Bismillah.

Syster D. som brukar besöka vår blogg skrev ett mail till oss, där hon uttryckte sin önskan att dela den här nasheeden med alla våra syskon.
Syster D. har dessutom gjort en översättning av texten, från engelskan till svenskan, och den är så välgjord och låter så naturligt, att för min del känns det som om texten ursprungligen är svensk. Vi tackar syster D. och ber Allah s.w.t.a. att belöna henne med det som är bäst för henne, hennes diin och hennes dunya och akhira. Dessutom vet jag att varje muslim som lyssnar på denna nasheed och samtidigt läser svensk översättning av texten, kommer att känna värme och glädje - och det är sadaqa som Allah s.w.t.a. belönar för. Att hälsa sin bror med ett leende (med leende ögon, i mjuk röst, med mjuk ansiktsmin), är en sadaqa. Så alhamdulillah - insha’Allah, mångfallig belöning till vår lilla syster D. för tipset om den underbara nasheeden och för arbetet med översättningen för att ännu mer närma budskapet till alla muslimer.

Tryck på nasheeds titel för att höra den

LYCKLIG ÄR HAN

Lycklig är han
Som ständigt har Allah i tankarna
Världsliga distraktioner lockas han ej av
Hans tankar är om Allah och Domens dag.

Rättfärdig är han
Som bugar sig till Den Ende fast Han inte kan ses
Vars gärningar inte börjar utan Bismillah
Som fullföljer sina uppgifter med perfekt taqwa.

Uppriktig är han
Som ständigt faller i bön till Allah
Vars hjärta är barmhärtigt, ömt och vänligt
Hans blick- fäst vid livet efter detta, bortom denna värld.

Framgångsrik är han
Som spenderar sin förmögenhet på de fattiga och behövande
Som talar vänligt till familj och grannar
Som alltid är tacksam för Allahs gåvor.

Vägledd är han
Som utför salaah med punktlighet
Tidigt på morgonen, tahajjud han ber
Och Allahs välbehag och närhet längtar han efter.

Gudsfruktig är han
Som tänker på döden tidigt
Som börjar som om han såg sitt slut
Och tårarna faller ner för alla bortkastade uppoffringar.

Välsignad är han
Som sjunger Allahs lovsång jämnt och ständigt
Välsignade vore alla Allahs tjänare
Må Allahs barmhärtighet vara med dem för alltid.

Lycklig är han
Som ständigt har Allah i tankarna
Världsliga distraktioner lockas han ej av
Hans tankar är om Allah och Domens dag.

Översatt och sänt till oss av: Syster D.

Bismillah.

Mer om dhul hijjas första tio dagar som Allah, subhanahu wa ta’ala, svär vid kan du läsa i förra årets inlägg.

Ikväll efter att maghreb infallit, började den välsignade månaden dhul-hijja, vars första tio dagar världarnas Herre nämner i Koranen och svär vid dem!

Vid gryningsljuset och vid de tio nätterna! (Koranen, LXXXIX:1-2)

De lärda är överens om att dessa tio nätter är heliga månaden dhul-hijjas första tio nätter.

Ibn ‘Abbas, r.a, återberättar att Rasulullah Muhammad () sade: “Det finns inga andra dagar i vilka Allah Den Upphöjde tycker mer om att ta emot tjänarnas goda handlingar.” (Bukhari) Därför har dessa dagar ett speciellt värde som inga andra dagar (förutom ramadans sista 10 dagar) har.

Abdullah ibn Omar, r.a, återberättar att Rasulullah Muhammad () sade: “Det finns inga dagar som har större värde hos Allah Den Upphöjde, eller som Han tycker mer om, än dessa 10 dagar. Förstärk därför under dessa dagar tahlil (att uttala Laa ilaaha ill Allah), takbir (att uttala Allahu Akbar), tahmid (att uttala Alhamdulillah).” (Ahmad)

Det finns ingen tvekan om att det är starkt rekommenderat att ägna sig åt förstärkt ibadah under dhul-hijjas första 10 nätter. Det är sunnah att fasta dhul-hijjas första nio dagar och att uttala tasbih, tahmid, tahlil och takbir överallt där man kan uttala det. Givetvis gör vi denna extra dhikr var för sig, inte i en kör.

Dessa välsignade dagar är en ljus gåva som Allah Den Upphöjde har skänkt oss i Sin stora nåd: under dessa dagar och nätter låter Han oss veta att Han tar emot våra goda handlingar när vi gör dem för att närma oss Hans förlåtelse och välbehag, när vi ägnar oss åt extra ibadah för att närma oss Honom, när vi ångrar våra synder - som vi själva bäst känner till - och ber Honom subhanahu wa ta’ala om förlåtelse. Och Han tar emot vår uppriktiga ibadah.

