Bismillah.

Thumame ibn Uthal, radiAllahu ‘anhum, var före islam en egenmäktig människa med ett bistert hjärta. Han var sitt folks ledare och van vid att alla lyder honom.

När han hörde om att Muhammad, sallallahu ‘aleyhi wasallam, kalalr till en “ny tro”, blev han en hård fiende till islam och Profeten. Han ville mörda Profeten, så starkt var hans hat.

En dag gav sig Thumame iväg till Makkah för att göra ‘umra och tawaff runt Kaaba, och att offra djur till gudar och statyer. Men han blev tillfångatagen vid Madinah och förd till staden, utan att man visste vem deras fånge var. Man band honom vid en stolpe och lämnade honom över natten. Nästa morgon, när resulullah Muhammad kom till masdjid, kände han direkt igen fången. Han frågade sahaba: “Vet ni vem ni har fångat?” “Nej, resulullah, vi vet inte vem det är.”
“Detta är Thumame ibn Uthal al Hanaefiyy. Behandla honom väl.”

Resulullah Muhammad ville visa denna hårda man hur storslagen förlåtelse och tolerans (som är del av islam) är. Sahaba kom med mat och drick till Thumame, och Resulullah gick till sitt hem. Thumame såg att man behandlade honom mycket väl, speciellt resulullah Muhamamd, som en gång frågade honom: “Hur mår du, Thumam?” Han svarade: “Jag mår bra… Ya, Muhammad, om du vill döda mig, har du rätt att göra det. Om du visar mig barmhärtighet, är jag tacksam till dig för det.” Resulullah , sallallahu ‘aeyhi wa sallam, lämnade honom så i ytterliggare 2 dagar, medan sahaba kom till fången med mat och mjölk från Resulullahs egen kamel.

Efter 2 dagar, kom Resulullah Muhammad, sallallahu ‘aeyhi wa sallam, igen till Thumame och frågade samma fråga: “Hur mår du, Thumam?” Han svarade: “Jag mår bra… Ya, Muhammad, om du vill döda mig, har du rätt att göra det. Om du visar mig barmhärtighet, är jag tacksam till dig för det. Om du vill ha mina rikedomar, säg det, och du skall få det.”

Samma konversation upprepades mellan dem efter följande 2 dagar.

Därefter beordrade Resulullah, sallallahu ‘aeyhi wa sallam, sahaba att befria Thumame och låta honom gå.

Thumame gick från masdjid till Madinas förort, till en vattenkälla, där han tvättade sig och då kom han tillbaka till masdjid. Resulullah, sallallahu ‘aeyhi wa sallam, satt fortfarande där med sahaba. Thumame stod framför Resulullah, sallallahu ‘aeyhi wa sallam, och i en kraftig röst, så att alla kunde höra honom, sade: “Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och jag vittnar att Muhammad är Hans profet!“

Han satte sig mitt emot Muhammad, och sade: “Ya, rasulullah, jag hatade ingen annan människa så som jag hatade dig, men du blev den människa jag tycker om mest av alla. Wallahi, hatade jag ingen annan tro mer än din tro, men din tro blev den tro jag tycker om mest. Wallahi, hatade jag ingen annan stad mer än din stad, men din stad blev den stad jag tycker om mest.”

Han nämnde hur han i jahiliyyat dödade många muslimer och att han därför står i skuld: “Jag misshandlade dina sahaba, hur skall jag gottgöra dem?”
Resulullah, sallallahu ‘aeyhi wa sallam, svarade: “Thumama, det finns ingen reprimand för dig. Sannerligen - islam raderar det som varit innan.” Resulullah, sallallahu ‘aeyhi wa sallam, ville lugna nyblivne muslimen, och han gladde honom med nyheter om belöningen som islam för med sig.
Nästa dag gjorde Thumame, radiallahu anhum, sig i ordning och gav sig iväg till Makkah för att göra ‘umra enligt av Allah föreskrivna ritualer. Han fick rida till Makkah på Resulullahs, sallallahu ‘aeyhi wa sallam, häst. Hittills vågade ingen muslim göra ‘umra och hajj ritualer enligt islam.

