Bismillah.

En man kom till Omar r.a. att klaga på sin hustru, på hennes uppförande. Men när han kom fram till Omars hus, hörde han hur Omars hustru gormar och rasar… Han tänkte bara: “Hans fru har samma brist som min…”

… så han ändrade sig, och vände om för att gå tillbaka till sitt hem.

Omar såg dock mannen, och bjöd honom att komma in. Han frågade mannen varför han hade vänt om när han var så nära hans dörr, och mannen berättade.

Omar sade: “Jag förlåter min hustrus misstag, tack vare fem saker: för det första, är hon anledningen till att jag räddas från elden*; för det andra, när jag inte är hemma, bevarar hon vår egendom och hem; för det tredje, tvättar hon mina kläder; för det fjärde, är hon moder till våra barn och hon uppfostrar dem; och för det femte, lagar hon min mat.”
Mannen svarade: ”Min fru gör allt detta för mig också, och jag skall också förlåta (vara överseende med) hennes brister och fel.”

* “räddas från elden” = genom att han inte begår zina och inte har haram umgänge med kvinnor

Bismillah.

Hustrur till Vår Profet! Ni skiljer er från alla andra kvinnor, om ni fruktar Gud. Var inte för mjuka och tillmötesgående i ert tal så att den som har ett sjukt hjärta fattar begär till er, men använd ett artigt och vänligt språk som sig bör.
Och stanna i ert hem. Men om ni måste lämna det, försök inte dra uppmärksamheten till era yttre företräden på det sätt som var vanligt under den hedniska tiden, och förrätta bönen och ge åt de behövande och lyd Gud och Hans Sändebud. Gud vill befria er, ni som står Profeten närmast, från all jordisk smuts och göra er renhet fullkomlig.
(tolkningen av Koranen, XXXIII:32-33)

Översättning ur Ibn Kathirs förkortade tafsir av dessa verser:

Dessa är föreskrifter om beteendet (adab) från Allah ‘azza wa jall till hustrur till Hans Sändebud och kvinnorna i denna ummah följer Sändebudets hustrur . Genom att tala till Sitt Sändebuds hustrur säger Den Upphöjde Allah att om de fruktar Honom, kommer det inte finnas någon annan kvinna som är bättre eller som är mer respekterad. Därefter säger Allah:

“…Var inte för mjuka och tillmötesgående i ert tal …” dvs. tala inte i en öm, tunn röst när ni talar med män. Anledningen till det är:
“…så att den som har ett sjukt hjärta fattar begär till er…”.
Nästa regel/föreskrift är: “…använd ett artigt och vänligt språk som sig bör…”, dvs. tala ädelt, det som är av godo, så att ert tal inte innehåller ömhet så som när en kvinna talar till sin make.

Den Upphöjde säter: “Och stanna i ert hem. …”; Det betyder - gå inte ut utan behov, förutom om det berör något av shariah (som t.ex. att gå till masjid) och under villkor som Rasulullah anger i sitt tal: “Förhindra inte Allahs tjänarinnor att besöka Allahs masjid. Låt dem gå, men de bör vara diskreta.” I en annan riwayah står det: “…och deras hem är bättre för dem.”
Abu-Dawud berättar från Rasulullah Muhammad : “Kvinnans salaah i hennes rum är bättre än salaag i hennes hus, och hennes salaah i hennes hus är bättre än hennes salaah i hennes entréhall.” Denna hadith har hasan (god) sanad.

Den Upphöjde säger: “…försök inte dra uppmärksamheten till era yttre företräden på det sätt som var vanligt under den hedniska tiden…”, dvs. när kvinnorna brukade gå ut från sina hem och gick med en speciell gång, vickade med höften, flörtade och smyckade sig. De brukade slänga slöjan över håret, men den satt bara löst, så att alla kunde se deras smycken; örhängen, halsband och halsen. Om alla kan se allt detta, då kallas det “tabarrud”, dvs. att avslöja det som är påbjudet att döljas. Förbudet att avslöja (visa upp) det som shariah inte tillåter att visa upp, omfattar alla troende kvinnor.

