Bismillah.

En bild, en du’aa, till vilken jag lade till några ord i slutet, för att smycka den till dess vackraste form insha’Allah:

Å Allah! Jag känner inte till alla utmaningar och prövningar
som min syster möter, men Du Är Allvetande.

Jag hör hennes tystnad, Du hör hennes du’aa,
jag ser henne skratta, Du ser hennes tårar…
jag ser när hon ger, och Du vet vad som har tagits ifrån henne;
jag ser hennes yttre, och Du ser ärr i hennes själ.
Jag erfar hennes tro, och Du känner till hennes tvivel…

… och jag ber Dig att förlåta henne, välsigna henne,
förbarma Dig över henne och skänka henne god hälsa och lycka i detta liv, och Jannat ul firdows i det eviga livet.

Amin!

Bismillah.

För ungefär 2 månader sedan publicerades artikeln “Vid Allah, han rörde aldrig en kvinnas hand!” på vår blogg. I den finns bl.a. en översättning av en hadith (Sahih Al-Bukhari, “Villkor”: 3/50/874), där uttrycket i originalet var “The Muslims did not like this condition and got disgusted with it.”, vilket jag efter ett tag av funderande, valde att översätta så som det står, enligt min bästa förmåga. ÖVersättningen blev till: “Muslimerna ogillade detta villkor och kände sig äcklade av det.” En syster hörde av sig till mig privat och uttryckte sig kritiskt om mitt val av starka ord - “äcklade”.

Givetvis har jag svarat systern och förklarat att jag själv hade samma fundering vid översättningen, men i och med att det var ett citat, så kom jag fram till jag inte hade rätt att välja ett annat uttryck.

Grejen är att man kan dra paralleller mellan denna systers tankesätt och många andra muslimer som krampaktigt håler sig vid islams ena förfinade sida, och struntar i det faktum att de struntar i den förfinade balansen, förfinade perfekta rättvisan i isam, när de väljer att strunta att se saken som den är, i islam. Om det rör sig om människor som nyigen kommit till denna rena tro, då kan man förstå att de saknar kunskap för att förstå den fina perfektionen, den fina balansen i islam… Men vad kan man säga om vuxna, välutbildade, inteligenta och praktiserande muslimer som blint kör islams ena fil…?

Men låt mig återgå till berättesen om striden vid Hudaybiyyah.
Ja, jag brukar säga ’striden’, fast jag vet att ingen fysisk strid skedde vid Hudaybiyyah - men inte desto mindre var det en strid och viken strid var det. Strid över sin nafs, strid mellan två viljor: ena förfinad, som detog för Den Barmhärtighes skull, och den andra, ondeskefulla, ensidiga viljan… subhanAllah, vilken enorm händelse i islams historia, vilken enorm händelse för mig och för dig idag, 1400 år senare… Allt lov och pris tillhör Allah, världarnas Herre, Den Nåderike, Den Barmhärtige Skaparen, Den Ende guden värd dyrkan, Herren över Domens dag…

Det är en sak som jag ändå måste erkänna/tillägga: jag själv kan förstå att muslimerna var äcklade (just i ordets mening) av villkoret som hadithen beskriver, typ äcklad = att man känner fysiskt illamående av orättvisan, att man känner inre motstånd, rent själsligt, att man känner avsmak och att allt inom en motsätter sig den orättvisan. SubhanAllah, jag vet när jag läste om striden vid Hudaybiyyah första gången, och hur hans son fick gå tillbaka till att bli torterad i Makkah… Å! Känner bara att jag vill skydda honom, och hur fruktansvärt orättvist och fel det är, att trycka muslimerna med sådana villkor…

Barnsligt, eller hur, men vad kan jag göra - jag tål riktigt inte orättvisa, oavsett mot vilka den är riktad; men när den är mot våra älskade, älskade föregångare… subhanAllah, jag tror att varje muslim har gråtit och känt hur det svider i hjärtat när man läste deras livshistorier och vilka enorma prövningar och svårigheter de hade fått utstå av människor som drevs av blint hat, människor mot vilka muslimerna aldrig hade gjort det minsta lilla ont - deras enda ‘brott’ var att de sade att de tror på den ende sanne Guden Som Är den ende värd dyrkan… muslimerna blott öppnade munnen, utövade religionsfriheten & yttrandefriheten - och det var en rättighet som alla religioner; och på den tiden var de många i Makkah; alla nadra religioner fick fritt njuta. Alla reigioner, förutom islam…

Klingar det bekant…? Yttrandefrihet fuer alle, förutom muslimer? Frihet fuer alle, förutom muslimer, vilka istället skall torrteras, fängslas, mobbas, om vilka de mest vidriga förtal och lögner skall spridas om och om igen, om och om igen; tills lögnerna blir till en påhittad sanning i allmänhetens huvud…

Men tortyrutövarna glömmer en sak: den som strider på ondskans sida är dömd att förlora. De för en strid mot Ljuset, mot alltings Skapare och Herre, Vars Vilja sker.
“Insan drömmer, Allah bestämmer.”

Och de som inte ville tro smidde onda planer mot Jesus, men även Gud smed planer - ingen smider bättre planer än Gud.
(tolkningen av Koranen, III:54)

Så ja, jag upplever starkt den här scenen och jag förstår att följeslagarna kände sig illamående, efter all tortyr, mobbning, förtal… föreställ dig: förnekarna från Makkah plundrade allt muslimerna ägde, efter att ha fördrivit dem ur deras hem… dessförinnan torrterade de muslimerna, smutskastade dem, förtalade islam och ljög om Sändebudet …

Hur kan du inte känna att ditt hjärta går itu av smärtan när du tänker på den tiden av islams tidiga historia, när Sändebudet och sahaba r.a. genomgick alla dessa enorma orättvisor…

Därför, min kära syster, därför kan jag använda mig av ’starka’ svenska ord som “äcklad av”, precis så som jag hade använt på bosniska också: jag äcklas av förnekarnas onda, äckliga handlingar; jag äcklas när människor drevs till handlingar av hat, av ondska, av djävulen den utstötte, av avund och när de själva väljer att agera som källa till stor ondska.

