Bismillah.

Fiqh al-sunnah 2.103: Hur ber en som är sjuk (Salaatul Mariid)

Det är tillåtet att be sittandes för den som har en ursäkt på grund av en sjukdom som gör att han inte kan stå under fard salaah. Om han inte kan be sittandes, får han be liggandes på en sida, och han skall gestikulera. I så fall bör hans gester för sajdah vara lägre än gester för ruku’. Denna princip baseras på, Allahs Ord:
“…Och minns Allaah efter bönens slut - när ni står upp, när ni sitter och när ni lägger er till vila…”
(översättningen av betydelsen av Koranen, IV:103)

‘Imran ibn Hussain sade: “Jag hade hemorroider, så jag frågade Sändebudet, sallallahu alayhi wa sallam, om salah, och han sade: ‘Be din salaah ståendes, och om du inte kan, be den sittandes, och om du inte kan göra det, be då salaah liggandes på din ena sida’.” Detta berättas av gruppen, förutom Muslim.
An-Nasa’i lägger till: “Och om du inte kan be salaah liggandes på din ena sida, gör det då medan du ligger på ryggen. Allaah lägger inte på någon en tyngre börda än han kan bära.”
Jabir rapporterar: “Allahs Sändebud, sallallahu alayhi wa sallam, besökte en sjuk, och fann honom där han bad på en kudde. Sändebudet, sallallahu alayhi wa sallam, knuffade kudden åt sidan och sade: ‘Be på marken om du kan, och om du inte kan, be då genom att gestikulera, och gör din sajdah lägre än din ruku’.” (al-Baihaqi)

Det som menas med oförmåga att be (‘och om du inte kan’) är att personen i fråga, om han ber som vanligt, som en frisk människa, kommer att lida strapatser, eller att hans sjukdom kommer att förvärras, eller hans tillfrisknande kommer hindras eller bromsas, eller att han skall svimma om han ber på det vanliga sättet.

Man bör sitta med korsade ben medan man ber sittandes.
‘Aishah berättar att hon såg Sändebudet Muhammad, sallallahu alayhi wa sallam, där han satt med korsade ben medan han bad.
Detta berättar an-Nasa’i och al-Hakim säger att den är sahiih.

Det är också tillåtet att sitta så som man sitter när man utför tashahud. Den som varken kan be salaah sittandes eller ståendes, bör lägga sig på sidan, och om han inte kan göra det heller, då bör han ligga på ryggen men benen mot qiblah enligt sitt hälsotillstånd.
Ibn al-Munzhir föredrar denna åsikt.
Det finns en svag hadith om detta, som rapporterades av ‘Ali som påstår att Sändebudet, sallallahu alayhi wa sallam, sade: “Den sjuke bör be ståendes om han är kapabel till det. Om han inte kan göra det, bör han be sittandes. Om han inte kan göra sajdah, bör han nicka med huvudet och han bör göra nickandet till sajjud lägre än nickanden till ruku’. On han inte kan be sittandes, bör han be medan han ligger på sin höger sida, och han bör vara vänd mot qiblah. Om man inte kan be på son höger sida, bör han be medan han ligger på ryggen och hans ben utsträckta mot qiblah.”
Ad-Daraqutni rapporterar detta. Några lärda anser att han (den sjuke) kan be på vilket sätt som helst som är lätt för honom. Det är uppenbart från hadithen att om han bara kan nicka medan han ligger på ryggen, då är inget annat obligatoriskt för honom.

Bismillah.

En rättfärdig muslim som brukar ge da’wa genom mail, skickade för ett tag sedan en viktig text som jag återger nedan.

Ibn Qayyim al-Jawziyyah, rahmatullahi alayhi, sade:

Tittar man på utförandet av salaah, delas människor i fem kategorier:
Första: Det är de som är försumliga och syndiga mot sin själ. Det är de som inte tar tvagningen på ett korrekt sätt, som inte ber salaah i dess föreskrivna tid och inom dess bestämda gränser och som inte uppfyller salaahs pelare (rukn).
Andra: De som är noga med att be i rättan tid och inom dess föreskrivna gränser, som uppfyller salaahs pelare och tar tvagningen samvetsgrant (korrekt). Men, deras strävan efter att uppnå salaahs innersta natur fördärvas på grund av viskningar i salaah, så att de är upptagna med andra tankar och ideer medan de ber.
Tredje: De som är noga med att be i rättan tid, som uppfyller salaahs pelare och som strävar efter att avvärja viskningar, tankar och ideer (som inte hör till salaah).
De är upptagna med kampen med sin fiende (shaytan den utstötte), för att de vill inte låta honom stjäla något från deras salaah. Vad gäller sådana, så får de två handlingar nedskrivna - både salaah och jihaad.
Fjärde: De som är bestämda/beslutsamma i sin salaah, som utför och fullkomligar salaahs alla delar, dess pelare, som ber den inom de föreskrivna gränser och deras hjärtan blir upptagna med att bevara salaahs rättigheter och bestämda gränser, så att inte missar något från salaah. Alla deras bekymmer/tankar, hela deras fokus ligger på att etablera salaah, utföra den och fullkomliga den - precis så som det bör vara. Deras hjärtan drunknar i salaah och i det att tjäna Allaah Den Upphöjde (i ‘ibaadah).
Femte: De som är bestämda/beslutsamma i sin salaah, precis som förra gruppen. Men, utöver det, så har de tagit sina hjärtan och lagt dem inför Den Upphöjde Herren, deras hjärtan tittar förväntansfullt mot Honom, deras hjärtan är fyllda med Hans Kärlek och AllMakt, som om de ser och vittnar Allaah. Viskningar, tankar och ideer har försvunnit, och skärmar mellan dem och deras Herre har lyfts. Det som är mellan sådana tjänare och andra människor, vad gäller salaah, är mer överlägset och större än det som är mellan himlarna och jorden. De är upptagna med sin Upphöjde Herre, begeistrad med Honom.