Första jahiliyyah avser perioden mellan Idris och Nuh a.s. och den varade i över 1000 år. Det var då som kvinnanorna för första gången började visa upp sin skönhet till männen, och som männen för första gången började visa upp sin skönhet till kvinnorna. De lyssnade på Ibliis, som använde sig av musikintrument, något som liknar fårahärdars flöjt, och producerade ett ljud som människorna dessförinnan inte hade hört. Och Ibliis visade sig i form av en ung man som spelade flöjten. På så sätt samlade han kvinnorna och männen omkring sig som lyssnade på hans musik, musiken som gjorde att de ville visa upp sin skönhet till det motsatta könet. Så var det, tills de började begå zina. Det är betydelsen av Allahs Ord:
“…försök inte dra uppmärksamheten till era yttre företräden på det sätt som var vanligt under den hedniska tiden…”
Här har vi angett bara en förkortad, sammanfattad version av Ibn ‘Abbas ord.

I Sitt tal:
“…och förrätta bönen och ge åt de behövande och lyd Gud och Hans Sändebud!”
beordrade dem Den Upphöjde först av allt att överge all ondska **

** Att förbud att begå det som är av ondo står före påbudet att utföra det som är av godo, är en ytterst värdefull princip i att kalla andra till Allahs tro. I det sammanhanget säger Allah Den Upphöjde: “Den som förnekar de onda makterna och som tror på Gud, har sannerligen vunnit ett säkert fäste som aldrig ger vika.” Han nämnde först det att förneka djävulen och de onda makterna, och sedan att tro på Honom, för att avlägsna från hjärtat det som är hinder för iman (tro).

Allah Den Upphöjde beordrade dem alltså först att överge onda handlingar, sedan beordrade Han dem att utföra goda handlingar - att etablera salaah som pelare av ibadah till Allah Den Upphöjde och att ge zakah (välgörenhet), vilket är att utföra goda handlingar mot skapelsen.

Alah Den Upphöde säger: “…och lyd Gud och Hans Sändebud!” Det här är kopplingen/förbindelse (’atf’) av den generella regeln til en speciell regel, dvs. kopplingen av underkastelse till Allah ‘azza wa jall och Hans Sänbdebud - vilket är ett generellt påbud - till en speciell order, och det är påbud om att utföra salaah och ge zakat.

Bismillah.

Troende! Frukta Gud och tro på Hans Sändebud! Då skall Han av nåd ge er en dubbel belöning och låta ett ljus lysa er på er vandring och Han skall ge er Sin förlåtelse - Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.
(tolkningen av Koranen, LVII:28)

Troende! Frukta Gud i ert tal och i era handlingar och håll samman med dem som älskar sanningen!
(tolkningen av Koranen, IX:119)

Ka’b b. Malik sade: “Vid Allah, Allah har inte välsignat mig med större välsignelse efter att ha väglett mig till islam, än min uppriktighet (as-siddq) mot Sändebudet den dagen, så att jag inte ljög för honom och jag blev inte fördärvad så som andra som ljög för honom , blev fördärvade.”

Kärlek för sanningen och uppriktighet är egenskap som pryder sanna troende: uppriktighet finns i hans alla handlingar; i möten med människor - troende som icketroende; i hans arbete och i hans salaah och andra handlingar av dyrkan. Falskhet i kommunikationen med människor, även i personens affärer (skolgång eller arbetet) är fördömda egenskaper, men mycket värre än den är falkshet i personens ibadah, i personens kommunikation med Herren, Den Ende Som Är Värd dyrkan. Varför? Därför att man kan vara upriktig med människor, men falsk mot Herren, men man kan inte vara uppriktig mot Herren och samtidigt vara falsk mot människor och i sina dunya affärer. Muslimer måste alltid sträva efter det bästa, det högsta - och det bästa är att vara sanningsenlig i alla sina affärer, världsliga och andliga. Därför är uppriktighet mot Allah och i ibadah ett villkor för den sanna uppriktigheten: den medför människans uppriktighet i hela hennes liv, i alla sfärer, i alla kontakter, i alla affärer och i allt som är mellan människan och Herren.

