Bismillah.

Troende litar på människor, medan icke-troende är listig, misstänksam och beräknad. Troende liknar delfiner: de använder sin intelligens för att närma sig andra med välmening, med ett leende och öppenhet och är glada när de kan glädja, stödja eller hjälpa andra, utan att förvänta sig något i gengälld. Deras godhet, öppenhet, vänlighet mot dig är inte beräknade för att få din vänlighet tillbaka, eller att skuldsätta dig på något sätt - den är för Allahs skull, och för att de känns underbart inom dem själva, att bara vara underbar och mena bara väl till andra, till hela Allahs skapelse.

Om en troende talar till dig i mjuk röst, med ett leende, och säger vänliga ord, då litar du på hans uppriktighet, om du också är troende. Misstänksamhet är djävulens viskning och påverkan på dig.

Isa b. Maryam a.s. (Jesus Marias son, frid vare med honom) såg en man när han stal och han sade: “Du har stulit!” Mannen svarade: “Nej, WALLAHI! Jag svär vid Allah, förutom Vilken det inte finns andra gudar (att jag inte stulit)!”
Isa a.s. sade: “Jag tror på Allah. Mina ögon har ljugit.”
Denna hadith är sahih och har nedtecknats av Bukhari, Ahmad och Nasai.

När den misstänkte (den anklagade) svor vid Allah att han inte stulit, funderade Isa a.s, Allah Sändebud och en av de absolut bästa människor som någonsin gått på denna jord, om han skulle anklaga mannen (som hade stulit framför hans ögon), eller sina ögon. Som troende, valde Isa a.s. att anklaga sina ögon, för tjuven hade svurit vid Allah, och den eden är enortmt tung i troendes ögon! Troende är inte misstänksam, och han väler alltid att befria andra. Han visste inte vad som finns i mannens hjärta, om mannen är en lögnare eller troende (som aldrig skulle svära falskt vid Allahs Namn), så han vlade att befria mannen och tro det bästa om honom - och han anklagade sina ögon!

Lika så gjorde vår gemensamme förfader Adam a.s. när djävulen den utstötte (Iblis) viskade till honom och till hans hustru Hawa i Jannah: Adam! Skall jag leda dig till det eviga livets träd och till ett rike som aldrig skall gå under? (tolkningen av Koranen, XX:120)

Qatada säger att vissa lärde sade: “När någon vill lura en troende och svär vid Allah om något, då ska han lura oss.”
Med andra ord, en troende litar på att det han hör är sanning bortom all tvivel, om personen som berättar det, svär vid Allah. Varför? Därför att en troende kan inte föreställa sig att någon skulle kunna tänka sig att svära falskt vid Allah, för att han själv aldrig skulle kunna förmå sig till något så oerhört. För att han tror på Allah och på mötet med Honom, som så många hadither börjar med: Allahs Sändebud Muhammad sade: “Om man tror på Allah och på Domedagen…”.

Bismillah.

Dr. Jerald F. Dirks hjärtevärmande berättelse om hans väg till Ljuset: Del 1 och Del 2.
Varning: svårtsmält för bröstkorg som livnärs på blint hat.

Ett annat sevärt klipp, föreläsning som jag ger titel “Vi, muslimer, var här långt innan…” av brodern i intervjun ovan, hittar du här.

Bismillah.

Funderade igen, som så många gånger förut, om människans natur, en av mina mest älskade ämnen att grubbla över.

Om misstänksamma människor som inte kan ta emot ord av vänlighet utan misstänksamhet. Som inte kan förstå sann blyghet på ett annat sätt än som en tillgjord blyghet, för att det är den enda blyghet som de själva känner till, men som i själva verket är misstänksamhet och avståndstagande från människor på grund av oförmågan att naturligt utgå från att tro det bästa om sin medmänniska. Den sanna blyghet som färgas av ikhlas har sådana skapelser förlorat under resan, längs vägen…

Svaret, som alltid, är från Honom Som ser allt, vet allt:

Därför ska ni ägna er åt religionen strikt monoteism.
Sådan är den naturliga instinkten* som placerats i människorna av Gud.
En sådan Guds skapelse, kommer aldrig att förändras.
Detta är den perfekta religionen, men de flesta människorna vet inte det.
(tolkningen av Koranen, XXX:30)

(den naturliga instinkten* - fiTrah, mänsklig natur i vilken Allah har skapat människan med; fiTrah, den medfdödda fallenhet att dyrka endast Allah, Källan av all godhet och barmhärtighet; det medfödda behovet att följa sin natur och underkasta sig Friden, Ljuset - Allah; att följa sin sanna natur som är islam, strikt monoteism. Människan, människan… titta inåt, känn efter… du vet att du föddes med behov att vara god mot hela Allahs skapelse - så återkom till ditt naturliga tillstånd av barmhärtighet, hänsyn och godhet till hela skapelsen, hitta tillbaka till dig själv, till kärnan som är du, till din renhet, godhet - underkasta dig Honom Som har skapat all godhet, Allah ‘azza wa jall!)