SubhanAllah, det skulle inte kännas som annat än hyckleri om jag daltade i mitt ordval om uppenbart onda handlingar. Ondska är ondska - inget annat, oavsett hur människor väjer att omskriva den.

Så upprörd, ledsen och besviken jag blir om och om igen, varje gång på nytt, när jag vittnar hur människor väljer att visa hänsyn i sitt sätt mot förtryckare… var är förnuftet och känslan för balans - för rättvisa, subhanAllah… var är hikmah (visdom) som varje muslim måste sträva efter i sin bedömning…?

I en skript som jag läste för ett tag sedan står det vackert, klart, rättvist och fönuftigt beskrivet hur muslimer bör vara milda och snälla - först. Skriptets första fem kapitel handar och snällhet och mildhet, med bevis från Koranen och Sändebudets exempel (sunnah). Men sista kapitel (som är lika långt i antal sidor som de första fem) heter “Omständigheter som rättfärdigar att man slutar vara snäll och mild, och som rättfärdigar att man blir hård (sträng)”.

En tankeställare för alla “var alltid okritiskt snäll och mild (oavsett Sändebudets exempel, även om det kommer att vittna mot dig när du står inför Allah)”-muslimer, som subhanAllah inte drar sig för att ljuga eller tiga om saken, om de nu känner sanningen… Är du, syster, alltid snäll och mild mot ditt barn, oavsett hur barnet beter sig, eller finns det omständigheter när det är bättre och mer barmhärtigt mot barnet om du är sträng mot barnet?

Duaa!

Bismillah.

Ibn ‘Abbas berättade:

Medan jag stod bland människor som gjorde duaa till Allah för Umar bin Al-Khattab som låg död på sin säng, lade en man bakom mig sina armbågar på min axel och sade: “(Å ‘Umar!) Må Allah förbarma Sig över dig. Jag har alltid hoppats på att Allah skall behålla dig med dina två följeslagare, för jag har ofta hört Rasulullah Muhammad säga “Jag, Abu Bakr och ‘Umar var (någonstans…)”, eller “Jag, Abu Bakr och ‘Umar gjorde (något…)”; eller “Jag, Abu Bakr och ‘Umar gick ut för att…”. Så jag hoppas att Allah skall bevara dig med dem båda”.

Jag vände mig om för att se mannen som hade sagt det - och det var Ali bin Abi Talib .

(Sahih Al-Bukhari, “Sändebudets följeslagare “: 5/57/26)

Ibn Abbas berättade:

När ‘Umars döda kropp lades på hans dödsbädd, samlades männikorna kring honom, gjorde duaa till Allah för honom och bad Allah att förbarma Sig över honom, innan man bar ut kroppen. Jag var bland dem (dessa människor). Plötsligt kände jag hur någons arm på min axel, och såg att det var ‘Ali bin Abi Talib . ‘Ali bad Allah att förbarma Sig över ‘Umar och sade: “Å ‘Umar! Du har inte lämnar bakom dig en person vars handlingar jag tycker om att härma och sedan möta Allah med dem (handlingarna)mer än jag tycker om dina handlingar. Vid Allah! Jag har alltid trott att Allah skulle bevara dig med dina två följeslagare, för väldigt ofta hörde jag Sändebudet säga; “Jag, Abu Bakr och ‘Umar gick (någonstans)”; eller “Jag, Abu Bakr och ‘Umar kom in (någonstans)”; och “Jag, Abu Bakr och ‘Umar gick ut”.”

(Sahih Al-Bukhari, “Sändebudets följeslagare “: 5/57/34)

Bloggarens kommentar: Detta är kärlek och ömhet som rena hjärtan som älskar Allahs skapelse för Hans skull känner och känner igen, och reagerar på, och mjuknar av att bevittna och strävar efter att aldrig avlägsna sig från sådana hjärtan. Om jag hade styrkan att skriva om denna helt fantastiska scen… ibland känns det som om pennan skriver för döva öron… hjärtat slår och med dig, min syster, vill jag dela denna känsla av att vara större än berg, renare än källvatten, lättare än luft…

Blickar utifrån, blickar från hjärtan som har domnat och inte längre kan förstå storheten i att vara Allahs sanna tjänare, ödmjuk, med vidöppen bröstkorg, stirrar med vassa ögon, slår hål i själen och taggarna tränger ibland in i hjärtat och stoppar handen från att försöka beskriva det som hjärtat slår: Laa ilaaha illaaAllaah… Laa ilaaha illaaAllaah… Laa ilaaha illaaAllaah…

Bismillah.

Hänsyn eller mobbning

De blev bästisar kort inom det att Hannas familj hade flyttat i huset mittemot. Anna och Hannah gick i samma klass i skolan. Som bara barnen kan närma sig varandra, lära känna varandra med en härlig öppenhet, och bli bästisar på en dag - så var det med Hannah och Anna.

De lekte alltid tillsammans i sandlådan, de gick tillsammans korta avståndet till skolan och tillbaka, de skrattade tillsammans och berättade sina hemlisar för varandra. Det var härligt att ha en bästis!

Hannas mamma och pappa var lite annorlunda, de var… muslimer…

Men Anna älskade sin bästis i sin barnsliga oskyldighet och såg inte alls någon skillnad - hennes bästis Hannah var världens bästa vän! Och så hette de ganska likt men ändå inte, vilket var skoj…

Hannahs mamma var hemmafru och var oftast hemma, så ibland brukade hon bjuda barnen från hela gatan på kakor och smörgåsar - de bodde i ett område med radhus med många barn i deras ålder - och de käkade mumsiga kakor och smörgåsar oftast i Hannahs trädgård, för andra mammorna gick varje dag till jobbet och kom hem på kvällen, så de hade inte lika mycket tid att baka jammiga kakor och laga små smörgåsar, som Hannahs mamma.

