Bismillah.

Andreas Malm har gett ut boken “Hatet mot muslimer” som du kan köpa för 195,00 SEK direkt från Atlas om du klickar här. Priset i bokhandeln är 299,00 SEK (pris som jag hittade på Akademibokhandeln).

Mer om boken och om författaren kan du läsa t.ex. i Aftonbladet, eller i Expressen.

Jag rekommenderar starkt alla att köpa boken, läsa den, memorera fakta och sedan låna den till sina vänner, kollegor och bekanta. Ännu bättre, köp 2 exemplar och ge den ena i present till den av dina bekanta som behöver den som mest.

Var med de rakryggade och goda - våga stå för sanningen, du med!

Bismillah.

Inlägget är en översättning av delar från boken “Berättelser om Profeterna” av Ibn Kathir.

Allah upplyser änglarna om Adam (a.s)

Allah Den Upphöjde uppenbarade i Koranen:

Och se, din Herre sade till änglarna: “Jag skall tillsätta en ställföreträdare på jorden.” Änglarna sade: “Skall Du tillsätta någon som stör ordningen där och sprider sedefördärv och till och med utgjuter blod, medan det är vi som sjunger Ditt lov och prisar Ditt heliga namn?” Gud svarade: “Jag vet vad ni inte vet.” Och Han gav Adam kunskap om alla tings namn; sedan visade Han dem för änglarna och sade: “Nämn deras namn för Mig, om det är så som ni har sagt.” De svarade: “Stor är Du i Din härlighet! Vi äger ingen annan kunskap än den som Du har gett oss; Du är den Allvetande, den Allvise.” Då sade Han: “Adam! Nämn deras namn för dem.” Och när Adam hade nämnt namnen för dem, sade Gud: “Jag sade er ju att Jag känner allt som är dolt i himlarna och på jorden och att Jag vet vad ni kan säga öppet och vad ni håller hemligt.” Och när Vi befallde änglarna att falla ned på sina ansikten inför Adam föll de ned utom Iblis som vägrade, full av högmod, och blev en av dem som förnekar sanningen. Och Vi sade: “Adam! Tag, du och din hustru, er boning i denna lustgård och ät som ni har lust till av dess frukter; men närma er inte detta träd; då kan ni hemfalla åt synd!” Men Djävulen kom dem att överträda detta förbud och orsakade så deras fall. Och Vi sade: “Bort, alla, härifrån! Fiender skall ni vara inbördes! Under en tid skall ni ha er boning och ert uppehälle på jorden.” Sedan nåddes Adam av ord från sin Herre och Han tog emot Adams ånger - Han är Den som går den ångerfulle till mötes, den Barmhärtige. Ja, Vi sade: “Bort, alla, härifrån! Men vägledning skall helt visst komma er till del, och de som följer Min vägledning skall inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem. Men de som förnekar sanningen och påstår att Våra budskap är lögn har Elden till arvedel, och där skall de förbli till evig tid.”

(Koranen, II : 30- 39)

Allah uppenbarade även följande:

