Bismillah.

Den andre* rättfärdige khalif, den blyge bland Rasulullahs följeslagarna, Othman r.a. sade en gång: “Om våra hjärtan renades, skulle de aldrig få höra sig mätta Allahs ord“. Om hans liv och död kan du läsa i våra tidigare inlägg, om du klickar här och här. Othman r.a. stupade i sitt hem, av en svärd i fitnahs händer - Allah ärade honom att som en gammal man dö som martyr, medan han läste Koranen…

… och medan hans martyrsblod blötte den öppna Koranens sidor, till sista andetaget, tills själen lämnade hans kropp, upprepade han Koranversen med vilken uppenbarelsen hade avslutats, versen som uppenbarades sist, bara 9 dagar innan Allah tog tillbaka Sin älskade Rasul Muhammads själ:

Och frukta den Dag då ni skall föras åter till Gud! Då skall var och en fullt ut erhålla den lön som han förtjänat, och ingen skall lida orätt.
(Koranen, II:281)

Subhanallah…

Othman r.a. är en av 10 följeslagare, r.a, som blivit lovad Jannah medan de fortfarande levde. Må Allah skänka honom Jannahs högsta grader, amiin.

Må Allah förena oss i akhira med dem som vi älskade i dunya. Må Allah låta oss vara nära Allahs profeter, a.s. och närmast av alla - vår älskade Profet Muhammad i Jannat-ul-firdows. Amiin.

* vänligen se kommentar nr 4 till detta inlägg

Bismillah.

Imam Ahmad, rahimahullah, har nedtecknat en underbar hadith från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, som jag har löst översatt nedan.

En dag, när Abu Bakr, radiallahu ‘anhu, satt med Rasulullah Muhammad , började en man skälla ut Abu Bakr. Men han besvarade inte mannens verbala attack. Rasulullah satt bara där, och hans ansikte belystes av ett leende.

Efter ett tag, kuunde Abu Bakr inte längre tåla mannens påhopp och lögner, så han sade ifrån ett ord i sitt försvar. I samma stund slutade Profeten att le, stod upp och gick därifrån.

Abu Bakr, radiallahu ‘anhu, märkte det och skyndade sig efter Profeten :
”Ya Rasulullah, han skällde ut mig och ljög om mig, och jag var tyst – då log du och satt kvar. Men så fort jag började försvara mig, slutade du le och lämnade oss. Varför?”

Rasulullah Muhammad svarade:
”Medan du teg, hade du änglar som försvarade dig. Men när du öppnade munnen för att svara honom, såg jag shaytan irrajiim närma sig, och jag och han kan inte vistas i samma rum.”

Rasulullah Muhammad sade sedan till Abu Bakr, radiallahu ‘anhu:
”Ya Abu Bakr, tre saker är rena sanningen: om en man tålmodigt står ut med orättvisan för Allahs skull, då skall Allah hjälpa och upphöja honom. Om en man öppnar givmildhets dörr i önskan att göra det som är av godo, då skall Allah göra hans givmildhet till rikedom, och om en man öppnar tiggeris dörr i önskan att bli rik, då skall Allah minska hans egendom.”

Bloggarens kommentar: Glasklart. Allt hänger samman så perfekt. Jag kan itne ens skriva… akhira - dunyas spegelbild… strävar man efter akhira, välsignar Allah honom i dunya och i akhira. Sannerligen är den övre handen som ger för Allahs skull så mycket bättre än den nedre… om människor verkligen förstod, verkligen förstod med hjärtat, så glasklart: akhira är dunyas spegelbild…

om vi alla förstod det, skulle vi tävla med varandra i barmhärtighet, i förlåtelse, i sann ödmjukhet, vi skulle tävla här och nu för det som Allah lovar, vi skulle tävla med entusiasm och glädje, med ett lätt och upprymt hjärta att ge allt subhanAllah allt: vår stolthet, vårt högmod, våra dinarer… att skänka ömhet och leenden till Allahs skapelse här och nu, och vi skulle skynda oss till mötet med vår Herre.

