Bismillah.

Det absolut mesta i artiklar om istikhara bönen är en översättning från boken om istikhara-bönen (se första artikeln i artikelserien om istikhara för referenser).

Istikhara bönen innebär i sig tawhids högsta betydelser, för vi ber Allah den Upphöjde med Hans vackra Namn och upphöjda Egenskaper. Allah säger: “Allah har Sina vackra Namn, och kalla Honom med dem.” När man ber istikhara bönen, övertygas man att man har en Herre, Som ger till dem som ber Honom, Som svarar till dem som vänder sig mot Honom med du’aa, Som vet det som är hemligt och som göms i människans bröstkorg. I istikhara bönen är tawhids högsta betydelser, för man förlitar sig på Allah. Den som ber istikhara bönen bör överlämna allt till Allah, utan invändningar.

Ibn Qayyim säger: “Denna du’aa innehåller bekräftelse om att Den Upphöjde finns, bekräftelse av Hans upphöjda Egenskaper (Kunskap om allt, Allmakt, Vilja), bekräftelse av att Han är Herre, överlämnande av allting till Honom, sökande efter hjälp och tillit endast till Honom; den innebär att man överger att förlita sig på sig själv, och att man förnekar all annan makt och kraft förutom Hans Makt och Kraft. Den innehåller även ens oförmåga att med säkerhet uppskatta vad som är bättre för en och vad som man kan göra. Allt detta är styr och bestämmer över endast ens Herre, ens Skapare, Den Sanne Gud, Den Ende Som är värd att dyrkas.”

När bör man be istikhara bönen?

Man bör be istikhara bönen inför varje beslut om ett ärende man planerar att göra, oavsett om det är uppenbart att det är ett ärende som är av godo eller inte. Zaynab bad istikhara bönen innan hon gifte sig med Rasulullah (), trots att ett sådant äktenskap utan tvivel kan bara vara av godo. Nawawi kommenterar Zaynabs hadith från Muslims “Sahih” och säger: “Här är bevis att det är mustahab att be istikhara bönen, oavsett om en handling är uppenbart av godo, eller inte.” Dte kan hända att man önskar något, lutar åt det hållet och är därför säker att det är gott, men att följder av den handlingen (längre in i framtiden) och dess slut blir dåliga. Man får be istikhara bönen endast om något som varken är synd eller makruh, och om man är osäker och inte kan välja bland fler tillåtna alternativ (eller om man är osäker om man bör göra ett tillåtet ärende).

Istikhara bönen ber vi inte för saker som är fard (strikt religiös plikt) eller wajib (plikt), och inte heller för saker som är haraam (förbjudna) eller makruh (dåliga). Istikhara bönen er vi endast för saker som är mubah (tillåtna) eller mustahab (rekommenderade) och för saker som inte är tidsbegränsade. Alla fyra juridiska skolor är överens om att man ber istikhara bönen bara för saker för vilka man inte vet vilket alternativ som är gott. Mao, vi ber inte istikhara bönen om saker som: ibadah (att göra den eller inte), att göra välgärningar, att bryta Allahs inhägnader, att göra onda handlingar… det vet vi redan om det är gott eller ont. Ett undantag är om man vill bestämma tiden för att göra pilgrimsresan.

Hadither om istikhara preciserar inte tiden för den. Därför har vissa lärda tillåtit att vi ber istikhara bönen alltid, förutom under tidsperioder under dygnet när det är förbjudet att be. Shaykh Ibn Uthaymin lägger till att vi får be istikhara bönen även under de tidsperioder, om man tror att man skall förlora ärendet för vilket man ber, om man väntar tills tiden när det tillåtet att be inträffar. I en sådan situation är det tillåtet att be istikhara bönen även under tidsperioder då det annars är förbjudet att be.

Istikharas grader

Första graden: Att be två bönecirklar med niyyah att be istikhara, och sedan att göra du’aa. Det är det mest fullständiga sättet att söka vägledning från Allah i dunya ärenden. Det är mest troligt att Allah accepterar en sådan istikhara och här finns konsensus mellan de fyra juridiska skolor.
Andra graden: Att bara be istikhara-du’aa. Tre juridiska skolor är överens om detta, alla utom hanbali-madhab. Nawawi säger i samband med detta: “Om man av någon anledning inte kan be bönen, får man be om vägledning med endast istikhara-du’aa.”

