Bismillah.

Den överväldigande delen i den här artikelserien är en översättning från boken Iman av Nuaym bin Yasin.

Tawhid-ur-rubbubbiyah: att upprätthålla Allahs Enhet i Hans herravälde

Tawhid-ur-rubbubbiyah betyder att man har orubblig övertygelse om att Allah är Skaparen och Herren av allt, och att det inte finns annan Herre förutom Han.

Rabb på arabiska betyder Herre. Allahs rubbubbiyyah (herravälde) över Hans skapelse betyder att det är bara Han Som har skapat allt, att det är bara Han Som är Herren över hela skapelsen, att bara Hans Vilja sker, att bara Han styr över skapelsen och att Han Allena upprätthåller hela skapelsen.

Tawhid-ur-rubbubbiyah betyder därför att man tror att det inte finns någon annan Skapare och Herre förutom Allah, att det inte finns någon annan som ger liv och död till skapelsen förutom Alah, att det inte finns någon annan som kan skada eller hjälpa, att det inte finns någon annan som kan höra människans bön och hjälpa henne när hon är i hopplös situation och ropar på hjälp; att det inte finns någon annan som ger och tar, att det bara är Allahs Vilja som sker.

Skapelsen är Hans och Han befaller över allt. Välsignad vare Gud, världarnas Herre!
(översättning av Koranen, Al-A’raf, VII : 54)

I tawhid-ur-rubbubbiyah ingår även tro på Allahs qadr, att allt som sker, sker med Allahs Vilja, Makt, Kunkspa och Beslut, för att Han har bestämt att det skall ske. Med andra ord kan man säga att tawhid-ur-rubbubbiyah betyder att man inser och tror att ingen annan förutom Allah verkar, skapar, styr, bestämmer, förändrar, riktar, ger liv och död, ökar och minskar, samt härskar i hela universum.

Hela universum existerar på Laa ilaaha illaAllaah (Det finns ingen annan gud värd dyrkan förutom Den Ende Sanne gud, Allah), som tawhid-ur-rubbubbiyah är en del av.

Tawhid-ur-rubbubbiyah beskrivs mycket klart i Koranen. Nästan att det inte finns en surah utan att Allah nämner direkt eller indirekt, tawhid-ur-rubbubbiyah.

Tawhid-ur-rubbubbiyah är som grund till andra kategorier av tawhid:

* Endast Den Ende Sanne Skaparen och Herren är värd all slags dyrkan, ingen annan. Dyrkan: ödmjukhet, underkastelse, tacksamhet, dhikr (åminnelse, att prisa), böner (duaa), hopp, fruktan osv. All dyrkan kan ägnas endast mot Honom Som har absolut herravälde och Som styr över hela skapelsen. Tawhid-ur-rubbubbiyah är därför grund för tawhid-ur-uluhiyyah.

* Å andra sidan, så finns ingen annan förutom Den Ende Sanne Skaparen och Herren som är värd alla perfekta attribut och egenskaper av storhet, skönhet och fullkomlighet. Sådana perfekta egenskaper kan endast Han Som Är Herre över hela skapelsen, alltså världarnas Herre, inneha. För, herravälde kan inte tillskrivas till någon som inte är levande, som inte ser, inte vet, inte hör, som är vanmaktig, som inte kan utföra allt han vill, eller som inte är fullkomlig i alla sina egenskaper, i sitt tal och i sina handlingar. Tawhid-ur-rubbubbiyah är därför grund för tawhid-ul-asmai-was-sifaat.

Därför nämns tawhid-ur-rubbubbiyah i Koranen i sammanhang av hamd (uttryck av tacksamhet till Allah), ibadah (underkastelse, ödmjukhet, kärlek och tillgivenhet till Allah) samt i sammanhang när Allahs Vackra Namn och Attribut förklaras.

