Bismillah.

I en av klassiska Sirah-böcker av Ibn Ishaq kan man läsa en besynnerligt sällsam händelse som får hårresahde effekt på den gudsfruktige, men fruktan blandas med sin motsats - kärlek. Hjärtat omskakas av fruktan, men den smälter av längtan… varje troende längtar att just han hade kunnat vara en del av den avlägsna tid när Allah Den Upphöjde, Den Vise, Den Milde sände Sin slutliga uppenbarelse till hela människorsläktet, till den vackraste, den mest fullkomliga skapelsen människan någonsin, till Sin älskade Sändebud, Muhammad . Den spelas upp i islams allra tidigaste historia, innan hijrah, när muslimerna fortfarande levde mitt bland sin tids blodtörstiga islamofober, under ständigt förtryck och fysisk tortyr. Tiderna var svåra, muslimerna var få, omringade av till synes en övermäktig fiende vars blinda hat höll på att äta upp dem inifrån.

Förnekarna ville inte att Ljuset och Sanningen skulle belysa mänskligheten av en enda enkla anledning: deras världsliga priviliegier var skyddade av deras faders tro.

Bland de mest kända islamofober, mest ihärdiga i sina försök att sätta stopp för Allahs Ljus (’authubillah!), var Abu Sufyan, Abu Jahl och Al-Akhnas.

Men Koranen i sig är mirakel, den är Allahs Ord. Den är gudomligt botemedel till hela människan och islam är vårt medfödda innersta behov - ingen människa föds utan det behovet.

Så även dessa bitna förnekare och aktiva islamhatare - föreställ dig deras mörka hjärtan och sök skydd hos Allah från ett sjukt och dött hjärta! - även de kände spår av det behovet, även de ville höra Allahs Ord. Men de kunde inte gå och lyssna på när Koranen reciterades - inte kunde de visa inför andra människor att deras innersta väsen dras till Allahs Ljus… de var islams svurna fiender. Men något gott fanns kvar, även i dessa hjärtan.

Ibn Ishaq skriver hur var och en av dessa tre förnekare gick ut nattetid i hemlighet, för att lyssna till Muhammad när han reciterade Koranen.

SubhanAllah… motsträviga känslor, när en troende föreställer sig den scenen! Hur troende längtar att just han själv hade varit där och lyssnat på den välsignade rösten, Allahs sista Sändebud när han själv reciterade Allahs Ord… så mycket kärlek inombords för Allah, för Allahs sista Sändebud, för Allahs Ord… och samtidigt skräms troende så att hjärtat krymper, när man tänker på att de som man avundas i denna situation lyssnade på Koranen med förnekares öron och med förnekares hjärta… och den troende söker skydd hos Allah från ett dött hjärta. Men vemodig längtan stannar kvar i bröstkorgen. Troende älskar att läsa om av Allah älskade profet Muhammad .

Så dessa tre förnekare gick ut nattetid och lyssnade när Rasulullah Muhammad reciterade Koranen, och de lyssnade ända fram till gryningen. Ingen av dem visste att de andra två var där av samma anledning. Först när de skulle gå tillbaka till sina hem, upptäckte de varandra - kan du föreställa dig deras överraskning att se de andra, och hur pinsamt det måste ha kännts att få bli upptäckt i en sådan handling! De rådde varandra att aldrig återkomma för att lyssna på Koranen, för de befarade att om andra - dem underordnade - Qurayshi såg att de drogs till Rasulullahs kallelse och Orden han reciterade, då skulle de kanske själva börja lyssna på Allahs Budskap och kanske deras hjärtan skulle öppnas för Sanningen - och det ville de absolut inte.

Men de återkom. Var och en av dem. De återkom nästa natt. Scenen upprepades, och de svor till varandra att aldrig mer återkomma och lyssna på Koranen.

Men de återkom nästa natt. Föreställ dig tre vuxna män, respekterade medlemmar i sin stad, som fångar varandra i den pinsamma situationen, efter att ha hela två gånger avlagt löfte om att inte upprepa något som de finner varandra nästa natt med att göra… trots sitt ord.

