Bismillah.

Detta är andra delen i berättelsen om Mus’ab bin Umayrs r.a. ljusa exempel. Den första artikel hittar du här.

När Rasulullah Muhammad talade om Mus’ab bin Umayr r.a. brukade han säga: ”Det fanns ingen man i hela Makkah som såg bättre ut än Mus’ab. Det fanns ingen i hela staden som hade bättre kläder och ingen åt bättre mat än han. Inget barn var uppfostrat med större kärlek och tillgivenhet än Mus’ab.”

Mus’ab r.a. älskade islam mer än något annat och han fick genomgå stora prövningar och svårigheter under sitt arbete med da’wah. Han offrade allt han hade för islam; och han hade allt det bästa från denna värld: sin tjuskraft, sin skönhet, rikedomar, allt han ägde, ett liv i lyx, han förlorade sina föräldrars kärlek och ömhet, han förlorade sin hemstad där alla såg upp till honom och beundrade honom… Allt; allt som han hade hållit kärt, offrade han för islam.

Mus’ab r.a. hade alla bästa kännetecken som kan finnas i detta liv: han var mycket snygg, mycket rik, mycket intelligent, han var språkbegåvad. Men han var också en orädd soldat. Tack vare hans mod och tapperhet fick han äran från Sändebudet att bära den viktigaste flaggan under Badr-striden. Han bar Profetens flagga även i Uhud striden, där han stupade som martyr.

Under Uhud striden, som vi vet, anföll förnekarna muslimer bakifrån och lyckades splittra deras rader. I dessa kritiska ögonblick höll Mus’ab r.a. den muslimska flaggan högt upp: han attackerade fienden alldeles själv och kunde inte ens tänka sig att gå i reträtt. Många förnekare omringade den unge Mus’ab r.a. och han fick skador av deras svärd och spjut, men han höll fast den muslimska flaggan. Men fiender var för många och han var själv. En av förnekarnas, Ibn Kum’ats, svärd skar av hans högra hand, där han höll flaggan… subhanAllah, Mus’ab r.a. greppade flaggan med sin vänstra hand innan hans högra hand föll till marken! Fienden började attackera hårdare, och skar av även hans vänstra hand. SubhanAllah… Mus’ab r.a. höll kvar den muslimska flaggan med sina handlösa ärmar mot sitt bröst! Fienden slängde sitt svärd på marken, tog sitt spjut och kastade det; spjutet träffade in i Mus’abs r.a. bröst. Han stupade med Koranversen på läpparna:

”Muhammad är ingenting mer än ett sändebud och andra sändebud har kommit och gått före honom. Om han dör eller stupar i strid, kommer ni då att göra en helomvändning? Den som vänder helt om vållar inte Allah någon skada. Men Allah skall belöna dem som visar tacksamhet.” (III : 144)

Musab bin Umayr r.a. liknade Rasulullah Muhammad till utseende. Förnekaren Ibn Kum’at trodde därför att han hade dödat Rasulullah Muhammad och ropade ut den lögnen i stor skadeglädje*.

(* Alla tiders förnekare tror sig veta sanningen, men allt de kan uttala, är lögner - vetandes eller ovetandes. Förnekare av Sanningen och lögner hör ihop.)

’Ali bin Abi Talib r.a. tog över den fladdrande flaggan efter Mus’abs r.a. död, och försvarade den.

Efter striden, stannade Rasulullah Muhammad vid Mus’abs r.a. lik och reciterade ayah:

”Bland de troende finns det män som håller fast vid de löften som de har avgett inför Gud; av dem har några fått ge sina liv; andra avvaktar [sin tur] utan att vackla i sin beslutsamhet”. (XXXIII : 23)

Sedan tittade Rasulullah Muhammad på Mus’ab bin Umayrs r.a. lik och sade: ”När jag för första gången såg dig i Makkah, fanns det ingen i hela staden som såg bättre ut än dig eller hade bättre kläder än dig. Men idag tittar jag på dig - du är okammad och endast ett stycke tyg täcker din kropp…” Rasulullah Muhammad talade om livets förgänglighet och om Musabs r.a. enorma uppoffringar för islam: han offrade allt för islam, allt som dunya hade att erbjuda, och i hans fall var det det bästa av det bästa. Till slut offrade han även sitt liv för att försvara sin tro. Mus’ab r.a. gick hela vägen från en glamurös, bortskämd och beundrad rik man under sin uppväxt och tidig ungdom, till en anspråkslös ung martyr.

