Bismillah.

Den här artikeln är en naturlig fortsättning på den föregående. En respekterad syster har, nämligen, skickat länken till ifiis sida med bevis för båda sätt att gå ned i sadjdah, vilken jag hänvisar i föregående artikel.

Syftet är inte att överbevisa varandra med vem som har rätt. Syftet med denna artikel, liksom den föregående är enkelt: jag är själv en av dem som har gått ned i sujud i så många år med knäna först. Att ha kommit över böcker som Albanis “Salat i ljus av Rasulullahs sunnah” eller “Egenskaper av Rasulullahs salaat från tvagningen till dhikr” har öppnat nya horisonter för mig själv, och betyder otroligt mycket för mig själv. Och det är den främsta anledningen till att jag innerligt vill dela denna upptäckt med så många muslimer som möjligt.

Syftet har alltså aldrig varit att överbevisa eller förneka någon annan giltig åsikt, utan att öppna nya dörrar för förståelse och en titt på Rasulullahs sunnah med tillhörande bevis, så att man själv kan medvetet välja att följa det som de lärda har kommit fram är sunnah med starkare bevis.

Efter att ha förtydligat eventuella kommande frågetecken, kan jag nu fortsätta med att översätta delar ur ovan nämnda boken “Egenskaper av Rasulullahs salaat från tvagningen till dhikr” av den högst respekterade brodern mr. Safet Kuduzovic. Han går genom hela Sändebudets salaat, bit för bit, detalj för detalj, och anger när det finns delade åsikter i en viss detalj: vad som anses av vissa lärda, och han anger bevis för deras åsikt; sedan gör han samma med andra åsikten. Jag översätter kronologiskt, så som författaren gjorde i boken, och bara av den anledningen börjar jag med att översätta åsikten om att man går ned i sujud med händerna före knäna. I nästa artikel kan man alltså förvänta sig att läsa översättningen av den andra åsikten med tillhörande bevis, insha’Allah.

Ser du inte att allt och alla i himlarna och på jorden faller ned i tillbedjan inför Allah: solen och månen och stjärnorna och bergen och träden och djuren…?
(översättning av Koranen, XXII:18)

Att gå ned i sujud

Efter att ha kommit tillbaka från ruku brukade Rasulullah Muhammad med takbir gå ned i sadjdah. (Bukhari, s. 176/803; Muslim, 4/82/392) Det finns lärda som anser att det är berömvärt att förlänga lite denna takbir. (Se Al-majmua, 3/394; Rawadut-talibin, 1/250 samt Fath-ul-bari 7/213 av Ibn Rajab.)

De lärda i islam har olika åsikter vad gäller frågan om man går ned i sujud med händerna eller med knäna först. Vi skall här som vanligt ange båda åsikter med tillhörande bevis och kommentarer, och avsluta med att välja den åsikt som har högre priorität (baserat på bevisens styrka).

Bevis från de lärda som anser att man går ned i sujud med händerna först

1. Abu Hurayrah, återberättar att Rasulullah sade: “Den som går ned i sujud bör lägga händerna på marken innan knäna, och bör inte immitera en kamel när han går ned i sujud.”

Nasai, 1/355/1090; Abu-Dawud 1/158/746; Darimi, 1/220/1321; Ahmad, 2/381/8955; Bayhaki, 2/143/2633; Ibn Hazm, 4/128-129; Daraqutni, 1/337/1289; Bagawi, 2/249/644; Abu-Yala, 11/414/6540;, Bukhari i At-tarihul-kabiru, 1/17, 139; Tahawi i Al-Muskil, 1/168/182. Imamerna Bagawi, Nawawi och Zarkani anser denna hadith vara god. Se Al-Majmua, 3/421 och Irwaul-ghalil, 2/78. Hafidh Ibn Hajar påstår i Bulugh-ul-maram på s.62: “Denna hadith - dvs. hadithen som återberättas av Abu Hurayrah och som berättar om att man går ned i sujud med händerna innan knäna - är starkare av hadithen som återberättas av Wail b. Hujr - dvs. hadithen som berättar om att man går ned i dujud med knäna innan händerna.”

Ett liknande uttalande är från en av hanafis lärda, Ibn-Turkmani i Al-javharun nawkiy, 2/145. Imam Shakir håller med dem i sin kommentar av Jamiut Tirmidhi, 2/58-59. Den citerade hadithen anses vara autentisk av: Ibn Mulakkin, Abdul-Haqq Ishbili, Shawkani, Mubarakfuri, Ahmad Shakir, Albani, Arnaut m.fl. Se: Fathul bari, 2/549; Naylul awtar, 2/254-255; Tuhfatul-ahwazi, 2/128; Sifatus-salah, s.140; Irwaul-ghalil, 2/78; Sharhus-sunnah, 3/135 med kommentarer från shaykh Shuayb, Surajul-muttaqin, s. 269 och Al-manahish-sharaiyyah, 1/517-520.

Ibn Qayyims anmärkning på denna hadith i Zadul-maad, 1/155, under antagandet att någon i berättarkedjan har gjort fel och återberättat hadithen tvärtom, kan inte användas som bevis att den här hadithen inte är autentisk.

Lika så är åsikten - som Ibn Qayyim har antagit - att kamelens knän är i hennes bakben, är svag. Kamelens knän är i hennes framben, så som de främsta arabiska lexikon bekräftar: Lisanul-arab, 14/263; Tahzibul-luga, 10/216; Al-muhkam, 4/130. Imam Tahawi påstår att kamelens knän i hennes framben, och man bör därmed i enligt den här hadithen gå ned i sujud med händerna före knäna, så att man inte skulle immitera en kamel. Se: Sharhul-mushkil, 2/1680-169.

Detta bekräftas även i en längre hadith som återberättas av Suraka: när han följde efter Rasulullah Muhammad och Abu Bakr under hijrah och ville döda dem, och när han närmade sig berättar han att ‘Händerna - dvs. frambenen - på min häst sjönk ned i marken ända till knäna’. Se Bukhari, s. 817-818/3906, Ahmad, 4/176/17591, Tabarani, 7/133/6601, Bayhaqi i Ad-dalail, 2/485-487 och andra.

Den som önskar läsa ett bredare och mer omfattande svar till Ibn Qayyim hänvisas till Markatul-mafatih, 1/552; Nahyus-suhba, s. 11 och Sirajul-muttaqin, s. 272.

