Bismillah.

“De avundades den unge mannen
eftersom ha hade överträffat dem i det goda och det rätta,
därför fann han dem som sina bittra fiender.
Så som kvinnorna avundades den unga tjejens skönhet,
därför förändrade de med sina onda tungor
hennes skönhet till motbjudande fulhet.”
(Al-Jahiz, Al-Bayanu wat-tabyinu, 4/63)

Säg: “Jag söker skydd hos gryningens Herre,
mot det onda i det som Han har skapat,
mot det onda i nattens tätnande mörker,
mot det onda från dem som blåser på knutar,
och mot det onda i avunden från den som avundas.”
(tolkningen av Koranen, CXIII)

Koranen avslutas med tre korta kapitel, “Den rena tron”, “Gryningens Herre” och “Människornas Herre”, som muslimer brukar recitera tre gånger efter varje salaat (föreskrivna gudsdyrkan). Speciellt är man noga med att recitera dem efter första och mittersta bönen, dvs. innan solen går upp och innan den går ner. Det är då vanlig dhikrullah utökas, enligt Sändebudet Muhammads rekommendation och praxis.

För ett tag sedan berättade en syster hur hon hade drömt en sann dröm (man vet bara att drömmen är sann, om man har en sådan dröm) där hon var ensam, och två svarta vargar närmade sig henne hotfullt. Hon visste bara att deras avsikter var onda, kände sig hotad och berättade hur hon även, för en kort stund, kände rädslan.

Men i drömmen reciterade hon sin dagliga dhikr, och hon hade kommit till dessa suror när vargarna dök upp och började närma sig henne. För en stund blev hon stum, hon blev rädd, beskrev vargarnas ögon som lyste blodtörstigt - de stirrade ihärdigt rakt in på henne, vilket bara ökade obehagskänslan. Vargarna kom alldeles nära henne, men när de var så nära att de stod alldeles framför henne, då kvicknade hon till från sin tillfälliga rädsla, hon kom ihåg att bara Allahs Vilja sker och att om inte Han så bestämmer, så kommer dessa varelser aldrig kunna skade henne, hur mycket de än försöker - och hon kände en inre frid, och hon fortsatte recitera dhikrullah. Hon visste att de inte kan göra något så länge hon förlitar sig på sin Herre och söker skyd hos Honom från det onda i allting som Han har skapat. Vargarna stannade av så fort hon började recitera, de stod nästan som förlamade, men deras obehagliga, onda blickar var kvar på henne. Konstigt nog, gjorde det inte längre ens något, för de var maktlösa.

Enligt islamisk tolkning av drömmar betyder varg - fiende.

Systerns berättelse påminner mig om att det inte finns någon makt förutom med Allah.

Dessa korta suror bör varje muslim kunna recitera, ha för vana att recitera dem och begrunda dem, förlita sig bara på Herren. Dessa suror kallade av världarnas Herre älskade och utvalde Sändebud Muhammad för skyddande suror. Systerns berättelse om hennes sanna dröm väckte minnet om benämningen av dessa suror… det är som om troende blir upplyft inifrån varje gång man bevittnar när Sändebudets ord besannas, även när det sker på märkligaste sätt, i drömmen.

Bismillah.

Jag funderade för inte så länge sedan på en av de goda föregångarna som berättade att när tjänaren blir sjuk, då har han bara khayr hos Allah - Allah hör hur hans hjärta ropar på Honom och hur hans hjärta riktar duaa endast till Honom medan han är sjuk. En tårdroppe faller kanske från tjänarens ögon för att han hoppas på Allahs Rahma, han genomgår med tålamod prövningen som sjukdom är för att han vet att Allah Vill honom väl. Han har hoppet om att Allah skall radera några av hans synder… för sjukdomen sannerligen raderar troendes synder. Därför går han ut ur sjukdomen ren från synder, och ren från sjukdomen… och Allah Är Den Barmhärtigaste av de barmhärtiga.

Men det är inte bara den sjuke som genomgår sjukdomens prövning, det är hans närmaste familj också som lider med honom. En del av islams etik är läran om hur en muslim som fruktar mötet med Allah känner och uppträder mot en sjuk medmänniska, och mot hans närmaste. Som alltid är det hjärtat som leder människan till att följa den bästa människans, Sändebudet Muhammads tradition. Han brukade besöka sjuka, till och med sina fiender - och även de som ihärdigt hade förnedrat honom … de var också en del av Allahs skapelse. Rasulullah - Pålitlige, Ärlige, Uppriktige - ömmade uppriktigt för människor, även för sina fiender.

Känner du igen den känslan?

Att mjukna människans hjärta, att tillåta henne ha ett barmhärtigt, medlidande, medkännande hjärta är också en del av Allahs Barmhärtighet mot människan. Det är en av de vackraste gåvor som islam bär med sig - den mjuknar upp ditt hjärta och gör det ödmjukt mot Allah och mot hela Hans skapelse. Och ju mer medkännande du känner med de svaga, förtryckta, sjuka och ju mer kärlek du har för de ödmjuka - desto mer avsmak kommer du känna mot de högmodiga, självtillräckliga, inbilska; desto längre bort kommer du vilja vara från deras hjärtans gift.