Thumame reste till Kaba och i sin kraftiga röst, vars eko började sprida sig genom Makkah, bad han talbiyyah: “Labbayke, Allahumme labbayk…”
“Jag gensvarar till Dig, Allah, jag gensvarar till Dig. Jag gensvarar till Dig, det finns ingen annan vid Din sida, jag gensvarar till Dig. Sannerligen, all tacksamhet tillhör bara Dig, hos Dig är all välgång och all makt. Du har ingen like, jag gensvarar till Dig.”

Texten/informationen är hämtat ur boken “Profetens följeslagare”, översättningen är bloggarens.

Bismillah.

Resulullah Muhammad, sallallahu alayhi wa sallam, älskade Al-Miqdad Ibn ‘Amr, r.a, tack vare hans vackra egenskaper, goda ahlak och hans moraliska egenskaper. Profeten, sallallahu alayhi wa sallam, insåg Al-Miqdads (r.a.) stora insatser för islam, hans djupt rotade islam och hans själs renhet och därför visade Profeten, sallallahu alayhi wa sallam sitt tycke för honom. Allah, s.w.t.a., älskade Al-Miqdad - därför älskade Profeten Muhammad, sallallahu alayhi wa sallam honom också!
Muhammad, sallallahu alayhi wa sallam, har sagt: “Sannerligen har Allah beordrat mig att älska fyra av er och upplyst mig om att Han älskar dem.” När muslimerna frågade vilka det var, svarade han att det var ‘Ali, Abu-Zarr, Al-Miqdad och Salman.

‘Ali Ibn Abu Talib, (r.a) berättar att Resulullah Muhammad, sallallahu alayhi wa sallam, har sagt : “Gud har gett till alla Sina sändebud 7 medhjälpare och medföljare av ädel härkomst. Gud har gett mig 14 sådana följeslagare: Hamza, J’afar, Abu Bakr, Omar, ‘Ali, hasan, Hussain, Ibn Masud, ‘Ammar, Huzeyfe, Abu Zerr, Al-Miqdad och Bilal.”

Al-Miqdad Ibn ‘Amr, r.a, var bland de första mujaheeds och tjänade Guds deen hela sitt liv, sedan han tog emot islam. Al-Miqdad följde Resulullah Muhammad, sallallahu alayhi wa sallam i varje strid.

Han ägnade hela sin tillvaro till att sprida islam. Han var ständigt vid Resulullah Muhammads, sallallahu alayhi wa sallam, sida. Själv var han anspråkslös, men skötte mycket väl om sin häst Sabha, eftersom den var till stor hjälp i striden.

Resulullah Muhammad, sallallahu alayhi wa sallam, gav honom styre över en provins. När Al-Miqdad kom tillbaka från den, frågade resulullah, sallallahu alayhi wa sallam, honom hur han mådde som emir (härskare). Al-Miqdad svarade: “Det styret (emiratet) gjorde att jag ägnade mig helt åt mig själv - jag härskade över dem, men jag visste inget om dem! Jag ber dig att befria mig från den (bördan, ansvaret) att styra över så mycket som 2 människor!”

Detta belyser hans uppriktiga ödmjukhet och anspråkslöshet - han ville inte vara ‘över’ andra människor, han ville undvika styrande poster för att han ville undvika att makt och egenmäktighet tar över hans hjärta. Al-Miqdad, r.a, brukade ofta upprepa Profetens, sallallahu alayhi wa sallam, ord ‘lycklig är den som är besparad fitnah’. Att undvika höga poster var hans sätt att undvika fitnah.

Vid striden i Badr (berömda första striden som Resulullah, sallallahu alayhi wa sallam, deltog i med sahaba, r.a.) verkade situationen i början mycket svår för muslimer. När Resulullah, sallallahu alayhi wa sallam, fick veta att Quraysh hade förberett stor armé , gått ur Mekka och kommit till Badr, samlade han muhajeers för att rådgöra med dem.

Abu Bakr As-Sidiq, radi Allahu ‘anh, stod upp och sade: “Det bästa är att vi går in i strid och, samlade och enade kring Profeten, a.s, bekämpar mushriks.”
Sedan stod Omar Ibnul Hattab, r.a., upp och sade liknande ord som Abu Bakr.

