Bismillah.

Säg: “Vare sig ni döljer det som rör sig i ert innersta eller visar det, vet ALLAH det. Han vet allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär. Och ALLAH har allt i Sin makt.”

(Översättning av Koranen, III : 29)

“Jag är så glad för att äntligen ha träffat dig, syster Waswiyyah! Har hört så mycket gott om dig om och om igen” - dessa ord värmer Waswiyyahs hjärta, hon har också velat träffa den här systern, hon tror att det är bara gott hon kan höra från henne. Och det är det, alhamdulillah, tills…

“Jag träffade den systern till vilken du hade berättat om mig, hon kom på besök här om dagen.”

“Ja, vad trevligt. Syster M. är en god syster.”, ler den intetontanande Waswiyyah, glad över att hon varit kedjan som hade anknutit två systrar som inte känt varandra förut.

“Ja, du vet, vi nämnde naturligtvis dig och hur duktig du är.” Ett kort, högljutt skratt… “Syster M. sade att det är lätt för dig att ha så många ideella uppdrag, att systrar med ett liv och riktigt ansvar inte har tid med det som du.”

Waswiyyahs hjärta kniper sig, hon sänker blicken och väntar några sekunder innan hon svarar “Ja, det stämmer. Systern har rätt.”

Det gör ont att få höra hur syster M. känner behov att besmutsa hennes niyyah, och det gör skarpt ont att systern hon precis träffade hade starkare behov av att återberätta illaluktande förtal och förgifta förhållande mellan Waswiyyah och systern M, än behov att beskydda både sin tunga som varit i Makkah och behov att beskydda sina systrar i islam… för Allahs skull.

Vill beskydda sin syster från allt ont.

Det är vad Waswiyyah känner.

Hon blir alltid lika sårad av liknande uttalanden (det här var inte så illa, hon är van vid mycket värre återkommande giftiga verbala pilar), men vad de inte förstår - hon blir inte sårad så mycket för sin egen skull, det är dem hon skulle vilja beskydda från det onda i deras handlignar. Naturlig reaktion är att ta några steg tillbaka och inte säga mycket mer.

Waswiyyah sätter sig och tänker… är hennes niyyah verkligen så befläckad…? ÄR den…? Rannsakar “varför” i sina offentliga till synes goda handligar. “Hjärtats andel, är den uppriktig, är den verkligen bara för Allahs skull, eller är det så att jag bara har för mycket fritid och har hittat en hobby att döda tiden med, och samtidigt samla en skara beundrare…? Är det för min inbilskehts skull jag gjorde det…? Vad är det alla dessa människor, alla dessa muslimer ser som inte jag lyckas se…?”

Astaghfirullah.

Det är så många förnedringar som kommit under de korta år som hon försökt göra gott för att stilla sitt hjärtas anrop. I sin intetontanande barnslighet är det inte första gången som hon blir överrumplad med allt som människor kan tänka sig att säga med avsikt att orsaka ont, när de inte vill tro det bästa om andra. Hon tänker hur hon själv gjort sig skyldig till att misstänka en människas avsikt när hon hörde orden som Allah varnar om från människas mun - varningsklockor ringde högljutt, hon misstänkte den människan och kunde inte stilla misstänksamhet.

“Om jag hade fel då och gjorde en ond handling snarare än en god, är det så här den människan måste ha känt.”, och det händer mycket inombords.

Tankarna rullar vidare tillbaka i tiden. ”Det är så förvirrande”, tänker hon, ”är inte jag samma Waswiyyah som alltid varit omtyckt och respekterad för samma egenskaper där nere i mitt varma ursprungsland…? Är inte människor samma överallt, är inte vi alla goda och vill andra bara det som är av godo…? Känner inte alla av smärtan de orsakar andra med giftet i sina ord, precis i samma stund, svider inte en ond avsikt att såra och förnedra en Allahs skapelse, svider den inte i hjärtat redan innan den föds, och man kan inte tänka sig att uttala orden…? Är det inte så ALLA människor känner…?”

Hon är tacksam och lycklig i sin sorg, för hon vet var hon kan söka tröst. Om hon är uppriktig, skall Han hon älskar mest trösta henne.