Bismillah.

Berättelsen är ett vittnesmål från Umm Al Mu’minin, Umm Salamah, radiallahu ‘anha.

Umm Salamahs (radiallahu ‘anha) älskade makes (radiallahu ‘anhu) död var en stor prövning för denna troende kvinna. Rasulullah Muhammad lärde henne att säga vackra ord av istirjaa:

Vi tillhör Allah och till Honom skall vi återvända.
(Koranen, II:156)

Hon berättar att Rasulullah Muhammad sade till henne:

“Det finns ingen muslim som går genom en prövning och säger orden som Allah har beordrat:

Innaa Lillaahi wa innaa ilayhi raji’oon. Allaahummaa ujurni fi musiibati w’ukhluf li khayran minha
(Vi tillhör Allah och till Honom skall vi återvända. Å Allah! Belöna mig för mitt lidande och ersätt det med något som är bättre!),

utan att Allah skall gottgöra honom med något som är bättre.”

Och när Abu Salamah dog, sade hon till sig sjäv: “Vem bland muslimerna kan vara bättre än Abu Salamah, första hushållet som flyttade till Rasulullah …?” Sedan åkallade hon Allah med den här duaa och Allah Den Upphöjde ersatte hennes förlust med Rasulullah Muhammad , den bästa skapelse som någonsin gått på jordens yta.

Bismillah.

En syster skickade idag ett vackert citat som spontant hittade sin väg till vår muslimska blogg.

Salahuddin brukade inte skratta överhuvudtaget under en längre tidsperiod.
“Varför skrattar du aldrig?” frågade man honom, och han svarade:
“Hur kan jag skratta, när Masjid-ul-Aqsa är ockuperad? Jag skäms inför Allah att le, medan mina bröder lider.”

Bloggarens kommentar: Väldig lärdom. Men jag skall inte skriva den explicit, utan låter var och en av våra läsare begrunda denne store muslims uttalande.

Vilka vidsträckta vidder fanns i den bröstkorgen…!

Jag skall bara skriva några få ord, några fakta, från Salahuddins liv.
Han är född 1137 och han dog 1193. Salahudiin var general i kurdska muslimers armé, och grundare av Ayyubid-dynastyn i Egypten och Syrien. Muslimer och icke-muslimer kommer ihåg och respekterar honom för hans utomordentliga mod, höga moral och barmhärtiga natur under Korstågen.

Denne store muslims namn och hans ljusa exempel fortsätter att lysa med oförändrad styrka, fortsätter att både inspirera muslimer, få oss att känna oss vemodiga och att skämmas för vår egen spegelbild, även 900 år efter hans död. Det var han som befriade Jerusalem efter 80 år av ockupation. Efter att muslimerna, ledda av Salahuddin, hade befriat staden, blev den en öppen stad för alla: muslimer, judar och kristna.

Vilka underbara vidsträckta vidder måste ha funnits i den bröstkorgen…

Bismillah.

Assalamu ‘alaykum wa rahmatullah, mina goda syskon i diin al rahma.

Bukhari och Muslim har nedtecknat en hadith där Profeten Muhammad räknar upp 5 saker som varje muslim är skyldig till en annan muslim. Dessa är: hälsa honom (och hälsa tillbaka) med salaam, besöka honom när han är sjuk, be jannaza bönen för honom, svara med Yarhamukallah när han nyser och säger Alhamdulillah, samt att ge honom uppriktig råd med utgång i ens kunskap i islam, när han vänder sig till dig och söker din råd.

En konkret hadith om rättigheter som Allah har gett oss mot varandra. Jag är möjligen gammalmodig eller alldeles för oflexibel, men jag tar den här hadithen, med dess alla fem delar, på största allvar och jag tror att jag ger mina syskon i islam deras rättigheter som Allah har bestämt att de har hos mig. Varje gång en muslim missar att ge mig en av dessa rättigheter känner jag mig mycket sårad, upplever samma känsla som om man spottat mig i ansiktet, känner en trubbig ont, klump i magen. Genom att inte hälsa dig med salaam, har en muslim sagt att du inte är muslim i hans ögon, att du är hycklare eller jaahil - och det gjorde han utan att behöva säga någonting. Samma slutsats gäller om en muslim vägrar ge dig de andra rättigheterna som Allah har gett muslimer hos varandra.

