Bismillah.

Minns hur ni flydde uppför bergets sida utan att se er om, fastän Sändebudet långt bakom er ropade er tillbaka. Och Gud lät er känna sorg och grämelse i gengäld för den sorg och grämelse ni vållade Profeten och för att lära er att inte sörja över det byte som ni gick miste om, inte ens över det nederlag som ni led. Gud är väl underrättad om vad ni gör.
(tolkningen av Koranen, II:135)

Nedan kan du insha’Allah läsa ett utdrag ur Ibn Kathirs tafsir av dessa verser.

“Minns hur ni flydde uppför bergets sida utan att se er om” När muslimerna sprang ifrån fienden utan att se sig om pga paniken, skräcken och rädslan som hade tagit över dem
“fastän Sändebudet långt bakom er ropade er tillbaka.” Muslimerna lydde inte Sändebudet , utan gjorde tvärtom hans order.

Ibn-’Abbas säger: “Det blev inte kvar mer än 12 män med Allahs Sändebud som skyddade honom !… Bland dem var Talha som stannade kvar, medan andra stupade medan de försvarade Sändebudet . Sedan bad Talha om tillåtelse att strida, och han stred som hans bröder före honom, och när han blev sårad i händer (fingrar), sade han: ‘Hissin!’ Allahs Sändebud sade då: ‘Hade du sagt: Bismillah (“I Allahs Namn”) och nämnt Allahs Namn, hade änglarna lyft upp dig och människorna hade skådat det tills änglarna förde dig till himmelen!’ Sedan klättrade Rasulullah till sina följeslagare som hade samlats.” Al-Bukhari anger en hadith från Kajs ibn Abi-Hazim, som säger: “Jag såg när Talhas hand kapades, och han försvarade Sändebudet med den. Alltså, vid ‘Uhud!” I två sahih (Al-Bukhari och Muslim) anges hadith från Mu’tamar ibn Sulayman, som berättar från sin far och han från Abu-Othman an-Nahdi, som säger: “De dagarna när Allahs Sändebud stred, blev ingen annan kvar med honom, förutom Talha ibn Ubayd och Sa’d!” *

( * Bloggarens kommentar: dessförinnan hade 10 muslimer stupat när de försvarade Allahs Sändebud från mushriqs attacker; och kvar till sist var bara Talha och Sa’d).

I två sahih böcker finns hadith från Ibrahim ibn Sa’d ibn Abi-Waqqaas, som berättar från sin far: “På Dagen av Uhud såg jag till höger Sändebudet och till vänster såg jag två män klädda i vitt som ivrigt försvarar honom och jag såg dem aldrig mer varken före eller efter det (dvs. såg han arkängel Gibril och ängeln Mikail, alayhis-salaam).

Abu-Aswad berättar från Urwah, och han från Zubayr: Ubayy ibn Halaf, bror till Bani-D’umah, hade svurit medan han var i Makkah att han skulle mörda Allahs Sändebud . När Sändebudet hörde om hans ed, sade han bara: “Nej, utan jag skall döda honom insha’Allah!” Under striden vid ‘Uhud, gick Ubayy i sin järnpansar i attack mot Rasulullah Muhammad . Ärade följeslagaren Musab ibn Umayr försvarade Sändebudet , och han var bror till Bani Abdid-Dar som själv hade försvarat Sändebudet ; och han stupade. Allahs Sändebud såg Ubayy ibn Halafs nyckelben och slog med svärdet. Ubayy föll ned från hästen, men det fanns inget blod efter slaget. Hans medsoldater hämtade honom medan han röt som en sårad best! De undrade: “Vad är det med dig? Det är bara ett lätt sår.” Då upprepade han Sändebudets ord: “Nej, utan jag skall döda Ubayy insha’Allah!” och när han dog gick han till Eldens eviga plågor:
De kommer alltså till sist att erkänna sin synd, men de vars mål är den högt flammande Elden är då långt bortom all nåd och förlåtelse.
(tolkningen av Koranen, LXVII:11)

Abu Hurayrah berättade:

Allahs Sändebud (pekandes mot sin brutna hörntand) sade: “Allahs Vrede är stor mot dem som har skadat Hans Sändebud. Allahs Vrede är stor mot den man som Allahs Sändebud har dödat för Allahs Skull.”
(Sahih Al-Bukhari, “Al-Maghaazi” 5/59/400)