Abdurrahman ibn Awf r.a. berättade: ”En shahid som var större hjälte än jag stupade under Uhud striden. Det var Mus’ab bin Umayr r.a. Vi lindade hans lik i hans klädesplagg, men när vi täckte benen, blöttades ansiktet, och tvärtom.” Khabbab r.a. berättade samma sak, och sade att Rasulullah Muhammad beordrat dem att täcka Mus’abs r.a. ansikte med tyget, medan hans fötter skulle täckas med väldoftande växter:

Khabbab al-Aratt berättade: Vi emigrerade med Rasulullah på vår väg av att endast söka Allahs behag. Därför var vår belöning säkrad. Och bland oss fanns det sådana som levde liv i ett sådant tillstånd av gudsfruktan och anspråkslöshet att inget förstörde deras belöning. Mus’ab b. ‘Umair var en av dem. Han stupde som martyr vid ‘Uhud, och vi hittade ingenting annat att hölja honom i, än ett ylleplagg han hade på sig. När vi täckte hans huvud med det, blottades hans fötter; och när vi täckte hans fötter, blottades hans huvud. Då sade Rasulullah Muhammad : Lägg plagget vid hans huvud och täck hans fötter med gräs. Och det finns en bland oss för vem frukten har mognat och han gläds åt den och åtnjuter den. (Muslim, 4 / 2050)

Kommentar: Den här påminnelsen om en uppriktig muslim som hållit sig fast på den raka vägen till sista andetag, är till för att insha’Allah öka min tacksamhet och stadga mig på Den Raka Vägen; och att insha’Allah ha samma påverkan på mina ärade syskon i islam.

Må Allah belöna Mus’ab bin Umayr r.a. med Sitt Ansikte och låta oss vara nära profeterna a.s. och följeslagarna r.a. i Jannahs högsta grader. Amiin!

Bismillah.

Mus’ab ibn ’Umayr r.a. var en mycket snygg ung man. Hans föräldrar var mycket rika och uppfostrade honom i största lyx: han åt bästa mat, hade dyraste kläder, använde dyraste dofter… När han gick genom Makkahs gator, glodde alla männniskor på honom i beundran. Hans skönhet och utstrålning var omtalad. De rika föräldrarna skämde bort honom med all tänkbar lyx och han levde ett liv av största bekvämlighet.

När han tog emot islam, fick han genomgå tortyr och stora prövningar, och han var bara en ung man, knappt 20 år gammal! Hans skönhet bleknade och glamour försvann. Föräldrarna, som hela hans liv hade daltat med honom, ville nu inte veta av honom.

Men Allah och Hans Sändebud Muhammad lade stort värde i Mus’abs dygder och fromhet och han erhöll en betydande plats i det muslimska samhället, dock inte för sitt vackra utseende och sina dyra kläder, utan tack vare hans istiqaama, fromhet och uppriktighet.

Mus’ab blev muslim när livet för muslimerna i Makkah var olidligt: föräldrarna utkastade honom ur huset och alla ignorerade honom, det var som om han inte existerade. Den här unge mannen, van vid människornas beundran, respekt oh kärlek, blev nu utfrusen och mobbad. Den unge mannen, så van vid all lyx, blev muslim när muslimerna vägrades mat och vatten och när de frihestberövades och kastades in i mörka celler. För många dåtidens islamofober räckte det inte att fängsla och tortera oskyldiga muslimer som inte hade gjort dem något ont, utan de dödades. Tortyrmetoder som muslimerna fick utstå av islamhatare var lika omänskliga och onda då, som de är idag. Den unge Mus’ab blev muslim under sådana svåra tider för islam.

Förnekarna i Makkah såg honom en dag när han bad och gick snabbt och berättade nyheten till hans föräldrar. Deras kärlek och ömhet till sin son förvandlades till fientlighet. De försökte övertyga honom med olika metoder att lämna islam, men han höll fast vid sin tro. När föräldrarna insåg att hans övertygelse var orubblig, band dem fast honom med ett rep och stängde in honom i en mörk cell. Den unge Mus’ab r.a. förblev länge i cellen, men hans tro bara stärktes av dessa svåra psykiska och fysiska prövningar och tortyr.

Han offrade all glitter, glamour, lyx, popularitet, status, rikedom… och tog emot islam med alla svåra plågor och prövningar som det innebar vid den tiden. Och han förblev tyst och klagade inte.