Men när sommaren kom, började de andra mammorna, som då hade semester, bjuda oftare barnen på mumsigheter. Vilken lyx det var! Tovas mamma, sedan Davids, sedan Olivers, och så Sandras mamma, och nu var det äntligen tur att Annas mamma skulle bjuda lekande barnen på kakor och smörgåsar. Anna var stolt och glad, nu var det hennes tur att visa upp hur duktig hennes mamma var på att laga mumsigheter. Idag åkte de till affären och storhandlade ingredienserna till maten, jami! På kvällen när de satt tillsammans och åt kvällsmaten, lyssnade Annas intetontanande öron på föräldrarnas samtal. Det var något som klingade fel, men hon förstod inte riktigt vad det var…

Under sommaren började mammorna som nu hade ledigt (å, sköna juli!) till och med sktiva små kort, inbjudningar med namn på barnet och välkomstexten som brukade beskriva vad som skulle finnas att käka - och tiden när ‘partyt’ skulle börja. Det var sååååå coolt, så som vuxna gör! Men varför skrattade mamma och pappa så elakt, när de skrev inbjudningskortet till Hannah och hennes lillebror Adnan…?

Anna var vuxen nu, gift och mor till tre underbara sötnosar… nu förstod hon bättre…
Minnesbilder från hennes första party, minnen på hennes första bästis som uteblev, lämnade en olustig smak i bröstkorgen…
Nu förstod hon att mamma och pappa hade kommenterat att lilla Hannah mittemot inte äter gris… att de skrattade åt förbudet som hennes bästis rättade sig efter… hon kunde inte äta smörgåsar med skinka, hon kunde inte äta smörgåstårta med skinka i, hon kunde inte äta kakor bakade på grisfett… Det smärtade i bröstkorgen av sorgen hon kände: hade hennes, annars underbara föräldrar, hennes älskade och fördomsfulla föräldrar, verkligen medvetet valt att mobba (Anna tänkte på definitionen av ordet “mobbning” - att medvetet utsätta för isolering; och på den definition som hon kände i hjärtat: att vara hänsynslös för andras gränser, att sätta sig över människor och tvinga dem att antingen utsättas för något som smärtar och förnedrar dem, eller att exkludera dem)

Hennes barn hade vänner och bästisar av olika bakgrund - några var vegetarianer, en var troende jude som åt kosher mat, en var troende muslim som åt halal mat, och andra var “vanliga ätare”, trots att en av dem var från en muslimskt land… Anna suckade… Vad är en “vanlig ätare”…? Mina matvaror som barn var från deras synvinkel osunda, rent av skadliga och förbjudna - ändå har de tillräckligt med vett att aldrig nämna det… Hon ler och tittar på de oskyldiga barnen där de springer runt i lille Oscars gård.

Det är bra, tänker hon tyst. När jag bjuder mina barns vänner på en bit god mat, är jag så stolt och känner mig som en bättre människa, för att jag visar hänsyn för deras integritet, och lagar den mat som alla barn får och kan äta. Jag tror inte att mamma och pappa menade illa, faktiskt - de visste bara inte bättre… men den här olustiga känslan - är det skam? - är kvar i bröstkorgen, även idag, nästan 30 senare…

“Ahmad!” “Mina!” “Sulayman” “Kom hem, det är snart mörkt, och imorgon är det en skoldag!”, ropar Anna genom köksfönstret, sveper om hijaben lite tajtare runt pannan och ler till sin älskade man - världens bästa man - Hannahs bror Adnan.

Hänsyn eller mobbning - du väljer själv

Bismillah.

Det är så oändligt mycket bättre för dig att vara mazlum (den förorättade) än zalim (den orättfärdige; förtryckaren; den som tar en annan människas rättighet från henne). Efter allting, efter allting - livets svårigheter och prövningar, efter dödens prövning och prövningen i graven, efter uppståndelsen och den långa väntan i hettan som ingen hade erfarit förut, efter mötet, vågen av handlingar och utfrågningen, efter bron över elden… allt har du klarat av, och där står du, framför Jannahs dörrar…

Å!

Äntligen… pusta ut nu, äntligen Jannah…!

Men inte än, min vän. Inte än.

Innan troende kallas att träda in i Jannah på den av dess åtta dörrar som är avsedd för dem, skall alla vars rättighet du tagit ifrån dem i detta liv få ta av dina goda handlingar för att jämna ut räkningen. Det är en del av barmhärtighets religion, en del av Den Barmhärtiges prefekta Rättvisa!

Var därför inte den som har gått under, så som Sändebudet Muhammad hade beskrivit honom… var inte den som kommer ända fram till Jannahs dörrar och ser förväntansfullt fram emot att äntligen träda in i salighetens eviga liv, när hans ljus och allt det som med Allahs tillåtelse och Rahmah hade fört honom så nära det slutliga målet, börjar tas ifrån honom, när alla sårade, förnedrade, förtalade, bestulna människor kommer att ta tillbaka sin rättighet från dig… och hur långt räcker dina goda handligar…?

Därför, min vän, var så säker - det är oändligt mycket bättre att vara den förorättade i detta liv, än den som för vidare andras ord för att såra och orsaka sorg i människors hjrätan, än den som förtrycker, förtalar, sårar och stjäl andras rättigheter som Skaparen och Herren gett dem.

Bismillah.

Anas berättade att Abu Bakr sade till Omar efter Rasulullah Muhammads död: “Låt oss gå och besöka Ummu Ayman så som Allahs Sändebud brukade göra.”

När de kom fram och in i huset, grät hon och de frågade henne: “Varför gråter du? vet du inte att Allah har lovat och förberett det bästa för Rasulullah (efter döden)?”
“Jag gråter inte för att jag inte vet att det som Allah har förberett för Sitt Sändebud är det bästa som finns, utan jag gråter för att Wahy har slutat uppenbaras.”

