Bismillah.

I förra inlägget citerade vi Al-Ghamidi vad gäller orsaker till att människan straffas i graven. Han baserar denna åsikt på sahih hadither, där var och en av orsakerna till att människan straffas i graven nämns i ordning i sahih haditherna nedan.

Anledningar 1 och 2 (Att man inte varit noga med att tvätta sig varje gång efter att ha urinerat och att man intrigerat mot andra människor, an-namimah):

Ibn ‘Abbas sade: “Rasulullah gick förbi två gravar och sade: ‘De plågas hårt nu, men det är inte pga stora saker.’ Sedan sade han : ‘Sannerligen, den ene av dem tyckte om att förtala andra och att skvallra. Den andre var inte noga att tvätta sig noga efter att ha urinerat.’ Sedan tog han en grön kvist, bröt den itu, odlade den vid deras gravar och sade: ‘Må deras plågor underlättas under tiden dessa kvistar är här.’”
(Bukhari och Muslim)

Som bevis för resten av orsaker till att man straffas i graven anger Al-Ghamidi följande sahih hadither:

‘Abdullah b. ‘Amr berättade: “En man som hette Kerkere var hos Rasulullah , och dog. Rasulullah sade om honom: ‘Han är i elden’. Några människor gick för att fråga om honom*, och de fann att han självinitiativt (orättfärdigt) hade tagit en abaya från egendomen som Rasulullah Muhammad skulle ha rättvist fördelat mellan muslimerna, till sig själv.”
(Sahih al-Bukhari, bok 4 “Jihaad”, volym 52, hadith 308)

* de ville veta varför Kerkere har slutat i elden, för att själva kunna undvika handlingar som leder dit

Med andra ord, har Kerkere stulit abayan.

Samura b. Jundab berättar följande:

Rasulullah Muhammad , efter att ha bett fajr bönen, brukade vända sitt ansikte mot oss och fråga oss: “Vem av er har drömt något inatt?” och om någon hade drömt, berättade han och Rasulullah brukade säga: “Masha’Allah. Allahs Vilja sker.”
En dag frågade han “Vem av er har drömt något inatt?” och vi svarade: “Ingen”.

Då sade Rasulullah :

“Men inatt drömde jag om två män som kom till mig, tog mig för händer och ledde mig till det heliga landet. Där såg jag en man som sitter, och en annan, med en järnkrok, som står. Han tryckte järnkroken genom den sittande mannens mun till käkbenet och rev av hans kind med den, och sedan gjorde han samma sak med hans andra kind (andra sida); under tiden blev den första sidan normal igen, och han upprepade samma sak med den igen.

Jag frågade: ‘Vad är detta?’ De svarade: ‘Fortsätt vidare.’

Så vi fortsatte och kom fram till en man som låg rakt på sin rygg, medan en annan man stod ovanför honom med en sten i handen och krossade den liggandes huvud med den. Varje gång han slog mannen, rullade stenen iväg. Han gick och hämtade stenen och när han väl kom tillbaka till den liggande mannen, var hans huvud som vanligt igen - och han krossade hans huvud igen (och det upprepades).

Jag frågade: ‘Vad är detta?’ De svarade: ‘Fortsätt vidare.’

Så vi fortsatte och gick förbi ett hål som liknade en ugn; med en trång toppyta och en bred botten, och elden flammade underifrån den. Varje gång eldlågor reste sig upp, lyftes folk som var i hålet så mycket att de var när öppningen och varje gång elden lugnades, sänktes de igen till botten av hålet. Människorna, män och kvinnor, som var där, var nakna.

Jag frågade: ‘Vad är detta?’ De svarade: ‘Fortsätt vidare.’

Så vi fortsatte tills vi kom fram till en flod av blod. En man var i floden. En annan man stod med en sten i handen på flodens bank framför honom. Varje gång mannen som var i floden ville gå ut från floden, kastade den andre mannen stenen i hans mun och han var tvungen att gå tillbaka.

Jag frågade: ‘Vad är detta?’ De svarade: ‘Fortsätt vidare.’

Så vi fortsatte tills vi kom till en blomstrande grön trädgård med ett enormt träd. Nära trädets rot satt en gammal man med barnen. Jag såg en annan man nära trädet, han satt framför en eld och tände den.

Sedan lät de (dvs. två männen som kom till honom i sömnen och tog honom för hand) mig att klättra upp i trädet och stiga in i ett hus som var bättre än något annat som jag någonsin sett förut. I det huset fanns gamla män och unga män, kvinnor och barn.

Sedan ledde de mig ut från det huset och lät mig klättra upp i träd ännu mer, och så steg jag in i ett anant hus som var bättre än det förra. I det huset fanns gamla och unga människor.

Jag sade till dem: ‘Nu har jag vandrat med er hela natten. Berätta nu om det som vi har sett.’ De svarade: ‘Ja.’

‘Vad gäller den mannen vars kind revs om och om igen - han var lögnare, han brukade ljuga till människor, som (trodde honom och) sedan återberättade, förde vidare hans lögner, tills de spreds över hela världen. Därför skall han straffas på detta sätt till Domedagen.’

