Bismillah.

Medinah Utbildningscenter bjuder dig till en riktigt intressant temadag med föreläsningar och workshops som definitivt kommer att upplysa din syn på framgång och vägen dit, i ljuset av Koranen och Profetens sunnah, över honom vare frid!

När? Lördagen, den 5 februari kl. 12:00 - kl. 16:00
Var? Garaget i Malmö (Lönngatan 30)

Har du frågor? Vänligen, kontakta bror Iyad:

Mobil: 073-8966829
E-post: iyaweidah@hotmail.com

Läs beskrivningen av själva Utbildningscentret, skriven av bröderna Salih och Salim:

Medinah utbildningscenter har som syfte att skapa en naturlig mötesplats för utbildning och dialog. Utbildningscentret ämnar ha alla aktiviteter på svenska för att inkludera muslimer av olika kulturella bakgrunder. I Malmö saknas det även idag en naturlig mötesplats för människor som är intresserade av islam.

Eftersom vi finns mitt i stan kommer utbildningscentret ge besökarna möjligheten att genom samtal,diskussioner och worskshops få svar på sina frågor och möjligheten att utvecklas som männisor.

Bismillah.

Nu på lördag, den 13. december kl.21:00, håller bror Salih från Hikmainstitutet live föreläsningen “Visdomsord från förfäderna” som du kan lyssna via internet. Föreläsaren har handplockat några mycket intressanta citat från tre stora lärda män, Ibn al-Qayyim, Ibn Khaldun och Ibn Hamz, må Allah vara nöjd med dem alla. Efter en kort introduktion och en kort bakgrundshistoria om dessa lärda män, får vi höra från vilket verk citatet som bror Salih skall insha’Allah kommentera, är plockat.

Surfa till hikma.se. På reklamen för den direktsända föreläsningen finns länken Tryck här för att lyssna på föreläsningen direkt. Tryck på den för att öppna mediaspelaren, och tryck sedan på playknappen - då är du med på föreläsningen.

Vi cyber-ses på föreläsningen på lördag, insha’Allah.

Wslm,
Din blogg-syster H.

Bismillah.

Jag var nyligen på ett seminarium som hölls i Stockholms stora moské som jag känner att jag måste ge en sammanfattning på så att systrar och bröder som inte var där också kan ta del av denna underbara kunskap. Två, mashaallah unga och väldigt aktiva bröder: Mouhamed Amin och Omar Mustafa, höll en föreläsning om vikten av att fortsätta sträva uppåt, trotts att vår kära månad ramadaan är förbi.

Den första tanken som dyker upp kring detta ämne är just att detta borde vara en självklarhet, att fortsätta på samma spår, men tyvärr är det inte alltid så.

Under ramadan är moskén fylld av människor, äldre som yngre, mitt under dagen som mitt på morgonen, de ber och läser koran, och det finns nästan alltid speciella föreläsningar efter böner. Man känner att närvaron alltid är där från bröder och systrar. Tungan och ögat, ser och pratar väl, imaanen är på topp och man gör så mycket gott. Det är självklart en annan känsla under Ramadan, allt känns så aktuellt och nära hjärtat Subhanallah, då det t.ex. blir automatiskt fler böner som bes, som taraawih och även tahajud bönerna de sista dagarna och Självklart mycket koran läsning då detta är koranens månad. Det är ingen tvekan om att det är så det borde vara, dock borde det vara så året om, och inte bara en månad om året, för Gud finns ju varje dag, året om! Det är viktigt att man hela tiden ska söka förbättring i sin tro, att man hela tiden ska sträva uppåt och se till att undvika nedgång. Hur gör man detta, frågar man då sig. Bröderna nämnde ett antal alternativ, som är väldigt logiska för den som har som niaa att förbättras:

- Se till att alltid be sina fem böner, och värna om fajr bönen och ’asr och se till att vara extra noga och punktlig med dem. ’’inna al salata tanha ann al Fahchai wa al monkar’’. (Kornanen)

- Att fortsätta med zakat & sadaqa. Profeten () säger i en Hadith ’’ Itaqo al nar, law bi chibri tamra. ’’Gör er fri från elden, om så med en halv dadel. (bevisar vikten av att dela med sig).

- Läsa Koranen, även om några verser per dag, eller till och med per vecka .

- Att ägna sin tid åt dhikeer som är sunnah, t.ex. när du sitter på T-banan på väg hem osv.

- Att alltid vara ärlig mot Gud, och söka efter en bra niaa till allt man ger sig in på. Att söka efter den Rätta vägen, ’’ihdeena sirat al Mostaqim’’ ( Koranen - sourat al Fatiha).

- Att försöka besöka moskén ofta, för det finns både barakah och khayr i det.

- Möjligtvis försöka fasta frivilliga extra dagar som i Profetens () sunnah, måndagar och torsdagar.

Detta var de yttre attributen, praktiken. Sedan finns de inre, teorin, nafsen som kan styra och ställa till det för oss. Vikten av att bevara hjärtat och dess khocho3 efter ramadan är också något vi bör uppmärksamma och försöka att uppnå. Att ständigt försöka vara ärlig mot Gud, att älska Gud först och allt annat därefter är utgångspunkten för varje muslim och muslimah. Att när man ber, så skall man göra det hjärtligt, med full närvaro, vilket innebär att man skall ge sin tid och koncentration och hjärtas kärlek till Gud - och subhanAllah, vad detta som verkar så simpelt ibland kan vara svårt.

Detta är alltså en veckarklocka för den muslim/ah vars imaan efter ramdaan, att Gud är Evig och Störst, och det är Han vi ska dyrka och älska först och mest. Hans närvaro upphör aldrig!

Om det är något vi aldrig skall få nog av så är det kunskap. För man är aldrig tillräckligt kunnig, utan det finns oändligt med kunskap om vår fina deen, och vi är här för att lära oss, så därför bör vi göra det bästa av vår tid i detta liv så vi kan ha en evig framtid i nästa, InshaAllah.

Må Allah vägleda varje muslim och muslimah på Den raka vägen. Ameen.

Skribent: Syster R.

Bismillah.

 

Sista föreläsningen under Temadagen i Göteborg den 11:e maj handlade om just sådant som jag under senare tid grubblat mest om i mina intima funderingar. Tyvärr missade jag början av föreläsningen pga ett samtal hemifrån. Men när jag kom in i salen, så talade brodern om kunskap (’ilm) och adab (moral) – här tar jag mig friheten att själv skriva att universella formeln är kunskap (teori) plus moral (praxis) är lika med uppriktighet (i tron). Jag tar mig friheten att då och då blanda in mina egna tankar i detta inlägg just pga temat ligger mig varmt om hjärtat.

Hur definierar islam seende vs blindhet? Det är inte ögonen som är blinda, utan hjärtat. Det är inte ögonen som är seende, utan hjärtat. Låt oss minnas hadithen där muslimer uppmanas att lämna blicken (sänka den) eftersom blicken är Iblis förgiftade pil. Idag, mer än någonsin, är vi omringade av bilder som den som vill undvika det som är förbjudet måste sänka blicken inför och göra det endast för Allahs skull. Om man i en sådan situation medvetet väljer att sänka blicken för Allahs skull, kommer man sannerligen att känna trons sötma, för hjärtat kommer att närma sig Allah och det bandet kommer alltid vara vaket.

Beteende är självförstärkande. Gott beteende leder till goda vanor och till att hjärtat älskar det som är av godo. Lika gäller för dåligt beteende (moral) och dåliga vanor, samt hjärtats kärlek för det som är av ondo. Ingen börjar med att göra stora synder med gång - allting sker gradvis… hjärtat bedövas långsamt, för att insjukna och till slut dö. Då är det shaytan ir-rajim som dansar i sin skadeglädje, för ha har lyckats vilseleda en människa från hennes medfödda fallenhet för tawhid, dvs. för godhet - för ren tro i tawhid leder till allt som är av godo.

Hjärtat är den som älskar, den som njuter, den som kan insjukna. Om ögonen tittar på det som är förbjudet, och gör det om och om igen, då insjuknar hjärtat och det börjar älska det förbjudna som ögonen tittar på. Istället för att älska Allah, börjar ett sjukt hjärta älska det som Allah förbjudit. Ett levande hjärta är i ständig kontakt med sin Herre och Skapare, och avsyr allt som Han har förbjudit, och älskar att göra det som han befallit. Ett levande hjärta avskyr och älskar för Allahs skull, för det känner med varje hjärteslag att Allah älskar sin skapelse med kärleken som är bortom människans uppfattningsförmåga, och ett levande och rent hjärta vet att Allah vill  bara det bästa för oss. Liknande exempel kan göras med alla våra organ - öronen, tungan, händer, magen, könsorgan, fötter… hur använder vi dem, vad lyssnar vi på, vad säger vi, vad gör vi med händerna, vad äter vi, lever vi i kyskhet, till vilka ställen för oss våra fötter…? Alla dessa organ som Allah lånat oss för att testa oss (hur vi skall andvända dem) kommer sannerligen vittna bara sanningen om hur vi gjort, vad vi gjort, varför vi gjort när vi använde dem… och vi kommer stå stumma, undrandes över att våra ‘egna’ kroppsdelar vittnar mot oss.

Subhan’Allah! Om vi begrundar denna hadith om att sänka blicken (som är Iblis förgiftade pil) och om vi gör det för Allahs skull, förstår vi att där har vi ett mäktigt verktyg att tillämpa i vardagen för att stärka vår iman! Det är dock oerhört viktigt att alltid komma ihåg uppriktigheten, motiveringen till en viss handling - det är viktigt att blicken sänks även i enskildheten, när ingen människa ser oss. Om man sänker blicken från det förbjudna (jag använder uttrycket ’sänka blicken’ i en bredare mening) endast när man är bland andra muslimer, så att de kan berömma en “Masha’Allah, vilken ren iman du har, akhi / ukhti” men inte när ingen människa kan se honom, då stärker man sannerligen inte sin iman med den handlingen, för man gör det för ett mål i dunya, för beröm och pris av människor, och inte för det slutliga målet - akhira, och för Allahs skull. En sådan handling stärker bara hycklaren i människan, och besmutsar hjärtat med shirk. Håller man på med sådant dubbelmoral, kommer man hitta sina goda handlingar (gjorda för någon annans än Allahs skull) på Domedagen som en fägring, en bländverk.