2. Det har kommit till oss genom autentiska hadither att Ibn omar brukade gå ned i sujud med händerna före knäna och sade: “Så här brukade Rasulullah Muhammad göra.”

Ibn Huzaymah, 1/318-319/627; Darakutni, 1/337/1288; Bayhaki 2/144/2638; Haqim, 1/348-349/821; Tahawi, 1/254; Ibn Munzir i Al-awsat, 3/165/1430; Hazimi i Al-itibar, s. 59. Imam Hakim och Dhahabi påstår: “Den här hadithen uppfyller Muslims kriteria”. Ibn Huzaymah och shaykh Albani anser denna hadith vara autentisk. Se: Bulghul-maram, s.62 och Irwaul-ghalil, 2/77. Den kände hanafi muhaddith Ibn-Turkmani försvarade den här hadithens autenticitet i Al-jawharun-nakiyy, 2/145. Dock har vissa av topp-muhaddithin anmärkt på dess autenticitet.

Imam Hakim säger: “Jag lutar åt Ibn-Omars version (om att gå ned i sujud med händerna före knäna) på grund av mängden av hadither som talar om detta och som kommer från de första två generationer muslimer (sahaba och tabi’in )” (Se: Al-mustadrak, 1/349)

- Det här är två hadither om att man går ned i sujud med händerna före knäna: i första hadithen beordrar Rasulullah Muhammad muslimerna att gå ned i sujud med händerna före knäna, och i den andra gör han själv på så sätt.

- I nästa artikeln följer en avslutning på den första åsikten, given ovan. Därefter fortsätter jag med att insha’Allah översätta den text i mr. Kuduzovics bok som anger och beskriver bevisningen för det andra sättet att gå ned i sujud.

Bismillah.

Ser du inte att allt och alla i himlarna och på jorden faller ned i tillbedjan inför Allah: solen och månen och stjärnorna och bergen och träden och djuren och människor i stort antal? Men genom förnekelse och trots har många andra dragit på sig ett oundvikligt straff. Och den som Allah har förnedrat skall ingen hedra. Allah gör som Han vill.
(översättningen av Koranen, XXII:18)

En av de vanligare missuppfattningar om vad som är sunnah med starkare * bevis, är hur Rasulullah Muhammad brukade gå ner i sujud och hur han brukade gå upp från sujud till nästa rak’ah.

* En förklaring på vad som exakt menas med starkare bevis följer i kommande artikeln, insha’Allah.

Innan du läser detta inlägg, läs även vad som står på IFII-s sida - tryck här.

Shaykh Albani, må Allah vara barmhärtig mot hans själ, skriver i sin utmärkta bok “Salat i ljuset av Rasulullahs sunnah” följande om Rasulullahs sätt att gå ned i sujud:

Att gå ned i sujud med händerna först

Han brukade lägga händerna på marken innan knäna.

Ibn Khuzaymah (1/76/1), Al-Daraqutni och Al-Hakim, som förklarar den sahih, samt Al-Dhahabi samtycker med Ibn Khuzaymah. Alla hadither som motsäger denna hadith är icke-autentiska. Imam Malik har accepterat detta sätt att gå ned i sujud. Liknande rapporteras från imam Ahmad i Ibn al-Jawzis verk “Al-Tahqiq” (108/2). Al-Marwazi citerar, med sahih isnad (återberättarkedja), imam al-Awzai i sin Masa’il (1/147/1) när han säger: “Jag såg människor som lägger ner händerna innan de knäna rör marken.”

Rasulullah Muhammad brukade lära ut muslimer att göra på detta sätt och sade: “När en av er utför sajdah, bör han inte knäfalla som en kamel, utan han bör lägga sina händer på marken innan han lägger ner sina knän.”

Hadithen har nedtecknats av Abu Dawud, Tammam i Al-Fawa’id och Al-Nasa’i i Al-Sunan al-Sughra och Al-Sunan al-Kubra (47/1), med sahih isnad. ‘Abd al-Haqq förklarade den sahih i Al-Ahkam (54/1) och skrev dessutom i Kitab al-tahajjud (56/1): “Den här hadithen har sundare isnad än den föregående hadithen”, dvs. än hadithen från Wa’il som beskriver motsatt sätt att gå ner i sajdah, med knäna innan händerna. I själva verket är denna hadith varken autentisk i sin isnad eller i sin mening, så som jag (dvs. Imam Albani) har förklarat i Silsilat al-ahadith al-da’ifah och i Irwa’ (357), dessutom motsäger den den första haidthen som är sahih.

Folk bör veta att sättet att skilja sig från kamelen är att lägga ner händerna före knäna, eftersom kamelerna lägger ner knäna först; kamelens ‘knän’ är i dess framben, så som det är definierat i Lisan al-’Arab och i andra böcker om det arabiska språket, och så som Tahawi nämner i Muskil al-’Athar och i Sharh Ma’ani al-’Athar. Också, imam Qasim al-Saraqusti skrev i Gharib al-hadith (2/70/12), med sahih isnad, uttalandet från Abu Hurayrah : “Ingen bör knäfalla så som en förrymd kamel gör” och lade då till: “Detta är i sajdah. Han säger att ingen borde kasta sig ner som en förrymd eller otämjd kamel gör, hastigt och utan sinneslugn, utan man bör gå ner med lugn, lägga ner händerna först och sedan knäna; och vad gäller detta så finnd förklaringen i en marfu hadith.” Och han nämnde hadithen ovan.

Vad gäller Ibn al-Qayyims extremt underliga uttalande “Dessa ord är ofattbara och lingvistiker-experter förstår dem inte”, besvars det med källor som vi har nämnt ovan, samt många andra som kan rådgöras. Jag (dvs. al-Albani) har också utvidgat detta i argumenteringen mot Shaykh Tuwayjari, vilket möjlighen kommer att publiceras.

Han brukade också säga: “Sannerligen utför händerna sajdah så som ansiktet gör, så när en av er lägger ansiktet på marken, bör hans händer också ligga på marken, och när han lyfter upp ansiktet, bör han lyfta upp händerna också.”

Detta är nedteckant av Inn-Khuzaymah (1/79/2), Ahmad och Siraj. Al-Hakim har förklarat den sahih och Al-Dhahabi håller med. Den är given i Irwa (313).

