Bismillah.

Detta inlägg skrev jag för ett bra tag sedan, men lade upp det för publicering till dagens datum. Det kan kännas som om inlägget kommer i rätt tid, så här lagom under tiden då man försöker förbereda sig inför ramadan, och många troende tänker på ramadan i sig som en del av förberedelserna inför hajj… Det är de ljusaste punkterna i troendes liv, två starka ljus som lyser varje år: ramadan och hajj. Dagar som troendes hjärta ser fram emot och planerar sitt liv kring dessa ljusa tider, precis så som man planerar sin vardag kring dagliga ibadah - salaah. Det är repet som alltid är där, för att få människan förankrad till Ljuset, till Herren Den Kärleksfulle, Som tar emot människans alla sorger, bekymmer och tårar, Som tröstar hjärtan och läker dem. Prisa därför Allah, med intellektet om hjärtat inte kan vara med, och var ihärdig i din ibadah. Den Barmhärtige kommer att besvara din ihärdighet och läka hjärtat ditt, och ge dig tillbaka din ikhlas; därför glöm inte att handlingarna påverkar hjärtat.

Har du någon gång längtat så mycket efter något (en resa, att återse ditt barn, en kort break från överväldigande arbetsuppgifter, ett hus…) och sett fram emot det så som du aldrig någonsin gjort förut?

… och om det “något” du längtat efter är ibadah, fullkomligt rent för Allahs skull… som till exempel om din längtan var att det aktuella året utföra hajj… ditt hjärta sjunger och gläds i väntan, varje andetag är dig kärt för det betyder att du i och med det är insha’Allah desto närmare din (första!) hajj… och när tiden nästan är inne att ge sig iväg, så lägger Allah plötsligt ett hinder för din största längtan - du blir t.ex. sängbunden - och du kan inte åka pga hälsoskäl…

Var och en av oss får en stor prövning när man oväntat och plötsligt förlorar det som man längtar efter som mest - människornas längtan och önskningar skiljer sig bara så oerhört mycket: några längtar och strävar efter pengar, några efter berömmelse, några efter den eviga friden och lyckan i akhira, några efter kvinnor eller musik, några efter makt… och om målet varit framför näsan på dig så länge, så verkligt, så möjligt… men plötsligt rycks det bort från dig… kan du tänka dig den känslan, eller har du rent av upplevt den själv?

Föreställ dig: allt du kunde drömma och dagdrömma om, en enda ensam punkt som alla strålar från ditt hjärta riktades mot blir allt närmare och verkligare, du når nästan den, du kan nästan känna doften av att få din största längtan uppfylld - å, vilken lycka! Men så händer det: Allah rycker bara utan förvarning din största längtan bort från dig just när den var så nära, så nära.

Föreställ dig… hur skulle du känna? Hur kände du, om du har haft en liknande prövning?
Sorgsen, med ett brustet hjärta? Vemodig, med tårar av sorg för att du missar att utföra hajj… föds inte tanken - varför…? Varför just nu, när min iman är som starkast… (å! men hör du inte, det är viskning av missnöje i ditt klagomål. Är du inte nöjd med det som Allah har bestämt för dig, är du inte tacksam för ett så hårt test?)…?

Eller är du tacksam för en prövning av ett annat slag än de världsliga prövningar genom skapelsen…?

Det är nu som ditt förstånd måste in, för att påminna dig om att som sängbudnden och kroppsligt utmattad, när resan är en hälsofara, bör du inte resa på hajj. För, du planerade väl inte att utföra hajj för att tillfredsställa dina önskningar, dina andliga lustar, utan du planerade hajj som en del av din underkastelse till Den Ende Värd dyrkan, för att hajj är ett påbud från Allah till alla troende som kan utföra den.

Om ditt förnuft kommer nu in i bilden och hjälper dig ur din enorma sorg - tacka Allah, tacka Allah och återigen: tacka Allah. En roman kan skrivas utifrån den tanken, men vi förstår varandra, eller hur?

Men om allt du kan tänka på är att du missar hajj i år - du, som hade glatts åt den så länge & så starkt att du kände fruktan att den aldrig kommer att inträffa, för att du längtar SÅ starkt… om du ännu inte insett att islam, åminnelser och hela ibadah är FÖR ATT UNDERKASTA DIG ALLAH, om du inte insett att ibadah inte i första hand är för att tillfredställa DINA andliga behov (även om den gör det i alla fall, det är liksom den botande effekten den har), så fall med pannan på marken och gråt och be Herren att rena och vägleda dig. Han hör våra böner, och Han Är Den Barmhärtige Den Kärleksfulle Beskyddaren Som Förlåter och Vägleder dem som tillber Honom med uppriktighet.