När de hörde dessa ord, började Abu Bakr och Omar också gråta!
(Sahih Muslim, Boken om följeslagarnas förträfflighet / Kitab Al-Fada’il Al-Sahabah , 31/6009)

Bismillah.

Ibn Umar berättade:

Profeten brukade ge khutba medan han stod bredvid en dadelpalmträdsstam. När vi gjorde mimbar till honom , använde han den istället (för att ge khutba från den). Palmstammen började gråta, så Sändebudet gick till den och smekte den med sin hand (för att trösta den, för att få den att sluta gråta).
(Sahih Al-Bukhari, bok 4, “Sändebudets och följeslagarnas dygder och förträfflighet”, volym 56, hadith 783)

Jabir bin ‘Abdullah berättade:

Profeten brukade stå vid ett träd eller en dadelpalm åp fredagar. Sedan sade en Ansari syster eller bror: “Ya Rasulullah! Skall vi inte göra en mimbar för dig?” Han svarade: “Om ni önskar det.” Så de gjorde en mimbar för honom och när det var fredag, fortsatte han mot mimbar (för att ge khutba). Dadelpalmen grät som ett barn! Profeten gick ner från mimbarn och kramade om trädet medan det fortsatte att jämra och stöna som ett barn som man försöker lugna. Profeten sade “Den grät för att den saknade religiös kunskap som den brukade höra då khutban hölls vid den.”
(Sahih Al-Bukhari, bok 4, “Sändebudets och följeslagarnas dygder och förträfflighet”, volym 56, hadith 784)

Jabir bin ‘Abdullah berättade:

Profeten brukade stå vid en dadelpalmträdsstam (medan han höll fredagspredikan). När man gjorde mimbar för honom , hörde vi hur stammen grät som en dräktig kamel, tills Profeten gick ner från mimbarn och lade sin hand över den.
(Sahih Al-Bukhari, bok 2, Fredagsbönen, volym 13, hadith 41)

Bismillah.

Detta inlägg är en översättning av några sidor ur Tantawis bok ”Berättelser från historien”.

Mariyat gick genom huset, hon kunde inte lugna ner sig från oro för sin make, från fruktan att han hade drabbats av ont öde. Hon höll sitt barn i famnen och viskade ömsint i barnets öra; men förtvivlan tog över henne: hon föreställde sig som om lillen blivit faderlös och tårarna från hennes ögon föll på barnets ansikte… Kärlekens tårar blandades med barndoms tårar…

Hennes man gick iväg tidigt samma morgon för att strida mot fienden, muslimer, och att fördriva dem bort från Baytul-Maqdis väggar, men solen har gått ned utan att han hade kommit tillbaka. Hon visste ingenting om vad som hade hänt honom… Mariyat var modig ung kvinna, med ett stadigt hjärta, hon kände inte fruktan och inte heller kände hjärtat någon tvivel pga dessa oroande händelser… men händelser på slagfältet Hittin har tagit bort hjältemod från frankernas bröst och lämnat kristna riddare hopplösa om seger: deras arméer förkrossades, hjältarnas hjärtan darrade av fruktan under pansaren – vad kunde då hända med unga skönheters hjärtan?

Mariyats make var ryttare från arenan, sitt folks hjälte, och han hade sett tjejer från hela Europa – franska, tyska, engelska och alla andra europeiska nationer som kom till Quds, men han hade inte sett någon annan som hade kunnat mäta sig med Mariyat, lika fascinerande eller lika vacker. Han önskade ha henne för sig själv, och hon ville samma sak – och de gifte sig, och de var det vackraste brudpar man kan tänka sig. Hela deras tillvaro var underbar och deras hem var deras paradis… men hans kärlek för henne kunde inte påverka eller förminska hans kärlek för hemlandet eller för kristendomen. Den kärleken uppmuntrade honom att för alltid vara kristendomens berömde ryttare och hjälte; och när än han hörde ringklockor som kallade till striden, skyndade han att vara bland de första som besvarar kallelsen till striden…

Dörren öppnades, Mariyats hjärta började slå hastigt, hon andades högt… hon visste inte om det var glädjande nyheter eller nyheter om hennes älskades död… ho vände sig om – där stod hennes man, frisk och behållen, sprider sina händer mot henne, och hon kastar sig i hans famn… Han berättar om segern, och hur Jesus fördrev fienden, hur de flydde i fruktan innan striden ens börjat: ”Å min älskade, Kungen Masih har idag stärkt sin position i Baytul-Maqdis för all framtid. Om du bara kunde se dem, hur rädda de blev när de såg stadens murar med kristendomens hjältar och korsets ryttare som stod där uppe – så de förstörde sina tält och vände om; de ville bara rädda sig… Du skulle inte ha trott att det var samma män som var i Hittin. De sprang ifrån striden som rädda får… Om ändå hjältar från Hittin var där idag – då skulle dessa ynkliga män ha sett vad en riktig strid är. Korset är sannerligen heligt, välsignat är Kristus namn och Jeruslaem är vår för all framtid.”

De promenerade fram till Den Stora Kyrkan för att närvara firandet av segern och på vägen dit berättade han om ”de otrogna vildarna”, beskrev hur hemsk deras tro är, hur lättretliga och arroganta deras män är, hur de äter sina döda fienders kött och dricker deras blod… Han beskrev muslimernas konung Sallahuddin så som han hörde kyrkliga ledare och spåmän beskriva honom. Hon kände kalla kårar genom händerna av denna beskrivning och de hemska bilderna… hon höll barnet närmare till sin bröstkorg, och gjorde kors över pannan, bröstet och axlarna, och hon bad alla helgon och hon bad Jesus och Jungfru Maria om att aldrig tillåta denne Sallahuddin hitta vägen till henne… och att hon aldrig får se hans hemska ansikte.