Tredje natten avlade de sina löften och svor att de aldrig någonsin skulle komma tillbaka. Och de gjorde inte det heller. Men vad var anledningen till att de inte återkom? Känslan av sann integritet, av att de värdesatte sitt ord…? Eller känslan av att det skulle bli pinsamt om andra människor avslöjade deras svaghet, lögnaktighet, avsaknad av ärlighet i bröstkorgen?

En tanke dyker upp i huvudet… idag säger man att en människa som saknar samvete visar ånger när hon blir upptäckt av människor i en ond handling - men den människan är inte ångerfull för det onda hon hade deltagit i, utan hon är ledsen och känner ånger över att hon låtit sig upptäckas. Det är precis vad denna situation påminner mig om. Var och en av dem kämpade hårt mot islam och mot Muhammads mission, kallade honom och islam med de värsta namn - ändå gick de själva om och om igen tillbaka till honom för att i hemlighet lyssna på Allahs Ord… hade de inte sett och avslöjat varandra, hade de med stor sannolikhet fortsatt att komma tillbaka…

Men subhanAllah, vilken skrämmande tanke: hur kan en människa känna sig så dragen till Allahs Ord, känna igen sanningen i dem, men fortsätta att förneka…? Hur…?

Bismillah.

Efter falske masih Dajjal som kommer att orsaka oordnin på jorden, skall Allah Den Upphöjde sända Isa a.s. tillbaka till jorden.

Isa a.s. skall stiga ner vid den Vita minaret i östra Damaskus i Syrien, iklädd i tvådelad väldoftande klädsel. Hans handflator skall vila på änglarnas vingar. En droppe faller ner när han a.s. sänker huvudet, och när han a.s. lyfter upp det, lyser det som en pärla. Varje förnekare som ens känner doft från hans a.s. andetag, skall dö. Jesus a.s. nedstigning skall ske bland den frälsta grupp som skall försvara Sanningen och strida mot Dajjal. Jesus a.s. skall stiga ner till jorden och till den gruppen vid början av bönen, och han a.s. skall be i församlingen efter gruppens imaam.

Ibn Kathir säger: “Den mest frekventa åsikten om hans a.s. nedstigning är den Vita minaret i östra Damaskus. I några böcker har jag hittat att det är Vita minaret öst om Damaskus moské”… I Damaskus finns ingen minarat som kallas Vita minarat, förutom den som finns bredvid Amawi-moskéni Damaskus. Detta är det mest sannolika, eftersom Jesus a.s. skall stiga ner medan ikamah för början av bönen ekar. Muslimernas ledare skall säga till honom: ‘Å du som är inspirerad av Allah, stig fram!’ Jesus a.s. skall svara: ‘Du bör stiga fram, ikamah är utropad för dig (som imaam).’ I en annan återberättelse står det att han a.s. skall svara: ‘Ni är imaamer till varandra, Allah Den Upphöjde har på så sätt hedrat denna ummah.’ (Muslim, 2/193-194. An-Nihaya,1/144-145)

Nawwas b. Sam’an återberättar Dajjals ankomst, och sedan Isa a.s. nedstigning. Rasulullah () säger: ‘När Allah Den Upphöjde sänder Isa a.s, maryams son, skall han stiga ner vid Vita minarat i östra Damaskus, mellan två väldoftande tygbitar, med handflatorna som vilar på änglarnas vingar. En droppe faller ner när han a.s. sänker huvudet, och när han a.s. lyfter upp det, lyser det som en pärla. Varje förnekare som ens känner doft från hans a.s. andetag, skall dö. Han a.s. skall leta efter Dajjal för att döda honom, och han a.s. skall hitta honom vid grinden inför staden Ludd, där Jesus a.s skall döda Dajjal. Sedan skall Jesus a.s, Maryams son, komma till den frälsta gruppen som Allah har bevarat, han a.s. skall vidröra deras ansikten och underrätta dem om Jannahs grader som är förberedda för dem.’ (Muslim, 18/67-68)