En viktig sak som föreläsaren förklarade var att Iblis förgiftade pil träffar och förgiftar inte bara den som tittar och beundrar en människa, utan även objektet för beundran - för då kommer shaytan till denne och viskar: “Du är så beundransvärd! Kolla hur folk tittar på dig och beundrar dig! Gör om det igen (om det nu är avslöjande eller silkeskläder, dyra smycken eller någon annan yttre attribut) så fortsätter även andra att beundra dig!“ Den människan som är objektet för beundran kan, om hjärtat inte är rent och inte har ett starkt band med Allah, hamna på så sätt i shirk - den enda synden som Allah säkerligen aldrig kommer att förlåta. Och då har shaytan segrat två gånger! Subhan’Allah!

En islamisk visdom, tillämpningsbar framför allt för dem som är uppvuxna i ett konsumptionssamhälle (dvs. i Väst) är att:

• i dunya frågor aldrig jämföra sig med andra som har det bättre ställt, för det kan leda till avundsjuka om hjärtat inte är sunt och om dess band med Allah är trasigt. Ett rent hjärta vars band med Allah är starkt och sunt fylls med glädje åt andras framgångar för det njuter av att alla människor har det bra. Är hjärtat sjukt och besmutsat, då känner avund och missnöje över sin situation (utseendet, utbildningen, antalet barn, kläder, jobbet, lönen, ägodelar). Det är att sannerligen ha ett sjukt hjärta - att känna missnöje mot det man har fått från Allah, att vara missnöjd med Allah och Hans oändliga gåvor. Härunder faller även känslan av berättigande till. Bara ett mycket sjukt hjärta, ett hjärta som är “hårt som en sten eller ännu hårdare” som Koranen beskriver det, kan leda en till högmod, otacksamhet mot Allah och känslan av berättigande (av diverse materiella rikedomar, inklusive sådana som status och högre utbildning).
• i akhira frågor aldrig jämföra sig med andra som har det sämre ställt (vars iman är svagare än ens) för hur kan man då eftersträva att bli en bättre muslim? Vårt bästa exempel, lär ut Koranen, är vår älskade Profet Muhammed . Om vi skall jämföra vår iman men någons, låt oss jämföra den med de bästa muslimernas iman - hjärtat mår bara bra av det, för det mjuknar och önskar att närma sig Allah ännu mer, att stärka sitt band med Honom ännu mer. Däremot, om man jämför sin iman med någon vars iman är svagare, kan det återigen komma shaytan till en och viska: “Kolla, du är bättre än honom, du ber vitr salat, och han gör inte det. Han bör beundra dig!” Om man nu lyssnar till shaytans bedragerier, har shaytan ir-rajim, segrat.
  Euthubillahi minesh-shaytan ir-rajim.

Den som i själva verket är rik har sannerligen förlorat hopp om det som männsikor håller i sina händer, som föreläsaren citerade. Mao, sann frihet får man genom ett rent och sunt hjärta vars band med Allah är starkt, sann frihet speglar sig i ett sådant hjärta genom att det inte känner behov för ägodelar, och genom att vara nöjd och tacksam över det Allah har lånat en.

Vi bör akta oss för girighet, för girigheten är sann fattigdom. Ett girigt hjärta är alltid missnöjt, jämför sig alltid med andra och vill ha det som andra har, eller ännu mer, och oavsett hur många guldpennigar som ligger på högen, är hjärtat sjukt, girigt och missnöjt, för det vill ha mer, mer, mer… på bosniska säger man bildligt att påsen inte har någon botten, dvs är ihålig och aldrig går att fyllas  :  )

Sann rikedom är att vara nöjd, för då är hjärtat lugn, tacksam, fylld med stillsam lycka och kan glädja sig åt andras lycka. Även hadithen som upplyser oss om i vilka fall en muslim får känna avund mot en annan muslim, bekräftar detta - för en uppriktig muslim önskar ha mycket pengar bara för att kunna spendera dem för Allahs skull, att hjälpa fattiga, föräldralösa, behövande människor, eller att finansiera bygget av en moske, en skola eller tryckning av en bok… inte för att leva ett liv i lyx. Och en muslim önskar ha stor islamisk kunskap, endast för Allahs skull, för att kunna först tillämpa det han fått insikt om, och sedan sprida sin kunskap till andra människor - och “samla skatten i himelen” på ett av dessa två sätt.

Vad vi än gör, minsta lilla handling, så skrivs det i två böcker - vad har man gjort, och varför (hur) man gjort det. Subhan’Allah… det är aldrig för ofta som vi kan påminnas detta.

Hur definieras styrka i islam? Vi söker oss till Profeten Muhammeds definition. En gång brottades sahaba och visade stor kroppslig styrka (dessa ädla män vars iman var också oerrhört stark), men när Sändebudet Muhammad gick förbi dem, frågade han dem om de ville att han skulle visa dem en man som var starkare än dessa sahaba. ”Ja!” svarade de, och han ledde dem till en man som talade med en annan man och undertryckte sin vrede – och därmed besegrade sin och den andres shaytan. Takbiir!

Sannerligen, hur många av oss undertrycker vår vrede i praktiken, i kommunikation med andra? Vi vet att muslimer får visa vrede endast om det görs brott mot islam – inte annars. Vi vet alla i teorin att vår värsta fiende är shaytan – anstränger vi oss att bekämpar vårt ego, och shaytans andra mäktiga redskap, islkan (vreden)? Vilken seger är störst? Den som vi utkämpar mot den värsta fienden. Jag önskar att vi kunde tillämpa denna underbara visdom, även muslimer som aldrig fått se den tillämpas under sin uppväxt, för de har kanske växt upp i ett klimat där arrogans anses vara dygd, där egot är det viktigaste och där ”att ha sista ord och ha rätt” är ett tecken på gott självförtroende. Inte i goda akhlak-världen, dock    :  )

Det som jag finner sorgligt, är att det finns muslimer som missar att tillämpa all den underbara islamiska kunskap i praktiken, och önskar att vi förverkligade vår ädla etik. Man närmar sig Allah på så sätt – men det är svårt, att söka räddning i bönen och i tålamod, förutom för dem av oss som är uppriktiga.

Kampen mot sitt ego – högmod, arrogans, missnöje, med nafsen och dess begär, ständig jämförande och avundsjuka (sannerligen, sjuka: hjärtats sjuka) är den största segern vi kan utkämpa, och vi kan göra det bara om vi förlitar oss på Allah, minns Honom och söker vägledningen och styrkan bara i Hans ord, i Koranen och Sunnah. 

Hur definieras intelligens? Det finns flera definitioner, den jag kände till var ”förmågan att känna igen sig och reagera optimalt i en ny situation”, broder Abdul Wahid uttryckte det lite annorlunda ”Förmågan att kunna anpassa sig till en ny miljö”. Nyckelordet här är ju NY situation eller NY miljö.

I islam är denna värld (dunya) en speciell miljö, ett oundvikligt stadium på vår väg tillbaka till vår Skapare. Islam lär oss hur vi skall anpassa oss till denna tillfälliga, men oundvikliga miljön så att det gagnar oss på bästa sätt i långa loppet – för all evighet, insha’Allah. Islam lär oss, mao, hur vi skall vara intelligenta, utvecklar vår intelligens. 

Intelligens kan definieras som förmågan att analysera problem och handla enligt det.

Den förståndige i islam är den som dagligen rannsakar sig själv.

Hur definierar Araberna oförstånd? Som motsats till förstånd, kunskap (hikma = lägga en sak på dess rätta plats). Oförstånd definieras som hikmas motsats, nämligen, att lägga en sak på fel plats, trots att man vet att det är inte dess rätta plats och att man gör fel. Mao, man vet, man har kunskap, men handlar inte i enlighet med sin kunskap, tillämpar den inte!

Jag skulle kunna skriva mycket om detta, men detta räcker för den förnuftige, och han kommer själv fortsätta fundera och rannsaka sig själv efter detta stycke om Gud så vill.

Ett avslutande exempel är den berömda Odisseus (hjälten i Homers epos ”Iliad och Odisseus”) som när han - på väg hem efter 20 år som han varit borta - skulle segla förbi en ö där syrener med sina oerhört vackra sångröster frestade alla som kunde höra dem, och ingen kunde motstå deras röster men när de seglade närmare den vackra melodin, mötte de sitt öde, men Odisseus ville höra syrenerna och slippa deras fälla. Så han beordrade sin besättning att sätta bivax i sina öron, så att de inte kan höra syrenernas förföriska röster, och att de binder honom vid båtens mast. Så var det, och han fick höra syrenerna, men kunde inte segla mot dem eftersom han var fastbunden, och besättningen kände ändå inte av frestelsen, för de kunde inte höra syrenerna.

Vi är också, som Odisseus, på väg hem, till Allah och evigheten. Om den skall bli i Paradiset eller i elden, beror mycket på oss själva. Låt oss inte distraheras av dunyas frestelser, av syrenernas förföriska röster. Låt oss binda oss fast med hjälp av intellekten, låt oss hitta sätt att undvika situationer som leder till synd och låt oss börja med att tillämpa i praktiken allt det goda vi i teorin vet – låt oss göra det med början här och nu!

