Bismillah.

Detta inlägg är helt enkelt ett meddelande från Lucinda Andersson (Ship to Gaza-Göteborg) och publiceras på vår blogg för att sprida information. Var med, du också!

Manifestation- fördöm Israels våld- till stöd för Ship to Gaza

Datum:den 31 maj 2010
Tid:18:00 - 20:00
Plats:Gustav Adolfs Torg, Göteborg

Beskrivning

Ljusmanifestation

Samtliga skepp i Freedom Flotilla har attackerats och tagits över av Israelisk militär med våld, med flera döda och skadade som följd.

Vi tänder ljus och sörjer dem som mördats, både i Gaza och på The Freedom Flotilla.

Vi protesterar mot Israels övervåld, belägringen av Gaza i solidaritet med Ship to Gaza och Freedom Flotilla!

Kl 18.00 på Gustav Adolfs Torg i Göteborg.

Precis som aktionen är denna manifestation helt igenom FREDLIG och LAGLIG!

Kom ihåg en sak i ilskan. Israelernas enda kort i det medie- och propagandaflöde som nu följer, är att framställa oss som extermt våldsamma och hatiska - något de själva har gjort sig skyldiga till genom sina handlingar. Snälla, hjälp dem inte med det. Det är de som är extremister. Vi är upprörda, inte hatiska.

Arrangörer: Ship to Gaza Göteborg

Bismillah.

Detta inlägg påbörjar jag en månad innan resan till Bosnien och Sarajevo. Dessa ord är en del av den mentala resa (som är ett längtande sändebud innan den riktiga resan) till mitt hemland Bosnien, till dess huvudstad som jag för första gången besökte för några år sedan… det finns inga minnen från barndom eller från ungdom som binder mig för denna stad, men den är förtrollande, subhanAllah… vemod och längtan växer inombords när jag tänker på Sarajevos heta somrar, på moskéernas lugn, på välkomnande kylan som omfamnar dig så fort du kommer in i en masjid…

Kontraster (skrämmande isalmofobiska muslimer vs. förfinade troende själar) som jag vet väntar mig ser jag inte fram emot, och jag vill inte tänka på dem nu - jag vill bara se fram emot de dofterna, de färgerna, den stämningen, det vackra Sarajevo som doftar som minnen från en annan del av Bosnien, som de gamla fromma människor som jag hade lyx att se upp till under min tidiga barndom… Sarajevo doftar de minnena och jag älskar den doften. Den är vemodig, men den är lugnande.

Och ändå, lycka, glädje, adrenalin! Tänk på vilken Lyx som väntar dig som besöker den staden: bokhandel med massor med underbar islamisk litteratur översatt till mitt modersmål, bosniska… och gastronomisk lyx - “ascinica”, gammaldags restaurang med gammaldags maträtter, förberedda så som min mormor och mamma gjorde; serverade nästan så som man gjorde för 100 år sedan… fast i en modern miljö, ändå… tallrikar är gammaldags, maträtterna är gammaldags, men bord och stolar är samtida, och guess waht - man kan även beställa drycker som man förknippar med det moderna samhället… Fanta, Sprite, Cola… you name it! Ändå kör jag alltid med mjölk, fil, limunad eller med vatten… det är så det skall vara. Vill inte förstöra stämningen med en Fanta (ok, jag drycker ändå annars inte sådana drycker, men nu skulle det kännas riktigt fel att göra det… om du vet hur jag menar. Det passar inte ihop med de små, små dolma-rätter som Turkarna förde med sig som en del av kulinariska arvet till Bosnien och hela Balkanområdet.)

På senare tid har jag följt “The Deen Show” som drivs av Eddie, som är ursprungligen från Bosnien, även om han är född och uppväxt i Förenta Stater. Men subhanAllah, han har ändå en egendomlig kvalitet som bosniska arbetarklassen har: den där uppriktigheten, ett sätt som är totalt befriat från bakomliggande tankar; de där vackra, genuina personlighetsdrag som många bosnier bär inom sig. Något så rent, inte alltid mest politiskt genomtänkt - och det, just för att man menar inget illa - tvärtom, så därför har man inget behov av att tänka 5 steg i förtid på hur man skall säga det man har att säga. Jag upplever det kännetecknet som åtrefinns hos många av mina landsmän som inte är blasé av sin kufr eller inbilskhet, som så fräscht och uppriktigt genuint… och jag ser fram emot att träffa sådana människor på gatan när de hänvisar mig till nästa mataffär eller busstopp, eller är bara helt enkelt vänilga för vänlighetens skull när man köper tidningen, så kommer de med en vänlig kommentar om vädret, om vad som helst - och med ett leende. Den spontana snällheten, utan bakomliggande förväntningar, ser jag såååå fram emot.

Ja, jag kan känna mig så besviken på många av mina landsmäns andliga tillstånd, men jag älskar vår mentalitet, vår intetontanande öppenhet och uppriktighet… älskar den, för den är nära islam och det som Allah älskar hos sina troende tjänare.

Bosnien, här kommer jag insha’Allah! Om jag får äran att agera värd till en syster under min vistelse i Sarajevo, skulle det bara upphöja upplevelsen ännu mer. Jag hoppas att få möjligheten att visa henne det vackra Sarajevo… insha’Allah.

Mer om min vistelse i Sarajevo (och Zagreb) har jag för avsikt att skriva väl näre på Balkan, insha’Allah, om jag får tilgång till en dator.

Bismillah.

För ungefär 2 månader sedan publicerades artikeln “Vid Allah, han rörde aldrig en kvinnas hand!” på vår blogg. I den finns bl.a. en översättning av en hadith (Sahih Al-Bukhari, “Villkor”: 3/50/874), där uttrycket i originalet var “The Muslims did not like this condition and got disgusted with it.”, vilket jag efter ett tag av funderande, valde att översätta så som det står, enligt min bästa förmåga. ÖVersättningen blev till: “Muslimerna ogillade detta villkor och kände sig äcklade av det.” En syster hörde av sig till mig privat och uttryckte sig kritiskt om mitt val av starka ord - “äcklade”.