Då trädde Al-Miqdad fram till Muhammad, sallallahu alayhi wa sallam, och sade: “Ya Resulullah! Utför det som Allah befaller dig, vi är med dig! Wallahi, vi säger inte som Banu Israil sagt till Musa ‘Å, Musa, gå du med din Herre och ta strid, vi stannar här’, utan vi säger ‘Gå du och din Herre, och vi skall kämpa med er’. Jag svär vid Honom Som sänt dig med Sanningen, om vi måste åka till de mest avlägsna platser för att kämpa med dig, skulle vi åka och kämpa med dig tills segern var vår!”

Informationen är hämtat ur boken “Profetens följeslagare”.

Bismillah.

Jag vill dela denna historia med mina bröder och systrar i islam, för att väcka kärlek i Guds Namn för Profetens (sallallahu alayhi wa sallam) följeslagare, för att inspirera oss alla till tålamod och att påminna oss alla om grymheter som Profeten Muhammad (sallallahu alayhi wa sallam) och hans följeslagare varit utsatta för från de okunniga, från Sanningens fiender i början av Uppenbarelsen, när muslimerna var svaga och hade ingen stat.

Khabbab, radi Allahu ‘anhu, var sjätte av dem som omfamnade islam innanRasulullah Muhammad (sallallahu alayhi wa sallam) trädde in i Arkam Ibn Abu al-Arkams hus (där man lärde ut islam) och han var först- efter Rasulullah (sallallahu alayhi wa sallam) och Abu-Bakr - som öppet uttalade trosbekännelse trots att han visste att han skulle bli torterad och misshandlad. Hans trosbekännelse väckte ilskan och hat mot honom hos Quraysh-stammen, men Khabbab Ibn At-Aratt, r.a, hade en sällsynt tålamod när det gällde att uthärda deras tortyr, tålamod som kan jämföras med tålamod som Allahs nabiyy Eyyub, alayhissalaam., visade i sin sjukdom.

Föst att uttala shehadet var, så klart, Muhamad (sallallahu alayhi wa sallam) och Allah gav honom skydd från Quraysh-stammens tortyr i hans farbror, Abu-Talib. Nästa som blev muslim var Abu Bakr, som med Allahs amr, blev ännu en som skyddade Hans Profet (sallallahu alayhi wa sallam). Efter dem, blev muslimer vanligt folk som förutom Allah inte hade någon människa som skulle skydda dem från Quraysh attacker. Dessa är: Khabbab ibn Al-Aratt (radi Allahu anhu), Suhayb Ibn Sinan (radi Allahu anh), Bilal Ibn Rabbah (radi Allahu anhu), ‘Ammar Ibn Yasir (radi Allahu anhu) och Sumeyya Ummu ‘Ammar (radi ALlahu ‘anha). Quraysh-stammen brukade fängsla dem i järnpansar och lämna dem att dö i starka solen i stora smärtor. Allahs salam och rahmat till dem alla!
Som barn blev Khabbab såld som slav till en mycket rik kvinna från Mekka, Ummu Anmar al-Huzaiyya. Hans ägarinna insåg snart hans ödmjukhet, intelligens och lydnad och behandlade honom väl, till exempel inriktade hon honom att lära sig ett hantverk. Hon även befriade honom, efter att han tjänat henne en längre tid. Khabbab var mycket intelligent och lärde sig snabbt att läsa och skriva. Hans visade sin skicklighet även i sitt yrke som smed - hans sablar var av högsta kvalitetén och med vackra kaligrafiska dekorationer. Det tog inte lång tid innan han blev en berömd och respekterad smed, och Ummu Anmar al-Huzaiyya lät honom bo och arbeta i en av hennes hus som hon gjorde till smedjan.

Det är inte förvånande att barndomen utan mors kärlek och bekymmerslösa barnlekar i familjens trygghet gjorde att Khabbab Ibn Al-Arett, r.a, blev tystlåten och introvert man som tänkte mycket om universum och dess skapande, om människor och deras beteende och handlingar, om livet som kunde te sig orättvist och meningslöst. Han observerade människornas hänsynslöshet mot varandra, medan han själv bar på de dystra minnen från sin uppväxt. Han strävade efter att upptäcka livets och existens hemlighet. En av hans ädla egenskaper var att han var mycket tålmodig, mycket stabil och samlad.