Ett exemepel av att undvika synd (zina) är att binda sig inom ett islamiskt äktenskap. I islam betyder binda sig (vara gift), något positivit. Vi bör inte utan giltiga skäl senarelägga att börja med att undvika situationer som leder oss till att synda. Mañana är inte bra tidpunkt att välja till att börja tillämpa den nyttiga kunskapen    :  )

Jag rekommenderar dig, gode läsaren som läser detta inlägg att ta en promenad genom hela turban-bloggen, där hittar du insha’Allah många artiklar som berör tema från denna föreläsning på ett eller annat sätt, och gör det med bismillah i hjärtat och på munnen – det blir då en givande andlig resa.

Subhan’Allah, brodern har valt temat som om han läst av mina funderingar, käns det som… Takbiir! Det käns så bra att ha lyssnat en så givande och upplyftande föreläsning och jag är så tacksam att ha kunnat vara med på hela föreläsningsdagen.

Wallahi, Allah underlättar sökandet för alla som söker Hans vägledning, även om det ‘bara’ är i form av att Allah leder en till en föreläsning där teman som ockuperar ens tankar diskuteras.

Bismillah.

Denna föreläsning höll bror Salih från Hikmainstitutet, och den fick den mest högljudda respons från den unga publiken. Masha’Allah, Allah har begåvat bror Salih med förmågan att få de unga med sig. Vad handlade hans föreläsning om denna gång? Låt mig återberätta!

Människor har sedan urtiden berättat sagor för varandra, äldre för yngre för att lära ut visdomen. Världsberömde Hans Christian Andersen är antagligen den mest kände sagoberättaren (i skrivna ord) och Salih valde att ta en muslimsk vinkling på HC:s berömda sagan ”Kejsarens nya kläder”. 

Låt oss analysera de viktigaste figurerna i den här berättelsen. Kungen, som älskade kläder och älskade att titta på sig själv i spegel och beundra sig själv, är ett perfekt exempel på moderna människan som beundrar och dyrkar sig själv, bara sig själv (genom att beundra det som Allah lånat  henne, utan att fatta att det bara är ett test från Allah). Idag lever vi i ett samhälle där ytan besegrat det väsentliga, hjärtat. Friedrich Nietzsche, filosofen som levde och verkade under 1800 talets andra hälft, var grundaren till tanken om s.k. oberoende människan som dyrkar sig själv. Hans tanke går ut på att förneka Gud, Gud är död och det är människan som är gud. Människan enligt honom skall vara fri och oberoende och hon behöver inte Guds lagar. Filosofin är “jag tror på mig själv” och ens egen frihet och storhet blir det som gäller. Gud anses vara död, och därmed finns det ingen paradis, inget liv efter livet på jorden… därför vill människan skapa paradiset här och nu, på jorden! Människan börjar dyrka sig själv, sin eviga ungdom (kolla bara på alla antirynks krämer, alla formler mot flintskallighet, all den smink för män och kvinnor, alla gym, alla redskap som säljs via TV… som har samma syfte: att bevara människans eviga ungdom, subhan’Allah…) Reklambranschen är så stor i vår moderna värld, bara i Sverige sätter man av 48,5 miljarder SEK i veckan på all reklam! Globalt set, så har under de senaste 50 åren kostnader för reklam 9-dubblats! Det säger sig självt.

Föreläsaren hade bl.a. ett exempel från islamchannel, som är en engelsk satellitekanal, som även den innehåller reklam, för den måste finansieras. Jag skall inte gå in på själva exemplet, det förlorar mycket i och med att man inte hör själva föreläsaren, som liviligt illustrerade exemplet.

Islams vinkel av sådan ytlig livsåskådning känner vi till: de som bara uppfattar yttre skenet av livet och är likgiltiga inför det efterkommande livet kommer få en rättvis  belöning, precis sådan som de förtjänat. Jag söker skydd hos Allah från handlingar som leder till en sådan belöning.

Bedragare i sagan om den flärdfulla kejsaren känner vi igen som symboler för reklambranschens lögner och bedragerier i dagens samhälle. Bedragare, med sina viskningar och lögner, är shaytans (ir-rajiim) tjänare. Precis som Iblis hade kommit till Adam, a.s och Hawa, och lovat dem med sina falska viskningar evigt liv, och fick dem att begå handlingen av olydnad till Allah och skada sig själva - precis så viskade bedreagare till den fåfänga kejsaren, lovade honom det de varken kunde eller tänkte hålla, och ljög alltså för honom. Bedragerier är djävulens redskap, viskningar och lögner är djävulens redskap.

Adam, a.s, precis som kejsaren i sagan, blir prövad av djävulen, av bedragaren. Adam blev prövad av den yttersta bedragaren, Iblis. Shaytan den utstötte kommer precis så till människor med sina viskningar, och hans viskningar är en av våra prövningar i detta liv. Djävulens två fula viskningar är tvivel (i Sanningen och i det goda om andra muslimer) och ilskan (i kommunikation med andra och även i ensamheten). Koranen lär oss att de av oss som finner räddning i bönen och tålamod - alttså där Allah lär oss att söka räddning (se Koranen II : 45 - 46), är bara de av oss som är uppriktiga troende. Detta återspeglas i kampen mot Iblis attacker - tvivel och ilskan. Ett mäktigt vapen i kampen mot djävulens attacker är att medvetet söka skydd hos Allah (med euthubillahi minesh-shaytanir-rajim).

Ett illustrerande exempel ur Profeten Muhammeds () liv var viskningar och mutor som mushriks kom med till honom, för att få honom att lämna budskapet som Gud hade sänt honom - de erbjöd honom de vackraste kvinnorna, ledarskapet och dess äran, pengar och rikedomar… men han avslog alla dessa låga erbjudanden, han sålde inte sin tro för det som inte är värt mycket. Hans svar till shaytans mutor och förföriska viskningar var: “Om ni gav mig solen i min högra hand, och månen i min vänstra hand, skulle jag inte lämna detta budskap tills jag dör!” Alla profeter, Guds frid vare med dem, var bröder, alla var de sända av Gud med ett och samma budskap (tawhid), och deras liv och prövningar liknade varandra. Alla prövades de på svåraste sätt. Alla prövades de av shaytan den utstötte. Isa, a.s. (Jesus), som det står i Bibeln, Matteus IV, var prövad i 40 dagar i öknen. Djävulen kom till honom under den svåra prövningen och frestade honom med alla rikedomar i världen, bara om Isa skulle falla i sujud inför honom, utstötte djävulen. Men profeten Isa svarade - Gå din väg, satan! det står skrivet, Herren Din Gud skall du tillbe, och endast Honom skall du dyrka! Detta är vad Isa, a.s, svarar till djävulens viskningar - han svarar med shehadet, med la ilaha illallah : det finns ingen annan gud (värd att dyrka och tillbe) än Gud (Allah). Den lilla pojken som först ropade ut sanningen kan stå som symbol för den uppgift som profeterna fått från Allah, och det är att väcka oss från vår sömn.Koranen påminner och varnar oss om faran att samla skatter i detta liv trots att det efterkommande livet är bättre och varar för alltid. Samma sak säger Isa, a.s: han varnar människor från att samla skatter på jorden, för vi kommer att ruttna bort, tjuvarna kommer ta era rikedomar från er efter er död… samla skatten i himmelen, dvs. gör goda gärningar för Allahs ajur och ha en ren tro, uppmanade denne profet människor. Precis samma ädla Gudsbudskap som alltid. Värmande, att bli påmind om de rätta och universella värden.
Imam Shafi har sagt att den som tror att kärleken för dunya och för akhira har möts i ett och samma hjärta, dne har sagt ett lögn.

Isa, a.s, säger att man inte kan tjäna både dunya och akhira. Muhammed, ’alayhisselam, hade samma budskap: Allah ser inte till era kroppar, utan Han ser till era hjärtan. Är hjärtat på dunya eller på akhira?

Det unika är påminnelser om sanningen, precis som lilla pojken påminner om sanningen och uttalar den klart och tydligt, och därmed väcker alla andra ur deras sömn. Isa har sagt att himmelriket tillhör barnen; även i dagens sekulära samhället lever uttrycket ’barnatro’. Barnatro… eller fitrah, den medfödda fallenhet att lyda och dyrka endast Allah.

Det unika budskapet som alla profeter var sända med – låt oss inte luras av världsrikedomar, låt oss samla skatter i paradiset genom att lyda vår medfödda godhet, vårt förstånd, vår fitrah, vår rena ’barnatro’, genom att uppriktigt göra goda gärningar endast för Allahs skull.

På Domedagen (Yaum ul kiyama) skall människor se en oas och tro att där är räddningen – men oasen kommer i själva verket bara vara en hägring… hägring som motsvarar goda gärningar som människor gjort för någon annans, än för Allahs skull.

Omar, r.a, som var lovad Jannah av Profeten Muhammed () rannsakade sig själv skarpt och frågade i sin underbara ödmjukhet och takwa andra sahaba – är jag en av dem (munafik)? Vi kan lära oss mycket från Omars vackra exempel om mycket – om ödmjukhet, om mod, om rättvisan, om iman. Det gäller bara att öpnna sitt hjärta, och vara sann mot sig själv inför sig själv, innan det blir dags att se sanningen om sig själv när man står alldeles stum inför Allah.

Föreläsaren avslutade med den så behövda påminnelsen och uppmaningen att inte falla offer för sin stolthet och arrogans, samma arrogans som fick shaytan det utstötte att falla ner från paradiset och bli dömd till evigt helvete (se tidigare inlägg om föreläsningen ”Dialog i Qor’anen”). Låt oss titta i våra hjärtan, och om det finns en enda korn av qibr i det, låt oss anstränga oss att utrota den, för vårt eget bästa. Låt oss aldrig se ner på människor! Alla mina handlingar och avsikter kommer sannerligen komma tillbaka till ingen annan än till mig själv.