Vi har skapat er och sedan format er; därefter sade Vi till änglarna: “Fall ned på era ansikten inför Adam!” Och de föll ned inför honom, alla utom Iblis; han hörde inte till dem som föll ned på sina ansikten. Gud sade: “Vad hindrade dig från att falla ned på ditt ansikte inför Adam såsom Jag befallde dig?” Iblis svarade: “Jag är bättre än han; mig har Du skapat av eld, men honom skapade Du av lera.” Gud sade: “Ned härifrån! Det anstår dig inte att visa högfärd här. Ut! Din plats är bland de föraktade och förnedrade!” Iblis sade: “Ge mig anstånd till den Dag då de döda skall återuppväckas.” Och Gud svarade: “Du skall vara bland dem som beviljas anstånd.” Iblis sade: “Eftersom Du har låtit mig begå ett felsteg, svär jag att jag skall lägga mig i bakhåll för dem längs Din raka väg, och jag skall ansätta dem framifrån och bakifrån, från höger och från vänster; och Du kommer att finna de flesta av dem otacksamma.” Gud sade: “Ut härifrån, föraktad och utstött! Om någon sluter sig till dig skall Jag helt visst fylla helvetet med er alla.” Till Adam sade Gud: “Adam! Lev nu, du och din hustru, i denna lustgård och ät vad ni önskar av dess frukter. Men kom inte nära detta träd! Annars kan ni råka i synd.” Men genom listiga antydningar lät Djävulen dem förstå något som de hade varit omedvetna om, nämligen att de var nakna. Och han sade till dem: “Er Herre har förbjudit er att komma nära detta träd just för att hindra er att bli änglar eller sådana väsen som lever för evigt.” Och han svor och bedyrade för dem: “Jag är er gode rådgivare som vill ert väl!” Så bedrog han dem med sitt listiga tal. Och när de hade smakat av trädets frukt blev de medvetna om sin nakenhet och försökte skyla sig med blad från lustgården som de fäste ihop. Men då kallade deras Herre på dem: “Har Jag inte förbjudit er att gå nära detta träd och varnat er att Djävulen är er svurne fiende?” De svarade: “Herre! Vi har gjort oss själva orätt. Om Du inte ger oss Din förlåtelse och förbarmar Dig över oss är vi helt visst för alltid förlorade.” Gud sade: “Ned, alla, härifrån! Fiender skall ni vara inbördes. På jorden skall ni under en tid ha er boning och er nödtorftiga försörjning.” Och Han sade: “Där skall ni leva och där skall ni dö och ur denna jord skall ni kallas att stiga fram på nytt.”

(Koranen, VII : 11 - 25)

Vi tänker oss när Allah Den Upphöjde beslutade Sig att skapa Adam: Han beordrade då Sina änglar att falla ner inför honom. Han frågade inte dem om deras åsikt i den frågan och tog inte råd från dem, då Han är över detta. Allah sade till dem att Han skulle skapa ställföreträdaren på jorden som skall ha barn och barnbarn som skall störa ordningen på jorden och spilla varandras blod. Därför säger änglarna till Allah:

“Och se, din Herre sade till änglarna: ‘Jag skall tillsätta en ställföreträdare på jorden.’ Änglarna sade: ‘Skall Du tillsätta någon som stör ordningen där och sprider sedefördärv och till och med utgjuter blod, medan det är vi som sjunger Ditt lov och prisar Ditt heliga namn?’ Gud svarade: ‘Jag vet vad ni inte vet’.” (Koran, II : 30)

Det finns gamla berättelser om änglarna innan Adams skapades. Enligt Ibn Qatada, informerade jinni som hade levt före Adam änglarna om att Adam och hans avkomma skulle skapas. Abdullah Ibn Umar säger att jinni hade existerat cca 2000 år före Adam och sedan utgjöt blod. Därför skickade Allah en armé av änglar som fördrev jinn till havets botten (djup).

Ibn Abi Hatim berättar från Ali jafar Al Baqar att änglarna blev informerade om att människan skulle störa ordningen och spilla blod på jorden. Oavsett om dessa berättelser är sanna eller inte, förstod änglarna att Allah skulle skapa ställföreträdaren på jorden. Allah Den Upphöjde förkunnade att HAN skulle skapa människan från lera, att HAN skulle ge henne skepnad och anda in i henne något av Sin ande, och att änglarna sedan skulle falla ner inför henne (människan).

