Bismillah.

Kommunikation i sig är sannerligen intressant… Dubbelriktad. Alltid dubbelriktad, även om det bara är en sida som uttrycker sina tankar under kommunikationen.

För, precis som med teknisk kommunikation, så finns i mänsklig kommunikation en sändare, sedan medium genom vilket tankarna överförs, samt en mottagare.

Var skiljer vi oss åt från kalla maskiner? Jo, människan har sin värme och sin kyla, sin själ och sitt ego, samt sin personlighet. Ens personlighet färgar allt som man tar emot – därför beror kvaliteten av mellanmänsklig kommunikation lika mycket av mottagaren som av sändaren. En av parametrarna som påverkar hur människan skall ta emot och tolka det hon får läsa eller höra, är hennes åsikt om kommunikationskällan.

Vår syster, Lejla heter hon i denna berättelse, gav mig ett talande exempel från sitt liv, ett exempel som beskriver just det som jag vill beskriva: den allra första gången som hon träffade syster Tricia, blev Lejla stolt för en ny systers framgång. Se där – i sin oskyldiga uppriktighet, berömde Lejla sin nya syster med glädje och värme, med en min och tonläge - trodde hon – som bekräftade uppriktigheten i hennes beröm.

Men syster Tricia hörde inte Lejlas uppriktighet, Lejlas glädje, Lejlas uppmuntran och beröm.

Syster Tricia ville inte förstå Lejlas komplimanger som sanna. Svaret var bittert, skadeglatt… Det var som om hon förstod komplimangen som ett angrepp eller hån och ger nu titt för tatt, subhanAllah… Lejla var milt sagt chockad… varifrån detta…?! frågade sig hon tyst, hon hade ännu inte vant sig vid systrar (eller människor överhuvudtaget) som vid första och varje mötet biter istället för att prata, människor som besvarar oskyldig vänlighet med gift. Men Lejla kunde inte säga något - hon skämdes att konfrontera Tricia. Hon reagerade inte och lät det vara.

Men Tricias svar och tonläge hade djupt sårat Lejlas hjärta, hennes oskyldighet. Det var som om Tricia trodde att Lejla hade velat förnedra henne… Lejla kunde inte riktigt klura ut vad det hela rör sig om… men det gjorde ont i hjärtat att en syster kunde tro att hon hade varit falsk – något hon hellre skulle dö än att besmutsa sig med. Jag litar på henne när hon säger det, jag har kännt henne tillräckligt länge.

- Kära läsaren, jag försöker återberätta på bästa sätt det som Lejla hade anförtrott till mig - och som ni förstår, så är hennes riktiga namn inte Lejla, och Tricia är inte riktigt Tricia… jag hoppas och ber att jag lyckas återge Lejlas tankar och känslor så som hon beskrev dem… och Allah vet bäst vad som är i våra hjärtan.

Det var inte själva hugget (svaret) som sved i Lejlas hjärta så skarpt - det var inte viktigt, Herren vet och hon själv vet vad som fanns i hennes hjärta, nej, nej, det var inte det… Det var total avsaknad på tillit i systerns sätt att ta emot den oskyldiga komplimangen som hon intetontanande erbjöd sin syster med ett öppet hjärta (till och med lite stolt över sin nya syster i islam)… det var systerns cynism, den önskan att förvandla den vackra gåvan från Lejlas till hennes hjärta till något fult… det var det som gjorde att Lejlas hjärta led så…

Det var Lejlas ord till mig, och hon lade till hur hon grät i det tysta några gånger på grund av att en syster som hon aldrig tidigare sett, hade valt att anta det värsta om hennes gåva (ord av vänlighet, med öppet och oskyldigt leende) och förvandla den till något ont… så svårt kändes det, berättade Lejla… men det här är inte slut på hennes berättelse.

