Bismillah.

Mu’adh ibn Jabal berättade:

Rasulullah Muhammad sade: “Om någon undertrycker sin vrede när han har möjlighet att släppa/agera ut den, då skall Allah Den Upphöjde kalla honom på Uppståndelsens Dag över huvuden av all skapelse och säga till honom att välja vilken ljus och storögd jungfru han vill.”
(Dawud, “Kitab Al-Adab” 41/4759)

Sad bin Abi Waqqas berättade:

Umar bin Al-Khattab bad om tillåtelse från Rasulullah Muhammad att se honom medan några Qurayshi kvinnor satt med honom och pratade med honom (bad om mer utgifter) medan de höjde sina röster över Rasulullahs röst.

När ‘Umar bad om tillåtelse att komma in, satte kvinnorna snabbt på sina slöjor. Sändebudet gav tillåtelse till ‘Umar att komma in och när han gjorde det, fann han Sändebudet där han log.
‘Umar sade: “Å Allahs Sändebud! Må Allah alltid behålla dig leendes”.
Sändebudet sade: “Dessa kvinnor väckte min nyfikenhet: så fort de hörde din röst, satte de på sina slöjor”.
‘Umar sade: “Å Allahs Sändebud! Du har mer rätt än jag (de bör skämmas mer inför dig än inför mig)”. Sedan sade ‘Umar till kvinnorna: “Å, era egna fiender! Skäms ni mig mer än Allahs Sändebud?” De svarade: “Ja, för du är strängare än Allahs Sändebud”.
Då sade Sändebudet : “Å, Ibn Al-Khattab! Vid Honom Som har mitt liv i Sina Händer! Shaytan ser dig aldrig på gatan, utan att han tar en omväg (han springer iväg från dig)”.
(Bukhari, “Sändebudets följeslagare” 5/57/32)

Bloggarens kommentar: Så sträng var han som skulle bli ummahs andra rättfärdige khalifah - i vilken mening, då? I meningen att han var orubblig att bekämpa den utstötte shaytans lurendrejerier, att han var fast på Sanningen och att han i sin orubbliga istiqaamah var shaytans stora skräck. Djävulen räds dem som lägger all sin tillit till Allah, som är uppriktiga troende - för han har ingen som helst makt över dem; ingen som helst!

“Herre! Eftersom Du har kommit mig att begå ett felsteg, lovar jag att för människorna utmåla det onda på jorden i de mest förföriska färger och att leda dem alla till synd, alla utom dem som är Dina verkliga, hängivna tjänare!”
(tolkningen av Koranen, XV:39-40)

Men han var även en ödmjuk och mycket anspråkslös troende man, en oerhört rättvis man med stor kunskap och med ett stort hjärta, hjärtat som i och med hans islam förvandlades från ett hårt, grovt och inbilskt hjärta till ett ödmjukt, vackert, underkastat till Det Goda, modigt, barmhärtigt och välbalanserat troende hjärta.

Å andra sidan inser vi från den första hadithen ovan, värdet och storheten i att svälja sin egen vrede när man har möjlighet att agera ut den. Ytterst viktigt att förtydliga här är, att hadithen handlar om vreden som kommer över människan när hon känner sig ilsken för sin egen skull, för att hennes egna rättighet har tagits bort - inte när det gäller att försvara det goda och det rätta i de stora dimensionerna: för förlåta kan man i islam endast sina egna förorättare för det onda som de har förorsakat honom. Man kan inte förlåta det onda som någon förorsakar till en tredje person eller till Sanningen: det är så i det “vanliga livet” också, eller hur? Om din syster stjäl ifrån dig något, har du möjlighet att förlåta henne - men du kan inte förlåta henne om hon stjäl från en okänd person: bara den personen, den förorättade, har makten och möjligheten att visa sin storhet och förlåta det onda man lidit. Lika så i islam: glöm aldrig att hadithen som citerades först, avser situationer där du själv, min syster, drabbas; där du själv känner hur det svider i hjärtat; och när det är något personligt emot dig, dina älskade eller din egendom. Du har inte rättighet att förlåta en människa som offentligt kränker Det Bestående Goda och som sprider sädefördärv på jorden.