Muslimer har erkänt sig till att tillhöra barmhärtighets religion, diin-al-rahmah. Och vi visar medkännade och hänsyn mot våra medmänniskor, mot våra bröder och systrar när de lider.

En del av islams akhlak är att visa medkännande i ord och i handling mot en sjuk medmänniska. Det är kunskapen som alla vi föds med, det är en del av fitrah, vår medfödda goda natur, att känna uppritigt med dem som lider, med de svaga, utsatta, sjuka och handikappade. Men inte alla människor lyckas bevara den medfödda goda naturen, den medfödda instikten att vara god, det medfödda behovet. Kärleken för dunya tar över och täcker hjärtat, inte så sällan, och kväver anrop från människans ursprungliga behov att vara bara god, mild, medkännande mot hela Allahs skapelse…

Har du sett människor öppet fälla kränkande kommentarer till en människa som stammar, eller har ett kortare ben, och att de gör det utan att känna att sådana ord är som berg av tung odör…? Deras hjärtan är ruttna, de saknar all godhet när de kan förmå sig att uttala liknande ord. Var därför noga om att bevara ditt hjärta fritt från den odören… var mycket noga om ditt hjärta, för den skall vara dina handlingars ledare. I hjärtat ditt tittar Allah varje andetag du tar i detta liv, och det första Allah skall fråga dig om när du möter Honom. En klok människa sade: “Under pressen, så kommer bara apelsinsaft ut från ett apelsin, bara det som redan är inne i apelsinet kommer ut när det utsätts för press - men ett ruttet apelsin avger en stank; det läcker en ofräsch saft redan utan någon press alls; och med blotta närvarnon gör det att närliggande apelsiner börjar ruttna och lukta illa.”

Titta därför inåt ditt hjärta. Känner du önskan att kränka en invalid för hans handikapp, eller känner du medlidande, rent av en slags smärta, mjuknar ditt hjärta eller blir det hårt när du ser honom? Och vad gör du? Agerar du ut förnedringen? Visar du mjukheten? Eller stannar ditt hjärtas tillstånd inom din bröstkorg, utan att du visar vad som finns i den? Vad är det för saft som din bröstkorg gömmer?

Glöm aldrig - för troende är sjkudomen är barmhärtighet från världarnas Herre, och frukta Allah och mötet med Honom.

Profeten Ayoub a.s. (Job) led länge av mycket svåra sjukdomar… och när hans lidande blev oumbärligt, grät han äntligen ur sin förtvivlans mörker till sin Herre och vädjade om Hans Barmhärtighet och Nåd: “Jag har prövats av olyckor och elände, men Du är den Barmhärtigaste av de barmhärtiga!”
(tolkningen av Koranen, XXII:83)

I islam vet vi att sjukdom är en prövning från Allah, och därmed Hans Barmhärtighet mot den som Han prövar med den, för sjukdomen sannerligen renar den sjuke från synder.

När Sändebudet besökte en sjuk människa, brukade han säga bland annat, denna bön: “Må det inte vara farligt, må Allah rena dig med denna sjukdom (den skall insha’Allah rena dig).” (Sahih Al-Bukhari)

Därför, när du hör att en av dina medmänniskor har insjuknat och ligger för sängen, gå och besök henne - tänkt efter innan du går dit, och kom ihåg att vi bara närmar oss döden och mötet med Allah med varje andetag. Låt denna tanke mjukna upp ditt hjärta, känn av din sjuke medmänniskans smärta, känn medlidande med henne och med hennes oroliga familj… gå och besök henne, stanna inte för länge - men visa genom ditt besök att du bryr dig om henne, att du lider med henne, att du önskar henne det bästa och gör duaa för henne.

Bland det värsta du kan göra är, att komma med ursäkter inför dig själv, att du inte vet hur du skall uppträda med en sjuk människa - och därför missar att ens ringa upp henne och meddela ditt medlidande. Lura inte dig själv, för dina ord väger mycket - kom ihåg att Allah inte kommer att förbarma Sig över skapelsen som inte förbarmar sig över resten av Hans skapelse. Gå dit, låt hjärtat mjukna upp, och känn hur kortlivad du är i denna dunya. Krama om den sängliggande, försvagade medmänniskan, säg duaa så som Sändebudet brukade säga, och påmin henne om att sjukdomen är Barmhärtighet från hennes Herre, att sjukdomen och lidandet närmar henne det slutliga målet, Jannahs eviga grönska, insha’Allah.

Med Allahs tillåtelse kommer du ha lämnat din sängliggande medmänniska med ett renare, vackrare, mjukare, mer ödmjukt hjärta.

Bismillah.

Med månaden rabial akhirs vita dagar är det bara 4.5 månader kvar till ramadan.

