Bismillah.

Denna artikel är tredje del i artikelserien om drömtydningen i islam. Första två delar hittar du om du klickar här och här. Som vi redan har nämnt, så kan en sann dröm antingen vara en varning eller en glad nyhet, och både troende och icketroende kan ha sanna drömmar. Sändebudet sade att mot slutet av tiden skall få drömmar som troende drömmer vara något annat, än sanna. Hadithen är nedtecknad i Sahih Al-Bukhari:

Abu Hurayrah berättade:

Rasulullah Muhammad sade: “När Domedagen närmar sig skall troendes drömmar sällan vara annat än sanna; en troendes dröm är en av 46 delar av profetskap och det som är av profetskapet kan aldrig vara falskt”. (…)
(Sahih Al-Bukhari, “Drömtydning” 9/87/144)

Att se Sändebudet i sin dröm

Anas ibn Malik berättar att Sändebudet sade: ”Den som ser mig i sin dröm har sannerligen sett mig, för shaytan kan inte ta min form.” (Sahih Al-Bukhari)

Alltså, om man drömmer om en person som man ‘känner’ att det är Rasulullah Muhammad trots att personen inte ser ut enligt den kända beskrivningen av hans utseende, då är det inte han .

Az-Zuhri säger att Ibn Sirin sade: ”Om man ser Rasulullah i sin dröm och han ser ut så som han är beskriven i sahih hadither, då har man sett just honom .” An-Nawawi och några andra lärda har en annan åsikt: ”Så länge man känner att personon man har sett i sin dröm är Rasulullah , då är det han .” Enligt Ibn Taymiyyah och Ibn Sirin, måste man se honom enligt hans kända beskrivning.

Alla troende kommer inte att se Sändebudet i sin dröm, en sådan dröm är inget krav för att man skall vara mu’min. En sådan dröm är blott rahma från Allah till vissa av Hans tjänare, men merparten av muslimer ser aldrig Sändebudet i sin dröm. Några sahabi drömde ofta om honom : Anas bin Malik brukade drömma om Sändebudet Muhammad varje natt, men andra drömde aldrig om honom .

Upprepande av en dröm är ett tecken på att den är sann

Det kan vara så att en människa ofta drömmer om samma dröm, eller att många perosner drömmer samma dröm.

Ibn Omar sade: ”Mer än en följeslagare kom till Sändebudet och berättade att de hade drömt om att Allmaktens natt (laylat-ul qadr) är en av ramadans sista 7 nätter. Så Rasulullah sade: “Jag ser att era drömmar har stärkt varann, att Allmaktens natt är mot de sista sju dagar i ramadan. Därför bör den som letar efter den natten, göra det under dessa nätter.”

Samma sak med drömmar om adhan: Omar ibn Khattab och andra följeslagare från Madinah (Ansari) drömde om athan – and Rasulullah sade att det är från Allah…

När är det mest troligt att drömma en sann dröm?

Ibn Sirin säfer att drömmar som man drömmer under dagtid är som dem som man har nattetid; och detta finns i Sahih Al-Bukhari. Man kan ha en sann dröm under dyggnets alla delar. Vissa lärda säger att bästa tid under natten att ha en sann dröm är sista delen av natten, innan fajr; medan att under dagtid, det är under qalulah (mitt på dagen).

Sanna drömmar är av 2 typer: direkta (sker i verkligheten precis som i drömmen) och indirekta (som symboler som behöver tydas)

Ibn Bataal sade: “Sanna drömmar är av två typer: en klar tydlig dröm, t.ex. om man drömmer att man själv ger dadlar till en viss person, och sedan under dagtid sker det på riktigt. Det som man drömde upprepades i verkliga livet, och ingen tolkning behövs. Marmooza-drömmar äe symboliska och man förstår dem inte om inte en person som har kunskap och erfarenhet i tydningen av drömmar tyder den för dig. Men symboler är mycket komplicerade och känsliga att tolka, och det är inte säkert att tolkningen är korrekt.” Ett exempel är Rasulullahs dröm när han drack mjölk från en behållare och lite av mjölken blev kvar, så han gav det till ‘Omar ibn Khattaab att dricka den, och han sade att mjöllken betyder kunskap som ‘Omar hade samlat från honom , så mycket att mjölken började rinna mellan och under hans naglar och fingrar.

Exempel av direkt dröm: Talhah var en av de 10 följeslagare som hade fått glada nyheter om Jannah medan han fortfarande levde. Hans dotter Aaisha bint Talha drömde om honom, och i drömmen sade han till henne att han bör flyttas, att det är blött där han är. Han hade varit död i många år när hon drömde denna dröm. Man grävde upp hans grav och fann att vattnet hade börjat ta sig in i hans grav. Man såg då att hans kropp inte alls var rutten (förutom lite hår), hans kropp var skyddad.

Sanna drömmar skall bli allt fler ju närmare Domedagen mänskligheten kommer

I Sahih Al-Bukhari finns hadith från Muhammad ibn Sirrin, som hörde Abu Hurayrah som hade berättat att Sändebudet sade: “När Tiden närmar sig, skall troendes drömmar sällan ljuga.” vilket betyder att troendes drömmar skall nästan alltid vara sanna mot slutet av tiden.

Vad betyder “När Tiden närmar sig”? Det finns två förklaringar:

* Al-Khattaabi säger att det betyder nattetid och dagtid: när nattetid närmar sig dagtid är tiden när drömmar är sanna. I vår del av värld händer det under våren och hösten (mars och september). Dessa är tider när blommorna öppnas och när frukterna mognar. De lärda i islams drömtydning anser att det är mest sannolikt att drömmarna är sanna under dessa årstider.

* Andra åsikten är att meningen är ’mot slutet av tiden’. Al-Qurtubi säger: ”Det som menas med denna hadith, är slutet av tiden och om bandet mellan troende och Isa bin Maryam efter han dödar Ad-Dajjal.” En annan lärd säger: ”Anledningen till att troendes drömmar skall då vara sanna, är att troende skall då vara ghariib (ensamma).”

Sanna drömmar kan vara antingen glada nyheter eller varningar från Allah

Ibn Hajar kommenterar allt detta och säger: ”När än svåra tider för troende kommer, skall han ha sanna drömmar, oftare än vanligt. Eftersom det är då han behöver hjälp.”

När troende är ensam, när tiderna är svåra, när man inte har människor att stödja dig på Sanningen - det är då Allah inspirerar honom med glada nyheter och det är för att stärka honom, ge honom hopp och självförtroende i en tid av prövningar och svårigheter. Det är därför som troende som genomgår en prövning, som oskyldiga hålls fängslade, och de som strävar för Allahs skull drömmer många sanna drömmar. Allah ‘azza wa jall prövar dem, och Allah hjälper dem.

I de flesta fallen, om drömmen är en glad nyhet till troende, då kommer det att ta lång tid innan den slår in, medan om den är en varning, då slår den in snart.

Ett exempel på en varning är en person kunde var på väg att avvika från Den Raka Vägen och Allah ‘azza wa jall inspirerar honom med en dröm för att vakna honom; eller om man drömmer hur det att hålla fast, fast vid dhikrullah räddar honom från hans fiender (och ens värsta fiende är shaytan ir-rajim). Exempel på en sann dröm som är en glad nyhet är t.ex. en dröm som jag nämnde i första artikeln, där en syster kommer in i masjid efter adhan med ett ljust ansikte (och drömmen drömdes för henne av en annan syster). Eller, om man drömmer om att man ber salaah vänd direkt mot Qibla…

Exempel om en dröm som är en glad nyhet, exempel från Koranen, är drömmen som Yusuf a.s. hade, och som tog väldigt lång tid att besannas. Vissa säger att det toh 40 år. Varför? Vissa lärda säger att det är för att Allah ‘azza wa jall ger troende glada nyheter tidigt för att ge honom hopp och självförtroende, för att inspirera honom. Medan, om det är en varning, då kommer den snart innan den sker, så att den inte låter fruktan gro i troendes hjärta - utan igen, varningen kommer som hjälp. Till exempel, om en person drömmer att Allah varnar honom om något, då sker det snart och då är det klart med saken, så att troende itne bär den oron med sig i hjärtat en lång tid. Och Allah vet bäst.

Sanna drömmar är glada nyheter eller varningar till troende, men de är inte källan av lagstiftningen. Man kan inte säga att man drömde om att Allah sade till honom att utföra salaah endast 3 gånger per dygn, eller att ersätta halal med haram och vice versa.

Sanna drömmar är nästan alltid korta och koncisa.

En troende känner glädje och behag efter en sann dröm, men den gör inte honom arrogant, inbilsk eller självsäker på att han skall nå Jannah. Ibrahim Al-Humaydi var en rättfärdig man och Imam Ahmad bin Hanbal besökte honom en dag. Ibrahim berättade för Imam Ahmad att hans mor hade drömt en dröm för honom, där hon bland annat såg att han skulle vara i Jannah. Imam Ahmad svarade med anspråkslöshet: “Min bror! Folk brukade drömma drömmar för Sahl ibn Salaamah, drömmar som liknar den här som du nu nämner, och han slutade med att spilla blod.”

Man bör inte ta något för givet, drömmar är bara en indikation, en glad nyhet, men ingenting som är säkert!

Drömtydning är inte säker, utan sannolik, möjlig.

Allah säger i Koranen, när Yusuf a.s. tolkade fångarnas drömmar: Till den av de två som Josef förutsåg skulle släppas fri, sade han: (tolkningen av Koranen, XII:42)
Inte ens Yusuf a.s, Allahs Profet och en av de bästa människorna någonsin, var säker i sin drömtydning!

I boken ”Al bidaya wal nihaya” (”Början och slutet”) skriver Ibn Kathir att en av khulafaa av Ibn ’Abbas (som inte var en god khalifa) drömde en dröm där han klättrar uppför trappor med 28 trappsteg. Han ville få en tydning av den drömmen, och en som kunde tyda drömmar sade: er khilafa skall vara 28 år. Men han dog 6 månader senare, subhanAllah. Period av hans khilafa var bara 6 månader, och han trodde att han skulle styra landet i 28 år. Men det fanns ett misstag i tydningen: han var 28 år gammal när han dog och trappstegen i drömmen representerade hans ålder. Han förlitade sig på drömtydningen, men den vilseledde honom.

Ett exempel av hur en sann dröm kan vara bedragande när den inte tolkas korrekt: under pestepidemin drömde en man att kistor med döda kroppar kom ut ur hans hus. I drömmen var det lika många kistor som hans familj hade medlemmar, så han tolkade drömmen som om hela hans familj skulle gå bort i epidemin. Drömmen började besannas. Hans familj dog, ena efter den andra, i pesten, och man bar deras döda kroppar ut ur huset. Till slut var det bara han kvar. Han var övertygad om att det var hans tur att dö i pesten. SubhanAllah! En tjuv bröt sig in i hans hus och föll samman av pesten inne i huset, där ha dog, och hans döda kropp var sista liket som bars ut ur huset. Mannen som drömde drömmen, överlevde. Drömmen var sann, men tolkningen var fel. Drömmar kan ibland, alltså, ha en överraskande betydelse.

Det är haram (förbjudet) och det är en stor synd att ljuga om att ha drömt något, som man inte drömt om, eller att ljuga om detaljer i en dröm som man har drömt.

Ibn Abbas berättade: ”Den som påstår att ha drömt en dröm som han inte drömt, skall bli krävd på Domedagen att knyta en knut av två hårstrån.” Man kan skryta om sina drömmar, säga något av ren riya’, något som inte ens är sannt - och en sådan människa skall få den omöjliga uppgiften på Domedagen. Vad tror du, följden är för den som inte utför uppgiften (och den är omöjlig att utföra!)?