Det finns alltså fina, men så logiska, och helt naturliga gränser för alla principer i islam. Den här var en av dem. Inlägg som behandlar barmhärtighet i islam - alltså, barmhärtighet i dess rena och mest förfinade form - har för avsikt att belysa denna problematik, som vi ibland blundar inför, och beter oss som flugor som flyger hur som helst, utan någon orientering, utan någon vägledning: antingen är vi vresiga och argsinta, i situationer när förlåtelse och barmhärtighet starkt rekommenderas av troende; eller är vi motbjudande förlåtande i situationer när det är avskyvärt att inte bedöma det onda - dvs. när renhet, Sanningen, islam, Herren eller en av Hans Sändebud eller profeter a.s. kränks och förlöjligas. Det är då som det är tillåtet att uttrycka sin avsky mot det onda och sin uppriktiga vrede mot en förkastligt beteende och mot onda handlingar; det är så en ren själ reagerar och det är så du vet hur pass långt borta som du har glidit från din fitrah, din medfödda godhet och renhet.

Hur reagerar du när du själv kränks, hur förlåtande är du? Hur länge uthärdar du upprepade kränkningar från människor som besvarar dina försök att vara vänlig, med ondska och avund? Hur länge varar din tålamod? Och samtidigt - hur reagerar du när dina arbetskamrater hånar islam? Var ärlig, min kära, inför dig själv - för Han Som ser allt, vet allt; Han vet var ditt hjärta är i förhållande till Honom, Ljuset.

Det är med stort hopp som sådana artiklar publiceras. Hoppet om att våra bröder och systrar skall få rätt förståelse för islams förfinade perfektion, och inse skillnaden mellan värdet av att släcka sin ilska som är för sin egen skull; versus värdet av att vara orubblig och sträng för Allahs skull som en av bästa människor som någonsin levt, Omar ibn Khattab . Det, min medmänniska, är att vara ödmjuk: att alltid ge företräde till Allah framför dig själv och framför dina meningslösa lustar som ständigt förändras; samt att ge företräde till Allahs skapelse, framför dig själv och din nafs begär.

Bismillah.

Abu Hurayrah återberättar att Sändebudet Muhammad sade: “Två sorters människor som är jahannams folk har jag aldrig sett: män med piskor som liknar korsvansar, med vilka de skall piska andra människor; samt kvinnor som bär kläder, men det är som om de är utan kläder, som går förföriskt likt prostituerade, med huvuden som liknar kamelerna från Horosan.
De kommer varken träda in i Jannah eller ens känna Jannahs doft - och sannerligen kan man känna Jannahs doft på mycket långt avstånd.”
(Sahih Muslim, 5582, 7194)

Hadithen är nedtecknad även av Bayhaki u Sunnan al-qubra, 2/234, i Shuabul-iman, 5124, 7554; av Tabarani i Kabir, 445, 1054, samt i Awsat, 1879, 6016; i As-silsilatu as-sahih, 1326, 2501; i Sahih at-targhib wa at-tarhib, 2044; i Sahih wa dai’f al-jami’i as-saghir, 7427; i Mishkat al-masabih, 3524.

Bismillah.

‘Um al-’Ala berättade:

En Ansari kvinna som svor lojalitetsed till Sändebudet berättade att Ansari drog lotter om muhajirins (utvandrarna från Makkah) boning. Det blev bestämt att ‘Uthman bin Maz’un skulle bo med dem (dvs. med Umm Al-’Alas familj). ‘Uthman blev sjuk och jag vårdade honom tills hans död, och vi täckte honom med hans kläder. Sedan kom Sändebudet till oss och jag sade (till den döda kroppen): “Å Abu As-Sa’ib, må Allah förbarma Sig över dig! Jag vittnar om att Allah har ärat dig.”

Då frågade Sändebudet Muhammad : “Hur vet du att Allah har ärat honom?” och jag svarade: “Jag vet inte. Du betyder mer för mig än min far och min mor, å Allahs Sändebud! Men om inte han (den döde, ‘Uthman) inte har gjort sig förtjänad av att bli ärad av Allah, vem har då gjort det…?”