Abi Musa al Sha’arai berättar att Profeten Muhammad () sade: “Allah skapade Adam från en näve stoft från olika länder, så att Adams barn skapades enligt stoftens sammansättning. Därför finns vita, röda, svarta och gula människor; det finns det goda och det onda, det finns lättnad och sorg, och det som är mellan dessa”. (Bukhari, sahih)

Ibn Ma’sud och andra sahaba, radiallahu anhum, sade att Allah Den Upphöjde skickade ängeln Gibril till jorden för att hämta leran från den. Jorden sade: “Jag söker skydd hos Allah från att du minskar min mängd eller vanställer mig”. Allah skickade då Mikail med samma uppgift, och jorden sökte skydd från Allah igen, och beviljades skyddet igen. Till slut skickade Allah Dödsängeln med samma uppgift, och jorden sökte skydd hos Allah en tredje gång. Men Dödsängeln sade: “Jag söker skydd hos Allah från att återkomma till Honom utan att ha utfört uppgiften som Han gett mig”. Och han tog en näve stoft (jord) från jordens yta och blandade den. Han tog inte från ett enda ställe, utan han tog leran av olika färger och från olika ställen på jorden. Dödsängeln for uppför med den blandningen, Allah blöttlade den tills den blev lerig (klibbig). Då sade Allah till änglarna:

Din Herre sade till änglarna: “Jag vill skapa en människa av lera.” När Jag har format henne och andats in i henne något av Min ande, fall då ned alla på era ansikten inför henne!”
(Koran, XXXVIII : 71 - 72)

Och Allah skapade Adam i mänsklig form, men lämnade honom som en livlös staty i 40 år. Änglarna gick förbi honom i fruktan inför det de såg, och den som kände störst rädsla - var Iblis. Han brukade gå förbi Adams staty och knacka på den, vilket skapade ljud som lergods. Allah säger till oss:

“Han har skapat människan av krukmakarlera, som krukmakaren formar sina lerkärl”
(Koranen, LV : 14)

När tiden att anda in liv i Adams staty närmade sig, så som Allah hade beslutat, beordrade Han till änglarna: “När Jag har format henne och andats in i henne något av Min ande, fall då ned alla på era ansikten inför henne.” (Koranen, XXXVIII : 72) Allah andade in något av Sin ande i Adam, och när den nådde upp till hans huvud, nyste han. Änglarna sade: “Säg: ‘All tacksamhet tillhör Allah’!” Adam sade: “All tacksamhet tillhör Allah”. Allah sade till honom: “Din Herre har förbarmat Sig över dig dig”.
När anden nådde till hans ögon, tittade Adam till Paradisets frukter. När den nådde till hans mage, kände han hunger. Han hoppade hastigt innan anden hann till hans ben för att äta från Jannahs frukter. Därför sade Allah:

“Människan är av naturen en otålig varelse. Jag skall låta er se Mina tecken, men begär inte att Jag skall visa er dem i förtid! “
(Koranen, XXI : 37)

Bismillah.

Ur ”Berättelser om Sändebud” av Ibn ul Kethir :

Allah (subhanehu we te’ala) hade sänt Yunus, alayhis-salam, till Niwiwas invånare, för att han skulle kalla dem till tawhid. Men hans folk vände sina huvud och kallade Yunus, a.s, för lögnare. De var ihärdiga i att förneka och trotsa Guds budbärare Yunus och budskapet som han hade kommit med. När Yunus tålamod närmade sig sitt slut och det ovärdiga behandlandet kändes outhärdlig, lämnade han dem med hotet om att ett fruktansvärt straff skulle drabba dem inom tre dygn. 

Ibn Masud, Mujaheed, Said ibn Jubaeer, Qatade och flera andra lärda sager: ”När han lämnat dem och efter att de insett att de snart skulle straffas – hotet avsåg komplett förstöring av staden – då lade Allah ånger i deras hjärtan, och de ångrade hur de hade behandlat budbäraren som Allah hade sänt till dem.”