Bror Salih från Hikmainstitutet som höll denna föreläsning är mycket bra på att få med sig ungdomar, masha’Allah. Responsen till hans föreläsning kändes som den mest högljudda av alla. Det är viktigt att vi har föreläsare som kan kommunicera med ungdomar och nå fram till dem. 

Man kunde köpa böcker på plats, vilket jag är säker att uppskattas av alla. En mycket god överraskning var att man kunde få ett gratis exemplar av boken ”Den ädla Profeten” av Ibrahim Abdallah, masha’Allah och jazakAllah khayr! Det finns inget bättre verktyg att bekämpa lögner om vår älsskade Profet, Guds frid och välsignelser vare med honom, än sanningen. Att dela ut boken om hans ädla liv är en sådan gärning som jag personligen hade velat få belöningen för (men jag har missat just detta tillfälle). Tänk dig vilken kontinuerlig belöning för den handligen! Detta är en inspiration för oss alla, insha’Allah.

Bismillah.

 

Masha’Allah, vet ej hur jag skall börja… känner mig fortfarande upplyft efter en lärorik dag med min ummah.

På vägen till föreläsningen kände jag mitt levande hjärta, kände mig gråtmild av tacksamhet, kände mig speciell och glad över att vara muslim - bussen åker genom underbar grönskande natur, klar himmel ovan oss, solen skiner och belyser Allahs skapelse… mina tankar vandrar till januari, när dessa träd var döda, när löven inte fanns, när marken var grå, kall och naken… och se  nu! Återuppståndna är de! Allt det underbara omkring mig! Allah ger oss tecken i hela Sin underbara skapelse, sannerligen ger Han tecken i den allra minsta del av Sin skapelse för dem som vill tänka och se.

Jag missade första föreläsningen (eftersom jag inatt hade mått illa och var trött på morgonen, fick lov att sova ett par timmar innan jag gick iväg). Detta är enda anledningen till att jag inte skriver om den föreläsningen på bloggen.

Först ute var Ahmad Al Mofty, med temat “Iman och takwa“.

Iman och takwa

Iman, precis som kläder, kan bli sliten och gammal. Det är därför viktigt att vi ofta säger “La ilaha illallah”. I Koranen uppmanar Allah oss troende att frukta Honom och att inte dö i annat tillstånd, än som muslimer. Vi måste värna om vår iman.

Islam kan ‘reducares’ till två ord (som rymmer hela islam):

• lyd Allah (kämpa inte emot Skaparen)
• behandla [all Hans] skapelse väl

Profeten Muhammed, Guds frid vare med honom, har upplyst oss om att man inte kan träda in i Paradiset förutom på två sätt: genom ens goda relation med Allah, och genom att behandla människor väl. Han, Guds frid vare med honom, har också sagt att vi bör frukta Allah var vi än befinner oss. Om man syndar, bör man genast göra en god handling som kommer att sudda den dåliga. Vi bör behandla människor med utgången i en god moral. Om vi lyder Allah så som Han beordrar oss, kommer Allah belöna oss från oväntade håll, Han kommer välsigna oss. Om vi sätter tillit till Allah, kommer det räcka för oss, sannerligen.

Allah har skapat oss och gett oss friheten att fritt välja mellan att tro eller inte tro. (Se också tidigare inlägget “Friheten att välja”  http://www.turban.se/?p=63 ) Takwas (Gudsfruktans) plats är hjärtat.

Profeten, Guds frid vare med honom, har förklarat betydelsen av ikhsan (uppriktighet) : att lyda Allah precis som om vi ser Honom (för även om vi inte ser Honom, ser Han oss). Konkreta tips vad alla vi kan göra för att hålla vår iman levande är t.ex. att regelbundet läsa Koranen, delta i föreläsningar m.m.

Allah upplyser oss i Koranen att hjärtat kan bli hårt som sten eller ännu hårdare. Hjärtats uppgifter att:

• vägleda kroppen (hidaya)
• pumpa blod

Hur blir hjärtat hårt som sten eller ännu hårdare? Hur blir hjärtat sjukt, eller till och med dör? Det insjuknar genom att vi avviker från iman och islam, från vår natur och från vår Skapare. Vi talar här så klart om det andliga hjärtat - det hjärta som är kroppens och själens vägledare.

Hur kan vi undvika våra andliga hjärtans sjukdom?

Genom att närma oss vår Skapare! Genom att vara ödmjuka  i våra böner - inte “bara” att be utan riktigt innehåll. Genom att rannsaka oss själva - när vi läser Koranen, känner vi av den? Darrar hjärtat av kärlek och fruktan? Eller läser vi bara med automatik, utan att tänka till och utan att känna…? I början av Koranen, i andra kapitlet, läser vi:

Det finns människor som säger ‘Vi tror på Gud och på den Yttersta dagen’, medan de [i själva verket] inte tror. De försöker bedra Gud och de troende, men de bedrar inga andra än sig själva - och inser det inte. Deras hjärtan är sjuka av tvivel och Gud låter det onda förvärras och ett plågsamt straff väntar dem för deras ständiga lögner.¨

Ja - Allah låter det onda förvärras, varför? Därför att de är oärliga!

Profeten, Guds frid vare med honom, har upplyst oss om att det finns människor (redan i hans tid!) som ber, ger zakat, fastar… är goda muslimer inför andra människor, men så fort natten faller och de är ensamma, börjar de med sina tvivelaktigheter. Dessa är hycklare - oärliga, sådana som bär sin tro som uppvisning för andra, och för att uppnå sina mål i dunya, men deras hjärtan är sjuka, sjuka av tvivel. 

Subhan’Allah, jag tänker på hjärtats två hemska sjukdomar: tvivel och ilskan… om vi bara visste vilken baraka det är i att kämpa mot dem… (Se även tidigare inlägget “Om hjärtat” http://www.turban.se/?p=81 )

En bra visare, enligt islams källor, om vår tro är sund - är om vi anser någon synd vi gjort som liten. Så fort vi anser den som liten, kan vi vara säkra på att den därmed blivit stor i Allahs ögon!

När Abu Hurayra, r.a, var nära döden, grät han och sahaba (r.a) frågade honom varför han gråter… “Jag vet att det är en lång väg som står framför mig och jag har för lite iman. Nu har jag kommit till slutet. Jag kommer antingen hamna i Jannah eller i Jahannam - men jag vet inte vilken av dem som väntar mig.” Subhan’Allah, detta var ett av många ögonblick under dagens föreläsningar då det var mycket svårt att hålla tårarna tillbaka! Jazakum Allah khayra för goda påminnelser, säger jag till alla bröder. Om en ashab var så rädd för var han skulle hamns, vad skall vi göra? Hur stora tårar måste vi fälla? Hur kommer våra dödsstunder att vara fyllda med ångest, eller ånger…?

Allah vill oss bara väl, och Han har därför skickat profeter med ett och samma budskap (tawhid) genom tiderna. Om man vill vara troende, då finns det plikter som man måste följa. Alla kommer vi stå inför Allah alldeles ensamma och alla kommer vi blir frågade - i Koranen upplyser Allah oss vad Isa, Guds frid vare med honom, svarar om vad han lärt ut till människor: bara tawhid - det finns ingen annan gud förutom Gud (Allah).

Föreläsarens följande exempel är beskriven i ett tidigare inlägg “Hur skall det gå för dem den dag…” http://www.turban.se/?p=22 

Omar, r.a, tredje khalifa, blev sjuk och stannade sjuk i 2 månader efter att ha hört versen om att Allahs bestraffning är sann! Subhan’Allah!! Denne ashab, som redan under sitt liv blev lovad Jannah!! Han, ifrån vem djävulen sprang borta i rädsla!! Han blev så skakad och berörd av den kunskapen… Var är då jag, var är då min lilla iman…? Hur kan jag annat, än att skämmas och önska mig en sådan insikt, ett sådant medvetande, ett sådant rent hjärta! Jag måste bara ifrågasätta, rannsaka hjärtat mitt som ibland rytmiskt slår la ilaha illallah, och ibland är på väg att glömma att tillämpa allt det goda…

Al Mofty avslutade med en sammanfattning av profetens, Guds frid vare med honom, råd till oss:

1) Dyrka Allah som om su ser Honom. Det är din relation med Allah. Om du gör så, är ditt hjärta öppet och tar råd från Allah - bara från Honom (Koranen och Sunnah).

Allah vet vad som hjärtan gömmer. Exempel var hadithen om en ashab som först efter en kort eftertanke tackade ja att följa med efter en jannaza. Varför gjorde han så, frågade hans vän och han svarade att han hade kommit ihåg hadithen som påpekar betydelsen att följa jannaza för Allahs skull. Belöningen för den handlingen är större än bergen Uhud. Paralleller kan göras med alla våra handlingar - hajj, till exemepel: om man gör den för Allahs skull, kommer man tillbaka från den som ett nyfött barn. Jag skulle vilja tillägga att detta är ett test som vi alla kan tillämpa på oss själva, alhamdulillah - vad än vi gör, det allra minsta eller det största, gör vi det för att visa upp oss för människor (för mål i dunya), eller för Allahs skull (för mål i akhira). Vi själva vet bäst vad som vägleder och motiverar våra hjärtan - det är bara Allah Som har den sanna kunskapen, så om vi inte rannsakar våra motiver, skadar vi bara oss själva: för om vi lyckas lura både omgivningen och oss själva (genom att undvika att rannsaka våra egna motiveringar) i denna värld, så kommer vi sannerligen inte kunna lura Allah, när den svåraste stunden kommer!

Subhan’Allah.

2) Räkna med som om du är död eller att det gått 50 elelr 100 år. Kom ihåg döden ofta. Om 50 år, kommer ingen komma ihåg dig och mig. Våra kroppar skall vara stoft. (Se även titgare inlägget “Vid graven“ http://www.turban.se/?p=117 )

Den döde, om vi frågade honom efter hans död, skulle säga till oss att han önskar att hela hans liv varit ibadat och salat! Han skulle ge allt mellan himmel och jord för att kunna återkomma till detta liv, inte för att kunna njuta av dunya, nej! Utan bara för att kunna be 2 rakat till!! Subhan’Allah!!