Bevis för Isas a.s. nedstigning

Bevis från Koranen

1. Allah Den upphöjde säger: När Marias son anförs som exempel på en gudom vid sidan av Gud, larmar ditt folk, Muhammad, och säger: “Är inte våra gudomligheter förmer än han?” Men de nämner honom bara för att få till stånd en diskussion. Ja, de är människor som finner nöje i diskussioner för deras egen skull! Han var ingenting annat än Vår tjänare, som Vi i Vår nåd kallade till profet och gjorde till en förebild för Israels barn. Och om Vi ville - invånare i Mekka! - kunde Vi låta änglar befolka jorden som era efterträdare. Hans återkomst till jorden skall vara ett tecken att den Yttersta stunden närmar sig; tvivla därför inte på den. Och säg, Muhammad: “Följ mig, detta är en rak väg! (Koranen, XLIII:57-61)

Dessa verser uppenbarades om Isa a.s, och i slutet av vers 61 står det att hans återkomst till jorden är ett tecken på den nalkande Domedagen. En annan kirayat ‘wa innalahu la alamun li ssa’a’ med fatha ovan harf AIN och harf LAM talar för detta, dvs. tecken på och antydning om den nalkande Domedagen. Denna kirayat återberättar flera lärda i tafsirvetenskapen: Ibn ‘Abbas, Mujahid m.m. (Tafsirul Qurtubi, 16/105, Tafsirul Tabari, 25/90-91)

Imam Ahmad har nedtecknat från Ibn ‘Abbas r.a, att han kommenterade denna versen ‘Hans återkomst till jorden skall vara ett tecken att den Yttersta stunden närmar sig’ med orden: “Det är Isa a.s, maryams sons, återkomst till jorden innan Domedagen.”

Ibn Kathir säger: “Det korrekta är att den personliga pronomen i tredje tredje singular formen avser Isa a.s., Maryams son, eftersom dessa verser (sammanhanget) är om honom.” (Tafsir Ibn Kathir, 7/222)

Han tyckte att det var långsökt att versen avser det som är givet till Isa a.s. (att återuppliva döda, att bota blinda, döva och andra sjuka). Ännu mer långsökt är några lärdas åsikt att pronomen ‘wa innahu‘ avser Qurani Kerim.

2. Allahs Ord: och för deras ord: “Vi har dödat Kristus Jesus, Marias son, som påstod sig vara Guds sändebud!” Men de dödade honom inte och inte heller korsfäste de honom, fastän det för dem tedde sig så. De som är av annan mening är inte säkra på sin sak; de har ingen verklig kunskap om detta utan stöder sig på antaganden. Det är med visshet så att de inte dödade honom. Nej, Gud upphöjde honom till Sin härlighet; Gud är allsmäktig, vis. Och bland efterföljarna av äldre tiders uppenbarelser finns ingen som inte före sin död tror på honom som Guds Profet och han skall vittna mot dem på Uppståndelsens dag. (Koranen, IV:157-159)

Dessa verser bevisar att judarna varken dödade eller korsfäste Isa a.s. Maryamas son, utan Allah upphöjde honom till Sig, som det står i Hans Ord: Och Gud sade: “Jesus! Jag skall kalla dig till Mig och Jag skall upphöja dig till Min härlighet och Jag skall rena dig från de beskyllningar som förnekarna av sanningen riktade mot dig. Och Jag skall sätta dem som följer dig högt över dem som förnekar dig ända till Uppståndelsens dag; då skall ni alla vända tillbaka till Mig och Jag skall döma mellan er i allt det som ni var oense om. (Koranen, III:55)

Bevis från Sunnah

Bevis om Isas a.s. återkomst är många och de är muttawatir*.

1. Abu Hurayra, r.a, berättar att Rasulullah () sade: “Jag svär vid Honom Som håller min själ i Sin Hand, det dröjer inte länge tills Isa, Maryams son, den rättvise härskare, återkommer till jorden. Han skall bryta korset, döda grisen, avbryta alla krig. Överflöd skall råda på jorden. En enda sujud skall vara värd mer än hela dunya.”

Abu Hurayra, r.a, säger sedan: “Läs, om ni vill: ‘Och bland efterföljarna av äldre tiders uppenbarelser finns ingen som inte före sin död tror på honom som Guds Profet och han skall vittna mot dem på Uppståndelsens dag’. (Koranen, IV:159)” (Bukhari 6/490-491, Muslim, 2/189-190)

Detta är Ab Hurayras, r.a, kommentar till denna vers om Bokens folk som skall tro på Isa, a.s. före hans död, alltså efter att han återkommer till jorden.