‘Den vars huvud krossades om och om igen, är den som hade fått gåvan av att kunna utantill Koranen från Allah, men han brukade sova under nätterna (dvs. reciterade inte Koranen under nätterna) och handlade inte englit Koranen under dagarna. Därför skall han straffas på detta sätt till Domedagen.’

‘De, vilka du såg i ugn-liknande hålet, är äktenskapsbrytare (människor som har begått illegalt samlag).’

‘Och de som du såg i floden av blod, är människor som brukade göra affärer med riba’ (ocker).’

‘Den gamle mannen som satt vid trädets rot är Ibrahim alayhissalaam och små barnen kring honom är människans avkomma.’

‘Den som tände elden är Malik, jahannams grindvaktare.’

‘Första huset du gick in, är boning till vanliga troende. Andra huset är martyrernas hus.’

‘Jag är Gibril och det här är Mikail. Lyft upp huvudet!’

Jag lyfte upp huvudet och såg något som såg ut som en moln ovanför mig. De sade:‘Det där är din plats.’ Jag sade: ‘Låt mig träda in i min plats.’ De svarade: ‘Du har fortfarande liv kvar som du inte avslutat. När du avslutat den återstående biten av ditt liv, skall du träda in till din plats.’

Sahih Al-Bukhari, bok 2 “Al-Janaa’iz”, volym 23, hadith 468

Bismillah.

Abdullah b. Ahmad Ali Allaf al-Ghamidi skriver i sin bok ”Från graven till Jannah eller till elden” bland annat, om anledningar till att människan straffas i graven.

Handlingar som leder till gravens plågor, enligt honom, är flera. Rasulullah Muhammad har talat om dem, vilket är hur vi vet att handlingarna som leder till gravens straff är:

1. att man inte varit noga med att tvätta sig varje gång efter att ha urinerat
2. att man intrigerat mot andra människor (an-namimah)
3. att man gått till överdrifter/stulit
4. att man ljugit
5. att man vänt ryggen till Koranen (och frivilligt antagit andra föreskrifter, an Allahs)
6. att man deltagit i prostitution (begått otukt)
7. att man ätit räntan.

Al-Ghamidi baserar denna åsikt på sahih hadither, som vi skall insha’Allah gå genom i korthet i vårt nästa inlägg, där var och en av orsakerna ovan nämns i ordning i sahih hadither.

Fortsättning följer inom kort insha’Allah.

Bismillah.

Akta dig, syster!

En äldre kvinna som inte talar svenska bad mig att gå och skicka lite pengar till hennes släktingar i hennes hemland. Så idag under lunchen gick jag till ett sådant ställe som erbjuder Western Union “skicka pengar”-tjänsten. Säkert och snabbt…

Mannen bakom disken, en kristen Arab, är krystat vänlig. Det skulle se bättre ut om han var vanlig. Tar emot pappret med ifyllt data om mottagaren och avsändaren med ett surt leende: “Tack, damen“.

Slår in datat… tick - tick - tick…

“Vill damen skicka pengarna i mottagarlandets valuta, i SEK, i € eller i $?” Jag svarar.

“Vill damen att mottagaren skall få pengarna idag eller imorgon?” Jag svarar.

“Då blir det såhär många kronor, damen.” Jag ställer pengarna på disken och inväntar växel (1,50 SEK) medan pengarna skickas elektroniskt.

“Var så god, damen.” Han ställer 1,50 SEK på disken.

“Tack så mycket, herren!” svarar jag för att hans ständiga “damen” verkligen stör mig, och innan ens jag uttalat hela ordet, kvävs jag nästan av sista “r”:et i “herren”… skyndar mig att lägga till:
“Nej! Inte herren, subhanallah. Aldrig i livet!”

Orden kommer ut, men det är för sent - det vidriga har jag redan gjort.

“Raditu billahi Rabben…” upprepar jag på vägen tillbaka till jobbet, genom insnöade gator, men det kniper sig i magen ändå… den där “herren” som jag uttalade kniper sig i magen.

Akta dig, syster, så att inte du också går på en sådan vidrig fason.

Bismillah.

Denna artikel läste jag nyligen på bosniska, och bestämde mig att översatta den till svenska för att kunna dela den med er:

I varje själ bor en ros. Det finns människor som vanvårdar sina rosor och det finns sådana som hjälper dem att växa, blomstra och dofta.

Det var en man som brukade kärleksfullt sköta om sin ros, ge henne näring och bry sig om henne. Men innan rosenknoppen hann blomstra i sin fulla skönhet, tittade han länge på henne och såg att den var på väg att snart bli till en riktig ros… men då märkte han även att det fanns törnen i stjälken… och han undrade - hur var det möjligt att en så urvacker blomma kan födas från ett skott som är så sptesig, så snarstucken…? Tanken gnagade honom allt mer, och han började negligera sin ros… gav henne inte näring och uppmärksamhet… tänkte inte på att ta hand om henne…

och innan hon hann blomstra till sin fulla skönhet, till en riktig doftande ros, vissnade hon…

Det händer många.