När muslimerna fick flytta från Makkah till Abyssinien var Mus’ad r.a. en av dem. Och när han kom tillbaka till Makkah var all lyster, flärd, prål och glamour totalt borta från den unge man som hela Makkah brukade beundra för hans stil, rikedom, utstrålning, kläder och skönhet… Den unge man som kom tillbaka till Makkah var klädd i ett stycke grovt, slitet tyg; han bar ingen parfym, hans en gång så mjuka hud var nu grov av den starka solen… Människorna var som stumma när de förstod att den här mannen var Mus’ad. När hans mor såg honom, tyckte även hon synd om honom och ångrade att hon själv hade misshandlat honom för hans islam.

Den unge Mus’ab r.a. gick dock direkt till Rasulullah Muhammad som satt och talade med nägra följeslagare r.a. När de såg Mus’ab komma närmare dem, kunde de först inte tro sina ögon: var det den unge, den praktige Mus’ab som hela Makkah brukade beundra för hans skönhet, dyra kläder och parfymer, för hans rikedom och utstrålning…? Den man som närmade sig var klädd i en sliten trasa, hans hud var grov, skrovlig, bränd… och följeslagarna sänkte sina huvud av respekt inför den unge Mus’ad…

Rasulullah Muhammad sade: ”Prisa Allah! Nu borde tillstånd av dunya och människor som har stor kärlek för det världsliga, förändras (det borde påverka dem till det bättre). Denne unge man hade växt upp i största lyx, men kärleken för dygder, kärleken för Allah och Hans Sändebud har gjort honom likgiltig mot det världsliga.”

Under den här perioden blev några av Madinah-borna muslimer (vid första Aqaba) och de bad Sändebudet att skicka en av följeslagarna från Makkah till Madinah att lära ut islam och islams grunder till dem. Rasulullah Muhammad valde den unge Mus’ad bland alla andra högaktade muslimer, till denna ädla uppgift!

Denne unge muslim gjorde den uppgiften (da’wah) med största visdom och klokhet. I Madinah gick han från dörr till dörr och talade till människor i mjuk röst, med tålamod och på ett sätt som de kunde förstå, sedan berättade om islams grunder och reciterade Koranen. Han var mycket artig mot människor.

En dag, medan Mus’ab höll på att förklara några av islams principer och regler, kom en av Madinas mest framstående män, Sa’ad bin Ma’az, till dem. Han hörde hur Mus’ab ger islamisk da’wah och blev mycket arg på honom. Därför övertalade han en av Madinahs mest inflytelserika män, Usaid bin Huzair, att kasta ut den unge daiin från Madinah, och lade till att han själv hade gjort det om inte Mus’ab varit gäst hos en av hans familjemedlemmar.

Usaid tog sin spjut och gick till Sa’ads hus, där han ropade efter Mus’ab att omedelbart sluta med att kalla folk till islam (”vilseleda dem”, som han uttryckte det) annars skulle de möta döden. Mus’ab gick ut och svarade i sin vaniga, mjuka och fridfulla röst: ”Snälla, lugna ner dig och hör vad det är vi kallar till. Om du ogillar det du hör, skall vi omedelbat lämna Madinah.”

Usaid gjorde så, och Mus’ab r.a. reciterade Koranverserna till honom och till alla andra som vittnade den scenen. Usaid var förvånad och mycket tagen av islams ädla budskap och önskade själv bli muslim. Takbir! Så förklarade han trons första pelare, Amentu billahi. Kan du tänka dig - en man som kom med avsikt att döda den unge daii, en man som kom dit i raseri, slutade med att själv bli rätt vädledd! Allah Den Upphöjde, Han Som vägleder, öppnade Usaids hjärta med den unge Mus’abs r.a. dawah och han frågade själv hur han kunde acceptera islam. Han uttalade shahadah och blev muslim.

Lite senare kom Sa’ad bin Muaz helt rasande. Men goda läsare! Allah hade ärat den unge daiin Mus’ab r.a. till att vara orsaken till att även Sa’ad bin Muaz skulle revertera. Han, precis som Usaid, kom dit i raseri och vrede, som islams fiende - men den unge daiins fridsamma ord och recitation av Koranen gjorde att han också själv önskade att bli muslim. Efter det här började folk träda in i islam allt snabbare och så gott som alla Madinah borna blev snart muslimer.

När Mus’abs r.a. arbete i Madinah var färdigt gick han med några andra muslimer till Makkah för att hämta Rasulullah Muhammad till Madinah. Sändebudet var mycket nöjd med hans arbete, och det var bästa belöningen som den här uppriktige unge muslimen kunde önska.

Mus’ab gick alltså direkt till Sändebudet och hans mor fick höra att han var tillbaka, men att han inte kom att besöka henne först, så hon skickade ett meddelande till honom och klagade på det. Men han svarade : ”Jag kommer inte att besöka någon människa förrän jag har visat min vördnad till Allahs Sändebud !”