Det var just den tiden när nyheten om en ny Profet, till vem ängeln Gibril regelbundet kommer med Sanningen från Den Ende Skaparen av allting, spred sig bland Araberna. Sanningen och Budskapet som uppenbarades till denne Profet Muhammad (sallallahu alayhi wa sallam) var universell för hela mänskligheten, den räddar människor från okunskaps- och villfarelse- kedjor som dittills tyngde dem.

I samklang med sin natur och anlag att resonera förnuftigt och betrakta livet med insikt, började Khabbab analysera Budskapet som Profeten Muhammad (sallallahu alayhi wa sallam) kom med. Han jämförde detta budskap med Mekkas befolknings levnadssätt som känneteckandes av skamlöshet, hänsynslöshet, synder och oförrätt handlande. Ljuset av en ren tro började oundvikligen skina i hans hjärta och han bestämde sig att söka upp Guds sista Profet (sallallahu alayhi wa sallam) och säga trosbekännelsen inför honom. Rasulullah Muhammad (sallallahu alayhi wa sallam) började därefter besöka Khabbab Ibn Al-Arett och prata med honom.

Khabbab Ibn Al-Arett dolde i början sin tro (pga rådande fientliga atmosfären och hoten mot muslimer i Mekka). Han kände trons sötma i hjärtat! När han kom till smedjan efter en khutba, var han fortfarande helt betagen av Rasulullahs (sallallahu alayhi wa sallam) ord och han viskade för sig själv : “Sannerligen, han är Rasulullah, Gud har sänt honom för att visa Den Rätta Vägen!” När män från stammen Quraysh som kom dit för sina beställningar (sablar) förstod att Khabbab blivit muslim, angrep de honom - de slog hårt hans späda kropp, trampade på honom och lämnade honom att ligga på golvet, svävandes mellan liv och död. När han vaknade till, kände han värk i hela kroppen, men han lyckades stå upp, tvätta sig och säga ord som han hade lärt sig från Profeten Muhammad (sallallahu alayhi wa sallam).

Ummu Anmar ville först inte tro på män som kom till henne och berättade att Khabbab blivit muslim - hur vågade en sådan människa (hennes befriade slav!) lämna hennes tro och trotsa henne! Men när hon insåg läget och hörde honom bekräfta att Muhammad är (Den Ende) Guds sista Profet, började hon tortera honom på vidrigaste sätt. Hon brukade värma järnkedjor i smedjan (där han tidigare jobbat) och fängsla hans anklar och vrister med dem. När han var fångad, brukade hon värma järnbitar och märka honom med dem! Hans kropp led oerhörda smärtor, men hans tunga uttalade bara långsamt: “Gud Är Störst… All tacksamhet tillhör Allah…”

Ummu Anmars tortyr lyckades inte sudda ut Khabbabs övertygelse i Sanningen och i Det Goda, men hon försökte - dagligen upprepade hon tortyren med het järn, eller lät unga män från stammen Quraysh trampa på Khabbabs kropp som låg över en eld, tills elden slocknat! Men ju mer denna vilde torterade honom, desto mer stabil och övertygad blev Khabbab i sin tro.

När Khabbab en gång låg på elden med knutna ben och händer, passerade Guds Profet Muhammad (sallallahu alayhi wa sallam) bredvid och när han såg Khabbabs plågor, blödde hans hjärta av barmhärtighet, bekymmer och smärtan för hans bror i islam. Profeten (sallallahu alayhi wa sallam) sträckte upp sina händer i sin du’a till Allah: “Å, Allah, hjälp Khabbab!” Inom loppet av bara några dygn blev Ummu Anmar sjuk i en dittills okänd sjukdom - hon kände sprängande huvudvärk, hon kände smärtor igenom alla ben och feber och smärtor tvingade henne att yla. Hon glömde Khabbab och blev sin egen största bekymmer. Trollkarlar och ’läkare’ försökte diagnosticera sjukdomen och göra medicin för henne utan framgång. En av dem föreslog att Ummu Anmars huvudvärk skulle lättas av hett järn - och hon beordrade ingen annan än Khabbab!att göra det (lägga hett järn på hennes huvud för att bli av med huvudvärk och andra smärtor). Subhan’Allah - situationen förändrades till det att hon själv berodrade martyren Khabbab att utföra det som fick henne att smaka sin egen grymhet från tiden när hon torterade honom! Hon dog av den ‘medicinen’ i stora smärtor, i okunskap och vilseledd.