Fortsättning följer, insha’Allah - en kortare artikel om hur Rasulullah Muhammad brukade gå upp från sujud till nästa rak’ah; samt utförligfare bevis för att gå ned i sujud med knäna först.

Bismillah.

Och Yusuf bad: “Herre! Du har gett mig makt och Du har skänkt mig en djupare förståelse av innebörden i det som sker. Himlarnas och jordens Skapare! Du är min Beskyddare i detta liv och i det kommande. Låt mig dö i underkastelse under Din vilja och låt mig förenas med de rättfärdiga!“
(översättning av Koranen, XII:101)

I olika skeden i våra liv känner vi olika starkt inför olika Koranverser och olika duaa betyder olika mycket under livets gång. Hjärtat ändrar sig hela tiden, det är bara så. Dessutom har omständigheterna i vårt liv en betydande roll i vad som berör oss på ett speciellt sätt just då. Vi blir helt enkelt starkare berörda av vissa verser när vi själva känner att Allah talar just till mig, att Han vänder Sig och talar till precis mig, som om versen är menad för mig själv, för den situationen, som min personliga räddning och en ovärderligt dyrbar hemlighet mellan Allah och mig.

Dock tror jag att den här duaan, Profeten Yusufs alayhissalaam, bön till hans Herre om att låta honom dö som muslim känns alltid lika speciell, så dyrbart enastående, att en troende alltid är speciellt rädd om den och om dess budskap och djupa betydelse.

Så hon, den troende människan, ber och bönar Allah i sujud och i ruku; liggandes, sittandes och ståendes; på morgonen och på kvällen; och hon blir aldrig trött på att böna och be Allah med dem orden:

فَاطِرَ السَّمَاوَاتِ وَالأَرْضِ أَنتَ وَلِيِّي فِي الدُّنُيَا وَالآخِرَةِ تَوَفَّنِي مُسْلِمًا وَأَلْحِقْنِي بِالصَّالِحِينَ

Himlarnas och jordens Skapare! Du är min Beskyddare i detta liv och i det kommande. Låt mig dö i underkastelse under Din vilja och låt mig förenas med de rättfärdiga! Amiin, ya Rabbi!

Bismillah.

Läs den första delen av denna artikel här.

Av andra sätt som författaren av boken om khushuu’ nämner är:
8. Att be med en barrier (sutrah) framför sig och att be nära sutrah
9. Att lägga sin högra hand över sin vänstra hand på bröstkorgen
10. Att titta på stället på golvet där man skall falla ned i sujuud
11. Att röra pekfingret
12. Variera bland suror, verser, adhkaar och du’aa som man reciterar under salaah enligt Rasulullah Muhammads sunnah
13. Att göra sujood al-tilaawah när man reciterar en aayah som kräver den
14. Att tänka på hur salaf utförde salaah
15. Att söka skydd hos Allaah från shaytaan den utstötte

När en tjänare står upp för att be, blir shaytaan avundsjuk på honom, eftersom han står i den bästa positionen, den som är närmast Allah och därför blir djävulen mest irriterad och ilsken när han ser en människa i den positionen.

Därför försöker han att förhindra människan framför allt att utföra bönen överhuvudtaget, och sedan fortsätter han att locka människan och göra honom att glömma och överge bönen, och shaytan “eggar så många av människor som han förmår med sin lockande röst och han bådar upp sina hjälptrupper och ger sig i lag med dem…” (se XVII:64), tills människan börjar tro att salaat inte är så viktig, och börjar försumma den och så småningom överger den. Om shaytan misslyckas att uppnå detta, och personen ignorerar honom och börjar be, då skall denne fiende av Allah närma sig tjänaren och försöka distrahera honom genom att påminna honom om saker som han inte tänkte på innan han stod upp för att be. Personen i fråga kan totalt ha glömt en sak, men shaytan påminner honom om den när han börjar be för att distrahera honom från hans böner och för att fjärra hans tankar från Allah, så att hans hjärta inte längre är med i salaah och han skall förlora äran och belöningen att Allah vänder Sig till hnom, vilket bara händer när tjänarens hjärta verkligen är med i salaat. Och han skall avsluta bönen utan att ha fått något utan någon mer nytta än innan bönen, hans börda av synder skall inte minska genom hans salaah, eftersom salaah bara sonar synder när den är utfört korrekt, med perfekt khushuu’ och när personen står framför Allah med kroppen och med hjärtat, med själen.

Rasulullah Muhammad lärde oss följande metoder att bekämpa shaytan den utstöttes trick och lister, och att göra sig av med hans waswaas:

Abu’l-‘Aas berättar att han sade till Rasulullah Muhammad Ya Rasulullah, shaytan avbryter mig när jag ber och jag blir förvirrad när jag reciterar. Rasulullah Muhammad svarade: Det är shaytaan vars namn är Khanzab. Om du känner hans närvaro, sök skydd hos Allah från honom och spotta lätt och torrt till din vänster sida tre gånger. Abu’l-‘Aas sade: Jag gjorde så och Allah tog bort shaytan från mig.

Rasulullah Muhammad berättade också för oss om ett annat knep från shaytaan den utstötte och han berättade hur vi skall behandla det. Han sade När en av er står upp för att be, kommer shaytan och förvirrar honom - blandar ihop hans böner och skapar tvivel i hans sinne så att han inte vet hur många rak’ah han har bett. Om en av er upplever det, bör han göra två sujuud medan han sitter.

En annan list från shaytaan är beskriven på följande sätt: Rasulullah Muhammad sade: Om någon av er ber och känner som om något rör sig i hans ändtarmsöppning, men är osäker om han har brutit sin wuduu’ eller inte, bör han inte avsluta bönen pga det, förutom om han hör ett ljud eller luktar odör.

Djävulens trick kan verkligen vara märkliga, som följande hadith förklarar. Ibn ‘Abbaas r.a. berättade att de frågade Rasulullah om en man som trodde att han hade förlorat sin wuduu’ men han i själva verket hade inte gjort det. Rasulullah Muhammad sade:Shaytan kan komma till dig när du ber och öppna din bakdel för att få dig att tro att du har förlorat wuduu’ när i sjlva verket du inte har gjort det. Därför, om detta inträffar till dig, avbryt inte bönen pga detta, och fórtsätt att be tills dina öron hör ett ljud eller tills din näsa känner en lukt.