Givetvis har jag svarat systern och förklarat att jag själv hade samma fundering vid översättningen, men i och med att det var ett citat, så kom jag fram till jag inte hade rätt att välja ett annat uttryck.

Grejen är att man kan dra paralleller mellan denna systers tankesätt och många andra muslimer som krampaktigt håler sig vid islams ena förfinade sida, och struntar i det faktum att de struntar i den förfinade balansen, förfinade perfekta rättvisan i isam, när de väljer att strunta att se saken som den är, i islam. Om det rör sig om människor som nyigen kommit till denna rena tro, då kan man förstå att de saknar kunskap för att förstå den fina perfektionen, den fina balansen i islam… Men vad kan man säga om vuxna, välutbildade, inteligenta och praktiserande muslimer som blint kör islams ena fil…?

Men låt mig återgå till berättesen om striden vid Hudaybiyyah.
Ja, jag brukar säga ’striden’, fast jag vet att ingen fysisk strid skedde vid Hudaybiyyah - men inte desto mindre var det en strid och viken strid var det. Strid över sin nafs, strid mellan två viljor: ena förfinad, som detog för Den Barmhärtighes skull, och den andra, ondeskefulla, ensidiga viljan… subhanAllah, vilken enorm händelse i islams historia, vilken enorm händelse för mig och för dig idag, 1400 år senare… Allt lov och pris tillhör Allah, världarnas Herre, Den Nåderike, Den Barmhärtige Skaparen, Den Ende guden värd dyrkan, Herren över Domens dag…

Det är en sak som jag ändå måste erkänna/tillägga: jag själv kan förstå att muslimerna var äcklade (just i ordets mening) av villkoret som hadithen beskriver, typ äcklad = att man känner fysiskt illamående av orättvisan, att man känner inre motstånd, rent själsligt, att man känner avsmak och att allt inom en motsätter sig den orättvisan. SubhanAllah, jag vet när jag läste om striden vid Hudaybiyyah första gången, och hur hans son fick gå tillbaka till att bli torterad i Makkah… Å! Känner bara att jag vill skydda honom, och hur fruktansvärt orättvist och fel det är, att trycka muslimerna med sådana villkor…

Barnsligt, eller hur, men vad kan jag göra - jag tål riktigt inte orättvisa, oavsett mot vilka den är riktad; men när den är mot våra älskade, älskade föregångare… subhanAllah, jag tror att varje muslim har gråtit och känt hur det svider i hjärtat när man läste deras livshistorier och vilka enorma prövningar och svårigheter de hade fått utstå av människor som drevs av blint hat, människor mot vilka muslimerna aldrig hade gjort det minsta lilla ont - deras enda ‘brott’ var att de sade att de tror på den ende sanne Guden Som Är den ende värd dyrkan… muslimerna blott öppnade munnen, utövade religionsfriheten & yttrandefriheten - och det var en rättighet som alla religioner; och på den tiden var de många i Makkah; alla nadra religioner fick fritt njuta. Alla reigioner, förutom islam…

Klingar det bekant…? Yttrandefrihet fuer alle, förutom muslimer? Frihet fuer alle, förutom muslimer, vilka istället skall torrteras, fängslas, mobbas, om vilka de mest vidriga förtal och lögner skall spridas om och om igen, om och om igen; tills lögnerna blir till en påhittad sanning i allmänhetens huvud…

Men tortyrutövarna glömmer en sak: den som strider på ondskans sida är dömd att förlora. De för en strid mot Ljuset, mot alltings Skapare och Herre, Vars Vilja sker.
“Insan drömmer, Allah bestämmer.”

Och de som inte ville tro smidde onda planer mot Jesus, men även Gud smed planer - ingen smider bättre planer än Gud.
(tolkningen av Koranen, III:54)

Så ja, jag upplever starkt den här scenen och jag förstår att följeslagarna kände sig illamående, efter all tortyr, mobbning, förtal… föreställ dig: förnekarna från Makkah plundrade allt muslimerna ägde, efter att ha fördrivit dem ur deras hem… dessförinnan torrterade de muslimerna, smutskastade dem, förtalade islam och ljög om Sändebudet …

Hur kan du inte känna att ditt hjärta går itu av smärtan när du tänker på den tiden av islams tidiga historia, när Sändebudet och sahaba r.a. genomgick alla dessa enorma orättvisor…

Därför, min kära syster, därför kan jag använda mig av ’starka’ svenska ord som “äcklad av”, precis så som jag hade använt på bosniska också: jag äcklas av förnekarnas onda, äckliga handlingar; jag äcklas när människor drevs till handlingar av hat, av ondska, av djävulen den utstötte, av avund och när de själva väljer att agera som källa till stor ondska.

SubhanAllah, det skulle inte kännas som annat än hyckleri om jag daltade i mitt ordval om uppenbart onda handlingar. Ondska är ondska - inget annat, oavsett hur människor väjer att omskriva den.

Så upprörd, ledsen och besviken jag blir om och om igen, varje gång på nytt, när jag vittnar hur människor väljer att visa hänsyn i sitt sätt mot förtryckare… var är förnuftet och känslan för balans - för rättvisa, subhanAllah… var är hikmah (visdom) som varje muslim måste sträva efter i sin bedömning…?

I en skript som jag läste för ett tag sedan står det vackert, klart, rättvist och fönuftigt beskrivet hur muslimer bör vara milda och snälla - först. Skriptets första fem kapitel handar och snällhet och mildhet, med bevis från Koranen och Sändebudets exempel (sunnah). Men sista kapitel (som är lika långt i antal sidor som de första fem) heter “Omständigheter som rättfärdigar att man slutar vara snäll och mild, och som rättfärdigar att man blir hård (sträng)”.

En tankeställare för alla “var alltid okritiskt snäll och mild (oavsett Sändebudets exempel, även om det kommer att vittna mot dig när du står inför Allah)”-muslimer, som subhanAllah inte drar sig för att ljuga eller tiga om saken, om de nu känner sanningen… Är du, syster, alltid snäll och mild mot ditt barn, oavsett hur barnet beter sig, eller finns det omständigheter när det är bättre och mer barmhärtigt mot barnet om du är sträng mot barnet?

Duaa!

Bismillah.

Det var en gång en pojke.