I varje människas själ finns en rosenknopp. Allah odlar henne inom oss när vi föds, och den har sina törn, sina brister.
Många människor ser bara törnen, brister - och de förtvivlar. De tror att inget värdefullt, väldoftande vackert någonsin kan växa sig från dem.
Aldrig realiserar de alla möjligheter som Allah hade gett dem, alla gåvor som Allah hade skänkt dem. De själva kan inte hitta rosen inom sig. Någon annan måste hjälpa dem hitta den rosen.

Låt oss hjälpa människor omkring oss att övervinna sina brister.
Om du hjäper en människa att hitta sin själs inre ros, kommer hon att övervinna törnen och hon skall alltid blomstra om igen, och dofta alltid på nytt.

Älska dina medmänniskor för Allahs skull!

Bismillah.

Citat i denna artikel är (delvis) tagna från Studio-Din.

Nya 1431 hijri år började i fredags, vilket innebär att Ashura dagen inträffar insha’Allah på söndag. Med anledning av detta, vill jag påminna mig själv och andra om värdet av att fasta Ashura-dagen, samt att Rasulullah Muhammad rådde oss att fasta den tillsammans med den nionde muharram (dagen före Ashura) och/eller med den elfte muharram (dagen efter Ashura). ´

Om du kan fasta åtminstone på lördag och söndag, gör det med förnyad niyyah och med hopp och tro om att Allah skall ta bort dina små synder genom den ibadah som är rekommenderad och gillad.

Imam Nawawi, rahimahullah, förklarade vilka synder avses när man talar om att göra bot genom vissa bestämda goda handlingar, så som att fasta Ashura-dagen: “Det är gottgörelse för alla små synder, dvs. den raderar alla synder förutom de stora”.

Sedan sade han: “Att fasta Arafat-dagen är botgöring för två år, att fasta Ashura dagen är botgöring för ett år, när tjänarens uttalande av ‘amin’ under salaat sammanfaller med änglarna raderas hans tidigare synder… allt detta är olika sätt att göra bot därför, om det finns små synder, skall de raderas genom detta och om det varken finns små elelr stora synder, skall det skrivas som goda handlingar och grader skall höjas, men om det inte finns små synder medan det finns stora synder då hoppas vi att stora synder skall väga lättare.” (Al-Majmu’, del 6).

Ibn Taymiyyah rahimahullah sade: “Botgöring som uppnås genom tvagningen, salaat, ramadanfastan, fasta på Arafat eller Ashura dagen avser bara små synder.” (Fatawa Ibn Taymiyyah, del 5).

Det finns sådana som lurar sig själva genom att förlita sig helt och hållet på att fasta Ashura dagen och/eller Arafat dagen, och de viskar till sig sjävla: “Fasta på Ashura dagen har tagit bort förra årets synder och sedan fast på Arafat dagen kommer att upphöja mina grader i akhira!”

Ibn Qayyim, rahimahullah, säger: “Men denne dagdrömmare fattar inte att ramadan och de fem obligatoriska böner (salaat) mer värda och bättre än att fasta Arafat och Ashura - och de är botgöring för synder begångna mellan dem om man avstår från stora synder.” (Fiqhs encyklopedi, del 31).

Medel till att ta bort stora synder i islam är tawbah (uppriktig ånger gjord med hela väsen till Honom Som tar emot ånger och förlåter mycket men straffar hårt).

Allah Den Upphöjde sade det som översätts till svenska som:

Säg, Muhammad, till Mina tjänare: “Om ni har gjort orätt mot er själva genom att överträda Mina bud, misströsta då inte om Guds nåd. Gud förlåter alla synder; Han är Den som ständigt förlåter, Den som ständigt visar barmhärtighet!”
(översättning av Koranen, XXXIX:53)

“Allah (Gud) förlåter alla synder” avser den som uppriktigt ångrar sig, och det är den som lämnar synden som han ångrar sig för, som beslutar med fasthet att inte återkomma till samma synd och som sorger i hjärtat för att han någonsin begått den synden.
Den här meningen öppnar ett helt nytt kapitel… Bara det att beskriva den sorgen som hjrätat känner när tawbah är sann, är ett omöjligt uppdrag.

Ett helt kapitel öppnas i hjrätat, men fingrarna följer inte, kan inte. Själviska fingrar kan inte skriva…

Bismillah

Är ALLA människor i behov att bli mjukare, mer barmhärtiga?
Nej. Det är vi inte.
Det finns olika personlighetstyper; och var och en behöver islam, och islam är till för var och en av oss, perfekt som den är.

Inte ALLA människor har Omar b. Khattabs personlighetstyp före islam, och därmed samma behov av islam, dvs.att islam väcker hans rahma mot Allahs skapelse och släcker hans råa vilda sida.
Det finns andra människotyper, som behöver islams visdom och perfektion av precis motsatta anledningar.

Och för att inte tala att vi lever i ett land som har kristen bakgrund, och därmed en extrem och förvriden syn på barmhärtighet.

