Bismillah.

Bror Salih från Hikmainstitutet höll föreläsningen om da’wah, “Uppmana med klarsyn och insikt”, i Falkenberg lördagen 7. februari. Föreläsningen är inspelad ocn bror har lagt ut den som .mp3 på Hikmaintitutets hemsida. Vid föreläsningstillfället fick besökarna följande text (som är en komplement till brors föreläsning) om da’wah att ta med sig hem, och insha’Allah ta till sig också.

Texten är en del av Hikmainstitutets föreläsning under Da’wah seminariet i Falkenberg 7. februari 2009

Troende! Varför säger ni ett och gör ett annat? Det är djupt förhatligt för Gud att era ord inte överrensstämmer med era handlingar.(Koranen 61:2-3)

***

Vem talar ett skönare språk än den som kallar människorna till tron på Gud, som lever ett rättskaffens liv och som säger: “Jag hör till dem som har underkastat sig Guds vilja.”?(Koranen, 41:33)

***

Kalla människorna, Muhammad med kloka och goda ord att följa din Herres väg, och lägg fram argumenten på ett måttfullt och försynt sätt; din Herre vet bäst vem det är som avviker från Hans väg och Han vet bäst vem det är som följer Hans ledning. (Koranen, 16:125)

***

Koranverserna ovan har jag valt att citera i början av texten, för att de beskriver det viktigaste varje muslim bör lära sig om uppgiften att kalla till islam. För att ge da’wah måste vi ha islamisk kunskap och visdom, samt veta hur vi skall presentera islam. Att ge da’wah är varje muslims uppgift: att först lära sig om islam och införliva den i sitt uppförande och sedan föra vidare den kunskapen till alla människor med visdom och med bästa akhlak. Detta är ordningen som är given av Allah: att själv lära sig om islam, att lära ut det till andra, och om de argumenterar med en, att svara på ett sätt som är bättre än deras. Rasulullah Muhammad sade: De bästa av er är de som lär sig Koranen och som sedan lär ut den. (Bukhari, 4639) Mao: islam måste ha nått till ens hjärta och blommat ut i god akhlak, tålamod, barmhärtighet och visdom som varje da’ii måste ha.

Da’wah betyder att inbjuda till. Vi bjuder människor till islam – ett komplett levnadsprogram som tar hand om både själen och kroppen, det andliga och det fysiska, dunya och akhira. Vi kan inte berätta allt om islams enorma rikedom & visdom, utan måste koncentrera oss på vad islam är, vad allting faller tillbaka till, och det är shahadah: det finns ingen gudom värd dyrkan förutom Allah och Muhammad är en man, Allahs trogne tjänare och Hans sista Profet.

Da’wahs uppdrag är att lära ut aqida till mänskligheten, att uppfostra både människornas hjärtan (andlig uppfostran som leder till att människor kommer närmare Allah) och deras fysiska liv:

Gud visade sannerligen de troende en stor nåd, då Han lät ett sändebud komma till dem, en man ur deras egna led, för att framföra Hans budskap till dem och rena dem från synd och undervisa dem i Skriften och profeternas visdom; innan dess var de helt uppenbart på orätt väg. (Koranen, 3:164)

Imam Shaafi’i sade: “Allah har nämnt Skriften och Visdom. Skriften är Koranen. Lärda sade att Visdomen här är Rasulullahs Sunnah. I Sin Barmhärtighet har Allah (SWTA) sänt oss ett sätt att praktisera det som finns i Koranen.”

Alla muslimer – du och jag – har ett enormt ansvar att ge da’wah. Du sitter här idag för att någon i ditt förflutna tog det ansvaret på allvar och framförde islams budskap till dig. Det ligger en stor dygd i att ge da’wah. Da’wah var de bästa människornas - Profeternas a.s. och deras följeslagares, uppdrag från Allah:

Muhammad! De som Vi förut har skänkt uppenbarelsen gläds över det som har uppenbarats för dig. Men bland dem som splittrats i sekter avvisar några en del av detta. Säg till dem: “Jag har bara blivit befalld att tillbe Gud och att inte sätta någon vid Hans sida. Jag uppmanar människorna att dyrka Honom och till Honom skall jag till sist återvända.“(Koranen, 13:36)