Firandet avslutades och de var på väg hem. Hon kände hur dunya har gett dem hoppets nycklar och att tiden har gett sin dom, så hon lade sig i sin säng med hoppets viskningar på läpparna, tills hon föreställde sig hur alla dessa städer har återkommit till Jesus och hans efterföljare, och hur inte en enda minaret fanns kvar i någon av städerna. Och hur ingen athan ekade genom luften… hon såg sin älskade hur han klättrade till höga positioner och blev högsta befälhavaren. Hon somnade med dessa ljuva bilder för sina ögon…

Men i sömnen drömde hon oroande drömmar.

Hon kände som om staden skakas, som om det var jordbävning… hon kände att stadens murar faller ner i ruiner, att murstenarna rullar nedför och hon kände att staden inte var starkare än en sparvs näste under rovfågelns klors attack. Hon hörde skrik, jämringar och gråt… och hon förstod att det inte längre var dröm, utan verklighet. Hon sprang ifrån sängen fram till lillen, tog barnet och såg att hennes man inte var i sin säng…

Hon gick ut, undrades vad det var frågan om. Folk berättade att Sallahuddin hade omringat staden och stannat på berget Zaytun, för att sedan beslutsamt anfalla, så att staden skakades – den gick nästan ur sina grunder som ett träd under enorma orkaner, så starkt var anfallet. Han attackerade staden med katapulter och blidor, med elden; medan hans armé anföll häftigt stadens murar – som djävlarna var de: vår eld bränner inte vid dem, vår järn gör inga sår i deras kroppar, som om alla jättar och alla djävlar strider med dem…

Mariyat trodde fast på försvarets styrka, eftersom Quds är kristendomens stad, den blev kvar i de kristnas händer under i 100 år, inte ett eller två… Inne i staden finns korstets bästa 60 000 soldater, Baliyan är deras ledare, och Patrik Den Store styr dem. Men den här överraskningen skrämde henne och tvivel föddes i hennes hjärta…

Dåliga nyheterna började nå henne, den ena efter den andra, och varje värre än den tidigare. Varje minut hörde hon hur starkt anfallet var, hur försvaret höll på att kollapsa… tills hon nåddes av nyheten om vita flaggor som kristna har hängt ut på stadens murar och att det råder vapenvila. Den som så önskar, kan lämna staden inom de kommande 40 timmarna och den som så önskar får stanna kvar under Salahuddins styre, att staden öppnar sina dörrar för honom. Den som ville lämna staden fick betala taxa: männen fick betala 10 dinarer, kvinnor 5 dinarer och barnen 2 dinarer.

Mariyat lämnade sitt folk i chocktillstånd, och gick för att leta efter sin älskade make. Hon gick genom mörkret, runt murarna; såg på hur den segrande armén kommer in i staden genom stadens öppna dörrar och grindar. De bar facklor och slog i trommor. Hon kramade om barnet i famnen ännu fastare och fortsatte att gå, tills hon kom fram till stridsfältet. Kristna armés ledare låg där döda, tillsammans med sina soldater… synen fyllde hennes själ med skräck, hon önskade för ett ögonblick att återvända, men hon kom över den skräcken och fortsatte gå. Hon letade efter sin man, och hon kunde inte återvända tills hon hittade honom eller tills hon fick veta vad som hade hänt med honom. Runt omkring henne var det många människor män och kvinor som precis som hon letade efter sina nära och kära. De hoppades, precis som hon… detta var hopp som Mariyat kände igen, kristna hemlands döda hopp… här på slagfältet hittade hon bara hemlands lik… hon såg landet hur det återkommer till ett folk som inte tror på Jesus och hans mor Maria.

Det gjorde henne sorgsen så som förlust av maken gjorde henne sorgsen och hennes sorg var dubbel. Hon försökte att känna igen de dödas ansikten, men kunde inte för mörker var för tjockt. Hela hennes tidigare, lyckliga liv passerade förbi hennes ögon – och nu, detta nya liv som så plötsligt ersatte det gamla… ett liv i skräck, oro och olycka, ovisshet om hur det nya livet kommer att se ut under nya styres skugga… ingen kunde säga hur det liv skulle se ut. Då kom hon ihåg alla de hemska saker som hennes make hade berättat om dessa erövrare… när hon tänkte på sin make, kändes det som om hjärtat skulle hoppa ur bröstkorgen, och sprang för att leta vidare efter honom.

Hon tänkte om honom – vilket land bär honom…? Vilken himmel täcker honom…? Är han död och hans vackra kropp ligger splittrad överallt…? Hon kunde inte stå ut med tanken, så hon blundade och tårarna vattnade hennes ögon medan hjärtat flöt på sorgsens vågor mot honom… hon höll lillen ännu fastare i sin famn och kysste förtvivlat barnet, sökte tröst i sitt lilla barns närhet… som om hon kastade hela sin enorma sorg i dessa kyssar, tills barnet började gråta. Hon skyndade sig bort från alla dessa scener och kunde inte föreställa sig hur allting kommer att förändras pga hast. Ibland tänkte hon att hon drömmer - det var så skönt att tänka så – och att hon snart skulle vakna till sitt gamla lyckliga liv, men verkligehten… verkligheten splittrade hennes drömmar så hastigt, genom dessa scener…

Det som skrämde henne som mest och fyllde hennes hjärta med smärta, var att människorna ho nmötte bara vände sig ifrån henne och ville inte hjälpa henne: denna mörka katastrof har förvandlat människor till att bete sig som på Uppståndelsedagen, när alla skall bara ropa ”jag, jag…!”

…

På vägen tillbaka från slagsfältet funderade hon om gårdagen, om natten som började med triumf och glädje, med kärlek och mötet med den älskade maken, för att avslutas i ett destruktivt nederlag, i bittert bakslag och i en långvarig separation. Hon förstod inte hur en fästning kan falla så snabbt, fästningen som stod där i 100 år, och hur en man kan fälla det som européerna hade samarbetat om för att göra det starkt. Är den muslimske ledaren verkligen lika värd som alla kristna ledare tillsammans? Vad skulle då inte hända om alla muslimer gick ihop…? Om dessa krig var under tider av khilafets storhet, när deras alla kungariken var ett enda kungarike, och nådde från Kina till Frankrike…?