Lejla fortsatte med sin berättelse. Sedan det första oväntade giftet, aktade sig Lejla att inte tala mycket med syster Tricia, för att inte ge henne anledning att gro misstankar; farliga misstankar.

Tricia passade på att hugga till fler gånger under det här första mötet. Men det lägsta hugget kändes att höra hur hon återberättade för Lejla vad en syster hade sagt… det var rent sagt en sårande, en riktigt elak kränkning. Där sitter jag och lyssnar på hennes lugna röst, och jag tänker för mig själv: Hur kunde en troende människa, en människa som har ett troende hjärta och samvete tänka sig ens att uttala ord av namimah…? “Hjärtat, kroppens befälhavare… hjärtat, tungans befälhavare…” svarar mitt inre.

“Blödande var det att höra namimah…”
“Jag förstår syster, de flesta av oss har erfarit det”.
“SubhanAllah, men detta är something else“, svarar hon…

Det var inte första och det var inte sista gången Lejla hörde namimah från en systers mun. Det som oroade Lejla var att Tricia inte hade lämnat något utrymme till henne att (som hon brukar göra i övriga liknande situationer) bara lämna en sådan diskussion innan hon hinner höra alla detaljer: för orden kom ur ingenstans, med högt (och subhanAllah, skadeglatt) skratt, och i några ord var det sagt: både namn på systern som hade pratat illa om Lejla, och innehållet i förtalet…

“Å, det svider så ännu idag…”
“Jag vet, min syster…”
Vad kan jag säga till henne…? Jag ser in i Lejlas ögon, hon är en av få systrar som är nära mig och vars ögon jag känner så väl. Jag ser en ny nyans i dem denna gång… och det gör mig ledsen, för den nyansen är en ny nyans av lidande som jag inte sett förut i hennes svarta ögon.

Jag känner systern hon berättar om, och har svårt att tro att den troende själen kan förmå sig till allt detta. Det konstiga är att det är bara de sötaste leenden som jag har sett i Tricia… vem skall jag lita på? Lejla, som jag känt i 5 år och gått tillsammans med igenom mycket – eller syster Tricia som jag bara träffat kort några gånger, som alltid är söt som honung?

Skall jag tro att Tricia har två ansikten…?

Jag tittar i svarta ögonen… lidande i ögonens djup känns så äkta…
Eller…?

Du vet, syster Lejla är en konstig skapelse, en rar skapelse – alltid, även när hon inte hade något att skylla på sig själv, var hon villig att agera som om hon är att skylla på, det brukade hon göra för försoningens skull, jag har vittnat det flera gånger.

Så hon skrev till sin nya syster Tricia och bad henne om ursäkt (?!) för att ha varit så tyst när de träffades, och att hon älskade henne för Allahs skull. Det var hennes sätt att räcka handen, att visa att hon är villig att se över Tricias giftiga påhopp från det blåa, glömma och börja på en ny kula.

Men systern svarade henne inte…

Lejla kunde bara inte fatta varför en ny syster är så elak, så huggande, så misstänksam… hon fortsatte att leta fel i sitt beteende…

Men efter att inte ha fått svar från systern, sökte hon inte längre någon kontakt med syster Tricia.

När de väl möttes, slöt sig Lejla in i sitt andliga skal och pratade bara det nödvändiga. Hon var sårad, och därför försiktig, men varken kall eller otrevlig, bara försiktig – för hon förstod inte anledningen till att ha blivit biten så grovt. Deras andra möte var något extra.

Min rara syster Lejla, jag ler medan jag skriver dessa rader. Det är därför som jag tycker om henne, denna oskyldighet som lyser då och då från hennes tankar och funderingar.

Lejla var nu djupt sårad och kände sig kränkt, men sökte efter ursäkt för sin systers uppförande, för hon kunde inte förstå det.