Man kan drömma en sann dröm för sig själv, eller för någon annan. Alltså, drömmen kan avse en annan person.
Al Haqim och ibn Mubaraq säger att vissa människor drömde att Abu Jahl blivit muslim och svor lojaliteted till Sändebudet . Men han gjorde aldrig det. Drömmen gällde hans son Iqrama. Eller, drömmen som någon drömde om Usaid ibn Abil-Aas, att han hade blivit guvernör i Makkah. Han blev aldrig det, men hans son ’Attaab, blev det.

Samma dröm eller samma symbol kan ha olika betydelse för olika människor

En man kom till Ibn Sirin och sade att han såg sig själv utropa athan. Ibn Sirin sade till honom att han skall gå till hajj (pilgrimsresan). En annan man kom till Ibn Sirin och berättade att han drömde precis samma sak. Men ibn Sirin sade till denne man att han är en tjuv. “Varför?” frågade människor, och han svarade: “För att jag såg den förste mannen och jag såg rättfärdighet i hans ansikte, och Allah säger att Ibrahim a.s. ‘gjorde athan’ dvs. kallade människor till hajj. Medan jag såg ondska i andra mannens ansikte, och Allah säger i surat Yusuf en utropare som ropade till dem: “Ni där i karavanen! Ni har gjort er skyldiga till stöld!” (tolkningen av Koranen, XII:70). Alltså mannen ropade (’gjorde adhan’).

Rasulullah sade: ”En dröm hänger vid en fågels fot (i en annan hadith: ving) och så fort den tolkas, slår den in så som den är tolkad”. Några lärda i islam säger att om man söker tydning av sin dröm då inträffar den enligt tydningen, varför man bör nämna sin dröm endast till en person som har rätt kunskap, eller en person som skall ge uppriktigt råd - inte till en avundsjuk person som ogillar en.

Men det finns olika åsikter i denna fråga och Ibn Hajar säger att dröm inte inträffar enligt den första tydningen, och han nämnde hadith från Sahih Al-Bukhari (9/87/170) om en dröm som en man berättade för Rasulullah . Abu Bakr bad om tillåtelse att tyda drömmen, och fick göra det - men Sändebudet sade att hans tolkning var korrekt i vissa delar, men fel i andra delar - och han avslöjade inte vad som var rätt och vad som var fel.

Bismillah.

Detta inlägg är andra del i artikelserien om islams syn på drömtydning, vad som muslimer bör veta för att kunna rätta sig efter Sanningen, undvika det onda, och förstå det goda insha’Allah. Första delen i den här artikelserien hittar du om du klickar här.

Drömmar har visst en betydelse i islam. Att påstå att alla drömmar är meningslösa är inte korrekt enligt vår tro.

Ahlu sunnahs gyllene medelväg erbjuder den rätta förståelsen av drömmar i islam.

Anas ibn Malik berättade att Sändebudet Muhammad sade: “En god dröm som en rättfärdig troende har, är en av sändebudskapets 46 delar.”

Vissa lärda förklarade detta på följande sätt: Rasulullah Muhammads sändebudskap varade i 23 år och ett halvt år innan den första wahy brukade han mycket ofta drömma sanna direkta drömmar (direkt sann dröm är sådan dröm som inte behöver tolkas, utan den sker i verkligheten precis så som man hade drömt den när man sov). Alltså, relationen 1/2 :23 är lika som 1 : 46 vilket är ju 1/46 (en 46-te del).

Drömtydning är en svår uppgift, men den går inte utanför islams ramar (gränser). En av salafs lärda, Ibn Qutaybah al-Dinawari (f. 213 efter hijrah), skrev en bok om drömtydning i islam.

Det finns 3 sorters drömmar, enligt vår tro, som vi har fått veta genom autentisk sunnah. Sann troende vet att källan för aqidah är Koranen, Sunnah och ijma’ och han vet att det är rena Sanningen som når oss genom Koranen och Sunnah.

Muhammad b. Siriin (som var tabiin och studerade under sahaba ) berättade från Abu Hurayrah att Sändebudet Muhammad sade: “Det finns 3 typer av drömmar:
- ruhya haqq (sanna drömmar);
- drömamr utan betydelse, där personen drömmer om det som tynger eller bekymrar honom under dagtid;
- drömmar från satan den utstötte (tahziin).
(At-Thirmidhi)

En ond dröm är från shaytaan ir-rajiim. Shaytan den utstötte, som är människans värsta ihärdige fiende, har en enda uppgift och det är att vilseleda och störa människor, att få så många människor som möjligt med sig till Elden. Han njuter av att störa människor, att göra dem ledsna, sjuka, hopplösa. Han hatar troende och angriper dem alltid med samma iver. När man har en sådan dröm, är det bäst att gå upp, ta tvagningen och be salaat. Enligt en annan hadith skall man efter att ha vaknat av en sådan otrevlig, skrämmande dröm, blåsa (’spotta lätt’) tre gånger åt vänster, och söka skydd hos Allah från det onda i en sådan dröm, och från shaytan ir-rajiim. Man bör inte berätta en sådan obehglig dröm för någon överhuvudtaget. Gör man allt det, då kommer shaytan den utstötte inte kunna skada människan (som han hade försökt angripa) genom den drömmen.

Följeslagaren Abu Salama berättade att han ibland drömde en dröm som kändes tyngre än om han bar berg på sina axlar – och han brukade vara olycklig och bekymrad efter en sådan dröm. Men han säger att när han väl hörde den här hadithen, brydde han sig inte alls om en sådan dröm.

Sändebudet Muhammad rådde oss om drömmar och hur vi skall betrakta dem.
Al-Khudri berättade att han sade: “När en av er drömmer en dröm som han tycker om, då är den drömmen från Allah och han bör då tacka Allah och tala med andra människor om sin dröm. Men om han har en ond dröm, då är den från shaytan den utstötte, och man bör då söka skydd hos Allah och aldrig nämna sin dröm till någon - då kommer den inte kunna skada honom.”

Ibn Hajar har skrivit en berömd kommentar av Sahih Al-Bukhari. Han kommenterade hadithen om 3 typer av drömmar på följande sätt: “De flesta drömmarna av rättfärdiga troende är goda drömmar, men ibland kan de ha drömmar utan mening. Det sker inte ofta, för shaytan har inte stor inflytande över dem. Det motsatta gäller andra människor - shaytan den utstötte har starkare grepp om dem.

Det finns 3 sorters människor:

1) Allahs profeter. Deras drömmar är alla goda. Ibland är de direkta, och ibland behöver de tolkas. Goda drömmar delas nämligen i två sorter: direkta (som sker i verkligheten precis så som man drömt de) och indirekta (med symboler, de slår in, men behöver tolkas av kunnig lärd muslim).

2) Rättfärdiga människor. Deras drömmar är oftast goda drömmar, som oftast behöver tolkas, men ibland drömmer de också direkta drömmar.

3) Andra människor. De flesta av deras drömmar saknar betydelse, men vissa av dem kan vara sanna. Ett exempel är kungen från surat al Yusuf, som hade en sann (indirekt) dröm, eller Yusufs a.s. medfångar, som både hade samma sanna indirekta dröm.

Man bör inte berätta sin dröm förutom till en lärd muslim som skall ge honom uppriktig råd.

Sändebudet själv kunde tyda drömmar; Abu Bakr, Omar al-Khattab och Ibn Siriin var berömda för sin drömtydning. Något man bör bära i tanken, är Sändebudet Muhammads varning, att man inte bör nämna sin dröm till en avundsjuk människa. Det är bevis från sunnah. Bevis från Koranen är profeten Yaqub a.s. som rådgör sin son Yusuf a.s. att inte nämna sin dröm till sina (avundsjuka) halvbröder. Båda de, fader och sonen, var Allahs profeter, frid vare med dem, och som troende tar vi Yaqubs a.s. råd till sin son på största allvar. Vi får inte veta från Koranen om Yousuf a.s. ändå råkade nämna sin dröm för sina bröder, men de begick stor orättvisa mot sin lille bror Yusuf a.s., en av de bästa människor som någonsin levde, och de gjorde det av ren avundsjuka.

En god dröm (ruhyaa) är från Allah, och man känner igen när man haft en sådan. De kan vara av olika typer: direkta, indirekta, drömmar som är glada nyheter eller drömmar som är varning till troende. Allt detta kommer du snart kunna läsa om i nästa artikeln, insha’Allah.

Fortsättning följer insha’Allah.

Bismillah.

Läste nyligen en artikel, i själva verket svar från vår tids store lärde, shaykh Ibn Baaz, om horoskop och drömtydning, som jag tror är formulerad så som den är pga frågans formulering. Efter att en syskon undrade vad shaykhen hade sagt om drömtydning i islam (och inte om spådomar och magi), tänkte jag att det vore bra om vår blogg belyste ämnet om drömmar och drömtydning i islam. Till största del i denna artikelserie tar jag hjälp av mina gamla anteckningar från Anwar Al-Awlakis föreläsning om drömtydning i islam.

Vad är det som är förbjudet och som varje muslim måste springa ifrån, och vad är det som är i enlighet med vår tro, när det kommer till drömmar?

Vad behöver var och en av oss känna till när det gäller drömmar?

Till en början vill jag säga att varje försök att få spå, bli spådd eller få insyn i den kunskap som Allah inte har gett människan tillgång till, är en stor synd och är avskyvärd. Dagens alla ’synska’ personer, fler av dem har till och med sin regelbundna tid i TV-rutan, samarbetar med onda makter och talar osanning, egna påhitt som är blandade med det lilla, lilla sanningen som deras onda makter lyckats ta till sig när de avlyssnar i stjärnorna - men de kan inte höra mycket; de hör lite och de hör fel. Det lilla de förstår kommer de med till dessa spåmän/synska personer, som sedan använder det med massor av blandade lögner. Vad de sysslar med är bara ren ondska, mot den känner troende ren avsky och springer bort från den så fort och så långt man bara kan. Om man tittar på TV när dessa program kommer upp, måste man stänga av TV:n.

Tron på ghayb* är en del av vår tro, en av imans (trons) pelare, och det är gömt för oss, det är något som bara Allah vet, inte för skapelsen att söka.
(*ghayb = det osedda, det okända, som människan inte har vetskap om, utan den kunskap har bara Den Vise, Den Allsmäktige, Den Levande, Den Evige Herren, Allah Den Upphöjde)

Gud - det finns ingen gud utom Han, den Levande, skapelsens evige Vidmakthållare. Slummer överraskar Honom inte och inte heller sömn. Honom tillhör allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär. Vem är den som vågar tala för någon inför Honom utan Hans tillstånd? Han vet allt vad människor kan veta och allt som är dolt för dem och av Hans kunskap kan de inte omfatta mer än Han tillåter. Hans allmakts tron omsluter himlarna och jorden. Att värna och bevara dem är för Honom ingen börda. Han är den Höge, den Härlige.
(tolkningen av Koranen, II:255)

Så som människan inte kan styra väderförhållanden eller så som människan inte har absoluta kunskapen om skapelsen (så avlägset långt bort från kunskap vi är, arma skapelsen människor!), lika så har inte människan fått kunskapen om det okända - och Herren har förbjudit oss att söka den kunskapen. Att söka den kunskapen är att överträda Allahs Gräns, att begå en stor synd och skada sig själv mer än man ens kan ana.

Han vet allt vad människor kan veta och allt som är dolt för dem och av Hans kunskap kan de inte omfatta mer än Han tillåter.
(tolkningen av Koranen, II:255)

Men drömmar och drömtydning med kunskap är inte emot islam - tvärtom. Det finns kunskap om drömmar som varje muslim bör känna, för alla drömmer vi ibland. Ibland är det är underbar, obeskrivlig erfarenhet; men ibland vaknar man med ett bultande hjärta och vettskrämd. Ibland kommer vi nästan inte ens ihåg vad vi drömt om…

Hur skall man ställa sig inför de två förstnämnda typer av drömamr som muslim? Vad behöver varje muslim känna till?