Glöm inte att Arafat-dagen kan vara orsak till att förra och nästa års synder tar bort. Abu Qatada Al-Ansari, r.a, återberättar att Rasulullah Muhammad () svarade när man frågade honom () om att fasta Arafat-dagen: “Den tar bort synder från förra och från nästa året.” (detta avser små synder)

SubhanAllah, walhamdulillah, wa laa ilaaha ill Allahu, wallahu Akbar. Wa laa hawla wa laa quwwata illa billa hill ‘aliyil ‘adhiim.

Bismillah.

Denna nasheed avslutar vår korta temaserie om tawakkul (de senaste tre artiklarna på bloggen). Tryck på nasheeds titel för att höra den.

http://www.resimkalesi.com/Dosyalar/20071213/yolcu.jpg

JAG BEHÖVER BARA ALLAH nasheed av Zain Bhikha

När han slängdes i ett hål i marken,
när han låstes i ett fängelsehåla,
förrådd av sina egna bröder,
oskyldig anklagad för något han inte begått,
suckade stilige Yusuf: “Jag behöver bara Allah”.

Köpt som slav, slet han dag och natt
och stod emot alla frestelser:
“Jag behöver bara Allah”.

Innan kungen drömde en dröm
hade många hårda år passerat,
i tålamod och ånger (sabr wa tawba):
“Jag behöver bara Allah”.

Tills den lyckliga dag,
då han återsåg sin käre far
i förnöjsamheten:
“Jag behöver bara Allah”.
Stilige Yusuf grät:
“Jag behöver bara Allah”.

Varje natt förlöses med en ny dag,
Allah lättar alla plågor och sorger,
allt i dunya har sitt slut:
“Jag behöver bara Allah”.

Allt i dunya har sitt slut:
“Jag behöver bara Allah”.

Hur skulle vi kunna annat än sätta vår lit till Gud, när det är Han som har visat oss vägen? Helt visst skall vi tåligt uthärda det onda ni har i sinnet mot oss; ja, alla som söker ett mäktigt stöd skall sätta sin lit till Gud!” (Koranen, XIV:12)

Bismillah.

De som kände sin tro växa, när de varnades att styrkor hade dragits samman mot dem och att de borde vara på sin vakt, och svarade: “Vi behöver ingen annan hjälpare än Gud. Var finns en mäktigare beskyddare?” (Koranen, III:173)

Al-Bukhari har nedtecknat från Abu-’Abbas att det var Ibrahims, a.s, du’aa när han slängdes in i elden. Samma ord sade Profeten Muhammad () efter att han varnades att styrkor hade dragits samman mot muslimer och att de borde vara på sin vakt.

Ondskans hot ökade deras tro, och de sade: “Vi behöver ingen annan hjälpare än Gud. Var finns en mäktigare beskyddare?”

Efter att fullständigt ha satt sin tillit till sin Herre och överlämnat sig åt Hans barmhärighet och vägledning, behövde de ingen annan hjälpare.

Kan vi ha ett mer underbart exempel, än exempel av Rasulullah Muhammad () och hans följeslagare, r.a, vars tro bara förstärktes av nyheter om att förnekarna var på väg att anfalla dem…? Kan vi ha bättre exempel än Allahs Profet Ibrahims, a.s, exempel när han slängdes in i elden…? Subhan’Allah… och var är vi idag? Vem fruktar vi idag? Hur långt räcker vår tro om vi fruktar islamofobernas hot mer än att stå inför världarnas Herre…? Å, hur vi skall önska att vi endast fruktade Honom Som återvändå är till, när vi står inför Honom…

Varje gång som du förblir tyst inför en lögn om islam eller Profeten Muhammad () i rädslan för följder som islamofober kunde skada dig med, kom bara ihåg att du skall stå inför Allah Den Upphöjde och se alla dina handlingar… och hur skall vi skämmas inför Honom! Hur skall vi skämmas inför Honom Som är Källan av all Kärlek, Barmhärtighet, Nåd och Godhet!

Tawakkul, full tillit endast till Allah subhanahu wa ta’ala, är räddning för de troende, men den är inte lätt att uppnå. Idag, när islamofobi är obehindrat på framfart, känner ett hjärta som sätter all sin tillit till sin Herre och Skapare, bara hur islamhatarnas hotelser stärker hennes tro. Ett sådant hjärta fruktar bara mötet med Allah på Domedagen, och om djävulen den utstötte försöker få henne att frukta någon annan än hennes Skapare, tänker hon omedelbart på tawhid och finner ro och styrka i tanken på Guds Enhet: hennes hjärta återfår lugnet genom den tanken, för det vänder sig till Allah med kärlek, med ånger och med fruktan som bara tillhör Honom Som skapat henne, Honom Som hon återvänder till.

Hur skulle vi kunna annat än sätta vår lit till Gud, när det är Han som har visat oss vägen? Helt visst skall vi tåligt uthärda det onda ni har i sinnet mot oss; ja, alla som söker ett mäktigt stöd skall sätta sin lit till Gud!” (Koranen, XIV:12)

Bismillah.