Första gruppen (kategori) skall straffas, andra skall hållas för att avlägga räkning, tredje skall få sina brister och fel rättade (förvandlade till goda handlingar), fjärde skall fåbelöning och femte skall bli nära sin Herre, för de skall ta emot en del av den som utför sin salaah med iver, entusiasm och sina ögons behag.
Den som utför sin salaah med iver och med ögonens behag, skall få sin Herres Närhet som evig iver och ögonens eviga behag. Han själv skall bli behag för ögonen i denna värld, för den som gör Allah till sitt behag i denna värld - alla andra ögon skall vara nöjda med honom.
(Ur “Al-Waabil us-Sayyib”)

Avsändaren av mailet avslutade det med följande uppmaning till självrannsakan:
“Fundera nu, vilken av dessa kategorier tror du att du själv tillhör?
Är du säker?
Du kan bättre, eller hur?
Sann kamp till slutet.

Å Herre, mina synder är stora, men bara lite av Din Förlåtelse är större. Å Allah, förlåt mina synder med Din Barmhärtihget!”

Bismillah.

Det absolut mesta i artiklar om istikhara bönen är en översättning från boken om istikhara-bönen (se första artikeln i artikelserien om istikhara för referenser).

Nyttan av istikhara bönen

1. I hadithen om istikhara bönen är bevis att troende bör (måste) förlita sig i alla sina frågor till Allah, erkänna att all makt och kraft tillhör bara Allah, och inte längta efter något innan han vänder sig till Allah för vägledningen och ber om att få det som är av godo och samtidigt bli avlägsnad från det som är av ondo. Troende lyder Allah och vet att han behöver Allahs hjälp i allting. Troende dyrkar bara Allah och söker barakah genom praxis från profeternas sigill () dvs. i istikhara bönen. Han vet att Allah kan bestämma något som är av godo, men att han själv ser det som något avskyvärt. (Umdatul Qari, 6/234)

2. Taybi saäger: “Att vara nöjd med det som Allah har bestämt speglar sig i att överlämna vrede och är tecken på människans lycka. Allah har gjort det till kännetecken av Sin tjänares lycka av två anledningar: så att tjänaren ägnar sig åt ibadah, för om han är missnöjd med det som Allah har estämt, kommer han ständigt att vara under bekymmer och klaga och fråga sig varför en sak har hänt istället för en annan som han önskar. Och annan anledning är, för att tjänaren inte skall framkalla Allahs vrede pga sitt hat för det som Allah har bestämt. Det hatet visar sig så att han talar om det som Allah inte bestämt och som han inte vet om det är gott eller dåligt för honom - men trots det, fortsätter han att tala om det som om ett bättre och mer önskvärt alternativ.”

3. Vissa visa män har sagt: “Den som har fått fyra saker, kommer inte att missa (andra) fyra saker. Den som är tacksam kommer inte att missa välgång, den som ångrar sig kommer inte att missa att hans ånger accepteras, den som gör istikhara kommer inte att missa det som är av godo, och den som rådgör med pålitliga muslimer, kommer inte att missa rätt.”  (Al-Mafatih, 10/52)

4. Shaykh Waliyyullah Ad-Dahlawi säger: “En av istikharas största nytta är att man släcker sina lustar och underkastar sin djuriska drift till den kraft som kännetecknar änglar (melek), och att han underkastar och förlitar sig fullständigt till Allah. När en man gör så, uppnår han änglarnas grad i att vänta på inspiration från Allah (ilham). När han får den inspirationen, handlar han utifrån den för att underkasta sig Allahs Vilja, och inte för att tillfredsställa egna drifter och önskningar.” (Ma arifus-sunnan, 4/277)

5. Shaykh Waliyyullah Ad-Dahlawi säger också: “Jag anser att ett bevisat sätt att uppnå änglarnas grader, är att ofta be istikhara bönen”. (Ma arifus-sunnan, 4/277) 

6. Hadithen om istikhara bönen visar på nåd som Rasulullah () hade för sin ummah; han () lärde ut till sin ummah det som är av godo för oss i deen och i dunya. (Al-Manhal al-azb al-mawrud, 7/126)

7. Allah kanske avleder något ont från Sin tjänare som ber istikhara bönen, för att Han inte vill att det skall drabba tjänaren. Det som Allah avleder från honom kan se ut i våra ögon att vara något gott, men i själva verket vara ont för honom. Allah Den Upphöjde talar om detta i Koranen:

“Om de hade velat gå [med de övriga] skulle de helt säkert ha gjort förberedelser för detta. Men Gud ville inte att de skulle gå ut och så höll Han dem tillbaka, och [de fick] svaret: “Stanna hemma med [de övriga] som stannar hemma. Om de hade gått med er skulle de inte ha gjort annat än ställt till oreda för er och sprungit runt [med rykten] från den ene till den andre för att skapa missnöje, och det finns bland er de som gärna lyssnar till [rykten]. Gud vet vilka de orättfärdiga är.”  