Begreppet bör omdefinieras.

- VAD är barmhärtighet?

För en muslim är det, barmhärtighet i islam.

Något jag saknar i många föreläsningar som lär ut barmhärtighet i islam: islams visdom, helhetsbilden.

Det berömda exemplet av när Rasulullah Muhammad befriade Makkah tas gärna upp - alla är benådade, säger föreläsarna… så fint, eller hur.
Men mina goda medmänniskor - ALLA är inte benådade. Alla, FÖRUTOM några, är benådade.

Nej, Barmhärtighets Profet, Nåd till ALLA världar, exkluderar några få från den allmänna benådningen. Han gör det för att förnuftets roll och samhällsnytta, samhällsintressen är en viktig del av barmhärtigheten i islam - också.

Den delen glöms ofta bort.
Låt oss inte glömma att lära ut muslimsk integritet och förnuft till vår ungdom, den perfekta balansen mellan det som i Väst kallas för barmhärtighet och det förfinade förnuftet.

Tawhid - allt faller tillbaka till tawhid.
Människan är en HELHET. Tawhid avspeglas även i detta koncept av barmhärtigheten i islam, hur kan människor missa att inse det? SubhanAllah, det är så klart och enkelt, egentligen.
Islam är en helhetsreligion av förnuft OCH barmhärtighet.

- I lagen som Allah sände Moses a.s. med, var det obligatoriskt att ta hämnd, ingen plats för förlåtelse om man tror på Allah.

- I lagen som Allah sände Jesus a.s. med, måste man alltid vända andra kinden till.

- I lagen som ALlah sände Muhammad med (OBS! Muhammad - sista Sändebudet, Nåd till HELA mänskligheten & ALLA världar, fram till SLUTET av tiden… subhanAllah…!) så tar man hänsyn till flera faktorer:
1) det är det blott TILLÅTET med en hämnd i lika grad - titt för tatt, men då missar man Allahs Förlåtelse, för man är ute efter att tillfredsställa sin nafs här och nu och bryr sig inte just då om evigheten
2) det är HARAM att överstiga Allahs Gräns när man hämnas, dvs. att ge tillbaka med större ont än vad man lidit. Dessutom förlorar man Allahs Belöning i evigheten. Kolla: förnuftets roll i att kalla människan som underkastat sig Det Bestående Goda, till barmhärtigheten för Allahs skull! Mäktigt, wallahi!
3) Allah LOVAR att Han kommer att ge Sin Belöning till den som förlåter & glömmer den lidna personliga orättvisan för Hans skull
Detta - när det rör sig om förolämppning eller rättighet som är personlig, om någon förorättar DIG PEROSNLIGEN eller DIN familj. INTE om Allah, en
av Sändebuden a.s. eller islam förorättas. Det är EMOT islam att förlåta och glömma - för VARS skull skulle man göra det, subhanAllah?
4) Vi tar hänsyn till hur länge en människa varit i islam, och om hon är muslim överhuvudtaget…

Alla männikskor är inte samma.
Men islam är till för ALLA människor.

Vår da’wa vänder sig till människor som från början har det lätt att bli och förbli arga för sin egen skull, till dem som har svårt att förlåta när det är bättre för dem själva att förlåta och glömma för Allahs skull. Men nej, nafsen & ilskan är större (nauthubillah).

Vi glömmer ofta att det finns människor som från början har en benägenhet att förlåta och glömma allt och alla, och som har svårt att förbli arga, annars mår de själva inte bra (man uppfyller alltså ett själviskt behov när man förlåter andra). Sådana människor skall dawa vändas till också, för att få dem att inse: det att alltid förlåta och glömma är en berömvärd egenskap ENDAST om man förlåter en personlig orättvisa som man själv lidit och om man gör det medvetet för Allahs skull. Sådana människor skall dawa vändas till också.

Vi tänker ofta på den största gruppen, människor som först känner ilska när de själva blir förorättade, och även om Allah förorättas, och de vill hämnas. Människor som behöver lära sig att släcka sin vrede; och förlåta och glömma för Allahs skull - vilket är en av vägarna till Jannah och Allahs Förlåtelse. Det är ofta den gruppen av personlighetstypen som dawa vänds till, att lära ut tålamod, förlåtelse, barmhärtighet. Och det sker av en legitim aneldning: mänskligheten utgörs till största delen av den här personlighetstypen. Människor som lyder sin nafs, men kan talas till rätta, med rätta ord, människor som reagerar på barmhärtighet så att deras hjärtan mjuknar och de skäms för sin hårda reaktiuoon.

Sedan finns en tredje kategori människor, som jag verkligen vill inte vara nära till (för min imans skull, för jag är itne så stark i min iman och jag själv behöver vara med starka muslimer för att inte påverkas negativt), och det är de som alltid och bara ser sig själva som skapelsens centrum och saknar barmhärtighet mot allt och alla, saknar respekt eller fruktan mot ALlah och Hans Sändebud och Hans din, men är vålsamma, oförskämda och överträder alla gränser, mänskliga och gudomliga, när deras minsta lilla rättighet kränks. Dvs, kränka Allah och Allahs hela skapelse har de tillåtit sig själva att göra, men är inte redo att visa en uns mjukhet när de blir kränkta.