Allt lov och pris tillhör Allah, Som skapat själen och dess medfödda renhet & godhet, fiTrah.

Oavsett hur mycket en orörd fiTrah skulle vilja att alla omkring henne befann sig nära sin ursprungliga renhet, så vet intellektet att det inte är hon som har vägledningen i sin hand. Ja, det finns en självisk anledning i hennes önskan också, då skulle hon undvika att bli missförstådd och bemött av bitter misstänksamhet och oprovocerade påhopp från tomma intet - men önskan är till sin största del resultat av hennes omtanke för hennes bittra, misstänksamma medmänniska. Men optimisten fiTrah slutar aldrig att hoppas på att alla skall se med hjärtat, optimisten fiTrah slutar aldrig vilja önska det bästa för alla andra för att det ger henne själv så mycket, det är en av viktiga saker som gör henne lycklig.

Bismillah.

Idag kunde en syster berätta om den älskade Sändebudets liv, om perioden från födseln tills den första uppenbarelsen, om en ramadan natt i grottan Hira… Vilken vacker erfarenhet för det här hjärtat, tackar hon Allah i det tysta.

Det är möjligt att berätta historiska händelser på flera sätt - antingen så att lyssnaren (lyssnarna) gäspar efter några meningar, eller blir de först intresserade för att snart kila iväg med tankarna… eller kan det bli så att du får dem att vara med dig genom hela resan, att se bilder och känna dofter, att känna fruktan och hopp tillsammans med dem som du berättar om. Det blir, som om de är där…

Försök alltid, när du berättar om islams historia och om Sändebudet , att berätta levande, att vara närvarande; räds inte att fälla några stilla tårar om du känner hur hjärtat fylls med dem för ALlahs skull… Var uppriktig och dela av ditt hjärta med dina lyssnare; lämna dem längtandes efter fortsättningen av historien. Barnen är rena, deras små hjärtan är nära fitrah, människans ursprungliga godhet. Det finns inga vägar från en kropp till en annan, själen är den som kommunicerar med en annan själ - uppriktiga hjärtan hittar till varandra.

Min syster, gläd dig om barnen känner igen ett gott hjärta i dig.
Känn dig inte pinsamt inför bittra vuxna som tycker det är så pinsamt att berätta med hjärtat.
Förlora aldirg den förmågan. Den är för Allahs skull, för Honom Som skapade hjärtat ditt och lät dig behålla bandet mellan hjärtat och ögonen, hjärtat och hela kroppen. Tacka din Herre i det tysta och dela av din förmåga med skapelsen, bara för Den Kärlekfulles skull.

Bismillah.

I en av klassiska Sirah-böcker av Ibn Ishaq kan man läsa en besynnerligt sällsam händelse som får hårresahde effekt på den gudsfruktige, men fruktan blandas med sin motsats - kärlek. Hjärtat omskakas av fruktan, men den smälter av längtan… varje troende längtar att just han hade kunnat vara en del av den avlägsna tid när Allah Den Upphöjde, Den Vise, Den Milde sände Sin slutliga uppenbarelse till hela människorsläktet, till den vackraste, den mest fullkomliga skapelsen människan någonsin, till Sin älskade Sändebud, Muhammad . Den spelas upp i islams allra tidigaste historia, innan hijrah, när muslimerna fortfarande levde mitt bland sin tids blodtörstiga islamofober, under ständigt förtryck och fysisk tortyr. Tiderna var svåra, muslimerna var få, omringade av till synes en övermäktig fiende vars blinda hat höll på att äta upp dem inifrån.

Förnekarna ville inte att Ljuset och Sanningen skulle belysa mänskligheten av en enda enkla anledning: deras världsliga priviliegier var skyddade av deras faders tro.

Bland de mest kända islamofober, mest ihärdiga i sina försök att sätta stopp för Allahs Ljus (’authubillah!), var Abu Sufyan, Abu Jahl och Al-Akhnas.

Men Koranen i sig är mirakel, den är Allahs Ord. Den är gudomligt botemedel till hela människan och islam är vårt medfödda innersta behov - ingen människa föds utan det behovet.

Så även dessa bitna förnekare och aktiva islamhatare - föreställ dig deras mörka hjärtan och sök skydd hos Allah från ett sjukt och dött hjärta! - även de kände spår av det behovet, även de ville höra Allahs Ord. Men de kunde inte gå och lyssna på när Koranen reciterades - inte kunde de visa inför andra människor att deras innersta väsen dras till Allahs Ljus… de var islams svurna fiender. Men något gott fanns kvar, även i dessa hjärtan.