Han sade: “Vad gäller honom, vid Allah, så har döden hunnit ifatt honom, och jag hoppas det bästa för honom. Vid Allah, trots att jag är Allahs Sändebud, vet jag inte vad Allah skall göra med mig.”

Vid Allah, efter det har jag aldrig försäkrat fromhet för någon människa. Det hade gjort mig sorgsen och när jag sov, drömde jag om en flödande flod för ‘Uthman bin Maz’un. Så jag gick till Allahs Sändebud och berättade drömmen för honom. Han anmärkte: “Den symboliserar hans (goda) handlingar.”

(Sahih Al-Bukhari, Medhjälparnas från Madinah (Ansars) förträflighet, 5/58/266)

Bismillah.

‘A’isha rapporterade:
Sändebudet sade till mig: “Gå och hämta bönemattan från moskén.” Jag svarade: “Jag har menstruation.” och han anmärkte: “Dina händer menstruerar inte.”
(Sahih Muslim, “Boken om menstruation” - “Kitab Al-HaiD”, 3/587)

Bara för att kvinnan har menstruation, innebär inte att hon är oren i den meningen att maten hon lagar är oren, eller det hon berör vid, är orent. Sändebudets älskade hustru Aisha brukade kamma honom medan han var i itikaaf, och hon hade menstruation:

‘A’isha , hustru till Sändebudet rapporterade: “Allahs Sändebud lade ned huvudet mot mig, medan han var i moskén, och jag tvättade hans hår medan jag hade menstruation.”
(Sahih Muslim, “Boken om menstruation” - “Kitab Al-HaiD”, 3/584)

‘Urwa rapporterade från ‘A’isha : “Allahs Sändebud lutade huvudet mot mig (från moskén) medan jag var i mitt hus och jag kammade honom, medan jag hade menstruation.”
(Sahih Muslim, “Boken om menstruation” - “Kitab Al-HaiD”, 3/585)

Bismillah.

Muslim har nedtecknat följande hadith från Abu Hurayra, r.a.

“En man sade: ‘Ya Rasulullah, jag har släktingar som jag besöker och varnar om, men de besöker inte mig och försummar mig. Jag behandlar dem väl, och de behandlar mig illa, jag är mild mot dem och de är grova mot mig.’ Rasulullah, SAWS, svarade: ‘Om du verkligen är sådan som du säger, är det som om du kastar het aska i ansiktet på dem (de förnedras, för att de besvarar det goda med det onda). Vid din sida skall alltid vara en medhjälpare från Allah som skall skydda dig och hjälpa dig mot dem - så länge du fortsätter att vara tålmodig och behandla dem väl’.”

Familjband, och det att varna om dem, är mycket viktiga i islam - de “hänger framför Jannahs dörr” och den som bryter dem i dunya är förbjuden tillträde till Jannah. Liknande gäller för muslimer som är osams. Islam vägleder varje muslim till att, om man önskar belöningen i akhira, vara tålmodig och förlåtande i dunya, och att besvara andra muslimers smutskastningar och insinuationer med godhet. Alla andra val är värre för en själv i slutändan. Genom att besvara en ond handling eller upprepade onda handlingar med godhet, bekräftar man sin tro och får stärka sina förhoppningar om att få Allahs förlåtelse.

Men att vara tålmodig i dunya, att tåla orättvisan och fortsätta besvara den med godhet är inte alltid lätt. Det är inte lätt, förrän man förstår att allt man gör, gör man till sig själv - och allt det onda, samt all det goda som man gjort i dunya, skall man återse på Domedagen, när ingen skall tåla orättvisa. Plötsligt blir det ännu enklare att bemöta det onda med det goda.