Vi måste passa på medan vi fortfarande kan syrka Allah - med vå tunga, med vår kropp, med våra handlingar, med hela vårt liv - för vårt eget bästa, för Allah behöver inte vår ibadat, det är bara vi som desperat behöver den, för att rengöra vår jordliga själ, för att befria den och hjälpa den till eviga lyckan.

Koranen säger att ingen vet vad som skall han förtjäna imorgon. När döden närmar sig, kommer det du undvikit hinna ikapp dig. Sulayman, a.s - han, som Allah ärat med att välja honom till Sin profet, genom att ge honom makt och rikedomar, han sade att en enda tesbih är väger mycket tyngre än all makt i jorden!

För den av oss som vill höra, räcker detta.

3) Akta dig för att du inte förtrycker någon! Allah har förbjudit förtryck för Sig och för Sin skapelse. Inte ens en otroende får förtryckas. Inte ens växter och sjur - all Allahs skapelse är helig i dne meningen.

Kom bara ihåg - om du förtrycker någon, och denne sträcker sina händer i du’a till Allah (även om han är icke troende!!) så kommer dennes du’a att accepteras! Mao - om hjärtat inte är så rent att det tack vare rena fitrah inte kan tänka sig att förtrycka en annan varelse, så var självisk och tänk på ditt eget bästa, om du är troende.

4) Låt inte isha’ och fajr bönen passera dig utan att du bett dem i tid! Kom till dessa böner, även om du måste komma krypandes. Närma dig Allah, kom ihåg Honom ofta. När du nämner Allah, mjuknar ditt hjärta och din iman ökar. Alhamdulillah.

5) Sök nyttig kunskap (detta är helig plikt för varje muslimsk man och kvinna)

6) Tänk ofta på döden, begrunda den ofta!

I Guds, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn.

I denna andra och sista delen som handlar om föreläsningen “Islam innebär dialog” av Daniel Stridsman skall jag försöka återberätta andra delen i föreläsningen, “Qor’anenes dialoger“. Det fantastiska med den delen av föreläsningen är att:

• den belyser en ny (åtminstone för mig) och insiktsfull förklaring till rasism och nationalism (som djävulens verk och livsattityd), direkt ur Qur’anen, och
• den förklarar hur inklusivitet - en av de två grundläggande principer för dialog i islam - har sin klara grund i Qur’anen, där Gud, världarnas Skapare och Herre, talar med både människor, änglar och till och med med djävulen, Han talar med dem, inte bara till dem! Gud, Den Ende och Oberoende, för en respektfull dialog med människor, med änglar och med djävulen! Ödmjukhet, mina syskon - är inte det budskapet som hela mänskligheten så förtvivlat behöver?

I islam finns det ingen plats för mobbning och exkludering av någon ur samtalet på grund av dennes utseende (yta)! Det har jag själv alltid instikstivt vetat och känt, men har aldrig tidigare insett att det budskapet var så klart i Qur’anen, subhan’Allah (jag förlitade mig på konceptet av ummah och mänskligt broderskap, samt på hadither som säger att Gud tittar i våra hjärtan, inte hur vi ser ut - ytan).

Hittills var jag medveten endast om att högmod är djävulens egenskap (och aktade mig för att falla i den fällan, men den biten kommer naturligt med fitrah, alhamdulillah). Också hade jag fått lära mig att ödmjukhet är egenskap av troende män och kvinnor. Men just budskapet om rasismens och nationalismens ursprung hade jag inte tidigare insett när jag läste dessa verser. Masha’Allah, detta är mycket viktig insikt och budskap som måste spridas till muslimer och icke-muslimer.

Alhamdulillah, jag är så tacksam att jag kunde höra denna föreläsning och att jag kan sprida det goda budskapet vidare.

1) Guds dialog med människan

“Vid det klara morgonljuset och vid natten, när dess mörkertäntar!

Din Herre har inte övergett dig och du har inte väckt Hans missnöje. Det liv som ligger framför dig skall förvisso bli lättare än det som hittills varit! Och din Herre skall skänka dig [Sitt goda i överflöd] och du skall bli helt nöjd.

Fann Han dig inte faderlös och gav dig ett hem?

Och såg Han dig inte vilsen och vägledde dig?

Och såg Han dig inte lida nöd och skänkte dig allt vad du behövde?

Var därför inte hård mot den faderlöse, och stöt inte bort tiggaren* med barska ord. Men berätta [för alla] om din Herres välgärningar!”

(Qur’an, XCIII : 1 - 11)

Gud talar i Qor’anen och vänder sig till människan. Han talar till sista Sändebudet Muhammad i surah XCIII på ett underbart tröstande sätt, i tid när han  var påhoppad och hånad av de okunniga. I Muhammed Knut Bernströms tolkning av Qur’anen läser vi följande förklaringar:

“Suran, fastän den i första hand är riktad till Profeten, har en långt vidare syftning: den talar tröstens ors till alla troende män och kvinnor som måste bära de besvärligheter och sorger som så ofta drabbar de goda och renhjärtade, och som till och med kan få rättsinniga människor att sätta Guds transcendentala rättvisa i fråga.”

“Ordet sa’il betyder den som frågar eller ber, alltså inte bara tiggare, utan alla som söker hjälp i svagt läge, fysiskt eller moraliskt, ja - även den som ber om upplysning.”

I denna, som i så många andra verser och kapitel, talar Gud till människor. Frågor som ställs underförstår svaret - “Jo“, varefter kommer plikten att göra det som är av godo - “Därför” skall du (ni) behandla andra väl och vara omtänksamma. Gud ger tröst till troende i Sitt löfte, om vi håller oss på den rätta vägen, som - bland annat - innebär att visa barmhärtighet, godhet, respekt och hänsyn för våra medmänniskor. Alltid samma röda tråd, samma universellt underbara, kärleksfulla budskap!

Gud lär troende män och kvinnor att vara ödmjuka - högmod är egenskapen som gjort att djävulen (Iblis) den utstötte kommer att sluta i eviga elden. I Qur’an versen II : 26 förklarar Gud, när Han tar en liten ‘obetydlig’ mygga som exempel och förklaring för hela Sin underbara skapelse, att ytan inte är det som är det väsentliga, och att den som inte ser djupare än skalet (ytan, det materiella) har gått vilse :

“Gud tvekar inte att framställa en liknelse om en mygga eller något ännu oansenligare. De troende vet att dessa [liknelser] är sanningen, [uppenbarad] av deras Herre, men de som inte vill tro, säger: ‘Vad kan Gud ha velat säga med denna liknelse?’

Därmed leder Han många vilse och ger även vägledning åt många; men Han leder ingen vilse utom dem som förhärdats i synd.”

(Qur’an, II : 26)

2) Guds dialog med änglarna

“Och se, din Herre sade till änglarna: ‘Jag skall tillsätta en ställföreträdare på jorden’. Änglarna sade: ‘Skall Du tillsätta någon som stör ordningen där och sprider sederfördärv och [till och med] utgjuter blod, medan det är vi som sjunger Ditt lov och prisar Ditt heliga namn?’ Gud svarade: ‘Jag vet vad ni inte vet’. 

Och Han gav Adam kunskap om alla tings namn, sedan visade Han dem för änglarna och sade: ‘Nämn deras namn för Mig, om det är så som ni har sagt’.

De svarade: ‘Stor är Du i Din härlighet! Vi äger ingen annan kunskap än den som Du har gett oss; Du är den Allvetande, den Allvise.’

[Då] sade Han: ‘Adam! Nämn deras namn för dem.’ Och när Adam hade nämnt namnen för dem, sade Gud: ‘Jag sade er ju att Jag känner allt somvär dolt i himlarna och på jorden och att Jag vet vad ni kan säga öppet och vad ni håller hemligt.’ 

Och när Vi befallde änglarna att falla ned på sina ansikten inflr Adam, föll de ned utom Iblis, som vägrade, full av högmod, och blev en av dem som förnekar sanningen.”

(Qor’anen, II : 30, 31, 32, 33, 34)

Det är underbart hur mycket dessa verser rymmer, för den som vill se och höra! Allting hänger samman och har sin rätta plats i den perfekta byggnad som heter islam. Jag vill hänvisa även till ett tidigare inlägg, “Friheten att välja“  http://www.turban.se/?p=63 som behandlar också detta ämne - att människan, Guds khalifa-fiil-’ard, efter att ha accepterat khalifatet (ansvaret!) fått förstånd - kunskap (”alla tings namn” som är givetvis en allegori för förstånd : det förstånd som endast människan, av alla levande varelser på jorden, har fått!)

Även i denna dialog, som Gud för med änglarna, ser vi samma ädla principer: Gud förklarar för änglarna (genom att befalla Adam att ‘nämna tingens namn’) varför Han beordrat dem att falla ned i sujud inför människan ‘som stör ordningen där och sprider sederfördärv och [till och med] utgjuter blod‘. Därmed är principer av inklusivitet och respekt av andre (även om den har fel) tydliga. Här ser vi en annan viktig lärdom: om ytan inte är det som är väsentligt, vad är det då? Jo, det är kunskap! Änglarna, ‘som sjunger Guds lov och prisar Guds heliga namn‘, dessa urgoda varelser av ljus, beordrar Gud att falla ned på ansiktena inför männsikan - på grund av att hon fått kunskap.

3) Guds dialog med djävulen 

“Gud sade: ‘Vad hindrade dig från att falla ned på ditt ansikte [inför Adam] så som Jag befallde dig?’

[Iblis] svarade: ‘Jag är bättre än han; mig har Du skapat av eld, men honom skapade Du av lera.’