En dag höll pojken på att förbereda sig för att gå till masjid och be, som vanligt. Han utförde tvagningen och fullkomligade den så som Sändebudet Muhammad brukade göra. Med snabba steg skyndade han sig till moskén för att inte komma för sent: masjiden låg rätt så långt bort från hans hem. När han äntligen kom fram till moskén, såg han genom dessalvöppna dörr att muslimerna redan hade bett fard salaat bakom imanen och att han har kommit för sent…

Sorgsen, satte han sig på en bänk som fanns näst intill masjids dörr. Folk började strömma in från masjiden. En äldre man lade märke till pojken när han suckade djupt sittandes på bänken. Den äldre mannen satte sig bredvid pojken och frågade: “Varför är du så ledsen, lille pojk? Varför suckar du så djupt?” Barnet svarade: “Jag känner sorg i hjärtat för att jag har kommit för sent för att be salaat i församlingen.”

“Å lille pojk…” Vemod strömmade genom gamle mannens bröstkord: “Ge mig din djupa suck för Allahs skull, så ger jag dig salaat i församlingen som du har missat!”

Bismillah.

‘Aishaa berättade:

När än Allahs Sändebud hade möjlighet att välja mellan en av två saker, brukade han alltid välja den som var lättare - så länge det inte innebar att begå en synd. Men om den var en synd, närmade sig han inte ens den. Rasulullah hämnades aldrig någon för sin egen skull, men han gjorde det när Allahs Lagar kränktes - och i dessa fall hämnades han för Allahs skull.

(Sahih Al-Bukhari, “Gott uppförande”/”Al-Adab” 8/73/147 samt “Sändebudets och följeslgarnas dygder och förträfflighet”/ 4/56/760)

Bismillah.

(Denna artikel är en översättning av en del ur Ibn Taymiyyahs biografi, “Ibn Taymiyyahs storslagna dygder” skriven av hans personliga vän och följeslagare, Imam Al-Bazzar)

Många pålitliga människor har berättat för mig olika under som de har vittnat om honom, och jag skall nämna bara några av dem här. Jag börjar med två sådana berättelser som jag personligen har vittnat.

En gång hade jag en debatt med några ädla lärda i några frågor som vi hade diskuterat väldigt länge. Så vi bestämde oss att avsluta vår debatt och gå till Shaykh att ge oss sitt beslut. Men istället kom Shaykhen till oss, och innan vi hann ställa vår fråga till honom i ämnet som vi hade debatterat om, började han själv utförska och gräva i varje fråga som ämnet var om. Vi hann inte ens säga något dessförinnan. Han lade ut alla inställningar i ämnet som vi hade diskuterat, nämnde de lärdas åsikter i de frågorna, och till slut förtydligade vilket av åsikterna som hade starkaste bevis. Till slut kom han fram till slutämnet, som vi hade velat söka upp honom för, för att fråga om. Han själv berättade percis det som vi hade hoppats på att lära oss från honom.
Mina kollegor och jag var mållösa och i ett tillstånd av chock på grund av det som vi precis hade lärt oss från honom; och lika mycket för att Allah hade gjort honom insatt i det som vi redan hade tänkt om.

Och under de dagar som jag tillbringade med honom, om jag ville forska i ett visst ämnet, behövde jag knappt ens tänka på det, innan han började förklara det för mig och ge mig svar från många olika vinklar.

Den rättfärdige och kunnige Shaykh Ahmad bin al-Harimi berättade för mig att han en gång reste till Damaskus. Han sade: “Så det hände att när jag kom fram, hade jag varken provianter eller pengar kvar med mig; och jag kände ingen i staden. Så jag började gå genom gatorna som en person som har gått vilse. Plötsligt såg jag Shaykh där han gick snabbt emot mig. Han hälsade på mig, log till mig och lade en liten påse med pengar i i min hand, och sade till mig: ‘Spendera dem nu och sluta oroa dig om det som oroar dig, för Allah skall aldrig lämna dig.’ Och han gick iväg, som om han bara hade kommit dit för att säga det här till mig. Jag gjorde duaa för honom och var mycket glad. Jag frågade några människor vem den där mannen var, och de svarade: ‘Vet du inte det?! Det är Ibn Taymiyyah! Det har gått lång tid sedan vi såg honom gå åp denna gata.’ Bästa delen av mitt besök till Damaskus var detta tillfälle, när jag mötte honom, för Allah var Den Som hade förorsakat att våra vägar skulle korsas. Jag behövde ingen annan under resten av min vistelse i Damaskus, eftersom Allah hade sörjt för mig från oväntat håll [där jag inte ens väntade mig att få hjälp ifrån]. Senare beslutade jag att besöka honom igen och han ärade mig och frågade hur jag mådde, och jag prisade Allah i gensvar till honom.”

Shaykh Taqi ad-Din ‘Abdullah bin Ahmad bin Sa’id berättade för mig följande: “Jag reste till Egypten, där Shaykh al-Islam levde, och jag blev mycket sjuk samma natt som jag kom fram. Så jag tillbringade natten i en av landets regioner och var chockad över att plötsligt höra någon ropa på mig med mitt namn och mitt smeknamn. Jag besvarade honom i en vag röst, och satt upp att se en group av Shaykhens följeslagare där de närmades mig. Vissa av dem hade jag träffat innan, i Damaskus. Jag sade: ‘Hur visste ni att jag skulle till Egypt, när jag just precis hade kommit?’ De sade: ‘Shaykh al-islam informerade oss att du skulle komma och att var sjuk och han sade till oss att skynda oss till dig, för att flytta dig till ett mer bekvämt ställe. Vi såg ingen annan som hade kommit, ingen annan hade berättat om din ankomst’.”
- Så jag vet att det var ett av under som var givna Shaykh al-islam (må Allah vara Nöjd med honom).
Han sade också till mig : “Jag blev extremt sjuk i Damaskus, så mycket att jag inte ens kunde sitta. Plötsligt kände jag att Shaykh (Ibn Taymiyyah) satt bredvid mitt huvud och jag var ytterst svag av feber och sjukdomen. Han gjorde duaa för mig och sade: ‘Du har nu fått hjälp (lättnad).’ Så fort han lämnade mig, blev jag omedelbart bättre, alla smärtor och hela sjukdomen var borta.”