Börjar man planera redan nu hur den skall fortgå insh’Allah (och Allah bestämmer), eller väntar man in tills man kikar ut efter nymånen i slutet av shab’aan?

Frid.

Bismillah.

Så underbar salaah är, så sant Sändebudets SAWS ord om salaah är - att salaah bevarar troende från synder (eller från att synda?); att det skall vara det första som människan skall svara för på Domedagen (efter att Allah har tittat i tjänarens, som står framför Honom, hjärta) och att den vars salaah är i ordning, fullständig, inte kommer att utfrågas för sina andra handlingar, utan Jannahs dörrar skall öppnas för honom… och den vars salaah blir ofullständig, kommer att stå för svars för sina andra handlingar.

Men vad betyder det, att salaah är fullständig, fulländad…?

Att du aldrig hade missat en waqat, varken fard eller sunnah salaah…

Eller att du aldrig har missat en fard salaah, och att i var och en av dem du har varit närvarnde mentalt och med hjärtat, från början till slut, medveten om sin Herre?

Svaret ger sig själv.

För, om salaah är fulländad, om den är fullkomlig, då har den bevarat insan från att synda mot Allahs skapelse (akhlaq), och om salaah har sina brister, om den inte är fulländad och saknar sin uppfostrande roll i troendes liv, då kommer dennes andra handlingar vara bristande, för då skall nafsen eller den utstötte satan hitta en väg att närma sig insan och förstöra helt eller åtminstone delvis troendes resa till den eviga, fullkomliga lyckan.

Människan har från varje salaah hon utför, insha’Allah, åtminstone en del, och ibland kanske även hela salaah…

Bismillah.

Hänsyn eller mobbning

De blev bästisar kort inom det att Hannas familj hade flyttat i huset mittemot. Anna och Hannah gick i samma klass i skolan. Som bara barnen kan närma sig varandra, lära känna varandra med en härlig öppenhet, och bli bästisar på en dag - så var det med Hannah och Anna.

De lekte alltid tillsammans i sandlådan, de gick tillsammans korta avståndet till skolan och tillbaka, de skrattade tillsammans och berättade sina hemlisar för varandra. Det var härligt att ha en bästis!

Hannas mamma och pappa var lite annorlunda, de var… muslimer…

Men Anna älskade sin bästis i sin barnsliga oskyldighet och såg inte alls någon skillnad - hennes bästis Hannah var världens bästa vän! Och så hette de ganska likt men ändå inte, vilket var skoj…

Hannahs mamma var hemmafru och var oftast hemma, så ibland brukade hon bjuda barnen från hela gatan på kakor och smörgåsar - de bodde i ett område med radhus med många barn i deras ålder - och de käkade mumsiga kakor och smörgåsar oftast i Hannahs trädgård, för andra mammorna gick varje dag till jobbet och kom hem på kvällen, så de hade inte lika mycket tid att baka jammiga kakor och laga små smörgåsar, som Hannahs mamma.

Men när sommaren kom, började de andra mammorna, som då hade semester, bjuda oftare barnen på mumsigheter. Vilken lyx det var! Tovas mamma, sedan Davids, sedan Olivers, och så Sandras mamma, och nu var det äntligen tur att Annas mamma skulle bjuda lekande barnen på kakor och smörgåsar. Anna var stolt och glad, nu var det hennes tur att visa upp hur duktig hennes mamma var på att laga mumsigheter. Idag åkte de till affären och storhandlade ingredienserna till maten, jami! På kvällen när de satt tillsammans och åt kvällsmaten, lyssnade Annas intetontanande öron på föräldrarnas samtal. Det var något som klingade fel, men hon förstod inte riktigt vad det var…

Under sommaren började mammorna som nu hade ledigt (å, sköna juli!) till och med sktiva små kort, inbjudningar med namn på barnet och välkomstexten som brukade beskriva vad som skulle finnas att käka - och tiden när ‘partyt’ skulle börja. Det var sååååå coolt, så som vuxna gör! Men varför skrattade mamma och pappa så elakt, när de skrev inbjudningskortet till Hannah och hennes lillebror Adnan…?

Anna var vuxen nu, gift och mor till tre underbara sötnosar… nu förstod hon bättre…
Minnesbilder från hennes första party, minnen på hennes första bästis som uteblev, lämnade en olustig smak i bröstkorgen…
Nu förstod hon att mamma och pappa hade kommenterat att lilla Hannah mittemot inte äter gris… att de skrattade åt förbudet som hennes bästis rättade sig efter… hon kunde inte äta smörgåsar med skinka, hon kunde inte äta smörgåstårta med skinka i, hon kunde inte äta kakor bakade på grisfett… Det smärtade i bröstkorgen av sorgen hon kände: hade hennes, annars underbara föräldrar, hennes älskade och fördomsfulla föräldrar, verkligen medvetet valt att mobba (Anna tänkte på definitionen av ordet “mobbning” - att medvetet utsätta för isolering; och på den definition som hon kände i hjärtat: att vara hänsynslös för andras gränser, att sätta sig över människor och tvinga dem att antingen utsättas för något som smärtar och förnedrar dem, eller att exkludera dem)