Gud sade: ‘Ned härifrån! Det anstår dig inte att visa högfärd här. Ut! Din plats är bland de föraktade och förnedrade!’

Iblis sade: ‘Ge mig anstånd till den Dag då de [döda] skall återuppveckas.’

Och Gud svarade: ’Du skall vara bland dem som beviljas anstånd’ . “ 

(Qor’an, VII : 12, 13, 14, 15)

Det är ytterst viktigt här att inse två saker:

• Gud inkluderar till och med Satan i dialogen, och frågar honom objektivt och lugnt för att ge honom tillfälle att försvara sig för sin högmod och saknad av ödmjukhet. Men djävulen den utstötte svarar så som djävulen svarar : “Jag är bättre än han!” Varför tycker djävulen att han är bättre än människan, Adam, a.s? Varför vägrar han lyda Gud? Därför att “mig har Du skapat av eld” - det är djävulens stackars anledning, det är vad djävulen grundar sina värderingar på! Ytan, utseendet!
• Hypotetiskt sagt, hade djävulen besvarat Guds fråga så här: “Jag är bättre än Adam därför att jag dyrkar Dig med ett rent hjärta och underkastar mig ödmjukt Dina lagar (dvs. gör det som är av godo för ordningen på planeten och av godo för allt levande på jorden)” - då hade hans förklaring accepterats. Men Satan, Iblis den utstötte anger här grunden till sina efterföljare och anhängare för kommande sekel och millennier, dem som anser sig vara bättre på grund av sin ras, nation de tillhör eller på grund vare sina andra yttre egenskaper. NEJ! Gud tittar endast i våra hjärtan! Varje förståndig och anständig människa inser och känner djupt det uppenbara: Vad har jag gjort för att ha den ögonfärg jag har? Vad har jag gjort för att ha bli född i den nation/familj jag ’tillhör’? Subhan’Allah - är Gud orättvis, att basera Sina lagar (naturlagar och värderingar) så att man döms och värderas för något man själv inte kunnat styra över??

Och i Qur’anen finner vi förklaringen till ursprung av allt hat, rasism, nationalism, schovinism… Vi som troende erkänner att det är djälvulens verk, en liknande livsåskådning och en troende muslim har aldrig, och kan aldrig mötas i en och samma person samtidigt. Historien bekräftar att muslimer har förstått, medvetet eller instinktivt, denna oerhört viktiga tumregel i islam : aldrig har rasism eller nationalism existerat i en Islamisk Stat, oavsett hur stor den var och hur många raser och nationer den omfattade.

“Gud sade : ‘Iblis! Varför faller du inte ned på ditt ansiktesom de andra?’ 

Iblis svarade: ‘Jag är inte den som skall falla ned inför en människa, som Du har skapat av ljudande krukmakarlera, av formbar gyttja.’

Gud sade: ‘Bort härifrån! Utstött skall du vara och Min förbannelse skall följa dig till Domens dag!’

Iblis sade: ‘Herre! Bevilja mig anstånd till den Dag då människorna skall uppväckas från de döda!’

Gud svarade: ‘Du är en av dem som skall beviljas anstånd till den Dag vars ankomsttid är känd av Mig ensam.

Iblis sade: ‘Herre! Eftersom Du har kommit mig att att begå ett felsteg, lovar jag att för människorna utmåla det onda på jorden i de mest förföriska färger och att leda dem alla till synd, alla utom dem som är Dina verkliga, hängivna tjänare!’”

(Qor’an, XV : 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40)

Subhan’Allah! Djävulen försöker ‘outsmart‘ Gud (genom att be om anstånd till uppståndelsedagen för att själv slippa bli återuppväckt, dvs. att förbli död och inte smaka  räkneskapsdagen och domedagen)!! Men Gud beviljar honom, så klart, enligt rättviseprincipen, anstånd endast till den dag när det skall stötas i basunen för första gången och när alla skall dö, för att sedan återuppväckas efter det att det skall stötas i basunen för andra gången. Och återigen - subhan’Allah! Djävulen skyller sina fria onda handlingar på Gud! precis som den absoluta grunden för diin ul islam är personligt ansvar för allra minsta av sina avsikter, ord och handlingar mot allt levande och hela planeten och universum, så ser vi i denna vers hur principen att skylla ifrån sig och undvika personligt ansvar för egna beslut, ord, aviskter och handlingar är princip för hur Djävulens anhängare handlar, ser sig själv och interreagerar med omvärlden. Ännu tydligare - tänk : på Domedagen skall djävulen tvätta händerna från sitt ansvar för att ha vilselett människor, på Domedagen överger han sina anhängare som lyssnat på hans viskningar. Han springer från ansvaret för alla onda handlingar han förorsakat!

“Och när Guds dom har fallit skall Djävulen säga: ‘Gud gav er ett löfte och löftet var sant. Jag har också gett er löften, menjag har svikit dem. Jag hade ingen myndighet över er, men jag kunde kalla på er och när jag kallade på er, besvarade ni min kallelse. Klandra då inte mig; klandra er själva. Jag kan inte hjälpa er och ni kan inte hjälpa mig. Jag tar avstånd från det ni förr gjorde, då ni gav mig en plats vid Guds sida. Ja, de som begår sådan svår orätt har ett plågsamt straff att vänta’ .

(Qor’an, XIV : 22)

Låt oss avsluta med Qor’an versen som klart och tydligt upplyser oss om djävulens motbjudande vapen som han använde för att orsaka människans förpassning ur Paradiset - listiga antydningar, viskningar och lögner:

“Men genom listiga antydningar lät Djävulen dem förstå något som de hade varit omedvetna om, nämligen att de var nakna. Och han sade till dem : ‘Er Herre har förbjudit er att komma nära detta träd just för att hindra er att bli änglar eller sådana väsen som lever för evigt!’ “

(Qor’an, VII : 20)

Vi, som muslimer, känner det frånstötande att följa djävulens exempel.

Vi, som muslimer, har fått bästa vägledning och exempe i vår älskade Profet Muhammed, Guds frid och välsignelse vare med honom och det är hans ljusa, ödmjuka, kloka exempel vi strävar att efterfölja, det är goda avsikter, handlingar och ord vi strävar att bära med oss i graven.

Bismillah.

Som jag skrev i kommentaren på inlägget om ”Kvinnor för fred och dialog“-seminariet, så var höjdpunkten (i mina, och i flera andras, ögon) bror Daniels föreläsning “Islam innebär dialog“.

Utifrån mina anteckningar skall jag nu försöka åteberätta vad vi fick höra, men önskar att ni alla kunde varit där för att inspireras och belysas från första hand. Jag börjar i Guds Namn och för Guds skull. Bilder från seminariet har jag fått vai e-post från en syster som hade sin digital kamera och passade på att ta många fina bilder, må Allah belöna henne med det goda, amin.

                            

Grunden för islam är dialog - tänk, da’wa är verbal kommunikation. Men, vad är grunden för dialog i islam? I islam, baserat på Qur’anen och Sunnah, baseras dialog på dessa två principer:

1) Objektivitet

2) Inklusivitet

Låt oss se hur och varför, insha’Allah.

“Har de [som förnekar uppståndelsen] aldrig ägnat en tanke åt kamelens skapnad?“

(Qur’an, LXXXVIII : 17)

Versen belyser olika perspektiv från vilka kamelen kan betraktas och uppfattas. För en bonde är kamelen hans boskap och källa för kött och mjölk; för en beduin är den transportmedel; för en turist är kamelen en turistattraktion… Alla har sitt eget perspektiv när de betraktar och uppfattar kamelen. Just detta vetskap om att olika perspektiv finns, är grunden för dialog.

“Troende! Slå vakt om rätten och rätvisan som Guds vittnen, även om det skulle vara till skada för er själva eller era föräldrar och nära anförvanter. Vare sig det gäller en rik man eller en fattig stackare, är gud närmast [att döma] såväl den ene som den andre. Låt därför inte era känslor [för eller emot någon] påverka er; då är det fara att ni avviker [från rättens väg]. Och om ni förvanskar sanningen eller undantar er [att vittna], är Gud väl underrättad om vad ni gör.“

(Qur’an, IV : 135)

Här är kravet för objektivitet - i en dialog eller vid ett vittnesmål - lika klart uttryckt, som plikten för varje troende muslim att slå vakt om rättvisan : på ett objektivt sätt, att se situationen, samtala och vittna utifrån det som är rättvist och inte utifrån sina intressen, sina släkt- eller vänskapsband, eller utifrån sin kärlek för en människa. Med andra ord - Gud, enligt islam, befaller troende muslimer opartiskhet och samtidigt dömer subjektivitet i dialogen.

Låt oss påminnas berömda hadithen där vår älskade Profet Muhammed, sallallahu ‘aleyhi we sellem, den bästa människan som någonsin skapats och levt på Jorden sade till sahaba att hjälpa sina bröder oavsett om han är förtryckare eller förtryckt**. Sahaba förstod inte - javisst, skulle Gud vilja att de hjälper den förtryckte, men att hjäpa förtryckaren…? De frågade Resulullah Muhammad att förklara för dem. Här ser vi en viktig princip för dialogen i islam : sahaba, r.a, accepterade inte stumt de ord som de inte kunde förstå utan de ifrågasatte Sändebudet . De gjorde det naturligtvis på ett civiliserat sätt (så olikt dagens islamhatare och islamofober som angriper utan grund, utan förstånd, utan förståelse, utifrån subjektiva och hatiska inställningar, utan respekt för den andra sidan och utan någon känsla för objektivitet och rättvisa. Så, alhamdulillah att vi är muslimer.) De fick förklaringen : “Hjälp din bror i islam även om han är förtryckare - hjälp honom genom att hindra honom från att göra det som är av ondo (och därmed bara skadar sig själv inför Räkneskapsdagen).”