Han berättade även detta till mig: “Någon poesi hade kommit i mina händer, poesin var skriven av någon som hade avvikit från sanningens raka väg, och som i sina verser attackerade Shaykhen (Ibn Taymiyyah). Anledningen att han hade skrivit den poemen var att någon hade tillskrivit honom poesi och ord som tydde på att han var rafidi och någon tog dessa ord till 24 domare, som då bestämde att hans tillstånd skulle offentligtgöras. Mannen antog (men han hade fel) att det var Shaykhen (Ibn Taymiyyah) som hade skrivit dessa ord och sedan anklagat honom falskt med dem inför domarna. Därför skrev han den här poem (som jag nu höll i mina händer) där han attackerade Shaykh al-islam.
Jag behöll denna poem och ibland reciterade jag delar ur den. Jag såg att många delar i poemen inte stämde och var ständigt rädd och oroade mig för att jag faktiskt ändå läste den. Hade inte Allah förbarmat Sig över mig, hade den överväldigat (övertygat) mig.
Jag frågade mig själv varför denna poem hade en sådan påverkan på mig, och jag kunde inte hitta någon annan anledning, än att jag tyckte om några ord i den. SÅ jag lovade till Allah att jag skulle sluta kasta bort min tid på att läsa den, och jag kände då lättnad och avslappning. Men jag hade fortfarande poemen. Därför tog jag den, brann den och spillde vatten över askan, så att ingenting av den skulle vara kvar. Jag bad Allah om Förlåtelse och plötsligt kände jag en komplett lättnad från all ängslan som jag hade känt hela tiden då jag brukade läsa poemen. Allah ersatte min ångest med lättnaden. Sedan dess har jag varit i tillstånd av godo och avslappnad lugn och jag ser att detta var ett av under som Allah hade skänkt Shaykh al-silam Ibn Taymiyyah.”

Han berättade också att Shaykh Ibn ‘Imad ad-Din al-Muqri’ al-Mutriz hade sagt: “Jag besökte Shaykh Ibn Taymiyyah en gång när jag hade lite pengar på mig. Jag hälsade på honom, han svarade och välkomnade mig, för att sedan lämna mig utan att fråga om jag hade pengar. Efter några dagar hade jag spenderat alla pengar jag hade. När föreläsningen var färdig och vi hade bett salaah bakom honom, ville han inte lämna mig. Han erbjöd mig att sätta mig och när alla andra hade gått, lade han en liten påse med pengar i min hand och sade: ‘Nu har du inga pengar kvar. Försörj dig själv med detta.’ Jag var helt häpen. Jag visste att Allah hade gett honom insikt i min situation - både när jag hade lite pengar och när de var slut.”

En pålitlig människa berättade för mig: “När mongolernas invasion närmade sig Damaskus, blev människorna i staden mycket rädda. Vissa av dem kom till honom och bad honom att göra duaa för muslimer. Så han vände sig till Allah och sade: ‘Gläd er, för Allah skall ge er storseger inom tre dagar, och ni skall se dem där de ligger döda i högar. Vid Den Ende i Vars Hand min själ är, så fort som tre dagar har gått, såg vi döda mongolerna i högar i Damaskus centrum, precis som han hade sagt.”

Och den rättfärdige Shaykh ‘Uthman bin Ahmad bin ‘Isa an-Nassakh (må Allah vara Nöjd med honom) berättade till mig att Shaykhul-islam brukade varje vecka besöka sjuka i Damaskus sjukhus och det var en konstant vanai hans liv. En gång kom han till en ung man och gjorde duaa för honom, och den unge mannen blev snart frisk. Han kom till Shaykh ul-silam och ville hälsa honom. När Shaykhen såg honom, log han, kramade om honom gav honom lite pengar och sade: ‘Allah har botat dig. Därför, lova Honom att di snabbt skall resa tillbaka till ditt hemland. Är det rättfärdigt att lämna sin hustru och fyra döttrar utan försörjning medan du sitter här?’ Man kysste hans hand och sade: ‘Jag ångrar mig till Allah på din hand’ och han sade senare: ‘Jag var häpen - allt han visste om mig. Visst hade jag lämnat dem utan försörjning och ingen i Damaskus kände till min situation.’

Någon som jag litar på berättade att några domare var på väg till Egypten för att få anställning där. Och en av dem sade: ‘Så fort som jag kommer till Egypten skall jag beordra att den-och-den av ädla lärda mördas.’ Alla hade dock varit överens om att den lärde i frågan var en rättfärdig och from man. Men domarens hjärta innehöll så mycket hat och fientlighet mot honom att de ledde till att han önskade honom död. Alla som hade hört honom säga det han sade, blev oroliga: skulle han verkligen göra det som han hade sagt, låta mörda en rättfärdig man…? De oroade sig att mannen som var på väg att bli domare i Egypten skulle låta sig vägledas av shaytan och av sina egna lustar; så att han skulle spilla oskyldiga muslimers blod. De fruktade en stor ondska som resultat av en sådan ond handling.

Så de gick till Ibn Taymiyyah och berättade exakt vad som hade hänt. Han sade: ‘Allah skall inte låta honom utföra det som han önskar, och han skall inte ens nå Egypten med livet i behåll.’ Domaren hade väldigt lite kvar av sin resa till Egypten, när han plötsligt dog. Så han dog innan han nådde Egypten, precis så som Allah hade avslöjat genom Shaykh Ibn Taymiyyahs (må Allah vara Nöjd med honom) tunga.

Shaykh al-islams (må Allah vara Nöjd med honom) under är många, och det här är inte plats att nämna fler av dem. Men, från det mest uppenara och berömda av hans under är att ingen någonsin hade hatat eller attackerat honom utan att han själv hade drabbats av många olyckor, mest i sin diin. Detta faktum är så välkänt att det inte kräver att vi fördjupar oss mycket i det.
- - - - - - - - - - - - - - -
Bloggarens avslutande kommentar: För den intresserade, eller den som känner sig osäker om vad islams ståndpunkt i frågor om Allah ger några av Sina fromma tjänare under och förutseende, finns flera svar på islamqa-sidan. Ett av dem kan du läsa till exempel här.