Hennes barn hade vänner och bästisar av olika bakgrund - några var vegetarianer, en var troende jude som åt kosher mat, en var troende muslim som åt halal mat, och andra var “vanliga ätare”, trots att en av dem var från en muslimskt land… Anna suckade… Vad är en “vanlig ätare”…? Mina matvaror som barn var från deras synvinkel osunda, rent av skadliga och förbjudna - ändå har de tillräckligt med vett att aldrig nämna det… Hon ler och tittar på de oskyldiga barnen där de springer runt i lille Oscars gård.

Det är bra, tänker hon tyst. När jag bjuder mina barns vänner på en bit god mat, är jag så stolt och känner mig som en bättre människa, för att jag visar hänsyn för deras integritet, och lagar den mat som alla barn får och kan äta. Jag tror inte att mamma och pappa menade illa, faktiskt - de visste bara inte bättre… men den här olustiga känslan - är det skam? - är kvar i bröstkorgen, även idag, nästan 30 senare…

“Ahmad!” “Mina!” “Sulayman” “Kom hem, det är snart mörkt, och imorgon är det en skoldag!”, ropar Anna genom köksfönstret, sveper om hijaben lite tajtare runt pannan och ler till sin älskade man - världens bästa man - Hannahs bror Adnan.

Hänsyn eller mobbning - du väljer själv

Bismillah.

Troende! Varför säger ni ett och gör ett annat? Det är djupt förhatligt för Gud att era ord inte överensstämmer med era handlingar!
(tolkningen av Koranen, LXI:2-3)

Troende människa vill vara nära Allahs Kärlek och så långt borta från hyckleri, från det som väcker Allahs avsky. Man skulle kunna skriva uppsatser och volymer om denna vers men skulle ändå inte kunna säga mer än Al-Haqq uttryckt i Sina Perfekta Ord…

Det finns en fara i att inte följa upp med egna handlingar det goda som man predikar till andra… Lika så, att inte låta bli det som man förbjuder andra för Allahs skull.

Uppmanar ni andra till fromhet medan ni själva glömmer era plikter, och samtidigt läser ni Skriften? Vill ni inte använda ert förstånd?
(tolkningen av Koranen, II:44)

Rasulullah Muhammad sade: ”På Domedagen skall en människa bli kastad i elden, ur magen skall hänga hans tarmar och han skall cirkulera kring dem så som en åsna går i cirklar. Jahannams folk skall samlas omkring honom och fråga: ’Vad har hänt med dig? Brukade du inte beordra andra att göra det som är rätt och förbjuda det som är ont?’ Han skall då svara dem: ’Ja, jag brukade beordra andra att göra gott men jag brukade inte göra det själv; och jag brukade förbjuda andra att göra ont, medan jag själv begick onda handlingar.’”
(Bukhari och Muslim)

Att följa sina egna kloka ord leder människan till Jannah; att ha för vana att säga ett och göra ett annat leder till eldens förnedring.

Till den som påbjuder det goda till andra, men är själv inte en av dem; samt den som förbjuder det onda till andra, men har själv inte lämnat det måste hans bror i islam säga: ’Fortsätt med det goda du gör med tungan, och frukta Allah när du inte följer dina egna råd med resten av kroppens handlingar!’ för det är en troende själ vi talar med, som vi älskar för Allahs skull, som vi ömmar för och som vi önskar all framgång i detta och i det nästkommande, eviga livet.

Att predika för andra om det goda och förbjuda det onda, utan att själv ta till sig av sina egna råd visar på avsaknad på ikhlas (uppriktighet) hos den som vanemässigt gör så. Ikhlas (uppriktighet) är människans främsta framgång när hon möter Herren. Om vi själva fruktar Allah måste vi påminna dem vi älskar för Hans skull om värdet av ett uppriktigt hjärta.

En sak skall vi dock alltid ha i minnet: vi är skapelsen, den ofullkomliga människan – per definition kommer vi alla att synda. Därför finns inte en enda av oss som är fullkomligt ren från att begå misstag, synder och fel. Det är inte meningen att man skall uppfylla precis allt som han säger när han råder andra att utföra goda handlingar – det är inte ens säkert att han kommer att avstå från precis allting som han förbjuder eller varnar andra människor ifrån… alla syndar vi per definition.

Våra goda föregångare brukade säga att om man skulle vänta med att kalla andra till det goda samt förbjuda det onda tills man själv utför precis allt det goda man kallar till, samt avstår från precis allt det onda man varnar och råder andra ifrån, då skulle det inte finnas någon att påbjuda det goda och förbjuda det onda.