Ibn ‘Abbas berättade:
Allahs Vrede är stor mot den som Profeten dödade för Allahs Skull. Allahs Vrede är stor mot människor som förorsakade blod i ansiktet av Allahs Profet.
(Sahih Al-Bukhari, “Al-Maghaazi” 5/59/401)

Ibn ‘Abbas berättade:
Allahs Vrede är stor mot den person som en profet har dödat, och Allahs Vrede blev stor mot den som hade förorsakat att Rasulullahs ansikte blödde.
(Sahih Al-Bukhari, “Al-Maghaazi” 5/59/403)

Det har berättats från Hammam b. Munabbih som sade: Detta är vad som Abu Hurayrah berättat till oss från Allahs Sändebud . (Med detta introduktion) berättade han ett antal hadither. En av dem var att Sändebudet sade: “Stor är Allahs Vrede mot folk som har gjort detta mot Allahs Sändebud “, och då pekade han mot sin framtand. Rasulullah sade också: “Stor är Allahs Vrede mot den person som Allahs Sändebud har dödat fii sabilillah ‘azza wa jall.
(Sahih Muslim, “Kitab Al-Jihad wa’l-Siyar” 19/4420)

Bismillah.

Bloggarens inledande ord: Författaren, Hilmi Ali Sha’ban, beskriver några av Rasulullah Muhammads följeslagare i detalj i sin bok “Rasulullahs följeslagare “. En av dem är Abdurrahman b. Awf . Översättning av en liten del av författarens beskrivning av denne ädle följeslagare kan du insha’Allah läsa nedan.

Han var en av de första muslimer. Herren gjorde Abu Bakr as-Siddiq till anledning att Abudrrahman skulle upptäcka Ljuset. Han var i underbart sällskap när han var bland de första att uttala shahadah: Uthman b. Affan, Zubayr ibn al-Awwam, Talaha ibn Ubaydullah och Sa’ad ibn Abu-Wakkas.

Världarnas Herre ärade Abdurrahman till att bli en av de fösta 8 som blev muslimer och en av dem som stärkte den i den tidigaste perioden. Han är också en av 10 följeslagare till vilka Allah (genom Sitt Sändebud ) sänt glada nyheter, medan de fortfarande levde, om att Jannah är dem lovad!

Mänsklig historia känner få människor som Abdurrahman b. Awf , som på Allahs väg har skänkt till andra människor gåvor som Allah hade gett honom. Få människor har haft sådana egenskaper av ren godhet och ädelhet. Om självaste hans själ hade varit av nytta eller till hjälp till en annan människa, hade han - om bara han kunde göra det - skänkt bort den till sin medmänniska som är i behov av den.

Varje gång Allah ökade hans egendom, delade han ut mer och mer av den till andra. Han var lik en flod som himmelen förser med vatten och floden vattnar marken där den rinner.

Abdurrahman hade ett klart och tydligt mål med att öka sin rikedom: att spendera den enligt islams ädla föreskrifter.

När Rasulullah Muhammad ville utrusta armén kallade han följeslagarna och sade till dem att ge sadaqa för det ändemålet. Abdurrahman gick hem och hämtade en påse med pengar: “Ya Rasulullah, jag har 4000 dirham - 2000 ger jag för Allahs skull och 2000 har jag lämnat kvar för min familjs behov.”

Sändebudet , berörd av hans generösitet, gjorde duaa: “Må Allah öka det som du har gett och må Han öka det som du har lämnat för dig själv.”

Efter denna duaa ökade barakah i hans egendom.

När man höll på att förbereda sig för Tabuk, där muslimerna skulle möta enorm Bisantisk armé som var utrustad med många hästar och provianter, behövde muslimerna bidra med stridsutrustning, allt ifrån riddjur, provianter och stridsvapen - och muslimerna gav mycket, men det som Abdurrahman ibn Awf då gjorde (Tabuk blev anledningen till att skilja mellan hycklare och sanna troende), överträffar allt annat. Han kom fram till Rasulullah Muhammad och lade en stor mäng guld som sadaqa. Omar kommenterade: “Jag anser att han har gjort fel, eftersom han inte har lämnat något för sin egen familjs behov.”

Sändebudet Muhammad frågade Abdurrahman : “Har du lämnat kvar något kvar för din familj?”

“Ja” svarade han

“Vad är det?” frågade Rasulullah .