Bismillah.

Finns det något som en god innovation i Religionen? Svaret är ett tydligt och klart - nej.

Denna artikel är en översättning av shaykh Munajjids svar på fråga om s.k. goda innovationer i religionen, tagen från ISLAMQA.COM-sidan

FRÅGA:
Bid’ah Hasanah (”Goda innovationer”)
As Salaam Alaikum Wa Rahmat Allah wa Barakatu

Jag har en fråga om vad som är, och vad som inte är bidaa, för jag hör om och om igen hur människor utpekar vissa saker som bidaa. Men jag är förvirrad. Rätta mig om jag har fel, men finns det inte en hadith av Sändebudet Muhammad som säger att alla som inför en ny hjälpsam nyhet skall få belöning. Om detta stämmer, varför ser man snett på alla nya innovationer? Jazak Allah Khayr.

SVAR:
Prisad vare Allaah.

Först måste vi veta vad “bid’ah” betyder i islams lära.

Den definieras som: varje påhittad sak i religionen vars syfte är att dyrka Allaah eller närma sig Honom. Detta betyder allt som sharee’ah inte specifikt nämner och för vad inte finns bevis (daleel) i Koranen eller sunnah, och som inte var känt under Sändebudets och hans följeslagares liv. Samtidigt är det klart att den här definitionen av religioös innovation eller påhitt, som är fördömda, inte inkluderar världsliga innovationer [som till exempel tvättmaskiner och liknande. - översättarens från arabiska till engelska notis].

Om din förvirring beror på en uppenbar motsägelse mellan hadeethen som återberttats av Abu Hurayrah och hadeethen som återberttats av Jareer ibn ‘Abdullaah, låt oss då utreda dessa två hadither och förstå vad de betyder:

Jareer ibn ‘Abdullaah al-Bajali sade: “Rasulullah sade: ‘Den som börjar en god sak och andra följer honom i det, skall ha sin belöning och belöning lika stor som alla som har följt honom får, utan att deras belöning minskas på något sätt. Den som påbörjar en dålig (ond) sak och andra följer honom i det, skall få sitt straff och ett straff lika stort som alla som har följt honom får, utan att deras straff minskas på något sätt’.”
(Al-Tirmidhi, no. 2675. Han sade: Det här är en saheeh hasan hadeeth.)

Det finns en berättelse bakom den här hadithen, som förklarar vad orden “Den som börjar en god sak” betyder. Imaam Muslim rapporterade denna berättelse från Jareer ibn ‘Abdullaah, som också berättade själva hadeethen. Han sade: “Vissa beduiner kom till Sändebudet Muhammad i yllplagg. Han såg att de var i dålig form och att de var i stor nöd, så han uppmanade människorna att hjälpa dem (som välgörenhet). Människorna svarade inte så snabbt på hans uppmaning, och man kunde se i hans ansikte att han var upprörd (pga det). Då kom en Ansaari med ett paket silver; efter honom kom en annan, och en annan, och en annan och ännu en, och hans ansikte belystes med glädje. Sändebudet sade: ‘Den som börjar en ny sak i islam, och andra följer honom i den - en belöning lika stor som alla de som hade följt hans exempel skrivas för honom, utan att deras belöning minskas på något sätt. Den som börjar en ny dålig i islam, och andra följer honom i den - en börda av synder lika stor som bördor av alla dem som hade följt hans exempel skrivas för honom, utan att deras börda minskas på något sätt’.”
(Sahih Muslim, no. 1017)

Vidare förklaring kan hittas i en hadith från Al-Nisaa’i, den är också från Jareer ibn ‘Abdullah , som sade: “Vi var med Sändebudet tidigt en dag, när några människor som nästan var nakna (de var inte lämplit klädda) och barfota, med sina svärdar vid sidan om, kom till honom . De flesta, om inte alla, var från stammen Mudar. Sändebudets ansikte ändrades när han såg hur fattiga de var (dvs. han blev upprörd). Han gick in i sitt hus, och sedan kom han ut igen och beordrade Bilaal att utropa athan. Han ledde människorna i salaah och sedan talade han till dem: ‘Människor! Frukta er Herre som har skapat er av en enda varelse och av denna har skapat dess make och låtit dessa två [föröka sig] och sprida sig [över jorden] i väldiga skaror av män och kvinnor. Frukta Gud, i vars namn ni innerligt och enträget ber varandra [om hjälp], och [visa aktning för] de nära släktskapsbanden. Gud vakar över er’.”
(tolkningen av Koranen, IV:1)

“Troende! Frukta Gud, och tänk på vad ni sänder framför er, var och en, till morgondagen! Ja, frukta Gud! Han är väl underrättad om vad ni gör…”
(tolkningen av Koranen, LIX:18)

Man bör ge välgörenhet (sadaqah) från sina dinarer, sina dirham, sina kläder, sin vete eller sina dadlar - även om det bara är en halvdadel.’

En man från Ansaar hämtade ett paket som han knappt orkade bära med sina händer, sedan kom en annan man och ännu en, tills det fanns två högar, av mat och kläder, och jag såg hur Sändebudets ansikte lyste med glädjen. Rasulullah sade: ‘Den som börjar en god sak och andra följer honom i det, skall ha sin belöning och belöning lika stor som alla som har följt honom får, utan att deras belöning minskas på något sätt. Den som påbörjar en dålig (ond) sak och andra följer honom i det, skall få sitt straff och ett straff lika stort som alla som har följt honom får, utan att deras straff minskas på något sätt’.
(Al-Nisaa’i i Al-Mujtaba: Kitaab al-Zakaat, Bab al-Tahreed ‘ala al-Sadaqah)

