Bismillah.

En kort berättelse från en föreläsning om drömtydning av A. Al-Awlaki:

Det var en kvinna som hade en dotter. En natt drömde kvinnan om att hennes dotter skulle bära tre flaggor, så hon gick och bad den berömde dröminterpretatör Ibn Siriin om att tyda hennes dröm. Han sade till henne: “Om din dröm är sann, då skall din dotter gifta sig med tre ädla män, och alla de skall bli mördade.”

Tiden gick, dottern växte upp och gifte sig med Yazid b. Muhallab, en stor iraqisk ledare - och han mördades.
Sedan gifte hon om sig med ‘Amr b. Yazid al-Taymi, och han mördades också.
Hon gifte sig tredje gången, denna gång med Hassan b. Othman b. ‘Abdurrahmaan b. ‘Awf, sonson till till följeslagaren ‘Abdurrahmaan b. Awf , en av de 10 som hade fått glada nyheter om att de skulle vara Jannahs folk, medan de fortfarande levde.

En dag grälade makarna och hon sade till honom i ilskan: “Du skall bli mördad i Allahs Namn!”
“Hur vet du det”, undrade mannen; och hon berättade om sin mors dröm, Ibn Sirins drömtydning och om de första två ‘flaggorna’ (hennes två första män) som hade upplevt det ödet. Men Hassan sade bara: “Bra. Jag skiljer mig från dig. Tror du nu att jag skall bli mördad?”

De skilde sig och hon gifte sig för fjärde gången, denna gång med en man från Banu Hashim – och han blev mördad. Drömmen var sann, men för hennes första, andra och fjärde man - inte för hennes tredje man.

Bismillah.

Syster Amanda skickade en artikel som en annan (anonym) syster hade skrivit som en första hands erfarenhet. Vi publicerar den berättelsen även på var blogg, och hoppas och ber att denna ummah skall enas i kärlek och underkastelsen till världarnas Herre, för det ar bara så de flesta människorna kan bli befriade från avundsjuka och ondskans smuts i sin bröstkorg.

“Jag hade en gång en vän”
av en anonym syster

Det var en gång för längesedan som jag hade en dyrbar vän. Vi brukade träffas väldigt ofta, vi brukade prata om allting. Våra liv, våra hemligheter, våra intressen och våra drömmar. Jag brukade berätta allt till henne och vi var bästa vänner.
Sedan lärde jag känna en annan syster som efter en tid också blev min vän! Så när vi började få förtroende för varandra så började hon berätta allting hon hade hört om mig!
Jag blev chockad.. Min dyrbara syster hade berättat allting om mig till min nya vän.. Varför! Alla hemligheter, alla smågrejer.. Hon hade tillochmed ljugit om mig! Sagt att jag gjort eller sagt saker jag inte ens hade gjort! Min nya vän berättade att det hade pågått länge och hon ville veta om allt verkligen kunde stämma.. Jag nekade det mesta då det mesta var mellan mig och Allah.
Min vän hade svurit många gånger i Allahs namn att hon inte skulle berätta till någon.. Ändå vet främlingar saker om mig där många saker är påhittade.. Vad ska jag säga till min dyrbara syster? Hur ska jag reagera när jag träffar henne? Så många års vänskap förstört, för att hon inte kunde låta bli att snacka om mig.
När jag tänkte på det! Så kom jag att tänka på en man som ville fria till mig något år tillbaka. Helt plötsligt ändrade han sig och ville ingenting med mig. Han avbokade allting utan att säga varför. Så jag letade upp honom när jag fått reda på min systers baktal och förtal. Han berättade om allting han hade hört om mig, från hennes mun. Hon ville inte ens att jag skulle bli gift! Jag blev så arg men jag sade ingenting till henne..
Då jag fortsatte träffa henne trots att jag visste allt hon sagt om mig, sade jag ingenting. Hon var exakt samma, glada och snälla kvinna jag alltid träffat. Hon betedde sig inte ett dugg annorlunda!
Jag slutade att träffa henne sakta men säkert, pratade inget privat med henne och berättade inte heller varför jag drog mig undan. Hur skulle hon kunna vara min vän? Jag förlät henne för Allahs skull och bad Allah om att vägleda henne..