Rasulullah Muhammads berömda khutba som han höll på Arafat-berget den 9. dhul-hijja år 10 h var hans testamente till ummah, där han påminde oss om vår plikt att sprida islam, att ge da’wah. Låt oss minnas när Rasulullah anropade från Arafat: ”Å Allah! Har jag framfört budskapet och fullbordat uppdraget?”och de 150 000 muslimerna svarade ”Ya Rasulullah! Vi vittnar att du har fullbordat uppdraget från Allah och framfört budskapet till oss!” Under khutban beordrade Profeten också till muslimerna: ”För över budskapet till dem som inte är här att höra det, å muslimer (som är närvarande)!” Klar order och plikt till varje muslim att föra vidare islams budskap till omvärlden. Så tänk - kommer du kunna besvara frågan om du fört vidare islams budskap? Da’wah är vårt livsuppdrag. (Kanske mest berömda meningen i denna viktiga khutba, innan Allah tog tillbaka Sin älskade Rasuls själ, är: ”Jag lämnar något till er, om ni håller fast vid det, kommer ni aldrig att gå vilse: Allahs Bok och min Sunnah.”)
Direkt order från Allah Den Upphöjde till alla muslimer att ge da’wah läser vi i Koranen:

Och bli till en gemenskap av människor som uppmanar varandra att göra gott och anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt. Dem skall det gå väl i händer.(Koranen, 3:104)

Ni utgör det bästa samfund som fått uppstå bland och för människorna: ni anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt och ni tror på Gud. (…) (Koranen, 3:110)

Följeslagarna, r.a, förstod detta ansvar att ge da’wah, och utvandrade över världen för att sprida islam.
Allah Den Upphöjde har valt islam att vara tro för hela mänskligheten, till Domedagen (Koranen, 5:3), därför har alla människor rätt att få höra islams budskap. Vår plikt att föra vidare det budskapet bör vi ta på största allvar och utföra den enligt Koranen och Sunnah – med kunskap, visdom, barmhärtighet och gott beteende.

Utöver nyttig kunskap och bästa akhlak måste en da’ii ha ikhlas. Som i alla andra handlingar är uppriktighet - att ge da’wah för Allahs skull och i hopp om Hans belöning – nyckeln till vår slutliga framgång. Om man ger da’wah med fel avsikt - och varje avsikt som inte är för Allahs skull och i hopp om belöningen från Allah, är fel – blir en sådan da’wah anledningen till att man slutar i elden. Det bästa exemplet på en da’ii är vår Profet Muhammad , barmhärtighets Profet som ömmade för människornas skull. Vår avsikt måste vara likadan, att vi vill människorna väl, att vi ömmar för dem som vandrar vilt eller förnekar, att vi har rahma för våra medmänniskor som vi kallar till islam, till tawhid, till shahadah, till Ar-Rahmaan. Nödvändigt för en da’ii är att ha nyttig kunskap, annars har man inget att ge till andra. Profeten Muhammad sade att den med störst kunskap fruktar Allah mest. En da’ii måste alltså ha taqwa, måste frukta endast Allah Den Upphöjde. Det är viktigt att da’ii tar sitt uppdrag på allvar och känner personligt ansvar för det:

Vi erbjöd himlarna och jorden och bergen ansvaret för förnuft och fri vilja, och de avböjde av ängslan att inte kunna bära det; men människan - alltid beredd till synd och dårskap - tog det på sig.(Koranen, 33:72)

En da’ii är tillgiven sitt uppdrag och utför det med beslutsamhet, så som Allahs Profeter a.s. gjorde, och ger inte upp pga motgångar längs vägen. En da’ii känner ilskan för Allahs skull när människorna bryter mot Allahs haqq (Allah Den Upphöjdes haqq är att vi inte sätter någon annan vid Hans sida och inte dyrkar någon annan förutom Honom). Rasulullah Muhammad blev aldrig arg för sin skull, men alltid för Allahs skull.

Varje gåva vi får från Allah kommer med motsvarande ansvar som gåvan medför. Gåvan att vara vägledd till islam och besitta nyttig kunskap är det bästa som Allah kan skänka oss. Den gåvan innebär ett stort ansvar, nämligen plikten att ge da’wah: Zakah på kunskap är att sprida den. Att vara da’ii. Och Allah belönar oss för allt gott vi utför för Hans skull, i fruktan inför mötet med Honom och i hopp om Hans belöning och nåd.