Om en muslim som mycket väl känner till den här hadithen och dess vikt, och som annars tar sin tro på allvar, missade att ge dig din från Allah givna rättighet i någon av dessa saker, hur skulle du då känna dig? Må Allah förlåta alla muslimer som någonsin tagit sig rätten att tro sig veta min niyyah.

SubhanAllah, det är en prövning som har följt mig sedan jag började ge da’wa på svenska: insinuationer om att hjärtat mitt är sjukt, att niyyah min är illaluktande och att jag vill bara visa upp mig… men dessa förolämpninar brukade komma från människor som inte känner mig. Den här senaste kränkningen kom dock från ett helt oväntat håll, och satte mig i ett dilemma…

Just nu håller jag på med och förbereder en föreläsning om förlåtelsen i islam, Att förlåta och glömma för Allahs skull, men subhanAllah - jag har svårt att själv glömma en kränkning från dig (du vet vem du är), jag har svårt att släppa besvikelsen och bli fri från djupt sårande känslor som blandas med känslan av rättfärdighet som varje orättvist anklagad känner. Alhamdulillah, det har aldrig funnits ens ett spår av hat, vrede eller ilska i mitt hjärta mot dig. Allt jag känner är en överväldigande sorg som är svår att bära, och sorgen är bara större för att jag ömmar för dig, för hur du har skadat dig själv. Jag önskar dig uppriktigt bara det bästa. Din handling är bara din, men den har satt mig i ett dilemma…

Hur skall jag kunna stå upp och offentligt föreläsa för andra människor om förlåtelsens dygd i islam, om att förlåta och glömma för Allahs skull, när jag själv känner mig kränkt, sårad och brottas med att glömma…? Jag har förlåtit dig, men har inte lyckats glömma, utan bär kvar i hjärtat orättvisan, smärtan från förolämpningen, blandad med smärtan av medkänslan för dig, för en muslim som skadat sig själv…?

Vad du än säger eller gör, önskar jag dig med full uppriktighet bara det bästa, för Allahs skull. Du är en del av ummahs kropp, så som jag är det och dina förolämpningar och insinuationer svider något oerhört. Men jag önskar dig inte det bästa för att du är god mot mig, utan tack vare bandet som binder oss - laa ilaaha ill Allah. Det kan du aldrig ta ifrån mig, och aldrig kan du få mig, oavsett vad du säger eller antyder, hur mycket du försöker förolämpa mig och svärta mina avsikter (må Allah förlåta dig), kan du aldrig få mig att önska dig något annat än det bästa, så länge du faller i sujud endast till Allah Den Upphöjde.

Jag älskar alla muslimer för laa ilaaha ill Allah. Därför kan jag aldrig känna ens en skugga av hat för en muslim, även om du behandlar mig illa. Allt vi gör hamnar i ingen annans, utan i vårt eget häfte. Det enda jag gör är att hålla mig längre borta från dig, för att rädda dig från att skada dig själv genom ännu en förolämpning, och för att bespara mig själv påminnelsen om tillståndet av vår ummah. På så sätt kommer jag insha’Allah också att glömma.

Genom att förlåta, skänker jag en del av min stolthet till dig, det är en gåva från mig till dig, och den är mycket lätt att ge. Den har du redan fått.

Genom att glömma, läker jag sår i mitt hjärta, det är en gåva från mig till mig själv, och den är så svår att ge. Men Allah belönar för den, när den görs för Hans skull, och jag ber dig att göra duaa till Allah att hjälpa mig lyckas med den biten också.