När jag ser henne säger jag “Salam Aleikum” och jag kallar henne fortfarande för min syster i Islam.” av en anonym syster..

SubhanAllah! Hur vackert är inte det av den anonyma systern att ha tålamod, att förlåta så enkelt och att be för systerns vägledning. ATT hon trots all smärta som orsakats, fruktade Allah mer än att hämnas eller att ens konfrontera sin syster! MashaAllah! Hur många har ett sådant hjärta? Tänk er tanken bara..

Och sedan när vi kommer till detta med baktal och förtal!

Först Koran vers om detta!

Allaah says (interpretation of the meaning):

“neither backbite one another. Would one of you like to eat the flesh of his dead brother? You would hate it (so hate backbiting). And fear Allaah. Verily, Allaah is the One Who forgives and accepts repentance, Most Merciful”

[al-Hujuraat 49:12]

Sedan hadither!

It was narrated that Ibn ‘Abbaas said: The Messenger of Allaah (peace and blessings of Allaah be upon him) passed by two graves and said, “They are being punished, but they are not being punished for anything that was difficult to avoid. One of them used to walk about spreading malicious gossip (nameemah), and the other used not to take precautions to avoid getting urine on himself when he urinated.” Then he called for a green branch, which he split in two and planted a piece on each grave, and said, “May their torment be reduced so long as these do not dry out.”

Narrated by al-Bukhaari, 213; Muslim, 292

It was narrated that Abu Hurayrah (may Allaah be pleased with him) said: The Messenger of Allaah (peace and blessings of Allaah be upon him) said: “Whoever has wronged his brother with regard to his honour or anything else, let him seek his forgiveness today, before there will be no dinar and no dirham, and if he has any good deeds to his credit they will be taken from him in a manner commensurate with the wrong he did, and if he has no good deeds, then some of his counterpart’s bad deeds will be taken and added to his burden.”

Narrated by al-Bukhaari, 2317.

(Ursäkta att det var på engelska och inte svenska..)

Både män och kvinnor, sluta snacka illa om andra!! Det kommer tillbaka till er någon dag var så säkra.. Om ni inte gör Tawba och lämnar den hemska synden! Vem gav dig rätten att tala illa eller säga saker som blivit sagt i förtroende till andra personer? Vem?! Hur kan man låtsas vara vän med någon för att sedan snacka bakom dess rygg? Skäms! Frukta Allah! Var det inte så att man ska önska för sin bror/syster det bästa? Det samma som man önskar för sig själv? Skäms!

Må Allah hålla oss alla borta från baktal och förtal, Må Allah vägleda oss och ge oss tålamod, Må Allah ge vår anonyma syster stor belöning för hennes tålamod.. Må vi alla lära oss från allt som blivit skrivet. Ameen

**** Bloggaren Hanumicas kommentar*** Detta är ett exempel på det som många människor får gå genom under livets gång. När det svider som mest och känns som mest, är det när kniven i ryggen kommer från någon vi har hög åsikt om, någon vi litar på och om vars gott uppförande och gudsfruktan vi är övertygade. Var beredd på att bemöta en eller flera liknande prövningar under livets gång, och var noga att inte låta shaytan den utstötte använda den smärtan och besvikelsen, den ensamheten och övergivenhet som du känner i förhållande till människor, fördärva ditt förhållande med Den Barmhärtige Herren. Var säker på att visa tålamod, oavsett hur många gånger giftiga angrepp pågår och hur många gånger en människa gör sitt yttersta för att upphöja sig själv genom att offra ditt goda rykte. Det är en av livets stora prövningar, men absolut inte största. Tänk på profeter a.s. Även de har brustit i sitt tålamod då och då vid liknande upprepade prövningar - men koncentrera dig då på den bästa av de bästa, Sändebudet Muhammad . Och tänk på profeten Yususf a.s, som förlät så många orättvisor, från så många håll - och en av dem var zulm från hans äldre bröder, som Allah hade förpliktat att skydda honom… och han förlät dem. Och hur han förlät dem! Tänk alltid på vem som har förorättat dig, och varför, och hur - och hur många gånger - och om inte du själv varit den som var först att säga eller göra något ont mot den människan. Var beredd att förlåta, kom ihåg att praktisera tålamod vid första slaget - men även vid upprepade giftiga slag. Du får med all säkerhet belöning för ditt tålamod, redan i detta liv.

