Bismillah.

Abu Hurayrah rapporterade:

Profeten Muhammad sade: “Troende är troendes spegel, och troende är troendes broder som skyddar honom mot förlust och som skyddar honom när han är borta.”
(Dawud, “Boken om gott uppförande” / “Kitab al-adab”, 41/4900)

Bloggarens kommentar: Behövs den? Hadithen är skinande klar i sin enkelhet - ömma för varandras rättigheter, så är ni troende, insha’Allah. Gör utsikten att din bror blir bestulen på sina ägodelar, att han förlurar sin egendom ont i din bröstkorg, eller är det skadeglädje som kikar inifrån ditt inre om du bevittnar det? Skyndar du dig att försvara hans rättighet? Gör det skarpt ont att få höra när din bror blir bestulen sin rättighet, när andra bakatalar* honom bakom hans rygg, eller känner du hur en skedeglad triumf växer inom ditt bröst för att han förnedras utan möjligheten att försvara sig?

* baktala = att folk säger något ont om din bror, så att de nämner honom vid hans namn och förnedrar honom offentligt inför människor; oavsett om det är sannt eller inte.

Bismillah.

Hösten 2005 gick jag en kvällskurs där jag träffade en syster av arabisk härkomst. Hon och jag, två själar som känner värme för varandra för Allahs skull. Förtroende och respekt från mitt hjärta till hennes och tillbaka. Äldre tillräckligt att kunna vara min mor.

Det var en speciell känsla, en lyx, att få fasta tillsammans, be tillsammans, fika tillsammans. Jag har aldrig haft någon annan muslimah på min arbetsplats att dela den här glädje med, och desto mer dyrbart kändes det att ha henne där.

En eftermiddag sitter vi och fikar, hon och jag. Värme från hennes hjärta, kommer jag ihåg, slocknade för alltid när jag naivt, själviskt försökte hitta förklaring och ursäkt för JP som hade publicerat karikatyrer av Rasulullah Muhammad : “De fattar kanske inte vad de gör? Till sådana personer är inget heligt och de kan inte begripa hur hemskt det är som de har gjort…” Ya Allah! Hur långt skall man gå i sitt själviska behov att förlåta Zalimin?

Vi muslimer lär oss från barndom att undertrycka vår vrede, våra negativa känslor, att alltid försöka hitta en ursäkt för andras illa beteende och att anse det bästa om deras avsikt. Vi lär oss att inte uttala ett ont ord om andra, inte misstänka andras avsikter, inte under några omständigheter. Det är mycket lättare att leva så.

Men det ligger en fara i det sättet att tänka, som du säkert förstår, och det är när man villkorslöst tillämpar den regeln. Det var något som jag inte hade insett, så gammal som jag var vid tiden när denna berättelse tar palts. Det var av den här (antagligen inlärda) vanan som min första reaktion var att undertrycka det illamående, den sorgen som hade trängt sig in i hjärtat och tagit sig ända in i magen, när jag försökte hitta på ursäkten för den avskyvärda handlingen som JP hade tillåtit sig att sänka till.

Aldrig mer fick mitt hjärta känna denna systers värme, så besviken var hon med mig… det gör ont att ha förlorat vår närhet, men idag kan jag bara tacka Allah för den här uppoffringen: smärtan i att förlora hennes värme var vägen för mig att inse att mitt sätt att förlåta var fegt, egoistiskt och ruttet - det kände inga begränsningar, och att börja studera barmhärtighetsprinciper vilka Allah älskar och som insha’Allah leder till Allahs Rahmah.

Och så avslutar jag med en enkel varning som jag är skyldig alla läsare som kanske kan förstå artikeln på ett sätt som leder dem till att rättfärdiga att söka kunskap för människors skull (eller för vilken annan anledning som helst som inte är för Allahs skull)…

Ett viktigt avslutande förtydligande för den som missuppfattar motiveringen i mitt sökande beskrivet i berättelsen ovan: jag började utforska detta ämne (barmhärtighet i islam) för att systerns kyla var ett tecken för mig att mitt agerande var fel. Det var en triggare för mig att ifrågasätta mitt sätt att vara överseende och försonande mot alla, utan några villkor eller gränser. Viktigt att påpeka för alla att om motiveringen hade varit att tjäna tillbaka systerns vänskap, då hade hela det arbetet gått till spilo på Domedagen, för det vitigaste - hjärtat, avsikten (motiveringen) hade varit för någon annans än för Den Barmhärtiges, Den Vises skull.

(Systern är fullkomligt omedveten om processen som hennes reaktion hade orsakat, för vi har inte sett varandra på nästan 5 år nu, och hon har inte tillgång till något av det som jag skriver.)