Som vi alla vet, så hade Sändebudet Muhammad en period av 6 månader då han hade direkta sanna drömmar, innan han fick första uppenbarelse. I Koranen nämns drömmar, bl.a. profeten Yousefs a.s. dröm, samt kungens dröm och de två medfångarnas drömmar - de var också sanna, trots att varken kungen eller fångarna var troende.

Därför är sanna drömmar inte begränsade bara till troende, men enligt vår sunnah, skall mot slutet av tiden (dunya), alltså ju närmare Domedagen vi kommer, troendes drömmar ytterst sällan vara något annat än sanna.

Från sahih hadither vet vi att Sändebudet Muhammad brukade fråga sina följeslagare om de hade drömt något den natten.

Låt oss börja från början.

Vilka slags drömmar finns det?
Vad gör man när man vaknar efter en ond dröm?
Det är några av frågor på vilka du får svar insha’Allahom du fortsätter läsa denna och artikels båda delar. Jag vill särskillt påpeka att artikeln inte är min egen, utan är en sammanfattning på Anwar Al Awlakis föreläsning om rätt förståelse av drömmar i islam, baserat på en bok om drömmar skriven av en av de tidiga lärda i islam.

Helt visst skall de som är nära Gud aldrig känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem,
de som tror och ständigt har Honom för ögonen.
Till dem är budskapet om lycka i detta liv och evig salighet riktat. Ingenting kan rubba Guds löfte. Detta är den stora, den lysande segern.

Imam Ahmad bin Hanbal har nedtecknat i sin Musnad en hadith från Abu Darda , att Rasulullah sade, som förklaring till denna ayat att “budskapet om lycka i detta liv” är en god dröm som han själv eller en annan drömmer (för honom).

Låt mig förtydliga med ett exempel, låt mig berätta om två systrar: ena systern hade en sann dröm om syster U. där syster U. kommer in i moské precis när athan utropats, hon bär långa, löst sittande kläder och en lång slöja och hennes ansikte lyser med inre ljus. Det är en sådan dröm som systern som hade drömt den bör berätta för systern U. för vilken hon hade drömt den. Det är en glädjande dröm.

Man kan till exempel se Sändebudet Muhammad i sin dröm, eller be mot Kaba. Det är masha’Allah ett gott och klart tecken för den som drömmer, och det är stöd och tecken att fortsätta på den raka vägen.

Man kan, som troende, även drömma varnande drömmar. Om man drömmer om att man ber, men är inte vänd 100% till Kaba, utan avviker något - då avviker man från den raka vägen och man bör stanna av och rannsaka sig själv noga: framför allt sin aqidah, och sedan sina handlingar, sin akhlaq och hela ibadah - Vad för en ‘abd Allah är jag?.”

Ett annat exempel är om man drömmer om att en röst säger att man bör vara mer allvarlig i sin dhikr, eller att man bör be i tid (och man är själv medveten om att man sällan gör sin dhikr, eller att man oftast ber mot slutet av bönetiden).

En sak som är mycket viktig att understryka är, att drömmar inte är källan för aqidah eller för Lagstiftningen. Till exempel, om man skulle drömma om en röst som säger att man har uppnått hög darajah, och att man därför inte längre behöver be sina 5 dagliga böner (salaah, islams pelare) eller att man inte behöve fasta eller ge zakah, då är det helt klart ett lögn, för Lagen är från världarnas Herre och Skapare, Den Ende värd dyrkan, och den är för hela mänskligheten och fram till Domedagen. Drömmar kan inte cancellera shari’ah.

Drömtydningen är inte heller något som man skall förlita sig på i det måttet att man tror att man kommer att få veta det okända. Sanna drömmar at antingen glada nyheter eller varningar för människor, och det är oftast sanna troende som drömmer sådana drömmar, men det kan även vara icketroende som kan drömma en sann dröm, som blir en förvarning på något som skall hända. Det sker inte ofta, och den som drömmer en sann dröm, vet att det är en sådan dröm, för den känns annorlunda än en vanlig dröm som är utan betydelse - och definitivt annorlunda än en dröm från shaytan, efter vilken man vaknar vettskrämd, med bultande hjärta.

Drömmar som nämns i Koranen och Hadith

I surat Yusuf nämns 4 drömmar: Yusufs a.s. dröm som barn, hans två medfångars dröm, samt kungens dröm.

Först Yusufs a.s. dröm när han var en pojke. Allah hade inspirerat honom med drömmen, som en förberedelse inför svåra prövningar som skulle komma. Han skulle genomgå mycket svåra prövningar, och drömmen var hjälp från Allah, för att stärka hans tålamod och självförtroende. I Koranen läser vi vidare hur hans far varnade honom att nämna sin dröm till hans bröder, sina söner. Det här är en varning från en av Allahs profeter till en annan, och den är ett klart exempel på hur man bör akta sig för hasad (avund), den kan den gro till och med i dina egna bröders hjärtan…

Senare in i suran, läser vi om Yusufs a.s. medfångarnas sanna dröm - här är ett exempel på hur även icketroende kan ha sanna drömmar. Dessutom är et ett exempel på hur upprepning av drömmar är ett tecken på att det är en sann dröm.

Till slut nämns kungens sanna dröm - och kungen var inte heller troende. I den här delen av berättelsen om Allahs profet Yusuf a.s. är en sak iögonfallande - Yusuf a.s. hade suttit fängslad, kungen hade låtit honom sitta i fängelse, trots att han visste att Yusuf a.s. var en oskyldig man. Men när kungen, som förorättat Yusuf a.s. så oerhört mycket, kommer och ber om hjälp från Yusuf a.s. med att tyda drömmen; nu när en av Allahs profeter har möjlighet att ge titt för tatt, eller åtminstone köpslå och byta sin tjänst (att tyda drömmen) mot sin frihet (han har ju suttit oskyldigt fängslad, kastad i fängelse av den samme kung som nu ber om hans hjälp!) - då ser vi, och häpnar, inför de vida vidder i hans bröstkorg: Yusuf tolkar helt enkelt drömmen till sin förtryckare, och kräver ingenting tillbaka, för han fortsätter att göra det goda och det rätta bara för Allahs skull. Yusuf a.s. förblev oerhört förlåtande, tålmodig och försiktig under de svåraste prövningarna, han förblev muhsin som gör det oda och det rätta endast för Herrens skull - han, en av Allahs profeter och en av mänsklighetens förebilder, må Allahs frid vare med honom. Amin.

Fortsättning följer inom kort insha’allah.

Bismillah.

Denna artikel avslutar artikelserien om föreläsningen Att förlåta och glömma för Allahs skull, en föreläsning frånTemadagen Näring för själen i Göteborg. Jag rekommenderar alla att läsa artiklarna i tur och ordning. Tidigare artiklar hittar du nedan:

Del 1, Del 2, Del 3, Del 4 och Del 5.

Ibn Taymiyyahs ädla och inspirerande exempel

- Ett ädelt exempel av förlåtelse för Allahs skull finner vi i Shaykh-ul-islam Ibn Taymiyyah, rahimahullah. När Ibn Mahluf, en lärd som hade gett ut fatwa där han tillåter att man dödar Ibn Taymiyyah, rahimahullah, dog, kom Ibn Qayyim, rahimahullah, till sin lärare och sade: Gläd dig – Ibn Mahluf är död! Men Shaykh-ul-Islam gav honom bara en skarp, allvarlig blick och sade Inna lillahi wa inna ilayhi rajion. Han gick upp och gick direkt till den avlidnes familj, sade samma ord av tröst till dem, samt: Oroa er inte. Jag skall nu hjälpa er med allt ni behöver.

- Bara den som förlåter för Allahs skull kan göra så.

- Detta är inte förvånande från en muslim som brukade säga: “Vad kan mina fiender göra mot mig? I min bröstkorg bär jag både min himmel och mitt paradis.”

… och jag kan inte låta bli att forstätta den tanken med den association som dyker upp i hjärtat mitt när jag än tänker på Ibn Taymiyyahs underbara, ädla ord ett paradis - lika vidsträckt som himlarna och jorden… (Koranen, III:133)

Och tävla med varandra om er Herres förlåtelse och ett paradis, lika vidsträckt som himlarna och jorden, som står berett att ta emot de gudfruktiga, de som ger åt andra såväl i välfärdens dagar som i tider av brist och som lägger band på sin vrede och förlåter sina medmänniskor - Allah älskar dem som gör det goda och det rätta - de som, om de begår en skamlös handling eller på annat sätt tillfogat sig själva orätt, minns Allah och ber Honom om förlåtelse för sina synder - vem kan förlåta synderna utom Allah? - och som inte fortsätter att begå sådana handlingar mot bättre vetande.

(Koranen, III:133-135)

- Ibn Taymiyyah, rahimahullah, ville vinna det bästa i akhira och i dunya (wallahi - ett rent hjärta och vidsträckta, öppna landskap i tjänarens bröstkorg, är det bästa som en tjänare kan ha i detta liv och i nästa!), han lät inte sin fiendes ondska förgifta hans hjärta, för han visste att det är dit, det är i hjärtat som Allah tittar och han ville bevara sitt hjärtas vackraste bild för Den han älskade mest.

Några utvalda hadither

Håll ut med tålamod andras påhopp, svara inte

- Imam Ahmad har nedtecknat följande hadith från Abu Hurayra r.a: En man började skälla ut Abu Bakr r.a. som inte svarade. Profeten satt där, och började le. Efter ett tag, sade Abu Bakr r.a. ifrån ett ord i sitt försvar, men då försvann leendet från Profeten Muhammads ansikte, han stod upp och gick därifrån.

Abu Bakr r.a. märkte det, så han sprang efter Profeten och frågade honom : ”Ya Rasulullah, han skällde ut mig och ljög om mig, och jag var tyst: då log du och satt kvar med oss. Men så fort jag började försvara mig, slutade du le och lämnade oss. Varför?” Rasulullah Muhammad svarade: ”Medan du teg, hade du änglar omkring dig som försvarade dig. Men så fort du öppnade munnen för att svara honom och försvara dig, såg jag shaytan irrajiim närma sig. Jag och shaytan kan inte vistas i samma rum, därför gick jag iväg.” Profeten sade sedan: ”Ya Abu Bakr, tre saker är rena sanningen:

1. Om en man tålmodigt står ut med orättvisan för Allahs skull, då skall Allah hjälpa och upphöja honom,

2. Om en man öppnar givmildhets dörr i önskan att göra det som är av godo, då skall Allah göra hans givmildhet till rikedom, och

3. Om en man öppnar tiggeris dörr i önskan att bli rik, då skall Allah minska hans egendom.”

Var barmhärtig, medlidande och ha lätt att förlåta även i de svåraste stunderna

Rasulullah var mest den barmhärtiga människa, i honom var alla de bästa och mest ädla egenskaperna finslipade på det vackraste sättet. I Sahih Bukhari vol 4, bok 54, hadith 454 berättar Aisha r.a. att hon frågade Profeten om hans svåraste dag var vid Uhud striden, och han svarade nekande. Att svåraste dagen i hans liv var när han gick till Ta’if för att kalla dess folk till islam och få skydd från allt hårdare misshandel från Quraysh stammen efter Abu Talibs död (då Abu Lahab hade blivit Banu Hashims ledare). Men de vägrade hjälpa honom, de vägrade tawhid, de vägrade acceptera islam och kastade ut honom ur staden och lät barnen och förståndshandikappade kasta stenar på honom och fördriva honom ur staden på det lägsta sättet som bara låga själar kan göra.

- När han lämnade staden under deras förlöjligande rop och ett regn av stenar de kastade på honom , var han överväldigad av sorg, men han tyckte inte synd om sig själv utan om folket som vägrade ta emot islam.