Med detta i tanken läser människan, medveten om sin ofullkomlighet, medveten om mötet med Herren; hoppfull för att mötet är med den Barmhärtige Som tar emot ånger, Som förlåter mycket men straffar hårt:

Han* svarade: “Vad anser ni, mitt folk? Om jag har ett klart vittnesbörd från min Herre som jag stöder mig på och om Han frikostigt skänker mig allt vad jag behöver - gör jag då inte rätt när jag talar till er som jag gör? Det är inte min avsikt att bakom er rygg göra det som jag uppmanar er att avstå från; det enda jag vill är att så långt jag förmår hjälpa er att leva ett bättre liv. Om jag skall lyckas med detta ligger helt i Guds hand; till Honom litar jag och till Honom vänder jag alltid åter i ånger över mina synder.
(tolkningen av Koranen, XI:88)

* Han = profeten Shuayb a.s.

Ath-Thawri sade angående orden ‘Det är inte min avsikt att bakom er rygg göra det som jag uppmanar er att avstå från’: “Detta betyder, att förbjuda något till folket, medan jag själv i hemlighet bakom er rygg går emot mina råd och gör det som jag har förbjudit er att göra.”

Detta liknar det som Qatadah sade: “Shuayb a.s. säger: ‘Jag förbjuder inte er allihopa något medan jag själv fortsätter att göra det’.”

Orden som Allah lägger på Sin profet Shuaybs a.s. tunga: det enda jag vill är att så långt jag förmår hjälpa er att leva ett bättre liv kommenterar Ibn Kathir på följande sätt: “Detta betyder: ‘Med det som jag påbjuder er att göra och med det som jag förbjuder er att göra är min avsikt bara att korrigera era handlingar enligt min bästa förmåga’.”

Bismillah.

Bloggarens inledande ord: för några dagar sedan tog jag emot ett mail (på bosniska), som jag översätter och postar här på svenska. Jag hoppas att ni skall ha överseende med mina brister i översättningen. Frid.

Under dagens khutba berättade imamen en lärorik berättelse som en daii från arabvärlden hade hört från en läkare. Låt mig dela denna ovanliga berättelsen med er.

Doktorns berättelse kan ni läsa nedan insha’Allah.

När hag opererade en 2.5-årig pojke slutade pojkens lilla hjärta att slå under själva operationen. Läkaren började omedelbart massera pojkens bröstkorg och de hämtade även apparater som används i sådana fall. Efter 45 minuters kamp, började pojken andas igen, han fick pulsen och läkarna såg att hjärtat hade börjat slå igen.

Efter operationen hade avslutats gick kirurgen, som är en del av hans jobb, till pojkens mor som väntade på resultatet, och berättade hur operationen hade gått. Han var orolig över moderns reaktion när hon får höra att sonens lilla hjärta hade slutat slå medan han låg på operationsbordet. Men när läkaren berättade det, sade hon bara “Alhamdulillah”. Hennes svar förvånade kirurgen.

Efter en eller två dagar fick pojken inre blödningar och samma kirurg fick operera honom igen. Efter den operationen sade pojkens mor bara: ”Jag tackar Allah för varje tillstånd!” Pojken stannade på sjukhuset för hans tillstånd var allvarligt. Snart uppstod nya komplikationer – han fick ett stort och varigt sår på huvudet. Hjärnan var i fara.

Specijalistläkare opererade pojken men efter den här operationen fick lillen kallbrand och mycket hög feber.

Samma läkare som hade utfört de 2 första operationerna gick till pojkens mamma och berättade att den här gången fruktar han på störst allvar att pojken inte kommer att överleva, på grund av många komplikationer. Läkaren såg en stor sorg i moderns ansikte, men allt hon sade var: ”Allah azza wa jall kan rädda min sons liv, om det är bättre för honom.”

SubhanAllah, läkaren blev förbluffad inför sådan lugn i en sådan svår prövning.

Just då kom en annan kvinna med sitt barn in i sjukhuset; hon var panikslagen för barnet hade feber. Barnet var ju sjuk, dock var febern lägre än pojken som hade opererats och fått kallbrand.

Denna andra kvinna var mycket högljudd och började skälla ut sjukhuspersonalen, att skynda sig att hjälpa hennes sjuka barn – hon var ju rädd att barnet skulle dö i feber.

Läkaren kunde inte tåla att se på kontrasten och sade till den högljudda kvinnan att ha tålamod, att frukta Allah och att se upp till modern till en liten pojke som är opererad, har gangrän och feber mycket högre än hennes barn; men som sitter stilla i stolen och skapar inte kalabalik. Kvinnan vände sig om, tittade på pojkens mor som satt lugnt på sin stol, och tittade tillbaka på läkaren: ”Vad? Ser Ni inte att den där kvinnan inte är normal?! Hennes son ligger för döden, och hon sitter så där lugnt?!”

I den stunden tänkte läkaren på hadithen där Sändebudet Muhammad SAWS säger att tiden skall komma när troende skall vara ensamma, konstiga, främmande… och att andra skall se på dem som på något främmande.

Precis ett sådant exempel såg han nu framför sig.