Imam Malik berättade att ‘Abdullah ibn Mas’ud sade: “Var uppriktiga, för uppriktighet leder till välgärningar, och välgärningar leder till Jannah! Akta er från lögner, för lögner leder till synder, och synder leder till Elden!” Har ni inte hört att man säger: ‘Han talar sanningen och är uppriktig (ädel)!’ och ‘Han ljuger och syndar!’ Så länge man ljuger skrivs en svart punkt på hans hjärta, tills det blir fullkomligt svart, och han skrivs hos Allah som lögnare.

Ljuset - Allah - varnar oss i Koranen om vikten av uppriktigheten i våra mellanmänskliga relationer:
Troende! Försök inte föra Gud och Sändebudet bakom ljuset och svik inte med vett och vilja de förtroenden som ni får ta emot;
(tolkningen av Koranen, VIII:27)

Detta liv är inte slut, det är bara en av de första etapperna på vår resa till evigheten, och det är ett test. Var och en av oss skall stå inför Allah… och Allah skall samla tidigare och senare generationer på Domedagen, sedan skall en utropare kalla: ‘Den som har någon orättvisa får komma fram och ta sin rätt!’, och varje människa skall glädjas åt att finna sin rättighet hos sin far, hos sina barn eller hos sin hustru/man, även om det är den minsta rättigheten. Det är dagen och det är scenen som Allah varnar oss med i Koranen med versen
Den dag då basunen ljuder skall inga släktskapsband bestå mellan dem och de kommer inte att fråga efter varandra.
(tolkningen av Koranen, XXIII:101)

Må Allah rena våra själar och våra hjärtan så att vi är ärliga i våra mellanmänskliga relationer, att vi litar på varandra, älskar varandra för Allahs skull, anser det bästa om varandra och vill bara väl till varandra. Amiin.

Bismillah.

‘Aishaa berättade:

När än Allahs Sändebud hade möjlighet att välja mellan en av två saker, brukade han alltid välja den som var lättare - så länge det inte innebar att begå en synd. Men om den var en synd, närmade sig han inte ens den. Rasulullah hämnades aldrig någon för sin egen skull, men han gjorde det när Allahs Lagar kränktes - och i dessa fall hämnades han för Allahs skull.

(Sahih Al-Bukhari, “Gott uppförande”/”Al-Adab” 8/73/147 samt “Sändebudets och följeslgarnas dygder och förträfflighet”/ 4/56/760)

Bismillah.

Ur Shaykhul-islam Ibn Taymiyyah (r) biografi:
“Hans föreläsningar var öppna till allmänheten: för gamla och unga, för rika och fattiga, för fria och slavar, för män och kvinnor. Alla som gick förbi drogs naturligt till honom; och var och en av dem kände att Ibn Taymiyyah behandlade just honom bättre än någon annan där”.

Bloggarens kommentar: … han fick varje individ att känna sig uppskattad och behandlad på det bästa sättet.
Det är så man följer Sändebudet i ord och i handling.
Uppriktig och seriös med sin tro.

Bismillah.

Shurayh Al-Qadi berättar om sitt giftemål:

När bröllopsfirandet var över, och när jag befann mig ensam med min hustru, sade jag till henne: “Det är enligt sunnah att makarna, när de stannar ensamma första bröllopsnatten, ber 2 rakah.” Så jag stod upp, gick och tog tvagningen och bad 2 rakah. Hon stod upp, gick och tog tvagningen och bad 2 rakah. Därefter satte jag mig bredvid henne och ville lägga min hand på hennes panna, men hon sade: “Vänta.” Hon reciterade inledningen till khutba och höll en dars för mig: “Jag är en främmande kvinna, och känner inte din karaktär (din natur), jag känner inte din akhlaq och ditt beteende, därför säg till mig nu vad du tycker om så att jag kan göra det, och berätta vad du ogillar (avskyr), så att jag kan undvika att göra det. Jag är medveten om att du har haft möjlighet att gifta dig med många andra kvinnor i din tid, och du vet också att jag hade möjlighet att gifta mig med många andra män. Men Allahs qadr är över allt annat. Allah har bestämt och det är skrivet att vi är varandras makar. Berätta om dina grannar, till vilka du vill att vår dörr skall vara öppen, och vilka av deras hustrur du beviljar att jag umgås med; samt vilka är dåligt sällskap som du inte vill att vår dörr skall vara öppen till?”