(At-Tawba, 46:47)

Allah, s.w.t.a, säger att Han inte ville att hycklare skulle följa med Rasulullah () och därför höll Han kvar dem.

8. Att vara nöjd med det som Allah har bestämt och att visa tålamod, speciellt efter att man har bett istikhara bönen, ger själen fridsamhet och lugn. Därför innehåller istikhara-du’aa orden “… och gör sedan att jag blir nöjd med det“. Ibn Qayyi säger: “Nyttigt välbehag som uppnår sitt mål, är det välbehag som finns efter att Allah har bestämt för oss - inte före det. Det som är före anses vara bestämdhet att vara nöjd med Allahs beslut, vilket det än blir. När det som Allah har beslutat händer, slutar den bestämdheten och man ber om att vara nöjd med det beslut som inträffat. Det som är inom människans makt omringas av två saker: med istikhara bönen (innan det händer) och med det att vara nöjd (efter att det hänt). En del i människans lycka är att förena dessa två. I ”Musnad” och andra hadithsamlingar återberättas det att Rasulullah () sade: ‘En del av människans lycka är att söka från Allah det som är av godo genom istikhara bönen, och att vara nöjd med det som Allah bestämmer för henne. En del av människans olycka är att inte söka det som är av godo från Allah genom istikhara bönen och att vara missnöjd med det som Allah har bestämt för henne’.”

Ibn Qayyim säger i sin bok Saydu-khaatiir: “Okunskaps högsta grad är när en man känner vrede i sin själ, eller när han protesterar i sin själ eller när han säger: ‘Om min önskan hade gått i uppfyllelse hade det inte stört någonting… min du’aa är inte accepterad’. Sådana känslor är resultat av hans okunskap, brister i hans tro, och hans saknad av visdom. Finns det någon som, efter att ha uppnått sina mål, inte smakat på prövningar och svårigheter? Tag för exempel Adam, a.s, som levde i Jannah, och sedan blev förpassad ur den. Nuh, a.s, bad för sin son, men hans du’aa blev inte accepterad. Ibrahim, a.s, blev prövad med elden, och Ismail, a.s, med att bli offrad. Yaqub prövades med sönens död, Yusuf med kamp mot lustar. Ayyub, a.s, blev prövad med sjukdom och Dawud a.s. och Sulayman a.s. med många prövningar… Alla Allahs profeter fick prövningar. Profeten Muhammad () prövades med hunger, attacker, ofredanden… Dunya är skapad för prövningar och som ett test för oss. Därför bör en förnuftig man vänja sin själ till prövningar och vara medveten om att det av hans önskningar som slagit in är bara tack vare Allahs Nåd, och det som inte slagit in, är så som Allah har skapat och bestämt och så som Allah har skapat dunya och dess naturlagar. (…) Här avspeglas hur stark eller svag en troendes  imaan är. Må därför troende använda botemedel som är fullständig underkastelse till Allah och fullständig tillit till Allahs Visdom.” (Saydul-khaatiir, 500-501)

Denna artikel avslutar artikelserien om istikhara bönen. Jag ber Allah s.w.t.a. att acceptera detta jobb så som det är gjort, upprikigt och endast för Hans skull och göra dessa inlägg till största nytta till ummah. Amiin.

Bismillah.

Det absolut mesta i artiklar om istikhara bönen är en översättning från boken om istikhara-bönen (se första artikeln i artikelserien om istikhara för referenser).

Istikhara bönen innebär i sig tawhids högsta betydelser, för vi ber Allah den Upphöjde med Hans vackra Namn och upphöjda Egenskaper. Allah säger: “Allah har Sina vackra Namn, och kalla Honom med dem.” När man ber istikhara bönen, övertygas man att man har en Herre, Som ger till dem som ber Honom, Som svarar till dem som vänder sig mot Honom med du’aa, Som vet det som är hemligt och som göms i människans bröstkorg. I istikhara bönen är tawhids högsta betydelser, för man förlitar sig på Allah. Den som ber istikhara bönen bör överlämna allt till Allah, utan invändningar.

Ibn Qayyim säger: “Denna du’aa innehåller bekräftelse om att Den Upphöjde finns, bekräftelse av Hans upphöjda Egenskaper (Kunskap om allt, Allmakt, Vilja), bekräftelse av att Han är Herre, överlämnande av allting till Honom, sökande efter hjälp och tillit endast till Honom; den innebär att man överger att förlita sig på sig själv, och att man förnekar all annan makt och kraft förutom Hans Makt och Kraft. Den innehåller även ens oförmåga att med säkerhet uppskatta vad som är bättre för en och vad som man kan göra. Allt detta är styr och bestämmer över endast ens Herre, ens Skapare, Den Sanne Gud, Den Ende Som är värd att dyrkas.”

När bör man be istikhara bönen?

Man bör be istikhara bönen inför varje beslut om ett ärende man planerar att göra, oavsett om det är uppenbart att det är ett ärende som är av godo eller inte. Zaynab bad istikhara bönen innan hon gifte sig med Rasulullah (), trots att ett sådant äktenskap utan tvivel kan bara vara av godo. Nawawi kommenterar Zaynabs hadith från Muslims “Sahih” och säger: “Här är bevis att det är mustahab att be istikhara bönen, oavsett om en handling är uppenbart av godo, eller inte.” Dte kan hända att man önskar något, lutar åt det hållet och är därför säker att det är gott, men att följder av den handlingen (längre in i framtiden) och dess slut blir dåliga. Man får be istikhara bönen endast om något som varken är synd eller makruh, och om man är osäker och inte kan välja bland fler tillåtna alternativ (eller om man är osäker om man bör göra ett tillåtet ärende).