Det stör mig verkligen att vi ständigt glömmer en grupp av vår ummah, av mänskligheten; den tysta gruppen som inte är bra på att gapa högt och göra väsen ifrån sig, den grupp som behöver lära sig när deras överseende mot andras misstag och fel är en bra handling, och när den är skadlig ur ett större perspektiv (och därmed även för dem själva när de möter Allah).

När Makkah befriades - det är ett helt underbart exempel på sann barmhörtighet, när Rasulullah Muhammad tågar in i staden fullständigt fridfullt och befriar den utan att en enda droppe blod spills! SubhanAllah! Men varför glömmer vi så ofta att nämna det exemplet i dess helhet; med människor som blev undantagna från den allmänna benådningen?

Är den delen av ummah som behöver lära sig att bli arg för Allahs skull och att inte förlåta och glömma när islam kränks, exkluderad från vår dawa…? De behöver islam också.

Eller anser vi att allt är väl så länge man inte bryter mot barmhärtigheten så som den är definierad i västerländsk kultur (men som så sällan, nästan aldrig, kan man se hos västerlänningar - den kristna “vända andra kinden till” koden, i praktiken)?

För en människa som själv måste kämpa mot arrogans, är detta det enda som hon kan se i en annan människa, som försöker rätta sin ovana att bara förlåta till höger och vänster och försöker lära sig när och under vilka omständigheter hon skall bli arg för Allahs skull, och att vara UPPRIKTIG i sin ilska.

Det finns olika typer av människor, och islam är till för alla.

Utgångspunkten måste vara Domedagen.

Arrogans är, min medmänniska och syskon i islam, att anse sig bättre muslim än någon annan och se ned på andra från sin inbilska höjd - men iman är att anse alla andra vara bättre muslimer än en själv och ständigt försöka lära sig mer om islam, och tillämpa det man fått begripa. Att försöka inse när man är ensidig, och försöka förbättra sig själv i harmoni med islam. Så fort behovet finns att jämföra sig med andra (för att bevisa för sig själv att man är bättre än dem), så har man halkat. Det behovet har jag förresten under mina 40 sommrar, sett bara hos den gruppen av människor med “rödfärgade sinnen”, som har mycekt lätt att förlåta när Allah kränks, men släpper inte taget - inte ens för Allahs skull, när de själva förorättas (eller om det händer något som de själva upplever som orättvist mot dem). Se ned på en Allahs skapelse gör aldrig en människa som fruktar Allah och Mötet med Honom.

Det är upp till var och en att svälja sin stolthet, kämpa emot sin nafs och inse om man gjort fel eller ej - enligt den eviga perfekta barmhärtiga, förnuftiga religionen.

Det är inte bara barmhärtighet som den är definierad i kristendomen (”alltid vända andra kinden till”) rakt genom som gäller i islam.
Det är den balanserade helheten (tänk på tawhid) av hjärtat (där barmhärtigheten ligger) och hjärnan (där intellektet vilar) som är islams fullkomliga princip.

Frid.

Bismillah.

Denna artikel avslutar den lilla artikelserie i vilken jag har försökt resonera hur olika slags av prövningar genom människor påverkat min tro, det enda, det mest dyrbara jag (och var och en av oss) har.

Det absolut svåraste fallet - när troende muslimer själva har offentligt förorättat vår tro, av vilken anledning som helst, har jag medvetet kämpat emot den medkänsla som var på väg att växa sig inom hjärtat i några av fallen… tvingat mig själv att påminna mig själv om en av förfinade principer i den eviga lagen: allmänna nyttan är överlägsen och väger tyngre än den individuella skadan (orättvisan).

Muslimer som mobbar sina bröder, exkluderat dem från gemenskapen - jag svär vid Honom Som har min själ i Sin Hand, det spelar ingen roll om jag personligen är i den exkluderade gruppen eller inte, allt inom mig skriker: det är fel, det är fel, det är fel… det är mobbning, per definition! De borde ha visat hänsyn och vidsynhet, och låtit bli det som sårar några av muslimers innersta känslor, känslorna som har med deras förhållande till Allah att göra.

Praktiserande muslimer som varit i islam ett bra tag, som offentligt och inför kfr spottar på den eviga lagen. Å, kniven i hjärtat!

Man känner sig bara så trött och besviken. Medveten om att tålamod i sådana fall betyder att inte visa tålamod - precis tvärtom, om man vill förbli underkastad Källan av all godhet. Man känner hur denna slags sorg suger ut ens kraft, ens entusiasm, ens vilja att kämpa för det goda och det rätta med sin hjärtformade penna… ens tro blir lidande, subhanAllah… och det är allt man har.

Man hittar exempel bland följeslagarna , hur de handlade i liknande situationer med Rasulullahs godkännande, och det ger tillbaka ens kraft. Men i en troende människa lever sorgen för denna ummahs skull kvar.