“Jag har lämnat dem med nafaqa och belöningen som Allah och Hans Sändebud har lovat.”

Bloggarens avslutande kommentar: Idag, min troende syskon, du som har familj att försörja…

Hur mycket kan du tänka dig att ge bort för Allahs skull, till våra torterade bröder, systrar, barn i Gaza…?

Hur mycket av din tid kan du tänka dig att avsätta dagligen för Allahs skull för att sprida sanningen om islam och bekämpa islamofobin…?

Eller hur mycket räds du att du och dina kommer att sakan av er rizq om du ger bort uran räkning för Allahs skull, för att underlätta det för en Allahs skapelse som lider?

Hur mycket tid dagligen tror du att du inte kan avsätta för att förbereda gott för dig själv inför Domedagen?

Du själv känner bäst svaret som väntade i ditt hjärta…

Bismillah.

För att kunna förstå denna artikel, läs dess första del här.

Han gjorde ett fel, men förlåtelsen för den genom tawbah visade sig vara en hård prövning av hans tro.

Detta är en berättelse med många, många lärdomar. Denna, andra artikel, är en berättelse om insikt, om uppriktighet, om tawbah och duaa, om rättvisa och barmhärtighet i islam. Det är en berättelse om tacksamhet, en berättelse om hur troende skyndar sig att glädja sin bror med goda nyheter, en berättelse om wala wal bara, en berättelse om tålamod, prövning och Allahs Rahma mot de sanna, uppriktiga troende. Den här berättelsen kommer att beröra dig mer än vad du anar, den kommer du bära med dig länge, insha’Allah.

Profeten förbjöd alla muslimer att tala med Ka’b och de andra två.

Ka’b berättade att de andra två männen stannade i sitt hem, grät och gjorde duaa, medan han själv, som var ung och stark, fortsatte att gå till masjid och be med alla andra muslimer. Han fortsatte att gå till marknaden men ingen talade med honom, det var som om han inte existerade. Försök att föreställa dig, min goda syster… vilka plågor som bredde ut sig genom Ka’bs bröstkorg… jag tror att det är obeskrivlig, den känslan, den tyngden som måste ha ätit honom varje vaken stund, och även när han sov… den självförakt som han måste ha känt… för han visste att det var bara hans eget fel: han var inte orättvist utfryst för att någon översittare ville utöva sin makt och arrogans på honom, nej - han visste, och den vetskapen måste varit det som var svårast att leva med, att bära, att andas in och ut, att inte kunna fly ifrån - han visste att han inte var något offer för mobbning, utan att prövningen som han levde dag in och dag ut var fullständigt och bara hans fel… som hade lyssnat på djävulens viskningar.

Vem tror du stod vid sidan om och smörjde sig in i skadeglädjen…?

SubhanAllah… Ka’b berättar att under den här perioden brukade han med förväntan hälsa Sändebudet , Nåd till alla världar, och hur han höll andan i förväntan att få tillbaka hälsningen från Profetens läppar, hur han tittade på Profetens läppar med spänning, för att kunna se om de rörde på sig det minsta, om de uttalade den islamiska hälsningen tillbaka… men Barmhärtighets Profetens läppar förblev förseglade varje gång…

Utfryst.
Ensam.

Jag anar att dina sympatier är med Ka’b, även om du inte vet om Allah hade förlåtit honom. Just, don’t. Bekämpa den känslan. Gör det innan du fortsätter att läsa historien om Ka’b bin Malik.

Han berättade senare hur han brukade ställa sig så nära Sändebudet Muhammad som möjligt när han bad, och hur - när han började be, brukade Sändebudet vända sig och titta på honom - men när han vände sig mot Den Älskade Profeten , vände Profeten ryggen till honom.

Kan du ens föreställa dig plågor som tär bröstkorgen som får uppleva detta?
Kan du, verkligen?

Han berättade hur han en dag klättrade på Abu Qutadahs vägg - Abu Qatadah var hans kusin och hans bästa vän - och hälsade honom med salam. Men Abu Qatadah svarade inte tillbaka.
Inte ens en “wa alaykumu salam”. Ingenting.

Ka’b frågade honom: “Vid Allah! Vet du inte att jag älskar Allah och Hans Sändebud ?”
“Allah vet bäst”, var Abu Qatadahs svar.