Detta är ännu en hadith som en bror i islam nyligen hade skickat ut till en större grupp muslimer på bosniska, som jag har översatt i önskan att dela den med våra läsare.

… hon tog spädbarnet i sin famn, låste dörren och skyndade sig till sin fars hem. Hennes bröder brukade samlas varje onsdag i föräldrarnas hem och minnas tiden från barndomen och ungdomen. Föräldrarna var alltid lyckliga vid sådana träffar, när barnen kom och hälsade på dem…

Barnet i hennes famn började gråta.

Hon försökte lugna honom, medan hon hastigt gick till föräldrarnas hem, men han ville inte sluta gråta, precis tvärtom. “Han är kanske hungrig?” tänkte hon, och sannerligen - så fort barnet började amma, slutade han gråta. Hon tittade på honom med en mors kärleksfulla ögon. Finns det en större kärlek mellan människor, än den kärlek som en mor känner för sitt barn? Hon bad Allah s.w.t.a. att uppfostra honom till att vara en god, en mönstergill person, medan hon kysste honom lätt och torkade hans panna. Hon tittade då och då på förbigående medan hon ammade sin son.

Så såg hon en riddare: han såg ståtlig och hälsosam ut och red på en mycket vacker häst. Riddarens ansikte såg gladlynt ut, hans kläder var nya och dyra. Hon sade: “Å Allah, gör att min son blir som den här mannen!”

SubhanAllah! Barnet släppte hennes bröst för ett ögonblick som om han förstod hennes du’aa… han tittade på riddaren och sade: “Å Allah, gör att jag inte blir som den här mannen!” Så fortsatte barnet att amma… Hon blev häpen: hennes son - talar? Han hade aldrig tidigare talat, han var bara ett spädbarn! Men hon sade till sig själv, att hon hade haft ljudhallucination - för visst kunde inte ett spädbarn tala och uttryka sin åsikt…?

Så fortsatte hon att titta på folk som gick förbi, och en uppståndelse drog hennes uppmärksamhet: en grupp människor mobbade och skällde på en tjej, anklagade henne att ha begått otukt och att ha stulit. Det var många hatiska, obarmhärtiga människor som omringade tjejen. Tjejen såg mycket beklämd ut, hennes ögon skimrade i svällande tårar. Allt hon kunde göra att försvara sig från den orättvisan som folkmassan utsatte henne för, var att be till Allah s.w.t.a: “Hasbun Allahu wa ni’mal wa kiil…” - “Jag behöver ingen annan hjälpare än Gud. Var finns en mäktigare beskyddare?”

Modern, med sonen fortfarande i sin famn, tänkte själv - hur kunde den där tjejen begå otukt och stjäla…? Hon kunde inte förstå det, och hon sade: “Å Allah, gör att min son inte blir som den där tjejen! SubhanAllah!” Barnet slutade att amma igen, tittade på tjejen och sade: “Å Allah, gör mig som den där tjejen!” - och fortsatte att amma.

Modern förvissade sig nu att hennes son verkligen talade! “Varför sade du det, min son? Du vill inte vara som den där ståtlige mannen, och ber att vara som den där usla tjejen. Varför…?”

“Den mannen, å min mor, är en inbilsk och högmodig våldsman som tycker om att fönedra människor. Alla som är sådana skall sluta i elden. Och önskar du verkligen att jag skall vara som han, och sluta i elden? Och tjejen - hennes händer är rena och hennes själ är ädel oh ren. Hon har varken begått otukt eller stulit. Människorna har orättvist anklagat henne för detta. Hon nekar till anklagelserna. Är det ens tänkbart att en troende tjej gör sådana handlingar?

Å min mor, kloka människor bör varken dömma efter det yttre skenet eller okritiskt svälja alla rykten och provokationer. För att uppnå den korrekta, rättvisa åsikten, måste man söka sanningen.”

(Mutaffakun ‘alayh)

Bismillah.

Denna text är en förkortad översättning av Ibn Taymiyyahs biografi på bosniska.

Ibn Taymiyyah, rahimahullah, är född i Harran, måndagen den 10:e rabbi-ul-awwal 661 h.

Hans uppväxt och liv

Efter att tatarer ockuperade Sham, flyttade Ibn Taymiyyah med sin far till Damaskus år 667 h, där han växte upp i en vacker omgivning, med sin far som var imaam och en mycket god, from man som ägnade sig åt att uppfostra sin son i den bästa islamiska andan.