Notera
Det finns ett djävulskt trick som Khanzab använder mot vissa tjänare av Allah: han försöker att distrahera dem genom att få dem att tänka på andra handlingar av dyrkan av Allah, medan de ber. Han får dem t.ex. att tänka på en sak från da’wah eller om en fråga och nyttig kunskap så att de börjar djupt funder kring den frågan och slutar därmed fokusera på salaah som de utför.

Om en person som har väldigt ont om tid, under salaah tänken om en viss viktig fråga som är hans plikt, då är det inte samma sak som en person som inte har ont om tid och tänker på en sak som inte är hans plikt eller fard. Människor tänker om saker under sin salaah som de inte tänker på annars, och det kan delvis komma från shaytan och vara hans waswasa. En man sade till en salaf att han hade gavt ned en summa pengar, men att han hade glömt var. Salaf sade till honom: “Gå och be.” Mannen gjorde så, och medan han bad, kom han ihåg var pengarna var begravda. Så andra frågade denne salaf: “Hur visste du det?” och han svarade: “Jag vet att djävulen inte kommer att lämna honom ifred medan han ber utan att påminna honom om något som betyder något för honom, och för den mannen fanns det inget som hade större betydelse än att komma ihåg var han hade begravt pengarna.”

Men en god tjänare skall sträva att uppnå perfekt sinnesnärvaro i salaah, precis så som han strävar efter att göra allt annat som Allah har beordrat honom, på ett perfekt sätt.
Och det finns ingen hjälp och ingen styrka förutom hos Allah Den Upphöjde, Den Allsmäktige.

Bismillah.

I början vill jag ge länkar till mycket användbara klipp där hela salaah är beskriven. Utförlig beskrivning hittas nedan:

Del 1, Del 2, Del 3, Del 4 och Del 5.

Om man föredrar att läsa en svensk översättning (subtitlar) istället för att lyssna på engelskan, kan man istället se detta videoklipp.

Nedan är en översättning av några delar ur kapitlet “Att sträva efter att uppnå det som ger och stärker khushuu’” i boken om khushuu’ av skaykh Muhammad Salih Al-Munajjid.

Man kan åstadkomma khushuu’ på flera sätt:

1. Att förbereda sig ordentligt för bönen

Till exempel:
- repetera ord av adhaan efter muazzin;
- uttala du’aa som reciteras efter adhaan: “Allaahummah Rabba haadhihi’l-da’wati’l-taammah wa’-salaati’l-qaa’imah, aati Muhammadan ilwaseelata
wa’l-fadeelah, wab’ath-hu’l-maqaam al-mahmood alladhi wa’adtah (Å Allah, Herre av detta perfekta utrop och bönen som skall bes nu, låt Muhammad göra förbön (medla) och även berömmelse, och återuppväck honom i det lovordade tillstånd som Du har lovat)”;
- recitera du’aa mellan adhaan och iqaamah;
- utföra wudoo’ ordentligt, säga Bismillaah innan den och göra dhikr säga du’aa efter den, “Ash-hadu an laa ilaaha ill-Allaah wahdahu laa shareeka lah wa ashhadu anna Muhammadan ‘abduhu wa rasooluhu ” samt “Allaahummaj’alni min al-tawwaabeena waj’alni min al-mutatahhireen (Å Allah, gör mig av dem som gör tawbah och av dem som renar sig)”;
- använd siwaak (miswak) att rena och ‘parfymera’ munnen som snart skall läsa Koranen eftersom Rasulullah sade: Rena er munn för Koranen. - ha dina bästa och renaste kläder, för Allah säger:
Söner av Adam! Anlägg vårdad klädsel var gång ni går till bön (…) (översättning av Koranen VII:31)

Vi bör förbereda oss väl även genom att ordentligt täcka ‘awrah , rena stället där vi skall be, vara förbereda tidigt och vänta för att bönetiden skall infalla, göra saff (rader) raka och enhälliga, utan några mellanrum, för shayaateen kommer in genom mellanrum i rader av troende.

2. Att röra sig med måttlig fastighet under salaah

Rasulullah brukade röra sig med måttlig fastighet under salaah och låta varje ben återgå till sin plats. Han beordrade dem som inte gjorde sin salaah ordentligt att göra på detta sätt också. Han sade: Ingen av er har bett ordentligt innan han gör så.

Abu Qutaadah r.a. berättade följande:
Rasulullah sade: Den värsta tjuven är den som stjäl från sin salaah. Man frågade ‘Ya Rasulullah, hur kan en person stjäla från sin salaah?’ Han sade Genom att inte göra rukoo’ och sujood ordentligt.

Abu ‘Abd-Allaah al-Ash’ari r.a. berättade följande:
Rasulullah sade Den som inte gör rukoo’ ordentligt och som snabbt lyfter huvudet från sujood är som en svältande människa som äter bara en eller två dadlar; det gynnar honom inte alls.

Den som inte rör sig med måttlig hastighet i salaat kan inte ha khushoo’ eftersom brådska är ett hinder för khushoo’ och det att fort lyfta huvud från sujood är ett hinder för belöningen.

3. Att komma ihåg döden medan man ber

Rasulullah sade: Kom ihåg döden i er salaah för den som kommer ihåg döden under bönen skall be ordentligt, och be som en som inte tror att han skall få möjlighet att be fler böner. (dvs. som om man vet att det var ens sista bön och att döden kommer innan nästa bönetid infaller)

Rasulullah rådde Abu Ayyoob r.a. När du står upp för att be, be din avskedsbön. – vilket betyder, att man ber bönen av den som tror att han inte skall be fler böner. Den som ber skall dö utan tvekan, och en av hans böner skall utan tvekan vara hans sista, därför låt honom ha khushoo’ i salaah som han håller på att be: han vet ju inte om just den salaah är hans sista.

4. Att tänka på verser och adhkaar (dhikr) som man reciterar under salaah och låta sig påverkas av dem

Koranen är uppenbarad för att vi skulle läsa och begrunda den. Allah säger i Koranen:

Detta är en välsignad Skrift som Vi har uppenbarat för dig, Muhammad. Människorna bör tänka över dess budskap och lägga dem på minnet, om de har förstånd.
(översättningen av XXXVIII:29)

Ingen kan begrunda ch tänka över Koranens verser om inte han har en viss kunskap om betydelsen av det som han reciterar, så att han kan tänka över det han säger och bli berörd till tårar av Allahs Ord.