De klädde sig i renlevnadsmäns kläder, skilde varje unge från hennes mor och började be ödmjukt Allah (om förlåtelse). Medan de bad, grät de alla: män, kvinnor, söner, döttrar och mödrar; det uppstod tumult bland boskapen, kameler och deras ungar skränade, kor och kalvar råmade, får och lamm bräkte. Det var en samtidigt grandios och kuslig syn. På grund av detta, lyfte Allah Den Upphöjde med Sin Makt, Nåd och Barmhärtighet bort det förtjänade straffet från dem - straffet som redan hade sluttat mot dem, likt en mörk och svår natt.

- - - - -

Yunus, a.s, folk spenderade långa år i trots och olydnad till budskapet som han hade sänts med. Detta oförändrade tillstånd av förnekelse tyngde hans hjärta: hur kunde människor vara likgiltiga mot varningar och hotelser om det ruskiga straffet som väntade dem om de inte tror (i Guds Enighet)?  

Trots att de visste mycket väl vem han var, valde de att inte lyssna på honom, ända tills han en dag – frustrerad och ilsken – hotade dem att det fruktansvärda straffet som han hade varnat dem med, skulle drabba dem inom loppet av tre dygn. De skulle bli förintade. 

Yunus, a.s, väntade inte för att se resultat av sin varning, utan lämnade dem med önskan i hjärtat att de skulle straffas med ett hårt straff och att han själv skulle vara långt borta från dem när det händer, för att slippa se på sitt folks olycka. 

När hans folk förstod att det var hög tid för att acceptera tawhid (och försöka rädda sig), beslöt de att göra en kollektiv tawba (som det är beskrivet i början av texten).

Deras ånger var uppriktig och de lovade uppriktigt att de skulle tro i Guds Enighet. Därför säger Allah i versen:

“Det fanns inte ett [enda] folk [bland dem som Vi straffade i gångna tider], som [ångrade sina synder och] blev troende och vars tro gagnade dem (…)
(Koran, X : 98)

Genom sahih hadith får vi veta att Resulullah Muhammed, s.a.w.s, hade sett Allahs budbärare med sina anhängare – vissa hade en eller två, vissa ingen, vissa hade större grupper av anhängare. Muusa, a.s, hade många som följde honom. Muslimer, som följer sista Profeten Muhammed, Guds frid och välsignelser vare med honom, täcker öst och väst, så många de (vi) är. Ingen stad i sin helhet hade, alltså, trott i tawhid - förutom Yunus, a.s. folk… som trodde i fruktan från straffet som deras sändebud hade varnat dem med, och efter att med sina ögon försäkrades om det straffet, men deras sändebud hade lämnat dem. Först då vände de sig uppriktigt till Gud. De kom med sina kvinnor och barn, och även med boskap och bad om Guds hjälp. De bad Honom att rädda dem från straffet som sändebud Yunus hade varnat dem med. Allah Den Upphöjde förbarmade Sig och förlät dem, som Han säger i versen:

“(…) utom Jonas folk. När de omvände sig skonade Vi dem från det förnedrande straff i denna värld som väntade dem och Vi lät dem glädjas åt livet ännu en tid.”
Och [minns] honom [som slukades av] en väldig fisk. Han övergav [staden] i vredesmod och trodde att Vi ingen makt hade över honom. Men [när han hade fått sitt straff] ropade han i [sin förtvivlans] mörker: “Ingen gudom finns utom Du! Stor är Du i Din härlighet! Jag har i sanning handlat orättfärdigt.”

Och Vi hörde hans rop och räddade honom ur hans elände; så räddar Vi dem som har tro.

(Koran, XXI : 87-88)

Allah (subhanehu we te’ala) accepterade Yunus du’a för hans insikt och ånger var uppriktiga, och Han räddade Sin budbärare, Yunus (Zuun-Nuun), a.s.

Yunus elände var stort, men han:

1) insåg sitt misstag,

2) ångrade sig uppriktigt och

3) bad uppriktigt Allah om förlåtelse och om undsättning

… och Allah accepterade hans uppriktighet, förlät och räddade honom! Detta är en viktig lärdom för alla muslimer - om vi hamnar i en liknande eländig, svår situation, ur vilken vi själva inte kan se någon utgång.