Mus’ab r.a. älskade islam mer än något annat och han fick genomgå stora prövningar och svårigheter under sitt arbete med da’wah. Han offrade allt han hade för islam; och han hade allt det bästa från denna värld: sin tjuskraft, sin skönhet, rikedomar, allt han ägde, ett liv i lyx, han förlorade sina föräldrars kärlek och ömhet, han förlorade sin hemstad där alla såg upp till honom och beundrade honom… Allt; allt som han hade hållit kärt, offrade han för islam.

(fortsättning följer insha’Allah)

Bismillah.

Ibn al-Qayyim rahimahullah skrev och förklarade skillnaden mellan sann khushu’ och falsk khushu’ i sin bok Al-ruh:

“Sann khushu’ är när hjärtat känner sig medvetet och ödmjukt inför Allahs Storhet, när det är fyllt med bävan, fruktan och blyghet så att hjärtat är fullständigt ödmjukt inför Allah och det är som om det är krossat av fruktan, blyghet och kärlek, samt insikten och erkännandet av Allahs gåvor och sina egna synder. Det finns ingen tvekan att kroppen följer hjärtat i dess khushu’.

Det är sann khushu’.”

Vad gäller det att överdriva och falsk khushu’ - det är attityd av den som försöker att göra en stor föreställning av sin khushu’, men djupt inne är han fortfarande full av begär. Så, på utsidan verkar han ha khushu’, men dalens orm* och skogens lejon* lever kvar i honom och väntar på sitt byte.

Kommentar:
* dalens orm motsvarar straffet i efterkommande livet, skogens lejon föreställer döden i en berättelse om mannen som inte var villig att tänka på det oundkomliga, döden och efterkommande livet, och lät sig hänföras av denna världs sötma, så han glömde att förbereda sig inför det efterkommande livet och döden. Det som Ibn Qayyim vill säga, är att den som gör en stor föreställning av sin khushu’ är en hycklare, ett tomt skal, och hans yttre handlingar och utseende visar upp den skönhet som inte finns i hans inre. Det är en människa som är helt slukad av dunyas sötma och som inte ens tänker på döden och efterkommande livet, men han visar khushu’ utåt, för att få respekt från människor i dunya.

Må Allah ära oss alla och stärka oss alla genom att låta oss ha sann khushu’. Amiin.

Bismillah.

Inledande kommentar: Ville dela med resten av världen en underbar hadith som faller som mjukaste bomull på alla sårade själar, och en annan hadith som låter skräcken inför tanken om hur lätt man kan bli bortrövad ärligheten, den hadithen låter oss känna fruktan inför en sådan möjlighet… vi måste vara rädda om vår ärlighet, en av dyrbara gåvor som Allah överösar oss med. Att säga Amantu billaahi och sedan hålla fast vid den livet ut; att dö på ren tawhiid - det är det väsentliga budskapet i dessa hadither. Var rädd om din tro, var rädd om ditt hjärta, var rädd om din ärlighet, var rädd om ditt förhållande till Allah, säger jag till mig själv och till alla som förstår att den påminnelsen är ett uttryck för min ömhet för Allahs skapelse, Rasulullah Muhammads ummah.

Hudhayfa berättar att Rasulullah sade: “Ärlighet steg ned från Himmelen och rotade sig i troendes hjärtan, och sedan började uppenbarelse av Koranen och människorna läste Koranen och lärde sig ärligheten från den och de lärde sig om ärligheten från sunnah. Både Koranen och sunnah stärkte de trofasta troendes ärlighet.”

(Bukhari bok 9, kapitel 92 “Att hålla fast vid Koranen och sunnah”, hadith 381)

Hudhayfa berättar också i en annan hadith som börjar som de ovannämnda orden, hur Rasulullah sedan berättade hur ärligheten skulle lyftas bort från hjärtan. Han säger att Sändebudet Muhammad sade: ‘Människan skall gå och lägga sig och medan han sover, skall ärligheten lyftas bort från hans hjärta, bara spår av den skall förbli i hjärtat, som spår av små mörka ytor. Och han skall gå och lägga sig nästa natt och medan han sover, skall resten av ärligheten lyftas bort från hans hjärta - ärlighetens spår i hans hjärta skall likna spåren som en blåsa på foten lämnar efter sig, precis som när man tappar ett glödande kolstycke på sin fot och får blåsor: man ser att blåsorna svullnar men inuti, inne i blåsorna är det tomt. Ingenting finns där inne. Människor skall utföra sina affärer men det skall knappast finnas någon pålitlig bland dem. Människorna skall säga I den och den stammen finns det en ärlig man och senare skall människorna säga om en man Vilken vis, artig och stark man det är! Men han skall inte ens ha senapskorn av tro i hjärtat.)’

