag; och känslan för tiden, för tiden är allt man har och inser man det, skall man tillbringa resten av livet i försök att ta igen det som man har missat genom försummelse),

* tradition, vanor och sedvanor,

* man tappar fokuset på syftet med ibadah: man bör inte stirra på sina goda handlingar, utan tänka på Den Som har väglett en till att utföra dem. När man är nöjd med sig själv och med sina goda handlingar - Allah är inte Nöjd med en.

Bismillah.

Muhammad är Allahs Sändebud. De som följer honom är oböjligt fasta gentemot dem som förnekar sanningen, men sinsemellan fulla av värme och vänskap. Du ser hur de böjer ryggen och faller ned inför Allah i tillbedjan och söker Hans nåd och Hans välbehag; i sina ansikten bär de spåren av de många nedfallen under bönen. De liknas både i Tora och i Evangeliet vid frön som skjuter skott, varefter Allah ger skotten kraft, så att de växer sig starka och reser sina raka stjälkar till glädje för såningsmännen, men för förnekarna är de en orsak till förargelse. Allah har lovat dem av dessa förnekare som antar tron och lever ett rättskaffens liv, förlåtelse och en rik belöning.
(översättning av Koranen, XLVIII : 29)

Imam Ahmad rahimahullah har nedtecknat Abu-Zarrs ord:
“Min vän (haliili) har beordrat mig sju saker: att älska fattiga och deras sällskap; att (i dunya saker) titta till den som har det sämre ställt än jag, inte till den som har det bättre ställt än jag; att bevara familje och släktskapsband, även om min familj eller släkt vägrade göra samma sak; att inte söka något från människor; att tala sanningen, även när den är bitter (när den känns bitter fför min egen del); och han beordrade mig att för Allahs skull inte frukta människor och att ofta uttala orden: det finns ingen handling, rörelse, makt, kraft eller handling utan Allah (laa hawla wa laa quwwata illa billah) - dessa ord är från skatten under Arsh.”

Imam Ahmad har nedtecknat Abu-Said Al-Hudriyys vittnesbörd om att Rasulullah Muhammad sade: “Må ingen av er låta sig hindras av fruktan för människor från att säga sanningen när han ser den eller bevittnar den - det att säga sanningen eller något stort kommer varken att närma hans dödsstund (ajal) eller att avlägsna hans rizq.”

Imam Ahmad har nedtecknat Abu-Said Al-Hudriyys vittnesbörd om att Rasulullah Muhammad sade: “Må ingen av er förnedra sig själv genom att - när han ser något som har med Allah att göra och som han börde säga något om - låta bli att säga det (förbli tyst om saken)… På Uppståndelsedagen skall det sägas till honom: ‘Vad har förhindrat dig från att säga det om det?’ Han skall svara: ‘Jag var rädd för människor’ och Allah Den Upphöjde skall säga till honom: ‘Det var viktigare att frukta Mig’.”

Nej, denna Skrift utgörs av budskap vars innebörd är klar för dem som har hjärtan upplysta av verklig kunskap, och ingen avvisar mot bättre vetande Våra budskap utom de orättfärdiga.
(översättning av Koranen, XXIX : 49)

Till troende själar som fullständigt kärleksfullt har underkastat sig Allahs Visdom, till mina systersjälar som med ödmjukhet tackar Allah för vägledningen, för Hans stora barmhärtighet, till själarna som Allah har beskrivit i Sin sista Bok - till dem har väntan och längtan pa ramadanfastan nästan lika stor sötma som själva fastemånaden. En sötma som bara de vet när de hoppas på att leva till att se fram emot den första av två glädjen som ramadanfastan bär med sig för den uppriktiga.

Att bevisa sin trofasthet till Honom, att visa ett troget hjärta genom de största och de minsta handlingarna får hjärtat att känna sann sötma av sin kärleksfulla underkastelse. Och hjärtat befaller kroppen att falla ner i sujud, att följa efter hjärtat som aldrig går upp från sujud till Den Levande.

översatt av “en troende själ insha’Allah”

Bismillah.