2. Jabir, r.a, berättar att Rasulullah () sade: “En grupp från min ummah skall ständigt försvara Sanningen, ända tills Domedagen. Isa, Maryams son, a.s, skall stiga ner och er imaam skall säga till honom, Led oss i bönen (var vår imaam)!, men Isa, a.s. skall svara, Nej, ni är imaamer till varandra, detta är Allahs nåd till denna ummah.” (Muslim, 2/193-194)

3. Huthayfa b. Usayd återberättar att Rasulullah (), när han () talade om Domedagens stora tecken, nämnde bl.a. Isaas, Maryams sons, a.s, återkomst till jorden.

4. Abu Hurayra, r.a, berättar att Rasulullah () sade: “Alla Profeter, a.s, är bröder, mödrar är olika, men tron är densamma. Jag är närmast Isa, Maryams son, a.s. av alla, eftersom det fanns inga profeter mellan oss. Han skall säkerligen återkomma! När ni ser honom, kän igen honom. (Ahmed, Musnad, 2/406)

* Mutawatir hadith är hadith som en stor grupp återberättar från en anna stor grupp och därför är det uteslutet att alla de kommit överens att ljuga om samma sak och på samma sätt. De lärda ställer fyra villkor för att en hadith skalla accepteras som mutawatir:
- Att gruppen som åternerättar är en större grupp
- Att grupper är stora i alla generationer (dvs. i alla återberättarkedjor) ända fram till det att hadithen nedtecknats. Stor grupp är en grupp av mer än 10 muslimer.
- Att det är historiskt omöjligt att dessa människor kommit överens om att ljuga, dvs. att de inte hade möjlighet till det (t.ex. pga att de levde i olika städer eller aldrig träffades).
- Att man själv har hört eller hört hadithen.

Hadither om Isa a.s. återkomst till jorden är alla mutawatir och finns i Sahih, Sunnan och Musnad böckerna, samt i sunnahs andra hadithböcker. De säger med högsta precision att Isa a.s. skall säkerligen återkomma till jorden i slutet av tiden.

Imam Ahmad b. Hanbal, rahimahullah, säger: “Grunden för dem som följer sunnah är: att hålla fast vid sahabas, r.a, praxis och att strikt följa deras exempel, att besluutsamt förkasta alla innovationer eftersom varje innovation är villfarelse. Sedan nämnde han några grundläggande trosprinciper och bland annat följande: ‘Tro på att den falske masih Dajjal skall komma och att mellans hans ögon skall det stå skrivet KAFIR. Tro att Isa a.s. skall stiga ner och döda Dajjal vid stad Ludds grinder’.” (Tabakatul hanabila, 1/241-243)

Bismillah.

Nedan är ett försök till översättning av en nasheed av Native Deen. Används som inspiration eller påminnelse under dessa väsignade dagar innan man gör de goda gärningar utöver de vanliga goda gärningar man är van vid att utföra. Texten är till en stor del skriven i första person.

Avsikter

Vaknar upp på morgonen, måste be. Skall jag verkligen göra det när ingen människa finns där att se mig?
Går till moskéen även när det är svårt. Gör jag det endast för Allahs skull, eller för att visa mig inför människor?
Skall skaffa nyttig kunskap och studera islam. Gör jag det för att andra skall beundra mig och anse mig vara kunnig?

Vad spelar det för roll om människorna respekterar mig, när allt detta inte är för Allahs skull, när jag vet att Han när som helst kan ta min själ, utan en enda uppriktig bön…?
Vad spelar det för roll om de säger att jag är någon, när jag inte får belöning för mina goda gärningar och när jag på Domedagen blir släpad med ansiktet mot marken för att allt det goda jag utfört bara var för människornas skull?

Dessutom vet jag att Allah har Makten att upphöja mig i deras ögon om det skulle behövas.

Jag bör alltid innerst inne ägna mina goda handlingar endast till min Herre, bara till Allah.

Är mina avsikter rena, gör jag allt endast för Allahs skull? När jag tittar djupt inåt, djupt in i hjärtat, har jag rätt niyyah?

Bär thoub och kufi, använder miswak och läder sockar så som Rasulullah Muhammad brukade göra. Gör jag det för att följa honom eller är jag ute efter lovord från människor?