Bloggarens kommentar: Bara till Allah kan den svaga människan vända sitt hjärta och be Honom om att läka det med Sitt Ljus.

Det har gått många somrar i detta liv. Men jag kan känna mig även idag så sorgsen, så hjälplös, så rådlös när jag får veta om alla förgiftade mellanmänskliga relationer muslimer emellan, daiier emellan, subhanAllah. Det är som om hjärtat skall spricka av sorg. Det är bara så. Påminns om att jahannams invånare till största del skall vara kvinnor och rika… och tanken vävs vidare…

Låt oss summera denna artikelserie: Vi prövas genom människor.

Vår tålamod bör vara för Allahs skull, och i vårt dagliga liv bör vi rent intellektuellt kunna urskilja olika situationer, beroende på:

1) vem/vilka det är som kränker (okunniga människor, islamhatare som väljer att blunda för sanningen när de hör fakta, nyblivna muslimer som ännu inte lärt sig om principerna i den eviga lagen, eller muslimer som har praktiserat ett bra tag och kan islam väl), samt
2) vem/vad kräner de (dig personligen för att du är muslim, dig personligen utan att de tänker på det att du är muslim, eller din Herre, din tro, din ummah eller en av Sändebuden, frid vare med dem alla).

Grunda sedan din känslomässiga och praktiska bearbetning av dessa situationer utifrån bästa exempel, se till att utforska dem och förstå dem väl, så att du inte vantolkar och tillämpar dem fel.

Må Allah stärka dig och mig, må Allah vägleda dig och mig för att alltid kunna tillämpa det lilla vi fått veta på det sättet som Allah älskar. Amin.

Må Allah förbarma Sig över oss alla i båda liv, amiin.
Må Allah göra oss av de som gör det goda och det rätta, amiin.

Alla dessa funderingar är mina egna, och om det finns något gott i dem är det bara tack vare Allah. Allt ont i mina ord är från det onda i min själ eller från djävulen den utstöttes påverkan på min själ. Må Allah skydda alla från det onda i mina ord och hjälpa det goda komma fram, amin.

Frid med er. Alla.

Bismillah.

I spåret av ett tidigare inlägg som handlar om den bästa skapelsens, Sändebudet Muhammads tålamod, önskade jag dela några helt egna tankar med er. Den här miniartikelserie är ett resultat av den önskan.

Nedan kan du läsa den andra artikeln i miniartikelserien som behandlar muslimernas tålamod under olika slags prövningar genom människor.

I första artikeln skrev jag om alla muslimers gemensamma prövningar, genom islamofober och deras kontinuerliga smutskastningar, lögner, attacker av lägsta grad på Sanningen, på Allah, på islam och på vår ummah. Här ingår även det att själv bli trakasserad av icketroende för att man är praktiserande muslim. Islamhatare är förnekare fyllda med blint hat, människor som har “funnit meningen med livet” genom vansinnet och hatet.

Slutsatsen i den första artikeln var att en sådan prövning inte är lätt, men att den bara stärker muslimernas tro, och att vi tänker på våra rättfärdiga föregångare, och lika så på våra andra oskyldiga bröder som torteras, mördas och förtalas bara för att de är muslimer. Allt detta, hela den svåra prövningen, stärker muslimernas tro.

Men, prövningar genom människor kommer från alla håll, vi kommer att prövas genom icketroende, men även genom troende muslimer. Vi prövas med varandra.

Sådana prövningar - orättvisor riktade endast mot dig personligen - som kommer från människor som faller ned i sujud till Allah Den Upphöjde upplever en troende själ som mycket svårare, de svider på en helt annan plan.

Därför att troendes förväntningar på andra troende männsikor är höga. Därför att vi är varandras spegel, därför svider det så mycket mer att se en muslim initiera en ond handling än att se en förnekare göra det.

Den lidna orättvisan gör ont i hjärtat, men sorgen i hjärtat är större än smärtan, den breder ut sig och täcker över den personliga smärtan. Den känsla av att vilja täcka över en muslims skamliga handling, och att skydda Allahs tjänare från det onda i dennes handling är för troende en spontan reaktion. Tacka Allah bara om du är en av dem, allt som är av godo är bara tack vare Hans Nåd. Grejen är att prövningar genom ens syskon saknar ofta en stärkande påverkan på ens tro. Den medkänsla för skapelser som underkastat sig Allah, medkänslan pga det onda de skickar framför sig själva är en svår börda för den förorättade troende själv.

Varför är det så? Därför att kärlek för Allahs skull är en del av ens shahadah.

Även när man förlåter och ber Allah förlåta ens bror, stannar medvetandet kvar om att ens bror har brutit det heliga bandet, bandet av la ilaha illaAllah, och man känner sig besmutsad själv, för vi är ju varandras spegel… det medvetandet gör att kärleken för ens bror försvagas… för troende älskar andra människor enligt graden av underkastelse till Källan av all godhet.