Resulullah Muhammed (Guds frid och välsignelser vare med honom) sade: “Det finns ingen muslim som uttalar Zuun-Nuuns (a.s.) du’a utan att Allah accepterar den.”* När en av sahaba undrade om den du’a var endast för Yunus, a.s, eller för alla muslimer, svarade Muhammed (frid vare med honom), med motfrågan: “Har du inte hört Allahs ord: Så räddar Vi dem som har tro?”

* Vilkoren för att du’a i en sådan situation skall accepteras är: att man först  inser sitt misstag, att man sedan uppriktigt ångrar sig (jfr. hadithen om imaan; “känner smärta och ånger efter att ha handlat fel, och glädje efter att ha gjort en god gärning”) och till slut, ber uppriktigt Allah Den upphöjde om förlåtelse och undsättning.

Asad beskriver sitt förhållande med zionist rörelsen på följande sätt:

“Fast jag själv hade judiska rötter* kände jag från första början stark aversion mot zionismen. Jag tyckte att det var omoraliskt att (judiska) invandrare, stöttade av stora makter i Väst, kommer utifrån med öppet erkända avsikter att ta över och bebo större delen av landet - och därmed, alltså, tar det landet från människor som bott där från länge sedan. Jag brukade försvara arabiska sidan när än denna frågan kom på tal, och det var ofta.” [Asad var jude när dessa samtal skedde!]

Han påpekar att år 1922 levde det 5 ggr med Araber än judar i Palestina, och att landet var mycket med arabiskt, än judiskt.

Unge Asad nämnde detta faktum under sina diskusioner med Dr. Chaim Weizmann och därmed uttryckte sin inställning vad gäller zionister och deras planer för Palestina och dess arabiska population. Weizmann drog argumentet att Palestina var judarnas hemland och att zionister bara tar tillbaka det som orättvist tagits ifrån dem, varpå Asad svarade:

“Judar levde utanför Palestina i mer än 2000 år! Dessförinnan hade de härskat över landet - och knappast kan man säga att de överhuvudtaget härskat över hela landet - för mindre än 500 år! Tycker Ni inte att Araber skulle kunna, men minst lika bra ursäkt, kräva Spanien? För de härskade över Spanien i över 700 år, och lämnade det för endast 500 år sedan?

Förresten: judarna själva kom till Palestina som ingeting annat, än erövrare. Långt innan judarna kom till Palestina, levde olika semitiska och icke semitiska stammar i detta område. Amoriter, Edomiter, Filistinier, Moaber, Hiter… Dessa stammar levde kvar under Judiska Riket. De fortsatte att leva där även efter Gamla Romer förpassade våra (judiska) förfäder. De lever där även i dag. Araber som bosatte sig i Syrien och i Palestina under 600-talet har alltid varit minoritetsbefolkning. Det vi idag kallar för Araber i Syrien och Palestina är i själva verket arabiserade ursprungsbefolkningen. Vissa av dem har blivit muslimer, andra är kristna.”

* Muhammed Asad är född 1900 i en ansedd och lärd rabbi-familj i Österrike-Ungern, under namn Leopold Weiss. Han uttalade islamisk trosbekännelse när han var 26

—————————————————————–

I delar av inlägget lånas citat ur boken ”Islam and the West”

Bismillah.

Muhammad Asad (1900 – 1992) var ett ovanligt och mycket säreget intelektuellt fenomen för 1900-talets muslimer. Han var polsk jude, vars revertering till islam berikade betydligt islamiska tanken. Han hade första hands kunskap om inte bara Västerländsk civilization (som vid den tiden redan var enad); judaism – hans band med den var genom rötter och födelse; kristendom – han var omgiven av dess religion och  kultur under hela sin uppväxt, utan även religionen islam – där han kände igen de högsta värderingarna, som han helhjärtat anammade och deklarerade sin trohet till, livet ut. 