Varje muslim reciterar hamd i varje rakaa’t surat Al-Fatiha:
Lov och pris tillkommer Gud, världarnas Herre
(översättning av Koranen, Al-Fatiha, I:2)

Allt lov och pris tillkommer Gud, himlarnas Herre, jordens Herre och Herren över alla världar!
(översättning av Koranen, Al-Jathiyah, XLV:36)

Allah beordrar oss i Koranen att underkasta oss bara Honom:
Säg: ”Guds ledning är den sanna ledningen och vi har blivit befallda att underkasta oss världarnas Herre”
(översättning av Koranen, Al-An’am, VI:71)

Allah säger i Koranen att vi skall vända oss bara till Honom och sträva efter Hans välbehag:
Säg: “Min bön och all min andakt, mitt liv och min död tillhör Gud, världarnas Herre”.
(översättning av Koranen, Al-An’am, VI:162)

Allah säger i Koranen att människan skall inte ta någon annan som sin beskyddare:
Säg: “Skulle jag söka en annan beskyddare än Gud, himlarnas och jordens Skapare, Han som livnär oss men själv inte intar föda?” Säg: “Jag har blivit befalld att vara den förste av dem som underkastar sig Guds vilja och jag har befallts att inte sätta något vid Guds sida.”
(översättning av Koranen, Al-An’am, VI:14)

När det gäller att rikta sin bön (duaa), säger Allah i Koranen det som översätts som:
Er Herre är förvisso Gud som skapade himlarna och jorden under sex dagar och som tronar i Sin allmakts härlighet över skapelsen. Han låter natten svepa dagen i sitt mörker - den ena följer den andra i snabb följd. Sol, måne och stjärnor lyder Hans bud. Skapelsen är Hans och Han befaller över allt. Välsignad vare Gud, världarnas Herre!
Åkalla er Herre i det tysta med ödmjukt sinne; Han älskar inte dem som går till överdrift.
(översättning av Koranen, Al-A’raf, VII : 54-55)

Om ibadah säger Allah i Koranen:
Varför skulle jag inte tillbe Honom Som har skapat mig? Det är till Honom som ni alla till sist skall föras åter.
(översättning av Koranen, Yaa-Siin, XII : 22)

Människor! Tillbe er Herre, som har skapat er och dem som levde före er - kanske skall er gudsfruktan fördjupas - Han som har skapat jorden som en viloplats för er och rest himlen som ett valv och låtit vatten strömma från skyn och därmed frambringat frukter för er försörjning. Sätt därför inte medgudar vid Guds sida, då ni vet att Gud är utan like.
(översättning av Koranen, Al-Baqarah, II:21-22)

Sannerligen är bara Skaparen av himlarna, jorden och allt som de håller Den Ende Som är värd att människan accepterar Honom som Gud och Beskyddaren, fullständigt underkastar sig endast Honom, endast till Honom riktar sina böner och bara Honom ber om hjälp.

Å andra sidan, kopplar ihop Allah i Koranen tawhid-ur-rubbubbiyah (som avspeglas i Hans herravälde över hela skapelsen, över hela universum och att det är bara Han Som upprätthåller hela skapelsen) med tawhid-ul-esmai-was-sifaat. Begrunda Ayat-ul-Kursi:

Allah - det finns ingen gud utom Han, den Levande, skapelsens evige Vidmakthållare. Slummer överraskar Honom inte och inte heller sömn. Honom tillhör allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär. Vem är den som vågar tala för någon inför Honom utan Hans tillstånd? Han vet allt vad människor kan veta och allt som är dolt för dem och av Hans kunskap kan de inte omfatta mer än Han tillåter. Hans allmakts tron omsluter himlarna och jorden. Att värna och bevara dem är för Honom ingen börda. Han är den Höge, den Härlige.
(översättning av Koranen, Al-Baqarah, II:255)

Sannerligen, Den Som har skapat hela universum är Den Ende Som lever, Som inte dör, Som upprätthåller allt (som Han har skapat), Som vet allt, Som styr över allt, Som är Den Höge, Den Härlige. Begrunda vidare följande ord i Koranen:

Vi har skapat människan och Vi vet vad hennes själ viskar till henne; ja, Vi är närmare henne än hennes egen halspulsåder.
(översättning av Koranen, Qaaf, L:16)

Skulle inte Han, Skaparen, känna det som Han har skapat, Han, den Outgrundlige som genomskådar allt, som är underrättad om allt?
(översättning av Koranen, Al-Mulk, LXVII:14)

Sannerligen, Den Som har skapat skapelsen vakar också över den och vet allt vi gör.