Bismillah.

En fin människa har gått bort. Lättnaden för honom, insha’Allah, döden är. Men förlust för denna värld hans bortgång med all säkerhet är.
Låt mig berätta lite om denne gamle man.

Han blev över 80 år. Född i en mycket ansedd familj i slutet av 1920-talets Balkan, av en from muslimsk far och en ortodoxkristen mor. När han var bara 17 år, dog hans far, strax efter att andra världskriget var slut och Titos kommunister tog över det nya landet Jugoslavien.

Omar - som den här vackra själ som min berättelse handlar om hette - fick som blott sjuttonåring i den stränga nya staten där religion var förbjuden tabu och religiösa människor (läs: muslimer) bara försvann under en natt till den ökända Bara Ön för att bli torterade och utnyttjade som slavar till meningslöst arbete - den unge Omar (må Allah förbarma Sig över hans barmhärtiga mänskliga troende själ) fick kämpa för sin döda faders rätt att bli begravd enligt islam. Han stod upp med beslutsamhet och sade ifrån sin mors vilja att begrava hennes make på den partisanska gravplatsen, där ateisterna begravdes.

Det är svårt för oss som inte upplevt det paranoida Big Brother samhället som kommunisternas Jugoslavia, speciellt direkt efter andra världskrigets slut, att förstå hur heroisk Omars röst var, hur hans integritet som en ung muslim stärktes när han stod upp mot hela samhället, och hur svårt det måste ha känts att gå emot sin älskade mor. Föreställ dig: alldeles ensam, en ung muslimsk kille som precis förlorat sin älskade far och var syster precis hade gått bort, i en spionliknande islamofobisk omgivning, säger: “Nej! Min far var muslim och han skall begravas som muslim!”

Nej, jag tror inte att vi som inte levt i ett sådant spionsamhälle någonsin kan förstå hur farligt det var att ens ha sin egen åsikt, för att inte tala om att säga ifrån om det rätta.

Men jag tror att det var första gången hans integritet stärktes, när han själv fick fatta ett beslut direkt från hjärtat, från ryggraden, från själens djup, från sitt djupaste inre. Det var första gången, känner jag, som Omars hjärta tvättades med ikhlas.

Åren gick, Omar avslutade sina studier till arkitekt i Belgrad, där hans mors familj bodde och där han träffade sin blivande hustru Cuca. Cuca var en av tre döttrar till en gammalrik Belgrad-familj, hon var också ortodox kristen som Omars mor Branka. Cuca och Omar träffades under studier - båda studerade arkitektur - och gifte sig snart efter examen. Nu var de makar, kollegor och vänner och bodde i Jugoslaviens huvudstad. Båda de kunde ha fått arbete i storstaden, men Omar ville komma tillbaka till sin hemstad på gränsen mellan Bosnien och Kroatien, där hans mamma levde ensam, och inte yngre med åren. Så, Omar och hans fru flyttade dit, och de fick snart arbete. Det fanns inte så många högutbildade på den tiden i den gamla Jugoslavien.

Åren gick, Omars familj utökades med en dotter och sedan med en son.

Åren gick, och deras familjelycka var nästan oberörd. Hans hustru var en god hustru som med all uppriktighet respekterade Omars tro och hela hans familj och bakgrund. Det var bara Omars mor som med åren hade blivit lite konstig och ibland var orättvis mot Omars hustru - men de levde var på sitt håll: Omars mor i Omars barndomshem, en villa med den enorma tillhörande trädgården och grinden, vid floden Unas bank, i gamlestaden; Omar och hans familj en tiominuterspromenad därifrån, i en lägenhet.