(del av hadithen 208 från Sahih Bukhari, bok 9, kapitel 88 “Plågor vid världens undergång” som nämns i samband med den första hadithen)

Kommentar: Ärligheten är en dyrbar, dyrbar gåva från Allah, gåvan som bor i våra hjärtan. Jag blundar, och somnar… och när jag vaknat upp, inser jag att jag bara vistats där i en dag eller en del av en dag… och det är dags för det Stora Mötet, världarnas Herre kallar mig - det första jag måste visa upp är mitt hjärta.

Mitt hjärta.

Bismillah.

När uppenbarelsen av islam först började, var det ytterst få som kunde skriva och läsa i Makkah, nämligen 17 män* och 1 (en!) kvinna. Den kvinnan var Shifaa bint ‘Abdullah `Adawi, r.a, en av lysande pärlor bland de tidiga muslimerna och en av förebilder för alla kommande generationer troende kvinnor.

Hennes riktiga namn var Layla, men hon kallades och blev känd som Al-Shifa för att hon med Allahs tillåtelse kunde bota människor från sjukdomar.

Allah ärade henne med att tidigt accepterade islam och med att vara en av de tidiga muhajirin (emigranterna).

Ja, hon blev muslimah tidigt, redan i Makkah. Det underbara med alla muslimer som hade tagit emot islam i Makkah, är att vi vet att alla de är sanna troende, för att munafikun fanns inte vid den tiden. Precis som alla andra tidiga muslimer, var Shifaa bint ‘Abdullah tålmodig och höll ut med enormt svåra prövningar från Quraysh-stammens förnekare under åren i Makkah. Men hon höll fast vid sin diin och förblev tålmodig tills Allah lät muslimerna emigrera från Makkah till Madinah. Hon var en av de första som emigrerade till Madinah.

Den här muslimah fortsatte då att praktisera ruqyah och bota sjukdomar. Hon lärde ut ruqyah till umm mu’miniin, Hafsah bint Umar r.a. för att Rasulullah Muhammad hade bett henne göra det, precis som hon hade lärt Hafsah att skriva och läsa. (Abu Dawud har nedtecknat hadithen i Kitab Al-Tibb (hadith nr. 3878 i i bok 28) där Rasulullah Muhammad vände sig till Shifaa r.a. och bad henne lära ut ruqyah till hans hustru Hafsah r.a, precis så som hon hade lärt henne att skriva och läsa.)

Inte bara det, Shifaa bint ‘Abdullah lärde även andra systrar i islam att skriva och läsa. Hon gjorde det endast för Allahs skull och Allah ärade henne till att bli den första kvinnliga lärare i islam.

Shifaa bint ‘Abdullah al-Adawiyyah var alltså en av de få skriv- och läskunniga människor före islam (i jahiliyyah). Allah hade skänkt henne högt intellekt och nyttig kunskap och hon kunde bota människor med Allahs tillåtese genom ruqyah. Rasulullah Muhammad själv gav henne tillåtelse att läka med ruqyah, efter att hon reciterade den för honom.

Vi har inte många andra detaljer om Shifaas liv. Ibn Hajar beskriver henne i Al-Isabah som en intelligent och framstående kvinna. Den andra khalifa, Omar bin Khattab r.a. litade på hennes åsikter och ömdömen och gav henne företräde före andras åsikter. Han, annars känd att vara sträng och med höga standard mot sig själv och mot andra, lät henne vara ansvarig för marknaden i Madinah. Detta var bland de bästa människor någonsin, bland de första muslimerna, följeslagarna r.a. och under islams gyllene tid!

Shifaa bint ‘Abdullah har fört vidare ord från Rasulullah Muhammad och från Omar bin Khattab, och hennes son Sulayman bin Abi Khaythamah och några av hennes barnbarn återberättade sedan från henne. Bukhari citerar en av hennes berättelser i Kitab al-Adab och i Kitab Afal al-Ibad, det gör även Abu Dawud och Nasai.

Denna framstående muslimah och den första kvinnliga lärare i islam dog år 20 efter hijra, under den andra khalifa Omar bin Khattabs r.a. tid. Må Allah belöna henne med det bästa för allt det goda hon hade bidragit med till ummah. Amiin.