Idag är islam högt aktuell och ligger i centrum av världsintressen. Samtidigt, bildas idag ett kollektivmedvetande som döljer islams religiösa, andliga och historiska verklighet, samt stödjer en negativ uppfattning av islam. För att muslimer, kanske speciellt intelektuella, skall få bättre förståelse av dessa händelser, krävs det att vi vänder våra blickar mot Asads verk, att vi läser det igen och förstår det på nytt. Frågan är om det finns en annan muslimsk intelektuell som skrivit ett verk med sådana klara riktlinjer och obestridda principer för förståelse av Västerländska inställningen gentemot islam.

Under perioden 1964-1980 arbetade Muhammed Asad med översättning av Qur’anen till engelska, samt med kommentarer (tafsir) till Qur’anen, med namn ”The Message of the Qur’an”. Detta - enligt Asad själv, hans viktigaste livsverk – tillförde mycket till tefsirvetenskap.  Asad blev innterligt intresserad av hadith-vetenskap under sina första år i islam. Detta intresse resulterade i att han översatte Sahih al-Bukhari. Den viktigaste delen av den översättningen är från Asads tid i Indien, där han träffade och blev nära vän med Muhammed Iqbal (en av 1900-talets största tänkare och poeter). Manuskript från denna översättning försvann 1947 i en av största egsodus i muslimernas nyare historia. 1938 publicerades Asads översättning av första fyra böcker i Sahih al-Bukhari under namn ”Early Years in Islam – tradition of Sayings and Doings of Prophet Muhammad”.  Asads kanske mest lästa verk, “The Road to Mecca“, publicerades 1953 med en speciell bilaga “The Homecoming of the Heart” (Subhan’Alah - när människan kommer tillbaka till islam, blir det verkligen The Homecoming of the Heart!) och är i själva verket Asads andliga självbiografi. Asad ägnade även två böcker till en viktig fråga, nämligen islamiskt styre: ”The Principles of State and Government in Islam” och ”This Law of Ours”. ”The Principles of State and Government in Islam”, som han skrev 1947 och som bearbetar principer av islamisk välde, anses vara en av de bästa böckerna som tar upp detta ämne under de senaste seklen. 

Asad ägnade mycket tid åt att hitta svar på frågor: varför är islam idag under en historisk och kulturell kris? Vilka tumregler ligger till grund för europeiska förvrängda bild av islam? I detta sammanhang skrev Asad 1936 ett relativt kort verk, ”Islam at the Crossroads” – ett koncist, men storslaget verk av exceptionell insikt och intelektuell precision. Min bestämda åsikt är att varje muslim idag måste läsa denna ’lilla’ bok.  

Men, vem var Muhammed Asad?

Innan han fann islam, hette han Leopold Weiss. Han var född 1900 i staden Lwow i Östra Galicien, dåvarande Monarkiet Österrike-Ungern. Han härstammar från en mycket ansedd och lärd judisk familj. Hans farfar var ortodox rabbi från Czernowitz (huvudstaden i dåtidens Österrikiska provinsen Bukowin) och han ville att hans äldsta son (Leopolds far) också skulle bli rabbin och på så sätt fortsätta med familjetraditionen som var många generationer gammal. Leopolds far påbörjade, men avslutade aldrig studier till att bli rabbin.  

Under uppväxt, redan som barn, fick Leopold en bred och detaljerad undervisning i alla grenar av judisk religionskunskap. När han var bara 13 år, kunde han aktivt läsa och skriva hebreiska. Dessutom var han väl kunnig i arameiska (språket som Isa a.s. talade), vilket senare kom till nytta och hjälpte honom att bemästra arabiska. Han studerade historia och filosofi, men snart – missnöjd med lektionernas innehåll – lämnade han studier. En kortare tid lyssnade han på föreläsningar i psykoanalys.  Leopolds morbror Dorian, psykiatriker och Freuds lärling, jobbade då i Jerusalem. Han kallade sin systerson att besöka honom där.