Dhahabi talar om Shaykh-ul-islams uppfostran på följande sätt: “Han är uppfostrad under en fullständig trygghet och godsfruktan, fromhet och ibadah, i måttfullheten i maten och i klädseln. Han brukade besöka islamiska föreläsningar redan som barn, där han redan då kunde överbevisa lärda muslimer i diskutioner. Hans visa ord förbluffade Damaskus stora lärda. Första juridiska dom (fatwa) gjorde han redan som tonåring, när han var 19 år eller kanske ännu yngre. Sedan ägnade han sig åt att samla och nedteckna nyttig kunskap. Han jobbade hårt, men efter sin fars död, som var en stor imaam och en av hanbali madhabs stora lärda, tog Ibn Taymiyyah över sin fars uppgifter och ansvar - han började lära ut när han bara var 21 år. Därefter blev han berömd och hans bdrag till den islamiska vetenskapen blev större.”

Bazzar säger i “A’alamul Illiyah”: “Sedan sin tidiga barndom nyttjade han tiden i arbetet, mödan och strävan.”

Ibn ‘Abdul Hadi säger i “Ukud dariyah”: “Han ägnade sig åt fiqh, han studerade arabiska språket hos Ibn ‘Abdul Qawiyy. Sedan ägnade han sig åt att studera Sibawayhs böcker, och lärde sig grammatiken. Sedan ägnade han sig fullständigt åt att studera tafsir och utmärkte sig i den veteskapen. Han bemästrade usulu-fiqh (juridikens grunder) m.m. Allt detta studerade han knappt äldre än 10 år. Damaskus invånare var förbluffade av hans klarhet, intelligens, minne och iakttagelseförmåga…”

Dhahabi säger också: “Han var mycket noga med sin salaat (bön) och fasta, han lade stor vikt till ibadah både offentligt och i ensamheten. Han begrep alltid väl, var ovanligt skarp och klyftig och hade ett hav av nyttig kunskap. Han lekte inte med sin tro, inte heller brukade han nyckfullt framhålla sig och sina åsikter jämfört med andra lärda.”

Hafidh b. Hagar Al Askalani skriver i “Shaykh-ul Islams Biografi”: “Han flyttade från Harram med sin far år 667 h. Han lärde hos de främsta lärda och själv studerade han Abu Dawuds Sunnen, som han själv skrev över. Vissa delar memorerade han och kollade återberättarkedjors autenticitet och hadithernas svaghet.”

Shaykh-ul Islam var en umärkt imaam, nästan fullkomlig alim. Hela sitt liv ägnade han åt vetenskapen, att studera och att lära ut den. Hans främsta intresse var att sprida tawhid och att hjälpa sunnah och dem som prakticerade den. Han kämpade mot innovationer i tron och mot innovatörer. Han hänvisade de som hade gått vilse - Allah gjorde hans kunskap till hjälp och nytta till många människor. Han diskuterade och lärde ut, han skrev inom olika vetenskapsområden, och var sin tids under.

Hafidh Miziyy säger följande: “Jag har inte sett en människa lik honom, inte heller gjorde han själv det. Och jag såg ingen annan som hade bättre kunskap om Allahs Bok, och ingen annan som följde den och Rasulullah Muhammads () sunnah.”

Ibn Daqiq Al-Id (rahimahullah) säger: “När jag mötte Ibn Taymiyyah, såg jag en man som hade all vetenskap samlad mellan sina ögon. Han brukade ta därifrån det som behövdes, och lämna det som han ansåg bör lämnas.”

Beröm till Shaykh-ul-Islam

Om man ville räkna upp alla som har berömt Shaykhul Islam och deras beröm för honom, skulle man behöva flera volymer. Hafidh Ibn Nasiruddin Dimashki Shafii har samlat åsikter från några lärda som kallat Ibn Taymiyyah för Shaykhul Islam och som berömt hans arbete, i sin bok “Ett utförligt svar till alla som anser att den som kallar Ibn Taymiyyah för Shaykhul Islam är kafir”.

Ibn Abdul Haadi säger: “Hafidh Fathuddin Abul Fath b. Sayyidinnas Ya’amuri Misri, beskriver Shaykhul Islam med dessa ord ‘Om han talar om tafsir, bär han dess flagga. Om han ger en fatwa, så inser han fiqhs syfte. Om han talar om en hadith, då är han själv en av dess återberättare. Om han föreläser om olika sekter och tron, är det som om han känner sektens lära och dess essens bättre än någon annan från den sektens anhängare. I varje disciplin utmärker han sig och briljerar över den disciplinens lärda. Ögonen har inte åskådat ingen annan som liknar honom, inte ens hans ögon har sett någon som liknar honom’…”

Hafidh Kamaluddin Zamilkani säger: “Om han talade om en vetenskap eller om en disciplin, tänkte de som hörde honom, att han inte visste någon annan disciplin än den han talade, och uppskattade att han var utan like i den disciplinen. Lärda från alla juridiska skolor, om de satte med honom, hade nytta från det de hörde från honom, och som de själva hade itne vetat. Det är inte känt att han någonsin lämnat en debatt oavslutad. Han talade aldrig om en vetenskap, vare sig religiös eller inte, utan att ha överträffat alla andra.”