Istikhara bönen ber vi inte för saker som är fard (strikt religiös plikt) eller wajib (plikt), och inte heller för saker som är haraam (förbjudna) eller makruh (dåliga). Istikhara bönen er vi endast för saker som är mubah (tillåtna) eller mustahab (rekommenderade) och för saker som inte är tidsbegränsade. Alla fyra juridiska skolor är överens om att man ber istikhara bönen bara för saker för vilka man inte vet vilket alternativ som är gott. Mao, vi ber inte istikhara bönen om saker som: ibadah (att göra den eller inte), att göra välgärningar, att bryta Allahs inhägnader, att göra onda handlingar… det vet vi redan om det är gott eller ont. Ett undantag är om man vill bestämma tiden för att göra pilgrimsresan.

Hadither om istikhara preciserar inte tiden för den. Därför har vissa lärda tillåtit att vi ber istikhara bönen alltid, förutom under tidsperioder under dygnet när det är förbjudet att be. Shaykh Ibn Uthaymin lägger till att vi får be istikhara bönen även under de tidsperioder, om man tror att man skall förlora ärendet för vilket man ber, om man väntar tills tiden när det tillåtet att be inträffar. I en sådan situation är det tillåtet att be istikhara bönen även under tidsperioder då det annars är förbjudet att be.

Istikharas grader

Första graden: Att be två bönecirklar med niyyah att be istikhara, och sedan att göra du’aa. Det är det mest fullständiga sättet att söka vägledning från Allah i dunya ärenden. Det är mest troligt att Allah accepterar en sådan istikhara och här finns konsensus mellan de fyra juridiska skolor.
Andra graden: Att bara be istikhara-du’aa. Tre juridiska skolor är överens om detta, alla utom hanbali-madhab. Nawawi säger i samband med detta: “Om man av någon anledning inte kan be bönen, får man be om vägledning med endast istikhara-du’aa.”

Ibn Taymiyyah säger: “Att be istikhara bönen är sunnah. Istikhara du’aa ber vi efter salaam (efter avslutad bön), som det står i hadithi-shariif.” (Ibn Taymiyyah, Majmul fatawi, 23/421) Detta är de fyra juridiska skolorna överens om. Shubari och Ibn Hajar, från shafi’i-skolan, samt Al-Adawi från maliki-skolan, lägger till att det är tillåtet att göra istikhara-du’aa under själva bönen, när man är i sujud, eller efter at-tahiyyatu. (Al-mawsua al fiqhiyyah, 3/246)

Istikhara du’aa ber vi efter istikhara-bönenes salaam. (Kommitté för fatawa, ledd av Abdul-Aziz b. Abdullah b. Baz)
Det är både korrekt att lära sig istikhara-du’aa utantill, och att läsa den från en bok. Du måste vara koncentrerad och ödmjuk inför Allah och uppriktig i din du’aa. Efteråt bör du rådgöra med dem som du litar på, och som har kunskap och erfarenhet och kan ge dig råd. Den stunden som ditt hjärta lutar åt något håll, är det tecken att Allah har föreskrivit det för dig. (Kommitté för fatawa, ledd av Abdul-Aziz b. Abdullah b. Baz)

Hadithen preciserar inte hur många gånger vi bör be istikhara bönen om en fråga, och lärda har något olika åsikter om detta: vissa anser tre gånger, vissa sju gånger, och vissa ett obegränsat antal gånger. Samir karni i sin bok om istikhara säger: “Korrekt är att inte säga att det är sunnah att upprepa istikhara bönen, och Allah vet bäst. Även om upprepandet inte är mustahab (rekommenderat, berömvärt), är det ändå mubah (tillåtet) eftersom istikhara är ju du’aa, och att upprepa du’aa är rekommenderat. Allah Den Upphöjde tycker om dem som är ihärdiga i sin du’aa. Det visar på ödmjukhet i ens ibadah och dyrkan av Allah. Det finns inga specifika antal upprepningar - för det finns inte bevis.”

Hur vet man resultat av istikhara-bönen?

Efter att man har bett istikhara bönen, måte man vara övertygad om Allahs löfte att Han skall besvara. Den som ber istikhara får inte vara otålig, det är makruh att vilja skynda svaret. Lika så mmåste man vara nöjd med det som Allah har bestämt.

Ibn Battal säger: “Det finns bevis i hadithen att den som ber istikhara bör göra du’aa och hoppas på att hans bön skall bli hörd. man får inte förlora hopp i Allahs nåd, för man sannerligen ber Den Nåderike!” Ibn Uyayna säger: “Låt inte det du vet om dina brister och synder vara ett hinder för dig att göra du’aa till Allah, för Allah har accepterat du’aa från Sin värsta skapelse - Iblis den utstötte (Satan) när han sade: Herre! Bevilja mig anstånd till den Dag då [människorna] skall uppväckas från de döda!”