Inledande kommentar: Ville dela med resten av världen en underbar hadith som faller som mjukaste bomull på alla sårade själar, och en annan hadith som låter skräcken inför tanken om hur lätt man kan bli bortrövad ärligheten, den hadithen låter oss känna fruktan inför en sådan möjlighet… vi måste vara rädda om vår ärlighet, en av dyrbara gåvor som Allah överösar oss med. Att säga Amantu billaahi och sedan hålla fast vid den livet ut; att dö på ren tawhiid - det är det väsentliga budskapet i dessa hadither. Var rädd om din tro, var rädd om ditt hjärta, var rädd om din ärlighet, var rädd om ditt förhållande till Allah, säger jag till mig själv och till alla som förstår att den påminnelsen är ett uttryck för min ömhet för Allahs skapelse, Rasulullah Muhammads ummah.

Hudhayfa berättar att Rasulullah sade: “Ärlighet steg ned från Himmelen och rotade sig i troendes hjärtan, och sedan började uppenbarelse av Koranen och människorna läste Koranen och lärde sig ärligheten från den och de lärde sig om ärligheten från sunnah. Både Koranen och sunnah stärkte de trofasta troendes ärlighet.”

(Bukhari bok 9, kapitel 92 “Att hålla fast vid Koranen och sunnah”, hadith 381)

Hudhayfa berättar också i en annan hadith som börjar som de ovannämnda orden, hur Rasulullah sedan berättade hur ärligheten skulle lyftas bort från hjärtan. Han säger att Sändebudet Muhammad sade: ‘Människan skall gå och lägga sig och medan han sover, skall ärligheten lyftas bort från hans hjärta, bara spår av den skall förbli i hjärtat, som spår av små mörka ytor. Och han skall gå och lägga sig nästa natt och medan han sover, skall resten av ärligheten lyftas bort från hans hjärta - ärlighetens spår i hans hjärta skall likna spåren som en blåsa på foten lämnar efter sig, precis som när man tappar ett glödande kolstycke på sin fot och får blåsor: man ser att blåsorna svullnar men inuti, inne i blåsorna är det tomt. Ingenting finns där inne. Människor skall utföra sina affärer men det skall knappast finnas någon pålitlig bland dem. Människorna skall säga I den och den stammen finns det en ärlig man och senare skall människorna säga om en man Vilken vis, artig och stark man det är! Men han skall inte ens ha senapskorn av tro i hjärtat.)’

(del av hadithen 208 från Sahih Bukhari, bok 9, kapitel 88 “Plågor vid världens undergång” som nämns i samband med den första hadithen)

Kommentar: Ärligheten är en dyrbar, dyrbar gåva från Allah, gåvan som bor i våra hjärtan. Jag blundar, och somnar… och när jag vaknat upp, inser jag att jag bara vistats där i en dag eller en del av en dag… och det är dags för det Stora Mötet, världarnas Herre kallar mig - det första jag måste visa upp är mitt hjärta.

Mitt hjärta.

Bismillah.

Ibn Jarir, Tirmidhi, Nasai och Ibn Maja har nedtecknat följande hadith från Abu Hurayra r.a. att Rasulullah Muhammad sade:

“När tjänaren begår en synd formas en svart fläck på hans hjärta*. Om han gör uppriktig tawba** till Allah, renas hans hjärta och fläcken försvinner. Men om han inte gör tawba utan fortsätter att upprepa samma synd, förstoras fläcken på hans hjärta”.

Hjärtat blir allt mer hårt, okänsligt, högmodigt, kallt, blint… hjärtat insjuknar allt mer för att, med varje ny begången synd som hjärtat inte ångrar inför sin Herre, blir det allt längre från Allah och den ursprungliga medfödda godheten och renheten i vilken alla människor föds, för att det är så Skaparen har bestämt att Hans skapelse människan skall födds. Till slut täcker synderna över hela hjärtat… och människan lever sitt liv med ett dött hjärta som har blivit totalt likgiltigt inför att skada sig själv och sin omgivning. Det gör inte längre ont i hjärtat att begå handlingar som människan en gång i tiden instiktivt kände var fel, för de kändes fel - en gång i tiden, då hjärtat fortfarande var friskt och bevarat, en gång i tiden då hjärtat hade stora ljusa ytor av den medfödda godheten… tills kroppens onda handlingar eller avsaknad på obligatoriska goda handlingar har fullkomligt förlamat hjärtat…

Allah Den Barmhärtige Den Nåderike talar om detta i Koranen:

Nej, de är lögnare! Det onda de har gjort har förlamat deras hjärtan!
(Koranen, LXXXIII : 14)

Vårt andliga hjärta belyses av ren tro och styr oss att göra goda gärningar. Ett ljust, välmenande, belyst hjärta som renat sig och strävat efter att vara nära Allah i detta liv, skall bli människans ljus i Domedagens mörker:

Troende! Vänd er i uppriktig ånger över era synder till Gud! Kanske skall er Herre ur er bok utplåna era dåliga handlingar och föra er till lustgårdar, vattnade av bäckar, den Dag då Gud inte låter skam komma vid Profeten och dem som följde honom i tron - ljuset av deras tro och deras goda handlingar skall lysa framför dem och till höger om dem och de ber: “Herre, låt vårt ljus lysa allt klarare och förlåt oss våra synder! Du har allt i Din makt!”
(Koranen, LXVI : 8 )

* Hjärtat befläckas av synden

** Att göra tawba betyder att inse och erkänna att man har syndat, att känna ånger i hjärtat för att man har syndat, att be Allah om förlåtelse med tungan, att bestämma sig och lova att man i fortsättningen skall göra sitt bästa för att inte upprepa samma synd, och om det är en synd som inte är bara mellan tjänaren och Herren, utan en synd där man tagit från en annan människas rättighet (sårat en människa, förnedrat henne, baktalat henne, snott något från henne…) då inkluderar villkoren för korrekt tawba även att man ber om förlåtelse från den personen man har sårat.

Notis: Koranverserna som citeras är givetvis bara tolkningen av Koranen. Koranen kan inte översättas, det vi citerar är svensk översättning och tolkning av meningen och Koranens Budskap.

Bismillah.

Vår unge bror Abubakr har skrivit en vacker dikt som vi har fått tillstånd att publicera på bloggen.

Skall tvätta mitt hjärta med islam
(eller In sha’ Allah)
en dikt av bror Abubakr

Jag skall tvätta mitt hjärta rent och fint
med den härliga Koranen, hjärtats medicin,
med kunskap om Profetens () sunnah,
någonting som varje muslim måste kunna.

Skall tvätta hjärtat med att vakna tidigt till fadjr,
samla goda gärningar och få mer ajar,
göra dikhr till min Skapare i ensamhet,
tvätta hjärtat rent med uppriktighet.

Befläckat vill jag ej att mitt hjärta skall bli,
för det är min svurna fiendes strategi.

Jag skall tvätta mitt hjärta med tålamod och uthållighet
genom att vakta min tunga och visa ödmjukhet.
Skall tvätta mitt hjärta genom att älska mina syskon i islam,
genom att godta det som är rätt och avstå från det som är haram.

Detta kommer jag göra med stolthet och stabilitet
med rak rygg och stadighet,
ända fram till dödsängeln skall komma
och ge mig den goda nyheten.

Men allt detta kan bara ske
om om hjälp ber jag min Skapare.

Bismillah.

Bland Israeliter levde en from man som hörde att det fanns ett folk som avgudar ett träd. Denne fromme man blev arg, för han visste att folket där borta begick shirk, som dyrkade någon annan än Allah subhanahu wa ta’ala. Ingen tvekan i hans hjärta: han stod upp, hämtade sin yxa och begick sig i väg för att såga ner trädet, i Allahs Namn.

Djävulen var mycket missnöjd när han såg detta, så han tog skepnad av en gammal man och väntade på vägen där den fromme Israeliten skulle gå. När den framme mannen kom nära Iblis, frågade han: “Vart skall du?” och den fromme mannen svarade: “Till det och det stället, för att hugga ner trädet som folket där avgudar istället för att dyrka En Gud.” Djävulen sade till honom: “Det är bättre att du går tillbaka och ägnar dig å ibadah, det där folket och deras träd är inte din sak.” Den fromme mannen kände sig provocerad och de började slåss! Iblis föll ner till marken, och den fromme mannen satte sig ovanpå honom. Iblis sade då: “Stå upp och låt mig vara, så skall jag berätta något för dig.” Och mannen stod upp. Djävulen sade: “Vet du att Gud har Sina profeter, och om detta träd borde ha huggits ner, då hade Allah befallit en av Sina profeter att göra det.” Men den fromme mannen svarade: “Nej. Det trädet måste väck, och jag kommer inte att gå tillbaka till mitt hem tills jag har huggit ner det.”