Khabbab Ibn Al-Arret, radi Allahu anhu, dog 38 h.år och blev 63 år gammal.

‘Aliyy Ibn Abi-Talib, r.a, sade vid hans qabur: “Allahs rahmet till Khabbab. Han tog emot islam och gjorde higra självmant, och han levde som mujahid. Han gick igenom många plågor och svåra prövningar. Gud kommer inte förvägra honom belöning.”
Välsignad är den som kommer ihåg oh tänker igenom Profeten Muhammeds (sallallahu alayhi wa sallam) och hans följeslagares liv, välsignad är den som arbetar för Räkneskapens Dag, välsignad är den som är nöjd med vad han fått i denna värld i hopp och vetskap att Allah kommer vara nöjd med honom.
Allahs rahma och salam till Khabbab Ibn Al-Arret, en tålmodig, beständig och stabil muslim, en man med stark och ren tro.

Information för detta inlägg är hämtad ur boken “Ashabur-Rasulullahi (sallallahu alayhi wa sallam)”

Bismillah.

Imam Qurtubi, rahimahullah, sade att tre människor i vår historia hade förtalats för att ha begått otukt. Den ene är profeten Yusuf a.s., den andra är Mariam, mor till profeten Isa a.s. och den tredje är vår mor Aisha bint Abi Bakr r.a.

Han tittade på hur Allah Den Upphöjde har valt att befria var och en av dessa av Sina rättfärdiga tjänare, och insåg en viktig sak: när Yusuf a.s. ära kränktes med ont förtal om otukt, befriade Allah honom genom att använda Sig av en annan person.

När den andra av Hans rättfärdiga tjänare - Mariam, mor till Isa a.s. - anklagades för otukt, befriade Allah henne genom Sin profet, nämligen genom att hennes nyfödde son talade och försvarade sin mor, subhanAllah!

Men när troendes mor Aisha r.a. förtalades med att ha begått otukt, vem var det som talade för att befria henne? Det var världarnas Herre med Sitt Ord, med Koranen! Händelsen ifk (ifk = ont, illvilligt förtal) som Ummu mu’minin Aisha r.a. själv har återberättat i den berömda hadithen hadithul-ifk är möjligen den värsta illvilliga prövning som en oskyldig muslimah kan genomgå, men vilken ära för vår mor Aisha bint Abi Bakr! I vilket sällsynt och utvalt sällskap fick Rasulullah Muhammads älskade hustru befinna sig – och i det ädla sällskapet är det just hon som är den mest utvalda, för det är henne Allah SWTA väljer att försvara Själv! La ilaha ill Allah!

Bismillah.

Information till denna artikel är en översättning av texten från Studio Din - sidan. Detta är den andra artikeln om Ibn ‘Abbas, r.a. Innan du börjar läsa den, bör du läsa första delen.

Ibn ‘Abbas som mufassir

Det finns ingen tvekan om att Ibn ‘Abbas, r.a, var den mest framstående mufassir bland alla sahaba, må Allah vara nöjd med dem alla. Därför fick han heders smeknamn: Tarjumanul-Qur’ani (Koranens tolkare), Al-Bahr (Kunskapshav) och Hibrul-ummati (Hela ummahs lärde). Ibn Mas’ud, r.a, som själv var en av de sahaba som utmärkte sig mest i tafsirvetenskapen, sade om Ibn ‘Abbas, r.a: “Ibn ‘Abbas är en fantastisk Korantolkare (mufassir)!” Mujahid, en av dem mest framstående tabiin inom tafsirvetenskapen, som också var Ibn ‘Abbas, r.a, lärling, sade om honom: “Ibn ‘Abbas kallade man Al-Bahr (Havet) tack vare hans enorma kunskap.” Mujahid sade också: “När han tolkade någon vers, kunde man se ljuset omkring honom!” ‘Ali, r.a, beskrev hans sätt att tolka Koranen som “Som om han tittar till ghayb genom en genomskinlig slöja!”

