Bismillah iRrahmani Rrahim.

Syster JihadOfTheSouls inledande ord: Jag blev inspirerad av bilden och av en kollega till mig som hade lämnat salaah på grund av en stor synd som hon hade gjort i ramadan, varför hon inte längre vågar göra salaah. Min avsikt är att påminna mig själv, henne och alla som läser detta, om Allahs Ord (tolkningen till svenska):

XXXIX:53 Säg, Muhammed, till Mina tjänare; Om ni har gjort orätt mot er själva genom att överträda Mina bud, misströsta då inte om Allahs nåd. Allah förlåter alla synder; Han är Den som ständigt förlåter, Den som ständigt visar barmhärtighet!
قُلْ يَا عِبَادِيَ الَّذِينَ أَسْرَفُوا عَلَى أَنفُسِهِمْ لَا تَقْنَطُوا مِن رَّحْمَةِ اللَّهِ إِنَّ اللَّهَ يَغْفِرُ الذُّنُوبَ جَمِيعًا إِنَّهُ هُوَ الْغَفُورُ الرَّحِيم

I texten har jag använt första person för skapa en känsla med bilden och, ännu viktigare, försöka få läsaren att tänka direkt på sig själv.

Många gånger i livet händer det mig att jag tar en väg/genväg som jag tror är den rätta vägen!

Sådana vägar är fyllda av små som stora synder och klara, tydliga som dolda lömska erbjudanden i det förgängliga livet.. de är fyllda av okunskap, de förvillar mig med dåligt valt sällskap som uppmuntrar mig i mitt högmod när jag visar arrogans till råd och förmaningar… ändå bestämmer jag att ta den vägen (jag kan ju tackla konsekvenserna helt själv!)

Det dröjer inte länge innan jag fattar att vägen jag har valt leder till tomma intet och evigt förlust… men jag har gått för långt!

Har jag då någon tid eller ork kvar att börja om… skulle jag kunna göra det - ta mig tillbaka där jag började…

får jag det…? För jag har ju ångrat mig många gånger förut, och ändå fortsatt att följa i Sheytans fotspår… och Gud, Du lät mig ändå göra det!
Varför…?

Min nafs och lust hjälpte mig inte alls - tvärtom! Jag följde dem och tillämpade min tro bara efter vad jag tyckte stämde då! Jag plockade och valde från tron det jag själv bestämde var rätt. Å, mitt högmod! Å, min ignorans…!
Var jag verkligen ens troende, undrar jag…

Jag ville fortsätta trots allt… den värsta syndaren! Mitt straff kommer ingen att få och i min grav kommer ingen annan att ligga… ett hål i helvetet lär det bli… förhöret!… Munker och Nukair…!

Och helt ensam på Domedagen kommer jag att föras till Dig… Å Gud, hur kommer jag någonsin att kunna visa ansiktet för dig…?!
Hur…?
… när jag nu lämnade bönen också för att jag inte törs göra den längre… ingen kommer att rädda mig från Dig den dagen; och att önska att dö eller försvinna, hjälper inte heller… vad göra!

Att förlora iman, självaktning och bära på tunga berg av synder är för mycket för mig!

Vad jag valde för avvägar kvittar nu, för att resultatet är väl samma!

När jag till slut konfronteras med faktumet att jag trotsade Allah och Hans Profet förtvivlar jag ännu mer och känner - nu finns det inget återvändo!
Den förtryckta själen skriker inom mig: “Vad har du gjort!” som om den först nu har vaknat till liv… “Varför gjorde du så mot oss… tål du helvetets eviga lidelse? Dess låsta dörrar glömde du så enkelt! Och skrik som ingen kommer att vilja höra…”

Jag förstår vilket enkelt bite jag blev i Sheytans händer… sjunker i mörker… och förargar Allah ännu mer genom att Hans tjänare överger hoppet om Skaparens Förlåtelse… djävulens röst måste vara det jag hör, han säger stolt och hånfullt:

Trodde du med din arrogans och högmod att du var större än mina frestelse! underskattade du min förmåga och försummade Allah Den Upphöjdes varningar! Det var för enkelt att få dig på mina spår när du minst anade det! Din uppblåsthet och övermod räckte gott och väl för att jag skull förgöra dig… vilken usel människa… Önska döden bara - vad behöver du ditt liv för? Jag är din enda kompis - räds inte: jag kommer ändå inte att lämna dig! Jag brukar inte göra det… haha… Aldrig!

Kolla vad du har gjort hittills, din usling! Och nu har du ingenting kvar. Du har förbrukat alla möjligheter att återvända till Gud! Han är så arg på dig nu och vill inte ens lyssna på din röst! Han har andra tjänare som Han lyssnar på och till vilka Han ger Sin förlåtelse.. för de har visserligen inte begått så stora synder som du!

De är lyckligare än dig varför skyddade Han dem och övergett dig! Men det skulle ändå gått på det viset… Hörru!

Gud vet redan att du är en av helvetets folk! Han skapade dig och det är Han Som bestämde att du skenar iväg - så enkelt är det! Varför ens kämpa, livet är inte värt det, det är en lögn - inse bara det!

Men den biten som är kvar av min iman säger till mig:

Det är klart att det är Han, Allah, Som vägleder och det Är Han Som vet vilka av oss som kommer att vilja gå raka vägen och vilka av oss som kommer att följa sin egen nafs eller sheytan den utstötte…

Min prövning nu är att tro på Allahs Ord i följande vers… för, lyckas jag besegra sheytans viskningar och våga tro på förlåtelsen igen, kanske förlåter Allah Den Förlåtande de synder som jag i min förtvivlan har sett som ohjälpliga… det finns ingen annan väg nu att ta, det finns ingen annan väg att ta nu!

Och Gud talade faktiskt till sådana som mig när Han sa till Profeten :

XXXIX:53 Säg, Muhammed, till Mina tjänare; Om ni har gjort orätt mot er själva genom att överträda Mina bud, misströsta då inte om Allahs nåd. Allah förlåter alla synder; Han är Den som ständigt förlåter, Den som ständigt visar barmhärtighet!
قُلْ يَا عِبَادِيَ الَّذِينَ أَسْرَفُوا عَلَى أَنفُسِهِمْ لَا تَقْنَطُوا مِن رَّحْمَةِ اللَّهِ إِنَّ اللَّهَ يَغْفِرُ الذُّنُوبَ جَمِيعًا إِنَّهُ هُوَ الْغَفُورُ الرَّحِيم

Han förklarade hur jag borde göra:

XXXIX:54. Vänd åter till Allah och underkasta er Hans vilja innan straffet drabbar er och ni inte (längre) kan få hjälp./font>
وَأَنِيبُوا إِلَى رَبِّكُمْ وَأَسْلِمُوا لَهُ مِن قَبْلِ أَن يَأْتِيَكُمُ الْعَذَابُ ثُمَّ لَا تُنصَرُونَ