Ka’bs hjärta darrade, smärtan var för stor, den flög till hans ögon och tårarna började rinna medan han klättrade tillbaka från sin bästa väns vägg. Han gick hem, tillbaka till tystnaden, skammen, ensamheten.
Utfryst.
Ensam med sina våndor.

En annan dag när han gick genom marknaden hörde han när en försäljare från Sham frågade om honom. Folk pekade med handen mot Ka’b, så mannen från Sham kom fram till honom och räckte honom ett brev. Ka’b öppnade brevet - det var från kungen av Ghassanid, en kristen Arab stam. I brevet stod det att de hade fått veta att ‘hans vän hade övergett honom’ (hans vän, dvs. Sändebudet Muhammad ), men att ‘Allah ville inte att Ka’b skulle leva i förnedring och isolation’. De bjöd in honom att ansluta sig till dem, för de skulle trösta honom, de skulle inte kränka honom så som Profeten och muslimerna gjorde.

Ka’b berättade att i den stunden så tänkte han: “Detta är ett test från Allah!” och att han kastade bort brevet till elden, han kastade det med full kraft, som om det var giftigt, och tittade när det eldvågorna slukade det.

Dagarna gick. En månad gick… fyrtio dagar gick - och Ka’b var fortfarande utfryst… han började känna som om jorden sluts över honom.

Profeten skickade honom order att hålla sig borta från sin hustru…! Han frågade om han skulle skilja sig från henne, men fick svaret att han bara skulle isolera sig från henne och låta bli att röra henne.

De andra två männen som hade fått liknande order som Ka’b bad Profeten att låta deras fruar stanna kvar med dem för att hjälpa dem med att städa, laga mat och tvätta kläder, men Ka’b ville uppfylla Sändebudets order och sökte inte att bli beviljad en sådan lättnad, utan han bad sin hustru att lämna honom och bo hos sina föräldrar.

Dagarna gick… nu hade femtio dagar gått sedan de väntade på att domen skulle komma. Ka’b berättar hur han hörde nyhet som han hade hungrat efter under så lång tid:

“Jag hörde det medan jag bad fajr bönen på taket av mitt hus. Jag hörde en man som skrek från berget Sala’: Å, Ka’b ibn Malik, gläd dig!
Jag föll ned i sujud och jag visste att lättnaden hade kommit. Profeten hade tillkännagett min förlåtelse under salat-ul fajr. Bröderna kom till mig med de glada nyheterna, de skyndade sig så att de red på hästar, de ville inte komma en minut för sent. Men mannens röst med den glädjande nyheten från berget hade redan nått mig, den var snabbare än hästarna. Så när jag såg den mannen gav jag honom min klädesplagg som ett tack, och jag hade en enda klädesplagg. Jag skyndade mig till Profeten . Folket kom i grupperna för att välkomna mig, de glädde sig med mig. Jag gick rakt till masjid och fann Profeten och en grupp av följeslagarna där de satt. Talhah ibn Ubaydallah stod upp och skyndade sig mot mig. Han kramade om mig och gratulerade mig. Vid Allah, ingen annan av Muhajireen (muslimerna som hade utvandrat från Makkah till Madinah) kom fram till mig förutom han. Vid Allah, jag skall alltid vara tacksam till honom för det han gjorde. När jag hälsade Profeten såg jag hur hans ansikte lyste av glädje: ‘Gläd dig, för detta är det bästa dagen i ditt liv sedan din mor födde dig!’ sade han till mig. ‘Är det (förlåtelsen) från dig, ya Rasulullah?’ frågade jag. ‘Nej, utan den är från Allah!’ svarade han .”

Allah hade sänt uppenbarelsen, verser om de tre följeslagarna som utan gilitg ursäkt hade uteblivit från striden vid Tabuk:

- Gud har i Sin nåd inneslutit Profeten och dem som övergav ondskans rike och dem som gav utvandrarna husrum och hjälp - dem som följde honom i de mörka stunder, då några bland de troende nära nog hade svikit. Ja, Han inneslöt dem alla i Sin nåd; Han, den Barmhärtige, ömmade för dem.
- Och Han har visat de tre Sin nåd, de tre som inte gick med i fälttåget men som till sist, när jorden och dess vidder tycktes dem trång och de greps av djup beklämning, förstod att de inte kunde fly bort från Gud utan måste finna en väg tillbaka till Honom. Då inneslöt Han dem i Sin nåd, så att de i ånger kunde vända sig ifrån synden; Gud, den Barmhärtige, går den ångerfulle till mötes.
(tolkningen av Koranen, IX:117-118)

Ka’b sade till Sändebudet Muhammad : “Ya Rasulullah! Jag skulle vilja ge bort allt jag äger som ett bevis på min ånger och min tacksamhet till Allah!” Profeten Muhammad svarade: “Det är bättre att behåller din egendom.”