Det finns människor som erkänner att Allah waza’ajjal är Skaparen och Herren av allting, men sätter andra gudomar vid Hans sida och tillber andra gudomar förutom Honom. De erkänner inte heller att Allahs Vackra Namn och Attribut av fullkomlighet tillhör bara Honom och att ingen annan besitter dem: de förnekar några av Allahs Egenskaper eller jämför dem med skapelsens ofullkomliga egenskaper, eller tolkar Allahs Attribut genom metaforer, utan att ha grund för det de gör. Dessa människor har inte lämnat kufr, de har inte trätt in i iman.

Allah Den Upphöjde berättar i Koranen om människor (hycklare, mushriqiin) som erkände att Allah är den Ende Skaparen av allting, men trots det dyrkade de och tillbad andra vid Hans sida och därmed förblir de mushriqiin: för att de inte förstod, trodde på och tillämpade varken tawhid-ul-ulluhiyyah eller tawhid-ul-esmai-was-sifaat. Allah beskriver dem i Koranen:

Och de flesta av dem, om de alls tror på Allah, sätter medhjälpare vid Hans sida.
(översättning av Koranen, Yusuf, XII:106)

En berömd mufassir, Al-Mujaahid, skriver följande i sin tafsir av denna vers: ”Deras tro i Allah består i det att de tror att Allah har skapat oss och att Han upprätthåller skapelsen, men trots det, tillber de och dyrkar andra förutom Honom.”

En del av de tidiga lärda (bl.andra en av de stora lärda, Ibn Qayyim, rahimahullah) skriver: ”Om du frågar dem vem som har skapat himlarna och jorden, svarar de visst: ‘Det är Allah’ men trots det dyrkar de andra väsen vid sidan om Honom.”

Allah Den Upphöjde säger i Koranen att även hycklarna (mushriqiin) trodde att Han var Skaparen, Upprätthållaren och Herren:
Och om du frågar dem som dyrkar andra väsen vid sidan av Gud, vem som har skapat dem, svarar de helt visst: “Det är Gud.” Hur förvirrade är inte deras begrepp!
(översättning av Koranen, Al-Zukhruf, XLIII:87)

Säg: “Vem förser er med det i himlen och på jorden som ni behöver för er försörjning? Vem har makten över hörsel och syn? Vem låter livet spira ur det som är dött och låter döden stiga fram ur det levande? Och vem styr skapelsens ordning?” På detta kommer de att svara: “Det är Gud.” Och du skall säga: “Skall ni då inte frukta Honom?
(översättning av Koranen, Yunus, X:31)

Från den här versen framgår klart och tydligt att det inte räcker att man tror på Allah som Herren, Skaparen och Upprätthållaren för att ens tro skall vara accepterad, om man samtidigt tillber andra väsen och ’gudomar’ vid Allahs sida och/eller förnekar/förvrider Allahs vackra Namn och Attribut som perfekta och sådana som Han uppenbarat för oss, och som ingen annan förutom Han besitter.

De flesta människorna förnekar inte Allah som Skaparen, Herren och Upprätthållaren, men deras kufr består i att de ägnar sin ibadah (dyrkan) till andra förutom Honom.

Bismillah.

Den överväldigande delen i den här artikelserien är en översättning från boken Iman av dr. Muhammad Nu’aym Yasin.

I den berömda hadithen om arkängeln Gibriil a.s. som hade kommit till Rasulullah för att lära ut religionen, definieras dyrkans nivåer: islam, iman och ihsan genom sina pelare. Iman har 6 pelare, nämligen: att tro på Allah, på Hans änglar, på Hans Böcker, på Hans Profeter (frid vare med dem), på Domedagen (Yaum-il-aakhiri) och att allt som sker, gott som ont, sker med Allahs Vilja.

