Bismillah.

För att kunna förstå denna artikel, läs dess första del här.

Han gjorde ett fel, men förlåtelsen för den genom tawbah visade sig vara en hård prövning av hans tro.

Detta är en berättelse med många, många lärdomar. Denna, andra artikel, är en berättelse om insikt, om uppriktighet, om tawbah och duaa, om rättvisa och barmhärtighet i islam. Det är en berättelse om tacksamhet, en berättelse om hur troende skyndar sig att glädja sin bror med goda nyheter, en berättelse om wala wal bara, en berättelse om tålamod, prövning och Allahs Rahma mot de sanna, uppriktiga troende. Den här berättelsen kommer att beröra dig mer än vad du anar, den kommer du bära med dig länge, insha’Allah.

Profeten förbjöd alla muslimer att tala med Ka’b och de andra två.

Ka’b berättade att de andra två männen stannade i sitt hem, grät och gjorde duaa, medan han själv, som var ung och stark, fortsatte att gå till masjid och be med alla andra muslimer. Han fortsatte att gå till marknaden men ingen talade med honom, det var som om han inte existerade. Försök att föreställa dig, min goda syster… vilka plågor som bredde ut sig genom Ka’bs bröstkorg… jag tror att det är obeskrivlig, den känslan, den tyngden som måste ha ätit honom varje vaken stund, och även när han sov… den självförakt som han måste ha känt… för han visste att det var bara hans eget fel: han var inte orättvist utfryst för att någon översittare ville utöva sin makt och arrogans på honom, nej - han visste, och den vetskapen måste varit det som var svårast att leva med, att bära, att andas in och ut, att inte kunna fly ifrån - han visste att han inte var något offer för mobbning, utan att prövningen som han levde dag in och dag ut var fullständigt och bara hans fel… som hade lyssnat på djävulens viskningar.

Vem tror du stod vid sidan om och smörjde sig in i skadeglädjen…?

SubhanAllah… Ka’b berättar att under den här perioden brukade han med förväntan hälsa Sändebudet , Nåd till alla världar, och hur han höll andan i förväntan att få tillbaka hälsningen från Profetens läppar, hur han tittade på Profetens läppar med spänning, för att kunna se om de rörde på sig det minsta, om de uttalade den islamiska hälsningen tillbaka… men Barmhärtighets Profetens läppar förblev förseglade varje gång…

Utfryst.
Ensam.

Jag anar att dina sympatier är med Ka’b, även om du inte vet om Allah hade förlåtit honom. Just, don’t. Bekämpa den känslan. Gör det innan du fortsätter att läsa historien om Ka’b bin Malik.

Han berättade senare hur han brukade ställa sig så nära Sändebudet Muhammad som möjligt när han bad, och hur - när han började be, brukade Sändebudet vända sig och titta på honom - men när han vände sig mot Den Älskade Profeten , vände Profeten ryggen till honom.

Kan du ens föreställa dig plågor som tär bröstkorgen som får uppleva detta?
Kan du, verkligen?

Han berättade hur han en dag klättrade på Abu Qutadahs vägg - Abu Qatadah var hans kusin och hans bästa vän - och hälsade honom med salam. Men Abu Qatadah svarade inte tillbaka.
Inte ens en “wa alaykumu salam”. Ingenting.

Ka’b frågade honom: “Vid Allah! Vet du inte att jag älskar Allah och Hans Sändebud ?”
“Allah vet bäst”, var Abu Qatadahs svar.

Ka’bs hjärta darrade, smärtan var för stor, den flög till hans ögon och tårarna började rinna medan han klättrade tillbaka från sin bästa väns vägg. Han gick hem, tillbaka till tystnaden, skammen, ensamheten.
Utfryst.
Ensam med sina våndor.

En annan dag när han gick genom marknaden hörde han när en försäljare från Sham frågade om honom. Folk pekade med handen mot Ka’b, så mannen från Sham kom fram till honom och räckte honom ett brev. Ka’b öppnade brevet - det var från kungen av Ghassanid, en kristen Arab stam. I brevet stod det att de hade fått veta att ‘hans vän hade övergett honom’ (hans vän, dvs. Sändebudet Muhammad ), men att ‘Allah ville inte att Ka’b skulle leva i förnedring och isolation’. De bjöd in honom att ansluta sig till dem, för de skulle trösta honom, de skulle inte kränka honom så som Profeten och muslimerna gjorde.

Ka’b berättade att i den stunden så tänkte han: “Detta är ett test från Allah!” och att han kastade bort brevet till elden, han kastade det med full kraft, som om det var giftigt, och tittade när det eldvågorna slukade det.

Dagarna gick. En månad gick… fyrtio dagar gick - och Ka’b var fortfarande utfryst… han började känna som om jorden sluts över honom.