De lärda har flera åsikter om hur man skall känna igen resultat från istikhara bönen. Vissa säger att man bör göra det som är lätt för en, andra säger att man bör göra det som hjärtat fattar tycke om.
Första åsikten: att fatta ett beslut i frågan för vilken man bad istikhara. Ibn Abdus-Salam säger: “Man skall handla enligt sitt beslut. Bevis är hadith från Ibn Mas’ud som avslutas med orden ‘… och sedan fattar ett bestämt beslut.‘. Om man ser att handlingen går med lätthet och man får framgång i den, då skall man fortsätta, men om man stöter på förhinder och svårigheter att utföra handlingen, skall man lämna den. När man ber två bönecirklar istikhara bönen med istikhara du’aa, bör man göra det som man anser är bra, oavsett om hjärtat fattar tycke om det eller inte. Hadithen nämner inte vilkoret att välja det som hjärtat börjar luta mot.
Andra åsikten: att man väljer det som hjärtat börjar tycka om, men detta betyder inte att följa nafs och lidelser. Lärda som är av denna åsikt är t.ex. Ibn Khaldun, ‘Ali al-Qari och Shawkani. De anser att man bör göra det som hjärtat börjar luta åt efter istikharan, och man inte får göra det som hjärtat (under nafsens påverkan) lutade åt innan istikharan. Den som ber istikharan bör omedelbart lämna sitt eget val för annars söker han inte vägledning från Allah, utan han söker vägledningen från sin nafs. Om han är uppriktig, kommer han omedelbart att förneka makten i sitt eget val. (OBS - det kan hända att det som man gillade innan man bad istikharan är det som Allah väljer för en, dessa val behöver inte, men kan, vara olika. Kommentaren gäller bara i det fall då valen och det som hjärtat lutar åt före och efter istikharan är olika).

Det finns inget bevis för att be någon annan (t.ex. någon god och from människa) att be istikhara bönen för oss. Detta är snarare motsatt de föreskrifter som finns om istikhara. Dock har maliki och shafi’i juridiska skolor tillåtit det, vilket de baserar på allmän betydelse av hadithen “Den som kan vara av nytta och hjälpa sin bror, bör vara det.” (Muslim) Al-Khattab, lärd från maliki-skolan, säger dock: “Har vi fått bevis att man kan (får) be istikhara bönen för en annan människa? Jag har inte hittat något bevis alls för det, jag har bara sett några shaykher att göra det.” Hanafi och hanbali skolans lärda har inte debatterat om den frågan alls.

Dessutom finns det inget bevis i Koranen och hadithen att det finns samband mellan istikhara bönen och drömmar. Drömmar är ett brett område vars tolking kräver stor kumskap och lärda, fromma troende.

Fortsättning följer, insha’Allah. Artikelserien avslutas med nästa artikel.

Bismillah.

Det absolut mesta i artiklar om istikhara bönen är en översättning från boken om istikhara-bönen (se första artikeln i artikelserien om istikhara för referenser).

Vad är istikhara? Lingvistisk definition av istikhara: det att söka (vägledning till) val i en fråga. Man säger: “Be Allah om att välja för dig och Han skall välja för dig“. Rasulullah () lärde ut till muslimer att be istikhara bönen vid varje tillfälle. Terminologisk definition av istikhara: det att, genom istikhara bönen och du’aa, söka vägledning från Allah till rätt val, dvs. att ens intressen riktas mot det som är bättre och mer angeläget hos Allah. Istikhara som är sunnah betyder att man, genom istikhara bönen och du’aa, vänder sig till Allah och ber Honom att avleda rådvillhet från en, och vägleder en till det som är av godo, men som man själv inte kan förstå om det är bra att utföra eller lämna. Och när Allah öppnar ens hjärta mot ett av alternativen, då utför man det.

Istikhara bönen har en mycket stor betydelse i en muslims liv. jabir b. Abdullah, r.a, säger: “Rasulullah () lärde ut istikhara bönen till oss, så som han () lärde ut Koranen“. Den är föreskriven för muslimer för att människor i jahiliyyat brukade kasta pilar eller be till olika gudomar för att få veta vilka följder en viss handling skulle ha - och de trodde på det. Allah Den Upphöjde säger:
“Förbjudet för er är kött av självdöda djur och blod och svinkött och sådant kött som har slaktats i ett annat namn än Guds; vidare kött av djur som strypts eller kvävts eller dödats genom ett hårt slag eller [som] fallit utför ett stup eller stångats ihjäl eller rivits av ett rovdjur - om ni inte har slaktat djuret på föreskrivet sätt medan det var vid liv - och djur som slaktats på hedniska offeraltare. Förbjudet är även att genom teckentydning försöka utforska vad framtiden bär i sitt sköte; detta är ett ogudaktigt företag”.
(Koranen, V : 3)

Ibn Jarir, r.a. kommenterar orden “Förbjudet är även att genom teckentydning försöka utforska vad framtiden bär i sitt sköte; detta är ett ogudaktigt företag” i sin tafsir och säger att al-azlam är pilar som i jahiliyyat var syarnas verktyg för att sya om framtiden. När en man skulle ge sig iväg (resa), eller gifta sig eller liknande, gick han först till syaren och betalade för att få hjälp att besluta om det är bra för honom eller inte. Rasulullah () förbjöd detta, för det är att förlita sig på slump och lögn. Rätt tillvägagångssätt är att vända sig till Allah för vägledning i varje fråga - därför är istikhara föreskriven för muslimer.

Lärda håller med om att istikhara bönen är sunnah, den är mustahab (berömvärd och rekommenderad) och ingen säger att den är wajib (obligatorisk) eller fard (stikt föreskriven religiös plikt).

Visdomen i att istikhara blev föreskriven ligger i det att man rättar sig efter det som Allah har bestämt, att man inte stöder sig på sin egen makt och kraft, att man söker skydd endast hos Allah Den Upphöjde, för att försäkra sig om att få det som är av godo i detta och i nästa liv.