Ens tro är inte accepterad förrän man tror i dessa pelare så som de är förklarade i islams källor: Koranen och sunnah (Sändebudet Muhammads tradition).

Amentu billahi.
Amentu billahi – jag tror i Gud (Allah) - betyder att man har fast övertygelse om att Allah är Herren och Skaparen av allt; att ingen annan är värd att tillbes och dyrkas med salaat, duaa, bönen, med fastan, med hopp, med fruktan, med dhikr, med underkastelsen och lydnad; samt att bara Han innehar Fullkomliga Attribut och Egenskaper, att ingen efterliknar Honom i Hans Väsen eller Egenskaper och att Han är absolut fri från all ofullkomlighet.

Att tro på Allah är trons (imans) första pelare som består av tre kategorier:
1. tawhid-ur-rubbubiyyah: att upprätthålla enheten i Allahs herravälde
2. tawhid-ul-ulluhiyyah: att upprätthålla enheten i dyrkan av Allah
3. tawhid-ul-esmai-was-sifaat: att upprätthålla enheten i Allahs Namn och Egenskaper

Alla dessa tre kategorier ingår i betydelsen av tron på Allah, som är imans första pelare.

I kommande tre artiklar har jag för avsikt att lägga ut förklaringen av dessa tre kategorier så som Allah har uppenbarat i islams autentiska källor, Koranen och Rasulullah Muhammads autentiska sunnah (tradition), och som de första generationer muslimer var på.

Bismillah.

Tillbaka från en systerträff, där vi talade om tawhid och niyyah. En hadith som vi inte hann ta med, men som är väldigt stark och talande, passar till att bli ett eget lilla inlägg på bloggen.

Jundub berättade: Rasulullah sade: ”Den som avsiktligt låter människor höra om hans goda handlingar, med avsikten att vinna deras beröm – Allah skall avslöja hans riktiga avsikt för människor på Domedagen; och den som avsiktligt gör goda handlingar offentligt, för att skryta och bli berömd – Allah skall avslöja hans riktiga niyyah för människor på Domedagen.”

(Al-Bukhari, 8/76/506)

Med andra ord, Allah skall avslöja hycklaren, hans avsikt, hans hjärtas tillstånd och förnedra honom inför männsikor på Domedagen. Han kommer att förnedras inför dem, till vilka han hade ägnat sina handlingar i stället för Allah.

Bismillah.

Ziyad b. ‘Ilaqa berättar: ‘Jag hörde när Mughira b. Shu’ba sade att det blev solförmörkelse samma dag som Rasulullah Muhammads son Ibrahim dog. Sändebudet sade: “Sannerligen är solen och månen två av Allahs tecken. Förmörkelse sker inte på grund av att någon människa dör eller föds. Därför, när ni ser förmörkelse, tillbe Allah, och gör salaat tills förmörkelsen går över”.‘

Kitab-ul-janna’iz
(Boken om begravningsbönen)

Gudomlig tjänst hölls över varje muslims lik, ung eller gammal; den hölls till och med över ett spädbarn som bara levt några ögonblick. En muslim öppnar ögonen med klang av adhan i öronen, där han får höra att han är en moralisk varelse med etiskt och andligt ansvar som är långt viktigare än hans fysiska behov och begär. Han bör leva detta liv med fast tro om universums Skapare och Hans gudomlighet (att det inte finns någon annan gud förutom Honom). Och han bör sedan leva sitt liv i denna värld som en uppriktig och hängiven anhängare av Rasulullah Muhammad , för det är genom Muhammad som han har fått full information om Allahs Vilja och livets Gudomliga Kod. I hans rena och klara sinne är inpräntat också att salaah upphöjer människans själ och att i hans framgång i denna och i nästkommande värld är i den. Med detta heliga budskap börjar han sitt liv i dunya. Båda vägar visas honom, vägen av rättfärdighet och religiös fromhet och vägen av ondska och förnekelse, och han har sedan fått valfrihet att välja den väg han tycker om. Efter att ha förbrukat den tid på jorden som han blivit tilldelad, kallas han tillbaka till sin Herre.