Hafidh Abu Abdullah Dhahabi säger: “När han undersöker, är han skarp, och han är sådan att han inte behöver någon som jag att beskriva honom. Om jag svor mellan rukn och makamu Ibrahim, skulle jag svära att jag aldrig sett någon som liknar honom, och att han själv inte sett någon annan som liknar honom.”

Takiyuddin Sabki säger: “Wallahi, ingen annan än den okunnige och den som följer sin nafs, hatar Ibn Taymiyyah. Den oknnige vet inte vad han säger, och om den som följer nafs inser Sanningen, hindrar hans nafs honom från att erkänna den.”

Hafidh Ibn Hagar – rahimahullah – säger: “Det mest extraordinära är att den här mannen har utmärkt sig i att hindra innovationer från shiyya, hululiyya och itihadiyya. Han har skrivit många berömda böcker om detta. Fatwor om dem är oräkneliga. De gläder sig om han kallas för kafir, eller om der ser att en som inte kallar honom för kafir, själv beter sig som en (kafir). Var och en som har fått hikma har fått ett ansvar och plikt om hans förstånd är i behåll. Den plikten är att noga tänka om den här mannens ord och om hans berömda verk, eller att höra om dem från pålitliga lärda”.

Jamaluddin Abu Muzafar b. Muhammad Sarmari i sina dikterade verk säger: “Bland våra samtida finns ett under - Ibn Taymiyyah behövde läsa en bok en enda gång, och den inristade sig i hans minne, så att han kunde återberätta den i sina verk, och återanvända dess betydelser.”

Hans prövning och hans död

Shaykhul Islam var prövad, så som hans föregångare som stadigt gick Den Raka Vägen, hade varit prövade. Anledning till detta är att de höll fast vid Rasulullah Muhammads () sunnah, och att de aldrig sålde sin tro. Shaykhul Islam, rahimahullah, fruktade ingen annan än Allah S.W.T.A. och stod fast vid att försvara Sanningen. Därför blev han tillfångatagen och kastad i fängelse flera gånger.

Rahimahullahu ta’ala var fängslad i fängelset “Tornet” i Kairo, natten mellan sista ramadan och 1:a shawwal och frisläppt nästa rabbiul awal, 710 h. Sedan tillfångatogs han i fängelset “Hazanatu bunud” i Kairo i safar 711 h.

I Damaskus, i fängelset “Tornet” var han fångad två gånger: från rajab 720 h till muharram 721 h, och från shabaan 726 h till sin död, natten mellan 21:a och 22:a dhul-qa’da 728 h. Läs här hur denne upphöjde själ såg på allt ont som Allahs och hans fiender gjorde mot honom i denna värld:

“Vad kan mina fiender göra mot mig? I mitt bröst bär jag både min himmel och mitt paradis. Om jag reser är de med mig, de överger mig aldrig. Att bli fängslad är för mig en möjlighet att få vara ensam med min Herre. Att bli dödad är martyrskap och att bli landsförvisad är en andlig resa.”

Han dog i fängelset, och lämnade inga barn, eftersom han aldrig hade gift sig.

Må Allah belöna Shaykh-ul-Islam med Jannatul-firdaws. Amiin!

Bismillah.

Hon satt där på väg hem efter jobbet, på spårvagns första rad. En lång slöja sveper in henne. Det är inte sällan som medpassaserarna ohyfsat och öppet stirrar på henne, men hon brukar inte låta sig påverkas av det. En het sommardag har det hänt att ett barn i förskolåldern viskat till sin pappa en fråga om den där tanten, varför ser hon ut så…? Den gången som pappan förklarade i en lugn och vanlig röst, i vanligt tonläge, till sin dotter att det där är en muslim, och det är en religion där kvinnorna bär sjal på huvudet och ser ut på detta sätt, kändes det faktiskt coolt att vara en liten människas första syn på en muslim. Det kändes som en liten da’wa, om ni kan förstå hur hon menar…

Dagarna går, hennes väg till och från arbetet är oftast likformigt likadana. Samma sak, den här regninga kvällen medan hon sitter på spårvagnen och bläddrar intresserat i en liten bok. Ännu en hållplats - folk stiger av, folk stiger på och skyndar sig att ta en ledig sittplats innan någon annan hinner före dem. Hon sitter där med sin lilla bok och vet i undermedvetna hur många minuter tills det är dags att kliva av: en känd ruta, vägen hem.