När jag hörde detta, tackade jag Allah Som har skänkt mig en sådan hustru, och lade till: “Om du är sådan som du säger, då har jag sannerligen fått en stor välsignelse. Om du inte är sådan - då är detta bevis mot dig.” Och jag berättade och förklarade det hon hade frågat om, vad jag tycker om och vad jag inte tycke om. Då frågade hon: “Och vad säger du om mina föräldrar? Vad skall jag säga till dem?” Jag svarade: “Säg dem att jag inte saknar dem, de behöver inte besöka oss så ofta.”

Därefter levde jag ett helt år med min hustru, utan att ha hört ett enda ont ord från henne.

Efter ett år, när jag en dag kom hem från jobbet, fann jag en gammall kvinna som satt med min hustru. Efter salam-hälsningen, frågade hon mig hur min hustru var. Jag svarade: “Det finns ingen hustru (kvinna) som är bättre än hon, och det finns ingen kvinna som är bättre uppfostrad än hon. Wallahi, jag har än så länge aldrig har hört något ont från henne.” Den gamla kvinnan var min hustrus mor. När jag fick veta att detta var kvinnan som hade uppfostrat henne, sade jag till henne: “Hon får komma på besök när hon än önskar.”

Jag har levt med min hustru Zaynab i 20 år, utan att ha erfarit en enda prövning med (genom) henne. Efter 20 år, hade vi ett missförstånd, men det var på grund av mitt fel, inte hennes. Det var då jag skrev poem till henne:

“Jag ser män som slår sina hustrur,
må jag förlora min hand om jag någonsin slår min Zaynab
Hur skulle jag kunna slå henne, när hon inte har syndat mot mig,
vad för slags rättvisa skulle det vara?
Min Zaynab är solen, och andra kvinnor är stjärnor,
när solen går upp, försvinner stjärnornas lyster.”

(Tarihu Dimashk, Siyaru A’alamu an-nubala)

Bismillah.

Abdullah ibn Zubayr och Mu’awwiyah hade en tvist om en bit land.

Abdullah ibn Zubayr skrev ett brev till Mu’awwiyah, där han uttryckte sig riktigt strängt. Muawwiayh gav brevet till sin son Yaziid att läsa det och frågade honom: “Vad anser du om detta?” Yaziid svarade: “Du borde skicka en stor armé till Zubayr (för att lära honom läxa, hur han vågar skriva till dig i den tonen).”

Men Mu’awwiyah gjorde givetvis inte så, utan han besvarade Zubayrs verbala attack verbalt; med ödmjukhet, vänlighet och godhet: “Jag har läst brevet från sonen till Rasulullahs följeslagare och blev sårad (kände sorg) av det som sårar honom (gör honom ledsen). Hela dunya och allt som finns i den är inte mer värd till mig, än att göra dig glad (igen med mig). Jag ger upp mina rättigheter över biten av land, med allt som finns i den, och du kan ta den. Assalamu alaykum.”

Ibn Zubayr blev mycket glad, och berörd över Muawwiyyahs svar och skrev tillbaka i en vacker, vänlig, ödmjuk ton.

Muawwiyah hade berört det som är bäst inom honom.

Detta är ett exempel på hur skönhet ger upphov till skönhet, när den vänder sig till en själ där möjlighet till skönhet finns.

Om en människa attackerar dig verbalt - är du då vanligtvis samlad tillräckligt för att svälja din stolthet, för att komma över orättvisan och uppriktigt svara med godhet och lugn?

Om du gör så med en troende själ, är sannolikheten att den människan kommer att skämmas för att ha begått orättvisa; hon skall ta lärdom från den erfarenheten och besvara dig med ännu större godhet, för att försöka jämna ut för sitt ursprungliga angrepp. Tillsammans, tack vare din tålamod (som är tack vare Allahs tillåtelse), kommer ni att sprida det goda på jorden, ni kommer tillsammans att öka mängden av lycka och skönhet på denna planet, och släcka en möjlig källa till ondska. Om du har varit med om det, tacka Allah och be Honom att skydda dig från det onda i allt som Han har skapat.