När själen lämnar kroppen, görs förberedelser för hans sista farväl. Hans kropp tvättas och parfymeras innan den sveps in i vita lakan. Sedan ber församlingen jannazah-bönen medan hans lik ligger framför imamen. I bönen ber man Allah att förlåta den döde hans små och stora synder, för alla hans fel och man ber Allah att förbarma Sig över den döde och låta honom in i Sin Barmhärtighet.

En muslim träder in i denna värld med adhan och iqamah, och världen tar avsked från honom med jannazah-bönen och duaa till Allah att vara god mot honom i hans himmelska hem.

I jannazah-bönen finns varken adhan eller iqamah, vilket har en mycket djup mening. Det medför att adhan och iqamah för hans jannazah-bön redan är utropade - när han föddes. Därför vaknar han (till dett liv) med insikten om det faktum att han bör leva hela sitt jordiska liv med en sådan trogen och fokuserad gudsfruktan, som en tjänare som väntar på att salaah skall börja efter det att adhan och iqamah har utropats.

(Muslim bok 4, hadith 1995)

Bismillah.

Bland dem som skall få del av fay är de fattiga och utvandrarna som tvingats att lämna sina hem och sin egendom och överge ondskans rike för att söka Guds nåd och Hans välbehag och som ger sina bidrag i kampen för Guds och Hans Sändebuds sak. De är de som har en sann och uppriktig tro.

Till dem hör också de som var bofasta i staden och antog tron före utvandrarnas ankomst, och som med kärlek bemötte alla som sökte tillflykt hos dem och inte missunnade dem vad de fick ta emot, utan tvärtom gav dem företräde, trots att de själva måste göra uppoffringar. De som värjer sig för girighetens frestelser - dem skall det gå väl i händer.

De som kommer efter dem ber: “Herre, ge oss Din förlåtelse och förlåt våra bröder som gått före oss i tron, och låt inte ovilja mot någon troende bli kvar i våra hjärtan! Herre! Du ömmar, full av barmhärtighet, för Dina tjänare!”
(översättning av Koranen, LIX:8-10)

Bloggarens inledande ord: Inlägget består till största del av översättning av tafsir av dessa verser från Ibn Kathir, men några få meningar är mina egna, för att sätta det hela i sammanhang med det som denna blogg handlar om.

Allah den Upphöjde beskriver och förklarar tillstånd av de fattiga som bör få en del av fay. Det är:

“de fattiga och utvandrarna som tvingats att lämna sina hem och sin egendom och överge ondskans rike för att söka Guds nåd och Hans välbehag”

Det betyder att de hade lämnat sina hem och sade ifrån till sitt onda folk, och skyndade sig till Allah och Hans sista Sändebud , allt detta för att de ville Allahs nåd och välbehag. Det är de som bekräftar det som deras tunga uttalar med handlingar, de är de främsta bland muhaajiriin. Direkt efteråt berömmer världarnas Herre Ansaarin (Madinah-borna) och beskriver deras dygder: ära, ädelhet, avsaknad av avund mot sina bröder muhaajiriin från Makkah, osjälviskhet när de delar av det som Allah hade skänkt dem med sina emigrerade bröder även när de själva har brist.

Till dem hör också de som var bofasta i staden och antog tron före utvandrarnas ankomst, och som med kärlek bemötte alla som sökte tillflykt hos dem och inte missunnade dem vad de fick ta emot, utan tvärtom gav dem företräde, trots att de själva måste göra uppoffringar. De som värjer sig för girighetens frestelser - dem skall det gå väl i händer.