Skapelsen är inte given insyn i det dolda (ghayb), och ingen människa förutom mig själv vet vad som mitt hjärta döljer. Exempelvis: bara vår Herre vet om detta inlägg är en hycklares sluga uttryck för hennes hjärtas sjukdom, eller ett uppriktigt uttryck för ett rättfärdigt men sårat hjärtas rop om hjälp till att glömma.
Vetskapen om jag är hycklare eller inte har bara Allah SWTA.

Om dina insinuationer är sanna, ber jag Allah att förlåta mig, rena min niyyah och hjälpa mig att bli en av Hans uppriktiga tjänare. Amiin.

Om dina insinuationer är falska, ber jag Allah att förlåta dig och stärka mig så att jag kan glömma den lidna orättvisan. Amiin.

Bismillah.

Muslim har nedtecknat följande hadith från Abu Hurayra, r.a.

“En man sade: ‘Ya Rasulullah, jag har släktingar som jag besöker och varnar om, men de besöker inte mig och försummar mig. Jag behandlar dem väl, och de behandlar mig illa, jag är mild mot dem och de är grova mot mig.’ Rasulullah, SAWS, svarade: ‘Om du verkligen är sådan som du säger, är det som om du kastar het aska i ansiktet på dem (de förnedras, för att de besvarar det goda med det onda). Vid din sida skall alltid vara en medhjälpare från Allah som skall skydda dig och hjälpa dig mot dem - så länge du fortsätter att vara tålmodig och behandla dem väl’.”

Familjband, och det att varna om dem, är mycket viktiga i islam - de “hänger framför Jannahs dörr” och den som bryter dem i dunya är förbjuden tillträde till Jannah. Liknande gäller för muslimer som är osams. Islam vägleder varje muslim till att, om man önskar belöningen i akhira, vara tålmodig och förlåtande i dunya, och att besvara andra muslimers smutskastningar och insinuationer med godhet. Alla andra val är värre för en själv i slutändan. Genom att besvara en ond handling eller upprepade onda handlingar med godhet, bekräftar man sin tro och får stärka sina förhoppningar om att få Allahs förlåtelse.

Men att vara tålmodig i dunya, att tåla orättvisan och fortsätta besvara den med godhet är inte alltid lätt. Det är inte lätt, förrän man förstår att allt man gör, gör man till sig själv - och allt det onda, samt all det goda som man gjort i dunya, skall man återse på Domedagen, när ingen skall tåla orättvisa. Plötsligt blir det ännu enklare att bemöta det onda med det goda.

En prövning som kan svida mycket, och som kräver att man inte försvarar sig, är andra muslimers orättvisa insinuationer om ens goda handlingar, utförda med ren niyyah. Min dyrbara syskon, om du går genom en sådan prövning, håll ut och försvara dig inte. Låt påminnelsen om att sanningen skall komma fram i slutändan, och att du skall få din rättvisa och belöning från Allah, vara din tröst i dunya… och gråt ut bara till din Herre. Titta sedan in i ditt hjärta: känner du medlidande för den syskon som behandlar dig orättvist, önskar du för syskonens skull att han/hon inte behandlat dig orättvist? Alhamdulillah, då har du kommit långt. Om du känner vrede och önskan att hämnas din syskon, vill jag råda dig av ren ömhet och syskonkärlek att försöka komma ihåg din ursprungliga niyyah - och om den var ren, välj då att fortsätta på Allahs väg, välj den handlingen som Allah älskar och belönar för: förlåt din syskon och glöm för Allahs skull. En börda kommer att falla från din bröstkorg och du skall uppleva en lätthet som är befriande, och kunna glädjas åt belöningen som Allah har lovat.

Och Allahs löfte är sant.

Bismillah ir Rahmaan ir Rahiim.