* Männen var: Omar ibn Khattab, `Ali ibn Abi Talib, Othman ibn `Affan, Abu Obaydah al-Jarrah, Talhah, Yazid ibn Abi Sufyan, Abu Hudhayfah ibn Rabi’ah, Hatib ibn al-`Amiri, Abu Salamah al-Makhzumi, Aban ibn Sa’id Omawi, Khalid ibn Said Omawi, `Abdullah ibn Sa’d ibn Abi Sarh, Huwaytib ibn `Abd al-Ozza, Abu Sufyan ibn Harb, Mu’awiyah ibn Abi Sufyan, Juhaym ibn al-Salt och `Ala’ ibn al-Hadirami som inte var från Quraysh utan han var deras allierade.

Bismillah.

För ett tag sedan publicerade jag en sammanfattning från en av våra samtida lärdas föreläsning, utifrån anteckningar som jag hade tagit, och jag lovade att publicera den andra delen av föreläsningen, men det har dröjt så pass länge av den enkla anledningen att det finns så mycket som jag vill hinna skriva om, men dunya är begränsad med tiden och människans dygnsrytm till att börja med. Men äntligen nu kommer den viktiga andra delen i föreläsningen som verkligen skakar om den tänkande människan. Nyligen talade jag själv om tawbah, och om faran av att skjuta upp den… det här exemplet ville jag inte ta med i min föreläsning, just för att jag ville skriva om den så som jag själv hörde det från en samtida lärd föreläsare för ett tag sedan.

Varje människa skall smaka döden. Men först på Uppståndelsens dag skall ni få er fulla lön. Den som då rycks bort från Elden och förs till paradiset har sannerligen vunnit en stor seger. - Livet i denna värld skänker bara bedräglig glädje.

(Koranen, III : 185)

En polisman i ett muslimskt land skrev ett brev till en shaykh, där han beskrev vad som fick honom att göra tawbah och återgå till islam. Han skrev att bilolyckor och deras offer, skadade, döda… att allt det var en del av hans vardag och han var relativt avtrubbad, van att se bilolyckor och skadade människor.

En händelse var dock annorlunda. Han och hans poliskollega satt i sin bil vid kanten av vägen, och allt var lugnt… men plötsligt såg de en bil som körde väldigt fort och dessutom i fel riktning, och innan de hann reagera kolliderade bilen med inkommande trafiken – frontolyckan var fruktansvärd.

De försökte ta ut de två unga männen från den första, och föraren från den andra bilen, men han var redan död. Efter ett tag lyckades de rädda de unga männen från den första bilen och de lade dem på marken vid kanten av vägen. Men de var illa tilltuggade och läget såg inte ljust för dem. Min kollega, som insåg detta, började uppmana dem: ’Säg Laa ilaaha ill Allah!’ Han såg dem i det kritiska tillståndet, på kanten av döden, uppmanade han dem: ’Säg Laa ilaaha ill Allah!’ För Allah Den Upphöjde har förbjudit elden att bränna varje människa som har uttalat Laa ilaaha ill Allah och sökt med dessa ord inget annat än Allahs ajur.

Men dessa två unga män som höll på att dö framför våra ögon – de kunde inte uttala vittnesmål av tron, Laa ilaaha ill Allah! De kunde inte uttala dessa guldord, ord av framgång, nyckeln till Jannah… istället, började de, som i hypnos, nynna någon satanisk sång… de började sjunga, subhanAllah, istället för att uttala Laa ilaaha ill Allah!

Polismannen skrev: ”Jag har aldrig tidigare sett någon (hålla på att) dö på ett sådant sataniskt sätt! Jag var förskräckt. Men min partner ville inte ge upp, han fortsatte att uppmana dessa två döende män: ’Säg Laa ilaaha ill Allah!’

Hade dessa två män sagt Laa ilaaha ill Allah under sitt liv, och hade de tillämpat Laa ilaaha ill Allah medan de levde, då hade det varit lätt för dem att säga Laa ilaaha ill Allah i deras dödsstund. Men de hade inte bönen, fastan, hajj, allmossan – ingen Laa ilaaha ill Allah i verkligheten i deras liv – så hur kunde de uttala Laa ilaaha ill Allah när de höll på att dö? Ingen kan göra det.

Min kollega fortsatte med uppmaningen, men de kunde inte uttala shahadah… deras hummande förvandlades långsamt till tystnad… och de var döda. Det sista de uttalade, det sista de viskade, det sista andetaget de andades – var shaytan den utstöttes andetag.”

Och polismännen bar liken till närmsta sjukhus.