Abdullah ibn Omar sade en gång om honom: “Ibn ‘Abbas är en i Rasulullahs () ummah som bäst känner det som Allah Den Upphöjde uppenbarat till Muhammad ().” Ibn ‘Abbas, r.a, samtida frågade ofta honom om de inte förstod något från Koranen, och de litade på hans svar.

Ibn ‘Abbas redan som ung, blev känd och berömd lärd man. Han var rådgivare till de första fyra khalifer. Speciellt många hadither talar om hur Omar, r.a, trots att han var äldre och khalif, brukade fråga Ibn ‘Abbas, r.a, om hans åsikt om en svår fråga kom upp: “Du är värd denna och liknande frågor!” och när Ibn ‘Abbas, r.a, löste problemet, accepterade den andra khalif, r.a, hans lösning och frågade ingen annan. Bukhari säger att Omar, r.a, ofta bjöd in Ibn ‘Abbas, r.a, när han skulle träffa följeslagare som deltagit vid Badr.

En gång såg Omar, r.a, att en veteran från Badr undrar varför han alltid bjuder in Ibn ‘Abbasa, r.a, till deras träffar - de hade sönder lika gamla som Ibn ‘Abbas… Därför frågade Omar, r.a, alla närvarande vad de tycker att betydelsen av Allahs Ord “Då Guds hjälp kommer med segern och du ser människorna i oräkneliga skaror flocka sig till Guds religion, lova och prisa då din Herres namn och sök Hans förlåtelse! Han är alltid beredd att ta emot den uppriktigt ångerfulles ånger.” (Koranen, CX) En av följeslagarna, r.a, sade: “Härmed beordras vi att tacka Allah och att söka Hans förlåtelse när Han hjälper oss och ger oss seger.”

Då frågade Ibn ‘Abbas, r.a, om denna surahs betydelse, och han svarade: “Den förknnar och bebådar Rasulullahs () död. Allah Den Upphöjde meddelar honom () med denna surah: Då Guds hjälp kommer med segern betyder att din dödsstund närmar sig, därför lova och prisa då din Herres namn och sök Hans förlåtelse! Han är alltid beredd att ta emot den uppriktigt ångerfulles ånger.
Omar sade: “Detta är precis vad jag vet om den här surah.” Därmed visade han, r.a, till de äldre och framstående följeslagarna att Ibn ‘Abbas, r.a, innehar kunskap som ofta de själva inte hade.

Ibn ‘Abbas, r.a, som en stor auktoritet i islamisk vetenskap, hade ett stort antal lärlingar, dvs. tabiin som lärde sig från honom. Specialister inom tafsir anför att det hade formats tre tafsir-skolor bland tabiin: makka-skolan, madina-skolan och iraqi-skolan, och att Ibn ‘Abbas grundade den makka-skolan, eftersom mufassir-tabiini från Makkah hade lärt sig islam och islamiska vetenskapsgrenar - framför allt, tolkningen av Koranen - just från honom.

De säger också att de lärda från makkah-tafsirskolan från tabiin generationen var de mest lärda, just tack vare att deras lärare var Ibn ‘Abbas, r.a.

Hur mycket Ibn ‘Abbas, r.a., var respekterad bland följeslagarna, illustreras bäst av Tavus ord, när han svarade på anklagelsen att han försuummar andra shaba, r.a, och umgås mest med Ibn ‘Abbas: “Jag såg 70 sahaba, Rasulullahs () följeslagare, som - om de hade olika åsikter i en fråga - accepterade Ibn ‘Abbas åsikt i den frågan.”

Abu Wayl berättar att Ibn ‘Abbas, r.a, reciterade och tolkade surat An-Nuur, och han tyckte så mycket om det han hade hört, att han sade: “Hade Perserna och Bysanter hört honom, hade de med all säkerhet accpeterat islam!”