Sommaren 1922 besökte Leopold Jerusalem för första gången. Denna resa och tiden han tillbringade i denna stad blev vändpunkten och milstolpen i hans liv, för det var då han insåg, genom visuella kontakten med Islam, att islam inte är en religion som sprids ”med eld och sabel”, som det stod i läroböckerna i miljön där han hade växt upp. Snart blev han medveten att hans sociala omgivning i Europa hade helt förvriden bild av islam, för människor var inte villiga att objektivt skriva om denna religion. I detta samanhang, skrev Asad följande:

”Jag växte upp i övertygelsen att islam och dess kulturella historia var bara en av många avvägar i mänsklighetens historia och, från vad jag hade lärt mig i skolan, var jag välbekant med det faktum att, från en andlig, etisk och moral-ståndpunkt, förtjänade inte Muhammeds lära (om vilken jag visste nästan ingenting!) någon respekt överhuvudtaget, och därför nämndes inte ens i samma mening som – för att inte tala om den inte jämfördes med -  de enda två religioner som Väst ansåg skulle tas på allvar: kristendomen och judaism.”  

Samma år (1922) blev Asad korrespodent för Mellan Östern för tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung. Samma år träffade han ledaren i Zionist Action Comittee, Ussishkin, samt Dr. Chaim Weizmann, den riktige zionist-ledaren i Jerusalem. Under samtal med dessa två, låg Leopolds sympatier klart på Arabernas (Palestiniernas) sida. Leopold märkte att år 1922 levde det 5 ggr mer Araber än judar i Jerusalem och att Palestina var mycket mer ett arabiskt än judiskt land. 

I sitt letande efter Sanningen, reverterade Leopold till islam år 1926 och ändrade namn till Muhammed Asad. I sin bok ”The Road to Mecca” skrev Asad om sin väg till islam :

”Tanken om att acceptera islam var som en riskfull möjlighet till att gå ut på en bro som breder ut sig övanför avgrunden världrarna emellan: bron, så lång, att jag måste komma till punkten utan återvändo innan jag ser brons andra ända. Jag var fullständigt medveten att, om jag blir muslim, måste jag skära bort alla band med världen som jag hade växt upp i. Det fanns ingen annan utgång. Jag kunde inte uppriktigt följa Muhammeds (s.a.w.s) kallelse och samtidigt stanna inom mina inre band med samhället som var lett av helt motsatta idéer. Men – var islam verkligen Guds Budskap eller bara visdom från en stor, men ändå bara människa…? ” 

Sådana tankar ockuperade den unge och begåvade Leopold. Snart därefter kom den avgörande stunden som han själv beskriver i sin bok ”The Road to Mecca”:

”En dag – det var i september 1926 – satt Elsa* och jag på tunnelbanan i Berlin. Vi satt i avdelning för resenärer med högre social status. Min blick hamnade av en slump på en välklädd man som satt mittemot mig, uppenbarligen en välbärgad affärsman, med en mycket vacker och dyr väska på knän och med en stor diamantring på fingret. Jag tänkte hur den mannen platsade väl i bilden av framgång som kunde ses överallt i Central Europa : framgång, som var ännu mer prominent efter långa år av inflation när allt ekonomiskt liv hade varit som strypt och människors yttre varit ovördat. Idag, dock, var de flesta människorna välklädda och välnärda, och mannen mittemot mig var inget undantag. Men, när jag tittade på hans ansikte, verkade det inte vara ett lyckligt ansikte. Det såg ut som om han var bekymrad: inte bara bekymrad, utan sannerligen olycklig, med ögonen som stirrade i tomma intet, hans munngipor var böjda neråt, som om han led. Inte ville jag vara oförskämd, så jag vände blicken till en välklädd, elegant dam som satt bredvid honom. Hon, med, hade ett konstigt olyckligt uttryck i ansiktet, som om hon tänkte om något eller just i det ögonblicket gick igenom något som gjorde henne ont; hennes mun var formad i något som liknade ett rigid leende – och det var en ren vana, det var jag övertygad om. Så jag började titta på alla andra ansikten i tunnelbanans 1:a klass avdelning – ansikten som, utan undantag, tillhörde välklädda, välnärda människor: i nästan varje av dem kunde jag se ett uttryck av ett dolt lidande, så väl dolt, att ansikternas ägare verkade omedvetna om det. Det var verkligen konstigt. Aldrig tidigare hade jag sett så många olyckliga ansikten omkring mig: eller kanske hade jag aldrig tidigare letat efter det som nu med en sådan klarhet talade till mig i dessa ansikten? Mitt intryck var så starkt att jag nämnde det till Elsa och hon började också titta omkring sig med en målares observanta ögon som är vana att studera människors miner. Häpnad, vände hon sig till mig och sade: ’Du har rätt. Alla ser de ut som om de genomgår helvetets plågor… jag undrar om de vet själva vad som händer inom dem?’ 

Jag visste vad de inte visste – annars hade de inte kunnat fortsätta fördriva sitt liv som de gjorde, utan någon tillit i den förpliktande Sanningen, utan något annat mål än att höja sin ’levnadsstandard’, utan något annat hopp förutom att samla mer och mer materiella ting, mer objekt, och kanske, mer makt… 

När vi kom hem, såg jag att på mitt bord låg det en Qur’an som jag tidigare läst, och den var öppen. Automatiskt, tog jag upp Qur’anen för att ställa den på hyllan, men just när jag skulle slå igen den, hamnade min blick på sidan som var öppen, och där stod det: 

‘Ni finner ett nöje i at överglänsa varandra i rikedom och världsliga framgångar ända till dess ni står vid gravens rand. Ack nej! En dag skall ni få veta [ert misstag]! Ja, en dag  skall ni få veta [ert misstag]! Ack, om ni visste det [nu] med full visshet…! Ja, ni skall få skåda helvetets eld! Era egna ögons vittnesbörd skall då ge er visshet, och den Dagen skall ni ställas till svars för [vad ni gjorde av] det goda som skänktes er [i livet]!’

( Qur’an, CII: 1 - 8 ) 

Jag blev stum för en stund. Jag tror att Boken darrade i mina händer. Så räckte jag den till Elsa: ’Läs detta. Är inte det svaret på det vi såg i tunnelbanan?’ 

Det var svaret: svaret, så bestämt, att alla mina tvivel plötsligt  försvann. Nu visste jag, bortom alla tvivel, att det som jag höll i mina händer var Boken som Gud hade sänt till människor på Jorden. För fast att den uppenbarades för mer än 1300 år sedan, förutsåg den klart ,och varnade den om något som bara kunde besannas i denna mekaniserade, fantomska tid… Detta, såg jag, var inte bara visdom från en vanlig människa som levde för länge, länge sedan i den avlägsna Arabien. Hur än vis han var, kunde han inte själv förutspå mänskliga lidandet som var så typiskt för 1900-talet. Från Qur’anen talade en röst som var mycket större än Muhammeds röst…” 

Muhammed Asad gick över till Akhira 1992 och begravdes i en liten muslimsk begravningsplats i Granada, Spanien.  

* Elsa var han älskade hustru, konstnär och en förfinad själ, några år äldre än Leopold, som också blev muslim men gick bort relativt snart efter att hon funnit islam. (Subhan’Allah – vilken barmhärtighet från Allah: hon levde i 40 år utanför islam, men dog som muslim!) Hennes son fick, på begäran från Elsas familj, återkomma till Österrike efter hennes bortgång.

——————————————————————————————-

Delar i detta inlägg är lånade ur boken “Islam and the West“