Bismillah.

Vindarna krossar kroppen, bekymmer tynger den
men jag står rakryggad, trogen Den Ende Herren.
Känner mig ensam - vänder ansiktet mot Honom,
närmar mig Honom genom bönen, den rena tron stärker hjärtat.

Du Är min stolthet, min sanning, mitt ljus bland alla mörker,
kärleken över alla andra, min Ende Herre.
Du Är bot för alla sår, Du Är tröst när tårar faller,
för troende själen, Du Är frälsningen. Vi älskar Dig, å Allah!

Tårar rullar nedför kinder, vemod spricker inombords
prövningar - en gåva från Dig, eller kallelsen till Dig? Å Allah!
Du, Som känner alla hemligheter, Du Som skyddar de uppriktiga,
Du Som Är glädje för de tålmodiga - jag behöver bara Dig.

Du är min stolthet, min sanning, mitt ljus bland alla mörker,
kärleken över alla andra, min Ende Herre.
Du Är bot för alla sår, Du Är tröst när tårar faller,
för troende själen, Du Är frälsningen. Vi älskar Dig, å Allah!

Bismillah.

En av islams stora lärda, Hasan al-Basri, bodde i Basra, som har mycket varmt klimat. Han blev törstig och tog ett glas vatten att släcka törsten, men när glaset var nära läpparna, svimmade han. Människorna skyndade sig till att hjälpa honom och när han återfick medvetandet, undrade de vad som hade hänt.

Han svarade: Jag kom att tänka om ayat ur surat-al-A’raaf:

Och de vars arvedel är Elden skall ropa till dem som stigit in i paradiset: “Häll litet vatten över oss eller kasta till oss något av det som Gud har skänkt er!” De skall svara: “Bådadera har Allah nekat dem som avvisade tron, de som såg sin religion som en lek och ett tidsfördriv, därför att de hade fångats av det jordiska livets lockelser.” Och Allah skall säga: “I dag har Vi glömt dem, liksom de glömde mötet denna Dag och inte trodde på Våra budskap.
(översättning av Koranen, VII : 50-51)

Den välsignade månaden ramadan närmar sig med hast, och våra förberedelser för den kommer in i sista etappen. Som troende bör jag vara noga med att påbörja en noggran självrannsakan - det här gäller givetvis även om det redan är en daglig vana, och även om jag redan påbörjat den här tankeprocessen med avsikten att bli bättre tjänare, mer ödmjuk i min underkastelse till Allah. Då kan jag finslipa och förfina min självrannsakan genom att fokusera spegeln ännu skarpare åt mig själv och mina handlingar.

Hur gör jag det? Stannar av, tar ett djupt andetag och tar först en vid, bred överblick över mina handlingar under det senaste året - vad har jag gjort?

Vad har jag missat?

Jobbar mig in i mer detalj allt eftersom, beroende var någonstans i självrannsakanprocessen jag befinner mig för tillfället. Det viktiga är att sätta fokuset på sig själv och komma ihåg skapelsens begränsade existens, och sin mortalitet som del i den skapelsen.

Är jag säker att jag redan inte förbrukat alla ramadandagar som jag fått till förfogande?
Eller är jag säker att denna ramadan inte blir min sista…?

En dag kommer jag att bli fråntaget möjligheten att handla, dagen då alla mina handlingar tar slut. Och återvändo finns inte, ingen mer möjlighet att göra en sujud till, att hjälpa en faderlös, att uttala en takbir till, att be om förlåtelse min medmänniska som jag sårat, att göra tawbah med hela mitt jordliga väsen till Honom Som skapat mig… den dagen kommer min första, min lilla Domedagen att ske.

Innan Den Dagen kommer, måste jag komma ihåg mitt ansvar för varje lilla handling jag gjort.

Innan Dagen när räkningen över mina handlingar skall göras för mig kommer, måste jag komma ihåg att göra räkning över mina handlingar - för att kunna förbättra mina utsikter på Det Stora Mötet med Allah.