Från berättelsens sammanhang är det klart att orden “Den som börjar en god sak (sunnah hasanah) i islam” betyder: Den som återupprättar en del av Sändebudets sunnah, eller lär ut den till andra, eller beordrar andra att följa den, eller själv följer den så att andra ser honom eller hör om det och följer hans exempel. Hadeethen som återberättas av Abu Hurayrah pekar på samma sak. Han sade: “En man kom till Sändebudet och han uppmuntrade människorna att ge honom välgörenhet. En man sade: ‘Jag har det-coh-det’, och det fanns ingen människa kvar i samlingen som inte gav något i välgörenhet till honom, om det nu var lite eller mycket. Sändebudet sade: ‘Den som börjar en god sak och andra följer honom i det, skall ha sin belöning och belöning lika stor som alla som har följt honom får, utan att deras belöning minskas på något sätt. Den som påbörjar en dålig (ond) sak och andra följer honom i det, skall bära börda av sin egen synd och en börda av synder, lika stor som alla som har följt honom får bära, utan att deras börda minskas på något sätt’.
(Reported by Ibn Maaajah in al-Sunan, no. 204)

Det borde vara klart från ovan, bortom all tvekan, att Sändebudet inte brukade tillåta innovationer i frågor som gäller deen (religionen), och att han inte heller öppnade dörren till det som vissa människor kallar för “bid’ah hasanah”, av följande anledningar:

Sändebudet påstod, om och om igen, att: “Varje nyligen uppdiktad sak är bid’ah (innovation), varje bid’ah är villfarelse, och varje villfarelse skall vara i Elden.” (Al-Nisaa’i i Al-Sunan, Salaat al-’Eedayn, Baab kayfa al-Khutbah). Rapporter med samma meningen berättas genom Jaabir (Ahmad), genom al-’Irbaad ibn Saariyah (Abu Dawud) och genom Ibn Mas’ood (Ibn Maajah).

Sändebudet brukade säga i början av varje khutbah (fredagspredikan): “… Bästa tal är Allaahs Bok och bästa vägledningen är Muhammads vägledning. Den värsta saken är de som är nyinförda, uppdiktade, och varje innovation är villfarelse…”
(Sahih Muslim, no. 867)

Om varje bid’ah är villfarelse, hur kan då vissa människor säga att i islam finns en sådan sak som “bid’ah hasanah”? Vid Allaah, det finns en uppenbar motsägelse mellan det påståendet och varningen från Sändebudet .
Sändebudet påstod att handlingen från den som inför något nytt i deen (religion) skall avvisas, och Allaah skall inte acceptera den, som det står i hadeethen som återberättas av ‘Aa’ishah som sade: “Rasulullah Muhammad sade: ‘Den som inför något i denna (deen) som inte är en del av den, skall få den avvisad.’” (Sahih Al-Bukhaari, Fath al-Baari, no. 2697). Hur kan då någon säga att bid’ah är acceptabel och att det är tillåtet att följa den?

När en person inför något nytt i deen och lägger till det i denna deen (och det inte är en del av deen), implicerar man många dåliga saker, den ena värre än andra, till exempel: att religionen inte är fulländad, att Allaah inte kompletterat den och fullbordat det religiösa regelverket, att det finns utrymme för förbättring. Detta motsäger sig klart och tydligt Koranen:

Denna dag har Jag fullbordat det religiösa regelverket för er och skänkt er Min välsignelse i fullaste mått. Jag har beslutat att Islam skall vara er religion.
(tolkningen av Koranen, V:3)

… och att religionen från Sändebudets tid (som han lämnade till oss) lämnades till oss som ofullkomlig, till den tid när en innovatör råkade dyka upp och kompletterade den sina egna ideer.

… och att Sändebudet är “skyldig” till en av dessa två saker: antingen var han okunnig om dessa “goda innovationer” eller så kände han till dem, men valde att dölja dem, därmed svek sin ummah genom att inte framföra det.

… att belöningen för “en god innovation” undgick Sändebudet , hans följeslagare och de rättfärdiga salaf (första generationer muslimer) - tills en innovatör dök upp och gjorde sig förtjänt av den belöningen, trots det faktum att han borde säga till sig själv: “Om det verkligen var av godo, hade de varit först att göra det.”

Genom att öppna dörren till bid’ah öppnar man vägen för förändring av deen (religion) och vägen för personliga infall och åsikter, eftersom varje innovatör implicerar att det som han inför är något av godo - så vars åsikt skall vi följa, och vilken av dem bör vi ta för vår ledare, vår förebild och ledstjärna?

Att följa bid’ah leder till att sunnah och sättet som salaf prakticerade, utplånas. Det verkliga livet vittnar om att när än man följer en bid’ah, dör sunnah; och vice versa.

Vi ber till Allaah att skydda oss från villfarelsen av personliga infall och från alla prövningar, öppna som hemliga. Och Allaah vet bäst.

Islam Q&A
Shaykh Muhammed Salih Al-Munajjid

Bismillah.

Abu Bakr As-Siddiq berättade:

Jag frågade Allahs Sändebud att lära mig en duaa så att jag kan åkalla Allah med den under salaat. Han sade till mig att säga: “Allahumma inni Zalumtu nafsi Zulman kathiran, wala yaghfirudh-dhunuba illa Anta. Faghfirli maghfiratan min ‘Indika, war-hamni innaka Antal-GhafuruR-Rahim.”

(ungefärlig översättning: “Å Allah! Jag har hårt förorättat mig själv, och ingen förlåter synder förutom Du. Jag ber Dig att förlåta mig och att förbarma Dig över mig, för Du Är Den Som förlåter, Den Barmhärtige.”)

(Sahih Al-Bukhari, “Bönens kännetecken”: 1/12/796)

Bloggarens kommentar: En påminnelse om våra synder, de som vi är medvetna om och de som vi inte är medvetna om; och om Allahs Barmhärtighet och Storsinhet i Hans Förlåtelse till tjänare som ödmjukt och insiktsfullr erkänner sina brister och fel inför Honom, tjänare som känner ånger och skäms inför Den Vackre, Den Ende Som återvändo är till, tjänare som med hjärtat och med kroppen faller i sujud i ånger inför Honom. Han förlåter alla synder, förutom shirq. Arrogans, falskhet, inbilsket och högmod är en del av shirk (förnekelsen av att Allah Är Den Ende Värd dyrkan, tacksamhet och lovpris). Denna hadith är även en lärdom från den bästa källan om hur vi skall söka förlåtelse och åkalla Den Ende Gud Som ständigt förlåter, Som återvändo är till, Som förlåter mycket och tar bort synder - men Som straffar hårt.