“(…) det kan hända att något är er förhatligt och [ändå] är detta ett gott för er; och det kan hända att ni älskar något och [ändå] är detta ett ont för er - Gud vet, men ni vet inte.”
(Koranen, II : 216)

Ibn Qayyim skriver i Shifa’ul-’aliil om versen ovan bl.a. följande: “Den Upphöjde har förklarat att Han vet vilket gott och nytta som finns i det som Han har beordrat, och att det är passande att Han väljer och bestämmer för oss. Vi kanske ogillar det pga okunskap eller pga natur. Här är det frågan om Hans Kunskap om följder av det som Han bestämt, något vi inte kan veta, samt om Hans Kunskap om Hans skapelse, vilket är också bortom människans kunskapsräckhåll. Versen uppmanar oss till att hålla fast vid det som Allah bestämmer även när det är svårt för själen, och att vara nöjda med det som Han har bestämt, även när själen ogillar det.” Sedan citeras du’aa som man ber efter istikhara bönen, som ett bevis och exempel.

Människan behöver kunskap och kraft (ork) för att kunna utföra det som är bäst för henne i dunya och i akhira, och hon behöver lättnader i sina ansträngningar. Men inget av det har hon själv makt över! Allah har gett människan kunskap, Allah har gett människan kraft (ork) och om Allah inte ger oss kraft att göra något, är vi maktlösa. Allah underlättar för människan, och om Han inte underlättar för oss, kommer det vara svårt att utföra, även om har ork (kraft) att göra det. Rasulullah () visade oss vägen till ren ibadah, att vända sig till Allah för vägledning till det bästa valet. Allah Ensam vet in i de minsta detaljer vad som kommer att avslutas gott, och vad som inte kommer att göra det.

Sa’d b. Waqas berättar att Rasulullah () sade: “En del av människans lycka är att söka från Allah det som är av godo genom istikhara-bönen, samt att vara nöjd med det som Allah har bestämt för henne. En del av människans olycka är att försumma att be Allah om det som är av godo genom istikhara-bönen, samt att avsky det som Allah har bestämt för henne”. (Ahmad, Tirmidhi, Al-Bazzar, Abu-Ja’la och Hakim).

Det som är i människans makt omringas av två saker: istikhara-bönen (innan man utför det) och det att vara nöjd (efter att man utfört det).

Omar b. Khattab, r.a, sade: “Jag bryr mig inte om det händer något som jag gillar eller något som jag ogillar på morgonen, för jag vet inte vad som är bättre: det som jag gillar eller det som jag ogillar“. Hassan sade: “Avsky inte vedermödor och olyckor: det kan hända att er räddning är i något som ni avskyr, och er undergång kan vara i något som ni tycker om“.

Fortsättning följer, insha’Allah.

Bismillah.

Jag önskar skriva lite om vikten av att vara nöjd med det som Allah bestämmer för oss, för det att vara nöjd med Allahs qadr är bland absolut mest fantastiska gåvor som tillit till Allah ger människor redan i denna värld. Det absolut mesta i artiklar om istikhara bönen är en översättning från boken om istikhara-bönen (se första artikeln i artikelserien om istikhara för referenser).

Att vara nöjd betyder att själen är lugn visavi qadr och qada. (Umdatul-aari sharhu Sahih-il-Bukhari, 6/242). Shaykh Ali al-Qari, rahimahullah, säger: “Att vara nöjd med sitt öde är den största och mest upphöjda dörr till Allah som de som är på väg till Honom passerar. Här ingår även att be istikhara-bönen, för den är orsak till att vara nöjd och den utförs innan det som Allah bestämmt, sker”.

Tibi, rahimahullah, säger: “Att vara nöjd med det som Allah har bestämt betyder att man lämnar ilskan på grund av sitt öde - och där i ligger människans lycka. Allah Den Upphöjde har gjort detta till lycka för människor av 2 anledningar:
1) för att människan skulle ägna sig åt ibadah, för om människan är missnöjd med sitt öde, kommer hon ständigt betungas av bekymmer och fundera - varför blev det så, varför blev det inte så…?
2) för att människan inte skulle framkalla Allahs vrede (pga hon avskyr det som Allah har bestämt). Det hatet visas så att människan talar om saker som Allah inte har bestämt för henne, och för vilka hon själv inte vet om de är av godo eller av ondo för henne, och att hon säger att dessa saker är bättre och mer angelägna för henne.” (Mirqatul mafatih, 10/56)

Ibn Qayyim talade om grader av att vara nöjd i “Madarijis-saalikin”: “Några fromma människor brukade säga: ‘Att vara nöjd betyder att man avstår från att själv välja och att hjärtat känner sig lugn och nöjd med det som Allah har föreskrivit, samt att man inte förlitar sig på egna planer tills Allah har bestämt för eller emot den saken’.”

Att vara nöjd med ödet är tawakkuls högsta grad. Den som är stark i att förlita sig på Allah, i att anförtro sig till Honom och i att lämna sig till Honom, den kommer med all säkerhet att uppnå det att vara nöjd med Allahs qadr. Men eftersom det att vara nöjd är en upphöjd grad av tawakkul som är svår att uppnå, har Allah Den Nåderike inte gjort det till fard. Allah Den Barmhärtige vill underlätta för oss. Dock har Han uppmuntrat oss att eftersträva att uppnå den graden och berömt människor som uppnår den. Han har upplyst oss om att belöningen för människor som uppnår denna högsta grad av tawakkul är Hans välbehag, och den är större och bättre än Jannah och allt som är i den!