** Meningen med den hadithen är återigen insisterande på att muslimerna skall handla rättvist. Innan islam, under jahiliyyat, rättade sig Araber enligt principen Hjälp din bror (oavsett om han har rätt eller fel)! Orättviseprincipen, egna intressen, subjektivitet! Med ”sin bror” menade de sina släktingar och nära anförvanter, så de brukade alltid hjälpa sin bror, utan hänsyn till vad som objektivt är rätt.

“Och ge er inte in i diskussion med efterföljarna av tidigare uppenbarelse annat än på det hövligaste och mest hänsynsfulla sätt - utom med sådana bland dem som vill väcka förargelse - och säg : ‘Vi tror på det som har uppenbarats för oss och det som har uppenbarats för er; och vår Gud och er Gud är en och samme Gud och vi underkastar oss Hans vilja’.”

(Qur’an, XXIX : 46)

En annan viktig princip för dialog i islam är explicit uttryckt i denna vers, eller hur? Gud befaller muslimer att disktuera med kristna och judar endast på det hövligaste och mest hänsynsfulla sätt; samtidigt som Gud befaller oss att inte använda den tonen med dem som vill väcka förargelse (mao framträder på ett oförskämt sätt, subjektivt, hatiskt, utan objektiva argument, med avsikt att spilla svart galla och hat). Återigen, rättviseprincipen. Dessutom, en viktig sak att märka är att Gud vill att vi först betonar det gemensamma, och sedan kommer in på det som skiljer oss åt! Detta är ett erkänt sätt att visa respekt för andra parten i dialogen: att erkänna det som binder oss innan man går in på det som är olika mellan oss : och detta, just för att visa hänsyn och respekt för andra parten. Vi vet när vi börjar dialogen att det finns något som är gemensamt, och något som skiljer oss åt - och Gud befaller oss att börja i en vänlig, uppriktigt respektfull och hänsynsfull ton för att senare kunna föra en civiliserad, välgrundad och objektiv diskussion om det som skiljer oss åt.

“Säg : ‘Vi tror på Gud och på det som har uppenbarats för oss och det som uppenbarades för Abraham och Ismael och Isak och Jakob och deras efterkommande, och det som uppenbarades för Moses och Jesus och för [de andra] profeterna av deras Herre; vi gör ingen åtskillnad mellan dem. Och vi har underkastat oss Hans vilja’.“ 

(Qur’an, II : 136)

Återigen är betoningen på det gemensamma - alla människor har ett gemensamt ursprung, enligt islam. Dessutom har vi också ett gemensamt andligt ursprung. Ett konkret exempel på hur Islamisk Stat behandlade anhängare av andra religioner är Andalusien : med respekt, med att tillåta dem religionsfrihet, med flexibilitet och hänsyn. För att Gud befaller muslimer i Qur’anen att handla på så sätt.

“Människor! Vi har skapat er av en man och en kvinna, och Vi har samlat er i folk och stammar för att ni skall lära känna varandra. Inför Gud är den av er den bäste vars gudsfruktan är djupast. Gud vet allt, är underrättad om allt.” 

(Qur’an, XLIX : 13)

Subhan’Allah, behöver man ens kommentera detta? Qur’anen ger oss anledningen till att vi är skapade olika : för att vi skulle lära känna varandra! Hur? Genom dialog, vänskapsband, hövliga samtal, genom att visa respekt för dem som är oss olika i sitt utseende. Det enda som gör oss olika är våra hjärtan : gudsfruktighet, godhet, rättvishet - inget annat! “Gud tittar på era hjärtan, inte på ert utseende och era rikedomar“, den berömda hadithen, löst översatt. (För det är bara där vi har valfriheten, och vi har fått förstånd från vår Herre: vårt utseende, vår rikedom, vår ögonfärg, vilken nationalitet vi föds i - inget av det kan vi välja, och vi döms inte heller för det. Dunya frågor: hur vi beter oss, vår moral, vår gudsfruktighet, respekt och hänsyn vi visar alla levande varelser, inte bara människor - allt detta har vi fått förstånf, Uppenbarelsen-vägledningen och valfrihet i, och enligt islamiska rättviseprinsipen, kommer vi svara endast för det vi fått valfrihet över).

Det här är varför rasism, nationalism, schovinism… inte platsar i en muslims hjärta! Konceptet av ummah, mänskligt broderskap, är så fundamentalt viktigt i islam, och den suddar bort alla ytliga, oväsentliga skillnader meellan människor: socialt status, ras, ögonfärg, nationalitet, kön, rikedom. Alla dessa skillnader har en mening - att vi skall lära känna varandra. Jag tror också att en annan roll dessa ytliga skillnader mellan människor har, är att visa hur var och en av oss ställer sig innerst inne i sitt hjärta. Gud är underrättad om allt, vare sig döljer vi dig eller uttrycker offentligt. Han vet vad som finns i våra hjärtan. Det enda som betyder någonting enligt islam - är hur gudfruktig man är. En sida av gudsfruktigheten är : hur mycket nytta och godhet man tillför planeten Jorden och mänskligheten i helhet.

“Säg: ‘Efterföljare av äldre tiders uppenbarelser! Låt oss samlas kring en regel, gemensam för oss och för er - att vi inte skall dyrka någon annan utom Gud och inte sätta något vid Guds sida och inte erkänna andra människor som våra herrar och beskyddare i Guds ställe.’ Och säg, om de vänder er ryggen : ‘Vittna då, att det är vi som har underkastat oss Hans vilja’ . ”

(Qur’an, III : 64)

Så här befaller Gud muslimer (troende) att tala med bokens folk (judar och kristna) - återigen, att först betona det som är gemensamt och på så sätt visa respekt och hänsyn : ett av återkommande röda tråden i islam.

“[Muhammed!] Vi har uppenbarat Qor’anen för dig med sanningen, som bekräftar det som består av [äldre tiders] uppenbarade Skrifter och vars uppgifr det är att vaka över det. Döm mellan dem [som följer dessa Skrifter] på grundval av det som Gud har uppenbarat [för dig] och ge inte efter för deras önskningar [som står i strid] med den sanning som du har fått ta emot.

För var och en av er har Vi fastställt en lag och en levnadsregel. Om Gud hade velat, hade Han helt visst gjort er till ett enda samfund, men det var Hans vilja att sätta er på prov genom det som Han har skänkt er. Tävla därför med varandra om att göra gott! Till Gud skall ni alla vända åter och Han skall upplysa er om allt det som ni är oense om.“ 

(Qur’an, V : 48)

Samma röda tråd: tävla om att göra gott, för det är det enda som vi själva kommer ha nytta av (redan i denna värld, känslan av lydnad till sin Skapare och Herre som är motiverad av kärlek mot Kärleksfulle Gud, känslan av sharh). Ännu en vers som lär oss (muslimer) hur vi skall behandla andra människor är (LX : 08) och räknas, tillsammans med (LX : 09) som principen hur en muslim bör behandla andra som inte bekämpar muslimer pga vår tro och som inte driver oss från våra hem : med godhet, med rättvisa och med opartiskhet.

“Gud förbjuder er inte att visa godhet mot dem som intre bekämpar er på grund av er tro och inte driver ut er ur era hem; och [Han förbjuder er inte] att bemöta dem med rättvisa och opartiskhet - Gud älskar de opartiska.“

(Qur’an, LX : 8)

Uttrycket “Gud förbjuder er inte” i versen ovan skall förstås som en positiv uppmaning (Zamakhsharii). Ordet QIST som i denna vers används för att beteckna rättvisa, betyder i själva verket STOR OCH GENERÖS RÄTTVISA. I arabiska finns det olika ord för olika grader av rättvisa, nämligen zulm (orättvisa), ‘adl (milimeter-rättvisa) och qist (mycket generös, stor rättvisa). Lika så är ordet som Gud använder för att beskriva godhet i denna vers (som muslimer måste visa alla människor som inte direkt attackerar dem pga deras tro och inte fördriver dem) är samma ord som Gud använder för att befalla muslimer godhet mot föräldrarna (och den godheten ställs i Qur’anen direkt efter lydnaden till Gud, så tung och viktig den är!), nämligen BIRR . Jämför: “birr al walidayn” - “godhet mot föräldrarna“.

Följande verser (XXXIV : 24, 25, 26) är (ytterliggare) ett, helt underbart, exempel på objektivitet och inklusivitet som principer för dialog i islam som Qor’anen erbjuder människor för läsning och betänkande:

“Säg: ‘Vem förser er med det i himlen och på jorden som nibehöver för er försörjning?’ Säg: ‘Det är Gud. Helt säkert är det så att det antingen är vi eller ni, som följer rätt väg - och [ni eller vi] som helt och hållet har gått vilse’ . “

(Qur’an, XXXIV :24)

Subhan’Allah! Gud tillåter inte Sin sista Profet och troende som kommer efter honom, att visa högmod mot andra, som vi samtalar med, och även om vi vet att Qor’anen är Sanningen, undviker Qor’anen att förolämpa den andre genom att visa högmod. Nej, Gud lär Muhammad att uttrycka det som om det fanns möjlighet till att en av oss har fel och har gått vilse. Vilken underbar ödmjukhet, vilken känd princip för varje muslim som uppfostrats i en muslimsk familj. Överlägsenhet och högmod anses i islam vara bland de fulaste egenskaperna hos en människa. Respekt för, och hänsyn till, den andre är en beståndsdel i varje troende muslims uppförande.

Vi muslimer vet att vi kommer svara för våra avsikter, ord och handlingar, det allra minsta av dem; vi vet att allt vi gör, gör vi mot/för oss själva.