“Då skall jag behålla bara det som jag hade fått efter Khaybar-striden.” svarade Ka’b. “Sannerligen, Allah har räddat mig för min uppriktighet, så en del av min tawbah skall vara att alltid tala sanning så länge jag lever.”

Senare berättade Ka’b att efter den dagen ljög han aldrig mer medvetet och han hoppades på att Allah skulle skydda honom från att göra det omedvetet, livet ut.

Denna berättelse bottnar i så många lärdomar, så många underbara lärdomar, den lämnar en i ett tillstånd av eftertänksamhet. Bär den med dig, och tänk på hur många, hur många lärdomar som den här bloggaren inte ens nämnt, men som tydligt lyser om du bara vill se.

Må Allah förbarma Sig över den ädle följeslagaren Ka’b bin Malik och ära honom med Sitt Ansikte.
Må Allah hjälpa oss att aldrig medvetet befläcka våra hjärtan och må Allah skydda oss från att omedvetet göra det, så länge vi lever.
Amin.

Ett av tecken på att troende har smakat imans sötma, är att han avskyr att återgå till jahiliyyah lika mycket som han avskyr det att bli kastad i elden… (från sahih källor)

Bismillah.

Han gjorde ett fel, men förlåtelsen för den genom tawbah visade sig vara en hård prövning av hans tro.

Detta är en berättelse med många, många lärdomar. I denna, första artikel, kommer det att vara en berättelse, en påminnelse till mig och till dig, om det hemska med att dröja med att utföra goda handlingar. “Det finns tid, du behöver inte skynda dig med att göra goda handlingar - vänta! Du hinner ändå!” viskade djävulen den utstötte till Ka’b bin Malik, precis så som han fortsätter att viska och övertala, besmutsa och förgifta troende människor på sina avvägar fram till Domedagen.

Ka’b var son till Malik, en stor poet från stammen Khazraj i Madinah, som skrev storartade poem under strider mellan stadens två berömda stammar, al-Aws och al-Khazraj, strider som skedde ofta under jahiliyyah. Ka’b ärvde sin fars gåva och blev själv känd som en poet.

Ka’b var en av dem som tidigt tog emot islam i Madinah. Han var en av de 40 som samlades för salat-ul-jumuah för första gången, det var innan Profeten gjorde hijrah till Madinah. Han var också bland de 73 män som reste från Madinah till Makkah för att svära trohet till Profeten .

Han var berömd för sin vältalighet (han var poet) och kunskap (han återberättade 80 hadither från Profeten , lika så hans barn och hans hustru Khayrah R.A) och ansågs vara en av de mest lärda inom sin stam. Hans son Abdurrahman var en av muftier i Madinah efter följeslagarna.

Ka’b deltog i alla strider med Profeten, förutom två. Första gången var det under striden av Badr. Han var inte den ende som stannade kvar i Madinah, för många hade inte ens anat om att en strid skulle ske för det ursprungliga syftet med den expeditionen var att få tillbaka godset som hedningarna från Makkan hade konfiskerat från muslimer.

Men det var en annan sak med striden vid Tabuk. Profeten Muhammad förklarade för alla muslimer att de efter en lång färd skulle möta en stor armé var stor i en väldig hetta, så att de skulle förbereda sig väl. Det var tiden för dadelskörd, så det var extra svårt att lämna sitt hem och det som man odlat under året att kanske ruttna… Många hycklare bad Rasulullah om att stanna hemma, och de kom med olika ursäkter. Han beviljade deras önskemål och accepterade deras ursäkter och lämnade deras niyyah till Allah. Vissa muslimer var alldeles för svaga eller för gamla, eller helt enkelt för fattiga (de hade inte egna riddjur till resan) för att kunna följa med, och Rasulullah Muhammad lät dem stanna kvar.

Men Ka’b var varken för fattig, för gammal eller fysiskt för svag. Han var ung, stark, rik och hade stridsutrustning. Men han tänkte att just därför så skulle han slutföra sina förberedelser väldigt fort, och han fortsatte med sitt liv utan att göra förberedelser för Tabuk. Han fortsatte att skjuta upp och förhala sina förberedelser, medan tiden gick. Han tänkte att han skulle göra det imorgon eller dagen efter imorgon.