Bismillah.

För ett tag sedan fick jag ett mail från en troende själ, som inspirerade mig till den här artikeln. Delvis är den översättning ur nämnda mailet, och delvis är det mina kommentarer.

- Rasulullah Muhammad sade att ”muslim är bror till muslim”.

- Inte varg; bror. Bror i islam:

De troende är bröder.
(översättning av Koranen, XLIX:10)

… och med Hans Välsignelse blev ni bröder.
(översättning av Koranen, III:103)

- Bröderskapsband, när det är för Allahs skull, är starkare än bandet mellan två bröder från samma föräldrar. Två bröder som är födda av samma föräldrar kan bli varandras bittra fiender, men bröderskap i islam är bestående och tar aldrig slut, varken i dunya eller i ‘akhira:

Den Dagen skall de som förut var nära vänner bli varandras fiender, alla utom dem som fruktade Allah.
(översättning av Koranen, XLIII:67)

- Ibn Kathir kommenterar denna vers på följande sätt:
“Varje kärlek som är för någon annans än för Allahs skull kommer att bli till fiendeskap. Förbli varandras vänner skall bara de som älskade varandra för Allahs skull. Endast en sådan kärlek är evig, bestående. När en av två vänner i underkastelen till Allah dör, nämner han sin levande vän hos Allah och ber: Å Allah! Så som han brukade beordra mig att underkasta mig Dig och Ditt Sändebud , och så som han brukade påminna mig om detta möte med Dig; håll Du, å Allah, min vän kvar på Den Raka Vägen och tillåt inte att han går vilse efter att jag har gått bort. Och bevara honom så som Du har bevarat mig, och var Nöjd med honom så som Du Är Nojd med mig! Och Allah gläder honom med det goda som hans vän ber för honom.

När det gäller två icketroende vänner, är deras handlingar tvärtemot ovannämnda. Detta är den förkortade version av riwayat från Abdu ar-Razzaq, från ‘Ali : Ibn-Asakir återberättar från Hurayrah : “Rasulullah sade: ‘Om två män som älskar varandra för Allahs skull var ena i öst och andra i väst, då skulle Allah låta dem vara nära varandra på Domedagen för att säga till dem Detta är den som du älskade för Min skull.”

- Alla kan och skall springa ifrån dig och lämna dig, min bror, min syster, Den Dagen - din mor och din far, din fru och din man, dina barn, dina vänner som i detta liv brukade svära att er vänskap betyder så mycket för dem. Den Dagen skall bara din bror i islam som du älskade endast för Allahs skull, fråga efter dig. Inte ens då, i de absolut svåraste ögonblicken, kommer han att glömma dig.

- Ja, endast kärleken för Allahs skull är evig, för den är ren, den är större - den är för Den Levandes, skapelsens Evige Uppräthållares skull - för Allahs skull.

Allt på jorden skall förgå; men din Herre förblir i evighet i Sitt majestät och Sin härlighet.
(översättning av Koranen, LV:26-27)

Bismillah.

Abu Huraira berättade:

Rasulullah Muhammad sade: “Männsikorna skall samlas på tre sätt: första sättet är för dem som skall önska eller hoppas på att träda in i Jannah och frukta straffet.

Andra gruppen människor som skall samlas skall rida på kameler - två, tre eller tio av dem på en kamel.

Resten av människor skall bli påskyndade till att samlas vid Elden som skall vara med dem under eftermiddagen och stanna med dem under där de övernattar, och skall vara med dem på morgonen var den än finner dem, och skall vara med dem under dagen var de än skulle befinna sig.”

(Sahih Al-Bukhari, bok 8 “Att få hjärtat att mjukna” (“Ar-Riqaq”), volym 76, hadith 529)

Bloggarens kommentar: Troende är alltid mellan hopp och fruktan i detta liv, och som sådan skall han återupplevas på Domedagen. Längtandes efter mötet med Allah, och fruktandes Hans rättvisa straff, skämmandes till roten av skelettet för sina brister och fel inför Honom Som ser allt, hör allt, vet allt; inför mötet med Honom Som förlåter mycket men straffar hårt…

Våra lärda har kallat hopp om Allahs Förlåtelse och Barmhärtighet, och fruktan från Hans rättvisa straff, är troendes vingar, som hos en fågel - och fågelns huvud är kärlek för Den Kärleksfulle Herren.

Islam, den rena sanna barmhärtighets religion - balansen i detta liv, urvackra näringen till själen och hjärtat.

Herre, ge oss gott i detta liv och i det nästkommande livet, och gör oss till Dina sanna tjänare. Amin.