Men sedan finns också människor som inte alltid skäms för den orättvisa de initierar. När du besvarar deras zulm med godhet, överseende och mildhet, berörs ingenting i dem… möjligtvis väcker det misstankar inom dem… Det är antagligen bortom deras uppfattningsförmåga att du kan vara uppriktig i ditt överseende, i dina försonande ord och att du inte försöker lura dem för vinningen i dunya… och dina fredliga ord blir då bara en anledning till att de känner behov att i sin misstänksama vrede begå ännu större orättvisa. Vad gör du nu, vännen…?

Sann tålamod är att vara ihärdig i att inte besvara en sådan ondska med ondska, utan bara dra sig tillbaka - men när du möter dem, att upprträda gott, men kort, för att bespara både den människan, och dig själv, från en större prövning.

Bismillah.

Jag funderade för inte så länge sedan på en av de goda föregångarna som berättade att när tjänaren blir sjuk, då har han bara khayr hos Allah - Allah hör hur hans hjärta ropar på Honom och hur hans hjärta riktar duaa endast till Honom medan han är sjuk. En tårdroppe faller kanske från tjänarens ögon för att han hoppas på Allahs Rahma, han genomgår med tålamod prövningen som sjukdom är för att han vet att Allah Vill honom väl. Han har hoppet om att Allah skall radera några av hans synder… för sjukdomen sannerligen raderar troendes synder. Därför går han ut ur sjukdomen ren från synder, och ren från sjukdomen… och Allah Är Den Barmhärtigaste av de barmhärtiga.

Men det är inte bara den sjuke som genomgår sjukdomens prövning, det är hans närmaste familj också som lider med honom. En del av islams etik är läran om hur en muslim som fruktar mötet med Allah känner och uppträder mot en sjuk medmänniska, och mot hans närmaste. Som alltid är det hjärtat som leder människan till att följa den bästa människans, Sändebudet Muhammads tradition. Han brukade besöka sjuka, till och med sina fiender - och även de som ihärdigt hade förnedrat honom … de var också en del av Allahs skapelse. Rasulullah - Pålitlige, Ärlige, Uppriktige - ömmade uppriktigt för människor, även för sina fiender.

Känner du igen den känslan?

Att mjukna människans hjärta, att tillåta henne ha ett barmhärtigt, medlidande, medkännande hjärta är också en del av Allahs Barmhärtighet mot människan. Det är en av de vackraste gåvor som islam bär med sig - den mjuknar upp ditt hjärta och gör det ödmjukt mot Allah och mot hela Hans skapelse. Och ju mer medkännande du känner med de svaga, förtryckta, sjuka och ju mer kärlek du har för de ödmjuka - desto mer avsmak kommer du känna mot de högmodiga, självtillräckliga, inbilska; desto längre bort kommer du vilja vara från deras hjärtans gift.

Muslimer har erkänt sig till att tillhöra barmhärtighets religion, diin-al-rahmah. Och vi visar medkännade och hänsyn mot våra medmänniskor, mot våra bröder och systrar när de lider.

En del av islams akhlak är att visa medkännande i ord och i handling mot en sjuk medmänniska. Det är kunskapen som alla vi föds med, det är en del av fitrah, vår medfödda goda natur, att känna uppritigt med dem som lider, med de svaga, utsatta, sjuka och handikappade. Men inte alla människor lyckas bevara den medfödda goda naturen, den medfödda instikten att vara god, det medfödda behovet. Kärleken för dunya tar över och täcker hjärtat, inte så sällan, och kväver anrop från människans ursprungliga behov att vara bara god, mild, medkännande mot hela Allahs skapelse…

Har du sett människor öppet fälla kränkande kommentarer till en människa som stammar, eller har ett kortare ben, och att de gör det utan att känna att sådana ord är som berg av tung odör…? Deras hjärtan är ruttna, de saknar all godhet när de kan förmå sig att uttala liknande ord. Var därför noga om att bevara ditt hjärta fritt från den odören… var mycket noga om ditt hjärta, för den skall vara dina handlingars ledare. I hjärtat ditt tittar Allah varje andetag du tar i detta liv, och det första Allah skall fråga dig om när du möter Honom. En klok människa sade: “Under pressen, så kommer bara apelsinsaft ut från ett apelsin, bara det som redan är inne i apelsinet kommer ut när det utsätts för press - men ett ruttet apelsin avger en stank; det läcker en ofräsch saft redan utan någon press alls; och med blotta närvarnon gör det att närliggande apelsiner börjar ruttna och lukta illa.”