Dagarna gick utan att han började förbereda sig tills en dag då han fick veta att arméen hade lämnat Madinah. Ka’b tänkte att han kanske skulle kunna skynda sig att förbereda provianter för resan och rida ikapp sina bröder. Men han tvekade… de hade redan åkt rätt så långt framför honom. När han till slut var redo att åka, var det för sent, han kunde inte hinna ikapp dem. Därför stannade han kvar.

Senare berättade Ka’b hur han gick genom Madinah efter att hans bröder, ledda av Guds Sändebud , lämnat staden, och hur allt han kunde se var antingen hycklare, eller gamla och svaga muslimer som Sändebudet hade låtit att stanna hemma - och hur han önskade att han hade följt med Profeten .

Kan du föreställa dig hur denne följeslagare kände sig, som låtit sin värsta fiende viska honom till att fördröja sina förberedelser, så som han viskar till dig och mig att dröja med tawbah, dröja med att utföra bönen, dröja med att börja bära slöja, dröja med att utföra hajj, dröja med att titta och lyssna det som skadat hjrätat genom ögonen och öronen, dröja med att återvända till Allah Den Barmhärtige..?

Kan du föreställa dig hans våndor medan han väntade i Madinah på Rasulullahs och sina bröders återkomst?
Ka’b berättade att, när han äntligen hörde att Sändebudet Muhammad hade kommit tillbaka från Tabuk, tänkte han till och med på att ljuga för honom , för att undvika hans förakt! När Rasulullah kom in i Madinah gick han direkt till masjid och bad 2 bönecirklar. Sedan satt han kvar där och lyssnade på sina bröder. Över 80 män kom till honom med ursäkter för att ha missat att följa med honom, de hade olika ursäkter. Profeten accepterade deras ursäkter, bad Allah att förlåta dem och lämnade deras niyyah till Allah.

När det var Ka’bs tur, berättar han hur Sändebudet log med ett kallt leende mot honom, och sade: “Kom hit!”

Ka’b satte sig mittemot Profeten .

“Vad har gjort att du inte följde med oss?” frågade han Ka’b.

“Jag svär vid Allah, om jag talade med någon annan skulle jag erbjuda en ursäkt som skulle rädda mig från dennes vrede, jag är vältalig. Men om jag sade något till dig som skulle göra dig nöjd med mitt agerande, vet jag ändå att Allah snart skulle se till att du blir arg på mig. Genom att berätta sanningen för dig hoppas jag att att få Allahs Förlåtelse. Jag svär vid Allah, det finns ingen ursäkt för mig! Och vid Allah, var jag aldrig friskare, rikare eller starkare, än när jag stannade kvar medan ni red till Tabuk.”

Sändebudet sade: ”Denne man har sagt sanning.” Han vände sig till Ka’b och sade till honom: ”Stå upp och vänta på att Allah skall ge Sitt Beslut.”

Några män från Banu Salamah förebrådde Ka’b för att han inte hade kommit med en (påhittad) ursäkt till Profeten så att han kunde be Allah att förlåta honom. Ka’b frågade om det fanns någon annan som är i samma situation som han och fick svaret att två män hade sagt samma sak som han och precis som han så väntar nu de på att Beslut angående deras handling skall komma. Det var två fromma muslimer som hade deltagit i striden vid Badr, vilket var en tröst till Ka’b i denna hårda prövning.

Hur svår prövningen var, kommer du insha’Allah att förstå om du läser artikelns andra del som publiceras snart insha’Allah.

Bismillah.

De var Rasulullah Muhammads följeslagare, .

Bukhari, bok 8, volym 73, hadith 169

Salama bin Al-Aqwa återger:

Vi gav oss iväg med Rasulullah Muhammad till Khaibar och vi reste nattetid. En man sade till ‘Amir bin Al-Aqwa’: “Skall du inte låta oss höra din poesi?” ‘Amir var poet, så han gick ner och började i rytmisk röst recitera poesi till människorna; poesin var i samma takt som kamelernas fotsteg:

“A Allah! Utan Dig skulle vi inte ha vägletts till Den Rätta vägen,
vi skulle inte givit i välgörenhet,
vi skulle inte ha bett.