En prövning som kan svida mycket, och som kräver att man inte försvarar sig, är andra muslimers orättvisa insinuationer om ens goda handlingar, utförda med ren niyyah. Min dyrbara syskon, om du går genom en sådan prövning, håll ut och försvara dig inte. Låt påminnelsen om att sanningen skall komma fram i slutändan, och att du skall få din rättvisa och belöning från Allah, vara din tröst i dunya… och gråt ut bara till din Herre. Titta sedan in i ditt hjärta: känner du medlidande för den syskon som behandlar dig orättvist, önskar du för syskonens skull att han/hon inte behandlat dig orättvist? Alhamdulillah, då har du kommit långt. Om du känner vrede och önskan att hämnas din syskon, vill jag råda dig av ren ömhet och syskonkärlek att försöka komma ihåg din ursprungliga niyyah - och om den var ren, välj då att fortsätta på Allahs väg, välj den handlingen som Allah älskar och belönar för: förlåt din syskon och glöm för Allahs skull. En börda kommer att falla från din bröstkorg och du skall uppleva en lätthet som är befriande, och kunna glädjas åt belöningen som Allah har lovat.

Och Allahs löfte är sant.

Bismillah.

Abu Hurayra r.a. berättar att profeten Muhammad () sade: “Allah har skapat Adam från damm efter att Han blandat leran och lämnade den under en period tills den blev kletig gyttja, och då formade Allah honom. Därefter lämnade Allah honom tills han blev som lergods. Iblis brukade gå förbi Adam (medan Allah ännu inte andats in i honom av Sin ande) och säga: Du har skapats för ett väldigt syfte!. Allah andade sedan något av Sin ande in i Adam. Det första som anden berörde var hans ögon och hans näsa. Adam nyste. Allah sade: ‘Må din Herre förbarma Sig över dig, Adam! Gå till de änglarna och se vad de skulle säga.’ Adam gick till änglarna och hälsade dem, och de svarade med: ‘Wa alaykumu salam wa rahmatullahi wa barakatuh’. Allah sade: ‘Adam! Detta är din hälsning och hälsning för dina efterkommande’.” (Bukhari, sahih)

Bismillah.

Detta är ännu en hadith som en bror i islam nyligen hade skickat ut till en större grupp muslimer på bosniska, som jag har översatt i önskan att dela den med våra läsare.

… hon tog spädbarnet i sin famn, låste dörren och skyndade sig till sin fars hem. Hennes bröder brukade samlas varje onsdag i föräldrarnas hem och minnas tiden från barndomen och ungdomen. Föräldrarna var alltid lyckliga vid sådana träffar, när barnen kom och hälsade på dem…

Barnet i hennes famn började gråta.

Hon försökte lugna honom, medan hon hastigt gick till föräldrarnas hem, men han ville inte sluta gråta, precis tvärtom. “Han är kanske hungrig?” tänkte hon, och sannerligen - så fort barnet började amma, slutade han gråta. Hon tittade på honom med en mors kärleksfulla ögon. Finns det en större kärlek mellan människor, än den kärlek som en mor känner för sitt barn? Hon bad Allah s.w.t.a. att uppfostra honom till att vara en god, en mönstergill person, medan hon kysste honom lätt och torkade hans panna. Hon tittade då och då på förbigående medan hon ammade sin son.

Så såg hon en riddare: han såg ståtlig och hälsosam ut och red på en mycket vacker häst. Riddarens ansikte såg gladlynt ut, hans kläder var nya och dyra. Hon sade: “Å Allah, gör att min son blir som den här mannen!”

SubhanAllah! Barnet släppte hennes bröst för ett ögonblick som om han förstod hennes du’aa… han tittade på riddaren och sade: “Å Allah, gör att jag inte blir som den här mannen!” Så fortsatte barnet att amma… Hon blev häpen: hennes son - talar? Han hade aldrig tidigare talat, han var bara ett spädbarn! Men hon sade till sig själv, att hon hade haft ljudhallucination - för visst kunde inte ett spädbarn tala och uttryka sin åsikt…?

Så fortsatte hon att titta på folk som gick förbi, och en uppståndelse drog hennes uppmärksamhet: en grupp människor mobbade och skällde på en tjej, anklagade henne att ha begått otukt och att ha stulit. Det var många hatiska, obarmhärtiga människor som omringade tjejen. Tjejen såg mycket beklämd ut, hennes ögon skimrade i svällande tårar. Allt hon kunde göra att försvara sig från den orättvisan som folkmassan utsatte henne för, var att be till Allah s.w.t.a: “Hasbun Allahu wa ni’mal wa kiil…” - “Jag behöver ingen annan hjälpare än Gud. Var finns en mäktigare beskyddare?”