Åren gick, Omars mor blev allt sämre och till slut blev hon mentalt helt borta; alla hennes minnen försvann - hon hade blivit senil. Den gamla lyxvilla hon bodde i låg i finaste stadsdelen. Ja, du gissar rätt… Folk som inte förstod eller som inte ville förstå islams princip om att lämna det som inte angår en, var ständigt på Omar: “Du bör sälja villan, det är synd att låta en gamling som är mentalt helt borta och inte ens vet var hon befinner sig, att ockupera villan. Du kan låta henne bo i ett ålderdomshem, och där skall hon få all vård hon behöver - dessutom kan du och familjen besöka henne när än ni vill.”

Men Omar vägrade. Detta var andra gången (som jag känner till) som han visade sin integritet och uppriktigheten i sin tillgivenhet till islam, till gåvan som Allah skapar oss med, vårt medfödda behov att dyrka endast Allah, Ljuset, att underkasta oss endast Hans perfekta lagar som är för hela skapelsens bästa.

Vad gjorde han?

Han var en medelåldersman, arkitekt med ett heltidsarbete och med extra projekt vid sidan om det, med en hustru och två barn - man kan tänka sig att hans tid var fullbokad.

Men nej.

Omar gick varje morgon före arbetet till sin gamla mor som inte ens kände igen honom. Han lagade mat för henne (ibland lagade hans fru maten hemma, som han då hämtade med sig till modern), tävttade henne, bytte hennes kläder, matade henne och stoppade om henne i sängen. Sedan gick han och jobbade. Efter jobbet - hem till familjen först för att äta eftermiddagsmaten med dem och hjälpa hustrun om det behövdes. När kvällen föll, brukade han gå till sin mor igen, och upprepa hela proceduren.

Jag brukar säga att människans kvalitet kan man känna igen efter detaljer; sällan är det som människor öppet visar sina onda drag i stora handlingar. Tvärtom är det oftast människor visar sin inre godhet i små detaljer, för de tänker inte på dem, att föreställa sig i detaljerna. Vad jag menar, skall jag exemplifiera här med två detaljer, insha’Allah:

På kvällen, när Omar var färdig med att mata, tvätta och natta sin mor, brukade han lämna henne med dörren halvöppen och med orden: “Min käraste, nu går jag och lägger mig i det andra sovrummet. Vi ses imorgon bittii.”

SubhanAllah, jag svär vid Allah att jag grät när min mamma berättade det för första gången (Omer är hennes kusin och deras föräldrar stod mycket nära varandra)… och varje gång jag tänker på det känner jag hur hjärtat darrar, hur det svider i halsen och hur tårarna vill ut. Han ville inte låta sin gamla mor tro att hon skulle bli lämnad ensam… dessa detaljer, den omtänksamheten mot en senil människa som inte ens var medveten om sin omgivning på någon plan, det är vad berör mig så djupt, för det visar på den sanna, ursprungliga godheten i en människa, det visar på skapelsens närhet till Allah och till sin ursprungliga natur, fiTrah, fallenhet att underkasta sig Den Barmhärtige Allah.

Hans mamma brukade säga till honom: “Vem är du, goda tjejen? Du är så god mot mig…” Omar var i 50-årsåldern och hade skägg… Så min kära medmänniska, här är den andra detaljen jag vill dela med dig och berätta för eftervärlden om ett underbart exempel av mänsklig barnmhärtighet tack vare människans islam: Omar själv hade absolut ingenting tillbaka från sin mor, ingen tacksamhet, ingen dua, ingen uppskattning, för hon helt enkelt visste inte vem det var som var så mild och god mot henne… Omar bara gav av sig själv, osjälviskt, med hela sitt hjärta, för att Omar gjorde allt det för Allahs skull, för att han hade behållit sitt inre band med sin medfödda godhet, med fiTrah - fallenhet och behov för islam.

I nästan en dekad fortsatte Omar outtröttligen att vörda sin gamla mor, under vars fötter Jannah väntade på honom, insha’Allah. Dag efter dag, månad efter månad, år efter år… närmade sig han sin plats i Jannah, insha’Allah… insha’Allah… Aldrig hörde någon honom klaga på att han var trött, eller att han inte fick något tillbaka, nej.

