Bismillah.

Mu’adh ibn Jabal berättade:

Rasulullah Muhammad sade: “Om någon undertrycker sin vrede när han har möjlighet att släppa/agera ut den, då skall Allah Den Upphöjde kalla honom på Uppståndelsens Dag över huvuden av all skapelse och säga till honom att välja vilken ljus och storögd jungfru han vill.”
(Dawud, “Kitab Al-Adab” 41/4759)

Sad bin Abi Waqqas berättade:

Umar bin Al-Khattab bad om tillåtelse från Rasulullah Muhammad att se honom medan några Qurayshi kvinnor satt med honom och pratade med honom (bad om mer utgifter) medan de höjde sina röster över Rasulullahs röst.

När ‘Umar bad om tillåtelse att komma in, satte kvinnorna snabbt på sina slöjor. Sändebudet gav tillåtelse till ‘Umar att komma in och när han gjorde det, fann han Sändebudet där han log.
‘Umar sade: “Å Allahs Sändebud! Må Allah alltid behålla dig leendes”.
Sändebudet sade: “Dessa kvinnor väckte min nyfikenhet: så fort de hörde din röst, satte de på sina slöjor”.
‘Umar sade: “Å Allahs Sändebud! Du har mer rätt än jag (de bör skämmas mer inför dig än inför mig)”. Sedan sade ‘Umar till kvinnorna: “Å, era egna fiender! Skäms ni mig mer än Allahs Sändebud?” De svarade: “Ja, för du är strängare än Allahs Sändebud”.
Då sade Sändebudet : “Å, Ibn Al-Khattab! Vid Honom Som har mitt liv i Sina Händer! Shaytan ser dig aldrig på gatan, utan att han tar en omväg (han springer iväg från dig)”.
(Bukhari, “Sändebudets följeslagare” 5/57/32)

Bloggarens kommentar: Så sträng var han som skulle bli ummahs andra rättfärdige khalifah - i vilken mening, då? I meningen att han var orubblig att bekämpa den utstötte shaytans lurendrejerier, att han var fast på Sanningen och att han i sin orubbliga istiqaamah var shaytans stora skräck. Djävulen räds dem som lägger all sin tillit till Allah, som är uppriktiga troende - för han har ingen som helst makt över dem; ingen som helst!

“Herre! Eftersom Du har kommit mig att begå ett felsteg, lovar jag att för människorna utmåla det onda på jorden i de mest förföriska färger och att leda dem alla till synd, alla utom dem som är Dina verkliga, hängivna tjänare!”
(tolkningen av Koranen, XV:39-40)

Men han var även en ödmjuk och mycket anspråkslös troende man, en oerhört rättvis man med stor kunskap och med ett stort hjärta, hjärtat som i och med hans islam förvandlades från ett hårt, grovt och inbilskt hjärta till ett ödmjukt, vackert, underkastat till Det Goda, modigt, barmhärtigt och välbalanserat troende hjärta.

Å andra sidan inser vi från den första hadithen ovan, värdet och storheten i att svälja sin egen vrede när man har möjlighet att agera ut den. Ytterst viktigt att förtydliga här är, att hadithen handlar om vreden som kommer över människan när hon känner sig ilsken för sin egen skull, för att hennes egna rättighet har tagits bort - inte när det gäller att försvara det goda och det rätta i de stora dimensionerna: för förlåta kan man i islam endast sina egna förorättare för det onda som de har förorsakat honom. Man kan inte förlåta det onda som någon förorsakar till en tredje person eller till Sanningen: det är så i det “vanliga livet” också, eller hur? Om din syster stjäl ifrån dig något, har du möjlighet att förlåta henne - men du kan inte förlåta henne om hon stjäl från en okänd person: bara den personen, den förorättade, har makten och möjligheten att visa sin storhet och förlåta det onda man lidit. Lika så i islam: glöm aldrig att hadithen som citerades först, avser situationer där du själv, min syster, drabbas; där du själv känner hur det svider i hjärtat; och när det är något personligt emot dig, dina älskade eller din egendom. Du har inte rättighet att förlåta en människa som offentligt kränker Det Bestående Goda och som sprider sädefördärv på jorden.

Det finns alltså fina, men så logiska, och helt naturliga gränser för alla principer i islam. Den här var en av dem. Inlägg som behandlar barmhärtighet i islam - alltså, barmhärtighet i dess rena och mest förfinade form - har för avsikt att belysa denna problematik, som vi ibland blundar inför, och beter oss som flugor som flyger hur som helst, utan någon orientering, utan någon vägledning: antingen är vi vresiga och argsinta, i situationer när förlåtelse och barmhärtighet starkt rekommenderas av troende; eller är vi motbjudande förlåtande i situationer när det är avskyvärt att inte bedöma det onda - dvs. när renhet, Sanningen, islam, Herren eller en av Hans Sändebud eller profeter a.s. kränks och förlöjligas. Det är då som det är tillåtet att uttrycka sin avsky mot det onda och sin uppriktiga vrede mot en förkastligt beteende och mot onda handlingar; det är så en ren själ reagerar och det är så du vet hur pass långt borta som du har glidit från din fitrah, din medfödda godhet och renhet.

Hur reagerar du när du själv kränks, hur förlåtande är du? Hur länge uthärdar du upprepade kränkningar från människor som besvarar dina försök att vara vänlig, med ondska och avund? Hur länge varar din tålamod? Och samtidigt - hur reagerar du när dina arbetskamrater hånar islam? Var ärlig, min kära, inför dig själv - för Han Som ser allt, vet allt; Han vet var ditt hjärta är i förhållande till Honom, Ljuset.

Det är med stort hopp som sådana artiklar publiceras. Hoppet om att våra bröder och systrar skall få rätt förståelse för islams förfinade perfektion, och inse skillnaden mellan värdet av att släcka sin ilska som är för sin egen skull; versus värdet av att vara orubblig och sträng för Allahs skull som en av bästa människor som någonsin levt, Omar ibn Khattab . Det, min medmänniska, är att vara ödmjuk: att alltid ge företräde till Allah framför dig själv och framför dina meningslösa lustar som ständigt förändras; samt att ge företräde till Allahs skapelse, framför dig själv och din nafs begär.