Profeten skickade honom order att hålla sig borta från sin hustru…! Han frågade om han skulle skilja sig från henne, men fick svaret att han bara skulle isolera sig från henne och låta bli att röra henne.

De andra två männen som hade fått liknande order som Ka’b bad Profeten att låta deras fruar stanna kvar med dem för att hjälpa dem med att städa, laga mat och tvätta kläder, men Ka’b ville uppfylla Sändebudets order och sökte inte att bli beviljad en sådan lättnad, utan han bad sin hustru att lämna honom och bo hos sina föräldrar.

Dagarna gick… nu hade femtio dagar gått sedan de väntade på att domen skulle komma. Ka’b berättar hur han hörde nyhet som han hade hungrat efter under så lång tid:

“Jag hörde det medan jag bad fajr bönen på taket av mitt hus. Jag hörde en man som skrek från berget Sala’: Å, Ka’b ibn Malik, gläd dig!
Jag föll ned i sujud och jag visste att lättnaden hade kommit. Profeten hade tillkännagett min förlåtelse under salat-ul fajr. Bröderna kom till mig med de glada nyheterna, de skyndade sig så att de red på hästar, de ville inte komma en minut för sent. Men mannens röst med den glädjande nyheten från berget hade redan nått mig, den var snabbare än hästarna. Så när jag såg den mannen gav jag honom min klädesplagg som ett tack, och jag hade en enda klädesplagg. Jag skyndade mig till Profeten . Folket kom i grupperna för att välkomna mig, de glädde sig med mig. Jag gick rakt till masjid och fann Profeten och en grupp av följeslagarna där de satt. Talhah ibn Ubaydallah stod upp och skyndade sig mot mig. Han kramade om mig och gratulerade mig. Vid Allah, ingen annan av Muhajireen (muslimerna som hade utvandrat från Makkah till Madinah) kom fram till mig förutom han. Vid Allah, jag skall alltid vara tacksam till honom för det han gjorde. När jag hälsade Profeten såg jag hur hans ansikte lyste av glädje: ‘Gläd dig, för detta är det bästa dagen i ditt liv sedan din mor födde dig!’ sade han till mig. ‘Är det (förlåtelsen) från dig, ya Rasulullah?’ frågade jag. ‘Nej, utan den är från Allah!’ svarade han .”

Allah hade sänt uppenbarelsen, verser om de tre följeslagarna som utan gilitg ursäkt hade uteblivit från striden vid Tabuk:

- Gud har i Sin nåd inneslutit Profeten och dem som övergav ondskans rike och dem som gav utvandrarna husrum och hjälp - dem som följde honom i de mörka stunder, då några bland de troende nära nog hade svikit. Ja, Han inneslöt dem alla i Sin nåd; Han, den Barmhärtige, ömmade för dem.
- Och Han har visat de tre Sin nåd, de tre som inte gick med i fälttåget men som till sist, när jorden och dess vidder tycktes dem trång och de greps av djup beklämning, förstod att de inte kunde fly bort från Gud utan måste finna en väg tillbaka till Honom. Då inneslöt Han dem i Sin nåd, så att de i ånger kunde vända sig ifrån synden; Gud, den Barmhärtige, går den ångerfulle till mötes.
(tolkningen av Koranen, IX:117-118)

Ka’b sade till Sändebudet Muhammad : “Ya Rasulullah! Jag skulle vilja ge bort allt jag äger som ett bevis på min ånger och min tacksamhet till Allah!” Profeten Muhammad svarade: “Det är bättre att behåller din egendom.”

“Då skall jag behålla bara det som jag hade fått efter Khaybar-striden.” svarade Ka’b. “Sannerligen, Allah har räddat mig för min uppriktighet, så en del av min tawbah skall vara att alltid tala sanning så länge jag lever.”

Senare berättade Ka’b att efter den dagen ljög han aldrig mer medvetet och han hoppades på att Allah skulle skydda honom från att göra det omedvetet, livet ut.

Denna berättelse bottnar i så många lärdomar, så många underbara lärdomar, den lämnar en i ett tillstånd av eftertänksamhet. Bär den med dig, och tänk på hur många, hur många lärdomar som den här bloggaren inte ens nämnt, men som tydligt lyser om du bara vill se.

Må Allah förbarma Sig över den ädle följeslagaren Ka’b bin Malik och ära honom med Sitt Ansikte.
Må Allah hjälpa oss att aldrig medvetet befläcka våra hjärtan och må Allah skydda oss från att omedvetet göra det, så länge vi lever.
Amin.

Ett av tecken på att troende har smakat imans sötma, är att han avskyr att återgå till jahiliyyah lika mycket som han avskyr det att bli kastad i elden… (från sahih källor)