Det finns ytterliggare två tillfällen där han visade sin integritet, själens renhet, omedveten om att han gjorde det - för att det var naturligt för honom, för att hans uppriktighet i föhållande till Allah var obefläckad. Dessa tillfällen är bundna till det senaste folkmord i Bosnien och berättas inte här. De avspeglar denne milda, förfinade själens godhet, osjälviskhet och barmhärtighet mot hela Allahs skapelse (inte bara till sina närmaste och käraste).

Må Allah förlåta Omar för hans brister och fel, göra hans grav till en grönskande villoplats och låta honom träda in i Jannah utan att bli frågad för sina handlingar. Amin.

Bismillah.

Akta dig, syster!

En äldre kvinna som inte talar svenska bad mig att gå och skicka lite pengar till hennes släktingar i hennes hemland. Så idag under lunchen gick jag till ett sådant ställe som erbjuder Western Union “skicka pengar”-tjänsten. Säkert och snabbt…

Mannen bakom disken, en kristen Arab, är krystat vänlig. Det skulle se bättre ut om han var vanlig. Tar emot pappret med ifyllt data om mottagaren och avsändaren med ett surt leende: “Tack, damen“.

Slår in datat… tick - tick - tick…

“Vill damen skicka pengarna i mottagarlandets valuta, i SEK, i € eller i $?” Jag svarar.

“Vill damen att mottagaren skall få pengarna idag eller imorgon?” Jag svarar.

“Då blir det såhär många kronor, damen.” Jag ställer pengarna på disken och inväntar växel (1,50 SEK) medan pengarna skickas elektroniskt.

“Var så god, damen.” Han ställer 1,50 SEK på disken.

“Tack så mycket, herren!” svarar jag för att hans ständiga “damen” verkligen stör mig, och innan ens jag uttalat hela ordet, kvävs jag nästan av sista “r”:et i “herren”… skyndar mig att lägga till:
“Nej! Inte herren, subhanallah. Aldrig i livet!”

Orden kommer ut, men det är för sent - det vidriga har jag redan gjort.

“Raditu billahi Rabben…” upprepar jag på vägen tillbaka till jobbet, genom insnöade gator, men det kniper sig i magen ändå… den där “herren” som jag uttalade kniper sig i magen.

Akta dig, syster, så att inte du också går på en sådan vidrig fason.

Bismillah.

Som några av er kanske har märkt, är jag på semester och utan tillgång till internet hemma. Man försöker så gott man kan att hålla bloggen igång iallafall. Jag är givetvis mycket glad att syster Amanda är tillbaka som turban-skribent. Fler av hennes artiklar kommer ni insha’Allah snart kunna läsa här.

Men tillbaka till den här artikeln. Jag befinner mig för tillfället i Sarajevo, Bosnien. SubhabAllah, en kluven känsla det är: både gladje över att kunna höra athan från olika minarat, att kunna be i jamaat, att kunna handla god islamisk litteratur - det finns masha’Allah mycket gott att välja mellan… men även en besvikelse och känsla av sårat hjärta, för det arma själsliga tillståndet av min ummah här på den lilla ytan av jorden där jag föddes för 4 decennier sedan… i Bosnien…

Incidenter är i och för sig så många att jag inte ens orkar börja skriva om andra just nu, men det som hände idag är så sorgligt och typiskt, och samtidigt färskt att jag väljer att skriva om det, för att det inte är första gången som det händer under min korta vistelse i Bosnien…

En syster och jag gick innan dhuhr bönen för att köpa bröd till ett slags baggeri. Här finns sådana baggerier där man kan köpa bröd eller bosnisk pita med olika fyllningar (paj) men även sitta och äta den inne på baggeriet (typ, bosnisk pizzeria). Syster Suada och jag kommer in i baggeriet, där det sitter några vuxna människor. Av deras namn att döma är de utan tvekan muslimer, eller åtminstone bär de muslimska namn. De växlar betydelsefulla hånfulla blickar med varandra när de ser oss…