“Säg : ‘Ni skall inte ställas till svars för de dåliga handlingar som vi begår och vi skall inte ställas till svars för vad ni gör’ . ” 

(Qur’an, XXXIV : 25)

Gud befaller Sin sista Profet Muhammad att visa ödmjukhet mot dem som har gått vilse,  och hänsyn till deras känslighet, för att inte kränka dem - genom att använda uttrycket “dåliga handlingar som vi muslimer gör“, men när man skall tala om de vilseleddas dåliga handlingar (som sannerligen är dåliga, framför allt för dem själva), används bara uttrycket “det ni gör“, utan att man dömer dem. Gud gör det i syftet att lära muslimer att visa hänsyn, respekt och ödmjukhet i dialogen med andra människor. Detta avspeglas alhamdulillahi, i muslimers bettende och är en viktig anledning till att många återkommer till sin medfödda, goda natur i vilken Gud har skapat oss - islam. Alla känner sin fitrah som gråter och vill vara god mot andra människor, mot djuren, mot hela naturen, människans fitrah som Allah har skapat och som gör oss genomgoda, vår fitrah som gråter och kallar tillbaka till islam med dess akhlak, förstånd och framför allt - sanna tawhid.

“Säg : ‘Vår Herre skall [en gång] samla oss alla och då skall Han döma oss med sanning och rättvisa, ty Han är Den Som gör sanningen uppenbar, Den Som vet allt’ . ” 

(Qur’an, XXXIV : 26) 

Man låter Gud bestämma och döma och undviker högfärdighet, överlägsenhet, exklusivitet - typ mobbning, och kränkning av den andre - som man vet har gått vilse. Ändå visar man hänsyn och respekt och uttrycker bara den övertygelsen om att Gud kommer att dömma alla, rättvist och enligt den enda absoluta gällande sanningen.

Qor’anens urvackra budskap känner vi återigen i versen (XLI : 34), där muslimer uppmanas att inte “ge med samma mynt” utan att först besvara en dålig handling med en bättre, för att i alla fall alltid försöka visa godhet och undvika fientlighet och våld :

“Den goda handlingen och den dåliga handlingen kan inte ställas sida vid sida. Jaga bort [den dåliga handlingen] med en bättre - den som var din fiende kan bli din nära vän!“

(Qur’an, XLI : 34)

Principen om yttrandefriheten - med bibehållna principer om respekt för, ödmjukhet mot och hänsyn till dem man talar med, som kännetecknar islam - har vi bland andra ett mycket berömt exempel i Resulullah Muhammads siirah (livsväg, livsbeksrivning, biografi) : när polyteister från Mekkah som hade makt insåg att nya tron sprider sig och håller på att utrota deras “ordning” samlades de och försökte muta Muhammad för att lämna sin kallelse till islam; de erbjöd honom pengar - han tackade nej; de försökte med kvinnor - han tackade nej; så försökte de med att erbjuda honom makt - han tackade nej. De undrade - vad var det han ville, om inte alla dessa ‘rikedomar’?? Hur skulle de kunna köpa hans tystnad?? Han  svarade : “Ge mig frihet att tala med folk!” Han ville ha yttrandefriheten!

Förresten - några associationer?

Respekten för och hänsyn till andra genomsyrar hela diin ul islam. Jag avslutar första delen av inlägget med den mycket kända versen “Ni har er tro - och jag har min tro!” (Qor’an, CIX : 6) som tillsammans med (Qor’an, XVIII : 29) bekräftar att islam högt uppskattar den andres tankefrihet och yttrandefrihet, för tankefriheten, valfriheten och yttrandefriheten är grunden till att en människa skall kunna tänka, bilda sin uppfattning, avväga, förstå - och komma till islam, om Gud vill.

“Säg : ‘Sanningen från er Herre [framstår nu klar och tydlig] ; låt därför den tro som vill tro, och låt den förneka som vill förneka den‘ . “ 

(Qur’an, XVIII : 29)

Bismillah.

Uppriktighet i islam - detta är sannerligen ett alltid levande och aktuellt tema.

Föreläsaren började starkt med frågan, har någon här föreställt sig Domedagen? Sannerligen, har vi gjort det? Den som har gjort det, kan inte (längre) binda sitt hjärta för det jordliga, hans panna faller till sudjud och ögonen kan inte sluta gråta av fruktan – vad har jag gjort mig förtjänt till?  

Vi blev påminda om Sirat-bron, den tunna bron över helvetets eld som de som hade sann grudsfruktan i livet kommer gå över blixtsnabbt, vissa kommer knappt klara av att komma till andra sidan, och vissa kommer falla ner.  Subhan’Allah! ”Så bröder och systrar – jobba inte gratis!”, blev ett av budskap från föreläsaren. Genom uppriktig och ren niyyah (avsikt) kommer våra akt av ibadah få rätt belöning av Allah, när det verkligen räknas, på Domedagen. Vi blev påminda om regler hur vi skall tillbe Allah – det är varför Han skapat oss! – att med uppriktigt hjärta följa Qor’anen och Profetens (s.a.w.s.) Sunnah. Livet är ett test – beskedet om vi klarat av testet får vi först på Domedagen – så jobba inte gratis! 

Hur uppnår man ikhlas? Vi måste fråga oss i allt vi gör – gör jag det endast för Allah s.w.t.a? Eller är det för att få beröm och respekt från människor? Vi måste testa oss själva i livet, för att klara det slutliga testet hos Allah s.w.t.a. Föreläsarens goda råd till oss alla är att se till att ha en god gärning som ingen människa känner till: se till att den är gjord bara för Allahs ajur. Broder gav oss exemplet med tre män instängda i grottan, vars små, till synes obetydliga goda gärningar som ingen människa kände till var det som fick dem ur grottan.  Tänk dig att Domedagen är imorgon – och gör något endast för Allahs skull idag.  

En uppriktig “Laa ilaha illAllah” kommer väga mycket tungt på misan-vågen, när det är dags att få sin rättfärdiga dom.

När ens synder mot andra människor skalat bort ens goda handlingar och lyser på deras misan.

När misans sida med ens synder är stor som ett berg… och på den goda sidan är det bara ett litet kort med orden “Laa ilaha illAllah” sagda med ett uppriktigt hjärta.

När ingen människa som älskade en i denna värld - ens föräldrar, bröder, systrar, barn, makar - ingen kommer vilja hjälpa en med att frivilligt låna en av sina goda gärningar för att få en till Jannah?

Och vågen står i balans, det fattas EN ENDA god gärning. Och man hittar ingen som sitt bevis och pass till Paradiset.

En uppriktig ”Laa ilaha illAllah” räddar en.
Subhan’Allah!

Det var ett mycket starkt ögonblick. Föreläsaren avslutade med en vacker påminnelse : våra kroppsdelar lever laa ilaha illAllah och läget är hopplöst bara för den som är här för att leka och vägrar fundera om Sanningen.

Andra föreläsningen under temadagen “Levande tro” behandlade också Ibadah - ibadah på allvar.

Föreläsaren påminde oss i början om att mitt liv och min död, allting, hela tillvaron tillhör Allah. En mycket viktig påminnelse innan man fortsätter.

Så får vi höra den smärtsamt sanna hadithen om hur vi en dag kommer vara många, men vi kommer vara så svaga att vi blir attackerade från alla håll, eftersom ingen kommer frukta oss (ingen kommer ta oss på allvar, för att vi slutat ta oss själva och vår tro på allvar). I Qor’anen läser vi om vilka tre egenskaper smyckrar de bästa människorna på jorden: 

“Ni utgör det bästa samfund som fått uppstå [bland och för] människor: ni anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt och ni tror på Gud.” (Alu-Imran:110)

Vi klagar - vad händer om det blir slöjaförbud i offentliga platser, skolor, arbetsplatser…? Men hälften av ansvaret för läget kan vi ta på oss själva, som inte gör det som Allah s.w.t.a. beordrat oss. 

Det händer att vi inte gör, eller gör utan att planera, eller planerar men utför inte. Muslimer måste planera, och viktigast av allt - muslimer måste jobba. Vi vet vad som står i Qor’anen - Allah gillar inte dem som talar det de själva inte gör.

Föreläsaren tog upp ett inspirerande exempel om en 65-årig man som höll på att ta sitt doktorandexamen på Chalmers. Vid frågan “Vad skall du med examen när du är 65??” svarade han :”Det är till för att hålla hjärnan igång.” Har vi glömt att första ord som Allah uppenbarade var “Las!”?

Allah säger till oss att vårt jordliga liv är ett mödosamt strävande och hårt jobb tills det vi möter vår Herre : 

[Då skall du] människa, som under ditt mödosamma liv på jorden alltid hade din Herre för ögonen, [då skall du] möta Honom! (Inshiqaq:6)

Muslimer måste, alltså, jobba hårt och sträva hårt.

Kulminationen kom i slutet av föreläsningen, när vi påmindes om nobla styrkan av underkastelsen och lydnaden som uppriktiga muslimer visar i allting de gör: när versen om ändring av Qibla-riktningen uppenbarades mitt i ‘asr-bönen!! och Profeten Muhammed, s.a.w.s., bad de två första rekat med ansiktet mot Baytul Maqdis i Kudus och vände sig nästan 150 grader och bad de två sista rekat med ansiktet mot Kaba - alla han ledde i den bönen följde i tystnad, ordning och redan hans exempel  och bönen avslutades med ansiktet mot Makkah! Ingen ifrågasatte eller tänkte på att visa olydnad.**

Hur starka och stora blev de första generationerna, hur uppskattade? Vad var det som gjorde dem stora? Det var islam, rätta, uppriktiga tron, lydnad och kärlek för Det Goda, som väckte och uppfostrade det bästa i dem själva.

Var är ummah idag? Hur allvarlig tar vi vår dyrkan, hur lydiga och kärleksfulla är vi i vår ibadah - att följa Qor’anen och Resulullah Muhammed, s.a.w.s., Sunnah?

Föreläsaren avslutade med mycket vackra tankar - låt oss vårda de två viktiga relationerna i livet: realtionen med Allah s.w.t.a. genom att uppriktigt utföra salaat och få våra små miraaj varje gång vi ber; och med människor, genom att betala zakat.

(more…)