Det bästa sättet att söka förlåtelse från Allah är Sayyidul istighfar, som du hittar i slutet av den här artikeln.

Bismillah.

حَيَوٰةً۬ طَيِّبَةً۬‌ۖ

Den man eller kvinna som gör gott och lever rättskaffens och som har tron skall Vi skänka ett gott liv och Vi skall bestämma deras slutliga belöning efter deras bästa handlingar.
(tolkningen av Koranen, XVI:97)

“Ett gott liv” av shaykh Muhammad Mukhtar Ash-Shinqiti

Livet är antingen för eller emot människan. Dess timmar och sekunder, dagar och år passerar bredvid henne och leder henne (genom hennes handlingar) mot Allahs Kärlek och Behag, ända tills hon träder in i Jannahs trädgårdar, tillsammans med människor som har uppnått yttersta framgång.
Eller är de emot henne och leder henne (genom handlingar hon utför) till jahannams eld och till Den Ende, Rättvise Domarens vrede.

Livet skall antingen få dig att skratta och glädjas för en stund över det, på grund av vilket du skall gråta i all evighet i det nästkommande livet.
Eller skall det få dig att gråta för en stund över det som skall vara anledning för din glädje och fröjd i all evighet i det nästkommande livet.

Livet är antingen en stor välsignelse för en människa, eller en fientlig plåga emot henne.

Detta är liv som de tidigaste generationerna levde, liv av våra förfäder, och av alla dem som hade levt före oss.
Alla de har gått tillbaka till Allah med sina handlingar.

“Livet” avser varje enstaka ögonblick som du lever inom det, och varje enstaka timme av det som du förbrukar. Och inom allt detta lever vi ett liv som antingen är för oss eller emot oss.

Därför är den framgånsrike den som ser livet och känner igen dess verklighet och dess sanna natur. För, vid Allah - livet orsakar ofta vissa människor att gråta, deras tårar torkar aldrig; och ofta gör livet andra skratta - aldrig får de tillbaka sitt skratt och glädje igen.

Min älskade! Allah har skapat detta liv som en prövning, ett test, ett prov, genom vilket blir (visas) Hans tjänares sanna natur klar och tydlig. Därför är den lycklige den som med Allahs Barmhärtghet klarar framgångsrikt av detta prov. Medan den eländige, den från räddningen förvisade, är den vars prov resulterar i att Allahs Behag blir förbjudet för honom.

Var medveten om att varje timme som du lever, är Allah antingen nöjd med dig i den timmen (genom dina handlingar) eller inte - vi söker skydd hos Allah från det. Och därför, genom den (här) timmen kan du antingen närma dig Allah, eller irra längre bort från Honom.

Därför är det möjligt att man lever ett enda ögonblick av kärlek och underkastelse till Allah (genom dina handlingar), och att de blir anledning till att man blir förlåten orättvisor man begått, och ett helt liv av synder… och det är också möjligt att man lever ett enda ögonblick när man medvetet avviker från Allahs Väg och tar avstånd från underkastelsen till Honom, vilket då blir till anledningen för lildande, bedrövelse och elände så länge man lever. Vi ber Allah om Hans Skydd och Förlåtelse!

I detta liv finns två olika daiier.
Den första föreställs av allt (vare sig tankar eller synliga handlingar) som kallar till Allahs Barmhärtighet, Behag och Kärlek.
Den andra är allt som kallar människan till det motsatta: lustar och begär som eggar upp människan till att utföra onda handlingar, eller ett plötsligt syndigt infall som kanske resulterar i ett ont slut (att man dör medan man begår synd).

Således kan det vara så att en människa i ett ögonblick i sitt liv gråter tårar av ånger och sorg över sin försumlighet mot Herren; och genom dessa tårar ändrar Allah hennes onda handlingar till goda.

Men hur många människor fortsätter inte att synda?
Hur många människor som fortfarande ger efter för synder?
Hur många människor som fortsätter att vandra längre bort från Allah, och har för vana att ofta glida längre brot från Herren (genom att utföra onda handlingar)?

Därför är de långt bort från Allahs Barmhärtighet, dem okänd, därför är Allahs Behag främmande för dem. Och då överrumplas de av den stunden, det exakta ögonblicket av botfärdighet och ånger, vilket är vad vi menar med “ett gott liv”, för att de skulle fälla tårar av ånger och samvetskval, och att anledningen till ångest i deras hjärtan kan tändas, och att de kan förstå hur lång deras fjärmande från Allah har varit, och hur länge de har varit långt ifrån Herren, och att de då kan säga: “Sannerligen, nu vänder jag ångerfullt till min Herre, och med hopp om Hans Barmhärtighet och Behag!”.

Denna tid av ånger är människans nyckel till lyckan och tillfredsställelse - tid av ånger. Det är så som de lärda har sagt: “Sannerligen syndar männisan mycket, men om hon är uppriktig i sin ånger, då skall Allah förändra hennes synder till goda handlingar.” Och på så sätt blir detta liv också rent och gott, genom renhet och uppriktighet av den ånger och sorgsna insikt, och genom uppriktigheten i själva kval och sorg som människan känner inombords. Vi ber Allah Subhanahu wa ta’ala om att i våra hjärtan ge liv till den här välsignade daiin (ånger) som kallar till Hans Barmhärtighet, och att ge liv till smärtan i våra hjärtan när när vi är vårdslösa mot Allah och mot Hans Order. Amin!

Min älskade! Var och en av oss behöver ställa en fråga till sig själv, dag och natt.
Hur många nätter tillbringar vi vakna men utan att dyrka Allah? Och hur många sådana timmar har gått? Hur många har skrattat mycket i detta liv? Och det viktigaste av allt - var Allah nöjd med deras skratt? Hur mycket av den tiden var tillbringad i detta livs underhållning och nöjen? Var dessa nöjen sådana som Allah är nöjd med? Hur många nätter tillbringades i vaket tillstånd, utan att dyrka Allah? Var Allah nöjd med ditt vakna tillstånd dessa nätter, och det du gjorde under dessa nätter? Och så vidare, och så vidare.