- Och när han efter att de slutat följa efter honom med svordomar och stenkastningar, satte sig och tittade upp, såg han arkängeln Gibril som sade till honom : ”Allah SWTA har hört vad ditt folk sagt till dig och hur illa de behandlat dig, och Han har sänt ängel som ansvarar för berg – du får göra vad du vill och det skall vara: befalla honom att krascha staden Ta’if mellan två berg”. Men även i de svåraste stunderna i sitt liv, när Rasulullah Muhammad var som sårbarast (han hade förlorat Khadija och Abu Talib, Abu Lahab hade blivit Banu Hashims ledare och attackerna från Quraysh otrogna hade ökat, stor sorg hade överväldigat honom en lång tid… och till rågan på det, förnedringen och stenkastningen från folket i Ta’if som han hade kallat till islam… Å Allah! Hur utlämnad, sårad, sorgsen måste han känt sig, subhanAllah…?), svarade han ”Nej, låt dem vara. Jag hoppas att Allah skall låta deras barn växa upp till att dyrka bara en Gud och ingen annan utom Honom.”

Barmhärtighets Profet, vår älskade Rasulullah Muhammad, , det var den ädlaste och bästa människan som någonsin levt på jordens yta.

Be om förlåtelse om du kränkt någon, för på Räkneskapsdagen skall räkningen mellan människor jämnas och ingen skall tåla orättvisa

- Muslim har nedtecknat i sin Sahih (bok 32, hadith 6251) från Abu Hurayara, radiallahu anhu: Rasulullah Muhammad sade: ”Vet ni vem som är fattig (muflis)?” Följeslagarna, radiallahu ‘anhum, svarade: ”Fattiga bland oss är de som varken har dinarer eller förmögenhet (rikedom).” Profeten Muhammad svarade: ”De fattiga i min ummah skall vara den som kommer på Uppståndelsdagen med bönen, fastan och allmossan (zakah), men blir bankrutt den dagen, för att han hade förbrukat all sin kapital, sin förmögenhet av goda handlingar genom att smäda andra, förtala dem, genom att äta andras förmögenhet på otillåtet sätt, genom att spilla andras blod och slå människor: och hans goda handlingar skall överföras till dem som han hade förgripit sig på, behandlat orättvist, dem som han syndat mot. Och om hans goda handlingar inte räcker till att jämna räkningen mellan honom och dem som han hade behandlat orättvist i detta liv, då kommer deras synder att föras över och belasta honom, och han skall kastas till elden.”

- Bukhari har nedtecknat i sin Sahih (Vol 8, bok 76, hadith 542) att Abu Said Al-Khudri sade att Rasulullah Muhammad sade: ”Troende, efter att ha blivit räddade från jahannams eld, skall stoppas vid bron mellan Jannah och jahannam. Ömsesidig vedergällning skall upprättas mellan dem för de orättvisor som de har begått mot varandra i denna värld. Efter att de renats (genom att få ta emot hämnd från dem som de har förorättat, och hämnas mot dem som förorättat dem) skall de träda in i Jannah. Vid Honom Som håller Muhammads själ i Sin Hand – alla skall de veta sin boning i Jannah bättre än de vet sin boning i denna värld”.

- Därför upprepar jag samma uppmaning till mig själv först, och sedan till hela Rasulullah Muhammads ummah: Be om förlåtelse om du kränkt någon. Vänta inte till Räkneskapsdagen när räkningen mellan människor skall jämnas! Någon gång i livet kommer du att vara den som är förtryckaren och då behöver du förlåtelse från den du förorättat. Därför, om du är, dig vetandes, skyldig någon människa en ursäkt, be om hennes förlåtelse för Allahs skull; var inte muflis i Profetens ummah. Och om du bär på hämndlystenhet i ditt hjärta för ett ont som någon har förorsakat dig, förlåt honom och glöm det onda för Allahs skull. Allah har lovat att belöna den handlingen med Sin Förlåtelse.

- Och Allahs löfte är sant.

Rasulullah Muhammads testamente till oss

- En scen som jagat mig dagarna innan Temadagen Näring för själen är Rasulullah Muhammad , där han sitter i moskeen och håller sitt sista tal till muslimerna, 5 dagar innan Allah skulle ta tillbaka hans själ… sjuk, utmattad, med feber och huvudvärk, försvagad, bara 5 dagar ifrån sitt sista andetag … sitter han där och talar till sina bröder en sista gång från mimbar, Allahs sista Rasul talar en sista gång till sina bröder i islam, han talar till dig och till mig, han talar till alla kommande generationer muslimer fram till Domedagen, och lämnar ett sista budskap, sitt testamente till sina bröder i islam, till alla kommande generationer muslimer fram till Domedagen… I sitt sista tal visade oss Rasulullah Muhammad vägen till det som är av godo, så som han gjorde med allt annat genom sitt ädla liv och sitt ljusa exempel. Vad sade han i dessa svåra stunder…? Rasulullah rådde muslimerna, rådde sina bröder att förlåta Madinaborna, ansarin, om de begår något fel, och rådde dem att istället se Madinabornas goda handlingar.

- När skall vi… när skall jag, fullständigt anamma och införliva i mitt liv alla underbara, ädla, rena råd från min älskade Profet …?

Bismillah.

Detta är näst sista artikel i artikelserien om föreläsningen Att förlåta och glömma för Allahs skull från Temadagen Näring för själen i Göteborg. Jag rekommenderar alla att läsa artiklarna i tur och ordning. Tidigare artiklar hittar du nedan:

Del 1, Del 2, Del 3 och Del 4.

Var snabb med att förlåta dina familjmedlemmar

Surah An-Nuur (Koranen, XXIV:22)

Familjen, som är grunden till samhället har en mycket viktig ställning och roll i islam. Således har våra familjemedlemmar och släktingar ännu högre rättigheter hos oss än våra andra bröder i islam. Allah subhanahu wa ta’ala har lovat Sin förlåtelse till dem som förlåter och glömmer orättvisor som de själva har lidit från sina nära och kära, eller från sina familjemedlemmar.

I den här artikeln anger jag två verser med förklaringen till varför de uppenbarades - och det är sannerligen otroligt starka berättelser, och Allahs Ord som uppenbarades med den anledningen måste ha en stor vikt i var och en muslims sätt att vara gentemot sina nära och kära. Islam är barmhärtighets religion, och dessa berättelser är sannerligen mycket rörande och väcker ömhet i troendes hjärta, men islam är också religion av förnuft, religion för människor som tänker.

Genom att använda vårt förnuft och medkänsla, och genom att jämföra de orättvisor som vi tål från våra släktingar och familjemedlemmar, och de prövningar som vi idag utsätts för, med de prövningar och orättvisor som Profetens närmaste följeslagare, radiallahu anhu, och de första muslimerna utsattes för; kan vi insha’Allah ha nytta av den kunskapen och låta våra hjärtan mjukna inför våra nära och kära - för att vi vill underkasta oss Allah så som Han beordrar och älskar att vi gör.

De av er som ånjuter en gynnad ställning och lever i välstånd får aldrig vägra att hjälpa sina närmaste och de nödställda och dem som övergett ondskans rike för Allahs sak; har dessa begått fel skall de förlåta dem och glömma. Eller önskar ni inte att Allah skall ge er Sin förlåtelse? Allah är ständigt förlåtande, barmhärtig.

(Koranen, An-Nur XXIV:22)

Denna vers uppenbarades när Abu Bakr, r.a, svor att han inte längre skulle materiellt hjälpa sin fattige släkting Mistah ibn Asas, som hade smädat hans älskade dotter och hans älskade Rasulullah Muhammads älskade hustru Aisha r.a. Dittills brukade den förmögne Abu Bakr, r.a, regelbundet hjälpa Mistah.

Försök att tänka dig Abu Bakrs, r.a, stora sorg, hur sårad han måste varit – mannen som han alltid hjälpte smädade hans dotter, och Profetens älskade hustru, vilken fitnah! Hur brustet hans hjärta måste varit, hur sårad hans stolthet och kärlek, hur stor kränkningen mot hans tro måste ha känts! Hur besviken och illa berörd han måste varit, hur smärtsamt hans hjärta måste ha blött – och det enda, det värsta, som denne underbare följeslagare, r.a, gör i en sådan svår situation, i en så svår och tung sorg och förnedring, är att sluta hjälpa (ge materiellt stöd till) den som hade spridit lögner om Profetens älskade hustru, och hans r.a. älskade dotter.

Det räckte som hämnd i detta underbara, mjuka hjärta, subhanAllah.

Försök att tänka dig – vad hade du gjort, vad hade du känt…? Hur hade du reagerat…?

Och ändå när versen ovan uppenbarades, så skyndade Abu Bakr r.a. mot Allahs Förlåtelse, skyndade att förlåta och glömma en så svår och ond kränkning och smädelse mot både honom personligen, hans familj och mot Profetens familj. Han sade bara: “Ja! Jag önskar att Allah skall ge mig Sin förlåtelse!” Och han förlät och glömde för Allahs skull, han, som blivit lovad Jannah under sitt liv! och han fortsatte att hjälpa Mistah livet ut!

Tappar du inte alla dina ord? Känner du inte bara hur ömhet och respekt för den första khalifa, Den Uppriktige Abu Bakar, radiallahu ‘anhu, överväldigar dig?

Önskar du att närma dig hans imaan, hans taqwa…? Önskar du inte att vara nära Barmhärtighets Profet i Jannah…?

Surah Al-Taghabun(Koranen, LXIV:14)

Det fungerar inte alltid perfekt mellan mannen och hustrun inom äktenskapet heller, och hårda ord svider mer när de kommer från en människa som står oss nära. Därför uppmanar Allah SWTA oss särskilt att förlåta just våra nära och kära, vår maka/make, barn, föräldrar. Föräldrarna har ett speciellt status i en muslims liv och jag har för avsikt att insha’Allah skriva mer om detta i framtiden, för ödmjukhet, lydnad, kärlek, mildhet och ömhet för våra föräldrar är något som världarnas Herre påbjuder oss i Koranen direkt efter tawhid!! Laa ilaha ill Allah!! Laa ilaha ill Allah!! Därför förtjänar den relationen, den plikten att få mer utrymme än en mening som nämns i förbigång som en del av goda familjeband.

”Troende! Bland era hustrur och era barn kan finnas de som är era fiender; var därför på er vakt mot dem! Men om ni har överseende, förlåter och glömmer de felsteg som de begår, skall Allah visa att Han är ständigt förlåtande, barmhärtig.”

(Koranen, LXIV:14)

Ibn Kathir skriver om denna vers i sin tafsir att Ibn Abi Hatim har nedtecknat att Ibn `Abbas r.a. sade till en man som hade frågat honom om den här versen:

I Makkah fanns det män som hade blivit muslimer och ville emigrera till Rasulullah . Men deras fruar och barn vägrade gå med på det, de vägrade tillåta dem att flytta. Barnen och hustrur klagade att de behövde sina makar och fäder, de grät och fick dessa nya muslimer att stanna kvar i Makkah. Men senare, när de väl flyttade till Profeten , såg de att de muslimer som hela tiden hade varit med Rasulullah (dvs. följeslagarna r.a.) hade fått nyttig religiös kunskap, och en stark ilska väcktes i dem, så att de ville straffa sina fruar och barn för att tidigare ha hindrat dem från att emigrera.

Det var då Allah SWTA uppenbarade den här versen, och dessa muslimer undertryckte sin vrede och förlät sina barn och sina hustrur: de gjorde det för Allahs skull. Hadithen är hasan sahih enligt At-Tirmidhi.

SubhanAllah, inte ville de hämnas för sin egen nafs skull heller, de var ledsna för att deras familjemedlemmar hade hindrat dem från att lära sig mer om islam från Allahs Sändebud … men när Allahs Ord uppenbarades, räckte det för dem! Hur nära är vi, hur nära är jag till en sådan karaktär, till en sådan taqwa idag?