Allah säger i Koranen:
“och som, när de erinras om sin Herres tecken, inte störtar ned, blinda och döva som avgudadyrkarna inför sina gudabilder”
(översättningen XXV:73)

Därför är det viktigt att studera tafsir. Ibn Jareer r.a. sade: Jag är häpen över människor som läser Koranen men inte vet vad den betyder. Hur kan de njuta av den läsningen?

Ett annat sätt att hjälpa sig själv att begrunda betydelsen av Koranen är att repetera verserna, för detta skall hjälpa en att tänka djupt och tänka över betydelsen av orden. Sändebudet brukade göra det. Han tillbringade en hel natt i att recitera en vers, ända tills gryningen, och den versen var:
Om Du straffar dem är de ju Dina tjänare; och om Du förlåter dem är Du den Allsmäktige, den Vise.
(översättningen V:118)

Ett annat sätt att hjälpa sig själv att begrunda betydelse av Koranen är att låta sig påverkas av verserna. Hudhayfah sade: Jag bad med Rasulullah en natt… han recitierade länge. Om han reciterade en aayah som nämnde tasbeeh, sade han då SubhaanAllah; om den nämnde en fråga, ställde han frågan; om den nämnde att söka skydd hos Allah, sökte han skydd hos Allah.

Hudhayfah sade: Jag bad med Rasulullah och om han reciterade en aayah som nämnde barmhärtighet, bad han Allah om barmhärtighet; om han reciterade en aayah som nämnde straff, bad han skydd från straffet från Allah, och om han reciterade en aayah som nämnde tasbeeh, sade han då SubhaanAllah.

Det här har rapporterats angående nattbönen, qiyaam al-layl.

En av sahabah – Qutaadah ibn al-Nu’maan r.a. – bad qiyaamu layl, nattbönen, och reciterade inget förutom Qul Huwa Allaah Ahad, och han repeterade den surah utan att recitera någon annan surah.

Sa’eed ibn ‘Ubayd al-Taa’i sade: Jag hörde Sa’eed ibn Jubayr när han ledde dem i bönen under ramadan och han upprepade dessa verser :

… de som vågar förneka Skriften och likaså det som Vi uppenbarade för Våra sändebud i äldre tid? Men de skall få veta sanningen den Dag då de skall bära kragar av järn om halsen och släpas fram i kedjor och kastas i brännhett vatten för att sedan bli bränsle i helvetets ugnar’.

Al-Qaasim sade: Jag såg Sa’eed ibn Jubayr när han bad qiyaam al-layl och reciterade:

Och frukta den Dag då ni skall föras åter till Allah! Då skall var och en fullt ut erhålla den lön som han förtjänat, och ingen skall lida orätt…
(översättning II:281)

och han upprepade den mer än 20 gånger (udda antal gånger som är större än 20).

Haroon ibn Rabaab al-Usaydi brukade be tahajjud (nattbönen), och han brukade upprepa versen (VI:27) tills gryningen:

Om du kunde se dem när de ställs upp inför Elden och höra dem ropa: “Om vi ändå fick återvända till livet! Då skulle vi inte avvisa vår Herres budskap som lögn och vi skulle bli sanna troende!”
(översättningen VI:27)

… och han brukade gråta fram till gryningen över den versen.

Ett annat sätt att hjälpa sig själv att begrunda Koranverserna är att memorera dem och att memorera olika adhkaar som reciteras under salaahs olika delar, så att man kan recitera dem och tänka över deras innebörd. Det finns ingen tvekan om att dessa handlingar - att begrunda betydelse av Koranverserna, att upprepa dem och låta dem påverka dig – är bland de bästa sätt av att öka ens khushoo’, som Allah säger:

Ja, de faller ned på sina ansikten med tårar i ögonen och deras ödmjukhet* fördjupas. ödmjukhet* = khushoo’
(översättningen XVII:109)

En rörande berättelse beskriver Rasulullah Muhammads khushoo’, och lika så förklarar hur det är obligatoriskt att begrunda betydelsen av verser som man reciterar. ‘Ataa’ berättade:
Ubayd ibn ‘Umayr och jag kom in hos ‘Aa’ishah r.a. och Ibn ‘Umayr sade till henne Berätta för oss om den mest fantastiska du såg hos Rasulullah Muhammad . Hon grät och sade: En natt steg han upp och sade Ya ‘Aa’ishah, lämna mig att dyrka min Herre. Jag sade Wallahi, jag älskar att vara nära dig och det som gör dig glad älskar jag. Så han gick upp och gjorde sig ren, sedan stod han och bad. Han fortsatte att gråta tills hans knän blev blöta; han grät och grät tills golvet blev blött. Bilaal kom att berätta att det var dags att be gryningsbönen, och när han såg honom i tårar, sade han Ya Rasulullah, du gråter när Allah har förlåtit alla dina synder från förr och från framtiden? Han svarade Skall jag inte vara en tacksam tjänare? Inatt har några verser uppenbarats till mig; förlorad är den som reciterar dem men inte tänker över deras innebörd (översättning III:190 eller II:164):

I skapelsen av himlarna och jorden och i växlingen mellan natt och dag ligger helt visst budskap till dem som vill använda sitt förstånd;
de som minns Gud när de står, när de sitter och när de lägger sig till vila, och som, när de begrundar himlarnas och jordens skapelse ber med dessa ord: “Herre! Du har inte skapat allt detta i blindo. Stor är Du i Din härlighet! Förskona oss från Eldens straff! (översättning III:190-191)

I skapelsen av himlarna och jorden, i växlingen mellan natt och dag, i skeppen som plöjer haven lastade med det som är till nytta för människorna, i regnet som Gud sänder ned och därmed ger nytt liv åt den jord som varit död och låter djur av alla de slag befolka den och i vindarnas och molnens rörelser, drivna mellan himmel och jord i bestämda banor - i allt detta ligger förvisso budskap till dem som använder sitt förstånd. (översättning II:164)

Ett exempel av att påverkas av en vers och interagera med den är att säga Aameen efter al-Fatihah, vilket ger enorm belöning. Rasulullah Muhammad sade: Om imam säger Aameen, säg Aameen ni också, för den vars Aameen sammanfaller med änglarnas Aameen, skall ha alls sina förra synder förlåtna.