Gud har lovat de troende, männen såväl som kvinnorna, ett paradis, vattnat av bäckar, där de skall förbli till evig tid, och sköna boningar i dessa Edens lustgårdar; men större än allt detta är Guds välbehag - detta är den stora, den lysande segern.
(Koranen, IX : 72)

Man frågade Yahya b. Muadh: “När har en människa uppnått graden att vara nöjd (med det som Allah har bestämt för henne)?” Han svarade: “När hennes själs förhållande till Herren vilar på dessa fyra principer: att hon säger till Allah:’Om Du ger mig något, då skall jag acceptera det; och om Du inte ger mig något, skall jag vara nöjd. Om Du lämnar mig, skall jag dyrka Dig, och om Du kallar mig, skall jag besvara’.”

Vilkoret att uppnå det att vara nöjd är inte att man inte känner själslig smärta och svårighet, utan att inte motsätta sig det som Allah har bestämt, och att inte hata det. Husayn b. ‘Ali sade: “Den som förlitar sig på godhet i Allahs val, kommer aldrig att önska något annat än det som Allah har valt för honom.”

Omar b. Khattab, r.a, skrev till Abu-Musa, r.a: “Det finns bara det som är av godo i att vara nöjd. Därför, om du kan vara nöjd, var det - och om du inte kan vara det, var tålmodig.”

När imans glädje tränger in i ett hjärta, när hjärtats känslor berikas med övertygelsen och när hjärtat blir levande genom Koranen, när nafsen besegras och en ontsinnad själ förändras till en lugn, nöjd och ödmjuk själ, då är människan fullständigt nöjd med det som Allah har bestämt, och Allah och Hans sista Sändebud () älskar en sådan själ.

Att vara nöjd med den kosmiska bestämmelsen som matchar människans önskemål om god hälsa och rikedom är en nödvändighet, för den ligger i själva människans natur och för att människan tycker om det. Alltså, det finns ingen ubudiyyah (dyrkan) i att vara nöjd med sådana bestämmelser. Dyrkan avspeglas i sådana fall i att människan är tacksam och erkänner gåvor som Allah skänkt henne; och dessutom att använda gåvorna på ett korrekt sätt, som Allah gillar. Här ingår också att inte visa olydnad mot Honom Som skänkt oss allt det goda, och att inse sina brister och sin ofullständighet.

Att vara nöjd med den kosmiska bestämmelsen som är motsatt människans önskemål och som är bortom människans valfrihet, är mustahab (handlingar som Allah berömmer).

Detta är grader av troende.

Några från första generationer muslimer sade:”Jag skulle hellre vilja att min kropp skärs med saks, än att motsätta mig något som Allah har bestämt och säga ‘Ack, om Han ändå inte hade bestämt det!’.”

Fortsättning följer, insha’Allah.

Bismillah.

Bloggarens inledande kommentar: Inlägget är utdrag ur boken “ISTIKHARA” av Abdullah b. Nasar as-Sulayman. Jag har för avsikt att, insha’Allah, i den här och fyra kommande artiklar översätta de delar från boken som käns som viktigast att känna till. Jag ber Allah att göra detta arbete och dess resultat till nytta för min och er tro, för er och min dunya, samt för min och er akhira… det var min du’aa till er som läser dessa inlägg, och till mig själv.

Några hadither om istikhara-bönen

Qutayba återberättar från Abdurrahman b. Abul-Mawali från Muhammad b. Munqadir, från Jabir b. Abdullah (r.a.): “Rasulullah Muhammad () lärde ut till oss att be istikhara bönen vid varje tillfälle, precis så som han () lärde ut till oss Koranverser. Han brukade säga: ‘När någon av er önskar att göra (påbörja) ett arbete (göra något), bör han be, förutom fard-böner, två bönecirklar och sedan säga Ya Allah jag söker det som är av godo för mig, med Din kunskap. Och jag ber Dig att ge mig det med Din makt. Och jag ber Dig att skänka mig det från Din oerhörda Nåd! Sannerligen, Du kan allting, och jag kan inte! Du vet allting, och jag vet inte, och bara Du känner allt som är gömt och hemligt! Ya Allah, om detta (arbete) är av godo för mig, för min tro, mitt liv och mitt slut, min akhira [eller sade han (): i min nära och avlägsna framtid], föreskriv det för mig, låt det ske och underlätta det för mig, och ge mig barakah i det. Och om detta (arbete) är av ondo för mig, för min tro, mitt liv och mitt slut, min akhira [eller sade han (): i min nära och avlägsna framtid], avlägsna mig från det och fjärma det från mig, och föreskriv för mig det som är av godo istället, var än det må vara, och gör att jag blir nöjd med det!‘ Och han () sade: “Nämn då er önskan” ” (Bukhari, 3/85, Kitabut-tahajjud 1166, 11/187; Kitabut-da’wat 6382, 31/387; Kitabut-tawhid, 7390. Abu Dawud, “Sunnan”, Kitabus-salaati, 1538. Nasai, “Sunnan”, 6/80; Kitabun-niqah, 3253. Ibn Maja, “Sunnan”, 1/440; Kitabu ikametis-salaati was-sunnatu fii-ha, 1383. Ahmad, “Musnad”, 3/344.)