Med Allahs Vilja blev den lille pojken helt frisk efter ett tag och han fick gå hem till sin familj.

Hans far kom för att hämta hem honom. En yngre pojke var med honom också. Kirurgen sade till pappan: “Masha’Allah, Allah har gett er barakah i barnen ” – och han menade att de hade fler barn. Pojkens far berättade då att hans hustru och han hade levt i 17 år utan barn, men att Allah Den Upphöjde till slut hade skänkt dem först den lille 2.5-årige pojken som skulle gå hem nu, och sedan även den andre, yngre sonen.

När läkaren hörde dessa ord, kunde han inte stoppa tårar.

Han började gråta.

Pojkarnas far tittade förundrat på honom, han förstod inte varför läkaren började gråta, vad var det han sade… Då berättade läkaren hur mannens hustru, pojkarnas mor, hade med sitt lugn och tillit till Allah genom sonens sjukdom lämnat stort intryck på honom – när läkaren nu fick höra att kvinnan hade väntat i 17 år på att få bli mor (och blev det för första gången med den opererade pojken!), blev hans förundran ännu större och det var därför som han brast i tårar.

Pojkarnas far svarade: ”Min hustru, sedan vi gifte oss, har aldrig utelämnat nattbönen, utöver de obligatoriska bönerna (förutom de dagarna som hon inte får be). Varje dag när jag går till jobbet, säger hon duaa, och även när jag kommer hem. Hon är så god mot mig och barnen, och så ödmjuk inför Allah Den upphöjde att jag, av respekt för henne, inte tittar henne i ögonen när jag talar med henne, utan jag sänker blicken.”

Läkaren sade hur han tror att Allah tar emot duaa från sådana människor.

Bismillah.

Marwan och Al-Miswar bin Makhrama berättade från Sändebudets följeslagare ):
När Suhayl bin ‘Amr gick med på villkoren av avtalet (vid Hudaybiyah), var en av punkter han hade bestämt att Sändebudet skulle ge tillbaka till dem (dvs. till hedningarna) alla av dem (från Makkah) som skulle komma till honom , även om han var muslim; och att muslimer inte skulle blanda sig mellan den människan och dem (hedningarna från Makkah). Muslimerna ogillade detta villkor och kände sig äcklade av det. Men Suhayl gick inte med på avtalet utan detta villkor. Så, Profeten Muhammad accepterade det här villkoret och gav tillbaka Abu Jandal till hans far, Suhayl bin ‘Amr.

Sedan dess överlämnade Profeten tillbaka alla (från Makkah som kom till honom) under perioden av vapenvilan (dvs. han höll sitt ord, amanat) - även om personen var muslim.

Under den perioden emigrerade några troende kvinnor, inklusive Umm Kalthum bint Uqba bin Abu Muayt, som kom till Allah Sändebud och hon var ung. Hennes släkt kom till Profeten och frågade honom att lämna henne tillbaka (till hedningarna i Makkah), men Sändebudet gjorde inte så, för Allah hade uppenbarat versen om kvinnorna:

“Troende! När troende kvinnor som har utvandrat kommer till er, förhör dem! Ingen utom Gud känner deras tro, men om ni har övertygat er om att de är troende, sänd då inte tillbaka dem till förnekarna av sanningen; deras män har inte längre rätt att leva med dem och de har inte rätt att leva med sina män.
(tolkningen av Koranen, LX:10)

‘Urwa berättade: ‘Aisha sade till mig: “Allahs Sändebud brukade undersöka dem enligt dessa verser:

“Troende! När troende kvinnor som har utvandrat kommer till er, förhör dem! Ingen utom Gud känner deras tro, men om ni har övertygat er om att de är troende, sänd då inte tillbaka dem till förnekarna av sanningen; deras män har inte längre rätt att leva med dem och de har inte rätt att leva med sina män. Men ge tillbaka till männen vad brudgåvan har kostat dem. Och ni begår ingen synd om ni sedan tar dem till hustrur efter att ha gett dem deras brudgåva. Håll inte fast vid det äktenskapliga bandet med kvinnor som förnekar sanningen; begär att få tillbaka det som ni har gett dem som brudgåva, och låt dem vars hustrur går över till er begära tillbaka det som de har gett ut för sina hustrur. Detta är Guds dom; Han dömer rättvist mellan er och de icke-troende. Gud är allvetande, vis.
Och om ni lider en förlust genom att hustrun till någon av de troende lämnar honom och återgår till förnekarna och ni kan göra en motsvarande vinst, ge då den vars hustru övergett honom motvärdet till vad han gett henne i brudgåva och frukta Gud, som ni tror på!
Profet! När troende kvinnor kommer till dig för att avlägga trohetsed - och lovar att inte sätta något, vad det än är, vid Guds sida, att inte stjäla, att inte begå äktenskapsbrott, att inte döda sina egna barn, att inte sprida förtal som de själva diktat upp och att aldrig vägra dig lydnad i det som är rätt och rimligt - tag då emot deras trohetsed och be Gud förlåta dem deras synder; Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.
(tolkningen av Koranen, LX:10-12)

‘Aisha sade: “Varje gång en av dem accepterade detta villkor, svarade Rasulullah Muhammad till henne: Jag har accepterat ditt lojalitetslöfte. Han sade bara dessa ord, men, vid Allah, han rörde aldrig en kvinnas hand (dvs. han skakade aldrig hand med dem) medan han tog lojalitetslöfte från dem; och han tog aldrig lojalitetslöfte på annat sätt, förutom endast med orden.”