IslamGuiden gav förra veckan ut sitt första nummer av E-Nyhetsbrevet, något som bröderna från Nyhetsbrevs Redaktion har för avsikt att fortsätta med, med oregelbundna mellanrum. Du kan läsa Nyhetsbrevet om du klickar här. Jag har fått den äran att bli erbjuden att skriva en text till första numret, och skrev en text som har funnits inom mig länge, sedan jag kan minnas… Den kan du läsa nedan, eller om du klickar här. Jag gör duaa till Allah Den Upphöjde att belöna våra syskon från IslamGuiden för att de skapar möjligheter för sina bröder och systrar att ge da’wah. Det är det bästa vi kan göra för varandra: dela med andra alla möjligheter att ge da’wah eller göra andra goda handlingar, samt göra duaa för dem. Och vår Herre välsignar och ger barakah i handlingar som görs med ren avsikt.

KOM TILLBAKA TILL ALLAH!

Jag kommer ihåg medan jag var ett bekymmerslöst och intet-ont-anande barn, och växte upp omfamnad av tryggheten och värmen som bara ens föräldrar kan ge, så fanns det en sak som jag visste att min pappa alltid blev mycket allvarlig av, och bekymrad, och ledsen…

… och det var när de vuxna började prata om Palestina eller när han såg rapporter om Palestina på TV eller läste om Palestinafrågan. Vi kunde tydligt se hur hans energi förändras, som om ett moln kom över honom och tyngde hans hjärta - och vi kände av hans smärta, så som barnen kan göra, trots att vi inte förstod någonting. Vi visste bara att vår pappa, vår beskyddare och hjälte blev i dessa stunder bekymrad, tankfull och för oss avlägsen. På ett naturligt sätt lärde vi oss tidigt att det mystiska ordet ‘Palestina’ var något som var mycket viktigt, och mycket smärtsamt för vår pappa - och det blev därmed en öm punkt i våra hjärtan också. Palestinas lidande och våra föräldrars inställning mot det var en betydande faktor i att den medfödda känslan av tillhörighet till samma ummahs kropp fick blomstra i oss barnen och bli till en oskiljaktig del av vår andliga DNA. Jag kan aldrig tacka Allah tillräckligt för att Han gett mig mina föräldrar: en troende, mild, kärleksfull, mycket tålmodig och förlåtande mor och en troende, trygg, rättvis far med ett starkt och samtidigt barmhärtigt hjärta, en man som alltid var först att hjälpa andra utan att förvänta sig att få något tillbaka från människor. Må Allah vara barmhärtig över hans själ. Må Allah förlåta mina föräldrar på Räkneskapens Dag och låta dem tillträde in i Jannahs högsta grad. Amiin.

Idag, mer än 30 år senare, sitter jag i ett varm och tryggt rum och överväldigas av minnen som bara dök upp när jag började skriva denna text. Bilderna av min avlägsna barndom i trygghet och glädje, en barndom belyst med kärleksfullt, bekymmerslöst, beskyddande solsken, dessa bilder blandas med sin mörka motpol - det som har varit barndom för så många generationer muslimer i Palestina: bilder av brända små kroppar, utspridda blodiga små kroppsdelar, förtvivlade tomma blickar i deras små ansikten, bilder som river hjärtat och skriker smärtan till himmelen.

En barndom ljus och en annan barndom blodig står tyst och tittar på varandra. Själen skriker: de borde vara varandras spegel! … smärtan förstärks och kontrasten mellan bilderna hugger skarpt i hjärtat. Samma barndom, varandras motpol…

Den senaste terrorattacken mot Palestinska folket i Gaza är bara den färskaste påminnelsen om ett beräknat folkmord, plundring och utdragen tortyr över muslimer som pågått så länge i Palestina.

“Säg till Mina tjänare att Jag sannerligen är Den som ständigt förlåter, Den som ständigt visar barmhärtighet - men Mitt straff när det drabbar, innebär det svåraste lidande.” (Koranen, XV:49-50)

Man behöver inte kunna se med hjärtat för att se den omänskliga obalansens kalla fakta i det heliga landet. Det blodiga folkmordet kan ses med blotta ögat och är bara därför mer iögonfallande än det andliga mord som vi själva genomför över oss.