Bloggarens kommentar: Artikelserien, eller delresan genom förlåtelsen för Allahs skull i islam avslutas med nästa artikel som insha’Allah snart dyker upp på bloggen. Må Allah låta dessa ord och visdom nå till alla våra hjärtan och förstånd.

Bismillah.

Detta är näst sista artikel i artikelserien om föreläsningen Att förlåta och glömma för Allahs skull som jag höll i Göteborg under Temadagen “Näring för själen” den 1:a mars. Jag rekommenderar alla att läsa artiklarna i tur och ordning. Tidigare artiklar hittar du om du nedan:

Del 1, Del 2 och Del 3.

Muslim har nedtecknat följande hadith:

Välgörenhet (sadaqa) skall inte minska din egendom, Allah skall öka inget annat än stolthet hos en tjänare som förlåter en annan människa och ingen skall vara anspråkslös för Allahs skull utan att Allah upphöjer honom.

Den här hadithen uttrycker en allmän princip i islam som vi redan nämt i en tidigare artikel, nämligen att handen som ger (sadaqa) är bättre än den som tar (den).

1. “Välgörenhet (sadaqa) skall inte minska din egendom”
Tvärtom! Om du ger en del av dinarer Allah har lånat dig till en bror i islam som är i behov av dem, som är i nöd och behöver din hjälp, då skickar du en underbar, barmhärtig handling framför dig till Domedagen och till ditt möte med din Herre. Belöningen i akhira är det mest värdefulla, men världarnas Herre har inte begränsat Sin Barmhärtighet till akhira: de dinarer som du har kvar för din familj och dig själv välsignar Han, så att de räcker till mycket mer än den ursprungliga summan had räckt till om du inte hade gett tillo din bror i nöd för Allahs skull.

2. “Allah skall öka inget annat än stolthet hos en tjänare som förlåter en annan människa”
Takbir! Precis samma situation som i punkt 1, fast här är det frågan om sadaqa i din stolthet, ditt högmod som du skänker av barmhärtighet för din bror i islam som behöver din förlåtelse, som behöver din sadaqa! För den barmhärtighet har Allah förberett den bestående goda belöningen som väntar på dig hos Honom! Laa ilaha ill Allah! Och i dunya - den stolthet som är kvar välsignar Allah Den Upphöjde till ödmjukhet inför HELA Allahs skapelse. Och kära läsaren, du är inte fullständigt ödmjuk inför Allah förrän du är uppriktigt ödmjuk inför hela Hans skapelse.

3. “Ingen skall vara anspråkslös för Allahs skull utan att Allah upphöjer honom”
Anspråkslöshet för Allahs skull är den välsignelse i dunya som följer din handling av förlåtelse för Allahs skull. Det är den ödmjukhet som du, tack vare Allahs välsignesle och Hans Barmhärtighet, känner inför Hans hela skapelse. Det är en känsla av stillsam glädje, av öppna landskap, av vida horisonter, av kärlek för din Herre och allt du ser inom och omkring dig, ser du då med hjärtat: allt du ser, är Hans tecken till dig, allt är ett sätt för dig att dyrka och älska din Herre ännu mer. Din glädje och sin tacksamhet uttrycker sig inte i skratt, utan i en vaken och djup berörd själ som gråter av glädjen vid åsyn på Allahs skapelse, vid tanken om Allahs ofattbara Storhet, bortom all din förståelseförmåga… Den känslan, det tillståndet i sig är en oerhörd belöning i dunya, din kraft, din kraft, din välsignelse… sötma i din sujud som du aldrig smakat förr… och i akhira…? Allah har förberett Sin förlåtelse och Sin Jannah för förfinade, barmhärtiga själar som längtat efter Honom, dyrkat Honom, lärt känna Honom i dunya.

Så prisa Allah!

Sannerligen är den övre handen bättre än nedre: övre handen ger sadaqa för sin akhira, och belönas redan i dunya!

- Var barmhärtig, medlidande och ha lätt att förlåta

Imam Ahmad har nedtecknat följande autentisk hadith från Anas r.a:

Vi satt en gång hos Rasululluah när han sade ”Nu skall en av Jannahs invånare komma in” och en ansari kom in, vattendroppar från tvagningen glittrade kvar på hans skägg och i sin vänstra hand höll han sina skor. Nästa dag sade Rasululluah samma ord, och samma man kom in och han såg ut som första dagen. Tredje dan upprepades scenen.

Efter att Rasululluah hade gått, gick Abdullah ibn Amr ibnul ’Asr r.a. ut efter den här mannen och bad honom att vara hans gäst i 3 dagar, med förklaringen att han hade svurit att inte sova i sin fars hus. Abdullah vistades hos ansarin 3 dagar men såg inget extra som den mannen gjorde – ingen nattbön tills fajr tiden. Bara när han vaknade under natten, vände han sig i sängen och uttalade takbir. Iofs hade Abdullah inte hört ansarin säga något ont. Efter 3 dagar erkände Abdullah till honom att han inte grälat med sin far utan hört Rasululluah säga att en av Jannahs invånare skulle komma in i rummet, och varje gång var det just han som kom in, och sade att han ville veta vad det är som gör att den här ansarin är Jannahs invånare, och att han ville lära sig de handlingar som skulle leda även honom till Jannah. Och Abdullah bad ansarin att säga honom, vad är det, eftersom han inte hade märkt något speciellt? Ansarin svarade: ”Inget, förutom det du sett.” När Abdullah r.a. vände sig och ville gå därifrån, kallade ansarin på honom och sade: ”Inget, förutom att jag i min själ inte bär ett spår av hat eller falskhet mot en muslim, inte heller avundas jag någon för gåvor som han fått från Allah.” Abdullah r.a. sade: ”Det är precis tack vare den egenskapen som du är Jannahs invånare, den graden har vi inte lyckats nå.”

Mina bröder och systrar! För att inte bära hat i sin själ måste man ha förlåtit.

Det är en annan sak som jag funderade på i samband med detta. Vi säger att vi är en del av samma ummah, alhamdulillah, vi är muslimer. Vi känner medlidande med våra bröder som lider, som torteras bara för att de faller i sujud endast till Allah Den Upphöjde, våra hjärtan blöder med dem, våra ögon gråter med dem, så vi gör duaa för dem och vi skickar vår hjälp till dem för att åtminstone mildra deras svåraste nöd… vi känner att vi är en kropp, en ummah… alhamdulillah, säger jag. Men tror du, min bror och min syster, att det räcker för att din känsla av tillhörighet till samma kropp skall vara hel och fullständig?

Nej!

Det är en del av den känslan, och den har de absolut flesta muslimerna inkodad i sig, skulle jag vilja påstå.

Men den andra hälften av den känslan som är känsla av tillhörighet till samma ummah, uppnår du när du renat ditt hjärta och din själ från ALL AVUND, ALLT HAT och ALL FALSKHET mot någon muslim. Och jag menar precis så: att du känner sann och uppriktig, ren och klar glädje i ditt hjärta, att du känner hur ditt hjräta hoppar av glädjen för VARJE framgång en muslim har, FÖR ATT han eller hon är muslim. Speciellt om det är en framgång eller en gåva från Allah som du själv önskar med hela ditt hjärta för sig själv, men det blir din bror i islam som får den, och inte du.

Känner du då hur avundsjukans törn hugger i ditt hjärta? Hur hjärtat ditt blir en krampaktigt, ont köttbit…?

Eller känner du sann, klar glädje för ummahs skull, för Allahs skull? Givetvis önskar du fortfarande och ber du fortfarande till din Herre att skänka dig det som är bäst för dig, men du känner bara glädje för din brors/din systers framgång och lycka. Tacka Allah om du känner så, för det är först då som du känner dig som en del av ummahs kropp! Det är först nu som du önskar för din bror allt som du önskar för dig själv. Det är först nu som du känner imaans sanna sötma. Det är först nu som din bröstkorg öppnas till vida vidder, till “ett paradis, lika vidsträckt som himlarna och jorden”! Så prisa Allah!

För om du istället känner avundsjukan sprida sig som gift i ditt hjärta, så är det precis vad det är: du förgiftar ditt hjräta som börjar krympa i spasmer och vida vidder i din bröstkorg försvinner, din bröstkorg blir trång och sötman i din sujud försvinner.

Låt mig öppna dina ögon, min syskon.

När du är avundsjuk mot en annan muslims framgång, begår du en avskyvärd handling med ditt hjärta - och det är dit Allah Den Upphöjde tittar! Du hatar en muslim för en gåva som Allah har skänkt henne, och önskar att ta den gåvan från henne… om Allah skulle ta den gåvan från din syster, skulle du känna skadeglädje… Och denna artikelserie är tillbaka till samma onda cirkeln av högmod, självinbilskhet, trånghet…

Vet du vad du gör, min syskon, när du avundas din syskon för en gåva som Allah har skänkt henne, men inte dig? Du anklagar Allah Den Upphöjde att vara orättvis! För minsann har Han skänkt din syster något som du önskar, men inte dig, och du är missnöd med Allahs beslut. Må Allah bevara mitt hjärta fritt från all avundsjuka. Amiin.

Skynda dig därför att rena ditt hjärta. Skynda dig att känna imaans sanna sötma, skynda dig att älska ALLA muslimer för LAA ILAAHA ILL ALLAH - med full uppriktighet, med lätthet, med ödmjukhet, med glädje. Vilken belöning redan i dunya, skall du då se! Vilken glädje vid Stora Mötet!

Därför: var barmhärtig, medlidande och ha lätt att förlåta!

Bazar har nedtecknat följande hadith, som är autentisk enligt Albani (Fiqh al siirah):

Inför Tabuk striden uppmuntrade Rasulullah muslimerna att ge sadaqa, och följeslagarna r.a. gav så mycket de kunde. ’Utba ibn Zayd r.a. ville också ge sadaqa för Allahs skull, men han ägde ingenting.

Tänk dig, med vilken tyngd, med vilken sorg denne sahaba r.a. går och lägger sig den kvällen! Gråter inte ditt hjärta med hans? Gör det inte det?? Känner du hur oerhört tungt det måste kännas att Allah och Hans Profet kallar dig, kallar alla muslimer, att ge sadaqa - men du kan inte… du vill, för Allahs skull - mwen kan inte… SubhanAllah, om du aldrig har smakat på en sådan prövning, har du sannerligen inte smakat på djupaste sorg ett hjärta kan känna.

Så Utba gick och lade sig med ett tungt hjärta den kvällen. Men han vaknade mitt i natten, gick upp, tog tvagningen och bad nattbönen så länge han orkade… till slut, sträckte han ut sina händer, ensam med sin Herre, han lade ut all sin sorg och hela sitt hjärta till sin Herre, han vände sig till Allah med dessa ord: ”Å Allah, Du har befallit och uppmuntrat oss att strida för Din skull, men Du har inte försörjt mig med krigsutrustningen och inte heller har Du gett till Rasulullah så att han kan utrusta mig för striden.”

Och Allah Den Upphöjde inspirerade honom, och han fortsatte sin duaa:

”Å Allah, jag har ingenting som jag kan ge i sadaqa… därför skänker jag i sadaqa all orättvisa i min egendom, min kropp eller min heder, som jag någonsin lidit från en muslim.”

Takbir!

Att skänka, ge bort i sadaqa ALLT sitt högmod, ALL sin stolthet för Allahs skull, för att hjälpa sina bröder som behöver din hjälp: finns det en mer ädel handling en muslim kan göra…? Vad händer med ditt hjärta när du läser om sådana ädla handlingar, käre läsaren? Slår det fortare, känner du dig inspirerad, motiverad, upplyft, önskar du att det var du som gjorde en så underbar handling för Allahs skull? Lovar du dig själv att göra ädla handlingar för Allahs skull, för att du vill vara en sådan muslim, en sådan människa som ger ALLT för Allahs skull?