Den som Allah önskar väl i framtiden, välsignar Han med islamisk kunskap. (Sahih Bukhari)
Profeten Muhammad sade: “När man med Allahs vilja blir sabab (orsak) till en människas islam, är det bättre för en än hela dunya och allt som finns i den.” Det är så mycket bättre än hela dunya för da’iin som blev orsak till en människas islam belönas för allt det goda den människan förtjänar, utan att dennes belöning minskas.

Om vi utför det som Allah Den Upphöjde beordrat oss, skall Han belöna oss. Men lika så, om vi blundar för Hans order, gör vi oss förtjänta av Hans straff, vi söker skydd hos Allah från Hans vrede och straff.

De som döljer de vittnesbörd och den vägledning som Vi genom uppenbarelser har gett dem och som Vi har klargjort för människorna i Skriften, skall förbannas och fördömas av Gud och alla som kan döma skall förbanna och fördöma dem, (Koranen, 2:159)

Låt oss avsluta med att ange ännu ett vackert exempel på da’ii som vi hittar i Profeten Jusuf a.s. när han oskyldig kastades i fängelse. Till och med i fångenskapen utnyttjade han tiden till att kalla de andra två fångarna, enda människor han träffade, till islam! Ett utmärkt exempel på da’wah tal är hans ord till hans cellkamrater:

(…) Jag har tagit avstånd från dem som inte tror på Gud och som förnekar livet efter detta, och jag bekänner den tro som var mina förfäders, Abrahams, Isaks och Jakobs tro: det är otänkbart för oss att sätta något, vad det än kan vara, vid Guds sida. Denna tro är Guds nådiga gåva till oss och till alla människor, men de flesta människor är inte tacksamma.Kamrater i fångenskapen! Vad är rimligare - att tro på gudomligheter av många olika slag eller att tro på den Ende Guden, som härskar över allt med oinskränkt makt. Vad ni dyrkar vid sidan av Honom är ingenting annat än namn som ni har tänkt ut, ni och era förfäder; Gud har inte gett er tillstånd till detta. Ingen dömer utom Gud; Han befaller er att dyrka Honom ensam. Detta är den evigt sanna tron, men de flesta människor har ingen kunskap om detta. (Koranen, 12:37-40)

I dessa Koranverser har vi ett klart exempel och förtydligande av da’wahs principer: Jusuf a.s. kände personligt ansvar för att kalla människor till tawhid, med visdom, kunskap, de bästa orden och med bästa akhlak, med ödmjukhet och klarhet.

Bismillah.

Bakgrunden till denna artikel är att denna islamiska plikt nämndes idag under en söndagföreläsning för systrar som jag var med på. Masha’Allah jag måste bara säga att jag tackar Allah Den Upphöjde för den möjligheten att få vara med mina systrar och få näring för själen - verkligen, på vägen hem känns det som om jag svävar på molnen… det känns (fortfarande) som om en underbart doftande blomma lades på hjärtat. Jag älskar mina underbara systrar endast för Allahs skull och jag tackar Allah Den Upphöjde för att Han omringar mig med så förfinade troende systersjälar. Det är en omöjlighet att sätta i ord den vidden i själen som khayr systerträffar, fyllda med kunskapssökande, skänker mig. Allahu Akbar, så ödmjuk känner jag mig inför dessa goda, kunniga, förfinade och ödmjuka systrar som ägnar sin tid för att dela sin kunskap i vår ädla tro med oss. Må Allah belöna dem och deras nära och kära med Jannahs högsta grader. Amiin.

Säg, Muhammad: “Detta är min väg: jag uppmanar er med klarsyn och insikt att dyrka Gud - jag och de som följer mig. Stor är Gud i Sin härlighet - fjärran från de medhjälpare som de sätter vid Hans sida och som jag tar avstånd från!” (Koranen, XII:108)

Shaykh ul Islam Ibn Taymiyyah, rahimahullah, sade: “Da’wah är plikt för alla som följer honom och de är hans ummah, de kallar till Allah så som han kallade till Allah.”

Bloggarens tankar: Alla vi som följer Profeten Muhammad har plikt att kalla människor till tawhid. Dock behöver inte var och en av oss använda sig av samma sätt att göra det. Det viktiga är att förstå ansvaret som Allah subhanahu wa ta’ala har gett oss, och utföra den enligt vår bästa förmåga. Att ge vår arbetskollega tips på en god islamisk web-sida, är också da’wah. Att översätta artiklar eller böcker, skriva ut och dela ut dem, är da’wah. Att hålla föreläsningar, att arbeta för en islamisk radio eller TV med rätt niyyah, är da’wah.