Modern, med sonen fortfarande i sin famn, tänkte själv - hur kunde den där tjejen begå otukt och stjäla…? Hon kunde inte förstå det, och hon sade: “Å Allah, gör att min son inte blir som den där tjejen! SubhanAllah!” Barnet slutade att amma igen, tittade på tjejen och sade: “Å Allah, gör mig som den där tjejen!” - och fortsatte att amma.

Modern förvissade sig nu att hennes son verkligen talade! “Varför sade du det, min son? Du vill inte vara som den där ståtlige mannen, och ber att vara som den där usla tjejen. Varför…?”

“Den mannen, å min mor, är en inbilsk och högmodig våldsman som tycker om att fönedra människor. Alla som är sådana skall sluta i elden. Och önskar du verkligen att jag skall vara som han, och sluta i elden? Och tjejen - hennes händer är rena och hennes själ är ädel oh ren. Hon har varken begått otukt eller stulit. Människorna har orättvist anklagat henne för detta. Hon nekar till anklagelserna. Är det ens tänkbart att en troende tjej gör sådana handlingar?

Å min mor, kloka människor bör varken dömma efter det yttre skenet eller okritiskt svälja alla rykten och provokationer. För att uppnå den korrekta, rättvisa åsikten, måste man söka sanningen.”

(Mutaffakun ‘alayh)

Bismillah.

Läste en lärorik hadith på en islamisk sida på bosniska, som jag önskar dela med er och kommentera. Nedan kan du läsa mitt försök till översättningen av hadithen, samt min kommentar.

Imam Ahmad har nedtecknat följande hadith från Damdam Yamami:

Abu Hurayra, radiallahu ‘anhu, sade en gång till mig: “Säg aldrig till en människa: Wallahi, kommer Allah aldrig att förlåta dig!, eller Allah kommer aldrig låta dig träda in i Jannah!“.

Jag sade till honom: “Vi brukar säga det till varandra när vi blir arga på varandra…”

Han svarade: “Säg aldrig det, för jag har hört Muhammad () när han sade: ‘Bland Israeliter fanns det två män. Den ene ägnade hela sitt liv åt ibadah till Allah subhanahu wa ta’ala, den andre syndade mycket… de var vänner och brukade träffas ofta. Den man som bad mycket ertappade alltid sin vän när han syndade… han brukade säga till honom: Sluta synda! och syndaren brukade svara: Låt mig vara! Det är mellan mig och Allah, och är inte din sak. När den troende mannen blev trött på att alltid varna sin vän utan resultat, sade han till honom en dag: Sluta synda! Allah kommer aldrig att förlåta dig och låta dig träda in i Jannah!

Och Allah skickade dödsängeln till dem båda, och dödsängeln tog deras själar.

Och Allah Den Upphöjde sade till mannen som syndade mycket: Träd in i Jannah tack vare Min Barmhärtighet!
Och Allah Den Upphöjde sade till mannen som ägnade mycket tid åt ibadah: Känner du Min ghayb och Mina skatter? För honom bort till elden!‘

Rasulullah Muhammad () sade: ‘Jag svär vid Honom Som håller min själ i Sin Hand att den fromme mannen förlorade dunya och akhira på grund av ett ord.‘

Skillnaden mellan råd och tillrättavsining är att ett råd är välgärning mot den som man råder, och är ett uttryck för medkänslan och önskan att förbättra dennes tillstånd. Den som råder en annan människa har inget annat intresse och ingen annan avsikt än Allahs välbehag, och är därför redo att till en viss gräns även tåla viss obehag från den som han önskar hjälpa i Allahs Namn.

Medan den som tillrättavisar har för avsikt att förnedra och förminska en människa, och gömmer sig under nasihats och goda råds mantel; och han säger att den som gör si och så förtjänar det och det straffet, är inte värd någonting och liknande.

Skillnaden mellan den som råder och den som tillrättavisar är att den som uppriktigt ger råd till andra, inte blir deras fiende om de inte tar emot hans råd. Nej, istället säger han: “Jag har gjort min plikt, det som jag är skyldig att göra för Allahs skull. Att acceptera eller förkasta mina råd, det är upp till dig och ditt ansvar, har ingenting med mig att göra.” Den som råder andra och uppmanar till det goda, ber Allah - offentligt och i enskildheten - att vägleda den människan som han råder. Han berättar aldrig om dennes brister och fel.