Eller tycker du att artikeln är för lång och önskar att den snart skall ta slut…?

Men tillbaka till berättelsen om ‘Utbas r.a. åkallan och sadaqa.
Nästa morgon, frågade Rasulullah : ”Var är den som igår natt gav sin sadaqa? Låt honom komma fram.” Ingen svarade: alla hade de gett sadaqa under dagtid. Rasulullah upprepade sin fråga. ’Utba r.a. kom fram och berättade till Rasulullah om sin handling, sin önskan att ge för Allahs skull, om sin situation, sin fattigdom, sin nattbön, sin åkallan och inspirationen han fick mitt i åkallan… Rasulullah tittade på honom (subhanAllah, får du inte gåshud bara av att tänka dig vara en sahaba som Allahs sista Profet lägger sina ögon på och som han talar till med ord som han fått veta från vår Herre??), Rasulullah sade till honom: ”Gläd dig! Vid Honom Som håller min själ i Sin Hand – Allah har accepterat din sadaqa, den är skriven som accepterad hos Allah!”

Å min bror, min syster i islam… är dina ögon torra…? Är ditt hjärta oberört…? Önskar du inte vara en av dem vars sadaqa Allah Den Upphöjde accepterar??

Så, vad känns svårare för dig: att ge din egendom eller din stolthet i sadaqa till din bror i nöd, som behöver din hjälp?

Bloggarens kommentar: Fortsätt med oss på denna resa genom förlåtelsens väg i islam. Fortsättning följer, insha’Allah.

Bismillah.

Detta är den tredje artikeln i serien ”Näring för själen: att förlåta och glömma för Allahs skull”. Första delen hittar du här och andra här . Jag rekommenderar att artiklarna läses i kronologisk ordning, så som de är publicerade.

- Rasulullah Muhammad , den bästa, mest underbara skapelsen någonsin, i vars bröstkorg människans alla ädlaste egenskaper var samlade i sin fullkomliga form, den barmhärtige bland de barmärtiga, den mest förlåtande bland de som förlåter, den vise bland de visa, den bäste bland de goda, den ädle bland de ädla – av Allah älskade, profeternas sigill, brukade aldrig hämnas för sin egen skull, han förlät alltid den lidna orättvisan… och vilka orättvisor och prövningar han fick utstå…! Men barmhärtighets Profet hämnades aldrig, det ädla hjärtat i hans vidsträckta, öppna bröst var det bästa hjärta, det hjärtat var den bästa människans vägledare…

- Om du vill följa Profeten Muhammads underbara och ljusa exempel, om du verkligen älskar honom mer än någon annan människa, mer än dina barn, mer än din hustru/man, mer än dina föräldrar, mer än dig själv; om du gör det på allvar, då vill du bara det bästa till den som sårat dig, och du ömmar för honom, för det zulm han begått mot sig själv. Ömmar du för din bror som tagit din rättighet från dig, som sårat ditt högmod, din bror som är en del av samma kropp, samma ummah…? Gör du det?

- Tänker du bara, trots smärtan i ditt hjärta som hans handling förorsakat dig, vad du kan göra för att hjälpa din bror som förolämpat dig, tänker du bara på det att han behöver din förlåtelse…? Känner du så…? om du gör det, då bär du i din bröstkorg ditt paradis på jorden, “ett paradis, lika vidsträckt som himlarna och jorden” (Koranen, III:133)

- Ibn Taymiyyah rahimahullah uttryckte det så underbart i sina ädla ord som vi redan citerat i denna artikelserie: “Vad kan mina fiender göra mot mig…? I min bröstkorg bär jag både min himmel och mitt paradis“.

“Och tävla med varandra om er Herres förlåtelse och ett paradis, lika vidsträckt som himlarna och jorden, som står berett att ta emot de gudfruktiga, (Koranen, III:133)
de som ger åt andra såväl i välfärdens dagar som i tider av brist och som lägger band på sin vrede och förlåter sina medmänniskor - Allah älskar dem som gör det goda och det rätta - (Koranen, III:134)
de som, om de begår en skamlös handling eller på annat sätt tillfogat sig själva orätt, minns Allah och ber Honom om förlåtelse för sina synder - vem kan förlåta synderna utom Allah? - och som inte fortsätter att begå sådana handlingar mot bättre vetande. (Koranen, III:135)
Den lön som väntar dem skall vara deras Herres förlåtelse och lustgårdar, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid - en härlig belöning för dem som arbetat och strävat! (Koranen, III:136)

Å Allah! Tillåt mig att vara en av Dina tjänare som Du har beskrivit med dessa Ord! Amiin!

- Ibn Kathir kommenterar dessa smärtsamt underbara verser i sin tafsir och anger några mycket värdefulla hadither. Wallahi, endast om hjärtat är helt kallt, helt dött, kan det förbli oberört efter att ha läst dessa verser, efter att ha läst dessa hadither…

- Imam Ahmad har nedtecknat hadith från Abu Hurayra, r.a, att Rasulullah Muhammad i samband med Allahs Ord “som lägger band på sin vrede”, sade: “Den som undertrycker sin vrede när han kan agera ut den, Allah skall fylla dennes inre med tryggheten och med tron“.

- Ibn Mardawayh återberättar att Ibn Omar r.a. sade att Rasulullah Muhammad hade sagt: “Allahs tjänare skall inte svälja en mer dyrbar, mer värdefull klunk än den vrede som han undertrycker för Allahs skull.”

- Å, hur ädelt! Räcker inte det, Allahs tjänare…? Jag blir ständigt överväldigad av mängden av bevis från islams autentiska källor och rikedom av exempel ur islams ädla historia, som lär oss: oss, som säger oss följa Allahs rena tro islam, hur upphöjd förlåtelsen är, hur lysande tålamod är när tjänaren utövar den ena och den andra endast för Allahs skull… Laa ilaha ill Allah.

- Allahs Ord “och förlåter sina medmänniskor” betyder de som förlåter dem som förorättar dem och sedan glömmer, så att ingenting kvar av något hat eller falskhet är kvar i deras bröstkorg mot dem som de förlåtit. SubhanAllah, subhanAllah!! Vidöppna vidder, sann lätthet, sann lättnad och närhet till fitrah. Det goda stödjer och ger upphov till det goda… och mina tankar vandrar bort… rullar tillbaka till Ibn kathirs ord: detta är det mest perfekta tillståndet som en människa kan befinna sig i, vilket är varför Allah Den Upphöjde säger:

“Allah älskar dem som gör det goda och det rätta” eftersom det är en av delar av ihsan. Muslim har nedtecknat följande hadith: “Välgörenhet (sadaqa) skall inte minska din egendom, Allah skall öka inget annat än stolthet hos en tjänare som förlåter en annan människa och ingen skall vara anspråkslös för Allahs skull utan att Allah upphöjer honom.”

Allahu Akbar! Förstår alla vad det är den här hadithen säger, vad den ger uttryck för? SubhanAllah! Låt mig hjälpa dig på traven:

Den här hadithen uttrycker en allmän princip i islam, nämligen att övre handen är bättre än nedre; dvs. att handen som ger (sadaqa) är bättre än den som tar (den). Mina älskade systrar! Mina ärade bröder i islam! Sadaqa som du ger till din bror i islam behöver inte vara i dinarer! Om du ger din bror som är i nöd en del av det du har, om du gör det för att uppriktigt lider med honom, om hans ont smärtar dig, om du känner att du inte har någon annan möjlighet än att hjälpa honom, om du vill beskydda honom från allt ont; ja, min goda syskon, om du skänker honom sadaqa i dinarer, då välsignar världarnas Herre de dinarer som du har kvar, så att de räcker till mycket mer än den ursprungliga summan hade räckt till om du inte hade gett sadaqa till din bror som är i nöd, din bror som är hungrig eller sjuk men kan inte köpa medicin… en bror som kanske inte ens har ett tak över huvudet… Ja, mina syskon, Allah Den Upphöjde välsignar din givmildhet, din barmhärtighet och ökar det som är kvar, som du behållit för dig själv.

Andas in djupt nu, min syster, min bror! För det är en tanke som gör att du trillar av stolen och tappar andan, så andas in nu! Din sadaqa till din bror i nöd behöver inte vara i dinarer: den bror som förorättat dig är i mycket större behov, i mycket större nöd av din förlåtelse, din sadaqa räknat i din stolthet och ditt högmod som du skänker bort till honom för att rädda honom från det onda i hans haram handling; den sadaqa är mer värd för att det är bara du av alla människor - förstår du, det är bara du! - som kan ge honom den sadaqa, ingen annan! Och det som du hjälper din bror med, är så mycket mer värt än det du hjälper honom med när du skänker dina dinarer och dirham. Så förbarma dig, förbarma dig, förbarma dig över dina bröder och systrar och rena din bröstkorg från allt ont, från all hämndlystenhet, från allt hat mot någon muslim! Det är så vår ummah enas, det är så vi måste känna för varandra: vi måste förlåta och glömma för Allahs skull om vi är en kropp, en ummah, en qibla, en shahada!

Låt mig förtydliga om du ännu inte förstått, kära läsaren. När du ger din sadaqa i din stolthet till din bror som förorättat dig, när du förlåter honom för Allahs skull, välsignar Allah subhanahu wa ta’ala den stolthet som du har kvar - men inte så att du går högmodigt på jorden och känner dig så viktig och självbelåten för det goda du gjort, nej… nej… Allah subhanah wa ta’ala välsignar den stolthet som du har kvar till en vacker, mild, rund, belyst stolthet som heter ödmjukhet mot hela Allahs skapelse! Mot HELA Allahs skapelse! Å, om du visste vilken lycka, vilken rus av glädje och vilken lätthet i din bröstkorg, när Allah Den Upphöjde välsignar dig till att känna sann ödmjukhet mot hela Hans skapelse! Prisa Allah! Vilken sötma i din sujud när du känner sann ödmjukhet mot Allahs hela skapelse! Vilken längtan att möta Honom, vilken skam inför din egen ofullkomlighet inför mötet med Honom! Så prisa Allah! När du tittar omkring dig, och när du tittar inåt, i din själ, är allt du ser Allahs skapelse, tecken från Den du älskar till dig att se dem och älska Honom mer med dem… och din bröstkorg fylls med en kärlek som gör att ditt hjärta vill brista i tusen bitar, en sådan smärtsam rus av längtan och glädjen! Om du bara visste… skulle du aldrig plundra dig själv på den känslan, skulle du aldrig välja den sämre av de två tillåtna vägar som din Herre, som världarnas Herre har tillåtit dig… aldrig mer.

Artikelserien fortsätter insah’Allah, med några helt underbara exempel och hadither, samt verser och kommentarer. Följ med oss på denna resa tillbaka till din fitrah, du med.

Bismillah.

Detta är andra artikel i artikelserien om föreläsningen “Att förlåta och glömma för Allahs skull” som jag höll i Göteborg under Temadagen “Näring för själen” den 1:a mars. Första artikeln hittar du om du klickar här.

- Vi behöver vara beskyddande, milda och förlåtande, försonande; och inte hålla kvar vid ilskan, varken mot oss själva eller mot andra. Men vi måste också kunna be om förlåtelse, och göra både med naturlig lätthet.

- Allah subhanahu wa ta’ala har gett oss möjlighet att välja bland två tillåtna vägar när vi blir förorättade, och i första artikeln kom vi fram till slutsatsen att vår Herre har gjort så för att ge oss valfrihet, med andra ord: för att vi skulle ansvara för valet vi gjorde, för att vi skulle hållas ansvariga på Det Stora Mötet för våra handlingar på jorden, för vilken vi har tackat att ansvara.