“De som var bofasta i staden och antog tron före utvandrarnas ankomst” är Madinah-borna, Ansaarin, som hade bebott Madinah före emigranterna, och som hade antagit tron före många av utvandrarna från Makkah. ‘Umar ibn Khattab r.a. sade: “Jag efterlämnar till den nästa khalifa de första muhaajiriin (utvandrarna från Makkah), han bör lära ut deras rättigheter till dem och skydda deras värdighet. Jag efterlämnar testamente att ni behandlar väl ansaarin, dem som ‘var bofasta i Madinah och antog tron före utvandrarnas ankomst’ att ni accepterar deras välgärningar och förlåter deras fel.”
(Sahih Al-Bukhari)

Ansaarin älskar utvandrarna (muhajiriin) för Allahs skull - deras själar är ädla och hederliga, de älskar muhajiriin och hjälper dem med sin egendom. Imam Ahmad rahimahullah har nedtecknat att Anas r.a. sade:
Muhajiriin brukade säga: “Ya Rasulullah, vi har aldrig sett ett folk som det här folk till vars stad vi har emigrerat (Ansaarin): de ger mycket när de själva har det knappert, och när de har lite mer, skänker de utan räkning. De har delat med oss av vad de har, så att vi inte behövde bry oss om vad vi skall äta och var vi skall bo. Och de har varit med oss i stunder av glädje, så vi fruktar att de skall få all belöning.” Rasulullah svarade: “Nej, det kommer inte att ske. Tacka dem och gör duaa till Allah för dem!” (så skall ni få er belöning för er tacksamhet och syskonkärlek)

Allah beskriver Ansaarin som folk med rena hjärtan, som inte känner ens ett spår av avund mot muhajiriin på grund av deras ärade ställning och att de nämns först - och det är en gåva från Allah. De själva har det knappert men de ger hellre till de fattiga emigranterna än behåller det lilla de har för sig själva. När alla är i nöd, ger de först till andra. Detta är den sannan osjälviskhet och lättnad i bröstkorgen som Allah skänker till Sina goda tjänare.
Al-Bukhari citerar ord från Abu-Harayrah r.a: En man kom till Rasulullah och klagade: “Ya Rasulullah, jag är i nöd och behöver hjälp.” och Sändebudet hänvisade mannen till sina hustrur (att få mat och förnödenheter), men Rasulullahs hustrur hade inget, subhanAllah… Då sade Rasulullah Muhammad : “Finns det någon här som skall ikväll ta emot den här mannen som sin gäst, må Allah förbarma Sig över honom (så som han förbarmar sig över den här Allahs skapelse i nöden)?” En ansari stod upp och svarade jakande. Så gick han till sitt hem med sin gäst och sade till sin hustru: “Det här är Rasulullahs gäst, behandla honom väl!” Hustrun svarade: “Jag svär vid Allah, jag har bara maten så att det räcker för barnen.” och ansarin sade till henne: “När det blir dags att äta, få dem att sova och släck ljuset. Ikväll skall vi fasta.” Hon gjorde så.
Nästa morgon gick mannen (gästen) till Rasulullah , som sade: “Allah Den Upphöjde ler åt den mannen och kvinnan!”…

… och det var då Allah Den Upphöjde uppenbarade orden: “… inte missunnade dem vad de fick ta emot, utan tvärtom gav dem företräde, trots att de själva måste göra uppoffringar.”

Al-Bukhari, Muslim, At-Tirmidhi, An-Nasa’i från Fadl ibn Gazwan - alla de har nedtecknat denna historia. I hadithen som Muslim har nedtecknat får vi veta vem den här ansarin var: det var en av de ädla följeslagarna, Abu-Talha, r.a.

Versen avslutas med orden “De som värjer sig för girighetens frestelser - dem skall det gå väl i händer.” Världarnas Herre förtydligar ännu en gång att de vars bröstkorg är öppen, de som med lätthet och glädje delar med andra av det de fått från Allah, är de som får slutliga segern. Det här är en av muhsinins egenskaper, nämligen osjälviskhet för Allahs skull, öppen bröstkorg och gärningar endast för Allahs skull - uppriktighet i deras handlingar.