För några dagar sedan hörde jag en ung och klok daii säga: ha inga förväntningar på skapelsen, förvänta dig inget från skapelsen… för då kommer du att bli besviken.

Men då tänker jag: allt troende förväntar sig från annan troende är för Allahs skull, för att vi tillsammans faller ned i sujud till världarnas Herre, det är ingenting av dunya… det är därför som det gör så mycket ont i hjrätat när en muslim tar ifrån ens rättighet och sårar en - för att han därmed försvagar en del i ens shahadah och kränker det vackraste man har: islam, ummahs gemensamma skönhet.

Förväntar sig troende människor för mycket från muslimer? Inte, om man förväntar sig att vi inte är avundsjuka på varandra, att vi inte misstänker varandras motiv, att vi alltid letar efter 70 ursäkter innan vi dömer vår bror i islam, att vi tiger om varandras fel och tar upp dem i avskildhet (obs! om inte det är i allmänhetens intresse att ta upp dem offentligt), att din bror aldrig skall använda sig av din anförtrodda hemlighet för att såra dig på värsta sätt, där det svider som mest..? Allt detta är inte för mycket att förvänta sig från en annan muslim. Det är inte för mycket att förvänta sig att vi skall ha samma genuina medkänsla mot varandra - och att den underbara varma känslan inte är något personligt, utan att den bara är för Allahs skull…?

SubhanAllah, ibland känner man sig som ett litet barn, trots rynkorna i pannan… rådlös. Hittar inte stöd i det lilla som man hunnit läsa om följeslagarnas liv, förutom kanske ‘ifk-händelsen.

Men att jämföra sina bröders uttalanden med handlingar från hycklarna i Madinah känns ändå inte rätt, subhanAllah… det känns inte rätt, för man vet inte ens om ens tro är fri från hyckleri - hur skall då man själv veta vad som andra muslimers hjärtan gömmer…?

Man tänker på hadith-ul-’ifk… det hjälper ofta att tänka på den enorma orättvisan, och hur Allah gav lättnaden inom kort, efter floden av tårar. Man talar tyst med sin Herre och tänker på hur ingen skall förbli förorättad på Diins dag, hur alla räkningar skapelser emellan skall jämnas ut - men vem vet vilka orättvisor man själv har utsätt andra muslimer för…?

Må Allah förbarma Sig över oss alla. Amin.

Slutsatsen i denna artikel är: att bli förorättad av en muslim är en svårare prövning än att vara förorättad av en förnekare, för att den handlingen i värsta fall kan negativt påverka kärleken för Allahs skull som man kände innan orättvisan. Lika så, fullkomligt mänskligt är det att sår från någon man älskar gör värre ont än sår från någon man inte har lika nära band till. Exempel från Sändebudets tid kan troende människa ha svårt att relatera till pga sin begränsade kunskap eller insikt.

Avslutande artikeln i denna serie behandlar det svårtaste fallet, som är en kombination av de första två, och den kan du insha’Allah läsa snart på bloggen.

Bismillah.

I spåret av förra inlägget - som handlar om den bästa skapelsens, Sändebudet Muhammads tålamod, önskar jag dela några helt egna tankar med er. Tankar om prövningar genom människor, troende som icketroende, genom orättvisor som vi personligen lider och genom riktiga orättvisor, kränkningar mot vår tro, vår Herre och Hans Sändebud, frid vare med dem alla.

Prövningar.
Ja.

Islamofobin härjar vilt omkring dig.
Orättvisor… Lögner och förtal om islam som sprids med vinden, blir till luften människor andas in…

Reser mentalt till tiden i början av uppenbarelsen, när muslimerna var få, utsatta, torterade, fördrivna ur sina hem, hånade, förtalade, förlöjligade av sin tids mest äckliga lögnare.

Den här prövningen är muslimernas gemensamma prövning.

Islamofobin.
Prövningen som, i alla sina former, utgörs av Zulm (orättvisa, onda handlingar) som islamofober gör mot vår tro och mot oss. Det är de vars hatiska handlingar drivs av blindheten cementerad i deras frysta vener och av högmodet. Sådana prövningar är inte lätta, givetvis - det svider i hjärtat att bevittna hur lögner hyllas och hur Sanningen hänsynslöst smutskastas.

Men sådana prövningar har bara stärkt min tro, hur långt jag kan minnas. Prövningar där islamofober av alla slag, offentliga och dolda, attackerar min tro och mig personligen med lögner, förtal och äckliga påhitt om islam, Rasulullah Muhammad eller muslimer har alltid bara stärkt min tro. I denna kategori ingår alltså även det att själv bli attackerad för islams skull, att personligen bli påhoppad, verbalt eller fysiskt, pga man är praktiserande muslim.

Ja, sådana prövningar har bara stärkt min tro. Att tänka tillbaka på tiden när den bästa, mest tålmodiga skapelsen någonsin, Sändebudet Muhammad levde, att tänka på hans och följeslagarnas prövningar som förnekarna från Makkah brukade utsätta dem för, har alltid hjälpt och stärkt hjärtat.