(Sahih Al-Bukhari, “Villkor”: 3/50/874)

Bismillah.

Abu Hurayrah berättade:

Folk säger att Abu Hurayrah berättar för många återberättelser. Allah sannerligen vet om jag säger sanningen eller inte. De frågar också: “Varför berättar inte muhajirin och Ansarier så som han berättar?” Mina bröder, muhajirin var upptagna med handel på marknader, och mina Ansar bröder var upptagna med sina egendomar. Jag var en fattig man som var med Allahs Sändebud och var nöjd med det som var i min mage. Så jag brukade vara där när de (dvs. muhajirin och Ansar) var frånvarande, och jag brukade minnas medan de glömde (hadither). En dag sade Sändebudet : “Den som nu sprider ut sitt täcke tills jag avslutar det jag säger, och sedan samlar det på sin bröstkorg, skall aldrig mer glömma något av mina uttalanden.” Så, jag spred mitt täcke - vilket var enda plagget jag hade - tills Sändebudet avslutade sitt tal; och sedan samlade jag det över min bröstkorg.Vid Honom Som har sänt honom (dvs. Som har sänt Sändebudet ) med sanningen, sedanc dess har jag inte glömt ett enda ord av hans uttalande, ända fram till idag. Vid Allah, hade det inte varit för två verser i Allahs Bok, hade jag aldrig återberättat någon hadith (från Profeten ). Dessa två verser är:

De som döljer de vittnesbörd och den vägledning som Vi genom uppenbarelser har gett dem och som Vi har klargjort för människorna i Skriften, skall förbannas och fördömas av Gud och alla som kan döma skall förbanna och fördöma dem, dem undantagandes som visar ånger och gör bot och bättring och klarlägger sanningen; deras ånger vill Jag ta emot - ja, Jag är Den som går den ångerfulle till mötes, den Barmhärtige.
(tolkningen av Koranen, II:159-160)

(Sahih Al-Bukhari, 3/39/540)

Bloggarens kommentar: Kapitlet under vilket Al-Bukhari sorterade den här hadithen heter “Jordbruk”. Att sortera hadither under en viss titel var hans sätt att kommentera hadither. När jag såg under vilken titel den här hadithen stod, var jag förundrad för en kort stund, men insikten slog in innan jag hann andas ut - Bukhari talar här om plikten av att dela nyttig kunskap med andra, vilket är att sprida det goda (och indirekt att förhindra det onda)… plikten att ge dawah är klar, och det kommer alltid att finnas människor som störs av daiis entusiasm. Botemedel för sådana störningar kan vara att läsa den här hadithen och begrunda kapiteltiteln under vilken Al-Bukhari hade sorterat den:

Att förtydliga det solklara ännu mer: Abu Hurayrah återgav så många hadither som han gjorde, för att han fruktade Allah; och Al-Bukhari sorterade denna hadith under kaptitlet “Jordbruk”, för att Allah jämför Sin Nåd till jord som varit död och sedan får ett nytt liv genom regn med Sin Nåd till människohjärtan som varit döda och sedan får ett nytt liv genom islam - Koranen och autentisk sunnah.

Bismillah.

Hyckleri är varje uppriktig troende rädd för.
Var och en kan bäst diagnosticera sin själs tillstånd, för varje människa känner bäst sin själ, sitt hjärta och sina avsikter.

Troende som har växt upp i uppriktig tro på Allah och dyrkade endast Honom, satt sin lit endast till Honom och hoppades bara från Honom, är vana att dagligen självrannsaka sig själva. Men många av dessa människor har växt upp med olika syn på islam.

Första gruppen fick från barndomen höra hur det yttre inte är viktigt i islam. Därför, när de väl inser tawhid (Den Ende Gudens, Allahs, Enighet), då slår insikten om att troendes yttre avspeglar dennes inre, mycket hårt. Dessa muslimer blir då väldigt noga om sin tros yttre attributer. De är redan vana att rannsaka sig själva - och de känner att deras yttre dittills har varit en hycklares yttre, de tar hårt på den nya insikten och är mycket stränga i sin självkritik. Det gör ont i själen att deras yttre inte avspeglade deras inre, de ser nästan ned på sig själva som hycklare, för att deras tro brukade ta slut vid den personliga andliga relationen med Allah, vid att anstränga sig att alltid göra sitt bästa i allt man gör, samt i bäst uppförande mot människor. De upplever det hårt, att de under lång tid struntade i Allahs påbud gällande trons yttre attributer (även om de inte kände till dessa påbud/förbud, så käns det hårt när de inser tawhid och därmed sina tidigare brister i tillämpningen av sin tro i dess helhet). Sådana människor har svårt att förlåta sig själva, trots att de är medvetna att de saknade rätt kunskap och att deras yttre från förr därför inte hade kunnat vara hyckleri.