Ger föredrag om islam till folk och citerar Hadith och Koranen. Gör jag det för att de skall tycka om mitt tal och lovprisa min kunskap?
Donerar till Islamiska Centra, skänker pengar så att Din kan växa. Gör jag det endast för Allahs skull, eller är det för att skryta inför människor?

Många ganger har jag funnit att mina avsikter är inte som jag vill att de skall vara… jag vet att jag börjar rätt, men djävulen närmar sig sedan med sina viskningar och jag glömmer att utan ren niyyah slösar jag bara min tid. Mina avsikter kan inte bringa mig belöning när de är sjuka.

Så jag vänder mig till Allah och bedjar till Honom att hjälpa mig att ägna alla mina goda handlingar bara till Honom.

Vad spelar det för roll om människorna föraktar mig - med Allah kan jag aldrig vara ensam.

Ya Allah, acceptera denna niyyah från unga muslimer som strävar efter att vara troende, så att den Dagen som Du mäter våra handlingar har vi gjort allt endast för att Du skall vara Nöjd med oss, för att Du skall förbarma Dig över oss, för att få Din Jannah för all evighet. Och belöna oss för dem som lyssnar, beaktar budskapet och ändrar sitt tillstånd till det bättre.
Allt gott som jag hittills skrivit överlämnar jag som en del i min tawbah. Och om det är välsignelser som Du sänder på min väg, ber jag Dig förvara dem till Domedagen för mig så kanske, kanske… en dag i Jannah människan kan titta tillbaka på detta liv och säga… ”Det var en underbar dag… det var ett underbart ögonblick.”

Bismillah.

Denna korta påminnelse är till mig själv först, och om du vill blir det en kort påminnelse även till dig.

Ikväll vid maghreb tiden har en av de heliga månaderna, dhul-hijjah, månaden av hajj börjat. Vikten av de första 10 dagarna i den månaden har varje muslim läst, lyssnat och funderat om själv, men denna påminnelse är framför allt till mig själv.

Världarnas Skapare och Herre svär i Koranen (se tafsir Ibn Kathir) vid första 10 dagar i dhul-hijja: detta är en väsignad tid, när millioner muslimer utför den rena trons sista pelare och millioner hjärtan ropar La bayk, Allahumma la bayk!.

Bukhari har nedtecknat från Ibn ‘Abbas r.a. att Rasulullah Muhammad sade: “Det är under dessa 10 dagar som Allah som mest älskar att tjänaren gör goda gärningar” (…)

Imam Ahmad har nedtecknat från Abdullaha ibn Omara r.a. att Rasulullah Muhammad sade: “Allah älskar som mest att tjänaren gör goda handlingar under dessa dagar, det finns inga andra dagar som kan jämföras med dem i detta. Därför, uttala mycket tahlil (laa ilaaha illaAllaah), takbir (Allaahu Akbar) och tahmid (alhamdulillah).

Muslim har nedtecknat från Aisha r.a. att Rasulullah Muhammad sade: “Allah befriar inte fler tjänare från elden än Arafat-dagen.”

Rekommenderat är det alltså att förstärka ibadah under dessa dagar. Allah älskar att tjänaren gör goda handlingar under dessa dagar, och Han älskar att vi görd et goda och det rätta alltid. Men dessa dagar är dagarna som Allah svär vid i Koranen.

Av goda handlingar som tjänaren kan göra är fasta, be nattbönen, recitera och begrunda Koranen, uttala tahlil (laa ilaaha illaAllaah), takbir (Allaahu Akbar), tahmid (al-hamdulilLah), göra tawbah, hjälpa de behövande, visa ihsan mot våra föräldrar (oavsett om de lever eller är döda).

Förstärk din ibadah under dessa tio dagar!

Bloggarens notis: detta inlägg inehöll från början en hadith för vilken läsaren Emma påstår är påhittad (visserligen utan att ange källan till sitt påstående) - se kommentarer till inlägget, varför jag tar bort hadithen under tiden jag väntar på hjälp från kunniga muslimer om bevis för att hadithen är god, autenstisk, svag eller påhittad. Enligt mitt bästa vetande var den bara svag.

Allah lägger inte på någon en tyngre börda än han kan bära. Det goda han har gjort skall räknas honom till förtjänst och det onda han har gjort skall läggas honom till last.