Bismillah.

Han gjorde ett fel, men förlåtelsen för den genom tawbah visade sig vara en hård prövning av hans tro.

Detta är en berättelse med många, många lärdomar. I denna, första artikel, kommer det att vara en berättelse, en påminnelse till mig och till dig, om det hemska med att dröja med att utföra goda handlingar. “Det finns tid, du behöver inte skynda dig med att göra goda handlingar - vänta! Du hinner ändå!” viskade djävulen den utstötte till Ka’b bin Malik, precis så som han fortsätter att viska och övertala, besmutsa och förgifta troende människor på sina avvägar fram till Domedagen.

Ka’b var son till Malik, en stor poet från stammen Khazraj i Madinah, som skrev storartade poem under strider mellan stadens två berömda stammar, al-Aws och al-Khazraj, strider som skedde ofta under jahiliyyah. Ka’b ärvde sin fars gåva och blev själv känd som en poet.

Ka’b var en av dem som tidigt tog emot islam i Madinah. Han var en av de 40 som samlades för salat-ul-jumuah för första gången, det var innan Profeten gjorde hijrah till Madinah. Han var också bland de 73 män som reste från Madinah till Makkah för att svära trohet till Profeten .

Han var berömd för sin vältalighet (han var poet) och kunskap (han återberättade 80 hadither från Profeten , lika så hans barn och hans hustru Khayrah R.A) och ansågs vara en av de mest lärda inom sin stam. Hans son Abdurrahman var en av muftier i Madinah efter följeslagarna.

Ka’b deltog i alla strider med Profeten, förutom två. Första gången var det under striden av Badr. Han var inte den ende som stannade kvar i Madinah, för många hade inte ens anat om att en strid skulle ske för det ursprungliga syftet med den expeditionen var att få tillbaka godset som hedningarna från Makkan hade konfiskerat från muslimer.

Men det var en annan sak med striden vid Tabuk. Profeten Muhammad förklarade för alla muslimer att de efter en lång färd skulle möta en stor armé var stor i en väldig hetta, så att de skulle förbereda sig väl. Det var tiden för dadelskörd, så det var extra svårt att lämna sitt hem och det som man odlat under året att kanske ruttna… Många hycklare bad Rasulullah om att stanna hemma, och de kom med olika ursäkter. Han beviljade deras önskemål och accepterade deras ursäkter och lämnade deras niyyah till Allah. Vissa muslimer var alldeles för svaga eller för gamla, eller helt enkelt för fattiga (de hade inte egna riddjur till resan) för att kunna följa med, och Rasulullah Muhammad lät dem stanna kvar.

Men Ka’b var varken för fattig, för gammal eller fysiskt för svag. Han var ung, stark, rik och hade stridsutrustning. Men han tänkte att just därför så skulle han slutföra sina förberedelser väldigt fort, och han fortsatte med sitt liv utan att göra förberedelser för Tabuk. Han fortsatte att skjuta upp och förhala sina förberedelser, medan tiden gick. Han tänkte att han skulle göra det imorgon eller dagen efter imorgon.

Dagarna gick utan att han började förbereda sig tills en dag då han fick veta att arméen hade lämnat Madinah. Ka’b tänkte att han kanske skulle kunna skynda sig att förbereda provianter för resan och rida ikapp sina bröder. Men han tvekade… de hade redan åkt rätt så långt framför honom. När han till slut var redo att åka, var det för sent, han kunde inte hinna ikapp dem. Därför stannade han kvar.

Senare berättade Ka’b hur han gick genom Madinah efter att hans bröder, ledda av Guds Sändebud , lämnat staden, och hur allt han kunde se var antingen hycklare, eller gamla och svaga muslimer som Sändebudet hade låtit att stanna hemma - och hur han önskade att han hade följt med Profeten .

Kan du föreställa dig hur denne följeslagare kände sig, som låtit sin värsta fiende viska honom till att fördröja sina förberedelser, så som han viskar till dig och mig att dröja med tawbah, dröja med att utföra bönen, dröja med att börja bära slöja, dröja med att utföra hajj, dröja med att titta och lyssna det som skadat hjrätat genom ögonen och öronen, dröja med att återvända till Allah Den Barmhärtige..?

Kan du föreställa dig hans våndor medan han väntade i Madinah på Rasulullahs och sina bröders återkomst?
Ka’b berättade att, när han äntligen hörde att Sändebudet Muhammad hade kommit tillbaka från Tabuk, tänkte han till och med på att ljuga för honom , för att undvika hans förakt! När Rasulullah kom in i Madinah gick han direkt till masjid och bad 2 bönecirklar. Sedan satt han kvar där och lyssnade på sina bröder. Över 80 män kom till honom med ursäkter för att ha missat att följa med honom, de hade olika ursäkter. Profeten accepterade deras ursäkter, bad Allah att förlåta dem och lämnade deras niyyah till Allah.

När det var Ka’bs tur, berättar han hur Sändebudet log med ett kallt leende mot honom, och sade: “Kom hit!”

Ka’b satte sig mittemot Profeten .

“Vad har gjort att du inte följde med oss?” frågade han Ka’b.

“Jag svär vid Allah, om jag talade med någon annan skulle jag erbjuda en ursäkt som skulle rädda mig från dennes vrede, jag är vältalig. Men om jag sade något till dig som skulle göra dig nöjd med mitt agerande, vet jag ändå att Allah snart skulle se till att du blir arg på mig. Genom att berätta sanningen för dig hoppas jag att att få Allahs Förlåtelse. Jag svär vid Allah, det finns ingen ursäkt för mig! Och vid Allah, var jag aldrig friskare, rikare eller starkare, än när jag stannade kvar medan ni red till Tabuk.”

Sändebudet sade: ”Denne man har sagt sanning.” Han vände sig till Ka’b och sade till honom: ”Stå upp och vänta på att Allah skall ge Sitt Beslut.”

Några män från Banu Salamah förebrådde Ka’b för att han inte hade kommit med en (påhittad) ursäkt till Profeten så att han kunde be Allah att förlåta honom. Ka’b frågade om det fanns någon annan som är i samma situation som han och fick svaret att två män hade sagt samma sak som han och precis som han så väntar nu de på att Beslut angående deras handling skall komma. Det var två fromma muslimer som hade deltagit i striden vid Badr, vilket var en tröst till Ka’b i denna hårda prövning.

Hur svår prövningen var, kommer du insha’Allah att förstå om du läser artikelns andra del som publiceras snart insha’Allah.