Plötsligt dyker en hand upp framför näsan på henne, en äldre man viftar med en gul post-it lapp 1 cm från hennes glasögon… han säger ingenting och hon tittar inte närmare på honom för att inte skämma ut honom - den här systern trodde att det var en tiggare, kanske en stum fattig man som kommer fram till folk i spårvagnar och räcker fram sin lapp för att be om hjälp. Hon tar lappen för att läsa - han är så ihärdig i att få henne att ta lappen i sina händer och läsa den - samtidigt som hon sträcker andra handen ner i handväskan och rotar efter plåboken…

tills hon läser de första orden i meddelandet på lappen: “Jesus är enda sanningen (…)”

Hon lyfter upp sin hand som var ner på väg till plånboken och viker försiktigt ihop lappen utan att ha läst den. Hållaren för Metro-tidningen är inom hennes räckhåll, och hon lägger lappen ner i den med lugna rörelser, så tar hon sin lilla bok och fortsätter läsa.

Hon blev faktiskt inte det minsta störd eller irriterad av den här scenen - hon vet att Isa, a.s. (Jesus, över honom vare frid) är Ord från Allah och en av dem som är Honom närmast. Inte heller störs hon av den äldre mannens envisa stirrande. Inga känslor, faktiskt - hon glömmer det hela så fort hon vikt ihop och lagt ifrån sig den lilla gula lappen. Några dagar senare kommer hon ihåg händelsen och vill berätta den för andra, som en liten scen i sin vardag.

Säg: “Ni som förnekar sanningen! Jag dyrkar inte vad ni dyrkar. Inte heller dyrkar ni vad jag dyrkar. Och jag kommer aldrig att dyrka vad ni dyrkar, och ni kommer heller aldrig att dyrka vad jag dyrkar. Ni har er tro - och jag har min tro!”
(Koranen, CIX:1-6)

Bismillah.

Syster D. har översatt och skickat in till oss två underbara nasheed, som ursprunligen är på engelska. Som systern själv skriver, så är det bara ett hårt hjärta som låter ögonen förbli torra efter att ha hört denna nasheed. Håll utkik, nästa nasheed som syster D. skickade till oss dyker snart upp på bloggen, insha’Allah, och den är minst lika underbar som denna. Jag ber Allah s.w.t.a. att belöna vår lilla syster D. med Jannat-ul-firdaws för den kärlek för Allahs skull som gör att hon önskar dela med hela ummah det vackraste inom sig - sin tro, och den underbara känslan som lyfter själen när vi lyssnar, läser eller sjunger om Allah, s.w.t.a, om Hans tro islam och om Hans Siste Profet Muhammad ().

Glöm aldrig varandra i du’aa, mina dyrbara syskon i islam!

Hans namn är Muhammad ()

Det finns ingen man som jag håller mer kär
Genom hela historiens gång
Än han () som var sänd som vägledning
För att leda människor från mörker till ljus.

Hans () budskap var enkelt och klart
Att det finns en Gud vi alla skall frukta
Han () bjöd människorna till Allah
Hans namn är Muhammad Mustafa ()
Hans namn är Muhammad Mustafa ().

Bala ghal ulah
bikamalihi ka shafhat tu ja bija malihi
hassunat jami yu hisale heen
sallu alyhi wa alihi.

Han () är den bästa människan genom tiden
Han () kom för att lära hela mänskligheten
Att vi endast skall dyrka en Gud
Och att vid Hans sida finns det ingen annan.

Islam är vad han () kom att lära ut
Hans ord spred han () till alla världens hörn
Att vi alla kan sluta tillsammans i bön
Till Den Ende Som försörjer oss varje en dag
Till Den Ende Som försörjer oss varje en dag.

Bala ghal ulah
bikamalihi ka shafhat tu ja bija malihi
hassunat jami yu hisale heen
sallu alyhi wa alihi.

Han () var ett skydd för de föräldralösa och fattiga
Han () är mitt enda biljett till himmelens dörr
Han () bekräftade allt det som var innan
Och honom () älskar jag mer än allt annat.

Jag lovar om jag bara fick en chans
Att gå tillbaka i tiden och endast få en skymt
Av ansiktet av Muhammad Amiin ()
Så skulle jag undra om det endast var en dröm
Så skulle jag undra om det endast var en dröm…

Bala ghal ulah
bikamalihi ka shafhat tu ja bija malihi
hassunat jami yu hisale heen
sallu alyhi wa alihi.

Översatt och sänt till oss av: Syster D.

Bismillah.

För ett tag sedan hörde jag en föreläsning av Dr. Zakir Naik som bearbetade detta tema på ett imponerande sätt. Jag vill därför försöka att ge en sammanfattning av hans föreläsning som handlar om hur profeten Muhammad (), är beskriven i Gamla och Nya Testamentet, som är de andra två abrahamistiska religioners heliga skrifter. Jag tror att du skall finna läsningen spännande och givande, och hoppas på att denna sammanfattning (som jag har för avsikt att publicera i fyra artiklar), skall förstärka din tro, eller vara din vägledning till Sanningen.