Ett annat exempel är att svara imaamen när han säger Sami’ Allaahu liman hamidah (Allah hör den som prisar Honom); att muslimer som ber bakom imaamen säger Rabbanaa wa laka’l-hamd (Herre, prisad Är Du). En stor belöning är lovad för den handlingen också.

Rifaa’ah ibn Raafi’ al-Zirqi berättade:
En dag bad vi bakom Rasulullah . När han stod efter rokoo sade han Sami’ Allaahu liman hamidah och en man bakom honom sade Rabbanaa wa laka’l-hamdu hamdan katheeran tayyiban mubaarakan fih. När bönen var slut, frågade han Vem är den som talade? Mannen sade att det var han. Rasulullah sade då: Jag såg trettio och ett udda antal änglar som skydnar sig att se vem som skulle skriva det först.

5. Att stanna efter varje vers

Detta hjälper att förstår och att tänka över betydelsen, och det är Rasulullahs sunnah, som Umm Salamah r.a. beskrev hur han reciterade Bismillah il-Rahmaan il-Raheem och enligt en rapport stannade han en liten stund och sedan sade Al-hamdu Lillaahi Rabbi’l- ‘Aalameen, al-Rahmaan, al-Raheem. Och enligt en annan hadith, gjorde han en kort paus och sedan sade Maaliki yawm il-deen, och han brukade ‘bryta ner’ sin recitation efter varje vers. Att göra paus efter varje vers är sunnah även ifall meningen av versen fortsätter till nästa vers.

6. Att recitera i låga, rytmiska toner (tarteel) och att försköna sin röst när man reciterar

Som Allah säger i Koranen (översättningen LXXIII:4):
och läs högt ur Koranen i en lugn och jämn rytm, med klart uttal och tanken fäst vid dess mening

Rasulullahs recitation var klar, och han uttalade distinkt varje harf. Han brukade recitera en surah i så långsamma och rytmiska toner att det var längre än man skulle tro var möjligt. Denna långsamma, metriska recitation befrämjar mer begrundande och khushuu’ än en hastig, snabb läsning.

Ytterliggare ett sätt att hjälpa sig själv att utveckla khushu’ är att försköna sin röst medan man recitierar. Rasulullah rådde oss att göra så Försköna Koranen med era röster, för en vacker röst förhöjer Koranens skönhet ännu mer. Att försköna recitationen med sin röst betyder inte att man förlänger vokaler och att man ger den melodi så som de vars hjärtan är sjuka gör; det betyder att man föskönar sin röst med taqwa, så som Rasulullah sade: Sannerligen, den som har en av de bästaa röster för Koranrecitationen är den som folk tror att han fruktar Allah medan han läser Koranen.

7. Att veta att Allah besvarar vår salaah och våra böner

Rasulullah Muhammad sade: Allah Den Upphöjde har sagt: Jag har delat upp salaah mellan Mig och min tjänare i två halvor. Min tjänare skall ha det som han (hon) ber om. När tjänaren säger “Lov och pris tillkommer Allah, världarnas Herre”, säger Allah “Min tjänare har prisat Mig.” När tjänaren säger “den Nåderike, den Barmhärtige” säger Allah “Min tjänare har lovordat Mig”. När tjänaren säger “som allsmäktig råder över Domens dag” säger Allah, “Min tjänare har förhärligat Mig”. När tjänaren säger “Dig tillber vi; Dig anropar vi om hjälp” säger Allah “Detta är mellan Mig och Min tjänare och Min tjänare skall ha det som han bett om”. När tjänaren säger “den väg de vandrat som Du har välsignat med Dina gåvor; inte de som har drabbats av Din vrede och inte de som har gått vilse!” säger Allah “Allt detta är för Min tjänare och Min tjänare skall ha det som han har bett om.”

Ovan är återberättat en fantastisk och viktig hadith. Om var och en tänkte på den hadithen medan man bad, skulle man uppnå en kolossal khushoo’ och al-Faatihah skulle ha en fantastiskt stort påverkan på honom. Hur skulle det annars kunna vara, när man känner att hans Herre talar till en och ger en det som man ber om?

Detta ’samtal’ med Allah måste respekteras och man måste ge den dess riktiga värde. Rasulullah sade: När en av er står upp för att be , talar han med sin Herre, så han bör vara uppmärksam på hur han talar med Honom.

Bloggarens avslutande kommentar: Fortsättning följer, insha’Allah redan imorgon. I den skall jag bara översätta andra sätt som shaykhen nämner utan att gå in på detaljerade bevis, samt jag har för avsikt att översätta en längre deltext om vad Rasulullah Muhammad hade lärt oss när det gäller att söka skydd från djävulens viskningar (waswasa). Se till att läsa båda artiklar, insha’Allah, och att tillämpa dem i din vardag.

Bismillah.

Detta inlägg är en naturlig fortsättning av inlägget om qunut i tider av svåra prövningar.

1 Ur boken Salaah - i ljuset av Profetens () sunnah av Shaykh Muhammad Naasir ad-Diin al-Albaanii.

Qunut i witr bönen

Under witr bönen när muslimer inte var utsatta för svåra katastrofer och olyckor, brukade Profeten Muhammad () ibland recitera qunut i witr bönens udda bönecirkel, och han () brukade i så fall recitera den innan han gick ner i rukuu.

Ibn Nasr och al-Daraqutnii rapporterar, med sahih återberättarkedjan, om att Profeten () brukade recitera qunut i witr bönens udda bönecirkel.

Fler följeslagare, radiallahu ‘anhum, berättare om att Profeten () bad witr utan att recitera qunut i den. Det var bara Ubbay Ibn Ka’b rapporterade om att Profeten () reciterade qunut under witr bönen, vilket betyder att han () reciterade den ibland och utelämnade den ibland. Detta är bevis att qunut inte är obligatorisk flr witr bönen, vilket är de flesta lärdas åsikt.