“Usch, vad varmt det är idag!” med ett hånfullt leende som hänger kvar i ansiktet anmärker en av dem medan alla tittar på oss, stackars bakåtsträvande förtryckta wahabi (?!) systrar (det är tyvärr så de, i sin stora okunnighet, har klassat oss pga våra kläder: behöver jag ens säga att något som heter wahabi vet jag inte ens vad det är, och att syster Suada och jag är bara muslimer som följer, eller försöker följa, Den Sanna Tro som Allah Den Upphöjde har uppenbarat till Sitt sista Sändebud Muhammad ).

Vi reagerar inte, är redan på väg ut. Men en tanke slår mig, och jag uttalar den högt till min syster: “Tänk bara, hur hett det kommer att vara i jahannam…”

Om dessa människor varit troende, hade man kunnat säga det som vi säger till varandra i liknande situationer: frukta Allah.

Bismillah.

Hon satt där på väg hem efter jobbet, på spårvagns första rad. En lång slöja sveper in henne. Det är inte sällan som medpassaserarna ohyfsat och öppet stirrar på henne, men hon brukar inte låta sig påverkas av det. En het sommardag har det hänt att ett barn i förskolåldern viskat till sin pappa en fråga om den där tanten, varför ser hon ut så…? Den gången som pappan förklarade i en lugn och vanlig röst, i vanligt tonläge, till sin dotter att det där är en muslim, och det är en religion där kvinnorna bär sjal på huvudet och ser ut på detta sätt, kändes det faktiskt coolt att vara en liten människas första syn på en muslim. Det kändes som en liten da’wa, om ni kan förstå hur hon menar…

Dagarna går, hennes väg till och från arbetet är oftast likformigt likadana. Samma sak, den här regninga kvällen medan hon sitter på spårvagnen och bläddrar intresserat i en liten bok. Ännu en hållplats - folk stiger av, folk stiger på och skyndar sig att ta en ledig sittplats innan någon annan hinner före dem. Hon sitter där med sin lilla bok och vet i undermedvetna hur många minuter tills det är dags att kliva av: en känd ruta, vägen hem.

Plötsligt dyker en hand upp framför näsan på henne, en äldre man viftar med en gul post-it lapp 1 cm från hennes glasögon… han säger ingenting och hon tittar inte närmare på honom för att inte skämma ut honom - den här systern trodde att det var en tiggare, kanske en stum fattig man som kommer fram till folk i spårvagnar och räcker fram sin lapp för att be om hjälp. Hon tar lappen för att läsa - han är så ihärdig i att få henne att ta lappen i sina händer och läsa den - samtidigt som hon sträcker andra handen ner i handväskan och rotar efter plåboken…

tills hon läser de första orden i meddelandet på lappen: “Jesus är enda sanningen (…)”

Hon lyfter upp sin hand som var ner på väg till plånboken och viker försiktigt ihop lappen utan att ha läst den. Hållaren för Metro-tidningen är inom hennes räckhåll, och hon lägger lappen ner i den med lugna rörelser, så tar hon sin lilla bok och fortsätter läsa.

Hon blev faktiskt inte det minsta störd eller irriterad av den här scenen - hon vet att Isa, a.s. (Jesus, över honom vare frid) är Ord från Allah och en av dem som är Honom närmast. Inte heller störs hon av den äldre mannens envisa stirrande. Inga känslor, faktiskt - hon glömmer det hela så fort hon vikt ihop och lagt ifrån sig den lilla gula lappen. Några dagar senare kommer hon ihåg händelsen och vill berätta den för andra, som en liten scen i sin vardag.

Säg: “Ni som förnekar sanningen! Jag dyrkar inte vad ni dyrkar. Inte heller dyrkar ni vad jag dyrkar. Och jag kommer aldrig att dyrka vad ni dyrkar, och ni kommer heller aldrig att dyrka vad jag dyrkar. Ni har er tro - och jag har min tro!”
(Koranen, CIX:1-6)