Föreläsningens första tre delar bearbetar profetior om Profeten Muhammad () i Torah och i Evangelierna, och jag ger länkar till dessa förelsningar. Om du är intresserad av att höra om profetior om Den Älskade Profeten Muhammad () i andra religioners heliga skrifter, finns fortsättningen av föreläsningen att hitta på nätet.

Föreläsningen - del 1, Föreläsningen - del 2, Föreläsningen - del 3

För en bra förståelse oh kontinuintet, ombes läsaren läsa artikelserien om Profeten Muhammad () i Gamla och Nya testamentet från början. Första artikeln hittar du här, den andra här och den tredje här.

Låt oss nu diskutera profetian om Profeten Muhammad () i kristendomen.

Vi vänder oss först till Koranen och läser det som står där, att Jesus, Marias son, Guds frid vare med honom, säger: Och minns Jesus, Marias son, som sade: ‘Israeliter! Jag är sänd till er av Gud för att bekräfta vad som ännu består av Tora och för att förkunna för er det glada budskapet att ett sändebud skall komma efter mig vars namn skall vara Ahmad‘. (…) (Koranen, LXI:6)

I Koranen står det att Jesus själv, Guds frid vare med honom, har uttalat profetian om den siste och slutlige Profeten (). På grund av tidsbegränsningen som föreläsaren hade, påpekade han att han inte skulle gå i detaljer, utan bara nämna de viktigaste profetiorna om Profeten Muhammad () i Nya Testamentet.

I Nya Testamentet säger Jesus, Guds frid vare med honom: Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er (Johannesevangeliet, XIV:16) Och han upprepar detta budskap: När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens Ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig (Johannesevangeliet, XV:26) Jesus säger också: Men jag säger er sanningen: Det är bäst för er att jag går bort. Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort, skall jag sända honom till er. (Johannesevangeliet, XVI:7)

Om man analyserar, ser man att det grekiska ordet för “hjälparen” är Periclitos vilket betyder “Berömvärd”, “Lovvärd” ELLER “Den som lovordar” - vilket är exakt översättning av namnet av den siste och slutlige Profeten Muhammad (), eller Profeten Ahmad (se Koranen, LXI:6 ovan).

Men om man läser idag, så har ordet “Pariclitos” ersatts med ordet “Pariclite” vilket betyder “En hjälpsam person”, “En älskvärd person”. Men, de har översatt även det ordet - Pariclite - som Hjälparen. I vilket fall som helst, oavsett om det är Periclitos eller Periclite, oavsett om det är Den som lovordar eller Den Lovvärde, eller En hjälpsam person, eller En Älskvärd person, eller Hjälparen - alhamdulillah, anstår alla dessa betydelser den siste och sluutlige Profeten Muhammad ().

De kristna idag säger att denna profetia om Hjälparen avser Den Helige Ande. Om vi, för diskussions skull, håller med dem, då måste vi påminna dem om att kriterium att Hjälparen skall komma (och det kriterium är att Jesus, frid vare med honom, går bort) kan de själva läsa i Nya Testamentet: Men jag säger er sanningen: Det är bäst för er att jag går bort. Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort, skall jag sända honom till er. (Johannesevangeliet, XVI:7) Kriterium för att Hjälparen skall komma är att Jesus, frid vare med honom, går bort. Och när man läser Bibeln, läser vi där att Den Helige Ande redan var där samtidigt som Jesus, Guds frid vare med honom. Den var fär även innan Jesufödelse. Läser man Bibeln, ser man att Den Helige Ande var där när Johannes Döparen döptes. Den var i Elisabets sköte: När Elisabet hörde Marias hälsning, spratt barnet till i hennes moderliv, och hon blev uppfylld av den helige Ande (Lukasevangeliet I:41)

Därför kan profetian om Hjälparen absolut inte avse Den Helige Ande (Bibelns två verser motsäger varann om profetian om Hjälparen skulle avse Den Helige Ande). Jesus säger också i Nya testamentet: Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte bära det nu. Men när han kommer, sanningens Ande, då skall han föra er in i hela sanningen. Ty han skall inte tala av sig själv, utan allt det han hör skall han tala, och han skall förkunna för er vad som kommer att ske. (Johannesevengeliet, XVI:12-13) Jesus, a.s, säger att han har ännu mycket att säga dem, men att de inte kan bära det nu, och han förkunnar att Sanningens Ande skall komma med sanningen och upplysa dem om vad som kommer att ske (och i nästa vers, att Sanningens ande skall förhärliga honom, Jesus a.s). Denne Sanningens Ande är den siste och slutlige Profet Muhammad ().

Mer om Bibelns profetia om Profeten Muhammad () kan du läsa på Hikmainstitutets sida Profetensbudskap, där du även hittar en föreläsning av Hikmainstitutets projektansvarige, bror Salih (Abu Halim) om detta tema. Föreläsaren har studerat komparativ religion och jag har haft den möjlighet att läsa hans studie “Jesus i islam enligt Bibeln”.