Ahmad skriver att Jabir ibn Abdullah återberättade Rasulullah Muhammads ord: “Dra er för att begå våld, för våld skall vara Domedagens mörker, och akta er för girighet, för girigheten har förstört de som levt före er: den fick dem att spilla blod och tillåter det som Allah hade förbjudit.” (Sahih Muslim)

De som kommer efter dem ber: “Herre, ge oss Din förlåtelse och förlåt våra bröder som gått före oss i tron, och låt inte ovilja mot någon troende bli kvar i våra hjärtan! Herre! Du ömmar, full av barmhärtighet, för Dina tjänare!”
Det här är den tredje gruppen vars fattiga har rätt till fay: muhajiriin, ansaarin och de rättsinniga människor som följde i deras spår, så som Allah säger:

Föregångsmännen, de första av dem som utvandrade och de första hjälparna, och de rättsinniga människor som följde i deras spår - Gud är nöjd med dem och de är nöjda där de njuter Hans gåvor…
(översättning av Koranen, IX:100)

“De rättsinniga människor som följde i deras spår” är de som följer dem i att utföra goda handlingar, utmärkta dygder prydde dem, de gör duaa både offentligt och i avskildhet för sina bröder. Därför sade Allah det Han sade i den här versen.

Bismillah.

‘Abdullah bin ‘Umar r.a. berättade:

Sad bin ‘Ubada blev sjuk och Profeten Muhammad med ‘Abdur Rahman bin ‘Auf, Sad bin Abi Waqqas och ‘Abdullah bin Masud besökte honom för att se hur han mår. När Profeten kom dit, var hans familj samlad kring hans sjukbädd, så Rasulullah frågade: “Har han dött?” De svarade “Nej, ya Rasulullah.” Profeten började gråta och när de såg det, grät de med honom.

Han sade: “Skall ni lyssna? Allah straffar varken för att ni faller tårar eller för att era hjärtan sorger, utan Han straffar eller förlåter för det här.” Han pekade på sin tunga och sade: “Den avlidne straffas för sin familjs tjut och jämmerskri över honom.”

‘Umar brukade slå med käppet, kasta stenar mot, och kasta damm i ansikte på dem som jämrade over sin döda. (Bukhari 2/23/391)

Bismillah.

Min kusin har gått bort. Vi tillhör Allah och till Honom är vår återvändo.

Allah Den Vise Den Milde Den Barmhärtige Den Nåderike tog tillbaka hennes själ igår, bara en vecka efter att Han hade skänkt henne en frisk sonson. Livets cirkel fortsätter.

Jannazah är idag i Sarajevo, Bosnien.

Vi föds - nedräkningen börjar i samma stund.
Vi vaknar, och vet inte om vi skall lägga oss den kvällen.
Vi lägger oss, och vet inte om vi skall vakna till fajr eller om vi redan bett vår sista bön.

Rikta all din dyrkan endast till Allah och var god mot hela Allahs skapelse.

Abu Hurayrah berättade:
Rasulullah sade: “Era handlingar skall inte rädda er från jahannams eld.” De undrade: “Inte ens dig, ya Rasulullah?!” och hans svarade: “Nej, inte ens mig, om inte Allah förbarmar Sig över mig. Därför, utför era goda handlingar ordentligt, uppriktigt och med måtta; dyrka Allah på förmiddagen och på eftermiddag och under en del av natten; och antag alltid gyllene medelvägen - den leder till det yttersta målet (Jannah).”
(Bukhari, 8/76/470)

Abu Hurayrah r.a. berättade att Rasulullah Muhammad sade: “Allah Den Upphöjde sade: Jag har förberett för Mina fromma tjänare det som inget öga har skådat, och som inget öra har hört, och som inget mänskligt hjärta någonsin har känt, men Allahs Bok intygar och vittnar om det.”
Och han sedan reciterade: ”
Ingen människa vet vilka dolda skatter av djup glädje som väntar de troende som belöning för deras handlingar.
(översättning av Koranen, XXXII : 17)
(Muslim, 40/6780)