Bismillah.

Ibn al-Qayyim rahimahullah skrev och förklarade skillnaden mellan sann khushu’ och falsk khushu’ i sin bok Al-ruh:

“Sann khushu’ är när hjärtat känner sig medvetet och ödmjukt inför Allahs Storhet, när det är fyllt med bävan, fruktan och blyghet så att hjärtat är fullständigt ödmjukt inför Allah och det är som om det är krossat av fruktan, blyghet och kärlek, samt insikten och erkännandet av Allahs gåvor och sina egna synder. Det finns ingen tvekan att kroppen följer hjärtat i dess khushu’.

Falsk khushu’ är föreställning, något som man uppvisar för människor, medan hjärtat är tomt på khushu’. En av följeslagarna r.a. brukade säga: “Jag söker skydd hos Allah från falsk khushu’.”
Man frågade honom vad falsk khushu’ är, och han svarade: “När kroppen ser ut som om den har khushu’, men det finns ingen khushu’ i hjärtat.”

Den som känner sann khushu’ inför Allah är den som inte längre känner lågor av fysiska begär, hans hjärta är rent och belyst med Allahs Storhet. Hans egna själviska begär har dött tack vare fruktan och bävan som har fyllt och överväldigat hans hjärta så att hans fysiska förmågor har svalnat, hans hjärta har blivit förnämt och känner sig tryggt i dhikrullah, och Herrens frid sänker sig över honom. Så han har blivit ödmjuk (mukhbit) inför Allah, och den som är ödmjuk är den som är trygg och övertygad.

“Mukhbit” mark är lågt liggande och vatten stannar in i den. Hjärtat som är “mukhbit” är ödmjukt och tillfreds som en bit av lågt liggande mark dit vatten rinner och stannar kvar i den. Ett tecken på det är att man faller i sujud inför sin Herre i respekt och ödmjukhet, och man lyfter aldrig upp huvudet tills man möter Honom.

Ett arrogant hjärta, å andra sidan, är hjärtat som är nöjt med sin arrogans och lyfter upp sig själv som en bit av upplyft mark där vatten aldrig kan stanna kvar.

Det är sann khushu’.”

Vad gäller det att överdriva och falsk khushu’ - det är attityd av den som försöker att göra en stor föreställning av sin khushu’, men djupt inne är han fortfarande full av begär. Så, på utsidan verkar han ha khushu’, men dalens orm* och skogens lejon* lever kvar i honom och väntar på sitt byte.

Kommentar:
* dalens orm motsvarar straffet i efterkommande livet, skogens lejon föreställer döden i en berättelse om mannen som inte var villig att tänka på det oundkomliga, döden och efterkommande livet, och lät sig hänföras av denna världs sötma, så han glömde att förbereda sig inför det efterkommande livet och döden. Det som Ibn Qayyim vill säga, är att den som gör en stor föreställning av sin khushu’ är en hycklare, ett tomt skal, och hans yttre handlingar och utseende visar upp den skönhet som inte finns i hans inre. Det är en människa som är helt slukad av dunyas sötma och som inte ens tänker på döden och efterkommande livet, men han visar khushu’ utåt, för att få respekt från människor i dunya.

I islam faller allting tillbaka till tawhid. Lugnande tanke, tanke som inger trygghet. Ingen uppdelning, ingen hyckleri - bara ren, ärlig, klar helhet. Enhet. Khushu’ i dess helhet - inre och yttre khushu’ är sann khushu’.

Må Allah ära oss alla och stärka oss alla genom att låta oss ha sann khushu’. Amiin.