Sedan började hon fråga alla hon mötte på vägen om sin man, men ingen stannade av för att svara henne. När hon träffade någon med ett mjukt hjärta som förbarmad sig över hennes sorg och stannade för att lyssna på hennes fråga, svarade de ändå bara med ”jag vet inte”.

Månen tittade fram på himmelen, trött den med, tunn… dess svaga, gula ljus föll på den sorgsna platsen och gjorde att dunyas ansikte såg ut som en döendes gulaktiga ansikte. Hon såg en bit mänsklig kropp där den ligger i gyttjan, och en förgylld sköld och sönderbrutna pilar och sablar, och det sänkte henne… hon funderade om dessa illaluktande lik som bara den morgonen fortfarande var ädla hjältar som promenerade i det lovade landet, de var kristendomens fästning och dess skyddande staket.

Hon gick vidare, letandes efter sin make, kikandes i likens ansikten och ansiktsdrag i nattens mörker, tills hon träffade en gammal man som kände medlidande med henne och som älskade hennes man. Den gamle förbarmade sig över henne, tog henne för hand och ledde henne från fältet. Oro, sorg och förtvivlan hade brutit ned hennes vilja att kämpa emot och fortsätta leta, så hon följde efter den gamle, som i en dröm; och hon frågade honom, viskade sina frågor till honom som om hon pratade till sig själv:

”Å, far! Har du sett min man?”

Den gamle ville inte säga något som skulle bryta henne ännu mer, så han talade om något annat, men hon fortsatte bara: ”Och vad tror du att de skall göra med oss, fader? Skall de kidnappa mitt barn och äta upp det framför mina ögon?” Den gamle svarade, förundrad: ”Vem berättade sådana lögner, barnet mitt? Muslimerna är sannerligen ett ädelt folk, ett hederligt och storsynt folk. Och sannerligen är deras kung Salahuddin den bäste kung av alla, bättre än alla andra kungar tillsammans.”

Han fortsatte att berätta om muslimernas egenskaper som han kände till, medan hon lyssnade på honom, helt häpen. Hon förstod inte och trodde inte på hans ord. Sedan fortsatte han: ”Även om de slaktade oss allihopa, skulle de inte kunna kallas för vildar utan de skulle vara precis som vi. För när vi erövrade Quds för 100 år sedan, mördade vi dem allihopa i deras hem, vi mördade dem allihopa på gatorna, i moskéerna och var vi än hittade dem, slaktade vi dem alla; tills vi mördade 70 000 av dem och resten började springa till stadens murar och kasta sig själva därifrån för att rädda sig från oss. Våra hjärtan mjuknade inte, våra hjärtan förbarmades inte över dem…”

Morgonen kom, men hon slutade inte leta. Barnet i hennes trötta armar ropar: ”Pappa, pappa…!” och låter henne inte glömma inte ens för en stund. Sannerligen är oret ”pappa” det vackraste i hela dunya, det är nyckeln till alla språk och dess ursprung. Det är ett mänskligt ord som rinner från barnets tunga, det är ord av mänskligheten – språken skiljer sig, men de möts i det ordet… Det är ett ord av renhet, för barnet talar det innan det känner vad som är ondska och börjar förstå intriger. Det ordet är sötare än ”älskling” för i kärleken finns det som är berömvärt, men även det som är kritiserat, men hela faderskapet är khayr i sig och det är Allahs gåva.

Mariyat kunde inte se inget annat i denna morgon, än elden som bränner hennes kropp, och sablars blad som skär genom hennes kropp, och hennes oro blev större… hon skyndade sig till sina grannar: kvinnorna träffades för att se vad som händer. Quds skakar runt ett anrop, ”Allahu Akbar!” – runt det samlades cirklar av muslimer och kristna, och de gråter och jämrar sig. De tittade närmare, och såg en av erövrarnas soldater på Kubbetus-sahra som hade lagt ner det gyllene korset som hade stått där i 100 år och som de trodde skulle stå där fram till Domedagen…

Nyheter om vad muslimsk armé gör i staden nådde dem och de kunde inte tro sina öron, de förstod inte att muslimerna inte rört någon människa, inte skadat någon eller plundrat någons egendom. De kunde begripa att alla som hade velat lämna staden fick betala enligt överenskommelsen, för att sedan ta allt av sin egendom som han önskade och fick orörd lämna staden. De kunde inte förstå nyheterna: de kristna som så önskar, säljer på marknaden en del av sin egendom (som de fick behålla!) och muslimerna köper från dem enligt varornas fulla pris. De kunde inte tro sina öron: de kan komma och gå i frid, som de vill; och de kristna har inte sett annat än godhet, medmänsklighet och barmhärtighet från muslimerna. De insåg att muslimer är ett folk med sin civilisation, att de varken är vildar eller blodtörstiga kannibaler. Och de (muslimerna) bar ut korset ur haramen, de rensade haramen från alla kännetecken som de kristna hade infört och de lät haramen vara i sitt ursprungliga tillstånd. De bar in en mimbar som shahid Nuruddin hade gjort, för att imamen kan stå på den och deras khatib talade till muslimerna på Isra’a dagen…

Allt detta lyssnade dessa kvinnor på och de kunde inte tro sina öron.

Då kom förbi en kristen som vittnat dessa händelser när han var i moskén: ”Jag kom in i moskén och ingen förbjöd mig att komma in, inte heller frågade de vem jag var. Så jag blandade mig med muslimerna. De sitter alla på marken, ingen har en särskild plats utan alla är lika på det sättet, och deras ledare är precis som de i det avseendet. Deras ställning och kroppsdelar är ödmjuka, deras rörelser är lugna. De har underkastat sig Allah, och jag undrade hur samma människor som var som jättar under stridens hetta, var utanför slagsfältet som förvandlade till munkar.”