Ibn Abii Shaybah (12/41/1), Abu Dawud, al-Nasaa’ii i Sunan al-Kubraa (218/1-2), Ahmad, Al-Tabaraanii, Al-Bayhaqii och Ibn ‘Asaakir (4/244/2) rapporterar med sahih återberättarkedjor att Profeten () brukade under vanliga omständigheter, när muslimer var utom stor fara, recitera qunut du’aa innan han böjde sig till rukuu. De anger även själva qunut du’aa i sina rapporter. Ibn Mandah rapporterar om du’aan endast i sin “Tawhid” (70/2) med olika oberoende hasan återberättarkedjor.

Profeten () lärde Ali att recitera under witr bönen: Allaahumma ihdini fiiman hadayta wa ‘aafini fiiman ‘aafayta wa tawallani fiiman tawallayta wa baarik li fiima a’tayta, wa qini sharra ma qadayta, fa innaka taqdi wa la yuqda ‘alayk, wa innahu laa yadhillu man waalayta wa laa ya’izzu man ‘aadayta, tabaarakta Rabbana wa ta’aalayta [la munji minka illa ilayk]. At-Tirmidhi säger att denna hadith är hasan, och tilllägger: “… det finns ingenting känt från Profeten () om qunut som är mer autentiskt än denna hadith.”

2 I Fiqhus-sunnah av Sayyid Saabiq kan man läsa följande:

Det är tillåtet att be qunut du’aa både innan man går ner i rukuu’ och efter rukuu’. Humaid säger: “Jag frågade Anas: ‘Är qunut före eller efter rukuu’?’ och han svarade: ‘Vi bad den antingen före eller efter rukuu’.” Ibn Majah och Muhammad ibn Nasr rapporterar detta. I Fath ul-Bari kommenterar Ibn Hajar att dess kedja är helt sund.

Om man gör qunut inan rukuu’, bör man säga takbir och lyfta händerna efter att ha recitaterat Al-Fatiha och en surah. Lika så, säga andra takbir efter qunut och sedan böja sig till rukuu’. Flera följeslagare, radiallahu ‘anhum, har rapporterat det. Vissa lärda anser att det är bättre att lyfta händerna under recitation av qunut-duaa, medan andra inte håller med om det. Vad gäller att stryka händerna över ansiktet efter qunut, skriver al-Bayhaqi: “Det är bättre att inte göra det och att begränsa sig till det som de tidiga generationerna brukade göra. De brukade lyfa händerna under du’aa, men inte stryka ansikten efter du’aa, under bönen.”

Al-Qunut i salaatul-fajr

Det är inte korrekt att inkludera qunut i fajr bönen förutom under tid av svåra katastrofer, i vilket fall man kan recitera qunut under alla dagliga fem böner. Abu Malik al-Ashja’i sade: “Min far bad bakom Profeten () när han var 16 år gammal, och han bad bakom Abu Bakr, ‘Omar and ‘Othman, radiallahu ‘anhum. Jag frågade honom: ‘Gjorde de qunut?’ Han svarade ‘Nej, min son, det är något som människor själva infört’.” Ahmad, an-Nasa’i, Ibn Majah och at-Tirmizhi, som säger att den är sahih, har rapporterat detta. Anas sadr att Profeten () brukade inte göra qunut i fajr bönen förutom i två fall: om han () bönföll Allah för eller emot människor. Ibn Hibban, al-Khatib och Ibn Khuzaymah, som säger att hadithen är sahih, rapporterar detta.

It is also related that az-Zubair, Abu Bakr, ‘Umar, and ‘Uthman did not make the qunut in the dawn prayer. This is the opinion of the Hanafiyyah, the Hanbaliyyah, Ibn al-Mubarak, al-Thauri, and Ishaq. The followers of Shaf’i are of the opinion that the qunut is to be made after the ruku’ of the second
rak’ah in the obligatory dawn prayer. This opinion is based on the following two reports. Ibn Sireen narrates that Anas ibn Malik was asked: “Did the Prophet make the qunut in the dawn prayer?” He answered: “Yes.” They asked him: “Before the ruku’ or after it?” He replied: “After it.” This is related by the group save at-Tirmizhi. There is a report from Anas which says: “The Messenger of Allah sallallahu alehi wasallam did not stop
making qunut during the dawn prayer until he left this world.” This is related by Ahmad, al-Bazzar, adDaraqutni, al-Baihaqi, and al-Hakim who says it is sahih. However, there remains some doubt concerning this evidence since the qunut which they asked Anas about, as is clear in the narrations of al Bukhari and Muslim, was the qunut during the time of calamities. Concerning the latter hadith (the one mentioned in support of their stand), in its chain of narrators there is Abu Ja’far ar-Razi who is not a credible source and, thus, one cannot build a case upon his hadith. How could it be that the Messenger of Allah never stopped performing this qunut until his death, and yet, the rightly guided caliphs did not perform it? It is even confirmed that Anas himself did not make the qunut in the dawn prayer! If we must accept this latter hadith as authentic, it would mean that the Prophet always made supplications and remembrance ( zhikr), after the ruku’, until his death. This would also come under qunut and, in this sense, it would be more befitting. Still, this is one of the matters in which it is acceptable to have differences of opinion, and one may either do it or leave it. Det bästa exempel är exempel av Profeten Muhammad ().

3 Denna artikel avslutas med översättningen av lämpliga delar av texten om Qunut.

Prisad vare Allah.

Qunut, enligt definitionen av fuqaha’, “är namn av du’aa’ som bes under bönen vid specifika tillfällen när man står i bönen.” Den rekommenderas i witr bönen efter ruku’, enligt den mer korrekta av två åsikter bland de lärda. Om olycka eller katastrof drabbar muslimer, då är det rekommenderat att be du’aa’ al-qunut efter att ha gått upp från ruku’ i sista rak’ah i alla fem dagliga böner, tills Allah befriar muslimer från den olyckan.
(Se Tasheeh al-Du’aa’ av Shaykh Bakr Abu Zayd, s. 460).