Om jag har skrivit något som är rätt är det bara tack vare Allah, och om jag skrivit något som är fel, är felen bara mina och jag ber Allah Den Upphöjde att välsigna mina da’wah ansträngningar och låta mig vara källan av spridning bara av nyttig kunskap och endast för Hans skull. Amiin.

Bismillah.

För ett tag sedan lyssnade jag på en föreläsgning om da’wa. Föreläsaren berättade ett samtida exempel som får ens syn att bli suddig av tårar och som jag önskar dela med er.

Zakah på nyttig kunskap är att föra den vidare

Berättelsen utvecklar sig i vår tids Saudi Arabien.

Det var en muslim från Egypten som bodde och arbetade i Saudi Arabien och som hade stor längtan att dela den nyttiga kunskap som han hade fått med andra människor, men han kunde inte hålla föredrag, han hade svårt talfel. Han kunde inte ge da’wa på det vanliga sättet. Han visste dock att nyttig kunskap som stannar hos en individ och som inte sprids vidare, är något som Allah Den Upphöjde inte tycker om. Han visste att Allah har förpliktat varje muslim att föra vidare den nyttiga och goda kunskap som han hade fått - precis som all anna välsignelse i islam, så innebär den underbara välsignelsen av nyttig kunskap en skyldighet: skyldighet att föra vidare den kunskapen.

Denne muslim var inte rik heller, men han hade ett jobb. Det sved honom i hjärtat att han inte kunde utföra det som Allah hade förpliktat varje muslim med, att ge da’wa. Men han gav inte upp pga han inte kunde ge da’wa på det vanliga sättet, genom att hålla föredrag. Han funderade ett tag och med Allahs hjlälp kom han fram till lösningen: han skulle varje månad avsätta en summa pengar i sin da’wa fond. Han skulle använda fonden till att köpa broschyrer och böcker om islam och dela ut till dem människor - på så sätt skulle han ge da’wa.

Och han började med bismillah i hjärtat.

Snart kunde han köpa ett antal brocshyrer och böcker, och han började bära dem med sig vart han än gick: om han gick till affären för att köpa mjölk, räckte han på vägen ut en broschyr till kassören, om han gick förbi en gatuförsäljare, köpte han en bit mat, och skänkte sedan honom en liten bok om islam, på arbetsplatsen, efter lunch, brukade han dela ut dessa små pärlor, små böcker och broschyrer om islam. Överallt, vart han än gick, hade han broschyrerna och böckerna med sig, och han delade dem till alla som han kom i kontakt med. Han fortsatte att varje månad avsatta en viss summa för att köpa nya islamiska broschyrer och böcker, och han fortsatte att dela ut dem.

Tiden gick.

En dag, när han gick till en skoaffär, gjorde han som vanligt: innan han gick ut ur affären, gick han fram till försäljaren och med vänligt leende räckte fram en liten bok om islam till honom. Men försäljaren tog inte emot boken, utan stod och tittade med vidöppna ögon på honom, ögonen som snabbt började fyllas med tårar… da’ii som inte kuunde tala, tittade i förundran och förstod ingenting… varför stirrar den här mannen så kärleksfullt på honom, med ögon tunga av tårar som han försökte hålla tillbaka? Varför tar han inte emot boken…? Innan da’ii hann tänka klart alla frågor som rusade genom hans huvud, började försäljaren gråta och kramade om honom hårt:

“Å, min käre bror! Du vet inte vem jag är, men jag känner dig, jag känner dig!” Försäljaren samlade sig och släppte greppet om da’ii, kallade honom att sätta sig på bänken i skoaffären, och berättade:

“Du har redan gett mig en liknande liten bok om islam. Det var för ett tag sedan, när jag var på en affärsresa.

Jag tog den av nyfikenhet, och började läsa. Med varje ord, öpnade sig mitt hjärta mer och mer, och innan jag ens avslutade boken, var hjärtat mitt i tillstånd av stor ånger till Allah Den Upphöjde. Något hände med hela mig, något underbart. Jag gick tillbaka till hotellet där 5 av mina andra kollegor som var på samma affärsresa befann sig, jag kallade dem alla, och vi satte oss och började läsa högt ur boken som du hade skänkt mig. Vid Allah, våra hjärtan belystes igen av islam, och sedan dess är både jag och mina fem kollegor tillbaka till masjid, som var och en hade lämnat för länge sedan. Må Allah belöna dig, käre bror!”