“Gud förändrar inte människornas villkor, förrän de ändrar sitt sinnelag” (Koranen, XIII : 11)

Tankarna rullar tillbaka till nutid, till mina syskons i Palestina, Irak, Tjetjnia, Guantanamo… långvariga lidande, till min ummahs pågående förnedring utifrån och vår frivilliga självförnedring… och jag blir otroligt ledsen…

Vad har förändrats sedan jag var barn…? Hur har vi, hur har jag förändrats för att Allahs skulle sända lättnaden över denna ummah?

Tårarna glider långsamt nedför ansiktet i försök att lätta på hjärtat sorg, tårarna lämnar spår på detta papper, ett ångestskrik till min ummah: Förbarma dig över dina lidande syskon världen över och hjälp dem genom att göra tawba till Allah, så att Allah förändrar ummahs villkor! Kom tillbaka till vår Skapare och Herre, Den Ende Som är värd dyrkan, till Den Nåderike, Den Barmhärtige Allah subhanahu wa ta’ala! Hans famn är mjuk, Hans tröst är stärkande, Hans löfte är sant.

Kom tillbaka till Allah!

Bismillah.

Årets första seminarium i Göteborg som organiseras av IIF och Hikmainstitutet i samarbete med Ibn Rushd är nu planerat till 1:a mars, med början kl. 11:00 och avslut kl. 19:00.

Mer om själva seminariet kan du läsa på IIF:s och på Hikmainstitutet blogg:s respektive hemsidor.

GBG-bönetider 2009-03-01:
(fajr 05:22) zuhr 12:26, asr 15:04 , maghrib 17:48, ishaa 19:22.

Det blir en spännande dag, fylld med systerskap och brödraskap, och insha’Allah en andlig lyft för alla deltagare. Missa inte möjligheten att nära din själ med visdom och kunskap som våra välpålästa bröder delar med oss.

Jag ser fram emot att du berikar seminariet med din närvaro, insha’Allah.

Wslm,
Er syster Hanumica

Bismillah.

Blå friden

blå friden…

själens fridsamhet störs emellanåt av glädjens daller,
klart lugnt vatten
rinnande genom hjärtat.

jag älskar, älskar med hela mitt väsen
Den Ende, Den Barmhärtige
Som älskar mig.

jag skyndar, skyndar med hela mitt väsen
att möta Honom,
belyst med hopp.

Bismillah.

Den Sanna Kärleken - Rasulullahs kärlek för hans ummah

(tryck på den gröna länken ovan)

Den kärleken är något värt att begrunda…

Hur skulle du känna dig om du fick veta att någon tänkte på dig för 1400 år sedan?

Några dagar innan han skulle lämna denna dunya, sade Rasulullah Muhammad : “Jag önskar att jag hade träffat mina bröder…”
Följeslagarna, må Allah vara nöjd med dem alla, som var med honom , sade: “Vi är dina bröder!”
Rasulullah Muhammad svarade: “Ni är mina följeslagare. Mina bröder är de som skall leva efter mig, och tro på mig utan att ha sett mig.”

Denna scen ger ett levande hjärta som känner igen sann kärlek en glimt av Rasulullah Muhammads kärlek för oss. Och det hjärtat går itu, överväldigat av kärleken, i längtan och hopp om att få träffa Den Älskade… i fruktan att aldrig få vara nära honom …

Vi påstår, så klart, att vi älskar honom . Men när kärlek slutar vid orden, blir den meningslös. Och när man inte tar den älskades råd på allvar, ogiltigförklarar man kärleken. Eller, vad tycker du…?

Har inte tiden kommit att följa vår älskade Profet Muhammad, ?
Har inte tiden kommit att begrunda hur vi lever vårt liv?

* * * * *
Bloggarens tårar Å Allah, låt dessa tårar som faller för Din skull, dessa tårar som faller av ren kärlek för Din älskade Rasul Muhammad , låt tårarna rena uppriktiga hjärtan; och låt oss vara nära honom i Din Jannah. Ya Rabbi, vi tror att vi skall vara i akhira med dem som vi älskade i dunya, så låt oss vara nära vår älskade Profet Muhammad i Din Jannahs högsta grad! Amiin.