Vad det gäller att säga du’aa’ al-qunuut i fajr bönen hela tiden, under alla omständigheter, så finns ingen sahih hadith att Profeten () gjorde så (valde ut fajr bönen för att be qunut i den eller att han () alltid bad qunut i fajr bönen). Det som är bevisat, är att han () sade du’aa’ al-qunut i tider av svåra prövningar för muslimer, med för den situationen lämpliga ord. Han () sade du’aa’ al-qunut i fajr och i andra böner, och bad emot Ra’l, Dhakwaan och ‘Usayyah för att de hade dödat Koran-recitatatörer vilka Profeten () hade sänt till dem för att lära dem religionen. Och det bevisat att han () bad i fajr och i andra böner för de svaga och förtryckta troende, och bad Allah att rädda dem från deras fiender. Men han () gjorde inte det hela iden. De fyra första khaliferna prakticerade qunut på samma sätt. Det är bättre för en imaam att begränsa qunut till tider av svåra katastrofer och följa exempel av Rasulullah Muhammad (). Det är bevisat att Abu Maalik al-Ash’ari sade: “Jag sade till min far ‘Å min far, du bad bakom Profeten () och bakom Abu Bakr, ‘Omar, ‘Othman och ‘Ali (radiallahu ‘anhum). Reciterade de du’aa’ al-qunut i fajr?’ Han svarade ‘Å min son, det har människorna själva senare infört’.” (Fem muhaddither, förutom Abu Dawud rapporterar detta, Albaani säger i al-Irwa’, 435, att den är sahih). Den bästa vägledningen är den från Profeten Muhammad ().

Och Allah är Källan av all styrka. Må Allah skicka välsignelser och frid till vår Profet Muhammad (), hans () familj och följeslagare.
(al-Lajnah al-Daa’imah li’l-Buhooth al-‘Ilmiyyah wa’l-Iftaa’, 7/47)

Finns det specifika ord för qunut under witr bönen, eller qunut vid svåra prövningar?
Det har rapporterats många olika former av du’aa’ al-qunut i witr bönen till exempel den här:

1 – version som Rasulullah () lärde al-Hasan ibn ‘Ali (radiallahu ‘anhu), vilket är:

“Allaahumma ihdini fiiman hadayta wa ‘aafini fiiman ‘aafayta wa tawallani fiiman tawallayta wa baarik li fiima a’tayta, wa qini sharra ma qadayta , fa innaka taqdi wa la yuqda ‘alayk, wa innahu laa yadhillu man waalayta wa laa ya’izzu man ‘aadayta, tabaarakta Rabbana wa ta’aalayta la munji minka illa ilayk”

(”Å Allah, vägled mig bland dem som Du har väglett, förlåt mig bland dem som Du har förlåtit, gör mig i vänskapen bland dem som Du redan gjort till dem som är i vänskapen, och välsigna det som Du har bestämt för mig, rädda mig från det onda som Du har bestämt. Sannerligen, bara Du bestämmer och ingen kan påverka Dig, och den som du gett vänskap är inte förnedrad, och den som är Din fiende är inte ärad. Välsignad är Du, å, Herre, och Förhärligad. Det finns ingen plats av säkerhet från Dig förutom med (hos) Dig.”).

(Abu Dawood, 1213; al-Nasaa’i, 1725; al-Albaani i al-Irwa’, 429 säger att den är sahih).

‘Ali ibn Abi Taalib berättade att Profeten () brkade säga i slutet av witr bönen: “Allaahumma inni a’oodhu bi ridaaka min sakhatika wa bi mu’aafaatika min ‘uqoobatika wa a’oodhu bika minka, la uhsi thana’an ‘alayka anta kama athnayta ‘ala nafsika (Å Allah, jag söker skydd i Ditt välbehag från Din vrede, och skydd i Din förlåtelse från Ditt straff. Jag kan inte prisa Dig tillräckligt, Du är som Du har prisat Dig Själv.”

(Tirmidhi, 1727; al-Albaani i al-Irwa’, 430 säger att den är sahih; Sahih Abi Dawud, 1282).

Sedan bör man skicka välsignelser till Profeten () eftersom det är berättat att vissa följeslagare (radiAllahu ‘anhum) – inklusive Ubayy ibn Ka’b och Mu’aadh al-Ansaary (radiAllahu ‘anhum) – gjorde så i slutet av qunut al-witr.

(Se Tasheeh al-Du’aa’ av Shaykh Bakr Abu Zayd, s. 460).

Slut på den delen av Shaykh Munajjids svar som avser qunut al-witr, taget från IslamQ&A.

Bismillah.

Anledningen till att publicera detta inlägg (dessa hadither) är förfrågningar som kommit nyligen angående Profetens () sunnah att ibland dröja med ‘isha bönen till nattens hälft och därefter be witr bönen, för att sedan inte tala med någon utan gå direkt och lägga sig för en stund.

Profeten () gjorde på olika sätt i fler än denna fråga, och vi måste tro att det finns en visdom i varje sunnah som han () prakticerade, samt att varje sunnah som han () lämnade till oss är det bästa sättet att göra en viss handling.

Abu Al-Minhal berättade:
Abu Barza sade: “Profeten () brukade be fajr bönen när man kunde känna igen personen som satt bredvid en (efter bönen), och han () brukade recitera mellan 60 och 100 Koranverser. Han () brukade be dhuhr bönen så fort solen började gå ned (vid mitten av dagen) och ‘asr när det var möjligt att gå till Madinahs ytterkant och komma tillbaka medan solen fortfarande var varm. (Återberättaren i underkedjan glömde vad som hade sagts om maghrab bönen). Han () hade inget emot att dröja med ‘isha bönen till nattens första tredjedel, eller till midnatt (nattens hälft).” (Sahih Bukhari, volym 1, 10/517)

Saiyar bin Salama berättade:
Min far och jag gick till Abu- Barza Al-Aslarrni och min far frågade honom: “Hur brukade Rasulullah () be de fem obligatoriska bönerna?” Abu- Barza sade: “Profeten () brukade be dhuhr bönen som ni (folk) kallar den första mitt på dagen, när solen precis börjat gå ned. ‘Asr bönen [bad han] så att man kunde gå till Madinahs yttersta kant efter bönen, och när man var framme, var solen fortfarande varm. (Jag glömde delen om maghrab bönen). Profeten () älskade att dröja med ‘isha bönen, vilken ni kallar Al-Atama och han () ogillade att sova innan den och att prata efter den. Efter fajr bönen brukade han () gå när man kunde känna igen den som satt bredvid en och han () brukade recitera mellan 60 och 100 Koranverser i fajr bönen. (Sahih Bukhari, volym 1, 10/523)