Bloggarens kommentar: Abu Talha, en mycket rik och snygg man, men en man som inte hade tagit islam för sin tro, ville gifta sig med Umm Sulaym, som hade skiljt sig från sin make efter att hon blivit muslim, men maken vägrade följa hennes exempel. Abu Talha var ihärdig, men hon ville inte gifta sig med en icke-muslim, för det var emot hennes tro, trots att alla (icke-troende) kvinnor suckade efter Abu Talha. Eftersom han inte ville ge upp, förklarade hon för honom det absurda med hans gudomar som skulle gå till intet om han eldade upp dem. Abu Talha kom tillbaka till henne med shahada, som muslim, och bad igen om hennes hand - och hon accepterade. Han blev så lycklig, att han erbjöd henne stor rikedom som äktenskapsgåva (mahr), men hon vägrade med orden: “Å Abu Talha! Jag gifter mig med dig för Allahs skull och i Allahs Namn och din islam är den bästa, den dyrbaraste och den högsta mahr som du har kunnat skänka mig.”

Denna ädla muslimah visste att Profeten Muhammad () hade sagt: “När man med Allahs vilja blir sabab (orsak) till en människas islam, är det bättre för en än hela dunya och allt som finns i den.”

Bismillah.

Syster Umm Zakaria som leder projektet Informationshäftet om islam och vars kontaktuppgifter du hittar i slutet av mailet, har skickat ytterliggare ett mail till oss där hon önskar ha förfrågan (se nedan) publicerad på vår blogg. Läs systerns mail nedan och må Allah belöna dig för allt du bidrar med till detta viktiga projekt. En sak som alla muslimer kan göra, är att göra du’aa att projektet skall resultera i det som är bäst för denna ummah och för Allahs tro.

Assalamu alaikum Bröder och Systrar !
Hoppas finna Er vid god hälsa och stark iman inshaAllah.
Det här är en förfrågan från det pågående projektet, med uppdragsgivare ’IslamGuidens Dawafond’’, och det gäller det kommande informationshäftet inshaAllah - missförstånd i Islam och vad som är bra att veta om Islam. (Det arbetas fortfarande med häftets rubricering och är ej fastställt när det här brevet når Er.)

Vi skulle nu behöva Er hjälp, Bröder och Systrar, som valt Islam som sin livsväg.

Vill Du dela med Dig av Din väg? Du får vara anonym om Du så önskar givetvis. Om Du inte vill att vi anger Ditt riktiga namn så hitta på ett annat. Tanken är att Dina tankar och funderingar och val, ska kunna ge en bild av ’den svenska muslimen’ som ska vidarebefordras till ’den vanlige svensken’, via detta informationshäfte. Vi är säkert rätt många som är trötta på den stereotypa bilden av muslimen och vi vill på det här sättet fokusera på ’muslimen’ istället. Den muslim som man möter på sin arbetsplats, i skolan, i affären, på bussen osv.

Några frågor som Du kan rikta in Dig på är:

*Vad var det som väckte Ditt intresse för Islam?
*Varför valde Du Islam som Din livsväg istället för någon annan religion?
*Vad är det finaste med Islam och vad är det bästa med att vara muslim?
*Vad har förändrats för Dig efter Du blev muslim?
*Om Du är en syster och bär täckande klädsel, hur upplever Du det?
*Hur reagerade Din familj, Dina vänner och Din omgivning på Ditt livsval?

För Dig som redan har Din konvertitberättelse på IslamGuidens systersida, Konvertitguiden, vill vi ha Din tillåtelse att publicera det i informationshäftet.

Mer info om informationshäftet hittar Ni om ni klickar här.

Må Allah Subhanahu wa Ta’ala vägleda oss alla och hålla oss stadigt på Sirat al-Mustaqim, ameen.

JazakAllahu Khairan
Umm Zakaria
e-post: jaolep@hotmail.com

Bismillah.