De började slåss igen, och den fromme mannen var starkare igen. Igen föll Iblis ned på marken, och då sade han: “Du är en hjälte! Du är en fattig man, men måste dela med dig och hjälpa andra. Vad är det med dig? Du vill utföra ett jobb som inte är din plikt. Jag skall varje dag lämna 2 dinarer under din kudde: du skall kunna ge till andra fromma och fattiga människor, och på så sätt skall både du göra goda handlingar, och dessa fattiga troende skall ha nytta av dinarerna.” Den fromme mannen stannade och tänkte till… han sade till sig själv: “En dinar skall jag ge som sadaqa, och den andra behålla för mig själv och min familj - och det är bättre än att hugga det där trädet… det är inte min plikt att hugga ner det, jag är ingen profet och det är inte fard för mig.” Han accepterade Iblis erbjudande och gik tillbaka till sitt hem.

Nästa morgon hittade han 2 dinarer under sin kudde! Han tog dem. Dagen därpå, också. Men den tredje dagen hittade han ingenting. Han blev arg, tog sin yxa och skyndade iväg till trädet för att hugga ner det. Djävulen gick igen och träffade honom på vägen. Han sade till mannen: “Ge upp, du kommer aldrig att lyckas.” De började slåss - och den fromme mannen föll ned till marken! Shaytan övermannade honom och ville döda honom, när mannen ropade: “Låt mig gå tillbaka, men säg varför förra gången jag besegrade dig så lätt, och nu är du så mycket starkare!” Iblis lossade greppet och svarade: “Därför att förra gången gick du iväg i Allahs Namn, och din avsikt och din ilska var för Allahs skull - därför gjorde Herren mig vanmäktig mot dig. Alla som gör ett arbete uppriktigt för Allahs skull är trygga från mig, och jag har ingen makt över dem. Men denna gång var orsak till din ilska - din girighet efter dunyas välgång. Du följer din nafs och dina lustar, och därför inte bara att du inte kan vinna över mig, utan du är besegrad och i min makt.”

Bloggarens kommentar behövs inte. Det är omskakande att föreställa sig alla gånger tjänaren lurar sig själv om att hans niyyah är ren, medan det är nafsen som tagit över, långsamt, obemärkt… Må Allah, den Levande, skapelsens evige Vidmakthållare, låta oss vara uppriktigt självrannsakande, förlåta våra brister och snedsteg och göra uppriktighet till vårt ständiga tillstånd. Må Allah, den Levande, skapelsens evige Vidmakthållare, låta oss vara en av dem som är Hans sant hängivna tjänare. Amiin.

Iblis sade: “Jag svär vid Din Allmakt att jag skall leda dem alla vilse utom sådana bland dem som är Dina sant hängivna tjänare!” (Koranen, XXXVIII:82-83)

I “Talbiis Ibliis” återberättar Abu al-Faraj ibn al-Jawzi denna unika historia från al-Hassan al-Basri. Historiens autenticitet, enligt Al-Ashqar, bör utredas.

Bismillah.

Hafidh Ibn Hagar sade: “Andemening i kärleken för Allahs skull är att den varken växer pga andras välgärningar mot oss, eller minskar pga andras underlåtenhet mot oss.” Fathul bari, 62/1

Bloggarens kommentar: Å! Är inte det underbart, hur visdomen ovan har sammanfattat andemeningen i det som är sann kärlek bara för Allahs skull? Den kärleken känner inga dunya-mått och begränsningar, den har ingenting med våra själviska världsliga intressen att göra - nej, den kärleken är bara för Allahs skull, och Allah Den Upphöjde belönar för den utan mått, gränslöst! Den kärleken i sig är en fantastisk belöning redan i detta liv. Belöningen, för en själ som aldrig binder sig för dunya, en själ som flyger fritt så mycket som en själ kan medan hon fortfarande är bunden för sin tilldelade dunya-kropp… Den kärleken blir inte starkare på grund av att min syster gör en god gärning mot mig, och den blir inte mindre för att hon försummar mig.

En värld av klarhet, av renhet, av klart rinnande vatten… en värld av obegränsad skönhet, en skönhet som inte är bunden för världsliga dimensioner… värld av kärleken endast för Allahs skull står öppen och välkomnar alla att upptäcka den.