- Alla föds vi rena och goda, med medfödd fallenhet att underkasta oss Allahs subhanahu wa ta’ala Vilja och bara vara goda mot hela Hans skapelse: det tillståndet i vilket alla människor föds heter fitrah. Barn har det bevarat, och vi känner hur rena och harmlösa de är, de menar inget illa… det är den underbara gåvan av fitrah, vår medfödda goda natur. Allah subhanahu wa ta’ala har också gett oss förstånd, för att vi skulle kunna skilja det som bra från det som är ont eller fel på en intellektuell nivå. Och vi har därför fått valfrihet i de frågorna för vilka vi skall stå på Domedagen och svara för våra val som vi gjorde medan vi levde. Till slut, har Allah subhanahu wa ta’ala har gett oss Vägledningen, Koranen och Sunnah; så att vi inte kan säga att vi inte visste…

- Livet på jorden är kort och förgängligt, eller som vi muslimer säger: “Dunya faani”. Vi hinner knappt andas in och titta oss omkring, innan det är dags att fortsätta resan mot den rättvisa räkningen och det oändliga livet. Ja, detta liv är kort och passerar fort; det är därför som det är ett test, en serie av prövningar… ena prövningen efter den andra… Vi prövas med varandra, mina bröder och systrar, och den prövningen fortsätter livet ut, den är ständigt återkommande. Vi skall bli förorättade, kränkta, sårade, muslimer skall smäda och baktala oss och vice versa, tyvärr. Ibland är det din bror som förorättar dig och tar från din rättighet, men ibland är det du som sårar honom och tar från hans, av Allah givna, rättighet.

- Frågan är: hur klarar vi oss ur dessa återkommande prövningar så att vår Herre blir nöjd med oss? Svaret är, som för allt annat, i islam, i dess autentiska källor, Koranen och Sunnah. I islams autentiska källor samt i islams ädla historia finns det en enorm rikedom med bevis, vägledning, förklaring och exempel om hur vi klarar oss ur sådana prövningar så att vår Herre blir nöjd med oss.

- Låt oss i denna föreläsning ta ett exempel: din syskon i islam har förorättat (smädat, baktalat, kränkt) dig. Så där är du: sårad och kränkt, med en stor smärta i bröstet… orättvisan svider och du vill få lättnad, du vill att smärtan skall ta slut. Alhamdulillah, vi är muslimer i vilken situation än i livet vi befinner oss. Så, vad säger islam om tillåtna vägar att ta i en sådan situation…? finns det flera halal vägar att gå och om så; vilken av dem är bäst…? - Själv har jag, pga ämnets bredd och mycket begrensad tid, valt att bygga den största delen av föreläsningen på ett stycke i Koranen, nämnligen kapitel 42, verserna 36 till 43; och speciellt kring vers 40 i samma kapitel:

Och gör klart för er att vad det än är som ni får ta emot på jorden, är det bara sådant som förljuvar det jordiska livet, medan det som väntar hos Allah är det bästa och det som består. Det väntar dem som tror och litar till sin Herre och som avhåller sig från de grövsta synderna och skamliga handlingar och som förlåter, även om vreden har gripit dem, (Koranen, XLII:36-37)

Men den som bär den lidna orätten med tålamod och förlåter har bestått ett prov som kräver fasthet i föresatsen!” (Koranen, XLII:43)

- Allah SWTA börjar med att beskriva egenskaper hos dem av Sina tjänare för vilka Han har förberett den bestående goda belöningen som väntar på dem: de har alla de vanliga underförstådda goda egenskaperna, de är troende, ber i tid, hjälpande och givmilda… men det finns en utmärkande egenskap utöver det och det är ”de som förlåter även när vreden har gripit dem”! SubhanAllah! Världarnas Herre har förberett den bestående goda belöningen just för dig som känner vrede när du blir förorättad, just för dig som känner behov at tge tillbaka, men kommer ihåg din Herre och Hans löfte, och förlåter… Förstår du hr enormt detta är, min ärade bror och min älskade syster? Även om du har nära till att känna vrede efter en förolämpning, har du fått valfrihet och kan välja det som är bättre. Du är inte dömd till att agera ut din ilska och hämnas. Genom att hämnas skadar du din fitrah, föder du ditt hjärta med skadeglädje.

- Allah Den Upphöjde fortsätter med att förklara vilka halal möjligheter Han har gett oss, troende muslimer, men samtidigt förtydligar Han att det ena alternativet (förlåtelse) är så mycket bättre och mer upphöjt än det andra (rättvis hämnd). Vår Herre förtydligar vilken av två tillåtna vägar Han föredrar, och skall belöna för. SubhanAllah, jag tänker på en princip i islamisk lag: att bland två goda, välja det som är bättre… oändlig visdom har vi i den underbara, klara källan som heter islam… vägledningen till allt som är av godo.

- Allah Den Upphöjde har visserligen blott tillåtit dig att hämnas, men Han har lagt Sin gräns på dne vägen, vägen av hämnd! Och Allahs gräns är gränsen mellan halal och haram! Allah tillåter dig att ge tillbaka med lika mått, men inte mer! Du har inte fått rättighet att tillfoga större smärta till gärningsmannen än den smärta som du fått genomlida. Å, vilken varning, mina bröder och systrar! Å, vilken varning! För själva faktumet att du ens valt att gå hämndens väg betyder att du är arg, ilsken, att ditt hjärta befinner sig i ett krampaktigt tillstånd… och när du är arg, kan du inte tänka klart. Å mina syskon… ilsam är barmhärtighets religion… men islam är också en religion av förnuft, för människor som tänker, som använder sitt förnuft, sitt intellekt! Men när du är ilksen, kan du inte till fulo använda ditt förnuft och du kan inte vara objektiv… du kan inte avgöra, på grund av vreden som har sitt grepp om dig, var någonstans på vägen av hämnden som Allah subhanahu wa ta’alas gräns ligger. Och du kör bara rakt igenom den! Rakt in i haram! Och han som är din värsta fiende, och som använde sig av sitt mäktigaste verktyg mot dig, som använde sig av ilskan som inte är för Allahs skull, shaytan den utstötte har nu uppnått sitt delmål och står vid sidan om, och skrattar för att han har fått dig att överskrida Allahs gräns… SubhanAllah, det är så oerhört mycket tyngd i den tanken… för vägen som du började gå, hämndens väg, var till en början tillåten, halal. Men på grund av djävulens mäktiga vapen mot dig, på grund av din vrede som du vägrade släppa, på grund av ditt högmod som du vägrade ge till din bror, på grund av att du vägrade förbarma sig över honom, och för att du ville ha din rättvisa här och nu-på frund av detta, har du begått övervåld och gjort Allah till din fiende… Må Allah skydda oss från allt ont, varifrån det än kommer, amiin!

- Vad har du gjort…? Å, vad har du gjort mot dig själv, min syster, min bror…? Du har skickat en ond handling framför dig till Domedagen… Var inte din egen zalim, min goda syskon.

- Stycket avslutas med att Allah Den Upphöjde upprepar Sin avsky mot dem som begår övervåld och berömmer dem som bär den lidna orätten med tålamod och som förlåter. “Allah är inte vän till dem som begår övervåld” - och vilka är det som begår övervåld? Jo, det är de som överstiger allahs gränser! Så håll dig på säkert avstånd, min älskade syster, min ärade bror, på säkert avstånd från Allahs gränser; och den här påminnelsen går först av alla till mig själv. Längre bort från Allahs gränser för att Allahs skulle vara din (min) vän!

- Låt oss analysera vidare. Allah har gett oss två halal alternativ, det ena (förlåtelse) bättre och med mycket högre status än det andra (rättvis hämnd).

- Vi människor är härligt lika och samtidigt underbart olika, och vi reagerar olika i samma situation. När vi blir förorättade, känner vi smärta och det svider i hjärtat; det är gemensamt för alla människor, den smärtan är bara ens egen och tillhör bara en själv. Den gör att vi lider själslig smärta, för orättvisan svider. Men till råga på den smärtan som bara är vår egen finns en annan känsla som avgör varför vissa människor har lättare att förlåta, och vissa att hämnas. Där vi skiljer oss åt, och varför vi reagerar olika, är vår första känsla mot den som förorättat oss, det är hur vi spontant känner för den som tagit vår rättighet från oss, det är en känsla som läggs på den smärtan som själva förolämpningen eller orättvisan ger vårt hjärta, och den känslan är utåtriktad, den tillhör inte oss. Den känslan är antingen ilskan (som leder till behov att hämnas) eller medlidande (som leder till behov att förlåta).

- Oavsett vilken personlighetstyp du tillhör, vill du ha lättnad och bli av med smärtan. Men människor tar olika vägar som de tror skall leda dem till lättnaden.

1. Om din första känsla för den bror i islam som förorättat dig är ilska, aggresion, vrede, hat… då känner du med säkerhet att du vill ge tillbaka med samma mått, och du vill hämnas. Du tror att genom att ge tillbaka kommer du att uppnå lättnad. Men min dyrbara syskon… det är inte lättnaden du får smaka på när du hämnas. Att hämnas är att tillfoga smärta (som du har fått lida) till den som sårat dig, till en annan muslim, till Allahs skapelse…! Och du uppnår inte lättnaden genom att tillfoga ont, även om det är att ge med samma mått. Det du får känna efter att ha hämnas, och som du kanske kan förväxla med lättnaden, är skadeglädje! Du har skadat en Allahs skapelse; och du är glad för att du gjort det. Min fråga till dig är: gillar du att vara med skadeglada människor? Vill du då vara skadeglad…?

2. Om din första känsla för den bror i islam som förorättat dig är medlidande, är din första spontana instinkt och reaktion att beskydda din bror i islam som sårat dig från konsekvenser av hans onda handling. Du känner en överväldigande sorg för det onda som din bror har gjort mot sig själv, du vet att genom att ha tagit din rättighet, har din bror skickat en ond (haram) handling framför sig till Domedagen och till Det Stora Mötet med världarnas Herre. Därför är din sorg så enorm och du ömmar för honom och känner bara ett enormt behov att skydda honom från det onda i hans handling. Din enda utväg är att förlåta din bror, och det sker med lätthet, helt spontant, av ditt inre behov att vilja bara det bästa för Allahs hela skapelse. Mina goda bröder och systrar, det är så människan får känna lättnad i dunya… wallahi, finns det inget annat som kan jämföras med vidsträckta vidder som öppnas i ens bröstkorg när man förlåter för Allahs skull, för att man vill beskydda Allahs skapelse från det onda i hennes handlingar. Ibn Taymiyyah, rahimahullah, sade en gång: “Vad kan mina fiender göra mot mig? I min bröstkorg bär jag både min himmel och mitt paradis…” och vid Allah, det är så lättnaden känns, öppna vidsträckta landskap inom ens bröstkorg, och du bara svävar, inga kramper i din bröstkorg, nej… bara lättnad och närhet till din fitrah, till din medfödda fallenhet att utföra endast det som är av godo till hela Allahs skapelse, för att du underkastar dig fullständigt till Skaparen… Mina bröder och systrar, en varning som jag måste berätta är: du har förlåtit med lätthet, väldigt smidigt och lätt, alhamdulillah, du har hjälpt din bror i islam. Därmed är den överväldigande sorg i din bröst, det överväldigande medlidande för din bror, borta. Men vad händer med den underliggande smärtan, som bara är din…? Den smärtan kan hålla sig kvar om du har gått genom för många upprepade prövningar av en och samma syskon, och den måste du bekämpa, göra dig av med den så fort du kan. Håll inte kvar vid den smärtan, den är farlig om den hänger kvar för länge i ditt hjärta. För om du förlåter din bror, men inte glömmer den lidna orättvisan och om du håller fast vid den inre smärtan, då förgiftar den smärtan ditt hjärta. Och det är dit Allah den Upphöjde tittar: vill du visa ett förgiftat hjärta till din Herre?! Eller vill du visa upp ett rent, ett barmhärtigt, ett mjukt och sant ödmjukt hjärta, ett vackert hjärta som din Herre, som världarnas Herre skall bli nöjd med? Därför, mina dyrbara syskon i islam, förlåt och glöm den lidna orättvisan så fort du bara kan, lär dig att förlåta och glömma med lätthet, gör dig av med det krampaktiga, giftiga tillståndet i din bröstkorg och upplev sann lättnad. Som jag sade på föreläsningen, tror jag att den känslan är en pytteliten del av Jannahs skönhet redan här i dunya… la ilaha ill Allah!