Häromdan, ett ögonblick, en fråga, ett frågetecken i hans ögon… vänlig nyfikenhet, sökande… Blandning av förvirring, eget sökande och beundran i hans bruna ögon när han ser alla välutbildade troende människors bergsäkra övertygelse om att det bara finns En Gud Värd vår dyrkan… att allt har en mening, ett syfte; att livet efter döden är ett faktum; allt det har han börjat förstå själv och hans medfödda fallenhet för islam ropar till honom. Men han är produkt av en gudlös omgivning och uppväxt.

Och till slut bestämmer han sig och vågar ställa frågan lite blygt, tafatt: “Du, jag undrar… du tror på Gud, men är så välutbildad, kan mycket om naturvetenskap, fysik, kemi… hur går det ihop?”

Jag vänder mig i häpnad till honom (vi satt bredvid varandra): “Det är ju kännedom av naturlagar och vetenskap som stärker min tro, kära vännen… ” Han nickar förstående, jag ser hur mitt svar faller som lättnad på hans sökande själ - det är bekräftelse på hans inre tankar. Hans inre ropar till honom att ateistisk syn på livet som skolsystemet jobbade hårt för att inpränta i hans generation, är en högmodig lögn.

Allt detta tar bara en bråkdel av sekund, och jag önskar beskriva hur ett grässtrå är tecken på Allahs skapelse och barmhärtighet, önskar avslöja den underbara världen för honom… nästan samma blod rinner genom våra vener… men jag överväldigas av tanken och det kniper i halsen, tårarna vill ut.

Vill inte börja gråta.

Jag tittar på mina händer där de ligger i mina knän, och samlar mig tillräckligt för att kunna säga:
“Vi skall visa dem Våra tecken vid horisonten och inom dem själva, ända till dess [uppenbarelsens] sanning står klar för dem.”
(Koranen: XLI:53)

“Ja, jag tror jag förstår…”

Jag ser att han försöker förstå, men ser också hur uppväxt i övertygelsen om att det inte finns någon Skapare och Herre Som Är Värd vår dyrkan slåss med hans förstånd och med hans fitrah, jag ser allt detta i hans ögon. Men jag ser att sanningen vinner just den här striden, och jag ber Allah att öppna hans ögon och hjälpa honom att gå ut segrande ur kriget mot okunskap och vilfarelse.

Stämningen är nästan högtidlig. I några meningar berättar jag om tawhid, Guds Enhet, och om Hans förlåtelse till alla som inser den och underkastar sig den innan dödsstunden kommer. Han blinkar inte ens, hela hans väsen suger in varje ord om tawhid. Och jag känner hur ljuset belyser hans sinne, och jag känner hur han känner Guds barmhärtighet - hjärtat är med, förståndet är med. Allt håller på att falla på sin plats.

“Du… jag håller på och läser Koranen. Och jag vill lära mig att be. Nästa gång vi ses, skall vi be tillsammans.”

“Insha’Allah, käre vännen.”

Gör du’aa för den här, och för alla andra sökande själar, och be Allah att vägleda dem på den Raka vägen, så att nästa gång vi uttalar “Led oss på Den Rätta Vägen”, så är han en av oss, tack vare Allahs nåderika vägledning.

Bismillah.

Assalamu ‘alaykum, ärade bröder och kära systrar i islam,

Det har gått ett år sedan första artikeln publicerades på turban-bloggen och jag måste erkänna att för min del har detta år varit mycket givande. Alla ni, mina syskon, som läser våra inlägg och berikar turbans innehåll med era kommentarer, tankar, insändare, dikter… har berört mig på bästa sätt och gjort mig till en bättre muslim, och därmed till en bättre människa.

Skrivandet har betytt mycket för mig personligen - den underbara Sanningen, vår ädla tro, ger tillbaka så oerhört mycket när vi delar våra tankar om den med andra människor. Tanken på att en enda människa har haft nytta av det man skrivit i ensamheten, vid sitt tangentbord, med ett hjärta fullt av kärlek för denna underbara tro, är överväldigande och jag vill bara tacka Allah för att Han skänkt mig möjligheten att sprida Sanningens Ord.

Jag ser fram emot att vi fortsätter att tillsammans utvecklas till det bättre och gör du’aa för alla våra syskon som berikar denna muslimska blogg och gör att vi blir muslimernas röst i Sverige.

Må Allah förlåta oss alla våra synder, göra våra hjärtan mjuka och ödmjuka, och låta oss träda in i Jannah utan att utfråga oss i detaljer om våra handlingar. Amiin.

Wassalam,
Er blogg syster Hanumica

Bismillah.