Bröder och systrar! Varje människa som är van vid att begå synder utan att känna ånger, utan att be Allah Den Upphöjde om förlåtelse – shaytan den utstötte ser hennes tillstånd, och övermannar hennes hjärta när hon dör – det enda en sådan människa kan minnas i sina sista stunder, är det hon brukade göra medan hon levde: sina synder. Även om hennes familj och vänner uppmanar henne att uttala Laa ilaaha ill Allah innan hon dör, kommer hon inte kunna säga Laa ilaaha ill Allah. Hon kommer inte att kunna säga något annat än det det som hon uttalade när hon levde.

Nu!

Bismillah.

Som mjukaste bomull faller den bästa människans visdomsord på en syndares själ, hans råd av kärlek och ömhet för hans ummah, visdomsorden han visade oss genom sitt ädla liv, det mest dyrbara testamente till hela mänskligheten fram till Domedagen:

“Var ödmjuk, så skall du vara den mest fromme;
var nöjd med det du har, så skall du vara den mest tacksamme;
önska andra det du önskar för dig själv, så skall du vara troende;
behandla väl din granne, så skall du vara muslim;
och skratta inte mycket, för alltför mycket skratt dödar hjärtat.” (sahih)

“När mildhet finns i något, försöknar den det; och när man tar bort mildheten från något, blir det frånstötande.” (sahih)

“Be Allah att skydda er från fattigdomen och armoden, och att Han skýddar er från att begå våld eller att människor våldför sig på er.” (hasan)

“Jag råder dig att inte vara en av dem som förbannar!” (sahih)

Bismillah.

Och förnekarna av sanningen säger till de troende: “Följ vår väg så skall vi ta på oss era synder!” Men de kan inte ta på sig dessa troendes synder - vad de säger är ren lögn! De skall sannerligen få bära sina egna bördor och andra bördor i tillägg till sina egna; och på Uppståndelsens dag skall de helt visst få stå till svars för de lögner som de diktade upp.

(Översättning av Koranen, XXIX:12-13)

Tafsir Ibn Kathir:

Allah Den Upphöjde berättar om förnekarna från Quraysh stammen som hade sagt till troende: “Kom tillbaka från er tro till vår tro och följ vår väg, och vi skall bära era synder”, dvs. som någon som säger: “Gör det och det, och jag tar över dina synder (om det jag kallar dig till er fel).”

Allah Den Upphöjde vederlägger dem:
“Men de kan inte ta på sig dessa troendes synder - vad de säger är ren lögn!”
Sannerligen, ingen kommer att bära någon annans bördor.

Allah Den Upphöjde sade:
“De skall sannerligen få bära sina egna bördor och andra bördor i tillägg till sina egna”,
och Han säger:
“Därför skall de på Uppståndelsens dag bära hela bördan av sin egen skuld och därtill en del av den börda de okunniga bär som de hade vilselett - det är sannerligen en tung börda som de måste bära! ”
(Översättning av Koranen, XVI:25)

I sahih hadith läser vi: “Den som kallar till Den Raka Vägen skall ha samma belöning som alla andra som följer honom fram till Domedagen, utan att deras belöning skall minskas för den delen. Och den som kallar till mörker och vilseleder, skall ha samma synder som alla andra som följer honom fram till Domedagen, utan att deras synder skall minskas för den delen.”

I “Sahih” hittar vi hadithen: “Ingen kommer att bli oskyldigt mördad utan att Adams a.s. första son får samma ansvar för det mordet, för att han var först som begick ett mord.”

Allah Den Upphöjde sade: “…och på Uppståndelsens dag skall de helt visst få stå till svars för de lögner som de diktade upp”.

Säg: “Skulle jag söka en annan Herre än Gud, Han som är Herre över allt som är?”
Det onda som en människa har gjort skall läggas henne ensam till last; och på ingen bärare av bördor skall läggas en annans börda.
Ni skall en Dag vända tillbaka till er Herre, och Han skall upplysa er om allt det som ni var oense om. Det är Han som har låtit er ta jorden i besittning och som har höjt några av er några steg över de andra för att pröva er genom det som Han har skänkt er. Din Herre är snar att straffa - men Han är helt visst också ständigt förlåtande, barmhärtig.

(Översättning av Koranen, VI:164)

Bismillah.

Må Allah skydda oss. Det här är inför Domedagen…

Inför Domedagen är det också när…
… muslimer hotar muslimer för arbetet med dawah…
… och fortsätter med hotelser, enade i starka saff med KFR…
… muslimer hotar muslimer för att inte ha utfört något människor inte styr över, något som är från ghayb…
… muslimer kränker muslimer för arbetet med dawah…
… och fortsätter med kränkningar, enade i starka saff med KFR…
… muslimer kränker muslimer för att inte ha utfört något människor inte styr över, något som är från ghayb…
… muslimer är säkra på att de har kunskap om ghayb (att de vet vad som är i andra människors hjärta)… astaghfirullah.