”Jag såg deras khatib när han gick upp på mimbar och höll khutba som, om den hade kastats på ökens sand, skulle den ha rört på sig och förvandlats till ryttare och de skulle ha ridit tills hela jorden var befriad ;och om stenar hade hört den khutban, hade en själ blommat i dem och de skulle komma till liv. Dessa människor kommer ingen att besegra så länge de är muslimer, även om jordens alla länder samlades att bekämpa dem, för trons (imans) styrka i deras bröstkorgar är större än allt annat. De räds inte för något i detta liv; andra människor räds för döden och springer ifrån den, medan de älskar den och springer emot den. Vårt folk kan inte äga dessa städer, jag säger det, för jag känner detta folk och jag har talat deras språk och jag har talat till dem på deras språk och jag känner deras tro och deras natur. Det finns inget hopp för oss i dessa städer. Idag sänkte de korset som hade varit där i 100 år. Under denna kupol kommer bara muhammedanska paroller att höras. Sannerligen, varje punkt i dessa städer vänder sig efter den stora händelsen vid Hittin, och deras varje barn skall bli till en ny Salahuddin, och vårt folk kommer inte kunna spilla deras blod.”

Mariyat tittade omkring sig – hennes folk har ju delvis valt att stanna i staden under islamisk styre, för att de under islams skugga hade sett. sann rättvisa, trygghet och vägledning, tillsammans med civilisationen och rikedomen. Andra ville dock lämna staden och hon valde att ansluta sig till den gruppen. Ingen av muslimerna tvingade henne att stanna kvar eller att lämna sina ägodelar. Sanningens Ljus har splittrat illusionernas mörker och de utspridda lögnerna om muslimerna, lögnerna som dittills hade oförhindrat spridits bland hennes folk. Men hon kunde bara inte stanna kvar i staden som i sin helhet påminner henne om hennes make, hennes kärlek och lycka som hon har förlorat…

Karavanen gick och den älskade staden stannade kvar i Mariyats hjärta, trots att hon nu hade lämnat den. Den heliga staden, staden hon föddes i, och hon kände inte till andra städer än denna… hon tittade på platsen där gyllene korset hade stått som lyste i sin fulla prakt i hennes hjärta, men korset var inte kvar. Hon kände att hon lämnar sitt hjärta i denna stad som hade tillhört hennes folk men som nu tillhör fienden; staden där hennes döde make blev kvar, men hon visste inte vilket rovdjurs eller rovfågels mage blivit till hans qabur… staden som höll kvar hennes barndomsminnen och rester av hennes kärlek och lycka…

Men hon var ändå glad över att lämna den staden.

Hon tittade tills hon inte längre kunde se det som påminde henne om hennes förlust, och hon anslöt sig till sitt folk. Hon åkte, och hennes tankar flög… hon föreställde sig hur hon gick bredvid sin make i triumf, tillsammans med andra kristna under korsets flagga; och hon började gråta… Hennes jämrande blandades med andra kvinnors gråt och skrik. De grät också efter dem som de hade lämnat i staden, döda och levande.

Men kvinnornas tårar släcktes när muslimska soldater stanande karavanen. Mariyat kände hur skräcken kommer över henne. Hon och andra kvinnor var övertygade om att detta var deras undergång.

Men ingenting hände. Soldaterna skickade dem till dalen där det fanns en grupp soldater, och bland dem, en äldre man på sin häst.

Mariyat och andra i karavanen var inte längre skrämda, förutom en enda sak – hennes folk viskade tillvarandra: ”Det där är sultanen. Det där är sultanen, den hemske Salahuddin, kannibalen som dricker fiendernas blod.”

Hon började försiktigt udnersöka hans ansiktsdrag, men hon såg inga tecken på en vilde, inga spår av grymhet. Hon såg inget annat än ljus, värdighet och pondus.

När de kom nära honom, ställde denne man frågan till dem: ”Vad önskar ni?”
En av kvinnorna svarade: ”Våra män, våra makar, är tillfångatagna.” och alla kvinnor började gråta, ropa och jämra sig.

Sultanen började gråta med dem av barmhärtigheten som föddes i hans hjärta när han såg deras sorg och oro, och han beordrade att fångarna som dessa kvinnor hade nämnt, skulle friges. Han gav dem riddjur, mat och pengar… När Mariyat såg sin make, frisk och levande, försvann hela hennes sorg med en gång när hon kastade sig i hans famn utan att tänka på att människor tittar på dem, eftersom Sultanenes barmhärtighet gjorde att alla reagerade på samma sätt och ingen såg någon annan, utan bara sin återfunna älskade.

Sedan fortsatte hon med andra immigranter som var så många att den första i kolonen inte kunde se dess slut, det var som om vägen var en flod, så mycket vatten från källan till deltat, floden av sorg och glädje, nederlag i striden och glädjen för återseende med sina älskade, hatet mot segraren och tacksamheten för deras barmhärtighet och godhet…

Mariyat erkände i hjärtat att sultanen var en storsynt, god, barmhärtig man, hon såg hur sann medmänsklighet, sanningen, barmhärtighet och hederlighet speglas i honom. Men hon hade inte sett dessa egenskaper i någon av männen från sitt folk. Hon föll nästan för hans godhet, men kristendomen trogna hjärtat varnade henne mot islam och muslimer… hon stannade till i tankarna och försökte komma ihåg en enda ond handling som denne man och hans folk hade begått; hon försökte återgå till hatet mot dem som hon tidigare hade känt med sådan övertygelse… men hon kunde inte komma på en enda…

Hon började jämföra Sultanen med patrik ’Den Store’ som hade lämnat staden med karavanen efter att ha plundrat heliga platser och kyrkor, rensat deras skatter och tog med sig allt han orkade bära, och han delade inte rikedomar med andra kristna, utan behöll allt för sig själv. Det fanns ingen svag bredvid honom, ingen kvinna och ingen äldre man.

Hon tänkte på hut Sultanen lät Patrik ’Den Store’ lämna staden med dessa rikedomar, men Salahuddins villkor var att Patrik fick ta med sig bara sin egen egendom och att han får låta kyrkornas skatter vara i fred.