Dessa är frågor som man bör fråga sig själv, men en person kan undra varför han bör ställa dessa frågor till sig själv (dvs. vad är meningen med dem).

Ja! Du måste ställa dessa frågor till dig själv, för inte ens ett ögonblick går förbi, eller en flyktig stund av ditt liv, utan att du lever, erfar och avnjuter Allahs oändliga välsignelser! Därför är det från den stora respekt och ödmjukhet mot Allah som den personen ständigt förblir medveten om hur enorma välsignelser Allah har skänkt honom. Av den ödmjukheten är att uppriktigt känna och erkänna att maten vi äter tillhör Allah och att det är Han Som försörjer oss med den. Och att vi släcker vår törst med en klunk av det som Allah har skapat, och att Ha har skänkt oss taket över vårt huvud att skydda oss, och att vi går på jorden som Han har gett oss, och att bortom tvivel lever vi och erfar Hans Barmhärtighet och Givmildhet. Så vad skulle vi erbjuda Honom i gengäld?! Det är därför som det är viktigt att varje person ställer dessa frågor till sig själv.

Till exempel, säger läkare att det finns substans i en människas hjärta som, om den skulle variera åt ena eller andra hållet med bara 1%, skulle människan dö ögonblickligen… Fundera därför på vilken tillmötesgående och vänlighet, vilken barmhärtighet och förbarmande från Allah som mänskligheten avnjuter, erfar och lever i! Även om personen skulle fråga sig själv bara om Allahs Barmhärtighet, när han vaknar upp på morgonen, med sitt hjärta i behåll, med sin syn och sin fysiska styrka - vem är den som säkrar hans hörsel? Vem är den som säkrar hans syn? Vem är den som säkrar hans intellekt? Vem är den som säkrar hans själ? Han måste fråga sig själv, vem är den som skyddar allt detta? Vem är den som har skänkt honom god hälsa och välstånd? Tänk på dem som är sjuka, som ligger på en vit säng (på sjukhus), dem som suckar och lider av smärtor i sin sjukdom… Vid Allah, genom dessa enorma välsignelser, uttrycker och visar Allah Sin Kärlek till oss. Underbara välsignelser och gåvor av god hälsa, välstånd, trygghet och säkerhet. Allt detta skänker Han oss bara så att vi kan leva ett gott liv.

Allah, Prisad och Upphöjd Är Han, vill två saker från Sina tjänare: för det första, att vi utför våra förpliktelser (dvs. salaat) och för det andra, att vi överger allt som Han har förbjudit. Vad gäller den som påstår att närhet till Allah innebär ett liv av lidande eller begränsningar - den personens av Allah är utan tvivel så långt borta från den riktiga! För, vid Allah, om du inte renar dig och gör ditt liv gott genom närhet till Herren, kommer du aldrig kunna närma dig Honom genom något annat (än det). Och om du inte renar och smyckar ditt liv med att utföra dina förpliktelser mot Honom och med att överge allt som Han har förbjudit, då svär jag vid Allah att du aldrig kommer kunna rena och smycka ditt liv med något annat! (Dvs. det finns inga andra sätt att rena sig, göra sitt liv gott, rent och smyckat, än det sätt som Han Som har skapat det livet, har föreskrivit - bloggarens kommentar) En person kan erfara livets alla nöjen, men - vid Allah - kommer han någonsin att erfara en större nöje, en större skönhet, än underkastelse till Allah, genom att utföra sina förpliktelser mot Honom och genom att samtidigt överge allt som Han har förbjudit.

I dett liv har du två valmöjligheter, när än du bemöter något, har du möjlighet att antingen göra det eller inte. Om du tar beslut att fortsätta och göra något i detta liv, fråga dig själv: “Har Allah tillåtit dig att göra det eller inte?” Eftersom själva människan ägs av Allah, tillhör alla hjärta till Allah också, och alla själar med. Därför bör människan, när än hon önskar göra något eller låta bli att göra det, fråga sig själv om Allah skall vara nöjd med det? Om svaret är positiv, bör man fortsätta med att utföra den handlingen; eller om Allah är inte nöjd med en sådan handling, då avstår man från att utföra den handlingen för Allahs skull. För, vid Allah, kommer inte människa att utföra något eller låta bli något för Allahs skull, sökandes Allahs Barmhärtihet och Vägledning i sitt beslut, utan att Allah blir nöjd med honom.

Därför kan man finna sann lycka och ett gott liv i närheten till Allah. Närhet till Vem? Till Kungen över Kungar, Den som styr över himlarna och jorden, till Vilken tillhör högsta Makt, hela skapelsen och den fullkomliga måttet och ordning i allt som finns.

Därför kan du se att människan alltid är i tillstånd av ängslan och olustig trötthet. Du kan se en människa som till synes verkar ha allting hon önskar, men - vid Allah - du kommer att se att de flesta av dem som har allting de önskar lider av mentala och psykologiska problem, allt från oro och depression, de flesta av dem är ytterst olyckliga och missnöjda med sitt liv. Gå och hitta den rikaste människan och du kommer med stor sannolikhet att se att han också är en av de mest olyckliga i detta liv.

Allah har gjort så att sötman och njutningen i detta liv kan finnas i närheten till Honom. Han har lagt nycklarna till det mest behagliga, älskvärda livet i det mest behagliga, älskvärda förhållande till Honom.
Om vi bara ser på en salaah, av fem dagligt obligatoriska böner av dyrkan, som troende utför; om vi ser på det ögonblick när man avslutar sin ruku’ och sujud och sin underkastelse och dyrkan av sin Herre, sedan när han lämnar platsen där han bad… då känner han en stor lättnad och inre frid!
Vid Allah, även om någon spenderade världens alla rikedomar i försök att uppnå denna känsla, skulle han aldrig kunna lyckas med det.

Därför är ett gott liv endast i närheten till Allah. Ett behagligt, bekvämt liv kan människan hitta endast genom närheten till Allah. Om människan inte renar sitt liv och gör det gott genom sitt nära förhållande med Allah, hur annars kan man rena sitt liv…?

وَٱللَّهُ خَبِيرُۢ بِمَا تَعۡمَلُونَ
Gud är väl underrättad om vad ni gör.
(tolkningen av Koranen, III:153)