Sa’d b. Waqas berättar att Rasulullah () sade: “En del av människans lycka är att söka från Allah det som är av godo genom istikhara-bönen, samt att vara nöjd med det som Allah har bestämt för henne. En del av människans olycka är att försumma att be Allah om det som är av godo genom istikhara-bönen, samt att avsky det som Allah har bestämt för henne.” (Ahmad, Tirmidhi, Al-Bazzar, Abu-Ja’la och Hakim).

Anas b. Malik berättar att Rasulullah () sade: “Den som ber Allah om det som är av godo genom istikhara-bönen, Honom skall det gå väl i händer (han skall inte vara bland förlorarna). Och den som ber om råd kommer inte att ångra det. Och den som är måttlig och som inte slösar kommer inte att bli fattig.”

På bilden nedan är först arabisk text av du’aa vid istikhara-bönen (i). Under den är Koranversen där Allah säger att muslimer bör rådgöra med andra pålitliga muslimer, och när vi fattat beslut, bör vi sätta vår tillit till Allah och hålla fast vid vårt beslut. (ii)

Som vid allting annat, så är avsikt innan vi börjar be istikhara-bönen, avgörande. Det räcker alltså inte att man ber 2 böneciklar av bekräftad sunnah (nafila) bönen utan att i förhand ha haft för avsikt att den nafila bönen samtidigt skall vara istikhara bönen.

Ibn Qayyim säger: “Rasulullah () har anmanat den som vill be istikhara bönen, att be två bönecirklar av nafila-bönen innan istikhara-bönen. Dessa två bönecirklar av nafila-bönen är hans ibadah till Allah innan han ber Allah om någonting. Dessa två bönecirklar får inte vara fard-bönen, för att de bör vara strikt ägnade och avsedda just som ibadah till Allah innan man ber om det som är av godo dvs. innan man ber Allah om precis det man skall be om i istikhara bönen.”

(Fortsättning följer, insha’Allah: Del 2, Del 3, Del 4 och Del 5)

Bismillah.

Det är bara Allah den Upphöjde Som har kunskap om skapelsen och dess rörelse, det är bara Han Som har kunskap om visdomen som den cirkulära förflyttningen av islamiska kalendern genom alla årstider innebär. Vi är just nu i mitten av månaden rajab, den glädjande röst som med sig bär medvetande om den nalkande ramadanen. Vi är just nu också i en period då fastan blir allt längre, och ramadanens nätter blir allt kortare.

Tiden för nattbönen, och allt det goda den bär med sig, förkortas; vi vet inte om den kommande ramadanen blir vår sista, eller om vi redan haft vår sista ramadan… vi vet inte ens, om vi hälsar kommande ramadanen i detta liv, om vi kommer att kunna fasta den, eller om Allah lyfter bort välsignelsen av hälsan som gör det möjligt för oss att fasta.

Blotta tanken gör att hjärtat känner vad det innebär att flyta mellan hopp och rädsla. Syskon mina, låt oss känna efter och be om den välsignelsen, att få gå genom resten av livet med den känslan. För ett troende hjärta är största sorg, att vilja fasta den obligatoriska månaden, men att inte kunna det. Att älska och vilja uttrycka sin kärlek, men att bli förhindrat. Låt oss tänka på vår senaste fastan, och låt oss tacka Allah för att Han tillåtit oss dyrka Honom. Låt oss be Honom att acceptera hela vår ibadah och hjälpa oss att dyrka och tjäna Honom så att Han blir nöjd med oss.

När vi muslimer tänker på år 619, Sunat un huzn eller År av sorg som själva Rasulullah Muhammad, , och hans följeslagare radiallahu anhum, har kallat det, tänker vi med ett tungt hjärta på all den sorg som Profetens hjärta fick bära (Khadijas radiallahu anha och Abu Talibs död, samt besök till Taif i en tid av svåra prövningar och förföljelser av muslimer).

Men vi tänker även på Allahs oändliga kärlek och barmhärtighet när vi kommer ihåg den lättnaden, hjälpen och stödet som Allah har sänt till Sin sista Profet Muhammad, , med miraj.

Med tanken på miraj, påminns vi om versen Fe inne me’al usri jusren, en av verser som Allah upprepar i Koranen, verser som är en oersättlig påminnelse, stöd, tröst och hjälp när det käns som svårast: med de största prövningarna kommer även lättnaden, vår Herre är kärleksfull och barmhärtig.

Den tanken gror vidare - din senaste bön var kanske din sista: var den din lilla miraj? Eller tar du för givet att det finns tid kvar, det finns tid kvar att koppla in hjärtat och medvetandet i ibadat…

Hur vi skall tillbringa nalkande ramadanen, det vet bara Allah. Hur accepterad, och varför, vår ibadah kommer att bli om vi får leva denna ramadan med hälsan i behåll och fastar den, det vet bara Allah. Troende hjärta gläds vid tanken som våra gamla brukade säga redan i jumadal-uhra : “Snart är det rajab insha’Allah - bara shabaan till, så har ramadan kommit“, troende hjärta gläds åt tanken att insha’Allah kunna ångra och be om förlåtelse för sina synder och skälver vid tanken att missa den yttersta belöningen, Allahs förlåtelse och Hans Ansikte. Troende hjärtat delar sin glädje med likasinnade syskon. Det tackar Allah för den möjlighet som människan har fått, att rädda sig själv och uttrycka sin kärlek för Allah i sin vardagsbön, i sin ständiga självpåminnelse om den flyende tiden; i uppriktigheten, shahadah, bönen och zakah, samt (för vissa) i hajj.