Titta därför inåt ditt hjärta. Känner du önskan att kränka en invalid för hans handikapp, eller känner du medlidande, rent av en slags smärta, mjuknar ditt hjärta eller blir det hårt när du ser honom? Och vad gör du? Agerar du ut förnedringen? Visar du mjukheten? Eller stannar ditt hjärtas tillstånd inom din bröstkorg, utan att du visar vad som finns i den? Vad är det för saft som din bröstkorg gömmer?

Glöm aldrig - för troende är sjkudomen är barmhärtighet från världarnas Herre, och frukta Allah och mötet med Honom.

Profeten Ayoub a.s. (Job) led länge av mycket svåra sjukdomar… och när hans lidande blev oumbärligt, grät han äntligen ur sin förtvivlans mörker till sin Herre och vädjade om Hans Barmhärtighet och Nåd: “Jag har prövats av olyckor och elände, men Du är den Barmhärtigaste av de barmhärtiga!”
(tolkningen av Koranen, XXII:83)

I islam vet vi att sjukdom är en prövning från Allah, och därmed Hans Barmhärtighet mot den som Han prövar med den, för sjukdomen sannerligen renar den sjuke från synder.

När Sändebudet besökte en sjuk människa, brukade han säga bland annat, denna bön: “Må det inte vara farligt, må Allah rena dig med denna sjukdom (den skall insha’Allah rena dig).” (Sahih Al-Bukhari)

Därför, när du hör att en av dina medmänniskor har insjuknat och ligger för sängen, gå och besök henne - tänkt efter innan du går dit, och kom ihåg att vi bara närmar oss döden och mötet med Allah med varje andetag. Låt denna tanke mjukna upp ditt hjärta, känn av din sjuke medmänniskans smärta, känn medlidande med henne och med hennes oroliga familj… gå och besök henne, stanna inte för länge - men visa genom ditt besök att du bryr dig om henne, att du lider med henne, att du önskar henne det bästa och gör duaa för henne.

Bland det värsta du kan göra är, att komma med ursäkter inför dig själv, att du inte vet hur du skall uppträda med en sjuk människa - och därför missar att ens ringa upp henne och meddela ditt medlidande. Lura inte dig själv, för dina ord väger mycket - kom ihåg att Allah inte kommer att förbarma Sig över skapelsen som inte förbarmar sig över resten av Hans skapelse. Gå dit, låt hjärtat mjukna upp, och känn hur kortlivad du är i denna dunya. Krama om den sängliggande, försvagade medmänniskan, säg duaa så som Sändebudet brukade säga, och påmin henne om att sjukdomen är Barmhärtighet från hennes Herre, att sjukdomen och lidandet närmar henne det slutliga målet, Jannahs eviga grönska, insha’Allah.

Med Allahs tillåtelse kommer du ha lämnat din sängliggande medmänniska med ett renare, vackrare, mjukare, mer ödmjukt hjärta.

Bismillah.

Marwan och Al-Miswar bin Makhrama berättade från Sändebudets följeslagare ):
När Suhayl bin ‘Amr gick med på villkoren av avtalet (vid Hudaybiyah), var en av punkter han hade bestämt att Sändebudet skulle ge tillbaka till dem (dvs. till hedningarna) alla av dem (från Makkah) som skulle komma till honom , även om han var muslim; och att muslimer inte skulle blanda sig mellan den människan och dem (hedningarna från Makkah). Muslimerna ogillade detta villkor och kände sig äcklade av det. Men Suhayl gick inte med på avtalet utan detta villkor. Så, Profeten Muhammad accepterade det här villkoret och gav tillbaka Abu Jandal till hans far, Suhayl bin ‘Amr.

Sedan dess överlämnade Profeten tillbaka alla (från Makkah som kom till honom) under perioden av vapenvilan (dvs. han höll sitt ord, amanat) - även om personen var muslim.