Fortsättning foljer snart insha’Allah. I kommande artikeln har jag beskrivit mina tankar och delat mina känslor angående orättvisor som en muslim utsätts perosnligen till av andra muslimer.

Bismillah.

Abdullah Ibn Umar rapporterade: “En gång delade Profeten Muhammad något bland sina följeslagare . En man sade: “Den här fördelningen är inte gjord för att söka Allahs Ajur.” Jag gick till Profeten och berättade det. Han blev så upprörd att jag kunde se tecken av ilska i hans ansikte. Han sade: “Må Allah förbama Sig över min bror Moses, för han var förorättad mer och på värre sätt än detta; men han stod ut med allt med tålamod.”

(Sahih Al-Bukhari, bok 4, “Profeter”, volym 55, hadith 617)

Bloggarens kommentar: Underbara exempel på tålamod i praktiken finner muslimer i Allahs profeter, frid vare med dem alla. I denna korta, innehållsrika hadith, finner vi perfekt exempel för hur en muslim reagerar när han utsätts för förtal - han tänker på sina bröder i tron, sina föregångare som har haft det svårare än han själv, och istället för att växa den inre känslan av berättigad ilska mot sin Zalim, vänder han sin medkänsla mot sina bröder som har det svårare och tålmodigt genomgår svårare prövningar än han själv. Nyckeln är att vända uppmärksamheten ifrån “sin förorättade rättighet” till att momentant bli till medkänsla och syskonkärlek för sina goda, utsatta bröder i islam, som visar tålamod i prövningarna som är svårare eller längre pågående än hans egna.

Har du tänkt på att det finns två principer i islam när det gäller tålamod med sådana prövningar som folk anser som något dåligt som drabbar en (till exempel plötslig arbetslöshet, förlust av barn eller att man insjuknar i en obotlig sjukdom)?

- För hela livet är ju en kontinuerlig prövning, varje andetag är en prövning: prövningen “råkar” bara ibland vara i det som anses vara lycka i detta liv - typ rikedom, hög ställning, styrka, skönhet, stor familj, popularitet, och ibland är de något som anses som något olyckligt, som sjukdom, fattigdom, näraståendes död, dina nära &kära som sviker dig, krig, arbeteslöshet, det att länge vara förtalad från flera håll utan att kunna försvara sig och bevisa sin oskuld… exempel är många. Men väsentligt är allting i detta liv en prövning, ett test där vi visar vilka vi är i just den stunden och var någonstans vårt förhållande med Allah är i den stunden.

Just nu tänker jag på tålamod under sådana prövningar som allmänt anses som något dåligt som drabbar människan.

Det kan vara så att det är en plötslig, ovaäntad orättvisa, som i denna hadith - när en människa tillåter sig att väsentligt ifrågasätta Rasulullah Muhammads profetskap, genom att ifrågasätta (kränka) hans motiv, hans avsikt; och sedan att döma hans niyyah. Det gäller att inte brista ut i rättfärdigt självförsvar.

Alltså - tålamod visar muslim vid första slaget, när han först blir drabbad av olyckan, dålig nyhet eller förtal. Han skriker inte och öppnar inte heller munnen för att försvara sig. Allah är bästa Försvararen och Domaren över alla orättvisor. Men bara troende muslim kan vänta och visa tålamod, för han tror att han skall möta Allah.

Sedan kan prövningen fortsätta. Om man visar tålamod vid första slaget, men samma prövning bara vidgas. Andra barnet dör, tredje barnet också, sedan fjärde och femte och ens maka/make följer med dem; eller efter att ha blivit av med jobbet, blir man av med allt sparande, sedan förlorar man även sitt hus och allt man ägde i en brand; eller kan prövningen bestå i att förtal inte slutar utan bara sprider sig som elden från mun till mun, och vart man än går så möts man av samma skadeglada insinuationer eller rakt uttalade hemskheter… man har klarat av första delen i testet, att visa tålamod och inte reagera oislamiskt när “olyckan” först inträffar - men det tar inte slut där, och testet fortstätter och fortsätter och det verkar aldrig ta slut.

Men det är inte så. Allt i detta liv tar slut. Allt, sötma och bitterhet, värme och kyla, styrka och svaghet. Din tro består och den har du med dig in i evigheten, med dina goda handlingar.

Alltså - tålamod visar muslim vid långa upprepde prövningar. Det är en annan slags prövning, den är farligare för ens iman och svårare att bära ju längre den pågår. Sådana prövningar är ett gott tillfälle för djävulen att angripa troende och vilseleda honom. Men kom ihåg att Allah prövar Sina tjänare enligt graden av deras iman, för att Han önskar dem väl, för att Han vill att de skall klara av den prövningen och vägledas av ljuset på deras höger sida och framför sig på Domedagen.

Tänk, du troende själen, på Ayoub (frid vare med honom) och hans prövningar, den ena efter den andra. Slutet gott - allting gott, är allt som man kan säga dig om du är på den platsen.

Exempel att se upp till och sträva efter att är Alllahs profeter, frid vare med dem.