Här avslutas artikelserien om profetian i Gamla och Nya testamentet om av Allah, s.w.t.a. Älskade Profeten Muhammad (), Allahs siste och slutlige Profet som är sänd som nåd till alla världar.

Bismillah.

För ett tag sedan hörde jag en föreläsning av Dr. Zakir Naik som bearbetade detta tema på ett imponerande sätt. Jag vill därför försöka att ge en sammanfattning av hans föreläsning som handlar om hur profeten Muhammad (), är beskriven i Gamla och Nya Testamentet, som är de andra två abrahamistiska religioners heliga skrifter. Jag tror att du skall finna läsningen spännande och givande, och hoppas på att denna sammanfattning (som jag har för avsikt att publicera i fyra artiklar), skall förstärka din tro, eller vara din vägledning till Sanningen.

Föreläsningens första tre delar bearbetar profetior om Profeten Muhammad () i Torah och i Evangelierna, och jag ger länkar till dessa förelsningar. Om du är intresserad av att höra om profetior om Den Älskade Profeten Muhammad () i andra religioners heliga skrifter, finns fortsättningen av föreläsningen att hitta på nätet.

Föreläsningen - del 1, Föreläsningen - del 2, Föreläsningen - del 3

För en bra förståelse oh kontinuintet, ombes läsaren läsa artikelserien om Profeten Muhammad () i Gamla och Nya testamentet från början. Första artikeln hittar du här och den andra här.

Som vi såg, så står det i Gamla Testamentet “och Jag skall lägga Mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad Jag befaller honom” (5. Moseboken, XVIII:18) Det är känt att när Allah s.w.t.a. skickade uppenbarelsen till Profeten Muhammad () via arkängeln Gabriel, upprepade han muntligt det som uppenbarades till honom (). Det är precis som om “Gud lägger Sina ord i hans () mun”, och han () upprepade allt som Gud Den Allsmäktige uuppenbarade till honom ().

I Gamla testamentets nästa vers: “Och om någon inte lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, skall Jag Själv utkräva det av honom.” (V Moseboken, XVIII:19) säger Allah Den Allsmäktige att om man inte lyder Allahs påbud som denne Profet skall komma med i Allahs Namn, då skall Han ta hand om denne.

I Gamla Testamentet står det om uppenbarelsen: “Och räcker man den åt någon som inte kan läsa och säger: ‘Läs detta’, så svarar han: ‘Jag kan inte läsa’.” (Jesaja, 29:12) Detta är exakt vad som hände när första Koranverserna uppenbarades till Profeten Muhammad (). När arkängeln Gibril (Gabriel) uppenbarade första ordet i första Koranversen, var det ordet: “Läs!” (Koranen, XCVI:1) Den Älskade Profeten Muhammad () svarade: “Jag kan inte läsa” (Bukhari, sahih) Detta är en exakt uppfyllelse av profetian från Jesaja, 29:12. Den profetian talar om ingen annan än Profeternas sigill, Profeten Muhammad ().

Han () är även omnämnd vid sitt namn ** () i Gamla Testamentet: “Hans mun är idel sötma, allt hos honom är ljuvlighet. Sådan är min vän, ja, sådan är min älskade, ni Jerusalems döttrar”. (Höga Visan, 5:16)

** Notera att innan Profeten Muhammad () fanns det ingen som bar detta namn! Han () var den första människa som hade det namnet.

Föreläsaren, Dr. Zakir Naik, reciterade nu denna vers på hebreiska, och när man säger versen på det språk på vilket den uppenbarades, hör man klart och tydligt ordet “Muhammadim“. Subhan’Allah!

Översatt till arabiska är detta Muhammadim. I semitiska språk använder man sufix “IM” för att uttrycka respekt och aktning, till exempel används det i ordet Elo (Gud), och för att visa Gud respekt, lägger judarna till sufixet “im“, så det blir “Eloim” (Gud). På samma sätt, för att uttrycka respekt för Guds sista och slutliga Profet Muhammad () har de lagt till samma sufix “im” och i ursprungliga texten omnämns han () därför vid sitt namn och med respekt. Dock har man översatt detta namn som “allt hos honom är ljuvlighet”, därför hittar vi inte hans () namn i Gamla testamentets översättningar till andra språk. Läser man Gamla Testamentet i originalet, på det språk som Gud uppenbarade det, är Profeten Muhammad () omnämnd med sitt namn!

Mer om Bibelns profetia om Profeten Muhammad () kan du läsa på Hikmainstitutets sida Profetensbudskap, där du även hittar en föreläsning av Hikmainstitutets projektansvarige, bror Salih (Abu Halim) om detta tema. Föreläsaren har studerat komparativ religion och jag har haft den möjlighet att läsa hans studie “Jesus i islam enligt Bibeln”.

(Fortsättning följer insha’Allah)