Må Allah skydda mig och mina nära och kära från allt ont, från all ondska, från all falskhet. Amiin!

Bismillah.

Denna helg hade jag äran att vara med på Systerträff i Uppsala som organiserades av MUFU. Masha’Allah, de flesta systrarna som var där är unga och går fortfarande i skolan, men jag träffade även vuxna systrar som jobbar, både sådana som är uppfostrade i en islamisk familj, och revertiter.

En av dem var en syster vars mor är från Serbien, troende ortodox kristen, idag är systern gift med en palestinier och de har en helt underbar, ursöt liten dotter, masha’allah. Men systern tål skarpa ord från sina landsmän, andra bosnier i Uppsala, som själva inte praktiserar islam, men har något att säga om den här systern, hennes serbiska ortodoxkristna mor och hennes fria val av islam, samt om hennes giftemål med “en Arab”. Astaghfirullah. Må Allah vägleda oss alla och rena våra hjärtan från djävulens egenskaper, amiin.

En annan syster var en svenska som bara nyligen hade reverterat till islam och kände att hon inte fick tillräckligt stöd som ny muslimah. Hennes berättelse om hur hon läste om Allahs alla profeter för några dagar sedan, så att hon fick ont i ögonen berörde mig djupt, gick rakt in i hjärtat… systern var mycket glad över att ha fått tips om pålitliga islamiska sidor med audio föreläsningar på svenska. Alhamdulillah, jag är så glad för den här systerns skull, men glädjer mig även för tanken att Allah belönar den som visar vägen till det som är bra till sin medmänniska.

En annan revertitsyster var en ung tjej som fortfarande går i gymnasium, och som valt att revertera till islam efter att hennes finska mor gjort det, alltså efter att själv ha sett vad det att leva som muslimah innebär.

Jag fick också äntligen träffa några andra systrar som jag känt genom namn och med vilka jag hade talat någon gång förut. Det var viktigt att få ha träffat dem i verkligeheten. Jag älskar alla mina systrar för Allahs skull, enligt trofasthet jag ser i dem.

Som vanligt vid liknande träffar, fanns det mycket mat, mycket goda kakor och halaal dricker. Min favoritdrivcka är vatten och favoritmaten är kakor : )

Jag är ledsen att vi inte har några foton att dela med er. De skulle visat en del av gemenskapen som vi delade under lördagen.

Syster Hiba var först ute och föreläste om jahannam, men den föreläsningen spelades inte in pga teknikaliteter.
Sedan var det dags att fika och umgås en stund, för att sedan fortsätta med min föreläsning, “Tawbah”. Vi fick avbryta en gång, men fortsatte efter bara någon minut. Därför finns den föreläsningen på 2 separata audio filer. Jag funderar på att lägga ut föreläsnings anteckningar i några artiklar på bloggen.

Då var det dags att fika igen, och därefter höll syster Cherin Awad en föreläsning om Jannah. Den tredje föreläsningen spelades in felfritt masha’allah, och den kommer insha’Allah att finnas tillgänglig online på hikma.se.

Kvällen avslutades med att vi satte oss ner och talade, systrarna ställde frågor till syster Cherin som besvarade dem. Det var en mysig stund som varade länge. Några systrar stannade kvar i den uthyrda lokalen och övernattade, men det blev inte mycket av sömn - vi lekte quiz “Hur mycket kan du om din tro?” och det var verkligen roligt, trötta hjärnan till trots. : )

Och när söndagsmorgonssol tittade fram och steg upp på himmelen, var det dags att ge sig iväg tillbaka till sitt hem, efter det första morgonkaffet och en lugn frukost… på tåget, istället för att sova, kollade jag på de inspelade föreläsningarna.

Min duaa var att vi skulle lämna vår systerträff med ett renare hjärta som är närmare vår Herre och Hans Förlåtelse - för det är vad sann tawbah gör, för oss närmare Allahs Förlåtelse och vårt hem, Jannah.

Må denna systerträff vara den första i en rad av liknande systerträffar runt om vårt avlånga land, där vi får lära oss om vår älskade tro, umgås som systrar som älskar varandra för Allahs skull och blir bättre människor efteråt.

Må Allah välsigna oss alla, stärka oss, rena våra hjärtan, förbättra vår kunskap och vår tro, skydda oss från all falskhet, all ondska och allt ont i våra och i andras handlingar. Amiin.