Ibn Ishaq skriver hur var och en av dessa tre förnekare gick ut nattetid i hemlighet, för att lyssna till Muhammad när han reciterade Koranen.

SubhanAllah… motsträviga känslor, när en troende föreställer sig den scenen! Hur troende längtar att just han själv hade varit där och lyssnat på den välsignade rösten, Allahs sista Sändebud när han själv reciterade Allahs Ord… så mycket kärlek inombords för Allah, för Allahs sista Sändebud, för Allahs Ord… och samtidigt skräms troende så att hjärtat krymper, när man tänker på att de som man avundas i denna situation lyssnade på Koranen med förnekares öron och med förnekares hjärta… och den troende söker skydd hos Allah från ett dött hjärta. Men vemodig längtan stannar kvar i bröstkorgen. Troende älskar att läsa om av Allah älskade profet Muhammad .

Så dessa tre förnekare gick ut nattetid och lyssnade när Rasulullah Muhammad reciterade Koranen, och de lyssnade ända fram till gryningen. Ingen av dem visste att de andra två var där av samma anledning. Först när de skulle gå tillbaka till sina hem, upptäckte de varandra - kan du föreställa dig deras överraskning att se de andra, och hur pinsamt det måste ha kännts att få bli upptäckt i en sådan handling! De rådde varandra att aldrig återkomma för att lyssna på Koranen, för de befarade att om andra - dem underordnade - Qurayshi såg att de drogs till Rasulullahs kallelse och Orden han reciterade, då skulle de kanske själva börja lyssna på Allahs Budskap och kanske deras hjärtan skulle öppnas för Sanningen - och det ville de absolut inte.

Men de återkom. Var och en av dem. De återkom nästa natt. Scenen upprepades, och de svor till varandra att aldrig mer återkomma och lyssna på Koranen.

Men de återkom nästa natt. Föreställ dig tre vuxna män, respekterade medlemmar i sin stad, som fångar varandra i den pinsamma situationen, efter att ha hela två gånger avlagt löfte om att inte upprepa något som de finner varandra nästa natt med att göra… trots sitt ord.

Tredje natten avlade de sina löften och svor att de aldrig någonsin skulle komma tillbaka. Och de gjorde inte det heller. Men vad var anledningen till att de inte återkom? Känslan av sann integritet, av att de värdesatte sitt ord…? Eller känslan av att det skulle bli pinsamt om andra människor avslöjade deras svaghet, lögnaktighet, avsaknad av ärlighet i bröstkorgen?

En tanke dyker upp i huvudet… idag säger man att en människa som saknar samvete visar ånger när hon blir upptäckt av människor i en ond handling - men den människan är inte ångerfull för det onda hon hade deltagit i, utan hon är ledsen och känner ånger över att hon låtit sig upptäckas. Det är precis vad denna situation påminner mig om. Var och en av dem kämpade hårt mot islam och mot Muhammads mission, kallade honom och islam med de värsta namn - ändå gick de själva om och om igen tillbaka till honom för att i hemlighet lyssna på Allahs Ord… hade de inte sett och avslöjat varandra, hade de med stor sannolikhet fortsatt att komma tillbaka…

Men subhanAllah, vilken skrämmande tanke: hur kan en människa känna sig så dragen till Allahs Ord, känna igen sanningen i dem, men fortsätta att förneka…? Hur…?

Bismillah.

Vid människans väsen och Den Som har format henne [med sikte på den uppgift hon skall fylla]
och nedlagt i henne både syndfullhet och gudsfruktan
helt visst skall det gå den väl i händer som [i detta liv] strävar efter att rena [sin själ],
men den som begraver den [i synd och mörker] skall gå mot fördärvet.
(Qur’an, XCI:7-10)

Ordet fitrah betecknar det medfödda och konstanta anlaget i människan, människans naturliga disposition som gör att hon strävar efter att göra gott och lyda Allah - Gud, Som Är En. Det är den kvalitetén i människan som möjliggör henne att komma till insikt om Gud, Som Är En.

Allah (s.w.t.a), Den Rättvise, Den Barmhärtige, har skapat människor med den fallenhet för att vi skulle kunna känna igen och omfamna Sanningen. Gud Vill oss bara gott – Han, Som skapat själen, Vill att den hittar till ro och lyckan. I harmoni med Sanningen har Han Skapat oss, därför längtar en ren själ efter Sanningen och söker desperat efter Den, en ren själ gråter i sin längtan att komma hem, till Det Bestående Goda, till Källan av allt som är av godo. En ren själ gråter av tacksamhet och skönhet när den väl hittat hem, till Källan av allt som är av godo.