Ibn Taymiyyah säger: “Att be istikhara bönen är sunnah. Istikhara du’aa ber vi efter salaam (efter avslutad bön), som det står i hadithi-shariif.” (Ibn Taymiyyah, Majmul fatawi, 23/421) Detta är de fyra juridiska skolorna överens om. Shubari och Ibn Hajar, från shafi’i-skolan, samt Al-Adawi från maliki-skolan, lägger till att det är tillåtet att göra istikhara-du’aa under själva bönen, när man är i sujud, eller efter at-tahiyyatu. (Al-mawsua al fiqhiyyah, 3/246)

Istikhara du’aa ber vi efter istikhara-bönenes salaam. (Kommitté för fatawa, ledd av Abdul-Aziz b. Abdullah b. Baz)
Det är både korrekt att lära sig istikhara-du’aa utantill, och att läsa den från en bok. Du måste vara koncentrerad och ödmjuk inför Allah och uppriktig i din du’aa. Efteråt bör du rådgöra med dem som du litar på, och som har kunskap och erfarenhet och kan ge dig råd. Den stunden som ditt hjärta lutar åt något håll, är det tecken att Allah har föreskrivit det för dig. (Kommitté för fatawa, ledd av Abdul-Aziz b. Abdullah b. Baz)

Hadithen preciserar inte hur många gånger vi bör be istikhara bönen om en fråga, och lärda har något olika åsikter om detta: vissa anser tre gånger, vissa sju gånger, och vissa ett obegränsat antal gånger. Samir karni i sin bok om istikhara säger: “Korrekt är att inte säga att det är sunnah att upprepa istikhara bönen, och Allah vet bäst. Även om upprepandet inte är mustahab (rekommenderat, berömvärt), är det ändå mubah (tillåtet) eftersom istikhara är ju du’aa, och att upprepa du’aa är rekommenderat. Allah Den Upphöjde tycker om dem som är ihärdiga i sin du’aa. Det visar på ödmjukhet i ens ibadah och dyrkan av Allah. Det finns inga specifika antal upprepningar - för det finns inte bevis.”

Hur vet man resultat av istikhara-bönen?

Efter att man har bett istikhara bönen, måte man vara övertygad om Allahs löfte att Han skall besvara. Den som ber istikhara får inte vara otålig, det är makruh att vilja skynda svaret. Lika så mmåste man vara nöjd med det som Allah har bestämt.

Ibn Battal säger: “Det finns bevis i hadithen att den som ber istikhara bör göra du’aa och hoppas på att hans bön skall bli hörd. man får inte förlora hopp i Allahs nåd, för man sannerligen ber Den Nåderike!” Ibn Uyayna säger: “Låt inte det du vet om dina brister och synder vara ett hinder för dig att göra du’aa till Allah, för Allah har accepterat du’aa från Sin värsta skapelse - Iblis den utstötte (Satan) när han sade: Herre! Bevilja mig anstånd till den Dag då [människorna] skall uppväckas från de döda!”

De lärda har flera åsikter om hur man skall känna igen resultat från istikhara bönen. Vissa säger att man bör göra det som är lätt för en, andra säger att man bör göra det som hjärtat fattar tycke om.
Första åsikten: att fatta ett beslut i frågan för vilken man bad istikhara. Ibn Abdus-Salam säger: “Man skall handla enligt sitt beslut. Bevis är hadith från Ibn Mas’ud som avslutas med orden ‘… och sedan fattar ett bestämt beslut.‘. Om man ser att handlingen går med lätthet och man får framgång i den, då skall man fortsätta, men om man stöter på förhinder och svårigheter att utföra handlingen, skall man lämna den. När man ber två bönecirklar istikhara bönen med istikhara du’aa, bör man göra det som man anser är bra, oavsett om hjärtat fattar tycke om det eller inte. Hadithen nämner inte vilkoret att välja det som hjärtat börjar luta mot.
Andra åsikten: att man väljer det som hjärtat börjar tycka om, men detta betyder inte att följa nafs och lidelser. Lärda som är av denna åsikt är t.ex. Ibn Khaldun, ‘Ali al-Qari och Shawkani. De anser att man bör göra det som hjärtat börjar luta åt efter istikharan, och man inte får göra det som hjärtat (under nafsens påverkan) lutade åt innan istikharan. Den som ber istikharan bör omedelbart lämna sitt eget val för annars söker han inte vägledning från Allah, utan han söker vägledningen från sin nafs. Om han är uppriktig, kommer han omedelbart att förneka makten i sitt eget val. (OBS - det kan hända att det som man gillade innan man bad istikharan är det som Allah väljer för en, dessa val behöver inte, men kan, vara olika. Kommentaren gäller bara i det fall då valen och det som hjärtat lutar åt före och efter istikharan är olika).

Det finns inget bevis för att be någon annan (t.ex. någon god och from människa) att be istikhara bönen för oss. Detta är snarare motsatt de föreskrifter som finns om istikhara. Dock har maliki och shafi’i juridiska skolor tillåtit det, vilket de baserar på allmän betydelse av hadithen “Den som kan vara av nytta och hjälpa sin bror, bör vara det.” (Muslim) Al-Khattab, lärd från maliki-skolan, säger dock: “Har vi fått bevis att man kan (får) be istikhara bönen för en annan människa? Jag har inte hittat något bevis alls för det, jag har bara sett några shaykher att göra det.” Hanafi och hanbali skolans lärda har inte debatterat om den frågan alls.

Dessutom finns det inget bevis i Koranen och hadithen att det finns samband mellan istikhara bönen och drömmar. Drömmar är ett brett område vars tolking kräver stor kumskap och lärda, fromma troende.

Fortsättning följer, insha’Allah. Artikelserien avslutas med nästa artikel.