Hon tänkte på hur hennes folk bröt mot fredsavtal, hur hennes folk bröt mot sitt ord och hur de inte bevarade emanat… och hon önskade att hon var muslimah. Men hon uttalade inte denna önskan till andra, utan behöll den i själen.

Denna flod av människor fortsatte vidare och bar med sig de mest underliga tankar och motsättningar, den bar med sig mänsklig moderlig barmhärtighet och osjälviskhet, men även de rikas själviskhet och arrogans; den bar med sig både tålamod och förtvivlan, uppriktighet och lögn… i floden är även Patrik ’Den Store’ som trodde att han var Masihs ställföreträdare på jorden att hjälpa de svaga och utsatta och att leva ett liv i fattigdom, men han roffade åt sig all rikedom, sin och andras, och hjälper inte de svaga, nödställda och utsatta.

Karavanen gick genom dammiga vägar och övergivna vägar, de ville inte vara i närheten av islamiska städer, och de var p¨å väg till Tripoli. Folk dog på vägen av hunger och trötthet, trots att i karavanen fanns det rika som hade med sig mängder med guld, trots att Patrik med 100 000 dinarer var med i karavanen…

När de äntligen kom fram till Tripoli, låste stadens högsta huvud stadens dörrar framför näsan på dem och vägrade visa dem gästvänlighet. Ännu värre, hans män stal det lilla hon hade med sig från sin hemstad. Karavanens riddare och ryttare kämpade emot dessa tjuvar och dödade dem. Men en av riddarna som gav sitt liv i detta strid var Mariyats make.

De överlevande försvann i vildmarken så som en båt försvinner i horisonten. De flesta gick dock tillbaka till tryggheten, medmänskligheten, hederligheten – till muslimernas värld…

Mariyat var utom sig av smärta. Hon gick med dem, men hon kände inte någonting, hon var avtrubbad av smärtan. Hon orkade inte ens tänka. Hon följde med dem, vart de gick, gick hon också, när de reste, reste hon med dem,hon åt om de gav henne mat och höll tyst om de lämnade henne… det var som om smärtan och sorgen hade tagit en del av hennes förnuft, som om hon var på väg att bli galen… När de kom fram till Antakiyas murar, slängde deras invånare dem ut och ville inte ha med dem att göra.

De återvände till islamiska städer och de var nu övertygade om att det i hela världen inte finns något annat folk som är mer hederligt, mer barmhärtigt, bättre folk än detta folk, muslimer, som Muhammad hade lärt vad godhet, storsinthet, mänsklighet och barmhärtighet är.

Mariyat stod på samma plats, frånvarande som vanligt, stirrande i någon punkt, som om hon inte ser och inte uppfattar något omkring sig.

En ung man från Antakiya, en ung man från hennes folk, kom henne närmare och tog hennes hand och tröstade henne med vänliga ord. Så hon följde efter honom och reste med honom tills de kom fram till hans stad vid kusten. Hon var så trött, så trött… kollapsade och somnade på marken.

Folk omkring henne pratade högt, deras röster väckte henne ur sömnen. Hon hörde när en av männen sade till sin kompis, den unge man som hade tröstat henne och som hon hade följt med: ”Vi tillåter inte att hon är bara din. Hon är verkligen den vackraste av alla kvinnor som vi hade hittat.” mannen svarade emot: ”Men hon är mitt byte, jag har fångat henne.”

Mariyat förstod hur de bråkar om henne, om hennes heder och kyskhet; och den insikten gjorde att hennes hela förnuft kom tillbaka.

Hon kom ihåg allting.
Hon förstod att hon hade förlorat sin make och beskyddare och hon blev rasande över sin svaga utsatthet. Hon sade till dem: ”Ve med er! Är detta er mänsklighet och godhet?! Är detta är tro, europeerna?!”

De skrattade hånfullt åt hennes ilska, vilket gjorde henne ännu mer rasande och ropade: ”Vilket språk måste jag tala till er så att ni förstår mig? Trons språk – men jag ser att ni är hedningar? Medmänsklighetens språk – men ni är bara vildar förklädda i Adams söners kroppar? Godhetens språk – men ni har förlorat den och glömt människans gränser? Ve med er, skäms ni inte att de där muslimerna förbarmar sig över era svaga kvinnor, medan ni saknar varje barmhärtighet mot oss? Skäms ni inte att de där muslimerna bevarar er heder, men att ni själva inte gör det; att de är hederliga och värdiga Herren Jesus Budskap, medan ni är långt från det budskapet? Nej, jag svär vid guds Namn – ni är varken Masihs eller Muhammads efterföljare. Ni är djävulens efterföljare och tjänare. Det är muslimerna som tror både på Masih och på Muhammad, de äger dygder och är hederliga och storsynta; de är allt som medmänskligheten själv! Ni kommer aldrig att segra över dem! Ni kommer aldrig att erövra det heliga landet från dem – aldrig! Aldrig! De som följer Masihs principer är värdiga det heliga landet, och det är muslimer… de visar barmhärtighet, godhet och medmänsklighet och sannerligen tillhör framtiden islam och muslimer. Storhet, heder, triumf och ära tillhör dem! Till er tillhör förbannelse! Nedergång och förnedring tillhör er!”

Deras svar på hennes ord var bara mer skratt – hon vände om sig, men fann ingen som skulle stötta och hjälpa henne.

Var är medhjälpare på sanningens väg, var är försvarare av heder i landet där det inte finns några muslimer…? Hon såg på när de närmade sig henne med blodröda, giriga ögon… skräcken tog över henne och hon kastade sitt älskade, sitt enda barn i havets avgrund… och följde själv efter barnet…

På havets yta, två luftblåsor… i dem, den röda förbannelsen från hennes förorättade hjärta…

… havets yta blev lugn snart igen.

Gardinen föll ned över historien som alltid upprepar sig – upprepar sig med muslimer; historien om barmhärtigheten och godheten som är mer storslagen än oceaner.