Om en sådan troende vistas för det mesta bland icketroende och bland islamofober, då får det yttre desto större betydelse i hans kamp mot hyckleri. Alla sår från ungomen, när man fick höra att det yttre inte har något med religionen att göra, öppnas när man börjar höra hur muslimer börjar hacka på troende som insisterar på att hålla sig vid korrekta yttre attributer.

Det är en mycket känslig punkt att angripa, och låter desto mer som nonsen om samma dessa fingerpekande kritiker dessutom oavbrutet själva baktalar, förtalar och vissa även återberättar dessa lögner: man ser bara hycklare som varnar andra mot hyckleri. Att bära mycket lång hijab, löst sittande kläder och jilbab även till universitet, där man är ensam muslim, blir mycket viktigt - så som det blir mycket vitkgit att inte avslöja det framför andra muslimer. En sådan muslim var överraskad på väg till jobbet i sin jilbab och svarta långa sjalen - och kände sig blyg, som upptäckt i något dåligt, när en av systrarna som hon sällan träffar såg henne med förvånande ögonen: “Är det så du ser ut när du går och arbetar på banken…?! Jag som trodde att du bar byxor och korta slöjor… är det säkert att du skall till jobbet?”

Det är så det skall kännas, faktiskt. Man skall känna sig som upptäckt, för det är något man gör för Allahs skull - inte för sin mans skull, eller för andra människors skull. Lika så med musik - man vill inte lyssna på den för att man är rädd för sitt hjärta. Man gör inte så att man utan något behov överhuvudtaget springer dit oanständig musik spelas på högsta nivå när ens man/hustru/föräldrar inte är med, samtidigt som man talar med oskydligt leende om hur musik är förbjuden när ens man/hustru/föräldrar är med… för vars skull avstår man från musiken då, subhanAllah…?

Å andra sidan finns troende som har växt upp i en predominant muslimsk omgivning, de lever i en sådan miljö inom vilken vikten alltid har legat på trons yttre attributer - man var noga med längden på skägget eller hijaben, medan man missade att lära ut en kultur av tålamod, uppriktighet och tystnad, dvs. man var inte lika noga med att akta sin tunga från att leda människan till elden. Man var nonchalant mot den dagliga dhikr och åminnelsen av Allah. I en sådan miljö har “insha’Allah” blivit till en fras utan betydelse.

För muslimen från den första kategorin är varje uttalande av “insha’Allah” en levande påminnelse om Allahs Allmakt, om eget beroende.

Muslimer från första kategorin har ett inre vars vanliga tillstånd är uppriktigheten. De känner väl sitt inre och tar kontinuerligt hand om det. På grund av livserfarenheten är det mycket viktigt för dem att arbeta med sitt yttre också - för att det var där tron läckte från början, och för att de räds som mest att deras yttre skall leda dem till nifaq (hyckleri). På ett sätt kan man säga att för dem har deras yttre blivit ett av medel att rädda sitt inre, sitt förhållande med Allah.

Dessa vattendjup kan vara okända för en troende från andra kategorin, vars tro reducerades till det yttre från själva början, som växte upp med salaah som blott var kroppens gymnastik, vars sujud aldrig hade skänkt honom upplevelse av en liten miraj. För en sådan muslim - när han väl inser tawhid - ‘r det nästan nonsens att insistera på förbudet att skaka hand med en icke-mahram av motsatt kön, eller att instistera på att själv tillämpa det som man predikar till andra. En sådan muslim räds för sin tro inifrån, för i och med insikten om tawhid, har han upptäckt sina tidigare brister i sitt förhållande med Allah: och de är gömda, osynliga, inre, andliga. Precis så som muslimen från första kategorin nu koncentrerar sig på trons yttre attributer, lägger muslimen från andra kategorin desto större vikt på det inre.

Båda de räds nifaq för sig själv - och var och en av de instisterar på det som de själva vet är hans egen brist i hans förhällande med Allah. Var och en av dem är uppriktig insha’Allah, i sin strävan att närma sig Allah och rena sig; men deras utgångslägen och erfarenheter är olika, rent av motsatta.

Muslimen från första gruppen upplever det som en stor sak, big issue, att hålla fast vid förbudet att inte skaka hand med ickemahram - om han såg lättvindigt på det, skulle hans självrannsakan vara smärtsam. Han skulle se hycklarens ansikte i sin andliga spegel.

Och Allah ser allt, vet allt och Han Är Den Bäste Domaren; därför må de tålmodiga vänta med tålamod…