- Med en sista sammanfattning, kan vi säga att genom att välja den väg som Allah Den Upphöjde blott tillåtit, men lagt Sin gräns (dvs. Sitt röda varningstecken!) på, den vägen leder inte till lättnaden i dunya, tvärtom. Du blir inte en bättre människa genom att hämnas, nej. Du degraderar dig själv, glider längre bort från din fitrah. Och i akhira har du antingen fått plus/minus noll, inget straff men ingen belöning heller, samtidigt som du har plundrat dig skälv på möjligheten att få den bestående goda belöningen i akhira som Allah har förberett; eller så har du överskridit Allahs gräns och hämnats med större mått än den du fått genomlida och då har du begått en fruktansvärd handling, för Allah är inte längre din vän! Men om du väljer att ndertrycka din vrede, eller om du till att börja med inte känner vrede och inget behov att hämnas heller, prisa Allah! Då har du fått smaka på sann lättnad i dunya, du har hjälpt din bror i islam, och i akhira har Allah förberett den bestående goda belöningen för dig, så prisa Allah! - Så subhanAllah, vad har vi fått veta genom några ord från vår Herre (språk är sannerligen Profeten Muhammads och Koranens mujiza), vilken enorm visdom, vilken dyrbar lärdom! Vår Herre har visserligen gett oss två halal utvägar, och båda sätt har Han gjort halal för att ge oss valfrihet, för att kunna hålla oss ansvariga för de val vi gjort. Fitrah, förstånd, valfrihet och vägledningen! La ilaha ill Allah! Vägledningen, Koranen, förtydligandet: vilket av dessa två naturliga sätt att hantera liden orättvisa det är som Allah föredrar, belönar och älskar… och vilket är blott tillåtet, men mycket riskabelt och oftast leder till haram.

- Svindlande!

Jag har för avsikt att i nästa artikel beskriva och kommentera några hadither och exempel från islams ädla historia, som med sig bär enorm visdom, visdom som sträcker sig över andra dimensioner i ditt liv. Fortsätt på denna underbara resa med oss, insha’Allah. Fortsättning följer, insha’Allah.

Bismillah.

Temadag i Göteborg har nu varit och är förbi, till alla vårs glädje och sorg - glädje över att ha varit en del av den dagen, och sorg över att dagen, fylld med visdom, systerskap/bröderskap och värme, är slut.

Jag lovade att insha’Allah lägga ut vissa delar av föreläsningen “Att förlåta och glömma för Allahs skull” på bloggen, och detta är första av sådana artiklar. Jag skall försöka att ta med det som jag inte hunnit beröra under själva föreläsningen, men även att skriva ned det som jag berättat, eftersom det är mycket, mycket tunga grejor vi talar om. Jag har för avsikt att försöka hålla mig vid, och använda mig av, anteckningar som jag gjorde när jag förberedde föreläsningen.

- Hur valde jag ämnet att tala om på Temadagen, kan man fråga sig… jag ägnade faktiskt flera timmar åt att välja ämnet, och till slut stod det mellan Khadija r.a. och förlåtelsen i islam. Men i och med att syster Noha hade talat om kvinnliga förebilder på Temadagen i Malmö ganska nyligen, så blev det till slut detta viktiga ämne, om vilket precis alla - och jag menar mig själv först - mår bra av att påminnas. Det är ett högt aktuellt ämne för varje individ, för varje muslim, men eftersom det avser mellanmänskliga relationer, så är det även aktuellt för ummah i dess helhet.

- I islam talar vi om Allahs förlåtelse och om mänsklig förlåtelse. Alla vi behöver båda delar, men vi måste lära oss också att be om förlåtelse. Alltså, vi måste också ge vår förlåtelse till andra människor, till andra muslimer – vi kan inte bara kräva och ta (människornas förlåtelse när vi behöver det), utan att själva ge. Mina dyrbara systrar och bröder… det är en aspekt av förlåtelsen i islam som många av oss glömmer, försummar eller förbiser, och det är att vi bör lära oss att förlåta oss själva.

- Om vi har sårat en muslim, eller vilken människa som helst - om vi inser vårt misstag och känner uppriktig ånger för smärtan som vi orsakat en annan människa, om vi sedan ödmjukt och med uppriktighet ber den vi sårat om förlåtelse, gör tawba till vår Herre och beslutar oss att aldrig mer upprepa den synden, samt håller det löftet - jo, i så fall är vi skyldiga att fölåta oss själva, att släppa taget och att koncentrera oss på det positiva i vårt liv. Allah subhanahu wa ta’ala är Den Barmhärtige och Han kan förlåta alla synder förutom shirk - så varför skulle vi hålla fast vid en skuldkänsla om vi gjort med absolut uppriktighet allt som världarnas Herre kräver från oss, troende muslimer, för att bli förlåtna vår synd…? I islam har vi ett ansvar mot hela Allahs skapelse - och du, min dyrbara syskon, är den del av Allahs skapelse, du är en människa: du är skyldig att förlåta dig själv.

- Att vara barmhärtig och försonande, att ha tålamod, att förlåta och glömma för Allahs skull… alla dessa handlingar och egenskaper har ett mycket högt status i islam. Alla vet vi att det bara är så, men har du någonsin frågat dig, varför är det så?

Barmhärtighet i islam: islam, barmhärtighets religion (diin al-rahma)

- Islam är barmhärtighets religion, diin al rahma. Rasulullah Muhammad är Barmhärtighets Profet; ”rahmatan lil-’aalamiin”, nåd till alla världar och Allah SWTA säger på 72 ställen i Koranen ”Allah är ständigt förlåtande, barmhärtig”!

- Allah subhanahu wa ta’ala låter oss lära känna Honom genom kombinationen av dessa Namn på 72 ställen i Koranen, subhanAllah. Så vad betyder dessa Vackra Namn, var för sig, och vad betyder de tillsammans?

- Allahs Vackra Namn Al-Ghafuur har roten i verbet ghafara som betyder: att beskydda, att avskärma, att täcka över, att dölja – inte att förlåta. Allahs Vackra Namn Al-Ghafuur betyder att Allah skyddar oss från konsekvenser av våra onda handlingar, Han täcker över våra synder som Han har fullständig vetskap om in i den minsta detalj. Mao, Allah subhanahu wa ta’ala förlåter alla våra synder, oavsett hur stora de är… Alla synder - förutom en, och det är shirk. Allahs Vackra Namn Al-Ghafuur nämns totalt 91 ggr i Koranen, därav 72 ggr tillsammans med, i kombinationen med Allahs Vackra Namn Ar-Rahiim. Detta Vackra Namn betyder Den Barmhärtige - och det är den barmhärtighet som avser och omfattar endast troende muslimer, den barmhärtighet tack vare vilken vi alla som inte sätter någon annan gudom vid sidan av Allah subhanahu wa ta’ala, så småningom skall träda in i Jannah! Laa ilaaha ill Allah!

- Kombinationen av dessa två av Allahs kända Vackra Namn, som Han Själv tillåter oss lära känna Honom när vi studerar och läser Hans Bok genom vilken Han talar till Sin skapelse människan (m.m), betyder att Allah subhanahu wa ta’ala täcker över våra synder och skyddar oss från konsekvenser av våra synder, eftersom Han är Barmhärtigh mot oss!

- Första gången en dödlig, glömsk människa inser det, när människan begriper hur oerhört stort detta är - världarnas Herre vill mig, just mig, bara det som är bäst för mig, Han älskar mig och skyddar mig från det onda i mina egna handlingar… då känns det som om man skall gå i bitar, det är en absolut överväldigande tanke och en ännu mer överväldigande känsla. Det är så en kärlek som smärtar för att den är för vacker för människas själ känns, det är så den känns inom människas själ.

- Vi muslimer, som med sådan lätthet dagligen upprepar att jag är nöjd att Allah (Den Barmhärtige) är min Herre, att islam (barmhärtighets religion) är min diin och att Muhammad  (barmhärtighets profet, nåd till alla världar) är min Profet, vi måste vara barmhärtiga mot varandra och mot Allahs hela skapelse, inklusive oss själva. Det är en del av vår religion, och en egenskap som Allah subhanahu wa ta’ala älskar. Mina dyrbara bröder och systrar, vi måste också vara ödmjuka och kunna med lätthet be andra om förlåtelse. Frågan är: hur barmhärtig, mild, förlåtande och ödmjuk är jag, en muslim, mot hela Allahs skapelse…? Hur egentligen nöjd är jag att barmhärtighets religion är min religion…?

- Frågor som du läser i denna text bör du bara besvara för dig själv, inte för någon annan människa. Jag har besvarat, och besvarar dem, bara för mig själv också.

- Så vi pratar om barmhärtighet, om förlåtelse, om mildhet och ödmjukhet… men vad är barmhärtighet? Vad betyder det att vara barmhärtig, att vara storsint? Man säger att Storsinthet är att förlåta när man har möjlighet att bestraffa och hämnas, och det är sannerligen så. För om man inte har valfrihet, om man är tvungen att agera bara på ett sätt, om man är tvungen att förlåta och inte har något alternativ att välja, förlorar då själva begreppet storsinthet sin betydelse… och människan har ingen möjlighet att visa sin barmhärtighet. 

- Hur är det då i islam? Har vi fått valfrihet? Ja, det har vi. Allah subhanahu wa ta’ala har gett oss en annan halal utväg att ta oss till, när vi står där med vår smärta, med orättvisan som svider, Han har gett oss möjlighet att välja en annan tillåten väg än förlåtelsens väg. Han har tillåtit rättvis hämnd. Men Allah subhanahu wa ta’ala  föredrar, älskar och belönar oss med oändligt större och bättre belöning, om vi för Hans skull väljer att visa storsinthet och förlåter.

- Det är först nu som det börjar bli riktigt intressant, insha’Allah. Häng med oss på vägen genom den här föreläsningen, om du är nyfiken och vill veta mer om hemligheten av människans själ, om halal och haram, om förlåtelse och rättvis hämnd, om dunya och akhira, om den stora bilden… för islam är alltäckande, allomfattande och när vi talar om förlåtelsen, talar vi om så många aspekter i islam. Om du är med oss på den här vägen, blir det en andlig resa till ditt hjärta och till ditt förnuft, insha’Allah, med många A-ha! upplevelser och insikter.

(fortsättning följer, insha’Allah)

Bismillah.

Nu på lördag, den 13. december kl.21:00, håller bror Salih från Hikmainstitutet live föreläsningen “Visdomsord från förfäderna” som du kan lyssna via internet. Föreläsaren har handplockat några mycket intressanta citat från tre stora lärda män, Ibn al-Qayyim, Ibn Khaldun och Ibn Hamz, må Allah vara nöjd med dem alla. Efter en kort introduktion och en kort bakgrundshistoria om dessa lärda män, får vi höra från vilket verk citatet som bror Salih skall insha’Allah kommentera, är plockat.

Surfa till hikma.se. På reklamen för den direktsända föreläsningen finns länken Tryck här för att lyssna på föreläsningen direkt. Tryck på den för att öppna mediaspelaren, och tryck sedan på playknappen - då är du med på föreläsningen.

Vi cyber-ses på föreläsningen på lördag, insha’Allah.

Wslm,
Din blogg-syster H.