Under den perioden emigrerade några troende kvinnor, inklusive Umm Kalthum bint Uqba bin Abu Muayt, som kom till Allah Sändebud och hon var ung. Hennes släkt kom till Profeten och frågade honom att lämna henne tillbaka (till hedningarna i Makkah), men Sändebudet gjorde inte så, för Allah hade uppenbarat versen om kvinnorna:

“Troende! När troende kvinnor som har utvandrat kommer till er, förhör dem! Ingen utom Gud känner deras tro, men om ni har övertygat er om att de är troende, sänd då inte tillbaka dem till förnekarna av sanningen; deras män har inte längre rätt att leva med dem och de har inte rätt att leva med sina män.
(tolkningen av Koranen, LX:10)

‘Urwa berättade: ‘Aisha sade till mig: “Allahs Sändebud brukade undersöka dem enligt dessa verser:

“Troende! När troende kvinnor som har utvandrat kommer till er, förhör dem! Ingen utom Gud känner deras tro, men om ni har övertygat er om att de är troende, sänd då inte tillbaka dem till förnekarna av sanningen; deras män har inte längre rätt att leva med dem och de har inte rätt att leva med sina män. Men ge tillbaka till männen vad brudgåvan har kostat dem. Och ni begår ingen synd om ni sedan tar dem till hustrur efter att ha gett dem deras brudgåva. Håll inte fast vid det äktenskapliga bandet med kvinnor som förnekar sanningen; begär att få tillbaka det som ni har gett dem som brudgåva, och låt dem vars hustrur går över till er begära tillbaka det som de har gett ut för sina hustrur. Detta är Guds dom; Han dömer rättvist mellan er och de icke-troende. Gud är allvetande, vis.
Och om ni lider en förlust genom att hustrun till någon av de troende lämnar honom och återgår till förnekarna och ni kan göra en motsvarande vinst, ge då den vars hustru övergett honom motvärdet till vad han gett henne i brudgåva och frukta Gud, som ni tror på!
Profet! När troende kvinnor kommer till dig för att avlägga trohetsed - och lovar att inte sätta något, vad det än är, vid Guds sida, att inte stjäla, att inte begå äktenskapsbrott, att inte döda sina egna barn, att inte sprida förtal som de själva diktat upp och att aldrig vägra dig lydnad i det som är rätt och rimligt - tag då emot deras trohetsed och be Gud förlåta dem deras synder; Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.
(tolkningen av Koranen, LX:10-12)

‘Aisha sade: “Varje gång en av dem accepterade detta villkor, svarade Rasulullah Muhammad till henne: Jag har accepterat ditt lojalitetslöfte. Han sade bara dessa ord, men, vid Allah, han rörde aldrig en kvinnas hand (dvs. han skakade aldrig hand med dem) medan han tog lojalitetslöfte från dem; och han tog aldrig lojalitetslöfte på annat sätt, förutom endast med orden.”

(Sahih Al-Bukhari, “Villkor”: 3/50/874)

Bismillah.

Abu Hurayrah rapporterade:

Profeten Muhammad sade: “Troende är troendes spegel, och troende är troendes broder som skyddar honom mot förlust och som skyddar honom när han är borta.”
(Dawud, “Boken om gott uppförande” / “Kitab al-adab”, 41/4900)

Bloggarens kommentar: Behövs den? Hadithen är skinande klar i sin enkelhet - ömma för varandras rättigheter, så är ni troende, insha’Allah. Gör utsikten att din bror blir bestulen på sina ägodelar, att han förlurar sin egendom ont i din bröstkorg, eller är det skadeglädje som kikar inifrån ditt inre om du bevittnar det? Skyndar du dig att försvara hans rättighet? Gör det skarpt ont att få höra när din bror blir bestulen sin rättighet, när andra bakatalar* honom bakom hans rygg, eller känner du hur en skedeglad triumf växer inom ditt bröst för att han förnedras utan möjligheten att försvara sig?

* baktala = att folk säger något ont om din bror, så att de nämner honom vid hans namn och förnedrar honom offentligt inför människor; oavsett om det är sannt eller inte.