Den som tillrättavisar är en uppriktig rådgivares motpol.

Kalla människorna, Muhammad, med kloka och goda ord att följa din Herres väg, och lägg fram argumenten på ett måttfullt och försynt sätt; din Herre vet bäst vem det är som avviker från Hans väg och Han vet bäst vem det är som följer Hans ledning.
(Koranen, XVI:125)

Bloggarens kommentar:
Denna regel gäller när det rör sig om en människa som är orättvis bara mot sig själv och handlar uppenbarligen så att hans handlingar skadar honom på Domedagen, men han påstår inte att det han gör är av godo. Muslimer bör hjälpa en bror som har fastnat i sådant mönster, och vi bör göra det på det ödmjukaste och barmhärtigaste sättet, för att närma oss Allahs välbehag - inte för att förnedra den som behöver hjälp, eller jämföra vår utmärkta islam med hans dåliga. Varje förståndig människa begriper att detta är ett tecken på dåligt självförtroende, som behöver bekräftas genom att trycka ner en annan människa, och på så sätt upphöja sig själv. Det är en handling av hyckleri - en av imans grunder är att tro på ghayb och att bara Allah Ser allt, Hör allt, och Vet allt; medan vi aldrig kan veta hur en människas slut skall vara. Personligen är en av mina största rädslor, att leva som muslim i många år, men att dö som förnekare. Jag söker skydd hos Allah från shaytans attacker och från det att bli vilseledd till förnekelsen! Amiin. Lika så, kommer vi inte att hjälpa en muslim som gått på vilovägar genom att trycke ner honom, får honom att skämmas, utan genom att närma oss honom på ett ödmjukt sätt, så att han själv önskar lämna sina fel och underkasta sig Gud. De flesta av oss, och jag börjar med mig själv, har en god läxa här, om vi tror på Allah och på Domedagen.

Och om jag skrivit något som är rätt, är det bara från Allah Den Upphöjde och tack vare Honom; och om jag skrivit något som är fel, är felen bara mina och jag ber Allah om förlåtelse.

Bismillah.

Vår syster Muslim har gjort ett mycket viktigt jobb när hon översatte haditherna om den falske masih Dajjal (Antikrist) och skickade dem till oss. Vi tackar systern och gör du’aa för henne. Må Allah göra hennes arbete till nytta till hela ummah och belöna henne med firdaws, amiin.

1. Berättad av Anas: Profeten () sa: “Ingen profet var sänd förutom att han varnade sina anhängare mot den enögde lögnaren Ad-Dajjal. Se upp! Han är blind på ena ögat, och din Herre är inte det, och det kommer att stå mellan hans ögon (Ad-Dajjal´s) ordet Kafir (ej troende).” (Den här hadithen är också noterad av Abu Huraira och Ibn ‘Abbas). Sahih Bukhari, vol 9, bok 88, hadith 245.

2. Berättad av Hudhaifa: Profeten () sa om Ad-Dajjal att han kommer att ha vatten och eld med sig: (det som verkar vara) eld, kommer att vara kallt vatten och (det som verkar vara) vatten kommer att vara eld. Sahih Bukhari, vol 9, bok 88, hadith 244.

3. Berättad av Anas: Profeten () sa, “Allah sände inte någon profet utan att han varnade sitt folk för den enögde lögnaren (Ad-Dajjal). Han är enögd medan din Herre inte är enögd. Ordet ‘Kafir’ (ej troende) är skrivet mellan hans två ögon”. Sahih Bukhari vol 9, bok 93, hadith 505.

4. Berättad av Anas bin Malik: Profeten () sa, “Ad-Dajjal kommer att komma till Medina och finna att änglar vaktar den. Så om Allah vill, varken Ad-Dajjal, eller någon plåga kommer att komma nära den.” Sahih Bukhari vol 9, bok 88, hadith 248.

5. Berättad av ‘Aisha, radiallahu ‘anha: “Jag hörde Rasulullah () i hans bön, söka tillflykt hos Allah från Ad-Dajjals fitnah”. Sahih Bukhari vol 9, bok 88, hadith 243.