Det var inte första gången hon vittnade att även troende människor kan besvara klar, glad, oskyldig vänlighet med ironi, förnedring och misstänksamhet. Hur synd tyckte Lejla om människor som inte kan lita på att andra troende önskar dem bäst inifrån djupet av sitt väsen…

Till vem skulle hon klaga…? Hon var fortfarande olycklig för sin systers skull också, för hon visste att systern skadar sig själv genom att orättvist anta det värsta om hennes vänlighet. Men hon klagade inte till någon, hon berättade inte för en enda själ, och hon fortsatte att uppträda vänligt. Men hennes hjärta var sårat och kränkt.

- Nu vill jag säga något, som är min egen upptäckt: det finns människor som, efter att ha blivit kränkta, attackerade, orättvist anklagade eller påhoppade, går själva direkt i kontraattack, i mothugg. Det är deras instinktiva första svar på en sådan situation. Sedan finns människor som är som vår Lejla - de, när de bemöts av det fula i mänsklig natur, har starkt behov att dra sig tillbaka och licka sina sår i ensamheten och i det tysta, de gråter mycket i det tysta och känner sorg över sin zalim. De lider både för orättvisan som deras zalim begår mot sig själv, och för orättvisam som de själva lider. Dessa människor anförtror aldrig sina sorger till andra människor under den första attacken… aldrig, aldrig när det svider berättar de om sina sorger för andra. De väntar i det tysta, gör duaa och hoppas på att deras tystnad skall visa för angriparen att de menar väl och inte vill något ont - de väntar tålmodigt på att deras zalim skall själv inse att de menar bäst och att det inte finns något att bråka om. De gör de, för att de är oförbättreliga optimister när det kommer till människor i allmänhet - de tror att alla människor har det bästa inom sig som bara väntar på att återupptäckas av andras godhet och tålamod. Människor som Lejla gör det, för att det är deras inre behov att känna så.

- Men jag har insett att det finns också två typer av människor: de som reagerar på godhet, överseende och vänlighet med ännu större godhet och vänlighet, och de som besvarar överseende med arrogans… Det är ett ämne i sig, och jag vidareutvecklar inte det här och nu. Men bär det i tanken: inte bara finns olika människotyper med tanke på hur vi reagerar när vi blir förorättade; utan vi skiljs åt även med tanke på hur vi reagerar på andras överseende med våra fel: om det får oss att skämmas och motiverar oss att bli bättre i framtiden, eller om vi bara ser en lättlurad dumskalle som vi kan fortsätta att misshandla.

Lejlas berättelse fortsatte, och den här gången måste jag erkänna att även jag kände mig illa berörd av fortsättningen. SubhanAllah… hur långt… kan en människas misstankar gå…
“Vi är sannerligen varandras spegelbild”, är min tanke efter att ha hört Lejlas tårögda fortsättningen av berättelsen om hennes erfarenhet med syster Tricia. Hon var tårögd, ja… men inga tårar rann nedför hennes kinder… och det är vad som sved i mitt hjärta som mest, också… att hon inte längre grät, min vackra syster Lejla. Jag vet inte hur jag kan beskriva varför det kändes så hårt… men om du förstår vad jag skriver om, då förstår du – annars är det inte meningen att ens försöka förklara det.

Så, andra gången de träffades - berättade Lejla - ville Lejla göra ett försök till och visa att hon inte tar illa upp, att hon har glömt allt det onda i Tricias bemötande av henne, och hon sade därför några vänliga ord till Tricia – dock var det inget påhittat, utan något som hon verkligen tyckte och kände. Vilken annan syster som helst hade blivit mycket glad och varm om hjärtat om hon hade fått höra det.

Men med Tricia misslyckade detta försök till försoning katastrofalt.