Ibn ‘Abbas, r.a, handlade enligt sin kunskap, omsatte kunskapen i sina handlingar. Han fastade ofta under dagtid, och nätterna tillbringade han i ibadah i nattbönen. Han grät mycket i fruktan för Allah s.w.t.a, så mycket att man kunde se två linjer i hans ansikte… Han var mycket omtyckt bland folket även under periden efter de fyra första khalifer. Ibn ‘Abbas gjorde hajj samma år som khalif Muawiya. Men trots att khalifen hade sitt följe, eftersom han var ju khalif, var Ibn ‘Abbas, r.a, följe större: han omringades av människor som var törstiga efter kunskap.

Ibn Abbas tafsir

Ibn ‘Abbas, r.a, skrev inte själv en tafsir, men han tolkade hela Koranen för sina lärlingar, dvs. framstående tabiin, och det gjorde han en vers i taget. Han gick igenom hela Koranen med dem flera gånger, vers efter vers. De memorerade hans ord med största uppmärksamhet, och återberättade dem till nästa generationen. Den berömde filologen Muhammad ibn Ya’qub Al-Firuzabadi samlade dessa återberättelser och publicerade dem som ett verk, som en komplett tafsir, under namnet TANWIRUL-MIKYAS MIN TAFSIIRI IBNI ‘ABBAS. Den finns även idag.

Hans tafsir är karakteristisk för att den är kort, och hans ord fyller ut betydelsen av orden i Koranen. Denna tafsir är en av de klassiska tafsirer, vilket betyder att han tolkar Koranen framförallt genom Koranen, sedan genom Rasulullah Muhammads () hadither och sedan genom de framstående följeslagarnas åsikter. Dessutom, eftersom hans kunskap i arabiska språket och i förislamsik poesi var utmärkt, är han också känd att han använde dessa discipliner att tolka Koranen. (OBS - det menas inte att Ibn Abbas, r.a, använde poesi att tolka Koranen, subhanAllah, utan att han kunde använda sig av en poem eller dikt där ett visst ord hade använts i en viss mening, för att förklara och förtydliga vad det ordet betyder och huur det använts i Koranen, alltså hur den skall korrekt tolkas ur språkligt perspektiv. Glöm inte att arabiskan är ett språk av enorm rikedom.)

Han använde sig även till en viss, begränsad, mån av judiska och kristna berättelser. Vissa ogillade att han gjorde det, men andra försvarar honom och säger att han aldrig använde dessa berättelser i tolkningen av trons grundprinciper, speciellt inte i aqaid, utan i några mindre viktiga detaljer, som berättelser om folk som hade levt för länge sedan, men han var alltid mycket uppmärksam att inte använda sig av en berättelse som motsätter sig Koranen eller sunnahs texter.

Vi måste säga också att även andra följeslagare, r.a, som var mufassir, använde sig också av förislamisk poesi för att förklara Koranverser, men Ibn ‘Abbas, r.a, gjorde det något oftare än andra. Han ansåg, nämligen, att det var nödvändigt för att förklara de uttryck och ord i Koranen som var mindre kända, så att folk kunde förstå dem - eftersom Koranen är uppenbarad på det klara arabiska språket.

Han sade i samband med detta: “Om ni frågar mig om betydelsen av de mindra kända ord i Koranen, är mitt råd att ni söker dessa ord i poesi, eftersom arabisk poesi är antologi.” Efter några generationer började vissa lärda att kritisera ett sådant sätt att tolka Koranen, och de sade att förislamisk poesi inte kan tas som hjälpmedel till tafsir.

Men den här åsikten är i minoritet, eftersom det inte är frågan om att tolka Koranen med hjälp av poesi, utan man använder den för att förklara de mindre kända uttryck och ord i Koranen. Därför har lärda (som tolkade Koranen) alltid använt förislamisk poesi för att tolka vissa uttryck i Koranen.

(Fortsättning följer, insha’Allah)

Bismillah.

Abdullah ibn Mas’ud blev alltså förste som offentligt reciterade de klara Koran verserna, och han gjorde det på det heligaste stället i Makkah- Bayt ullah il haraam. Efter denna händelse reciterade han ofta emotienellt Koranen i sin gudsfruktiga röst för Rasulullah Muhammad ().