6. Berättad av Al-Mughira bin Shu’ba: Ingen frågade Profeten () så många frågor som jag frågade angående Ad-Dajjal. Profeten () sa till mig, “Vad oroar dig om honom?” Jag sa, “Eftersom folket säger att han kommer ha ett berg av bröd och en flod av vatten med sig (i.e han kommer att ha en uppsjö av mat och vatten)”. Profeten () sa, “Nej, han är för elak för att tillåtas en sån sak av Allah”. (Men det är endast för att testa mänskligheten om dem tror på Allah eller på Ad-Dajjal). Sahih Bukhari vol 9, bok 88, hadith 238.

7. Berättad av Abu Huraira: Allahs Apostol brukade åkalla (Allah): “Allahumma ini a’udhu bika min ‘adhabi-l-Qabr, wa min ‘adhabi-nnar, wa min fitnati-l-mahya wa-Imamat, wa min fitnatil-l-masih Ad-Dajjal. (Översättningen: O Allah! Jag söker tillflykt hos dig från bestraffningen i graven och från bestraffningen av Helvetes elden och från plågorna av livet och döden, och från plågorna av Al-Masih Ad-Dajjal). Sahih Bukhari vol 2, bok 23, hadith 459.

Bismillah. Här är en hadith om Allahs oändliga barmhärtighet som lämnar oberört bara ett hjärta som är hårt och torrt bara ett öga som är blint.

Rasulullah Muhammed () har berättat:

‘Min vän Gibril har precis gått ifrån mig. Han har berättat följande för mig:

“O Muhammed, jag svär vid Honom Som hade sänt dig med Sanningen att bland Allahs tjänare finns det en, som tjänat Honom i 500 år. Han bodde högst upp på bergtoppen på en ö som ligger mitt i havet. Allah har gett honom en källa med rent vatten och ett granatäppleträd som varje dag gav en frukt. Dagarna tillbringade han i ibadah och när det blev mörkt brukade han gå ner, utföra tvagningen, ta ett granatäpple och sedan fortsätta be. När hans stund närmade sig, bad han sin Herre att ta hans själ när han var i sujud och att skydda hans kropp från att ruttna, bara för att han ville bli återuppstånden i sujud. Allah accepterade hans bön. Jag träffar honom när jag stiger upp och ner jag stiger ner mellan himmel och jord. I den del av Guds Kunskap som är mig tillgänglig, ser jag att denne tjänare skall bli återuppstånden på Domedagen och skall stå inför Allah, och Herren skall säga till honom:

För in tjänaren Min i Jannah tack vare Min barmhärtighet!

O, min Herre, tack vare mina handlingar! skall tjänaren svara.

Allah skall då säga: Mät Mina gåvor och välgång mot Min tjänare, och mät hans handlingar.

Det kommer visa sig att bara synens gåva var värd som 500 år av ibadah, resten av kroppsliga gåvor var överskott.

Allah skall säga: För bort honom till elden!

Tjänaren skall i förtvivlan ropa: O min Herre, för in mig  i Jannah tack vare Din barmhärtighet!

-För honom tillbaka till Mig!

Och tjänaren skall stå inför Allah.

-Tjänaren Min, Vem har skapat dig från ingenting?

-Du, min Herre!

-Vem har gett dig livet, hälsan, styrkan och orken att göra ibadah i 500 år?

-Du, min Herre!

-Vem har bosatt dig på toppen av berget på en ö mitt i havet, och gett dig  dricksvatten från havets salta vatten, och skänkt dig varje natt ett granatäpple - när granatäppleträd ger frukt en gång om året? Vem har du bett att ta din själ medan du var i sujud, och Vem har accepterat dina böner och gett dig det du bett om?

-Du, min Herre!

Allt det var tack vare Min barmhärtighet. Tack vare Min barmhärtighet låter Jag dig träda in i Jannah. En underbar tjänare har du varit, tjänaren Min!

Och Allah skall låta honom träda in i Jannah.”

Gibril sade då: ALLT, o Muhammed, är tack vare Allahs barmhärtighet! ‘