Inte bara att Tricia vägrade förstå orden i deras klarhet som en utsträckt hand och beröm; denna gång var svaret nervöst och irriterat, med intonation som säger att hon knappt tål att höra Lejlas röst och knappt kan bärga sig från att höja rösten på riktigt…

SubhanAllah – Lejla var mållös. Vad var det Tricias svar antyder…?! Söker skydd hos Allah, nästan förlamad av fasan.
“Å vad det gör ont i hjärtat, å vad det gör ont!”
“Jag vet syster, jag känner av din smärta medan du sitter där…”
Vad är det Tricia hör i hennes försök att vara försonande, vänlig, hänsynsfull …?!

Var gick det snett i kommunikationen? Inte var det Lejlas ord - de var klara och tydliga, inte hennes intonation heller - den var allvarlig och medkännande. Inte henns uppriktighet - eller…?

Eller…?!

“Det måste varit där det gick snett”, tänker Lejla högt till mig.
Patricia måste ha tolkat hennes avsikt som ond, för hon var ihärdig i att anta det värsta om henne, förstod äntligen Lejla med ett blödande hjärta, förkrossad, förnedrad av sin systers låga tankar om hennes avsikter…
“Det gör så ont, ya Allah, det svider så!”
“Jag vet syster, jag känner av din smärta medan du sitter där…” upprepar jag, rådlös…

Detta slag kände Lejla var den slutliga kränkningen efter vilken inga fler broar fanns mellan hennes förorättade hjärta och syster Tricias misstänksamma högmod.

Med det här andra mötet, slutade Lejlas hjärta hoppas på att Tricia någonsin kommer att kunna visa minsta viljan att begripa Lejlas godhet och uppriktighet, samt total avsaknad av illvilja i Lejlas ord. Det var då som Lejla definitivt kände hur en syster i islam, som hon hade velat älska för Allahs skull, äntligen brutit hennes hjärta med sin ogrundade misstänksamhet och grovhet, hur systern äntligen och definitivt har förnedrat henne genom sin ihärdigt låga åsikt om henne, och hur hon äntligen har knuffat Lejla ifrån sig.

- Detta berättelse omfattar bara några få incidenter, de ur Lejlas historia som fastnade i mitt hjärta som starkast. Men hennes berättelse hade fler liknande incidenter: hon hade inte lätt gett upp hoppet, efter bara två-tre korta giftiga hugg. Det var mer, men just dessa har fått blod i mina vener att frysa till, känns det som.

… och det som gjorde som mest ont i Lejlas hjärta när hon berättade det hela för mig, var inte längre smärtan för sin systers skull, var inte heller smärtan som Tricias giftiga ord orsakade i hennes hjärta, var inte ens Tricias oförklarliga hat, förakt eller låga åsikt om henne & misstankar mot henne - nej, det som sved som mest medan hon berättade detta för mig, det som framkallade tårar till hennes ögon men som hindrade dem från att rinna nedför hennes kinder som så många gånger förut, var avsaknad av den hemska smärta pga orättvis behandling i hennes, Lejlas hjärta…

Det tyckte hon var hemskt: att hennes hjärta inte längre kände den hemska smärtan som ett förorättat hjärta känner när hennes syster kränker henne om och om igen… det är vad som tyngde Lejla när hon berättade denna historia för mig, en sen vinterdag som vi avslutade med gemensam salaat.

- Hjärtat är konstigt.
- Konstigt.
- Hur mycket än det svider av giftiga påhopp och orättvisor, är det värsta ändå som kan hända med det, att giftet och sår från orättvisor och kränkningar går in så djupt in i hjärtat att det inte längre kan känna samma djupa smärta, utan vänjer sig vid den och reagerar inte längre lika häftigt, med lika stor smärta på nya gifter och förnedringar.
- Det som hjärtat förlorar när det händer, är fömågan - Allahs gåva att vända sig till Honom i duaa badad i hjärtats rättfärdiga tårar.

- Jag ber Allah att läka Lejlas och Tricias hjärta, och alla våra hjärtan som håller på att bli avtrubbade av dunyas prövningar när vi söker förståelse från människor, även om tröst söker vi endast från Herren. Amin.