En gång ville Rasulullah Muhammad () höra Abdullah ibn Mas’ud, så han () kallade honom och sade: “Recitera Koranen för mig, ya Abdullah!”

Abdullah skämdes : “Hur skall jag recitera den för dig, när den uppenbaras till dig?” Rasulullah Muhammad () svarade: “Jag tycker om att (lyssna) när någon annan reciterar Koranen”.

Abdullah ibn Mas’ud började recitera surah An-Nisa, till versen:

‘Hur skall det gå för dem den Dag; då Vi låter ett vittne från varje samfund stiga fram, och även dig Muhammad vittna mot dem?’
(tolkningen av Koranen, IV:41)

Då började tårar rinna nedför Rasulullah Muhammads () kinder och han avbröt ibn Mas’uds recitation: “Det räcker så.”

Sändebudet Muhammad () var barmhärtighets profet, nåd till alla världar… hans tårar var hans hjärta som ömmade för människor som själva förbereder sitt straff.

Subhan’Allah… första tanken som slår mig är - gudsfruktan som framkallade tårar i vår älskade Profets () ögon: när han blev tårögd och överväldigad av att höra on Domedagen, hur skall då vi känna, som inte vet vad vi förtjänat med våra gärningar och vårt hjärta…? Som inte vet om han () skall vittna för eller emot oss den dagen?

I början av islam var muslimerna få i antal. De brukade samlas hos Al-Arkam ibn Abi Arkam i Makkah, där de lärde sig om islam och diskuterade hur den skulle kunna spridas. Quraysh-folket hade dittlills aldrig hört att någon offentligt läser Allahs verser. Sahaba, som var de första att svara till Rasulullah Muhammads () kallelse till diin ul islam, önskade att en av dem skulle offentligt läsa en del av Allahs upphöjda Ord så att Quraysh-folket tydligt kan höra dem.

Az-Zubayr ibn Al-Awwam rapporterar om en fantastisk händelse, som även vi idag kan dra lärdom av. Detta är en inspirerande påminnelse om att muslimer måste vittna om Det Goda och säga sanningen oavsett yttre hot från de som är okunniga.

Det som käns viktigast i denna påminnelse, det som direkt träffar i hjärtats centrum och sköljer det med det bästa , det vackraste en insan kan uppleva, är tillit till Allah s.w.t.a. Låt oss höra:

“Förste som offentligt läste Koranen (efter Rasulullah Muhammad ), var Abdullah ibn Mas’ud. En dag, när sahaba som vanligt samlades sade de: ‘Wallahi, Quraysh-folket har ännu inte hört att Koranen läses offentligt. Vem av oss skulle kunna göra det?’

Abdullah ibn Mas’ud ville göra det, men sahaba var oroliga för honom -  de ville att uppgiften skulle göras av én av dem som var från en stam som skulle kunna skydda honom om Quraysh blev rasande och gick i attack. Abdullah ibn Mas’ud bad dem låta honom göra det ändå och förklarade hur han kände: ‘Allah skall skydda mig!’ - och han fick göra denna uppgift.

Följande dag gick Abdullah ibn Mas’ud till stället i Makkah där Quraysh brukade samlas och började rectiera:

‘I Guds, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn! Den Nåderike har lärt er Koranen…’ (Koranen, surah LV:1-2)

Han fortsatte att recitera medan Quraysh samlades kring honom och försökte förstå vad det var han talade: ‘Vad är detta som ibn Ummi Abd säger?’

‘Han citerar en del av det som kommit till Muhammad’, svarade en av dem, och de anföll honom. De slog honom över hela kroppen, men han fortsatte att recitera så länge han önskade. När han kände sig färdig (med recitationen) gick han tillbaka till sina vänner, Rasulullah Muhamamds () följeslagare. ‘Detta är precis vad vi fruktade skulle drabba dig!’, sade de. Abdullah ibn Mas’ud svarade:’Allahs fiender har aldrig betytt mindre till mig. Om ni vill, går jag dit gärna tillbaka imorgon och reciterar Koranen för dem.’ Men sahaba ville inte det - Allahs fiender hade redan hört de ord de hatade som mest.”

Informationen är hämtat ur boken “Profetens följeslagare”.